Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
1945-12-13 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:86, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 86.
1
Nr 86.
Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till ett vid den nordiska
socialministerkonferensen i Köpenhamn i september
1945 utarbetat förslag till konvention mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn
åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Genom en den 23 november 1945 dagtecknad proposition, nr 387, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående Sveriges anslutning
till ett i nämnda protokoll omförmält, vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av
en gemensam nordisk arbetsmarknad.
I propositionen lämnas till en början (s. 2 och 3) en kort översikt över den
svenska invandringslagstiftningen åren 1914—1945.
Nu gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att uppehålla
sig i Sverige och här antaga eller innehava arbetsanställning innefattas i utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315). Enligt denna skall utlänning, som
ankommer till eller uppehåller sig här i riket, vara försedd med pass eller
annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla
såsom pass.
1945 års lag har från tidigare lagstiftning upptagit det s. k. viseringstvånget,
d. v. s. skyldighet för utlänning som önskar inresa i riket att före
inresan hava sin legitimation försedd med påteckning av svensk myndighet.
Genom kungörelser den 10 respektive den 17 augusti 1945 (nr 600 och 605) har
emellertid Kungl. Majit förordnat örn upphävande tills vidare av viseringstvånget
för norska samt för danska och isländska medborgare.
Utlänning, vare sig viseringspliktig eller ej, som önskar kvarstanna i
Sverige längre tid än tre månader, måste hava särskilt uppehållstillstånd av
den centrala utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Vid bedömande
av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas till vistelsens
syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av den tid utlänningen
utan längre avbrott vistats i riket. Uppehållstillstånd skall meddelas
för viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 86.
2656 45
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 86.
Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å utlänningens legitimationshandling.
Beträffande utlännings rätt att här antaga eller inneha arbetsanställning
kräves därför särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Visering befriar icke från
skyldigheten att inneha arbetstillstånd. Ämnar utlänning, som ankommer
till riket, här antaga arbetsanställning, skall hans legitimationshandling före
ankomsten till riket vara försedd med påteckning örn arbetstillstånd. Jämväl
arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningskommissionen.
I ärende angående sådant tillstånd skall dock den centrala
utlänningsmyndigheten, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur,
inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från
offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall
innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd
skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas
med de villkor och föreskrifter, som finnas erforderliga. Arbetstillstånd
må, när skäl därtill föreligga, återkallas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Under det andra världskriget ankom till Sverige ett stort antal flyktingar
från andra länder. Då behovet av arbetskraft inom vissa yrken vid denna
tid var stort i Sverige samt det syntes angeläget att bereda flyktingarna
sysselsättning och nedbringa kostnaderna för deras uppehåll här, infördes
genom en kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 716), med stöd av den då gällande
utlänningslagen, bestämmelser örn befrielse för utlänning från arbetstillståndsskyldighet
för anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks-
eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter
och ej heller såsom trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård.
Beträffande danska, finska, isländska och norska medborgare samt s. k. estlandssvenskar
sattes genom samma kungörelse arbetstillståndsskyldigheten
helt ur tillämpning. Den totala befrielsen från arbetstillståndsskyldigheten
utvidgades genom en kungörelse den 27 oktober 1944 (nr 713) till att även
avse utlänning, som vore medborgare eller statslös förutvarande medborgare
i Estland, Lettland eller Litauen och innehade svenskt främlingspass. Dessa
administrativa undantagsbestämmelser från arbetstillståndsskyldigheten hava
oförändrade införts i tillämpningskungörelsen till 1945 års utlänningslag
(nr 317).
I propositionen lämnas å s. 4—7 en redogörelse för tidigare förslag och
åtgärder i fråga örn nordiskt arbetarutbyte eller gemensam nordisk arbetsmarknad.
Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.
Den 10—12 september innevarande år möttes de nordiska ländernas socialministrar
till en konferens i Köpenhamn. En av de viktigaste punkterna på
konferensens dagordning utgjordes av frågan örn »Norden som gemensam
arbetsmarknad». Konferensen ledde i denna fråga till ett positivt resultat i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 86. o
det den godkände dels »XJdkast til Konvention mellen! Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige örn Tilvejebringelse af et fselles nordisk Arbejdsmarked»,
dels ock ett i anslutning därtill utarbetat »Udkast til Protokol».
Texten till de båda handlingarna bar såsom bilaga fogats till propositionen.
över föreliggande förslag till konvention och protokoll hava infordrade utlåtanden
avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och
statens utlänningskommission. Därjämte hava följande organisationer, vilka
beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit med yttranden, nämligen
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens
centralorganisation (TCO). För innehållet i dessa yttranden redogöres
å s. 9—13 i propositionen.
Föredraganden, statsrådet Mossberg, har i propositionen anfört:
»Vid behandlingen inom riksdagens vederbörande utskott av den motion,
som väcktes vid 1944 års riksdag angående skapande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad uttalades, att den öppna och fria nordiska arbetsmarknaden
vore att betrakta som ett så avgörande led i de samnordiska strävandena,
att förefintliga svårigheter icke finge förhindra, att allvarliga ansträngningar
gjordes för att söka åstadkomma en lösning av problemet. Fortsättningsvis
erinrade utskotten örn att den svenska arbetsmarknaden i stor utsträckning
kommit att under krigsåren öppnas för medborgare från de nordiska
grannländerna samt att svensk arbetskraft i stället torde behöva tagas
i anspråk för återuppbyggnadsarbete i dessa länder, sedan desamma återvunnit
sin självständighet. Den gemensamma arbetsmarknad, som sålunda
på sätt och vis praktiserades, utgjorde emellertid ingen bestående anordning,
ty för en sådan krävdes en mera fast form och självfallet även reciprocitet
länderna emellan. Det framhölls vidare, att de erfarenheter, som vunnits,
borde vara ägnade att psykologiskt och i viss män även tekniskt underlätta
strävandena att förverkliga motionens syfte. Utskotten anslöto sig vidare till
ett i motionen gjort uttalande, att utvecklingen till fullständigt fri och öppen
arbetsmarknad borde ske successivt, samt framhöllo ytterligare, att det torde
bli nödvändigt att härvidlag framgå med en viss försiktighet under hänsynstagande
till alla de faktorer, som påverkade problemet. Med godkännande
av utskottens motivering och hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 14
juni 1944, att regeringen så snart ske kunde måtte tillsammans med de övriga
nordiska ländernas regeringar taga upp till allvarlig prövning frågan örn skapande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Överläggningar i denna angelägenhet upptogos a den konferens mellan
socialministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, vilken
hölls i Köpenhamn i september innevarande år. Konferensen anslöt sig till
tanken, att de hinder för det fria folkutbytet, som upprätthållits under de
senaste årtiondena, icke borde bestå mellan de nordiska länderna och att
en gemensam nordisk arbetsmarknad vore ett mål, som borde eftersträvas.
Det framkom dock vid överläggningarna, att det i nuvarande läge vore av
vikt, att arbetskraften i do nordiska länder, som i särskild grad drabbats av
kriget, stannade kvar inom landets gränser på grund av de stora uppgifter,
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 86.
som förestodo i samband med återuppbyggnadsarbetet. Det yppades därvid
farhågor för att en ökad rörlighet skulle kunna medföra, att arbetskraft i
icke önskvärd omfattning flyttade över från länder med dåligt försörjningsläge
till länder med bättre, främst till Sverige. Ehuru konferensen beaktade
de svårigheter, som det nuvarande läget kunde erbjuda, ledde dock dess
principiella inställning till att beslut fattades örn att föreslå de nordiska regeringarna
en konvention örn åvägabringandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Det föreliggande konventionsförslaget avser att lägga grunden för en utveckling,
som genom fortsatta utredningar och successiva åtgärder skall
kunna leda fram till en för de nordiska länderna gemensam arbetsmarknad.
Konventionens centrala bestämmelse är stadgandet, att i de anslutna länderna
arbetstillstånd icke kräves vad beträffar dessa länders medborgare. Ur den
svenska arbetsmarknadens synpunkt innebär detta stadgande ingen förändring
i förhållande till vad nu gäller, enär danska, finska, isländska och norska
medborgare för närvarande äga rätt att utan särskilt arbetstillstånd taga arbete
härstädes. Med hänsyn till att de övriga nordiska länderna alltjämt vidhålla
kravet på arbetstillstånd för utlänningar innebär emellertid nu ifrågavarande
bestämmelse en påtaglig lättnad för svenska medborgare, vilka söka
arbete i något av de berörda länderna.
Konventionsförslaget reglerar däremot icke vissa andra frågor, t. ex. angående
pass, uppehållstillstånd och utförande av valuta från ett land till
ett annat, beträffande vilka gällande bestämmelser otvivelaktigt verka hindrande
på arbetskraftens rörlighet mellan länderna. Dessa spörsmål förutsättas
efter hand bliva lösta i annan ordning.
Genom konventionen uppdragas riktlinjerna för ett samarbete mellan de
olika ländernas arbetsförmedlingsorgan. På lång sikt torde ett dylikt samarbete,
avseende en aktiv interskandinavisk arbetsförmedling, vara en viktig
förutsättning för att arbetskraftens rörlighet mellan länderna skall öka. Arbetsförmedlingsorganen
kunna bättre än den enskilde skaffa sig en överblick
över behov och tillgång i fråga örn arbetskraft inom de olika länderna och
kunna genom sin verksamhet rikta de arbetssökandes uppmärksamhet på de
arbetstillfällen, som givas i grannländerna. Härigenom torde efter hand
kunna undvikas, att personer resa från ett av de nordiska länderna till ett
annat för att där söka arbete utan att vara närmare orienterade rörande läget
på arbetsmarknaden därstädes.
Bestämmelserna örn samarbetet mellan de olika ländernas arbetsförmedlingsorgan
äro utformade så, att dessa organ kunna i viss utsträckning reglera
omflyttningen mellan länderna. Förhållandena på de enskilda ländernas
arbetsmarknad skola följas av ett gemensamt utskott, som föreslås skola bestå
av en eller flera representanter för ländernas centrala arbetsmarknadsorgan.
Principiella ståndpunktstaganden, huruvida och i vilken utsträckning
förmedling av arbetsanställning skall ske från ett land till ett annat,
avses skola dryftas i detta utskott.
Ett lands centrala arbetsförmedlingsorgan kan, örn behov av viss arbets
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 86.
kraft uppstår i landet, anmoda de anslutna ländernas motsvarande organ att
förmedla dylik arbetskraft. Den arbetsförmedlingsmyndighet, som mottager
en dylik anmodan, är skyldig att undersöka, huruvida dylik arbetskraft finnes
tillgänglig och, örn så är fallet, vidtaga förmedlingsåtgärder. Skulle det
icke finnas tillgång till önskad arbetskraft eller skulle en förmedling av viss
arbetskraft medföra risk för att knapphet på dylik arbetskraft kommer att
uppstå, kan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten meddela, att den icke
kan medverka till förmedlingen. Örn viss arbetskraft erbjudes från ett land,
kan den arbetsförmedlingsmyndighet, som erhåller erbjudandet, avböja detsamma,
örn risk för arbetslöshet skulle uppstå inom ett fack eller område.
Åt enskilda arbetssökande, som önska erhålla sysselsättning i annat land,
äro ländernas arbetsförmedlingsorgan skyldiga att lämna bistånd, varvid de
dock ha att ta den hänsyn till arbetsmarknadssituationen, som bör komma
i fråga.
I nu rådande läge torde samarbetet mellan arbetsförmedlingsorganen i
viss utsträckning komma att avse lösningen av de problem, som sammanhänga
med risken för att arbetskraften söker sig från länder med lägre levnadsstandard
till länder med högre levnadsstandard. En tendens i denna
riktning har varit skönjbar. Olägenheter ha härigenom uppstått såväl för
emigrationsländerna, vilka härigenom berövas arbetskraft, som är av stort
värde för återuppbyggnadsarbetet, som för immigrationsländerna — främst
Sverige — för vilka en dylik oreglerad tillströmning kan medföra tillfälliga
svårigheter inom lokalt begränsade arbetsområden. Även örn konventionen
icke avser att hindra den förmedling av arbetskraft, som sker vid sidan av
den offentliga arbetsförmedlingen, torde ett samarbete mellan de offentliga
förmedlingsorganen av den i konventionsutkastet angivna beskaffenheten
kunna leda till att arbetskraftsförflyttningarna i högre grad än hittills kanaliseras
genom desamma, varigenom förutsättningen för en reglering av omflyttningen
ökar. Ett samarbete i detta syfte har — utan att konventionens
ikraftträdande kunnat avvaktas — redan upptagits mellan de danska, norska
och svenska arbetsmarknadsmyndigheterna.
En ytterligare förutsättning för att ett ökat utbyte av arbetskraft skall
kunna åstadkommas är att medborgare från ett nordiskt land vid arbete i ett
annat i större eller mindre grad kan bli delaktig av det senare landets socialförsäkringar
och andra sociala förmåner. En utveckling i denna riktning
skulle främjas genom en ökad likformighet mellan de nordiska ländernas
socialpolitik. För behandling av de problem, som sammanhänga med detta
spörsmål skall enligt konventionsförslaget tillsättas ett särskilt fast utskott
med två representanter för vartdera av de anslutna länderna.
Vid den remissbehandling som skett ha de hörda myndigheterna och organisationerna
uttalat sig till förmån för konventionsförslaget. I likhet med
landsorganisationen finner jag anledning antaga, att risken för uppkomsten
av lokal arbetslöshet kommer att bli mindre, örn den friställda arbetskraften
har möjlighet att söka arbete över ett arbetsmarknadsområde, som icke är
begränsat till ett land utan omfattar flera. Jag finner därför, att en anslut
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 86.
Utskottet.
ning till konventionen kan i viss mån bidraga till den effektivisering av
arbetsförmedlingen, som ingår som ett led i efterkrigspolitiken. Jag förutsätter,
att de förhållanden på arbetsmarknaden, som sammanhänga med åvägabringandet
av en gemensam nordisk arbetsmarknad, med uppmärksamhet
komma att följas av arbetsmarknadskommissionen och att den inför Kungl.
Majit framlägger de förslag, vartill utvecklingen kan giva anledning.
Konventionen innehåller bestämmelser, som utgöra ett första försök till lösning
av de problem, som möta vid skapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Jag finner det fullt naturligt, att sedan ytterligare erfarenheter
vunnits, förnyade förhandlingar upptagas mellan de anslutna länderna i och
för reglering av frågor, som icke beröras av konventionen eller som befinnas
böra föranleda ändringar i densamma. I sådant sammanhang torde erinringar
och förslag, som i yttrandena gjorts beträffande vissa punkter i konventionsförslaget,
kunna upptagas till behandling. Vad beträffar de av landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation anmälda spörsmålen, berörande
vissa arbetstagarkategorier, torde de kunna upptagas till prövning vid kontakt
mellan arbetsmarknadskommissionen och arbetsmarknadens parter.
Sveriges anslutning till konventionen bör ske från och med den 1 instundande
januari. Frågan härom torde böra underställas innevarande års
riksdag för yttrande. På Kungl. Majit torde ankomma att vidtaga de verkställighetsåtgärder,
som en anslutning till konventionen kan göra erforderliga.»
Utskottet har intet att erinra i anledning av förevarande proposition och
får därför hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att
riksdagen biträder föredragande statsrådets i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet uttalade uppfattning angående
Sveriges anslutning till det vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetade förslaget till
konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.
Stockholm den 13 december 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NOKMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund, Björkman,
Hage, Carl Eric Ericsson och Wahlund;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Hermansson,
Cruse, Holm, Johnsson i Stockholm och Carlsson i Bakeröd.
Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:608 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i s a1 i texten