Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

1945-12-13 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:86, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 86.

1

Nr 86.

Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

Sveriges anslutning till ett vid den nordiska

socialministerkonferensen i Köpenhamn i september

1945 utarbetat förslag till konvention mellan

Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn

åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Genom en den 23 november 1945 dagtecknad proposition, nr 387, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående Sveriges anslutning

till ett i nämnda protokoll omförmält, vid den nordiska socialministerkonferensen

i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av

en gemensam nordisk arbetsmarknad.

I propositionen lämnas till en början (s. 2 och 3) en kort översikt över den

svenska invandringslagstiftningen åren 1914—1945.

Nu gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att uppehålla

sig i Sverige och här antaga eller innehava arbetsanställning innefattas i utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315). Enligt denna skall utlänning, som

ankommer till eller uppehåller sig här i riket, vara försedd med pass eller

annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla

såsom pass.

1945 års lag har från tidigare lagstiftning upptagit det s. k. viseringstvånget,

d. v. s. skyldighet för utlänning som önskar inresa i riket att före

inresan hava sin legitimation försedd med påteckning av svensk myndighet.

Genom kungörelser den 10 respektive den 17 augusti 1945 (nr 600 och 605) har

emellertid Kungl. Majit förordnat örn upphävande tills vidare av viseringstvånget

för norska samt för danska och isländska medborgare.

Utlänning, vare sig viseringspliktig eller ej, som önskar kvarstanna i

Sverige längre tid än tre månader, måste hava särskilt uppehållstillstånd av

den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Vid bedömande

av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas till vistelsens

syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen

utan längre avbrott vistats i riket. Uppehållstillstånd skall meddelas

för viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 86.

2656 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 86.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.

Beträffande utlännings rätt att här antaga eller inneha arbetsanställning

kräves därför särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Visering befriar icke från

skyldigheten att inneha arbetstillstånd. Ämnar utlänning, som ankommer

till riket, här antaga arbetsanställning, skall hans legitimationshandling före

ankomsten till riket vara försedd med påteckning örn arbetstillstånd. Jämväl

arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningskommissionen.

I ärende angående sådant tillstånd skall dock den centrala

utlänningsmyndigheten, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur,

inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från

offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall

innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd

skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas

med de villkor och föreskrifter, som finnas erforderliga. Arbetstillstånd

må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Under det andra världskriget ankom till Sverige ett stort antal flyktingar

från andra länder. Då behovet av arbetskraft inom vissa yrken vid denna

tid var stort i Sverige samt det syntes angeläget att bereda flyktingarna

sysselsättning och nedbringa kostnaderna för deras uppehåll här, infördes

genom en kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716), med stöd av den då gällande

utlänningslagen, bestämmelser örn befrielse för utlänning från arbetstillståndsskyldighet

för anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks-

eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter

och ej heller såsom trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård.

Beträffande danska, finska, isländska och norska medborgare samt s. k. estlandssvenskar

sattes genom samma kungörelse arbetstillståndsskyldigheten

helt ur tillämpning. Den totala befrielsen från arbetstillståndsskyldigheten

utvidgades genom en kungörelse den 27 oktober 1944 (nr 713) till att även

avse utlänning, som vore medborgare eller statslös förutvarande medborgare

i Estland, Lettland eller Litauen och innehade svenskt främlingspass. Dessa

administrativa undantagsbestämmelser från arbetstillståndsskyldigheten hava

oförändrade införts i tillämpningskungörelsen till 1945 års utlänningslag

(nr 317).

I propositionen lämnas å s. 4—7 en redogörelse för tidigare förslag och

åtgärder i fråga örn nordiskt arbetarutbyte eller gemensam nordisk arbetsmarknad.

Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.

Den 10—12 september innevarande år möttes de nordiska ländernas socialministrar

till en konferens i Köpenhamn. En av de viktigaste punkterna på

konferensens dagordning utgjordes av frågan örn »Norden som gemensam

arbetsmarknad». Konferensen ledde i denna fråga till ett positivt resultat i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 86. o

det den godkände dels »XJdkast til Konvention mellen! Danmark, Finland,

Island, Norge och Sverige örn Tilvejebringelse af et fselles nordisk Arbejdsmarked»,

dels ock ett i anslutning därtill utarbetat »Udkast til Protokol».

Texten till de båda handlingarna bar såsom bilaga fogats till propositionen.

över föreliggande förslag till konvention och protokoll hava infordrade utlåtanden

avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och

statens utlänningskommission. Därjämte hava följande organisationer, vilka

beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit med yttranden, nämligen

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens

centralorganisation (TCO). För innehållet i dessa yttranden redogöres

å s. 9—13 i propositionen.

Föredraganden, statsrådet Mossberg, har i propositionen anfört:

»Vid behandlingen inom riksdagens vederbörande utskott av den motion,

som väcktes vid 1944 års riksdag angående skapande av en gemensam nordisk

arbetsmarknad uttalades, att den öppna och fria nordiska arbetsmarknaden

vore att betrakta som ett så avgörande led i de samnordiska strävandena,

att förefintliga svårigheter icke finge förhindra, att allvarliga ansträngningar

gjordes för att söka åstadkomma en lösning av problemet. Fortsättningsvis

erinrade utskotten örn att den svenska arbetsmarknaden i stor utsträckning

kommit att under krigsåren öppnas för medborgare från de nordiska

grannländerna samt att svensk arbetskraft i stället torde behöva tagas

i anspråk för återuppbyggnadsarbete i dessa länder, sedan desamma återvunnit

sin självständighet. Den gemensamma arbetsmarknad, som sålunda

på sätt och vis praktiserades, utgjorde emellertid ingen bestående anordning,

ty för en sådan krävdes en mera fast form och självfallet även reciprocitet

länderna emellan. Det framhölls vidare, att de erfarenheter, som vunnits,

borde vara ägnade att psykologiskt och i viss män även tekniskt underlätta

strävandena att förverkliga motionens syfte. Utskotten anslöto sig vidare till

ett i motionen gjort uttalande, att utvecklingen till fullständigt fri och öppen

arbetsmarknad borde ske successivt, samt framhöllo ytterligare, att det torde

bli nödvändigt att härvidlag framgå med en viss försiktighet under hänsynstagande

till alla de faktorer, som påverkade problemet. Med godkännande

av utskottens motivering och hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 14

juni 1944, att regeringen så snart ske kunde måtte tillsammans med de övriga

nordiska ländernas regeringar taga upp till allvarlig prövning frågan örn skapande

av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Överläggningar i denna angelägenhet upptogos a den konferens mellan

socialministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, vilken

hölls i Köpenhamn i september innevarande år. Konferensen anslöt sig till

tanken, att de hinder för det fria folkutbytet, som upprätthållits under de

senaste årtiondena, icke borde bestå mellan de nordiska länderna och att

en gemensam nordisk arbetsmarknad vore ett mål, som borde eftersträvas.

Det framkom dock vid överläggningarna, att det i nuvarande läge vore av

vikt, att arbetskraften i do nordiska länder, som i särskild grad drabbats av

kriget, stannade kvar inom landets gränser på grund av de stora uppgifter,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 86.

som förestodo i samband med återuppbyggnadsarbetet. Det yppades därvid

farhågor för att en ökad rörlighet skulle kunna medföra, att arbetskraft i

icke önskvärd omfattning flyttade över från länder med dåligt försörjningsläge

till länder med bättre, främst till Sverige. Ehuru konferensen beaktade

de svårigheter, som det nuvarande läget kunde erbjuda, ledde dock dess

principiella inställning till att beslut fattades örn att föreslå de nordiska regeringarna

en konvention örn åvägabringandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Det föreliggande konventionsförslaget avser att lägga grunden för en utveckling,

som genom fortsatta utredningar och successiva åtgärder skall

kunna leda fram till en för de nordiska länderna gemensam arbetsmarknad.

Konventionens centrala bestämmelse är stadgandet, att i de anslutna länderna

arbetstillstånd icke kräves vad beträffar dessa länders medborgare. Ur den

svenska arbetsmarknadens synpunkt innebär detta stadgande ingen förändring

i förhållande till vad nu gäller, enär danska, finska, isländska och norska

medborgare för närvarande äga rätt att utan särskilt arbetstillstånd taga arbete

härstädes. Med hänsyn till att de övriga nordiska länderna alltjämt vidhålla

kravet på arbetstillstånd för utlänningar innebär emellertid nu ifrågavarande

bestämmelse en påtaglig lättnad för svenska medborgare, vilka söka

arbete i något av de berörda länderna.

Konventionsförslaget reglerar däremot icke vissa andra frågor, t. ex. angående

pass, uppehållstillstånd och utförande av valuta från ett land till

ett annat, beträffande vilka gällande bestämmelser otvivelaktigt verka hindrande

på arbetskraftens rörlighet mellan länderna. Dessa spörsmål förutsättas

efter hand bliva lösta i annan ordning.

Genom konventionen uppdragas riktlinjerna för ett samarbete mellan de

olika ländernas arbetsförmedlingsorgan. På lång sikt torde ett dylikt samarbete,

avseende en aktiv interskandinavisk arbetsförmedling, vara en viktig

förutsättning för att arbetskraftens rörlighet mellan länderna skall öka. Arbetsförmedlingsorganen

kunna bättre än den enskilde skaffa sig en överblick

över behov och tillgång i fråga örn arbetskraft inom de olika länderna och

kunna genom sin verksamhet rikta de arbetssökandes uppmärksamhet på de

arbetstillfällen, som givas i grannländerna. Härigenom torde efter hand

kunna undvikas, att personer resa från ett av de nordiska länderna till ett

annat för att där söka arbete utan att vara närmare orienterade rörande läget

på arbetsmarknaden därstädes.

Bestämmelserna örn samarbetet mellan de olika ländernas arbetsförmedlingsorgan

äro utformade så, att dessa organ kunna i viss utsträckning reglera

omflyttningen mellan länderna. Förhållandena på de enskilda ländernas

arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som föreslås skola bestå

av en eller flera representanter för ländernas centrala arbetsmarknadsorgan.

Principiella ståndpunktstaganden, huruvida och i vilken utsträckning

förmedling av arbetsanställning skall ske från ett land till ett annat,

avses skola dryftas i detta utskott.

Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, örn behov av viss arbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 86.

kraft uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att

förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager

en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes

tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det

icke finnas tillgång till önskad arbetskraft eller skulle en förmedling av viss

arbetskraft medföra risk för att knapphet på dylik arbetskraft kommer att

uppstå, kan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke

kan medverka till förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land,

kan den arbetsförmedlingsmyndighet, som erhåller erbjudandet, avböja detsamma,

örn risk för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område.

Åt enskilda arbetssökande, som önska erhålla sysselsättning i annat land,

äro ländernas arbetsförmedlingsorgan skyldiga att lämna bistånd, varvid de

dock ha att ta den hänsyn till arbetsmarknadssituationen, som bör komma

i fråga.

I nu rådande läge torde samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen i

viss utsträckning komma att avse lösningen av de problem, som sammanhänga

med risken för att arbetskraften söker sig från länder med lägre levnadsstandard

till länder med högre levnadsstandard. En tendens i denna

riktning har varit skönjbar. Olägenheter ha härigenom uppstått såväl för

emigrationsländerna, vilka härigenom berövas arbetskraft, som är av stort

värde för återuppbyggnadsarbetet, som för immigrationsländerna — främst

Sverige — för vilka en dylik oreglerad tillströmning kan medföra tillfälliga

svårigheter inom lokalt begränsade arbetsområden. Även örn konventionen

icke avser att hindra den förmedling av arbetskraft, som sker vid sidan av

den offentliga arbetsförmedlingen, torde ett samarbete mellan de offentliga

förmedlingsorganen av den i konventionsutkastet angivna beskaffenheten

kunna leda till att arbetskraftsförflyttningarna i högre grad än hittills kanaliseras

genom desamma, varigenom förutsättningen för en reglering av omflyttningen

ökar. Ett samarbete i detta syfte har — utan att konventionens

ikraftträdande kunnat avvaktas — redan upptagits mellan de danska, norska

och svenska arbetsmarknadsmyndigheterna.

En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall

kunna åstadkommas är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i ett

annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets socialförsäkringar

och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning

skulle främjas genom en ökad likformighet mellan de nordiska ländernas

socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med detta

spörsmål skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt fast utskott

med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.

Vid den remissbehandling som skett ha de hörda myndigheterna och organisationerna

uttalat sig till förmån för konventionsförslaget. I likhet med

landsorganisationen finner jag anledning antaga, att risken för uppkomsten

av lokal arbetslöshet kommer att bli mindre, örn den friställda arbetskraften

har möjlighet att söka arbete över ett arbetsmarknadsområde, som icke är

begränsat till ett land utan omfattar flera. Jag finner därför, att en anslut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 86.

Utskottet.

ning till konventionen kan i viss mån bidraga till den effektivisering av

arbetsförmedlingen, som ingår som ett led i efterkrigspolitiken. Jag förutsätter,

att de förhållanden på arbetsmarknaden, som sammanhänga med åvägabringandet

av en gemensam nordisk arbetsmarknad, med uppmärksamhet

komma att följas av arbetsmarknadskommissionen och att den inför Kungl.

Majit framlägger de förslag, vartill utvecklingen kan giva anledning.

Konventionen innehåller bestämmelser, som utgöra ett första försök till lösning

av de problem, som möta vid skapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Jag finner det fullt naturligt, att sedan ytterligare erfarenheter

vunnits, förnyade förhandlingar upptagas mellan de anslutna länderna i och

för reglering av frågor, som icke beröras av konventionen eller som befinnas

böra föranleda ändringar i densamma. I sådant sammanhang torde erinringar

och förslag, som i yttrandena gjorts beträffande vissa punkter i konventionsförslaget,

kunna upptagas till behandling. Vad beträffar de av landsorganisationen

och tjänstemännens centralorganisation anmälda spörsmålen, berörande

vissa arbetstagarkategorier, torde de kunna upptagas till prövning vid kontakt

mellan arbetsmarknadskommissionen och arbetsmarknadens parter.

Sveriges anslutning till konventionen bör ske från och med den 1 instundande

januari. Frågan härom torde böra underställas innevarande års

riksdag för yttrande. På Kungl. Majit torde ankomma att vidtaga de verkställighetsåtgärder,

som en anslutning till konventionen kan göra erforderliga.»

Utskottet har intet att erinra i anledning av förevarande proposition och

får därför hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att

riksdagen biträder föredragande statsrådets i det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet uttalade uppfattning angående

Sveriges anslutning till det vid den nordiska socialministerkonferensen

i Köpenhamn i september 1945 utarbetade förslaget till

konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge

örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Stockholm den 13 december 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOKMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund, Björkman,

Hage, Carl Eric Ericsson och Wahlund;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Hermansson,

Cruse, Holm, Johnsson i Stockholm och Carlsson i Bakeröd.

Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:608 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i s a1 i texten