Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordninqen den 23 oktober 1936

1945-11-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:83, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordninqen den 23 oktober 1936

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

1

Nr 83.

Ankom till riksdagens kansli den 23 november 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

förordning om ändrad lydelse av 18 § 1

mom. motorfordonsförordninqen den 23 oktober 1936

(nr 561).

Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 357, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över

följande förslag till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23

oktober 1936 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1 mom. Motorfordon må — — — av fordonet.

Körkort utfärdas — — — av lättviktsmotorcykel.

Traktortåg må---av automobil.

Utan hinder av vad ovan stadgas må den, som för erhållande av körkort

vill förvärva färdighet i körning, äga företaga övningskörning, örn han fyllt

18 eller, där övningskörningen sker med motorcykel, 16 år. Den, som företager

dylik övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar gällande

körkort för förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som

besitter längre tids vana och skicklighet i fråga örn körning av sådant

fordon; och anses under körningen den sistnämnde såsom förare av fordonet.

Har den, som väl innehar körkort men önskar uppöva sin färdighet i

sådan körning, för vilken körkortet gäller, träffat avtal örn övningskörning

med någon, som enligt vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig utbildning,

varom i 2 mom. förmäles, skall lärare, som enligt avtalet medföljer

under sådan körning, anses såsom förare av fordonet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1940: 441.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 83.

2400 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

Övningskörnirtg må äga rum, där framförande av fordon, varmed övningen

företages, är tillåtet; dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller

delvis förbjuda övningskörning å plats, där körningen kan medföra fara för

trafiksäkerheten.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att vad i 18 § 1 mom. femte stycket stadgas icke skall äga tillämpning

å övningskörning, som företages på grund av avtal, slutet före förordningens

ikraftträdande.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

I 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 stadgas bland

annat, att den som vill förvärva färdighet i körning av motorfordon äger

företaga övningskörning utan hinder av att han icke innehar körkort, att

han emellertid skall åtföljas av person, som innehar gällande körkort för

förande av det slag av fordon övningskörningen avser och som besitter

längre tids vana och skicklighet i fråga örn körning med sådant fordon, samt

att under körningen den sistnämnde skall anses såsom förare av fordonet.

Propositionen innehåller en redogörelse för ett rättsfall, som refererats

i Nytt juridiskt arkiv 1940 s. 719 ff. A, som med vederbörligt tillstånd

bedrev utbildning av bilförare, tillhandahöll mot ersättning B, vilken 11 år

tidigare erhållit körkort, bil för övningskörning och medföljde själv i bilen.

Under färden sammanstötte bilen med annan bil. B dömdes till ansvar för

det han vid tillfället brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av olycksfall betingats av omständigheterna, samt förklarades

pliktig att till A utgiva ersättning för förlust som genom sammanstötningen

tillfogats denne. I

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 oktober 1944 har Motormännens riksförbund

såsom sin mening framhållit, att utgången av det nu berörda rättsfallet

måste anses mycket otillfredsställande. Det måste, framhåller förbundet,

anses i hög grad lovvärt, att en person, som innehade körkort men på

grund av bristande övning hade föga färdighet i förande av motorfordon,

sökte ernå större skicklighet genom att taga lektioner hos person, som

bedreve yrkesmässig utbildning av bilförare. Det kunde väntas att, då

motortrafiken efter kriget komme i gång i full utsträckning, åtskilliga lojala

och ansvarskännande körkortsinnehavare ville uppöva sina färdigheter i bilkörning

genom att taga lektioner, och det borde då vara fullt klart, att övningskörning

enligt 18 § motorfordonsförordningen vore tillåten utan risk

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 83. 3

för ansvar och skadestånd. Förbundet hemställde därför om vidtagande av

sådan ändring av gällande bestämmelser i motorfordonsförordningen, att

det komme att klart framgå, att den som företager övningskörning med motorfordon

icke skall anses som förare, örn han åtföljes av person, som innehar

gällande körkort för förande av det slag av fordon, övningskörningen avser,

och som har vederbörligt tillstånd till yrkesmässig utbildning av förare.

1944 års trajUcförfattningssalcltunniga hava i infordrat utlåtande hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn sådan ändring av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen,

att, därest den som innehade körkort men önskade

uppöva sin färdighet i körning träffat avtal örn övningskörning med någon

som enligt vederbörligt tillstånd bedrev yrkesmässig utbildning av förare

av motorfordon, lärare som enligt avtalet medföljde under sådan körning

skulle anses såsom förare av fordonet.

I propositionen har även berörts ett spörsmål, som genom en framställning

av Överståthållarämbetet den 5 februari 1945 bragts under Kungl. Majlis

prövning, avseende frågan rörande införandet av bestämmelser örn förnyad

prövning av samtliga före en viss tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1940,

utfärdade körkort. I sin framställning meddelar Överståthållarämbetet, att

hos ämbetet under hand framförts huvudsakligen följande:

Med hänsyn till den under kriget starkt minskade motorfordonstrafiken,

speciellt i vad den avsåge privatbilismen, torde man hava att räkna med

att ett avsevärt antal körkortsinnehavare under krigsåren icke haft möjlighet

att framföra motorfordon eller i varje fall endast vid mera enstaka tillfällen.

Dessa körkortsinnehavare syntes icke längre utan vidare kunna anses vara i

besittning av den färdighet att föra motorfordon, som ur trafiksäkerhetssynpunkt

obetingat måste fordras av en motorförare. Därest biltrafiken

efter krigets slut på grund av åter öppnade importmöjligheter beträffande

motorfordon, driv- och smörjmedel samt gummi ånyo skulle komma igång

i samma utsträckning som tidigare eller — som vore att förvänta — i än

stegrad omfattning, torde man få räkna med att ifrågavarande körkortsinnehavare

så snart tillfälle gåves komme att åter sätta sig vid ratten. En dylik

så gott som samtidigt uppträdande förekomst i trafiken av ett stort antal

sedan åratal tillbaka totalt oövade bilförare måste anses komma att utgöra

en oerhörd fara för trafiksäkerheten, ej minst med hänsyn till den sedan

krigsutbrottet mångdubbelt ökade cykeltrafiken.

Såsom en möjlig åtgärd i preventivt syfte härvidlag har framhållits införandet

av en förnyad prövning av samtliga före en viss tidpunkt, exempelvis

den 1 januari 1940, utfärdade körkort. Efter denna tid utfärdade körkort

syntes kunna undantagas från dylik prövning, då det torde få antagas,

att 8e, vilka under kriget sökt körkort, som regel även haft mera stadigvarande

användning för desamma och alltså kunde presumeras besitta erforderlig

körvana.

I anledning av nyss anförda synpunkter, vilka Överståthållarämbetet funnit

värda att tagas under övervägande, hade ämbetet infordrat yttranden i frågan

från polismästaren i Stockholm, länsbesiktningsmannen för Stockholms stad

och län samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Samtliga

dessa hade emellertid förklarat sig anse den föreslagna åtgärden med hänsyn

till det stora antalet körkortsinnehavare, som skulle komma att beröras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

av en dylik omprövning, icke vara praktiskt genomförbar på grund av i

första hand administrativa svårigheter. Överståthållarämbetet har för egen

del förklarat, att ämbetet med hänsyn till vad sålunda framhållits angående

svårigheterna att genomföra det framlagda projektet icke velat väcka något

förslag härom men ansett sig böra överlämna yttrandena för Kungl. Maj:ts

kännedom.

1944 års trafikförfattningssakkunniga ha i nu förevarande del anslutit sig

till de synpunkter, som framförts mot genomförande av bestämmelser örn

omprövning av vissa nu gällande körkort. De sakkunniga hemställa, att

handlingarna i denna del icke måtte föranleda någon åtgärd.

Yad angår en i ett yttrande berörd fråga örn eventuellt införande under

viss tid av allmän hastighetsbegränsning, anse de sakkunniga bestämmelser

i dylikt hänseende böra ställas på framtiden, då utvecklingen av trafiken

efter krisen ännu icke kunde med någon säkerhet bedömas.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i propositionen

anfört, att genom utredningen i ärendet torde få anses ådagalagt att en

obligatorisk omprövning av körskickligheten hos körkortsinnehavarna eller

vissa kategorier av dem icke vore praktiskt genomförbar med hänsyn å ena

sidan till det mycket stora antal körkortsinnehavare, som även därest omprövningen

starkt begränsades skulle komma att beröras därav, och å

andra sidan till det jämförelsevis ringa antal befattningshavare, på vilka

omprövningen skulle ankomma.

Vidare har departementschefen i detta sammanhang yttrat:

»Sannolikt torde ej heller kostnaderna för en dylik omprövning komma

att stå i rimlig proportion till den minskning av antalet trafikolyckor, som

kunde därav förväntas. Ett spörsmål, som i och för sig kunde påkalla en

mera ingående granskning, är frågan örn obligatorisk omprövning av körförmågan

hos sådana körkortsinnehavare, som uppnått en viss högre levnadsålder

eller vilkas körkort utfärdats för så lång tid sedan, att den då

genomgångna läkarundersökningen icke längre kan anses vägledande för ett

bedömande av vederbörandes förmåga att framföra motorfordon; men som

denna fråga icke är aktuell allenast på grund av nu föreliggande förhållanden

utan bör prövas i ett större sammanhang, har jag icke ansett mig böra

här närmare ingå på densamma. I likhet med samtliga i ärendet hörda

myndigheter anser jag mig på sålunda anförda skäl icke böra för närvarande

förorda åtgärder för en obligatorisk omprövning av utfärdade, körkort.

Huvudvikten i fråga örn åtgärder i syfte att i samband med övergången

till normala trafikförhållanden söka minska antalet trafikolyckor bör

i stället enligt min mening läggas dels vid en ökad propaganda för varsamhet

— i samband varmed även frågan örn det allmännas stöd för anordnande

av frivilliga kurser i körkunskap bör tagas under omprövning — och

dels vid en skärpt övervakning av trafiken. Ej heller finner jag anledning

föreligga att för närvarande förorda någon sådan allmän hastighetsbegränsning

av motorfordon under en övergångsperiod, som ifrågasatts såsom en

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

alternativ åtgärd i detta sammanhang. Emellertid torde, med hänsyn till

den stora betydelsen av det beslut, som kan komma att fattas beträffande

dessa frågor, riksdagen böra beredas tillfälle att uttala sig däri, innan definitivt

avgörande träffas.»

Beträffande den ifrågasatta ändringen av 18 § motorfordonsförordningen

har departementschefen anfört:

»Såsom från olika håll framhållits, måste det anses utgöra ett allmänt intresse

att innehavare av körkort genom en förnyad kurs i körteknik återhämta

den färdighet i bilkörning, som eventuellt gått förlorad på grund

av bristande övning. Enligt 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen skall

den som handleder övningskörning — icke eleven — därunder anses såsom

förare av fordonet. I det förut refererade rättsfallet blev emellertid en

person, som företagit övningskörning för att göra sig mera kvalificerad för

det körkort som han redan innehade, betraktad såsom fordonets förare och

till följd därav dömd till ansvar och skadestånd.

I likhet med samtliga dem som härom uttalat sig i ärendet finner jag

önskvärt, att ifrågavarande författningsbestämmelse på det sätt kompletteras,

att därav tydligt framgår att den, som redan innehar körkort, under genomgående

av utbildningskurs för förbättrande av sin körduglighet jämställes

med den, som genomgår utbildning för erhållande av körkort. Emellertid

måste, såsom 1944 års trafikförfattningssakkunniga erinrat, vissa begränsningar

vidtagas för att förhindra missbruk av en bestämmelse i dylikt syfte.

En obegränsad överflyttning av ansvaret för trafikolyckor på den, som uppgives

vara lärare för en vid ratten sittande person, skulle kunna leda till,

att två eller flera körkortsinnehavare genom överenskommelse förläde ansvaret

för en trafikolycka, som inträffat under en av dem företagen gemensam

färd, på den av dem som ansvaret kunde förutsättas komma att lindrigast

drabba. Den bestämmelse, som trafikförfattningssakkunniga i detta syfte föreslagit,

nämligen att övningskörningen skall hava företagits på grund av avtal

med någon, som jämlikt 18 § 2 mom. motorfordonsförordningen ägnar

sig åt yrkesmässig utbildning, torde emellertid vara tillräcklig för att förebygga

de risker, som eljest skulle kunna uppkomma i nyss angivna avseende.

De sålunda ifrågasatta bestämmelserna böra träda i kraft snarast möjligt

efter utfärdandet av författningar i ämnet men böra icke äga tillämpning å

övningskörning, som företages på grund av avtal, slutet före ikraftträdandet.

Ett sådant avtal måste nämligen antagas hava ingåtts under den förutsättningen,

att ansvaret för körningen skall åvila eleven, och den avtalade ersättningen

kan hava bestämts med hänsyn härtill.»

Utskottet tillåter sig i detta sammanhang hänvisa till ett i Svensk juristtidning,

årgång 1936, rättsfallsavdelningen s. 43, refererat mål, vari Göta

hovrätt den 9 april 1936 meddelat utslag, som vunnit laga kraft. I detta

mål blev en person, som under övningskörning med bil vållat trafikolycka,

på grund av bestämmelsen i 13 § 1 mom. motorfordonsförordningen den

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

20 juni 1930 (motsvarande 18 § 1 mom. i nu gällande motorfordonsförordning)

frikänd från ansvar för vållande till olyckan men ansågs Län ändock

vara skyldig att svara för ersättningen till den skadelidande.

Enligt 18 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen i dess nu

gällande lydelse äger den som vill förvärva färdighet i körning företaga

övningskörning utan hinder av att han icke innehar körkort. Han skall

emellertid enligt samma författningsrum under körningen åtföljas av person

som innehar körkort för förande av det slag av fordon övningskörningen

avser och som besitter längre tids vana och skicklighet i fråga om körning

med sådant fordon. Denne skall under körningen anses såsom förare av

fordonet. Sistnämnda bestämmelse har icke ansetts tillämplig i det fall att

övningskörningen företages av den som innehar körkort men önskar uppöva

sin färdighet i körning. I propositionen föreslås nu införande av ett tillägg

till 18 § 1 mom. av innehåll att, därest den som sålunda önskar kvalificera

sig för det körkort han redan innehar träffat avtal örn övningskörning

med någon som enligt vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig

utbildning varom i 18 § 2 mom. förmäles, lärare som enligt avtalet medföljer

under sådan körning skall anses såsom förare av fordonet.

Utskottet har intet att erinra mot att den som handleder övningskörning

i förevarande fall skall anses såsom förare. Emellertid synes, vad utformningen

av det föreslagna stadgandet beträffar, mindre lämpligt att beteckna

denne person såsom lärare, enär detta ord i 18 § 2 mom. användes i en

annan bemärkelse, nämligen såsom beteckning för person som förestår körskola.

En jämkning av ordalagen synes sålunda önskvärd.

Beträffande innebörden av bestämmelsen att den medföljande personen

skall anses såsom förare vill utskottet anmärka, att person, som icke innehaft

körkort och som vållat trafikolycka vid övningskörning under ledning

av den som innehaft de i 18 § 1 mom. fjärde stycket angivna kvalifikationerna,

i rättspraxis väl frikänts från ansvar för vållande till olyckan men

ansetts skyldig att svara för ersättningen till den skadelidande.

I övrigt föranleder propositionen ingen erinran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att

riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen

fogade författningsförslaget göra andra uttalanden

än utskottet i förevarande utlåtande upptagit.

Stockholm den 23 november 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 83.

7

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Linder*, Forslund*, Löfvander,

Olof Carlsson, Björkman och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Hellbacken*,

Ryberg, Hermansson, Holm, Larsson i Östersund och Johnsson i Stockholm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:573 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 s. 15 i texten