Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga.
1945-02-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1945 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
örn vapenfria värnpliktiga.
Enligt lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga må
värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
fullgöra värnpliktstjänstgöring i vapenfri tjänst (1 §). Detta innebär,
att han skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att
bära vapen eller ammunition. Vapenfri värnpliktig skall uttagas till sjukvårdstjänst
vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret. Utan hinder
av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla sådant, vapenfri
värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst
eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt arbete utom
densamma för statens eller kommuns räkning. (2 §.1) Tillstånd till fullgörande
av vapenfri tjänst samt beslut örn den tjänstgöring, till vilken den
vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av Konungen (4 §). Sådant
tillstånd och beslut kan av Konungen återkallas eller ändras (5 §).
I en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Bogla m. fl. väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 69, vilken behandlats av andra lagutskottet,
har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta, att till 4 § ovannämnda
lag skall läggas en andra punkt, så att lagrummet erhåller följande
lydelse:
4 §•
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av
Konungen. Dessförinnan skall, då den värnpliktige så önskar, yttrande i ärendet
inhämtas från en av Konungen för ändamålet utsedd nämnd, bestående
av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till det antal
Konungen bestämmer.
Den första bestämmelsen om rätt för s. k. samvetsömma att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i särskild ordning utfärdades 1902 genom ett kungl, cirkulär.
Enligt detta skulle fråga om tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm
prövas av vederbörande truppförbandschef (motsvarande).
År 1920 tillkom den första lagen i ämnet. Lagen var av provisorisk karaktär
och gällde till och med år 1925, då ny lag utfärdades. Denna avlöstes
av 1943 års lagstiftning. Enligt 1920 och 1925 års lagar ankom det på
inskrivningsrevisionerna att pröva anmälda samvetsbetänkligheter motvärn
-
1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1944: 543.
Biliana till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 9.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
pliktstjänstgöring i vanlig ordning. Genom lagändring 1940 begränsades
emellertid inskrivningsrevisionernas prövningsrätt till att avse ansökningar,
som gjordes i samband med värnpliktsinskrivningen, medan avgörandet
beträffande ansökningar från redan inskrivna värnpliktiga hänsköts till
Konungen. Sedan inskrivningsrevisionerna avskaffats genom 1941 års värnpliktslag,
har Konungen beslutanderätt i alla ärenden.
Enligt tillämpningsförfattningarna till de olika lagarna bär värnpliktig,
som begärt tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom samvetsöm, haft att
förebringa viss skriftlig utredning i form av intyg. Sådan skyldighet föreligger
alltjämt. Kraven på utredningen ha upprepade gånger skärpts i anledning
av konstaterade missförhållanden.
1943 års lag utarbetades på grundval av ett av särskilda sakkunniga —
19il års utredning angående samvetsömma värnpliktiga •— avgivet betänkande
(SOU 1942: 15).
Beträffande frågan om sättet för prövningen av an mä Ida
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
yttrade de sakkunniga, att erfarenheten torde giva vid handen, att den skriftliga
utredningen icke vore tillräcklig såsom underlag för en verklig prövning.
De sakkunniga anförde vidare:
I främsta rummet har detta berott därpå, att de avgivna intygen ofta varit
behäftade med allvarliga brister. Sålunda har det förekommit, att värnpliktiga,
som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit intyg för varandra. Det är känt,
att formulär till intyg tillhandahållits av sammanslutningar och tidningar. I
många fall har utredningen i annan ordning visat, att intygsgivaren icke haft
och icke kunnat hava tillräcklig kännedom om de förhållanden, han angivit
i intyget. -—--Å andra sidan gäller om intyg, utfärdade av personer, vilka
för den prövande myndigheten äro väl kända för objektivitet och omdömesförmåga,
att de äro av stort värde. Det av polismyndighet utfärdade intyget
om intygsgivarnas trovärdighet kan emellertid ingalunda anses Innebära garanti
för sådana egenskaper. Polismyndigheten lärer i de allra flesta fall icke
vägra intyg om trovärdighet, med mindre vederbörande fällts till ansvar för
brott.
Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material
för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes i
januari 1941 en tidigare föreskrift om intyg av präst i kyrkobokföringsorten
med en föreskrift örn att sökanden skulle infinna sig hos viss i särskild ordning
utsedd prästman för samtal. Denne har att inhämta erforderliga upplysningar
angående sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter,
som kunna vara av betydelse för ärendets avgörande. Dessa upplysningar
inhämtas på olika vägar. Sålunda brukar prästmannen sätta sig i förbindelse
med intygsgivarna, med arbetsgivare, arbetskamrater m. fl. ävensom
med pastor i sökandens församling eller frikyrkoförsamling, om sökanden
tillhör sådan. Det åligger prästmannen att göra denna undersökning så grundligt,
att han kan avgiva ett utlåtande utmynnande i ett bestämt uttalande örn
allvaret i sökandens samvetsbetänkligheter. De sakkunniga hava haft tillfälle
att taga del av ett antal utlåtanden av ifrågavarande slag och hava jämväl
på annan väg erhållit kännedom örn hur ett antal av de utsedda prästmännen
fattat sin uppgift. De sakkunniga hava fått den uppfattningen att
de utsedda prästmännen i regel ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
3
med vilja och förmåga till objektivitet. Ifrågavarande prästmän hava förordnäts
av vederbörande domkapitel, dock att beträffande i tjänstgöring varande
värnpliktiga militärpastorerna i stället anlitats. På denna väg har i vissa fall
kunnat konstateras att, ehuru formellt oklanderliga intyg om samvetsömhet
förebragts, sökandens livsföring eller åtgärder för anskaffande av utredning
om sin samvetsömhet icke kunna vara förenliga med rimliga krav på den,
som vill göra anspråk på undantagsställning på grund av samvetsbetänkligheter.
Vidare torde detta system hava medverkat till att personer, vilkas motiv
icke varit ärliga, i viss utsträckning icke velat underkasta sig det noggranna
skärskådande av sina personliga förhållanden, som metoden innebär. Å andra
sidan har den verksamhet, de prövande prästmännen utövat, i åtskilliga fall
föranlett, att personer, vilka av olika skäl icke kunnat förebringa den erforderliga
formella utredningen men som icke desto mindre hyst de allvarligaste
samvetsbetänkligheter, kunnat få dessa respekterade.
Med hänsyn till vad ovan anförts och då såväl teologisk sakkunskap som
den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som
ofta utmärka prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen
av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, vilja de sakkunniga, ehuru
vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till
tvekan om vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i
princip bibehålies. Örn än det synes naturligt, att personer tillhörande svenska
kyrkans prästerskap alltjämt anlitas för ifrågavarande uppgift, torde dock
jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det synes
de sakkunniga lämpligast att vederbörande utses av Kungl. Maj:t. Med hänsyn
till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma i förbindelse
med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att avstånden
på sina håll äro avsevärda, synes det lämpligt att utredningsmännens antal
sättes jämförelsevis högt.---
Inskrivningsrevisionernas avskaffande har automatiskt medfört att en möjlighet
till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och sökanden
gått förlorad. Revisionerna ägde nämligen att kalla sökanden att inställa
sig personligen ävensom att föranstalta om hörande av andra personer, som
ansågos kunna lämna upplysningar av beskaffenhet att inverka på ärendets
avgörande.
Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika omfattning och dess
betydelse har minskats genom det nämnda förfarandet med hänvisning till
särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstår det som en brist, att
möjligheten till erhållande av kompletterande utredning bortfallit.
—--Otvivelaktigt föreligga stora svårigheter att med nuvarande orga
nisation
i varje särskilt fall föranstalta örn en utredning, som är tillfyllestgörande
för att ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut. I viss mån torde
dessa svårigheter komma att okas, därest de sakkunnigas förslag förverkligas,
nämligen bland annat att samhällsfientliga element skola avlägsnas men upprepade
frihetsstraff såvitt möjligt undvikas. De sakkunniga vilja därför förorda
inrättandet av ett särskilt organ, vars yttrande av Kungl. Maj:t kunde
inhämtas i hithörande frågor. De sakkunniga hava jämväl övervägt, örn icke
det särskilda organet kunde anförtros jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot
synes tala bland annat alt beslutanderätten beträffande vissa andra
undantag från värnpliktslagen förbehållits Kungl. Majit. Men även andra
skäl, bland annat bibehållandet av Kungl. Majlis möjlighet alt kontinuerligt
loija utvecklingen av hithörande ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att
riksdagens kontrollmöjligheter icke förminskas, tala för att beslutanderätten
förbehålles Kungl. Majit. Alt Kungl. Majlis prövning i det stora flertalet fall
kan bliva rent formell synes naturligt och önskvärt.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets
värnpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn
tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift för
dem, vilkas ansökningar av Kungl. Maj:t bifallas. Rådet skulle äga förelägga
sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna ålägga
sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet anlitad
person eller myndighet. Genom alt träda i förbindelse med de personer, som
avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt tillfredsställande
avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området och
föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna. Det
skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda
samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras verksamhet
med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl. Maj:t,
borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.
I de sakkunnigas förslag till lag om vapenfria värnpliktiga hade 4 och 5 §§
följande lydelse:
4 §.
Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom
i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut örn den tjänstgöring
enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan skall yttrande
i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett råd, bestående
av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till det antal
Konungen bestämmer.
5 §.
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.
De sakkunnigas förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet
av de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena. Domkapitlet i Härnösand
framhöll vikten av att vid den prövning av sökandens duglighet till
krigstjänst, som skulle föregå vidare utredning, läkarundersökningen jämväl
och icke minst omfattade dennes psykiska förutsättningar. Det hade nämligen
kommit till domkapitlets kännedom, att i icke få fall till prästman hänvisade
samvetsömma visat så uppenbara defekter (onormalt låg intelligensnivå, psykopatisk
läggning), att deras betänkligheter icke kunnat läggas under etisk
prövning. Medicinalstyrelsen förutsatte, att de vapenfria värnpliktiga, sedan
de sammandragits för utbildning, bleve föremål för samma grundliga läkarundersökning,
som företoges med övriga värnpliktiga. Denna undersökning
skulle från och med år 1942 kompletteras med vissa schematiska psykotekniska
prov m. m. och där så prövades erforderligt även med en psykiatrisk
undersökning. Styrelsen höll nämligen före, att det för den militära sjukvårdens
tillgodoseende vore av största vikt, att alla på något sätt psykiskt
defekta vapenfria värnpliktiga särskildes och endast användes i den enklaste
handräckningstjänsten. En sådan eftergallring torde jämväl bliva erforderlig
för till luftskyddets brandtjänst avdelade vapenfria värnpliktiga för att denna
viktiga detalj i samhällets krigsberedskap skulle ernå högsta möjliga effek
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
5
tivitet. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslog, att i det rådgivande
organet skulle ingå en psykiatriskt utbildad läkare.
1 den proposition till 1943 års riksdag (nr 18), varigenom förslag till lag
örn vapenfria värnpliktiga framlades, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, i förevarande hänseende bl. a.:
På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hithörande
ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma
under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.
Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom
även för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning
och prövning. Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast
nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande
resultat synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredi-agande
för hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita
den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn
till att Kungl. Majit skall fatta beslut jämväl om de vapenfria värnpliktigas
uttagning för viss tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets
kommandoexpedition och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen
erfarenhet av en dylik anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till
ett rådgivande organ av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma
på Kungl. Majit att härom fatta beslut.
Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar om vapenfri
värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis individuell
och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit under
beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare huvudsakligen
på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en verklig
prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,
som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig
fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänseende
framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen
skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens
antal och verksamhetsområden hänsyn kommer att tagas till behovet inom
olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag
icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utredningsman
skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens
natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes
böra avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden
genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra
beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna. I
I likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara
skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänkligheter
förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock
en bestämmelse om alt Konungen äger att återkalla tillstånd lill vapenfri
tjänst. I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i
ämnet, vid vilkas utformande bör eftersträvas afl skapa garanti för att beviljade
tillstånd till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning
där anledning är att antaga att tveksamhet måste råda om tillståndets fortbestånd.
I fråga örn utformningen i ett visst avseende av tillämpningsföreskrifterna
till lagen anförde departementschefen:
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
För befrielse från tjänstgöring med vapen bör krävas, att den värnpliktige
är beredd att i annan form än genom vapentjänst stödja samhället och
dess försvarsmakt. Fall ha förekommit, att tillstånd sökts och erhållits till
tjänstgöring i den för samvetsömma stadgade ordningen men att vederbörande
efter tillståndets erhållande vägrat utföra anvisat arbete. Av dem, som
begära vapenfri tjänst, bör därför krävas en försäkran örn villighet att fullgöra
tjänst i den ordning som i lagen stadgas. Bestämmelse härom bör införas
i tillämpningsföreskrifterna.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen flera motioner (I: 201
och 202, 11:293—295), vari yrkades, att 4 och 5 §§ i lagen om vapenfria
värnpliktiga måtte erhålla den lydelse de sakkunniga föreslagit.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i sitt däröver
avgivna utlåtande, nr 12, i nu ifrågavarande hänseende följande:
Vid bedömandet av anmälda samvetsskäl mot värnpliktstjänstgöring ligger
stor vikt uppå att utredningen och prövningen blir allsidig och grundlig. De
sakkunniga hava förordat inrättandet av ett särskilt, av specialister på området
bestående råd, vars yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande
frågor. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid, att
det för närvarande knappast är nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent
organ. Beredningen av hithörande ärenden torde lämpligen kunna
ske på det sätt departementschefen förordat. Utskottet anser sig alltså ej
kunna tillstyrka bifall till de i frågan väckta motionerna.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex ledamöter, vilka
anförde:
I överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen anse vi, att.beslutanderätten
i hithörande ärenden fortfarande skall ligga i Kungl. Maj:ts
hand. Önskvärdheten av att Kungl. Majit kan kontinuerligt följa utvecklingen
i fråga om de vapenfria värnpliktiga anse vi väga tyngre än nackdelen
av att Kungl. Maj:ts tid, som bör ägnas större uppgifter, belastas med den
mängd ärenden, varom här är fråga. Departementschefens arbetskraft kan
emellertid av helt naturliga skäl endast i obetydlig omfattning sättas in på
en detaljprövning av varje ansökning att få fullgöra värnplikt i enlighet med
vad som stadgas i lagen om vapenfria värnpliktiga, och Kungl. Maj:ts prövning
torde därför i det stora flertalet fall bli rent formell. 1941 års utredning
har även funnit detta »naturligt och önskvärt». Av desto större betydelse
bli då reglerna för ärendenas förberedande behandling. Enligt
departementschefens uppfattning kan ett tillfredsställande resultat ernås
genom att en särskild föredragande förordnas samt att det beredes honom
möjlighet att anlita den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig.
Däremot anser departementschefen det för närvarande knappast
nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Enligt vår uppfattning
åter är det av största betydelse att tillse att redan vid den nya
lagens antagande fasta regler skapas för den förberedande behandlingen av
de ömtåliga ärenden, det här gäller. Bland annat ur denna synpunkt ansluta
vi oss till tanken på inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas
prövning, innan Kungl. Majit fattar sitt beslut. Vi ha därvid även beaktat de
skäl för inrättandet av ett särskilt råd, som framförts i motionerna, och
den opinion i samma riktning, som visat sig på kyrkligt och frikyrkligt håll.
Vi dela den åskådning, som gjort sig gällande, att genom rådet skulle skapas
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
7
en viktig möjlighet till djupgående prövning av dessa grannlaga frågor. Bestämmandet
av rådets sammansättning bör i enlighet med vad som föreslagits
av de sakkunniga helt ligga i Kungl. Maj:ts hand.
På grund härav hemställde reservanterna, att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria
värnpliktiga måtte erhålla följande lydelse:
4 §•
Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av
Konungen. Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av
Konungen för ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande
ärenden lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.
5 §■
Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Enligt gällande tillämpningskungörelse till lagen örn vapenfria värnpliktiga
(SFS 1943: 1221) åligger det värnpliktig, som begär tillstånd till vapenfri
tjänst, att själv förebringa följande utredning (1 § 3 mom.):
a) skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden, att bruk
av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd;
b) uppgift huruvida sökanden, med hänsyn till avsedd användning i händelse
av krig, företrädesvis önskar bliva uttagen till sjukvårdstjänst vid
krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret;
c) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal
å landet i fråga om sökandens vandel;
d) intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna,
trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat
ingående kännedom om hans personliga förhållanden, att de äro övertygade
om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup
samvetsnöd, vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar i följande
hänseenden, nämligen beträffande intygsgivarnas ålder, personliga uppfattning
i värnpliktsfrågan, det antal intyg rörande samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring de avgivit, tid och förhållanden, varunder intygsgivarna
känt sökanden, sökandens livsföring och religiösa övertygelse ävensom
de omständigheter i övrigt, på vilka intygsgivarnas omdöme grundas;
samt
e) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal
å landet i fråga om under d) omförmälda intygsgivares trovärdighet
ävensom av polismyndighet verkställd utredning i frågan huruvida intygsgivarna
gjort sig kända för agitation mot värnphktstjänstgöring i vanlig ordning.
Utöver de ovan i detta moment angivna intyg må sökanden vid ansökningen
foga de andra intyg eller övriga handlingar, som han kan vilja åberopa
till stöd för densamma.
1 Ändrad 1944: 48 oell 1944: 665.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Sökanden är skyldig att efterkomma anvisning, som för vinnande av ytterligare
utredning meddelas honom av den myndighet, till vilken ansökningen
inkommit.
Punkten a) här ovan erhöll den återgivna lydelsen genom kungörelse den
18 februari 1944 (nr 48). Dessförinnan skulle den värnpliktiges försäkran
därjämte innehålla, att han vore villig att fullgöra värnpliktstjänstgöring på
sätt stadgades i lagen örn vapenfria värnpliktiga.
I fråga om behandlingen av ansökan stadgas i tillämpningskungörelsen
(3 § 2 mom.), att den militära myndighet, till vilken ansökan inkommit, skall
överlämna ansökningshandlingarna till utredningsman, som av Konungen förordnats
att biträda vid prövning av ansökningar om vapenfri tjänst. Sökanden
skall hänvisas att inom viss förelagd tid infinna sig hos utredningsmannen för
samtal enligt dennes närmare bestämmande. Utredningsmannen skall inhämta
erforderliga upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och
övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ärendets avgörande.
Därefter skall utredningsmannen utan dröjsmål till inskrivningschefen överlämna,
jämte handlingarna i ärendet, eget utlåtande, som med angivande
av inhämtade upplysningar samt övriga skäl giver uttryck för den uppfattning
utredningsmannen bildat sig i frågan, huruvida bruk av vapen mot
annan skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd. Handlingarna i ärendet
skola av inskrivningschefen insändas till försvarsdepartementet.
Propositionen angående den nya lagen innehöll ett förslag örn inrättande av
arbetsförband, vilket icke kommit till uttryck i lagtexten. Förslaget
härstammade från de sakkunniga, vilka ansågo, att bland de samvetsömma
funnes personer, som icke förtjänade särskild hänsyn från samhällets sida,
samt härutinnan anförde:
De sakkunniga avse särskilt de personer, vilka hysa en mot staten föraktfull
inställning. I detta sammanhang erinras örn den sekt, som benämnes Jehovas
vittnen. Vidare avse de sakkunniga sådana samvetsömma, som ådraga sig straff
för vägran att fullgöra den tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga
fått sig ålagd. Enligt de sakkunnigas mening bör från samhällets sida någon
hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder, de må benämnas samvetsskäl
eller annat, som föranlett dessa personers ställningstagande. Å andra sidan
bör varken försvarsmakten, luftskyddet eller myndigheter i allmänhet, som
anordna arbeten för samvetsömma, belastas med personer, som kunna anses
utgöra en fara för verksamheten eller i vart fall verka upplösande på disciplinen.
Dessa personer böra särskilt registreras, krigsplaceras i en särskild
grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt arbetsförband
med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift, att någon
fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet icke uppkommer.
Jämväl i fred böra ifrågavarande personer sammanföras till särskild
arbetsplats, som för ändamålet bör förses med för övervakning tillräckligt
och kvalificerat arbetsbefäl.
Departementschefen anslöt sig till förslaget örn inrättande av arbetsförband
för vissa värnpliktiga. Han förklarade sig därvid förutsätta, att till sådant
förband ej skulle hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och
att förbandet skulle stå under en i medicinskt hänseende betryggande tillsyn.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9. 9
Ifrågavarande förslag föranledde ej till någon erinran från utskottet eller
riksdagen.
Beträffande tillämpningen av 1943 års lagstiftning om
vapenfria värnpliktiga har utskottet inhämtat följande.
De lokala utredningsmännen utses efter förslag av domkapitlen och frikyrkliga
samarbetskommittén. Kungl. Maj :t har vid tillsättandet av utredningsmännen
följt de avgivna förslagen. Utredningsmännen äro präster tillhörande
statskyrkan eller frikyrkligt samfund. Inom vart och ett av landets 21
inskrivningsområden finnas flera utredningsmän, envar för viss del av inskrivningsområdet.
Den som söker tillstånd till vapenfri tjänst hänvisas till utredningsmannen
för det område, inom vilket hans kyrkobokföringsort är belägen. Är sökanden
inkallad till tjänstgöring, äger han i stället vända sig till vederbörande
militärpastor.
Ärenden angående tillstånd till vapenfri tjänst och återkallelse av sådant
tillstånd beredas inom försvarsdepartementet av en därtill särskilt förordnad
föredragande. Förekommer anledning till antagande, att utredningen i
ett ärende är ofullständig, kompletteras densamma genom föredragandens
försorg. I fall då föredraganden och expeditionschefen äro ense om att ansökan
om tillstånd till vapenfri tjänst bör beviljas föredrages ärendet endast
i korthet för vederbörande statsråd. Alla tveksamma fall föredragas i detalj
för statsrådet. Avslagsbeslut Ilar aldrig meddelats utan efter fullständig föredragning
av ärendet.
Besluten i anledning av ansökan om tillstånd till vapenfri tjänst äro av
tre slag:
1) Bifall.
2) Beslut, varigenom ansökan avslås med den följd att sökanden skall fullgöra
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning (enkelt avslag).
3) Beslut, varigenom ansökan avslås och den värnpliktige ålägges fullgöra
värnpliktstjänstgöringen i arbetsförband (kvalificerat avslag).
Kvalificerat avslagsbeslut tillämpas i fall då sökanden med hänsyn till de
anmälda samvetsbetänkligheternas art anses icke böra insättas i vanlig trupptjänst.
Hänvisning till tjänstgöring vid arbetsförband meddelas dessutom
regelmässigt, då tidigare meddelat tillstånd återkallas.
Något arbetsförband har ännu ej organiserats. Detta har medfört, att de
värnpliktiga, på vilkas ansökningar meddelats kvalificerat avslagsbeslut eller
vars tillstånd till vapenfri tjänst återkallats, ej inkallats till tjänstgöring.
Sedan nu gällande lag örn vapenfria värnpliktiga trädde i kraft — den 1
april 1943 — till utgången av 1944 ha 996 ansökningar om tillstånd till
vapenfri tjänst bifallits, 166 avslagits enkelt och 82 avslagits kvalificerat. I
7 fall har förordnats örn sinnes- eller annan läkarundersökning av sökanden.
I 55 fall har tidigare meddelat tillstånd till vapenfri tjänst återkallats,
varvid den värnpliktige ålagts att fullgöra tjänstgöring vid arbetsförband.
Det här ovan angivna antalet enkla avslagsbeslut är missvisande såtillvida,
II i han// till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avil. Nr 9.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
att detsamma innefattar åtskilliga fall, i vilka ansökningar från samma sökande
avslagits upprepade gånger.
Anledningen till det relativt stora antalet kvalificerade avslagsbeslut är den
i tillämpningskungörelsen i dess ursprungliga lydelse givna bestämmelsen, att
sökande skulle avgiva skriftlig förklaring att han vore villig att fullgöra
värnpliktstjänstgöring på sätt stadgades i lagen örn vapenfria värnpliktiga.
Denna villighetsförklaring fick ej begränsas att avse endast viss tjänstgöring.
De som ansågo sig ej kunna underskriva en sådan allmän villighetsförklaring
måste enligt författningen få avslag på ansökan om tillstånd till vapenfri
tjänst. Då de ej voro villiga att fullgöra vapenfri tjänst av vad slag som
helst, ansågos de ej lämpligen böra placeras i trupptjänst. Resultatet härav
blev kvalificerat avslag på deras ansökningar.
Emellertid togs och tages alltjämt den största hänsyn till de värnpliktigas
önskemål beträffande tjänstgöringens art. Den stora huvuddelen av de vapenfria
har uttagits till luftskyddstjänst, som ju är civilt arbete utom krigsmakten.
Vid krigsmakten har ej placerats någon värnpliktig, som icke förklarat
sig villig därtill.
Med hänsyn härtill fann man det olämpligt att vidhålla det principiella
kravet, att sökande skulle avgiva en allmän villighetsförklaring. Bestämmelsen
härom upphävdes därför genom kungörelse den 18 februari 1944.
Av de ovan angivna 82 kvalificerade avslagsbesluten hänföra sig 76 till
tiden före nämnda dag och endast 6 till tiden därefter. Berörda 76 fall skola
bliva föremål för omprövning.
•
Rörande erfarenheterna från tillämpningen av det nuvarande sättet för
prövning av anmälda samvetsbetänkligheter har föredraganden i hithörande
ärenden i försvarsdepartementet lämnat upplysningar inför utskottet.
Utskottet. Den i motionen väckta frågan om inrättande av ett särskilt organ med
uppgift att avgiva yttrande i ärenden angående tillstånd till vapenfri tjänst
var, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, föremål för statsmakternas
övervägande vid tillkomsten av nu gällande lag om vapenfria värnpliktiga.
Från det då framförda förslaget i sådant avseende skiljer sig motionärernas
väsentligen endast därutinnan att organet enligt motionärernas
yrkande skulle träda i funktion endast i fall då den värnpliktige framställt
begäran därom.
Såsom skäl för att frågan nu ånyo dragits under riksdagens prövning ha
motionärerna anfört, att fall inträffat då de lokala utredningsmännens personliga
uppfattning påverkat bedömningen. Framförallt syntes en viss ojämnhet
förekomma. Likartade fall hade nämligen bedömts olika. Med hänsyn
härtill anse motionärerna, att värnpliktig, vars ansökan örn tillstånd till
vapenfri tjänst avstyrkts av utredningsmannen, borde få vädja till den föreslagna
rådgivande nämnden. Därvid borde han få biträdas av person, som
vore förtrogen med hans förhållanden.
Till grund för Kungl. Maj :ts beslut i ärende örn tillstånd till vapenfri tjänst
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
11
ligger dels sökandens skriftliga utredning, dels utlåtande från en lokal utredningsman
— förordnad av Kungl. Majit på förslag av vederbörande domkapitel
och frikyrkliga samarbetskommittén. Detta utlåtande avges efter samtal
med sökanden. Det åligger utredningsmannen att inhämta upplysningar
angående sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter, som
kunna vara av betydelse för ärendets avgörande. Sådana upplysningar inhämtas
på olika vägar. Sålunda bruka utredningsmännen sätta sig i förbindelse
med dem som avgivit i ärendet åberopade intyg, med sökandens arbetsgivare,
arbetskamrater m. fl., med pastor i sökandens församling eller frikyrkoförsamling,
om sökanden tillhör sådan. I utlåtandet skall utredningsmannen redogöra
för de upplysningar han inhämtat samt avgiva motiverat yttrande
om den uppfattning han bildat sig i frågan, huruvida bruk av vapen mot
annan skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd.
Beträffande utredningsmännens vex-ksamhet uttalade 1941 års sakkunniga,
att de fått den uppfattningen, att utredningsmännen i regel ägnat sig åt sin
uppgift med största allvar samt med vilja och förmåga till objektivitet. Enligt
de upplysningar som lämnats utskottet kan samma omdöme fällas även
beträffande utredningsmännens verksamhet under tiden efter det nämnda
uttalande gjordes.
Såsom förutsattes vid lagens tillkomst beredas ärenden angående vapenfria
värnpliktiga inom försvarsdepartementet av en därtill särskilt utsedd
föredragande. Det ligger i sakens natur, att beredningen huvudsakligen måste
gå ut på att komplettera bristfälligheter i utredningen och att utröna tillförlitligheten
av utredningsmannens yttrande. För detta ändamål äger föredraganden
införskaffa alla erforderliga upplysningar och anlita den i varje
särskilt fall lämpliga sakkunskapen. Informationer kunna anskaffas från
personer som känna sökanden, utredningsmannen kan anmodas fullständiga
sin utredning eller närmare förklara sitt ståndpunkttagande, etc.
Frågan är nu, huruvida man kan vinna ytterligare säkerhet för uppnående
av en rättvis prövning genom att inrätta en nämnd med uppgift att yttra
sig i ifrågavarande ärenden. De upplysningar utskottet inhämtat örn hur
behandlingen av förevarande ärenden utvecklat sig efter ikraftträdandet av
1943 års lag ha bibragt utskottet den uppfattningen, att den nuvarande ordningen
fungerat tillfredsställande och bör kunna omfattas med förtroende.
På grund härav anser utskottet sig böra avstyrka bifall till motionen.
I samband med behandlingen av motionen har utskottet erhållit den upplysningen,
att lokal utredningsmans utlåtande beträffande ansökan om tillstånd
till vapenfri tjänst icke delgives sökanden och att denne ej heller har
möjlighet att taga del därav förrän efter det ärendet slutbehandlats hos
Kungl. Majit. Sedan delta skett förvaras handlingarna hos den myndighet,
hos vilken sökanden är värnpliktsregistrerad, och äro där tillgängliga för
sökanden. Intet hindrar, att sökanden i fall då hans ansökan om vapenfri
tjänst avslagits kan komma åter med ny ansökan och att han då kan åberopa
de skäl och förebringa den utredning som enligt hans mening äro ägnade
att föranleda en annan utgång. Då så sker, upptages den nya ansökningen
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
till allsidig prövning. Fastän sökanden på detta sätt har möjlighet att bemöta
utredningsmannens utlåtande och få sina invändningar mot detsamma prövade,
synes det vara skäligt, att denna möjlighet beredes honom redan innan
det första avgörandet fattas. Utskottet anser, att utredningsmannens utlåtande
bör på ett eller annat sätt delgivas sökanden och att denne i samband
därmed bör beredas tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet. Det bör naturligtvis
stå sökanden fritt att därvid anlita det biträde han finner lämpligt.
Då utskottet förutsätter, att det sålunda anförda, därest utskottets utlåtande
godkännes av riksdagen, kommer att av Kungl. Majit beaktas utan att särskild
framställning därom göres, finner utskottet anledning ej föreligga för
riksdagen att avlåta skrivelse till Kungl. Majit i frågan.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,
Hage, Hallagård och Gunnar Andersson*;
från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Pettersson
i Hällbacken, Ryberg, Nilson i Eskilstuna, Hermansson, Holm och Larsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
450631
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.