Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.
1945-12-13 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:85, Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
I
Nr 85.
Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i
anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 368, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.
(Gällande lag:)
Nr 171.
LAG
om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m.:
given Stockholms slott den 19 maj
1939.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje
verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas
minst tre arbetstagare. Vid lagens
tillämpning skall affärs- eller kontorsverksamhet,
ändock att densamma
icke bedrives såsom självständigt
företag, anses såsom särskild
verksandiet.
Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning
av denna lag ej räknas
medlem av arbetsgivarens familj.
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9
(Kungl. Maj:ts förslag:)
Förslag till
LAG
om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskap eller
havandeskap m. m.
Härigenom förordnas som följer.
sami. 2 avd. Nr 85.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
(Gällande lag:)
2 §•
Har arbetstagare sedan minst två
år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren
slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött
barn, ej av sådan anledning uppsäga
arbetstagaren eller i vidare mån
minska de med anställningen förenade
förmånerna än som kan följa
därav, att kvinnlig arbetstagare,
som är havande, på grund av arbetets
art avstänges från tjänstgöring
under den tid havandeskapet är
märkbart. Är arbetstagaren kvinna,
som arbetsgivaren veterligen är havande
eller fött barn, må han ej heller
uppsäga henne på grund därav
att hon i samband med havandeskapet
eller barnsbörden under skälig
tid, dock högst tolv veckor, avhåller
sig från arbete.
Överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på arbetstagare enligt
denna lag tillkommande förmån.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
Arbetstagare må ej skiljas från sin
anställning på den grund att han slutit
trolovning eller ingått äktenskap.
2 §•
Kvinnlig arbetstagare, som sedan
minst ett år haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren, må icke
skiljas från anställningen på den
grund att hon blivit havande eller
fött barn.
Ej heller må arbetsgivaren, där
han har vetskap om havandeskapet
eller barnsbörden, skilja arbetstagaren
från anställningen på den grund
att hon i samband med havandeskapet
eller barnsbörden avhåller sig
från arbetet under skälig tid, högst
sex månader. Vad sålunda stadgas
skall dock ej gälla, därest arbetstagaren
underlåter att, på förfrågan
av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta
denne om att hon önskar
återinträda i arbetet efter bortovaron.
Arbetsgivaren är ej pliktig att
låta återinträdet ske tidigare än tre
veckor från det han mottagit meddelande
örn den dag, då återinträdet
kan äga rum, eller från det arbetstagaren
utan föregående meddelande
inställt sig hos honom.
Överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på den rätt som enligt
denna paragraf tillkommer arbetstagare.
3 §•
Arbetstagare, som ej må skiljas
från sin anställning av anledning
varom i denna lag förmäles, är ej
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
3
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
heller pliktig att av sådan anledning
vidkännas minskning i de med anställningen
förenade förmånerna i
vidare mån än som följer av sådan
bortovaro från arbetet varom förmäles
i 2 § andra stycket.
3 §■ 4 §.
Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån in
-
skränkes, vare ej bindande.
Har arbetsgivare vidtagit åtgärd,
vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare
åtgärden ogin samt arbetsgivaren
skyldig ersätta av densamma uppkommen
skada.
4 §•
Arbetstagare, som vill göra gällande
anspråk enligt denna lag, skall
dels därom underrätta arbetsgivaren
inom två månader från det arbetstagaren
i följd av åtgärd, som enligt
2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra
eller fått vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna,
dels ock anhängiggöra sin
Har arbetsgivare i strid mot denna
lag skilt arbetstagare från anställningen
eller minskat de därmed förenade
förmånerna, är åtgärden ogin
samt arbetsgivaren skyldig ersätta
av densamma uppkommen skada.
Vid bedömande om och i vad mån
skada uppstått skall hänsyn tagas
även till arbetstagarens intresse av
arbetsavtalets upprätthållande och
övriga sådana omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse.
Om det med hänsyn till arbetsgivarens
ringa skuld, arbetstagarens
förhållande i avseende å tvistens
uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt,
må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet må ock äga
rum.
5 §•
Arbetstagare, som vill göra gällande
anspråk enligt denna lag, skall
dels därom underrätta arbetsgivaren
inom två månader från det arbetstagaren,
i strid mot denna lag, skilts
från sin anställning eller fått vidkännas
minskning i de därmed förenade
förmånerna, dels ock anhängiggöra
sin talan inom två år från
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
talan inom två år från samina tid- samma tidpunkt. Underlåtes det, är
punkt. Underlåtes det, vare arbets- arbetstagaren sin rätt förlustig,
tagaren sin rätt förlustig.
5 §• 6 §.
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den
1939. 1 januari 1946, från och med vilken
dag lagen den 19 maj 1939 (nr 171)
om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller
äktenskap m. m. skall upphöra att
gälla.
I den nya lagen stadgat förbud
mot skiljande från anställning skall
dock ej gälla, om skiljandet grundar
sig på uppsägning, som ägt rum
före den 1 januari 1946 och icke
strider mot den äldre lagen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 668 i andra kammaren av fröken
Andersson. För yrkandena i motionen redogöres i det följande.
Över propositionen och motionen ha på utskottets begäran yttranden avgivits
av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningarnas
centralkommitté och Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion.
Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det framlagda lagförslaget
ävensom i fråga om de skäl motionären anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen och motionen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
5
Inledning. 1941 års befolkningsutredning har den 22 november 1944 avgivit
ett betänkande i abortfrågan (SOU 1944: 51). Betänkandet, som är undertecknat
av statsrådet Tage Erlander, ordförande, professorn Curt Gyllenswärd,
e. o. byråchefen Alf Johansson och ledamoten av riksdagens första kammare,
professorn Sten Wahlund, innehåller — förutom historik över abortfrågans
utveckling och en utförlig redogörelse för abortfrågans nuvarande läge -—
vissa förslag och rekommendationer till förbättring av abortsituationen,
bl. a. förslag till vissa ändringar i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap
m. m.
över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen
(efter hörande av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apotekareförbund,
Sveriges farmacevtförbund och medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd professorn Nils von Hofsten), socialstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommission, statskontoret, statens priskontrollnämnd,
skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna
i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet (efter hörande
av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom av Stockholms
stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande av vissa underlydande
myndigheter samt vad angår länsstyrelserna i Malmöhus ävensom Göteborgs
och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs stad), socialvårdskommittén,
ungdomsvårdskommittén, flera landsting, svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening,
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation (TCO), svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas förhandlingsorganisation,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaförbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sverges socialdemokratiska
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och
svenska landsbygdens kvinnoförbund.
Gällande bestämmelser. Lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. äger
i sin gällande lydelse tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för
arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Affärschef
kontorsverksamhet skall härvid anses såsom särskild verksamhet,
även örn den icke bedrives såsom självständigt förelag. Såsom arbetstagare
skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. (1 §.) örn arbetstagare
sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, skall
förbud gälla för denne att, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äkten
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
skap, blivit havande eller fött barn, av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare män minska de med anställningen förenade förmånerna
än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,
på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart. Ar arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen
är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav
att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig
tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Överlåtelse av företag
eller fartyg får icke inverka på förmån, som enligt lagen tillkommer arbetstagare
(2 §). Avtal, varigenom dylik förmån inskränkes, är ej bindande.
Åtgärd, som företages i strid mot i lagen stadgat förbud, är ogin, och arbetsgivaren
blir skyldig ersätta av åtgärden uppkommen skada (3 §). I lagen
givas slutligen preskriptions- och forumbestämmelser.
Befolkrtingsutredningens förslag. Ur befolkningsutredningens betänkande
återgivas här följande uttalanden rörande osäkerhet i levnadsförhållandena
såsom ekonomiskt abortmotiv:
Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena
det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att
många familjer leva under sådana förhållanden, att de lia svårt alt planera
på längre sikt. I tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet
påtagligen den osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla
undersökningar framgår, att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen
som aktuellt faktum eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbetslöshetsrisken
gäller partnern, är detta motiv vanligare bland gifta än bland
ogifta. För de ogifta kvinnorna själva, vilka i stor utsträckning äro självförsörjande,
är emellertid risken att förlora anställningen ett av de mest
framträdande motiven. Det förekommer i vissa sammanställningar huvudsakligen
från Stockholm som främsta motiv i ej mindre än 10 % av alla fall.
Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade ömtåliga yrken, såsom
lärarinne- och sjuksköterskeyrket. Det är för kvinnorna desto mer tvingande
som deras ekonomiska behov på grund av barnets tillkomst samtidigt skulle
stiga avsevärt, varför den belastning de skulle komma att utgöra för
partnern, föräldrarna eller andra personer med försörjningsplikt mot dem,
skulle bli betydligt större än vid vanlig arbetslöshet. Kvinnor, som stå helt
ensamma och icke ha någon att vända sig till för att få ekonomisk hjälp,
bli inför det potentiella hotet om arbetslöshet ofta helt rådlösa.
Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn, kan
uppställa i fråga om ekonomisk och social trygghet. En inventering härav
med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande
resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation men
även i tillämpliga delar gäller de gifta. Försörjer kvinnan sig med eget förvärvsarbete,
önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter
barnsbörden. Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat arbete
eller en särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i
vissa fall även under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska
existens under den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon
Andra lagutskottets utlåtande nr 85. 7
skulle vilja skaffa sitt barn och sig själv en dräglig bostad till en överkomlig
hyra, och hon önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad
under hennes arbetstid. Man kan icke undgå att konstatera, att luckor och
brister i samhällets sociala omvårdnad göra att dessa mycket självklara
önskemål hos en kvinna, som väntar ett barn, mångfaldiga gånger icke kunna
uppfyllas. Detta är för tiotusentals kvinnor årligen den förnämsta drivkraften
till illegal abort.
Det av utredningen framlagda förslag varom här närmast är fråga, nämligen
förslaget till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr
171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m„ innebär ändring av gällande bestämmelser i tre hänseenden:
1.
Lagen göres tillämplig på varje verksamhet vari arbetstagare användes
till arbete för arbetsgivares räkning, oberoende av antalet anställda,
varvid dock såsom arbetstagare icke skall anses den, som har sin bostad
i arbetsgivarens hem.
2. Den tid under vilken arbetstagaren skall ha haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren för att förbudet mot avskedande skall gälla
(karenstiden) inskränkes till ett år.
3. Den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare på grund av havandeskap
eller barnsbörd äger avhålla sig från arbetet utan risk för avsked på denna
grund, utsträckes till högst åtta månader, därvid såsom förutsättning skall
gälla att arbetstagaren, innan hon upphör med arbetet, för arbetsgivaren
anmäler sin avsikt att återupptaga detsamma. Arbetstagaren skall dock
ej utan medgivande av arbetsgivaren äga återupptaga arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren örn tidpunkten för återupptagandet.
För det närmare innehållet i befolkningsutredningens förslag ävensom de
däröver avgivna yttrandena redogöres å sid. 9—19 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har i propositionen
anfört:
»Jag delar befolkningsutredningens åsikt att 1939 års lag bör underkastas
revision i syfte att, i den mån sig göra låter, i här förevarande avseende
undanröja motivet för illegala aborter. För en revision tala emellertid även
och framför allt allmänt sociala skäl, varför jämväl de av lagens bestämmelser
som icke mera direkt sammanhänga med abortproblemet böra överses.
Lagen berör, i vad avser förbud mot avskedande i anledning av trolovning
och äktenskap, även manliga arbetstagare. Av naturliga skäl har
emellertid lagen också i detta avseende praktisk betydelse huvudsakligen beträffande
de kvinnliga arbetstagarna. Vid tillkomsten av lagen uttalades farhågor
för att genom densamma en försämring skulle ske av den kvinnliga
arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Dessa farhågor lia icke be
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
sannats, därvid dock givetvis måste beaktas att under de gångna åren i
högre eller lägre grad rått brist på arbetskraft. Liknande farhågor ha i
det lagstiftningsärende varom nu är fråga framförts mot den av befolkningsutredningen
föreslagna utvidgningen av lagens giltighet till nya områden;
ej heller dessa farhågor torde böra tillmätas alltför stor vikt. Av avgörande
betydelse för frågan synes däremot vara huru den avvägning utfaller som
måste göras mellan å ena sidan de olägenheter, som en utvidgning av lagen
kan komma att ur praktisk synpunkt medföra för arbetsgivarna, och å andra
sidan de fördelar, som ur allmänt sociala eller abortprofylaktiska synpunkter
stå att vinna genom utvidgningen.
Befolkningsutredningen föreslår, att lagen skall äga tillämpning å varje
verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning, alltså
oberoende av antalet i verksamheten anställda. Såsom arbetstagare skall
dock enligt förslaget icke anses den, som har sin bostad i arbetsgivarens
hem. I de flesta av yttrandena har den föreslagna utvidgningen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Betänkligheter mot utvidgningen ha dock framförts
från några håll. Å andra sidan har man i vissa yttranden uttalat,
att det ifrågasatta undantaget från arbetstagarbegreppet icke vore tillräckligt
motiverat, och förty avstyrkt förslaget härutinnan.
I fråga örn förbudet mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap
synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den föreslagna
utsträckningen av lagens tillämplighet. Den omständigheten att en arbetstagare
trolovar eller gifter sig medför uppenbarligen icke i och för sig att
hans förhållande i anställningen ändras till men för arbetsgivaren, och detta
gäller oavsett örn hos arbetsgivaren är anställt ett större eller mindre antal
arbetstagare. Eftersätter i det särskilda fallet arbetstagaren i väsentlig mån
sina åligganden eller inträda eljest sådana ändrade förhållanden att giltig anledning
föreligger till arbetstagarens avskedande, må givetvis den omständigheten,
att förändringen måhända kan härledas från arbetstagarens trolovning
eller äktenskap, icke betaga arbetsgivaren hans rätt att entlediga arbetstagaren.
Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i vad avser
förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd kan
synas mera tveksam. I det stora flertalet fall är nämligen arbetsförmågan hos
en kvinnlig arbetstagare, som blir havande eller får barn, så nedsatt att hon
måste begagna sig av den lagligen medgivna rättigheten att taga viss tids ledighet
i anledning av havandeskapet eller barnsbörden. För en arbetsgivare med
endast få anställda kan det måhända ibland bli förenat med svårigheter att
anskaffa vikarie under ledigheten. Förutom rena principskäl tala emellertid även
abortprofylaktiska synpunkter med särskild styrka för en utsträckning av
lagens nu ifrågavarande skydd jämväl till de i småföretagen och hemmen
anställda kvinnorna; såsom verkställda utredningar visa är nämligen den högsta
relativa abortfrekvensen just att finna inom vissa personalgrupper, vilkas medlemmar
i stor utsträckning äro anställda hos arbetsgivare med endast ringa
Andra lagutskottets utlåtande nr 85. 9
antal arbetstagare. Jag förordar därför befolkningsutredningens förslag på
denna punkt.
Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, från lagens tillämplighetsområde
göra ett särskilt undantag för sådana arbetstagare, som ha sin
bostad i arbetsgivarens hem, finner jag — även om olägenheterna för arbetsgivaren
av ett förbud mot avskedande i dessa fall kunna vara mera
påtagliga än eljest — icke lämpligt. En sådan bestämmelse skulle från
lagens skydd utesluta icke endast det övervägande antalet hembiträden —
för dem torde, åtminstone då såsom för närvarande stor brist på hembiträden
råder, behovet av skydd i förevarande avseende vara förhållandevis
ringa — utan även ett icke obetydligt antal arbetstagare i mindre handels-,
hantverks- och andra företag, för vilka behov av tryggad anställning
föreligger. I anslutning till ett remissuttalande vill jag framhålla, att lagen
icke medför rätt för en dylik kvinnlig arbetstagare, som efter det hon fött
sitt barn återinträder i arbetet, att utan arbetsgivarens medgivande låta även
barnet ha sin bostad i arbetsgivarens hem.
Jag finner icke heller erforderligt att i fortsättningen bibehålla den i
gällande lag intagna bestämmelse, varigenom från dess tillämpning undantages
arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.
För det skydd lagen bereder gäller för närvarande generellt en karenstid
av två år. Befolkningsutredningen föreslår att denna tid inskränkes till ett
år. I flertalet yttranden har förslaget härutinnan tillstyrkts, varvid man
dock på en del håll gjort gällande, att något behov av karenstid vid avskedande
på grund av trolovning eller äktenskap icke förefinnes.
Vad först angår sistnämnda karenstid — karenstiden vid trolovning eller
äktenskap — synes mig riktigast att helt slopa densamma. Såsom allmän
princip bör gälla, att ändring i en arbetstagares civilstånd icke kan godtagas
som giltig anledning till hans avskedande, och denna princip bör tilllämpas
utan avseende å den tid anställningen varat. Har trolovningen eller
äktenskapet menlig inverkan på arbetsresultatet, kan detta förhållande,
såsom av det förut sagda framgår, utgöra giltig anledning till avskedande.
Visserligen torde i sådant fall arbetsgivaren ur processuell synpunkt komma i
ett något sämre läge än örn förbudet icke funnes, eftersom han, om sannolika
skäl föreligga för att avskedandet föranletts av trolovningen eller äktenskapet,
lärer ha att visa annan, fullgod anledning till sin åtgärd. Denna olägenhet för
arbetsgivaren torde dock till fullo uppvägas av vikten ur allmän synpunkt att
nyssnämnda princip fastslås.
Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet
mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för
karenstiden är i främsta rummet alt förhindra, att en gravid kvinna med
fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna
göra gällande de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det
icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år. Att
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
karenstiden i gällande lag bestämts till två år berodde på att denna tid
ansågs erforderlig beträffande förbudet mot avskedande på grund av trolovning
eller äktenskap och att en kortare karenstid vid havandeskap eller
barnsbörd befanns medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Örn, såsom
jag nyss förordat, karenstiden vid trolovning och äktenskap helt avskaffas,
kommer detta hinder mot en ettårig karenstid vid havandeskap och
barnsbörd att bortfalla. Jag får därför tillstyrka befolkningsutredningens
förslag härutinnan. Då visst missförstånd synes ha yppat sig angående lagens
rätta innebörd i förevarande avseende, vill jag framhålla, att det i
lagen givna förbudet blir tillämpligt, sedan arbetstagaren under ett år haft
stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, oberoende av när havandeskapet
eller barnsbörden inträffar. Även örn detta skett innan anställningens
första år gått till ända, blir alltså ett avskedande, sorn äger rum först därefter,
enligt lagens bestämmelser ogillt.
Jag anser mig icke kunna underlåta att här påpeka, att mot det av mig
sålunda förordade förslaget, innebärande slopande av karenstiden vid trolovning
och äktenskap samtidigt som en karenstid bibehålies vid havandeskap
och barnsbörd, kan anföras, att dess genomförande skulle ur abortprofylaktisk
synpunkt någon gång kunna leda till ett resultat, motsatt det
åsyftade. En kvinnlig arbetstagare som, i förlitande på att hon enligt lagen
är skyddad mot avskedande i anledning av äktenskap, gifter sig under
första anställningsåret blir, likaledes under första anställningsåret, såsom
en naturlig följd av äktenskapet havande; fruktan för avsked föranleder
henne då till att illegalt framkalla abort. Örn lagen stadgat karenstid även
vid äktenskap, hade i detta fall måhända giftermålet och därmed även
havandeskapet icke tillkommit förrän anställningen varit tryggad; nyssnämnda
abortmotiv hade då icke förelegat. Att fall sådana som det anförda
undantagsvis kunna inträffa synes dock icke vara av sådan betydelse att
det bör inverka på det i enlighet med det föregående i dessa avseenden
riktigt befunna ståndpunktstagandet.
Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger tilllämpning,
icke uppsägas på den grund att hon i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst
tolv veckor. Befolkningsutredningen föreslår, att denna tid utsträckes till
högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande
har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av
maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar
har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget härutinnan skulle
kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.
I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner
jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex månader.
Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbets
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
tagaren att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från arbetet,
endast om hon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller
garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta alltjämt
på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra hinder
för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.
I 17 och 18 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd finnas föreskrifter
om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller
fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de här föreslagna ändringarna
i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvarstå
med hänsyn till de fall som — på grund av karenstidsregeln — alltjämt
komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.
Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbetstagarens
rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att
hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga
arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att
göra rätten beroende av att sådan anmälningsskyldighet fullgöres. Jag
delar denna mening. Däremot anser jag att skyldighet bör föreligga för
arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål
uppgiva huruvida hon har lör avsikt att återinträda i arbetet.
I likhet med vad nu finnes stadgat torde förbudet mot att avskeda kvinnlig
arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhåller sig från arbete böra gälla endast under förutsättning att arbetsgivaren
har kännedom örn att arbetstagaren år havande eller fött barn. Arbetstagaren
bör därför, innan hon uteblir från arbetet, underrätta arbetsgivaren om orsaken
till bortovaron. Rimligen bör av hänsyn till arbetsgivaren sådan underrättelse,
där så ske kan, lämnas i god tid före bortovarons början.
Arbetsgivaren måste i allmänhet under ledighet varom här är fråga anställa
vikarie för arbetstagaren, och vikarien har, åtminstone om vikariatet
är av någon längre varaktighet, berättigat anspråk på att åtnjuta skälig
uppsägningstid. Det bör därför åligga arbetstagare som åtnjuter ledighet
att i god tid före återinträdet i arbetet underrätta arbetsgivaren örn dagen
därför. Befolkningsutredningen föreslår härutinnan, att arbetstagaren icke
skall utan arbetsgivarens medgivande äga återinträda i arbetet tidigare än
tre veckor efter det hon hos honom gjort anmälan om tidpunkten för återinträdet.
I ett par yttranden har ifrågasatts, örn icke varseltiden borde göras
längre; i något yttrande har förmenats, att den borde göras något kortare.
lag anser emellertid en tidrymd av den av befolkningsutredningen angivna
längden väl avvägd och tillstyrker alltså förslaget på denna punkt.
Tveksamhet örn tillämpningen av hithörande bestämmelser kan möjligen
föreligga för det fall alt en arbetstagare, som i samband med havandeskap
eller barnsbörd är borta från sitt arbete, anmäler sitt återinträde i arbetet
väl inom den lagstadgade maximitiden men senare än tre veckor före dess
utgång. Vid den tidpunkt, då för arbetstagaren föreligger ovillkorlig rätt
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
till återinträde, kommer alltså i detta fall maximitiden redan att lia utgått.
Då varselbestämmelsen tillkommit uteslutande i arbetsgivarens eget intresse,
finner jag uppenbart att arbetsgivaren icke på nyssnämnda förhållande
kan grunda rätt att skilja arbetstagaren från anställningen. En
annan sak är att om arbetsgivaren — utan att begagna sig av varseltiden
i dess helhet eller kanske ens till någon del -— påfordrar att arbetstagaren
skall återupptaga arbetet omedelbart efter maximitidens utgång, arbetstagaren
självfallet har att, vid risk av avsked, efterkomma en sådan begäran.
Det genom lagen stadgade förbudet bör, såsom redan nu för de viktigaste
fallen gäller, avse icke blott skiljande från anställningen utan även minskning
av de med anställningen förenade förmånerna. Bestämmelsen härom
synes böra avfattas så att den får avseende å alla de fall som omförmälas
i lagen, alltså även sådana fall då arbetstagare i samband med havandeskap
eller barnsbörd täger den legalt medgivna ledigheten i anspråk. I
sistnämnda fall kommer bestämmelsen allenast att innebära, att arbetsgivaren
icke av nämnda anledning äger minska avlöningsförmånerna före
ledighetens början eller efter arbetstagarens återinträde i arbetet. I fråga
om rätt till lön eller andra förmåner under ledigheten gäller däremot endast
vad parterna må hava i detta avseende avtalat.
Enligt gällande lag äger arbetsgivare minska löneförmånerna i den mån
sådant kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på
grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart. Detta medgivande har bibehållits i befolkningsutredningens
förslag. I några yttranden ha dock erinringar framförts mot
nämnda bestämmelse. Jag delar deras uppfattning som anse att enbart
den omständigheten, att havandeskapet är märkbart, icke bör medföra rätt
för arbetsgivaren att avstänga arbetstagaren från arbetet och i samband
därmed, helt eller delvis, beröva henne löneförmånerna. För att dylik rätt
skall föreligga bör liksom i fråga om rätten till avskedande erfordras någon
särskild omständighet, såsom oförmåga från arbetstagarens sida att
tillfredsställande fullgöra arbetet — sådan oförmåga kan ha sin grund i
arten av arbetet och de särskilda fordringar detta i kroppsligt avseende
ställer på utövaren — eller väsentlig minskning av hennes arbetsresultat.
Jag anser alltså att berörda bestämmelse bör utgå.
Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande lag jag sålunda
förordat finner jag lämpligt, att densamma ersättes med en helt ny lag.
Förslag till en dylik lag har utarbetats inom socialdepartementet. Då den nya
lagen skall gälla alla arbetstagare, erfordras i densamma icke någon särskild
bestämmelse örn lagens tillämpningsområde.
De i den nuvarande lagen stadgade förbuden avse uppsägning från en
anställning. Då emellertid uppsägning icke alltid förekommer vid avbrytandet
av ett anställningsförhållande från arbetsgivarens sida, torde det
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
13
vara lämpligare att förbuden direkt riktas mot skiljandet från anställningen.
På grund av bestämmelsen örn karenstid i fråga örn förbudet mot
avskedande på grund av havandeskap och barnsbörd följer visserligen av
nämnda utbyte av uttryckssätt att en uppsägning, som äger rum inom
karenstiden men icke leder till skiljande från anställningen före utloppet
av nämnda tid, icke blir giltig. Med hänsyn å ena sidan till den rikligt tilltagna
karensliden — ett år — och under beaktande å den andra sidan av
att uppsägningstiden i allmänhet icke är längre än två å tre månader, synes
denna ändring i lagen icke vara av beskaffenhet att för arbetsgivaren medföra
någon nämnvärd olägenhet. Genom ändringen ernås även i förevarande
avseende överensstämmelse med lagen den 14 oktober 1939 om
förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.
Den nya lagen har vidare i vissa andra hänseenden utformats så att närmare
överensstämmelse erhållits med sistnämnda lag. Sålunda ha bl. a.
intagits vissa mera detaljerade bestämmelser örn beräkning i förekommande
fall av det skadestånd, arbetstagaren bör åtnjuta vid obehörigt
avskedande.
Slutligen må nämnas, alt i rubriken till den nya lagen ansetts böra angivas
de viktigaste av de fall lagen avser, nämligen äktenskap och havandeskap.
Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1946, därvid dock,
med hänsyn till utbytet av begreppet uppsägning mot begreppet skiljande
från anställningen, viss övergångsbestämmelse synts nödig.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
I den i ämnet väckta motionen har yrkats, att riksdagen måtte besluta
sådana ändringar av lagförslaget, att lagens tillämpningsområde fastställes
till arbetsplatser, där mer än en arbetstagare finnes, att karenstiden vid
havandeskap bibehålies vid två år, samt att tjänstledighet vid barnsbörd endast
utsträckes till högst fyra månader.
I lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av trolovning eller äktenskap m. m. stadgas i huvudsak, att en arbetstagare
icke kan uppsägas från sin anställning enbart av den anledningen
att arbetstagaren trolovar eller gifter sig eller blir havande eller
föder barn, att ej heller de med anställningen förenade förmånerna av
nämnda anledning få minskas, samt att kvinnlig arbetstagare har rätt att i
samband med havandeskap eller barnsbörd under högst tolv veckor avhålla
sig från arbetet utan risk för uppsägning. Lagens giltighetsområde är emellertid
begränsat dels därigenom att lagen äger tillämpning endast på verksamhet,
vari i regel minst tre arbetstagare användas, dels ock därigenom att
arbetstagaren kommer i åtnjutande av det skydd som lagen bereder, endast
Utskottet.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
om han haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren sedan minst två
år (karenstiden).
Det nu framlagda förslaget till revision av förevarande lagstiftning, vilket
grundar sig på ett av befolkningsutredningen avgivet betänkande, utgör delvis
ett led i strävandena att undanröja motiven för illegala aborter. Utskottet
delar uppfattningen, att 1939 års lag ur förevarande synpunkter bör
underkastas revision. Såsom föredragande departementschefen framhållit
tala emellertid även och framför allt allmänt sociala skäl för en översyn av
lagstiftningen.
Vad till en början angår lagens tillämplighetsområde med avseende å storleken
av det företag, där arbetstagaren är anställd, föreslås i propositionen,
att lagen skall äga tillämpning å varje verksamhet, där arbetstagare finnes
anställd, oavsett antalet arbetstagare. I den i ämnet väckta motionen yrkas,
att lagens giltighetsområde fastställes till arbetsplats, där mer än en arbetstagare
finnes.
Beträffande förbudet mot avskedande i anledning av trolovning eller
äktenskap synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den av Kungl.
Maj:t föreslagna utvidgningen. I och för sig torde det icke heller kunna
göras någon befogad invändning mot att arbetsgivare, även örn han har
endast en anställd, förbjudes att avskeda arbetstagaren allenast på den
grund att hon blivit havande eller fött barn. Emellertid blir ju vederbörande
arbetstagare i de flesta fall nödsakad att taga viss tids ledighet i anledning
av havandeskapet eller barnsbörden. Huruvida den omständigheten,
att arbetstagaren sålunda avhåller sig från arbetet, bör, då fråga är om
verksamhet med endast en anställd, berättiga arbetsgivaren att avskeda
arbetstagaren synes vara mer tveksamt. För en arbetsgivare med endast en
anställd kan det ofta möta svårigheter att anskaffa vikarie eller på annat
sätt få de åt arbetstagaren anförtrodda uppgifterna fullgjorda. Ur principiell
synpunkt är det emellertid icke tilltalande att i fråga örn förbudet mot
avskedande göra någon åtskillnad i förevarande hänseende allt efter storleken
av den verksamhet vari arbetstagaren är anställd. Arbetstagare i
mindre företag kan givetvis vara i samma behov av skydd som arbetstagare
i större företag. Såsom departementschefen anfört tala även abortprofylaktiska
skäl med särskild styrka för en utsträckning av lagens skydd till de i
småföretagen och hemmen anställda kvinnorna. I detta sammanhang må
framhållas, att Kungl. Maj:ts förslag i denna del vunnit anslutning i de till
utskottet inkomna remissyttrandena från husmodersföreningarnas riksförbund
och hembiträdesföreningarnas centralkommitté. Utskottet biträder av
ovan anförda skäl Kungl. Maj:ts förslag, att lagen skall äga tillämpning å
varje arbetstagare, oavsett storleken av den verksamhet vari arbetet utföres.
Vad angår karenstiden innebär Kungl. Maj:ts förslag, att densamma slopas,
såvitt rörer förbud mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap,
samt att den sänkes från två till ett år i fråga om övriga med lagen
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
15
avsedda förbud mot skiljande från anställning. I det till grund för propositionen
liggande betänkandet anföres, att det från dem, som vore praktiskt
verksamma inom det abortprofylaktiska arbetet, framkommit allvarliga
önskemål örn en revision av lagen med avseende å karenstiden.
Motionären, som förklarat sig icke lia något att erinra mot slopandet av
karenstiden vid trolovning och äktenskap, har föreslagit, att karenstiden för
övriga fall bibehålies vid två år.
I det av den s. k. befolkningskommissionen avgivna förslag som låg till
grund för 1939 års lag föreslogs, att karenstiden skulle utgöra ett år för
samtliga de föreslagna förbuden mot avskedande. I ett av remissyttrandena
över förslaget uttalades, att man oftast torde kunna förutsätta, att en kvinna
vore medveten om sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett år före
dess ingående. Man kunde i dessa fall räkna med att anställningen söktes
just för att möjliggöra äktenskap. Med hänsyn till arbetsgivarens intressen
borde en tid av minst två år föreskrivas. Föredragande departementschefen
anförde vid remiss av lagförslaget till lagrådet, att karenstiden, då fråga
vore om havandeskap eller barnsbörd, av naturliga skäl lämpligen kunde
sättas till ett år. Såsom i förenämnda och ytterligare ett remissyttrande
framhållits syntes däremot försiktigheten bjuda, att karenstiden utsträcktes
till två år, då fråga vore örn äktenskaps ingående. Lagrådet anförde, att en
kvinnlig arbetstagare som fött barn mer än ett år före anställningens början
och alltså ej kunde på sådan grund avskedas, skulle kunna avskedas, örn
hon senare men innan två år förflutit från anställningstidens början inginge
äktenskap för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid syntes därför
böra fastställas. Departementschefen anslöt sig vid framläggande av lagförslaget
för riksdagen till lagrådets uppfattning och föreslog, att karenstiden
skulle fastställas till två år för samtliga fall. I en i anledning av propositionen
väckt motion yrkades, att karenstiden skulle sättas till ett år.
Riksdagen biföll på hemställan av andra lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag.
Av det nu anförda torde framgå, att därest karenstiden, såsom i nu föreliggande
proposition föreslås, helt slopas vid trolovning och äktenskap, någon
anledning icke synes föreligga att -— ur de synpunkter som år 1939
voro avgörande för fastställande av karenstidens längd —■ bibehålla en
karenstid av två år för övriga fall.
Det synes utskottet jämväl som örn något annat motiv för karenstid i
fråga örn förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd
knappast torde finnas än alt förhindra, att en kvinna med fördöljande
av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande
de rättigheter som lagen tillförsäkrar henne. Ur denna synpunkt torde
emellertid längre karenstid än ett år icke vara nödvändig.
Utskottet kan sålunda ansluta sig lill Kungl. Majlis förslag i denna del.
I anledning av den tveksamhet, som i ett av de till utskottet avgivna
remissyttrandena kommit till synes angående tolkningen av bestämmelsen
16
Andra tagutskottets utlåtande nr 85.
om karenstid, vill utskottet anmärka, att såsom framgår redan av vad ovan
anförts de i 2 § första och andra styckena angivna förbuden bli tillämpliga,
sedan arbetstagaren under ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,
oberoende av den tidpunkt, när havandeskapet eller barnsbörden
inträffar eller arbetstagaren i samband därmed börjar avhålla sig från arbetet.
Även om nämnda tidpunkt inträffar innan anställningens första år
tilländalupit, blir alltså ett avskedande som ägt rum först efter sagda års
utgång ogillt.
Såvitt angår tiden för ledighet i samband med havandeskap eller barnsbörd,
innebär det nu framlagda lagförslaget den ändringen, att nämnda tid
förlänges från tolv veckor till sex månader. I befolkningsutredningens förslag
hade tiden satts till åtta månader. Motionären har yrkat, att tiden fastställes
till fyra månader.
Enär i fråga örn arbetstagarens rätt till lön eller andra förmåner under
ledigheten endast gäller vad parterna härutinnan kunna ha avtalat, synes
för bedömande av frågan om ledighetens längd från arbetsgivarens synpunkt
vara avgörande, i vad mån han kan erhålla vikarie under arbetstagarens
ledighet. Det synes utskottet som örn en lagstadgad ledighet av sex månader
i allmänhet icke kommer att bereda arbetsgivaren större svårighet i förevarande
hänseende än om tiden sättes till fyra månader. Utskottet vill framhålla,
att arbetstagaren enligt förslaget är skyldig att på förfrågan av arbetsgivaren
utan dröjsmål underrätta denne, örn hon önskar återinträda i arbetet
efter bortovaron. Har hon sålunda anmält, att hon ämnar återtaga arbetet,
gör hon sig givetvis skyldig till avtalsbrott, örn hon underlåter att
efter bortovaron inställa sig i arbete.
På grund av vad nu anförts och då den föreslagna tiden av sex månader
jämväl ur övriga synpunkter synes väl avvägd förordar utskottet Kungl.
Maj:ts förslag även i denna del.
I övrigt föranleder lagförslaget ingen erinran från utskottets sida.
Utskottet får sålunda hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 668 bifalla
propositionen nr 368.
Stockholm den 13 december 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Hage, Carl Eric
Ericsson, Hallagård*, Nils Elowsson och Wahlund;
från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson*, herrar Ryberg,
Hermansson, Holm, fru Johansson*, herrar Johnsson i Stockholm och Andersson
i Alfredshem*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
Reservationer:
17
1) av herr Wahlund;
2) av herr Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka anfört:
1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m. är tillämplig å varje verksamhet, vari till
arbete för arbetsgivares räkning användas minst tre arbetstagare. Det nu
framlagda lagförslaget skiljer sig från 1939 års lag bland annat därigenom
att den föreslagna lagen skall vara tillämplig oavsett storleken av det företag,
där vederbörande arbetstagare är anställd. I fråga örn förbudet mot
avskedande i anledning av äktenskap eller trolovning synes någon anmärkning
icke kunna riktas mot denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
Däremot kunna vägande skäl anföras mot att förbudet mot avskedande
i anledning av havandeskap eller barnsbörd blir tillämpligt även i
fråga örn de allra minsta arbetsplatserna. För exempelvis en butiksinnehavare
med endast en anställd eller för hemmen skulle ett dylikt förbud
kunna medföra väsentliga svårigheter; att i dessa fall anskaffa vikarie för
en arbetstagare, som kanske upprepade gånger måste erhålla ledighet för
havandeskap eller barnsbörd skulle ofta vara omöjligt. Det kan även antagas,
att den kvinnliga arbetskraften inom småföretagen skulle bli mindre
eftersökt örn ett dylikt förbud uppställdes i dessa fall. Lagen skulle följaktligen
kunna komma att i hög grad motverka sitt syfte. Införandet av
ett stadgande, varigenom från tillämpningen av 2 § undantages verksamhet
vari till arbete användes endast en arbetstagare, synes oss utgöra en lämplig
avvägning mellan de olika intressen som göra sig gällande vid bedömande
av förevarande problem.
Under hänvisning till vad sålunda anförts få vi hemställa, att 2 § i lagförslaget
måtte erhålla följande lydelse:
2 §•
Kvinnlig arbetstagare----(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---
fött barn.
Ej heller —--(lika med Kungl. Maj:ts förslag) —---- hos honom.
Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning å verksamhet,
vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes endast en arbetstagare.
Härvid skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma
icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.
överlåtelse av--- — (lika med Kungl. Maj:ts förslag)---tillkom
mer
arbetstagare.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 and. Nr 85.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
Bilaga A.
Till Andra lagutskottet.
Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, som bereus tillfälle att yttra
sig över Kungl. Maj :ts proposition nr 368 med förslag till lag örn förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.
samt den i anledning härav väckta motionen nr 668 i andra kammaren av
fröken Andersson, ber att få anföra följande.
Förbundet finner den i propositionen föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde önskvärd. Även örn man icke ser saken enbart ur abortprofylaktisk
synpunkt, måste det anses lämpligt att villkoren för de små
arbetsplatserna icke alltför mycket skilja sig från de stora företagens. Förbundet
delar icke den i motionen uttryckta farhågan för att den kvinnliga
arbetskraften skulle bli mindre eftersökt inom småföretagen på grund av
den föreslagna bestämmelsen. I allmänhet torde småföretagen vara mindre
efterfrågade av den manliga arbetskraften, och konkurrensen om dessa platser
kommer alltså att stå mellan kvinnor inbördes och icke mellan män
och kvinnor.
Förbundet vill likaledes instämma med propositionen i att arbetstagare,
som bär sin bostad i arbetsgivarens hem, även bör omfattas av lagen. Förbundet
kan icke finna att några särskilda olägenheter skulle följa härav. Den
föreslagna karenstiden på ett år för havandeskap och barnsbörd torde utgöra
en tillräcklig garanti för att arbetsgivare och anställd skall kunna göra upp
sinsemellan örn fortsatt eller icke fortsatt anställning utan att arbetsgivarens
intressen behöva trädas för nära.
Vad slutligen den föreslagna rätten till ledighet beträffar kan förbundet
ansluta sig till propositionens förslag, högst sex månader, men vill under
stryka vad som även beröres i propositionen nämligen att rätten till ledighet
i många fall icke kommer att kunna utnyttjas av arbetstagaren, förrän frågan
örn moderskapsförsäkring eller annan ersättning för förlorad arbetsinkomst
blivit löst.
Stockholm den 24 november 1945.
För SVERIGES HUSMODERSFÖRENINGARS RIKSFÖRBUND
e. u.
Carin Hermelin.
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
19
Bilaga B.
Till Andra lagutskottet.
Dä vi nu satts i tillfälle att yttra oss över proposition nr 368, med förslag
till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap
eller havandeskap m. m. jämte i anledning därav väckta motion nr 668, vill vi
inledningsvis betona, alt vi uppskattat örn vi på ett tidigare stadium, då
detta lagförslag utformades av de sakkunniga, fått tillfälle att ta ställning
till detsamma.
I nuvarande läge finna vi icke några skäl för att arbetsplatser med e n
arbetstagare undantages från lagens tillämpningsområde, utan vilja vi instämma
i det av socialdepartementet upprättade förslaget, av den lydelse
bil. A utvisar. Anmärkas bör dock, att beträffande karenstiden ett förtydligande
av lagtexten är önskvärd, enär nuvarande formulering icke klart
utsäger om frågan om karenstiden blir aktuell redan då havandeskapet
inträder, eller örn det fordras ett års anställningstid intill den tidpunkt då
arbetstagaren blir i behov av tjänstledighet.
Stockholm den 16 november 1945.
HEMBITRÄDESFÖRENINGARNAS CENTRALKOMMITTÉ.
Hanna Grönvall. Jenny Karlsson. Wiola Sandell.
Bilaga C.
Till Andra lagutskottet.
Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion representerande
fackligt organiserade kvinnor i Stockholm, som bereus tillfälle att avgiva
yttrande rörande proposition nr 368 med förslag till lag om förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap, får
härmed anföra följande.
De ändringar som nu äro föreslagna i lagen av den 19 maj 1939 beträffande
dess omfattning, och vilka kommer att betyda större socialt skydd
för de kvinnliga arbetstagarna, måste givetvis hälsas med tillfredsställelse.
Men i varje social lagstiftning där man under vissa förhållanden kräver
särskilt skydd för kvinnorna, ligger dock en stor risk att den kvinnliga
arbetskraften samtidigt förlorar i värde på arbetsmarknaden. Sektionen vill
i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den del av förslaget som
innebär en förlängning av ledighet vid havandeskap och barnsbörd.
Den föreslagna ändringen till sex månaders ledighet, hur önskvärd den
än kan vara ur humanitär- och befolkningssynpunkt, torde den dock icke
kunna betraktas enbart som en fördel ur kvinnornas synpunkt som förvärvsarbetande.
Svårigheter kommer säkert att uppstå då det gäller att anpassa
lagens föreskrifter rörande de kvinnliga arbetstagarna till de krav sorn
arbetsmarknaden och arbetsgivaren ställer. Uppstår dylika svårigheter blir
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 85.
det utan tvivel den kvinnliga arbetstagaren som förlorar på grund av sin
mindre anpassningsbarhet i produktionen.
Det är också tänkbart att långt gående skyddsbestämmelser i lagen för
kvinnornas vidkommande kommer att betraktas icke som ett skydd utan
som en belastning.
Tyvärr torde de ekonomiska förutsättningarna saknas för de flesta förvärvsarbetande
kvinnor att använda sig av någon längre tids ledighet vid
havandeskap och barnsbörd. De flesta av dem äro i regel beroende av sin
oavbrutna inkomst redan under vanliga förhållanden, och givetvis i ännu
högre grad inför de kostnader som moderskapet medför. Utan att de ekonomiska
betingelserna för ledigheten skapas är den således mycket svår att
tillgodogöra sig.
Dessutom torde det kunna befaras, att i stället för att motverka en sådan
samhällsfara som exempelvis aborterna, dessa bestämmelser måhända ökar
den, beroende på anförda synpunkter.
Sektionen vill genom det anförda framhålla att skyddslagstiftningen hur
nödvändig den ur många synpunkter är för kvinnorna, den dock icke samtidigt
får bli ett hinder för dem i deras också nödvändiga insatser på arbetsmarknaden.
Stockholm i december 1945.
STOCKHOLMS FACKLIGA CENTRALORGANISATIONS
KVIK NOSEKTION.
Anna Johansson-Visborg,
ordf.
Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1915
518619
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:607 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller hava s. 1 i texten