Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

1945-12-13 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:85, Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

I

Nr 85.

Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i

anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels

ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 368, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

m. m.

(Gällande lag:)

Nr 171.

LAG

om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m.:

given Stockholms slott den 19 maj

1939.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje

verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas

minst tre arbetstagare. Vid lagens

tillämpning skall affärs- eller kontorsverksamhet,

ändock att densamma

icke bedrives såsom självständigt

företag, anses såsom särskild

verksandiet.

Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning

av denna lag ej räknas

medlem av arbetsgivarens familj.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag till

LAG

om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskap eller

havandeskap m. m.

Härigenom förordnas som följer.

sami. 2 avd. Nr 85.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

(Gällande lag:)

2 §•

Har arbetstagare sedan minst två

år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren

slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött

barn, ej av sådan anledning uppsäga

arbetstagaren eller i vidare mån

minska de med anställningen förenade

förmånerna än som kan följa

därav, att kvinnlig arbetstagare,

som är havande, på grund av arbetets

art avstänges från tjänstgöring

under den tid havandeskapet är

märkbart. Är arbetstagaren kvinna,

som arbetsgivaren veterligen är havande

eller fött barn, må han ej heller

uppsäga henne på grund därav

att hon i samband med havandeskapet

eller barnsbörden under skälig

tid, dock högst tolv veckor, avhåller

sig från arbete.

Överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på arbetstagare enligt

denna lag tillkommande förmån.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Arbetstagare må ej skiljas från sin

anställning på den grund att han slutit

trolovning eller ingått äktenskap.

2 §•

Kvinnlig arbetstagare, som sedan

minst ett år haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren, må icke

skiljas från anställningen på den

grund att hon blivit havande eller

fött barn.

Ej heller må arbetsgivaren, där

han har vetskap om havandeskapet

eller barnsbörden, skilja arbetstagaren

från anställningen på den grund

att hon i samband med havandeskapet

eller barnsbörden avhåller sig

från arbetet under skälig tid, högst

sex månader. Vad sålunda stadgas

skall dock ej gälla, därest arbetstagaren

underlåter att, på förfrågan

av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta

denne om att hon önskar

återinträda i arbetet efter bortovaron.

Arbetsgivaren är ej pliktig att

låta återinträdet ske tidigare än tre

veckor från det han mottagit meddelande

örn den dag, då återinträdet

kan äga rum, eller från det arbetstagaren

utan föregående meddelande

inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på den rätt som enligt

denna paragraf tillkommer arbetstagare.

3 §•

Arbetstagare, som ej må skiljas

från sin anställning av anledning

varom i denna lag förmäles, är ej

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

3

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

heller pliktig att av sådan anledning

vidkännas minskning i de med anställningen

förenade förmånerna i

vidare mån än som följer av sådan

bortovaro från arbetet varom förmäles

i 2 § andra stycket.

3 §■ 4 §.

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån in
-

skränkes, vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd,

vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare

åtgärden ogin samt arbetsgivaren

skyldig ersätta av densamma uppkommen

skada.

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande

anspråk enligt denna lag, skall

dels därom underrätta arbetsgivaren

inom två månader från det arbetstagaren

i följd av åtgärd, som enligt

2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra

eller fått vidkännas minskning

i de med anställningen förenade förmånerna,

dels ock anhängiggöra sin

Har arbetsgivare i strid mot denna

lag skilt arbetstagare från anställningen

eller minskat de därmed förenade

förmånerna, är åtgärden ogin

samt arbetsgivaren skyldig ersätta

av densamma uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån

skada uppstått skall hänsyn tagas

även till arbetstagarens intresse av

arbetsavtalets upprätthållande och

övriga sådana omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till arbetsgivarens

ringa skuld, arbetstagarens

förhållande i avseende å tvistens

uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt,

må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet må ock äga

rum.

5 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande

anspråk enligt denna lag, skall

dels därom underrätta arbetsgivaren

inom två månader från det arbetstagaren,

i strid mot denna lag, skilts

från sin anställning eller fått vidkännas

minskning i de därmed förenade

förmånerna, dels ock anhängiggöra

sin talan inom två år från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

talan inom två år från samina tid- samma tidpunkt. Underlåtes det, är

punkt. Underlåtes det, vare arbets- arbetstagaren sin rätt förlustig,

tagaren sin rätt förlustig.

5 §• 6 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den

1939. 1 januari 1946, från och med vilken

dag lagen den 19 maj 1939 (nr 171)

om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller

äktenskap m. m. skall upphöra att

gälla.

I den nya lagen stadgat förbud

mot skiljande från anställning skall

dock ej gälla, om skiljandet grundar

sig på uppsägning, som ägt rum

före den 1 januari 1946 och icke

strider mot den äldre lagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma väckt motion, nr 668 i andra kammaren av fröken

Andersson. För yrkandena i motionen redogöres i det följande.

Över propositionen och motionen ha på utskottets begäran yttranden avgivits

av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningarnas

centralkommitté och Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion.

Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det framlagda lagförslaget

ävensom i fråga om de skäl motionären anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen och motionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

5

Inledning. 1941 års befolkningsutredning har den 22 november 1944 avgivit

ett betänkande i abortfrågan (SOU 1944: 51). Betänkandet, som är undertecknat

av statsrådet Tage Erlander, ordförande, professorn Curt Gyllenswärd,

e. o. byråchefen Alf Johansson och ledamoten av riksdagens första kammare,

professorn Sten Wahlund, innehåller — förutom historik över abortfrågans

utveckling och en utförlig redogörelse för abortfrågans nuvarande läge -—

vissa förslag och rekommendationer till förbättring av abortsituationen,

bl. a. förslag till vissa ändringar i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap

m. m.

över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen

(efter hörande av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apotekareförbund,

Sveriges farmacevtförbund och medlemmen av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd professorn Nils von Hofsten), socialstyrelsen, statens

arbetsmarknadskommission, statskontoret, statens priskontrollnämnd,

skolöverstyrelsen, kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna

i riket och Sveriges industriförbund), Överståthållarämbetet (efter hörande

av polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom av Stockholms

stad), samtliga länsstyrelser (efter hörande av vissa underlydande

myndigheter samt vad angår länsstyrelserna i Malmöhus ävensom Göteborgs

och Bohus län, Malmö stad respektive Göteborgs stad), socialvårdskommittén,

ungdomsvårdskommittén, flera landsting, svenska läkaresällskapet,

Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisation (TCO), svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund,

styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, bankernas förhandlingsorganisation,

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, försäkringstjänstemannaförbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sverges socialdemokratiska

kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och

svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Gällande bestämmelser. Lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. äger

i sin gällande lydelse tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för

arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Affärschef

kontorsverksamhet skall härvid anses såsom särskild verksamhet,

även örn den icke bedrives såsom självständigt förelag. Såsom arbetstagare

skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. (1 §.) örn arbetstagare

sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, skall

förbud gälla för denne att, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äkten
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

skap, blivit havande eller fött barn, av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare män minska de med anställningen förenade förmånerna

än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande,

på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart. Ar arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen

är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav

att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig

tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Överlåtelse av företag

eller fartyg får icke inverka på förmån, som enligt lagen tillkommer arbetstagare

(2 §). Avtal, varigenom dylik förmån inskränkes, är ej bindande.

Åtgärd, som företages i strid mot i lagen stadgat förbud, är ogin, och arbetsgivaren

blir skyldig ersätta av åtgärden uppkommen skada (3 §). I lagen

givas slutligen preskriptions- och forumbestämmelser.

Befolkrtingsutredningens förslag. Ur befolkningsutredningens betänkande

återgivas här följande uttalanden rörande osäkerhet i levnadsförhållandena

såsom ekonomiskt abortmotiv:

Vid sidan av allmänt låg inkomstnivå är osäkerhet i levnadsförhållandena

det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Tydligt framgår, att

många familjer leva under sådana förhållanden, att de lia svårt alt planera

på längre sikt. I tider av ekonomisk instabilitet är risken för arbetslöshet

påtagligen den osäkerhetsfaktor, som mest skjuts i förgrunden. Av alla

undersökningar framgår, att klientelet ideligen åberopar arbetslöshet antingen

som aktuellt faktum eller som potentiellt hot. Då arbetslösheten eller arbetslöshetsrisken

gäller partnern, är detta motiv vanligare bland gifta än bland

ogifta. För de ogifta kvinnorna själva, vilka i stor utsträckning äro självförsörjande,

är emellertid risken att förlora anställningen ett av de mest

framträdande motiven. Det förekommer i vissa sammanställningar huvudsakligen

från Stockholm som främsta motiv i ej mindre än 10 % av alla fall.

Särskilt starkt verkar detta motiv inom så kallade ömtåliga yrken, såsom

lärarinne- och sjuksköterskeyrket. Det är för kvinnorna desto mer tvingande

som deras ekonomiska behov på grund av barnets tillkomst samtidigt skulle

stiga avsevärt, varför den belastning de skulle komma att utgöra för

partnern, föräldrarna eller andra personer med försörjningsplikt mot dem,

skulle bli betydligt större än vid vanlig arbetslöshet. Kvinnor, som stå helt

ensamma och icke ha någon att vända sig till för att få ekonomisk hjälp,

bli inför det potentiella hotet om arbetslöshet ofta helt rådlösa.

Utredningen har frågat sig, vilka krav en kvinna, som väntar ett barn, kan

uppställa i fråga om ekonomisk och social trygghet. En inventering härav

med hjälp av företagna undersökningar bland abortklientelet ger följande

resultat, vilket framför allt tar sikte på de ogifta mödrarnas situation men

även i tillämpliga delar gäller de gifta. Försörjer kvinnan sig med eget förvärvsarbete,

önskar hon en garanterad rätt att återupptaga sitt arbete efter

barnsbörden. Framför allt en ogift mor önskar många gånger ett annat arbete

eller en särskild tillflyktsort under tiden fram till förlossningen och i

vissa fall även under en tid därefter. Hon önskar få tryggad sin ekonomiska

existens under den tid kring förlossningen, då hon icke kan arbeta. Hon

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85. 7

skulle vilja skaffa sitt barn och sig själv en dräglig bostad till en överkomlig

hyra, och hon önskar att barnet blir omhändertaget och får god omvårdnad

under hennes arbetstid. Man kan icke undgå att konstatera, att luckor och

brister i samhällets sociala omvårdnad göra att dessa mycket självklara

önskemål hos en kvinna, som väntar ett barn, mångfaldiga gånger icke kunna

uppfyllas. Detta är för tiotusentals kvinnor årligen den förnämsta drivkraften

till illegal abort.

Det av utredningen framlagda förslag varom här närmast är fråga, nämligen

förslaget till ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr

171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m„ innebär ändring av gällande bestämmelser i tre hänseenden:
1.

Lagen göres tillämplig på varje verksamhet vari arbetstagare användes

till arbete för arbetsgivares räkning, oberoende av antalet anställda,

varvid dock såsom arbetstagare icke skall anses den, som har sin bostad

i arbetsgivarens hem.

2. Den tid under vilken arbetstagaren skall ha haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren för att förbudet mot avskedande skall gälla

(karenstiden) inskränkes till ett år.

3. Den tid, under vilken kvinnlig arbetstagare på grund av havandeskap

eller barnsbörd äger avhålla sig från arbetet utan risk för avsked på denna

grund, utsträckes till högst åtta månader, därvid såsom förutsättning skall

gälla att arbetstagaren, innan hon upphör med arbetet, för arbetsgivaren

anmäler sin avsikt att återupptaga detsamma. Arbetstagaren skall dock

ej utan medgivande av arbetsgivaren äga återupptaga arbetet tidigare än

tre veckor efter det hon underrättat arbetsgivaren örn tidpunkten för återupptagandet.

För det närmare innehållet i befolkningsutredningens förslag ävensom de

däröver avgivna yttrandena redogöres å sid. 9—19 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har i propositionen

anfört:

»Jag delar befolkningsutredningens åsikt att 1939 års lag bör underkastas

revision i syfte att, i den mån sig göra låter, i här förevarande avseende

undanröja motivet för illegala aborter. För en revision tala emellertid även

och framför allt allmänt sociala skäl, varför jämväl de av lagens bestämmelser

som icke mera direkt sammanhänga med abortproblemet böra överses.

Lagen berör, i vad avser förbud mot avskedande i anledning av trolovning

och äktenskap, även manliga arbetstagare. Av naturliga skäl har

emellertid lagen också i detta avseende praktisk betydelse huvudsakligen beträffande

de kvinnliga arbetstagarna. Vid tillkomsten av lagen uttalades farhågor

för att genom densamma en försämring skulle ske av den kvinnliga

arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Dessa farhågor lia icke be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

sannats, därvid dock givetvis måste beaktas att under de gångna åren i

högre eller lägre grad rått brist på arbetskraft. Liknande farhågor ha i

det lagstiftningsärende varom nu är fråga framförts mot den av befolkningsutredningen

föreslagna utvidgningen av lagens giltighet till nya områden;

ej heller dessa farhågor torde böra tillmätas alltför stor vikt. Av avgörande

betydelse för frågan synes däremot vara huru den avvägning utfaller som

måste göras mellan å ena sidan de olägenheter, som en utvidgning av lagen

kan komma att ur praktisk synpunkt medföra för arbetsgivarna, och å andra

sidan de fördelar, som ur allmänt sociala eller abortprofylaktiska synpunkter

stå att vinna genom utvidgningen.

Befolkningsutredningen föreslår, att lagen skall äga tillämpning å varje

verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning, alltså

oberoende av antalet i verksamheten anställda. Såsom arbetstagare skall

dock enligt förslaget icke anses den, som har sin bostad i arbetsgivarens

hem. I de flesta av yttrandena har den föreslagna utvidgningen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Betänkligheter mot utvidgningen ha dock framförts

från några håll. Å andra sidan har man i vissa yttranden uttalat,

att det ifrågasatta undantaget från arbetstagarbegreppet icke vore tillräckligt

motiverat, och förty avstyrkt förslaget härutinnan.

I fråga örn förbudet mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap

synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den föreslagna

utsträckningen av lagens tillämplighet. Den omständigheten att en arbetstagare

trolovar eller gifter sig medför uppenbarligen icke i och för sig att

hans förhållande i anställningen ändras till men för arbetsgivaren, och detta

gäller oavsett örn hos arbetsgivaren är anställt ett större eller mindre antal

arbetstagare. Eftersätter i det särskilda fallet arbetstagaren i väsentlig mån

sina åligganden eller inträda eljest sådana ändrade förhållanden att giltig anledning

föreligger till arbetstagarens avskedande, må givetvis den omständigheten,

att förändringen måhända kan härledas från arbetstagarens trolovning

eller äktenskap, icke betaga arbetsgivaren hans rätt att entlediga arbetstagaren.

Den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde i vad avser

förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd kan

synas mera tveksam. I det stora flertalet fall är nämligen arbetsförmågan hos

en kvinnlig arbetstagare, som blir havande eller får barn, så nedsatt att hon

måste begagna sig av den lagligen medgivna rättigheten att taga viss tids ledighet

i anledning av havandeskapet eller barnsbörden. För en arbetsgivare med

endast få anställda kan det måhända ibland bli förenat med svårigheter att

anskaffa vikarie under ledigheten. Förutom rena principskäl tala emellertid även

abortprofylaktiska synpunkter med särskild styrka för en utsträckning av

lagens nu ifrågavarande skydd jämväl till de i småföretagen och hemmen

anställda kvinnorna; såsom verkställda utredningar visa är nämligen den högsta

relativa abortfrekvensen just att finna inom vissa personalgrupper, vilkas medlemmar

i stor utsträckning äro anställda hos arbetsgivare med endast ringa

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85. 9

antal arbetstagare. Jag förordar därför befolkningsutredningens förslag på

denna punkt.

Att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, från lagens tillämplighetsområde

göra ett särskilt undantag för sådana arbetstagare, som ha sin

bostad i arbetsgivarens hem, finner jag — även om olägenheterna för arbetsgivaren

av ett förbud mot avskedande i dessa fall kunna vara mera

påtagliga än eljest — icke lämpligt. En sådan bestämmelse skulle från

lagens skydd utesluta icke endast det övervägande antalet hembiträden —

för dem torde, åtminstone då såsom för närvarande stor brist på hembiträden

råder, behovet av skydd i förevarande avseende vara förhållandevis

ringa — utan även ett icke obetydligt antal arbetstagare i mindre handels-,

hantverks- och andra företag, för vilka behov av tryggad anställning

föreligger. I anslutning till ett remissuttalande vill jag framhålla, att lagen

icke medför rätt för en dylik kvinnlig arbetstagare, som efter det hon fött

sitt barn återinträder i arbetet, att utan arbetsgivarens medgivande låta även

barnet ha sin bostad i arbetsgivarens hem.

Jag finner icke heller erforderligt att i fortsättningen bibehålla den i

gällande lag intagna bestämmelse, varigenom från dess tillämpning undantages

arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.

För det skydd lagen bereder gäller för närvarande generellt en karenstid

av två år. Befolkningsutredningen föreslår att denna tid inskränkes till ett

år. I flertalet yttranden har förslaget härutinnan tillstyrkts, varvid man

dock på en del håll gjort gällande, att något behov av karenstid vid avskedande

på grund av trolovning eller äktenskap icke förefinnes.

Vad först angår sistnämnda karenstid — karenstiden vid trolovning eller

äktenskap — synes mig riktigast att helt slopa densamma. Såsom allmän

princip bör gälla, att ändring i en arbetstagares civilstånd icke kan godtagas

som giltig anledning till hans avskedande, och denna princip bör tilllämpas

utan avseende å den tid anställningen varat. Har trolovningen eller

äktenskapet menlig inverkan på arbetsresultatet, kan detta förhållande,

såsom av det förut sagda framgår, utgöra giltig anledning till avskedande.

Visserligen torde i sådant fall arbetsgivaren ur processuell synpunkt komma i

ett något sämre läge än örn förbudet icke funnes, eftersom han, om sannolika

skäl föreligga för att avskedandet föranletts av trolovningen eller äktenskapet,

lärer ha att visa annan, fullgod anledning till sin åtgärd. Denna olägenhet för

arbetsgivaren torde dock till fullo uppvägas av vikten ur allmän synpunkt att

nyssnämnda princip fastslås.

Enighet synes råda därom, att en viss karenstid bör bibehållas för förbudet

mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd. Motivet för

karenstiden är i främsta rummet alt förhindra, att en gravid kvinna med

fördöljande av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna

göra gällande de rättigheter lagen tillförsäkrar henne. Härav följer att det

icke torde vara nödvändigt att göra denna karenstid längre än ett år. Att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

karenstiden i gällande lag bestämts till två år berodde på att denna tid

ansågs erforderlig beträffande förbudet mot avskedande på grund av trolovning

eller äktenskap och att en kortare karenstid vid havandeskap eller

barnsbörd befanns medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Örn, såsom

jag nyss förordat, karenstiden vid trolovning och äktenskap helt avskaffas,

kommer detta hinder mot en ettårig karenstid vid havandeskap och

barnsbörd att bortfalla. Jag får därför tillstyrka befolkningsutredningens

förslag härutinnan. Då visst missförstånd synes ha yppat sig angående lagens

rätta innebörd i förevarande avseende, vill jag framhålla, att det i

lagen givna förbudet blir tillämpligt, sedan arbetstagaren under ett år haft

stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, oberoende av när havandeskapet

eller barnsbörden inträffar. Även örn detta skett innan anställningens

första år gått till ända, blir alltså ett avskedande, sorn äger rum först därefter,

enligt lagens bestämmelser ogillt.

Jag anser mig icke kunna underlåta att här påpeka, att mot det av mig

sålunda förordade förslaget, innebärande slopande av karenstiden vid trolovning

och äktenskap samtidigt som en karenstid bibehålies vid havandeskap

och barnsbörd, kan anföras, att dess genomförande skulle ur abortprofylaktisk

synpunkt någon gång kunna leda till ett resultat, motsatt det

åsyftade. En kvinnlig arbetstagare som, i förlitande på att hon enligt lagen

är skyddad mot avskedande i anledning av äktenskap, gifter sig under

första anställningsåret blir, likaledes under första anställningsåret, såsom

en naturlig följd av äktenskapet havande; fruktan för avsked föranleder

henne då till att illegalt framkalla abort. Örn lagen stadgat karenstid även

vid äktenskap, hade i detta fall måhända giftermålet och därmed även

havandeskapet icke tillkommit förrän anställningen varit tryggad; nyssnämnda

abortmotiv hade då icke förelegat. Att fall sådana som det anförda

undantagsvis kunna inträffa synes dock icke vara av sådan betydelse att

det bör inverka på det i enlighet med det föregående i dessa avseenden

riktigt befunna ståndpunktstagandet.

Enligt nu gällande lag får en kvinnlig arbetstagare, varå lagen äger tilllämpning,

icke uppsägas på den grund att hon i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, dock högst

tolv veckor. Befolkningsutredningen föreslår, att denna tid utsträckes till

högst åtta månader. I yttrandena över befolkningsutredningens betänkande

har på många håll tveksamhet uttalats mot en så lång utsträckning av

maximitiden för ifrågavarande ledighet. Av vissa kvinnosammanslutningar

har sålunda anförts, att genomförandet av förslaget härutinnan skulle

kunna inverka menligt på den kvinnliga arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.

I enlighet med vad som i flera yttranden föreslagits finner

jag därför att maximitiden bör sättas något kortare, förslagsvis till sex månader.

Såsom i några yttranden påpekats, kommer i ett stort antal fall arbets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

tagaren att kunna utnyttja sin ifrågavarande rätt att avhålla sig från arbetet,

endast om hon genom moderskapsförsäkring eller på annat sätt erhåller

garanti för sitt uppehälle under bortovaron. Dessa frågor vänta alltjämt

på sin lösning, men jag anser detta förhållande icke böra utgöra hinder

för att nyssnämnda lagändring genomföres redan nu.

I 17 och 18 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd finnas föreskrifter

om att i vissa fall ledighet icke må förvägras kvinna, som är havande eller

fött barn. Ehuru dessa bestämmelser genom de här föreslagna ändringarna

i 1939 års lag komma att väsentligt minska i betydelse, böra de dock kvarstå

med hänsyn till de fall som — på grund av karenstidsregeln — alltjämt

komma att falla utanför nu förevarande lagstiftning.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle förutsättningen för arbetstagarens

rätt att åtnjuta ledighet av nyssnämnda beskaffenhet vara att

hon före bortovaron hos arbetsgivaren anmäler sin avsikt att återupptaga

arbetet. I några yttranden har framhållits, att det icke vore lämpligt att

göra rätten beroende av att sådan anmälningsskyldighet fullgöres. Jag

delar denna mening. Däremot anser jag att skyldighet bör föreligga för

arbetstagaren att, om arbetsgivaren frågar henne därom, utan dröjsmål

uppgiva huruvida hon har lör avsikt att återinträda i arbetet.

I likhet med vad nu finnes stadgat torde förbudet mot att avskeda kvinnlig

arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhåller sig från arbete böra gälla endast under förutsättning att arbetsgivaren

har kännedom örn att arbetstagaren år havande eller fött barn. Arbetstagaren

bör därför, innan hon uteblir från arbetet, underrätta arbetsgivaren om orsaken

till bortovaron. Rimligen bör av hänsyn till arbetsgivaren sådan underrättelse,

där så ske kan, lämnas i god tid före bortovarons början.

Arbetsgivaren måste i allmänhet under ledighet varom här är fråga anställa

vikarie för arbetstagaren, och vikarien har, åtminstone om vikariatet

är av någon längre varaktighet, berättigat anspråk på att åtnjuta skälig

uppsägningstid. Det bör därför åligga arbetstagare som åtnjuter ledighet

att i god tid före återinträdet i arbetet underrätta arbetsgivaren örn dagen

därför. Befolkningsutredningen föreslår härutinnan, att arbetstagaren icke

skall utan arbetsgivarens medgivande äga återinträda i arbetet tidigare än

tre veckor efter det hon hos honom gjort anmälan om tidpunkten för återinträdet.

I ett par yttranden har ifrågasatts, örn icke varseltiden borde göras

längre; i något yttrande har förmenats, att den borde göras något kortare.

lag anser emellertid en tidrymd av den av befolkningsutredningen angivna

längden väl avvägd och tillstyrker alltså förslaget på denna punkt.

Tveksamhet örn tillämpningen av hithörande bestämmelser kan möjligen

föreligga för det fall alt en arbetstagare, som i samband med havandeskap

eller barnsbörd är borta från sitt arbete, anmäler sitt återinträde i arbetet

väl inom den lagstadgade maximitiden men senare än tre veckor före dess

utgång. Vid den tidpunkt, då för arbetstagaren föreligger ovillkorlig rätt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

till återinträde, kommer alltså i detta fall maximitiden redan att lia utgått.

Då varselbestämmelsen tillkommit uteslutande i arbetsgivarens eget intresse,

finner jag uppenbart att arbetsgivaren icke på nyssnämnda förhållande

kan grunda rätt att skilja arbetstagaren från anställningen. En

annan sak är att om arbetsgivaren — utan att begagna sig av varseltiden

i dess helhet eller kanske ens till någon del -— påfordrar att arbetstagaren

skall återupptaga arbetet omedelbart efter maximitidens utgång, arbetstagaren

självfallet har att, vid risk av avsked, efterkomma en sådan begäran.

Det genom lagen stadgade förbudet bör, såsom redan nu för de viktigaste

fallen gäller, avse icke blott skiljande från anställningen utan även minskning

av de med anställningen förenade förmånerna. Bestämmelsen härom

synes böra avfattas så att den får avseende å alla de fall som omförmälas

i lagen, alltså även sådana fall då arbetstagare i samband med havandeskap

eller barnsbörd täger den legalt medgivna ledigheten i anspråk. I

sistnämnda fall kommer bestämmelsen allenast att innebära, att arbetsgivaren

icke av nämnda anledning äger minska avlöningsförmånerna före

ledighetens början eller efter arbetstagarens återinträde i arbetet. I fråga

om rätt till lön eller andra förmåner under ledigheten gäller däremot endast

vad parterna må hava i detta avseende avtalat.

Enligt gällande lag äger arbetsgivare minska löneförmånerna i den mån

sådant kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på

grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart. Detta medgivande har bibehållits i befolkningsutredningens

förslag. I några yttranden ha dock erinringar framförts mot

nämnda bestämmelse. Jag delar deras uppfattning som anse att enbart

den omständigheten, att havandeskapet är märkbart, icke bör medföra rätt

för arbetsgivaren att avstänga arbetstagaren från arbetet och i samband

därmed, helt eller delvis, beröva henne löneförmånerna. För att dylik rätt

skall föreligga bör liksom i fråga om rätten till avskedande erfordras någon

särskild omständighet, såsom oförmåga från arbetstagarens sida att

tillfredsställande fullgöra arbetet — sådan oförmåga kan ha sin grund i

arten av arbetet och de särskilda fordringar detta i kroppsligt avseende

ställer på utövaren — eller väsentlig minskning av hennes arbetsresultat.

Jag anser alltså att berörda bestämmelse bör utgå.

Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande lag jag sålunda

förordat finner jag lämpligt, att densamma ersättes med en helt ny lag.

Förslag till en dylik lag har utarbetats inom socialdepartementet. Då den nya

lagen skall gälla alla arbetstagare, erfordras i densamma icke någon särskild

bestämmelse örn lagens tillämpningsområde.

De i den nuvarande lagen stadgade förbuden avse uppsägning från en

anställning. Då emellertid uppsägning icke alltid förekommer vid avbrytandet

av ett anställningsförhållande från arbetsgivarens sida, torde det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

13

vara lämpligare att förbuden direkt riktas mot skiljandet från anställningen.

På grund av bestämmelsen örn karenstid i fråga örn förbudet mot

avskedande på grund av havandeskap och barnsbörd följer visserligen av

nämnda utbyte av uttryckssätt att en uppsägning, som äger rum inom

karenstiden men icke leder till skiljande från anställningen före utloppet

av nämnda tid, icke blir giltig. Med hänsyn å ena sidan till den rikligt tilltagna

karensliden — ett år — och under beaktande å den andra sidan av

att uppsägningstiden i allmänhet icke är längre än två å tre månader, synes

denna ändring i lagen icke vara av beskaffenhet att för arbetsgivaren medföra

någon nämnvärd olägenhet. Genom ändringen ernås även i förevarande

avseende överensstämmelse med lagen den 14 oktober 1939 om

förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m.

Den nya lagen har vidare i vissa andra hänseenden utformats så att närmare

överensstämmelse erhållits med sistnämnda lag. Sålunda ha bl. a.

intagits vissa mera detaljerade bestämmelser örn beräkning i förekommande

fall av det skadestånd, arbetstagaren bör åtnjuta vid obehörigt

avskedande.

Slutligen må nämnas, alt i rubriken till den nya lagen ansetts böra angivas

de viktigaste av de fall lagen avser, nämligen äktenskap och havandeskap.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1946, därvid dock,

med hänsyn till utbytet av begreppet uppsägning mot begreppet skiljande

från anställningen, viss övergångsbestämmelse synts nödig.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

I den i ämnet väckta motionen har yrkats, att riksdagen måtte besluta

sådana ändringar av lagförslaget, att lagens tillämpningsområde fastställes

till arbetsplatser, där mer än en arbetstagare finnes, att karenstiden vid

havandeskap bibehålies vid två år, samt att tjänstledighet vid barnsbörd endast

utsträckes till högst fyra månader.

I lagen den 19 maj 1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning

av trolovning eller äktenskap m. m. stadgas i huvudsak, att en arbetstagare

icke kan uppsägas från sin anställning enbart av den anledningen

att arbetstagaren trolovar eller gifter sig eller blir havande eller

föder barn, att ej heller de med anställningen förenade förmånerna av

nämnda anledning få minskas, samt att kvinnlig arbetstagare har rätt att i

samband med havandeskap eller barnsbörd under högst tolv veckor avhålla

sig från arbetet utan risk för uppsägning. Lagens giltighetsområde är emellertid

begränsat dels därigenom att lagen äger tillämpning endast på verksamhet,

vari i regel minst tre arbetstagare användas, dels ock därigenom att

arbetstagaren kommer i åtnjutande av det skydd som lagen bereder, endast

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

om han haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren sedan minst två

år (karenstiden).

Det nu framlagda förslaget till revision av förevarande lagstiftning, vilket

grundar sig på ett av befolkningsutredningen avgivet betänkande, utgör delvis

ett led i strävandena att undanröja motiven för illegala aborter. Utskottet

delar uppfattningen, att 1939 års lag ur förevarande synpunkter bör

underkastas revision. Såsom föredragande departementschefen framhållit

tala emellertid även och framför allt allmänt sociala skäl för en översyn av

lagstiftningen.

Vad till en början angår lagens tillämplighetsområde med avseende å storleken

av det företag, där arbetstagaren är anställd, föreslås i propositionen,

att lagen skall äga tillämpning å varje verksamhet, där arbetstagare finnes

anställd, oavsett antalet arbetstagare. I den i ämnet väckta motionen yrkas,

att lagens giltighetsområde fastställes till arbetsplats, där mer än en arbetstagare

finnes.

Beträffande förbudet mot avskedande i anledning av trolovning eller

äktenskap synas några vägande skäl icke kunna anföras mot den av Kungl.

Maj:t föreslagna utvidgningen. I och för sig torde det icke heller kunna

göras någon befogad invändning mot att arbetsgivare, även örn han har

endast en anställd, förbjudes att avskeda arbetstagaren allenast på den

grund att hon blivit havande eller fött barn. Emellertid blir ju vederbörande

arbetstagare i de flesta fall nödsakad att taga viss tids ledighet i anledning

av havandeskapet eller barnsbörden. Huruvida den omständigheten,

att arbetstagaren sålunda avhåller sig från arbetet, bör, då fråga är om

verksamhet med endast en anställd, berättiga arbetsgivaren att avskeda

arbetstagaren synes vara mer tveksamt. För en arbetsgivare med endast en

anställd kan det ofta möta svårigheter att anskaffa vikarie eller på annat

sätt få de åt arbetstagaren anförtrodda uppgifterna fullgjorda. Ur principiell

synpunkt är det emellertid icke tilltalande att i fråga örn förbudet mot

avskedande göra någon åtskillnad i förevarande hänseende allt efter storleken

av den verksamhet vari arbetstagaren är anställd. Arbetstagare i

mindre företag kan givetvis vara i samma behov av skydd som arbetstagare

i större företag. Såsom departementschefen anfört tala även abortprofylaktiska

skäl med särskild styrka för en utsträckning av lagens skydd till de i

småföretagen och hemmen anställda kvinnorna. I detta sammanhang må

framhållas, att Kungl. Maj:ts förslag i denna del vunnit anslutning i de till

utskottet inkomna remissyttrandena från husmodersföreningarnas riksförbund

och hembiträdesföreningarnas centralkommitté. Utskottet biträder av

ovan anförda skäl Kungl. Maj:ts förslag, att lagen skall äga tillämpning å

varje arbetstagare, oavsett storleken av den verksamhet vari arbetet utföres.

Vad angår karenstiden innebär Kungl. Maj:ts förslag, att densamma slopas,

såvitt rörer förbud mot avskedande på grund av trolovning eller äktenskap,

samt att den sänkes från två till ett år i fråga om övriga med lagen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

15

avsedda förbud mot skiljande från anställning. I det till grund för propositionen

liggande betänkandet anföres, att det från dem, som vore praktiskt

verksamma inom det abortprofylaktiska arbetet, framkommit allvarliga

önskemål örn en revision av lagen med avseende å karenstiden.

Motionären, som förklarat sig icke lia något att erinra mot slopandet av

karenstiden vid trolovning och äktenskap, har föreslagit, att karenstiden för

övriga fall bibehålies vid två år.

I det av den s. k. befolkningskommissionen avgivna förslag som låg till

grund för 1939 års lag föreslogs, att karenstiden skulle utgöra ett år för

samtliga de föreslagna förbuden mot avskedande. I ett av remissyttrandena

över förslaget uttalades, att man oftast torde kunna förutsätta, att en kvinna

vore medveten om sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett år före

dess ingående. Man kunde i dessa fall räkna med att anställningen söktes

just för att möjliggöra äktenskap. Med hänsyn till arbetsgivarens intressen

borde en tid av minst två år föreskrivas. Föredragande departementschefen

anförde vid remiss av lagförslaget till lagrådet, att karenstiden, då fråga

vore om havandeskap eller barnsbörd, av naturliga skäl lämpligen kunde

sättas till ett år. Såsom i förenämnda och ytterligare ett remissyttrande

framhållits syntes däremot försiktigheten bjuda, att karenstiden utsträcktes

till två år, då fråga vore örn äktenskaps ingående. Lagrådet anförde, att en

kvinnlig arbetstagare som fött barn mer än ett år före anställningens början

och alltså ej kunde på sådan grund avskedas, skulle kunna avskedas, örn

hon senare men innan två år förflutit från anställningstidens början inginge

äktenskap för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid syntes därför

böra fastställas. Departementschefen anslöt sig vid framläggande av lagförslaget

för riksdagen till lagrådets uppfattning och föreslog, att karenstiden

skulle fastställas till två år för samtliga fall. I en i anledning av propositionen

väckt motion yrkades, att karenstiden skulle sättas till ett år.

Riksdagen biföll på hemställan av andra lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag.

Av det nu anförda torde framgå, att därest karenstiden, såsom i nu föreliggande

proposition föreslås, helt slopas vid trolovning och äktenskap, någon

anledning icke synes föreligga att -— ur de synpunkter som år 1939

voro avgörande för fastställande av karenstidens längd —■ bibehålla en

karenstid av två år för övriga fall.

Det synes utskottet jämväl som örn något annat motiv för karenstid i

fråga örn förbudet mot avskedande på grund av havandeskap eller barnsbörd

knappast torde finnas än alt förhindra, att en kvinna med fördöljande

av sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande

de rättigheter som lagen tillförsäkrar henne. Ur denna synpunkt torde

emellertid längre karenstid än ett år icke vara nödvändig.

Utskottet kan sålunda ansluta sig lill Kungl. Majlis förslag i denna del.

I anledning av den tveksamhet, som i ett av de till utskottet avgivna

remissyttrandena kommit till synes angående tolkningen av bestämmelsen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra tagutskottets utlåtande nr 85.

om karenstid, vill utskottet anmärka, att såsom framgår redan av vad ovan

anförts de i 2 § första och andra styckena angivna förbuden bli tillämpliga,

sedan arbetstagaren under ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren,

oberoende av den tidpunkt, när havandeskapet eller barnsbörden

inträffar eller arbetstagaren i samband därmed börjar avhålla sig från arbetet.

Även om nämnda tidpunkt inträffar innan anställningens första år

tilländalupit, blir alltså ett avskedande som ägt rum först efter sagda års

utgång ogillt.

Såvitt angår tiden för ledighet i samband med havandeskap eller barnsbörd,

innebär det nu framlagda lagförslaget den ändringen, att nämnda tid

förlänges från tolv veckor till sex månader. I befolkningsutredningens förslag

hade tiden satts till åtta månader. Motionären har yrkat, att tiden fastställes

till fyra månader.

Enär i fråga örn arbetstagarens rätt till lön eller andra förmåner under

ledigheten endast gäller vad parterna härutinnan kunna ha avtalat, synes

för bedömande av frågan om ledighetens längd från arbetsgivarens synpunkt

vara avgörande, i vad mån han kan erhålla vikarie under arbetstagarens

ledighet. Det synes utskottet som örn en lagstadgad ledighet av sex månader

i allmänhet icke kommer att bereda arbetsgivaren större svårighet i förevarande

hänseende än om tiden sättes till fyra månader. Utskottet vill framhålla,

att arbetstagaren enligt förslaget är skyldig att på förfrågan av arbetsgivaren

utan dröjsmål underrätta denne, örn hon önskar återinträda i arbetet

efter bortovaron. Har hon sålunda anmält, att hon ämnar återtaga arbetet,

gör hon sig givetvis skyldig till avtalsbrott, örn hon underlåter att

efter bortovaron inställa sig i arbete.

På grund av vad nu anförts och då den föreslagna tiden av sex månader

jämväl ur övriga synpunkter synes väl avvägd förordar utskottet Kungl.

Maj:ts förslag även i denna del.

I övrigt föranleder lagförslaget ingen erinran från utskottets sida.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 668 bifalla

propositionen nr 368.

Stockholm den 13 december 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Hage, Carl Eric

Ericsson, Hallagård*, Nils Elowsson och Wahlund;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson*, herrar Ryberg,

Hermansson, Holm, fru Johansson*, herrar Johnsson i Stockholm och Andersson

i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

Reservationer:

17

1) av herr Wahlund;

2) av herr Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka anfört:

1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m. är tillämplig å varje verksamhet, vari till

arbete för arbetsgivares räkning användas minst tre arbetstagare. Det nu

framlagda lagförslaget skiljer sig från 1939 års lag bland annat därigenom

att den föreslagna lagen skall vara tillämplig oavsett storleken av det företag,

där vederbörande arbetstagare är anställd. I fråga örn förbudet mot

avskedande i anledning av äktenskap eller trolovning synes någon anmärkning

icke kunna riktas mot denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde.

Däremot kunna vägande skäl anföras mot att förbudet mot avskedande

i anledning av havandeskap eller barnsbörd blir tillämpligt även i

fråga örn de allra minsta arbetsplatserna. För exempelvis en butiksinnehavare

med endast en anställd eller för hemmen skulle ett dylikt förbud

kunna medföra väsentliga svårigheter; att i dessa fall anskaffa vikarie för

en arbetstagare, som kanske upprepade gånger måste erhålla ledighet för

havandeskap eller barnsbörd skulle ofta vara omöjligt. Det kan även antagas,

att den kvinnliga arbetskraften inom småföretagen skulle bli mindre

eftersökt örn ett dylikt förbud uppställdes i dessa fall. Lagen skulle följaktligen

kunna komma att i hög grad motverka sitt syfte. Införandet av

ett stadgande, varigenom från tillämpningen av 2 § undantages verksamhet

vari till arbete användes endast en arbetstagare, synes oss utgöra en lämplig

avvägning mellan de olika intressen som göra sig gällande vid bedömande

av förevarande problem.

Under hänvisning till vad sålunda anförts få vi hemställa, att 2 § i lagförslaget

måtte erhålla följande lydelse:

2 §•

Kvinnlig arbetstagare----(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---

fött barn.

Ej heller —--(lika med Kungl. Maj:ts förslag) —---- hos honom.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning å verksamhet,

vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes endast en arbetstagare.

Härvid skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma

icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

överlåtelse av--- — (lika med Kungl. Maj:ts förslag)---tillkom
mer

arbetstagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 and. Nr 85.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

Bilaga A.

Till Andra lagutskottet.

Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, som bereus tillfälle att yttra

sig över Kungl. Maj :ts proposition nr 368 med förslag till lag örn förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m.

samt den i anledning härav väckta motionen nr 668 i andra kammaren av

fröken Andersson, ber att få anföra följande.

Förbundet finner den i propositionen föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde önskvärd. Även örn man icke ser saken enbart ur abortprofylaktisk

synpunkt, måste det anses lämpligt att villkoren för de små

arbetsplatserna icke alltför mycket skilja sig från de stora företagens. Förbundet

delar icke den i motionen uttryckta farhågan för att den kvinnliga

arbetskraften skulle bli mindre eftersökt inom småföretagen på grund av

den föreslagna bestämmelsen. I allmänhet torde småföretagen vara mindre

efterfrågade av den manliga arbetskraften, och konkurrensen om dessa platser

kommer alltså att stå mellan kvinnor inbördes och icke mellan män

och kvinnor.

Förbundet vill likaledes instämma med propositionen i att arbetstagare,

som bär sin bostad i arbetsgivarens hem, även bör omfattas av lagen. Förbundet

kan icke finna att några särskilda olägenheter skulle följa härav. Den

föreslagna karenstiden på ett år för havandeskap och barnsbörd torde utgöra

en tillräcklig garanti för att arbetsgivare och anställd skall kunna göra upp

sinsemellan örn fortsatt eller icke fortsatt anställning utan att arbetsgivarens

intressen behöva trädas för nära.

Vad slutligen den föreslagna rätten till ledighet beträffar kan förbundet

ansluta sig till propositionens förslag, högst sex månader, men vill under

stryka vad som även beröres i propositionen nämligen att rätten till ledighet

i många fall icke kommer att kunna utnyttjas av arbetstagaren, förrän frågan

örn moderskapsförsäkring eller annan ersättning för förlorad arbetsinkomst

blivit löst.

Stockholm den 24 november 1945.

För SVERIGES HUSMODERSFÖRENINGARS RIKSFÖRBUND

e. u.

Carin Hermelin.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

19

Bilaga B.

Till Andra lagutskottet.

Dä vi nu satts i tillfälle att yttra oss över proposition nr 368, med förslag

till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap m. m. jämte i anledning därav väckta motion nr 668, vill vi

inledningsvis betona, alt vi uppskattat örn vi på ett tidigare stadium, då

detta lagförslag utformades av de sakkunniga, fått tillfälle att ta ställning

till detsamma.

I nuvarande läge finna vi icke några skäl för att arbetsplatser med e n

arbetstagare undantages från lagens tillämpningsområde, utan vilja vi instämma

i det av socialdepartementet upprättade förslaget, av den lydelse

bil. A utvisar. Anmärkas bör dock, att beträffande karenstiden ett förtydligande

av lagtexten är önskvärd, enär nuvarande formulering icke klart

utsäger om frågan om karenstiden blir aktuell redan då havandeskapet

inträder, eller örn det fordras ett års anställningstid intill den tidpunkt då

arbetstagaren blir i behov av tjänstledighet.

Stockholm den 16 november 1945.

HEMBITRÄDESFÖRENINGARNAS CENTRALKOMMITTÉ.

Hanna Grönvall. Jenny Karlsson. Wiola Sandell.

Bilaga C.

Till Andra lagutskottet.

Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion representerande

fackligt organiserade kvinnor i Stockholm, som bereus tillfälle att avgiva

yttrande rörande proposition nr 368 med förslag till lag om förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap, får

härmed anföra följande.

De ändringar som nu äro föreslagna i lagen av den 19 maj 1939 beträffande

dess omfattning, och vilka kommer att betyda större socialt skydd

för de kvinnliga arbetstagarna, måste givetvis hälsas med tillfredsställelse.

Men i varje social lagstiftning där man under vissa förhållanden kräver

särskilt skydd för kvinnorna, ligger dock en stor risk att den kvinnliga

arbetskraften samtidigt förlorar i värde på arbetsmarknaden. Sektionen vill

i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den del av förslaget som

innebär en förlängning av ledighet vid havandeskap och barnsbörd.

Den föreslagna ändringen till sex månaders ledighet, hur önskvärd den

än kan vara ur humanitär- och befolkningssynpunkt, torde den dock icke

kunna betraktas enbart som en fördel ur kvinnornas synpunkt som förvärvsarbetande.

Svårigheter kommer säkert att uppstå då det gäller att anpassa

lagens föreskrifter rörande de kvinnliga arbetstagarna till de krav sorn

arbetsmarknaden och arbetsgivaren ställer. Uppstår dylika svårigheter blir

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 85.

det utan tvivel den kvinnliga arbetstagaren som förlorar på grund av sin

mindre anpassningsbarhet i produktionen.

Det är också tänkbart att långt gående skyddsbestämmelser i lagen för

kvinnornas vidkommande kommer att betraktas icke som ett skydd utan

som en belastning.

Tyvärr torde de ekonomiska förutsättningarna saknas för de flesta förvärvsarbetande

kvinnor att använda sig av någon längre tids ledighet vid

havandeskap och barnsbörd. De flesta av dem äro i regel beroende av sin

oavbrutna inkomst redan under vanliga förhållanden, och givetvis i ännu

högre grad inför de kostnader som moderskapet medför. Utan att de ekonomiska

betingelserna för ledigheten skapas är den således mycket svår att

tillgodogöra sig.

Dessutom torde det kunna befaras, att i stället för att motverka en sådan

samhällsfara som exempelvis aborterna, dessa bestämmelser måhända ökar

den, beroende på anförda synpunkter.

Sektionen vill genom det anförda framhålla att skyddslagstiftningen hur

nödvändig den ur många synpunkter är för kvinnorna, den dock icke samtidigt

får bli ett hinder för dem i deras också nödvändiga insatser på arbetsmarknaden.

Stockholm i december 1945.

STOCKHOLMS FACKLIGA CENTRALORGANISATIONS

KVIK NOSEKTION.

Anna Johansson-Visborg,

ordf.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1915

518619

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:607 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller hava s. 1 i texten