Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga.

1945-02-22 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1945 kl. 11 fm.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen

örn vapenfria värnpliktiga.

Enligt lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga må

värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,

fullgöra värnpliktstjänstgöring i vapenfri tjänst (1 §). Detta innebär,

att han skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att

bära vapen eller ammunition. Vapenfri värnpliktig skall uttagas till sjukvårdstjänst

vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret. Utan hinder

av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla sådant, vapenfri

värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst

eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt arbete utom

densamma för statens eller kommuns räkning. (2 §.1) Tillstånd till fullgörande

av vapenfri tjänst samt beslut örn den tjänstgöring, till vilken den

vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av Konungen (4 §). Sådant

tillstånd och beslut kan av Konungen återkallas eller ändras (5 §).

I en inom andra kammaren av herr Gustafsson i Bogla m. fl. väckt, till

lagutskott hänvisad motion, nr 69, vilken behandlats av andra lagutskottet,

har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta, att till 4 § ovannämnda

lag skall läggas en andra punkt, så att lagrummet erhåller följande

lydelse:

4 §•

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av

Konungen. Dessförinnan skall, då den värnpliktige så önskar, yttrande i ärendet

inhämtas från en av Konungen för ändamålet utsedd nämnd, bestående

av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till det antal

Konungen bestämmer.

Den första bestämmelsen om rätt för s. k. samvetsömma att fullgöra värnpliktstjänstgöring

i särskild ordning utfärdades 1902 genom ett kungl, cirkulär.

Enligt detta skulle fråga om tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm

prövas av vederbörande truppförbandschef (motsvarande).

År 1920 tillkom den första lagen i ämnet. Lagen var av provisorisk karaktär

och gällde till och med år 1925, då ny lag utfärdades. Denna avlöstes

av 1943 års lagstiftning. Enligt 1920 och 1925 års lagar ankom det på

inskrivningsrevisionerna att pröva anmälda samvetsbetänkligheter motvärn
-

1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1944: 543.

Biliana till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 9.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

pliktstjänstgöring i vanlig ordning. Genom lagändring 1940 begränsades

emellertid inskrivningsrevisionernas prövningsrätt till att avse ansökningar,

som gjordes i samband med värnpliktsinskrivningen, medan avgörandet

beträffande ansökningar från redan inskrivna värnpliktiga hänsköts till

Konungen. Sedan inskrivningsrevisionerna avskaffats genom 1941 års värnpliktslag,

har Konungen beslutanderätt i alla ärenden.

Enligt tillämpningsförfattningarna till de olika lagarna bär värnpliktig,

som begärt tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom samvetsöm, haft att

förebringa viss skriftlig utredning i form av intyg. Sådan skyldighet föreligger

alltjämt. Kraven på utredningen ha upprepade gånger skärpts i anledning

av konstaterade missförhållanden.

1943 års lag utarbetades på grundval av ett av särskilda sakkunniga —

19il års utredning angående samvetsömma värnpliktiga •— avgivet betänkande

(SOU 1942: 15).

Beträffande frågan om sättet för prövningen av an mä Ida

samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

yttrade de sakkunniga, att erfarenheten torde giva vid handen, att den skriftliga

utredningen icke vore tillräcklig såsom underlag för en verklig prövning.

De sakkunniga anförde vidare:

I främsta rummet har detta berott därpå, att de avgivna intygen ofta varit

behäftade med allvarliga brister. Sålunda har det förekommit, att värnpliktiga,

som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit intyg för varandra. Det är känt,

att formulär till intyg tillhandahållits av sammanslutningar och tidningar. I

många fall har utredningen i annan ordning visat, att intygsgivaren icke haft

och icke kunnat hava tillräcklig kännedom om de förhållanden, han angivit

i intyget. -—--Å andra sidan gäller om intyg, utfärdade av personer, vilka

för den prövande myndigheten äro väl kända för objektivitet och omdömesförmåga,

att de äro av stort värde. Det av polismyndighet utfärdade intyget

om intygsgivarnas trovärdighet kan emellertid ingalunda anses Innebära garanti

för sådana egenskaper. Polismyndigheten lärer i de allra flesta fall icke

vägra intyg om trovärdighet, med mindre vederbörande fällts till ansvar för

brott.

Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material

för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes i

januari 1941 en tidigare föreskrift om intyg av präst i kyrkobokföringsorten

med en föreskrift örn att sökanden skulle infinna sig hos viss i särskild ordning

utsedd prästman för samtal. Denne har att inhämta erforderliga upplysningar

angående sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter,

som kunna vara av betydelse för ärendets avgörande. Dessa upplysningar

inhämtas på olika vägar. Sålunda brukar prästmannen sätta sig i förbindelse

med intygsgivarna, med arbetsgivare, arbetskamrater m. fl. ävensom

med pastor i sökandens församling eller frikyrkoförsamling, om sökanden

tillhör sådan. Det åligger prästmannen att göra denna undersökning så grundligt,

att han kan avgiva ett utlåtande utmynnande i ett bestämt uttalande örn

allvaret i sökandens samvetsbetänkligheter. De sakkunniga hava haft tillfälle

att taga del av ett antal utlåtanden av ifrågavarande slag och hava jämväl

på annan väg erhållit kännedom örn hur ett antal av de utsedda prästmännen

fattat sin uppgift. De sakkunniga hava fått den uppfattningen att

de utsedda prästmännen i regel ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

3

med vilja och förmåga till objektivitet. Ifrågavarande prästmän hava förordnäts

av vederbörande domkapitel, dock att beträffande i tjänstgöring varande

värnpliktiga militärpastorerna i stället anlitats. På denna väg har i vissa fall

kunnat konstateras att, ehuru formellt oklanderliga intyg om samvetsömhet

förebragts, sökandens livsföring eller åtgärder för anskaffande av utredning

om sin samvetsömhet icke kunna vara förenliga med rimliga krav på den,

som vill göra anspråk på undantagsställning på grund av samvetsbetänkligheter.

Vidare torde detta system hava medverkat till att personer, vilkas motiv

icke varit ärliga, i viss utsträckning icke velat underkasta sig det noggranna

skärskådande av sina personliga förhållanden, som metoden innebär. Å andra

sidan har den verksamhet, de prövande prästmännen utövat, i åtskilliga fall

föranlett, att personer, vilka av olika skäl icke kunnat förebringa den erforderliga

formella utredningen men som icke desto mindre hyst de allvarligaste

samvetsbetänkligheter, kunnat få dessa respekterade.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då såväl teologisk sakkunskap som

den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som

ofta utmärka prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen

av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, vilja de sakkunniga, ehuru

vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till

tvekan om vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i

princip bibehålies. Örn än det synes naturligt, att personer tillhörande svenska

kyrkans prästerskap alltjämt anlitas för ifrågavarande uppgift, torde dock

jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det synes

de sakkunniga lämpligast att vederbörande utses av Kungl. Maj:t. Med hänsyn

till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma i förbindelse

med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att avstånden

på sina håll äro avsevärda, synes det lämpligt att utredningsmännens antal

sättes jämförelsevis högt.---

Inskrivningsrevisionernas avskaffande har automatiskt medfört att en möjlighet

till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och sökanden

gått förlorad. Revisionerna ägde nämligen att kalla sökanden att inställa

sig personligen ävensom att föranstalta om hörande av andra personer, som

ansågos kunna lämna upplysningar av beskaffenhet att inverka på ärendets

avgörande.

Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika omfattning och dess

betydelse har minskats genom det nämnda förfarandet med hänvisning till

särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstår det som en brist, att

möjligheten till erhållande av kompletterande utredning bortfallit.

—--Otvivelaktigt föreligga stora svårigheter att med nuvarande orga
nisation

i varje särskilt fall föranstalta örn en utredning, som är tillfyllestgörande

för att ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut. I viss mån torde

dessa svårigheter komma att okas, därest de sakkunnigas förslag förverkligas,

nämligen bland annat att samhällsfientliga element skola avlägsnas men upprepade

frihetsstraff såvitt möjligt undvikas. De sakkunniga vilja därför förorda

inrättandet av ett särskilt organ, vars yttrande av Kungl. Maj:t kunde

inhämtas i hithörande frågor. De sakkunniga hava jämväl övervägt, örn icke

det särskilda organet kunde anförtros jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot

synes tala bland annat alt beslutanderätten beträffande vissa andra

undantag från värnpliktslagen förbehållits Kungl. Majit. Men även andra

skäl, bland annat bibehållandet av Kungl. Majlis möjlighet alt kontinuerligt

loija utvecklingen av hithörande ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att

riksdagens kontrollmöjligheter icke förminskas, tala för att beslutanderätten

förbehålles Kungl. Majit. Alt Kungl. Majlis prövning i det stora flertalet fall

kan bliva rent formell synes naturligt och önskvärt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets

värnpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn

tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift för

dem, vilkas ansökningar av Kungl. Maj:t bifallas. Rådet skulle äga förelägga

sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna ålägga

sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet anlitad

person eller myndighet. Genom alt träda i förbindelse med de personer, som

avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt tillfredsställande

avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på området och

föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna. Det

skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt anmälda

samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras verksamhet

med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl. Maj:t,

borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.

I de sakkunnigas förslag till lag om vapenfria värnpliktiga hade 4 och 5 §§

följande lydelse:

4 §.

Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom

i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut örn den tjänstgöring

enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan skall yttrande

i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett råd, bestående

av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till det antal

Konungen bestämmer.

5 §.

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda

rådet.

De sakkunnigas förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet

av de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena. Domkapitlet i Härnösand

framhöll vikten av att vid den prövning av sökandens duglighet till

krigstjänst, som skulle föregå vidare utredning, läkarundersökningen jämväl

och icke minst omfattade dennes psykiska förutsättningar. Det hade nämligen

kommit till domkapitlets kännedom, att i icke få fall till prästman hänvisade

samvetsömma visat så uppenbara defekter (onormalt låg intelligensnivå, psykopatisk

läggning), att deras betänkligheter icke kunnat läggas under etisk

prövning. Medicinalstyrelsen förutsatte, att de vapenfria värnpliktiga, sedan

de sammandragits för utbildning, bleve föremål för samma grundliga läkarundersökning,

som företoges med övriga värnpliktiga. Denna undersökning

skulle från och med år 1942 kompletteras med vissa schematiska psykotekniska

prov m. m. och där så prövades erforderligt även med en psykiatrisk

undersökning. Styrelsen höll nämligen före, att det för den militära sjukvårdens

tillgodoseende vore av största vikt, att alla på något sätt psykiskt

defekta vapenfria värnpliktiga särskildes och endast användes i den enklaste

handräckningstjänsten. En sådan eftergallring torde jämväl bliva erforderlig

för till luftskyddets brandtjänst avdelade vapenfria värnpliktiga för att denna

viktiga detalj i samhällets krigsberedskap skulle ernå högsta möjliga effek
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

5

tivitet. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslog, att i det rådgivande

organet skulle ingå en psykiatriskt utbildad läkare.

1 den proposition till 1943 års riksdag (nr 18), varigenom förslag till lag

örn vapenfria värnpliktiga framlades, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld, i förevarande hänseende bl. a.:

På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hithörande

ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma

under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.

Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom

även för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning

och prövning. Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast

nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande

resultat synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredi-agande

för hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita

den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn

till att Kungl. Majit skall fatta beslut jämväl om de vapenfria värnpliktigas

uttagning för viss tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets

kommandoexpedition och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen

erfarenhet av en dylik anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till

ett rådgivande organ av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma

på Kungl. Majit att härom fatta beslut.

Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar om vapenfri

värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis individuell

och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit under

beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare huvudsakligen

på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en verklig

prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,

som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig

fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänseende

framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen

skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens

antal och verksamhetsområden hänsyn kommer att tagas till behovet inom

olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag

icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utredningsman

skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens

natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes

böra avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden

genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra

beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara

skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänkligheter

förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock

en bestämmelse om alt Konungen äger att återkalla tillstånd lill vapenfri

tjänst. I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i

ämnet, vid vilkas utformande bör eftersträvas afl skapa garanti för att beviljade

tillstånd till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning

där anledning är att antaga att tveksamhet måste råda om tillståndets fortbestånd.

I fråga örn utformningen i ett visst avseende av tillämpningsföreskrifterna

till lagen anförde departementschefen:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

För befrielse från tjänstgöring med vapen bör krävas, att den värnpliktige

är beredd att i annan form än genom vapentjänst stödja samhället och

dess försvarsmakt. Fall ha förekommit, att tillstånd sökts och erhållits till

tjänstgöring i den för samvetsömma stadgade ordningen men att vederbörande

efter tillståndets erhållande vägrat utföra anvisat arbete. Av dem, som

begära vapenfri tjänst, bör därför krävas en försäkran örn villighet att fullgöra

tjänst i den ordning som i lagen stadgas. Bestämmelse härom bör införas

i tillämpningsföreskrifterna.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen flera motioner (I: 201

och 202, 11:293—295), vari yrkades, att 4 och 5 §§ i lagen om vapenfria

värnpliktiga måtte erhålla den lydelse de sakkunniga föreslagit.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i sitt däröver

avgivna utlåtande, nr 12, i nu ifrågavarande hänseende följande:

Vid bedömandet av anmälda samvetsskäl mot värnpliktstjänstgöring ligger

stor vikt uppå att utredningen och prövningen blir allsidig och grundlig. De

sakkunniga hava förordat inrättandet av ett särskilt, av specialister på området

bestående råd, vars yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande

frågor. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid, att

det för närvarande knappast är nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent

organ. Beredningen av hithörande ärenden torde lämpligen kunna

ske på det sätt departementschefen förordat. Utskottet anser sig alltså ej

kunna tillstyrka bifall till de i frågan väckta motionerna.

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex ledamöter, vilka

anförde:

I överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen anse vi, att.beslutanderätten

i hithörande ärenden fortfarande skall ligga i Kungl. Maj:ts

hand. Önskvärdheten av att Kungl. Majit kan kontinuerligt följa utvecklingen

i fråga om de vapenfria värnpliktiga anse vi väga tyngre än nackdelen

av att Kungl. Maj:ts tid, som bör ägnas större uppgifter, belastas med den

mängd ärenden, varom här är fråga. Departementschefens arbetskraft kan

emellertid av helt naturliga skäl endast i obetydlig omfattning sättas in på

en detaljprövning av varje ansökning att få fullgöra värnplikt i enlighet med

vad som stadgas i lagen om vapenfria värnpliktiga, och Kungl. Maj:ts prövning

torde därför i det stora flertalet fall bli rent formell. 1941 års utredning

har även funnit detta »naturligt och önskvärt». Av desto större betydelse

bli då reglerna för ärendenas förberedande behandling. Enligt

departementschefens uppfattning kan ett tillfredsställande resultat ernås

genom att en särskild föredragande förordnas samt att det beredes honom

möjlighet att anlita den sakkunskap på olika områden, som kan finnas behövlig.

Däremot anser departementschefen det för närvarande knappast

nödvändigt att för ändamålet skapa ett permanent organ. Enligt vår uppfattning

åter är det av största betydelse att tillse att redan vid den nya

lagens antagande fasta regler skapas för den förberedande behandlingen av

de ömtåliga ärenden, det här gäller. Bland annat ur denna synpunkt ansluta

vi oss till tanken på inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas

prövning, innan Kungl. Majit fattar sitt beslut. Vi ha därvid även beaktat de

skäl för inrättandet av ett särskilt råd, som framförts i motionerna, och

den opinion i samma riktning, som visat sig på kyrkligt och frikyrkligt håll.

Vi dela den åskådning, som gjort sig gällande, att genom rådet skulle skapas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

7

en viktig möjlighet till djupgående prövning av dessa grannlaga frågor. Bestämmandet

av rådets sammansättning bör i enlighet med vad som föreslagits

av de sakkunniga helt ligga i Kungl. Maj:ts hand.

På grund härav hemställde reservanterna, att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria

värnpliktiga måtte erhålla följande lydelse:

4 §•

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut om den tjänstgöring,

till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av

Konungen. Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av

Konungen för ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande

ärenden lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.

5 §■

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda

rådet.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Enligt gällande tillämpningskungörelse till lagen örn vapenfria värnpliktiga

(SFS 1943: 1221) åligger det värnpliktig, som begär tillstånd till vapenfri

tjänst, att själv förebringa följande utredning (1 § 3 mom.):

a) skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden, att bruk

av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd;

b) uppgift huruvida sökanden, med hänsyn till avsedd användning i händelse

av krig, företrädesvis önskar bliva uttagen till sjukvårdstjänst vid

krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret;

c) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal

å landet i fråga om sökandens vandel;

d) intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna,

trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat

ingående kännedom om hans personliga förhållanden, att de äro övertygade

om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup

samvetsnöd, vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar i följande

hänseenden, nämligen beträffande intygsgivarnas ålder, personliga uppfattning

i värnpliktsfrågan, det antal intyg rörande samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring de avgivit, tid och förhållanden, varunder intygsgivarna

känt sökanden, sökandens livsföring och religiösa övertygelse ävensom

de omständigheter i övrigt, på vilka intygsgivarnas omdöme grundas;

samt

e) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal

å landet i fråga om under d) omförmälda intygsgivares trovärdighet

ävensom av polismyndighet verkställd utredning i frågan huruvida intygsgivarna

gjort sig kända för agitation mot värnphktstjänstgöring i vanlig ordning.

Utöver de ovan i detta moment angivna intyg må sökanden vid ansökningen

foga de andra intyg eller övriga handlingar, som han kan vilja åberopa

till stöd för densamma.

1 Ändrad 1944: 48 oell 1944: 665.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Sökanden är skyldig att efterkomma anvisning, som för vinnande av ytterligare

utredning meddelas honom av den myndighet, till vilken ansökningen

inkommit.

Punkten a) här ovan erhöll den återgivna lydelsen genom kungörelse den

18 februari 1944 (nr 48). Dessförinnan skulle den värnpliktiges försäkran

därjämte innehålla, att han vore villig att fullgöra värnpliktstjänstgöring på

sätt stadgades i lagen örn vapenfria värnpliktiga.

I fråga om behandlingen av ansökan stadgas i tillämpningskungörelsen

(3 § 2 mom.), att den militära myndighet, till vilken ansökan inkommit, skall

överlämna ansökningshandlingarna till utredningsman, som av Konungen förordnats

att biträda vid prövning av ansökningar om vapenfri tjänst. Sökanden

skall hänvisas att inom viss förelagd tid infinna sig hos utredningsmannen för

samtal enligt dennes närmare bestämmande. Utredningsmannen skall inhämta

erforderliga upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och

övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ärendets avgörande.

Därefter skall utredningsmannen utan dröjsmål till inskrivningschefen överlämna,

jämte handlingarna i ärendet, eget utlåtande, som med angivande

av inhämtade upplysningar samt övriga skäl giver uttryck för den uppfattning

utredningsmannen bildat sig i frågan, huruvida bruk av vapen mot

annan skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd. Handlingarna i ärendet

skola av inskrivningschefen insändas till försvarsdepartementet.

Propositionen angående den nya lagen innehöll ett förslag örn inrättande av

arbetsförband, vilket icke kommit till uttryck i lagtexten. Förslaget

härstammade från de sakkunniga, vilka ansågo, att bland de samvetsömma

funnes personer, som icke förtjänade särskild hänsyn från samhällets sida,

samt härutinnan anförde:

De sakkunniga avse särskilt de personer, vilka hysa en mot staten föraktfull

inställning. I detta sammanhang erinras örn den sekt, som benämnes Jehovas

vittnen. Vidare avse de sakkunniga sådana samvetsömma, som ådraga sig straff

för vägran att fullgöra den tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga

fått sig ålagd. Enligt de sakkunnigas mening bör från samhällets sida någon

hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder, de må benämnas samvetsskäl

eller annat, som föranlett dessa personers ställningstagande. Å andra sidan

bör varken försvarsmakten, luftskyddet eller myndigheter i allmänhet, som

anordna arbeten för samvetsömma, belastas med personer, som kunna anses

utgöra en fara för verksamheten eller i vart fall verka upplösande på disciplinen.

Dessa personer böra särskilt registreras, krigsplaceras i en särskild

grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt arbetsförband

med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbetsuppgift, att någon

fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet icke uppkommer.

Jämväl i fred böra ifrågavarande personer sammanföras till särskild

arbetsplats, som för ändamålet bör förses med för övervakning tillräckligt

och kvalificerat arbetsbefäl.

Departementschefen anslöt sig till förslaget örn inrättande av arbetsförband

för vissa värnpliktiga. Han förklarade sig därvid förutsätta, att till sådant

förband ej skulle hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och

att förbandet skulle stå under en i medicinskt hänseende betryggande tillsyn.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9. 9

Ifrågavarande förslag föranledde ej till någon erinran från utskottet eller

riksdagen.

Beträffande tillämpningen av 1943 års lagstiftning om

vapenfria värnpliktiga har utskottet inhämtat följande.

De lokala utredningsmännen utses efter förslag av domkapitlen och frikyrkliga

samarbetskommittén. Kungl. Maj :t har vid tillsättandet av utredningsmännen

följt de avgivna förslagen. Utredningsmännen äro präster tillhörande

statskyrkan eller frikyrkligt samfund. Inom vart och ett av landets 21

inskrivningsområden finnas flera utredningsmän, envar för viss del av inskrivningsområdet.

Den som söker tillstånd till vapenfri tjänst hänvisas till utredningsmannen

för det område, inom vilket hans kyrkobokföringsort är belägen. Är sökanden

inkallad till tjänstgöring, äger han i stället vända sig till vederbörande

militärpastor.

Ärenden angående tillstånd till vapenfri tjänst och återkallelse av sådant

tillstånd beredas inom försvarsdepartementet av en därtill särskilt förordnad

föredragande. Förekommer anledning till antagande, att utredningen i

ett ärende är ofullständig, kompletteras densamma genom föredragandens

försorg. I fall då föredraganden och expeditionschefen äro ense om att ansökan

om tillstånd till vapenfri tjänst bör beviljas föredrages ärendet endast

i korthet för vederbörande statsråd. Alla tveksamma fall föredragas i detalj

för statsrådet. Avslagsbeslut Ilar aldrig meddelats utan efter fullständig föredragning

av ärendet.

Besluten i anledning av ansökan om tillstånd till vapenfri tjänst äro av

tre slag:

1) Bifall.

2) Beslut, varigenom ansökan avslås med den följd att sökanden skall fullgöra

värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning (enkelt avslag).

3) Beslut, varigenom ansökan avslås och den värnpliktige ålägges fullgöra

värnpliktstjänstgöringen i arbetsförband (kvalificerat avslag).

Kvalificerat avslagsbeslut tillämpas i fall då sökanden med hänsyn till de

anmälda samvetsbetänkligheternas art anses icke böra insättas i vanlig trupptjänst.

Hänvisning till tjänstgöring vid arbetsförband meddelas dessutom

regelmässigt, då tidigare meddelat tillstånd återkallas.

Något arbetsförband har ännu ej organiserats. Detta har medfört, att de

värnpliktiga, på vilkas ansökningar meddelats kvalificerat avslagsbeslut eller

vars tillstånd till vapenfri tjänst återkallats, ej inkallats till tjänstgöring.

Sedan nu gällande lag örn vapenfria värnpliktiga trädde i kraft — den 1

april 1943 — till utgången av 1944 ha 996 ansökningar om tillstånd till

vapenfri tjänst bifallits, 166 avslagits enkelt och 82 avslagits kvalificerat. I

7 fall har förordnats örn sinnes- eller annan läkarundersökning av sökanden.

I 55 fall har tidigare meddelat tillstånd till vapenfri tjänst återkallats,

varvid den värnpliktige ålagts att fullgöra tjänstgöring vid arbetsförband.

Det här ovan angivna antalet enkla avslagsbeslut är missvisande såtillvida,

II i han// till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avil. Nr 9.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

att detsamma innefattar åtskilliga fall, i vilka ansökningar från samma sökande

avslagits upprepade gånger.

Anledningen till det relativt stora antalet kvalificerade avslagsbeslut är den

i tillämpningskungörelsen i dess ursprungliga lydelse givna bestämmelsen, att

sökande skulle avgiva skriftlig förklaring att han vore villig att fullgöra

värnpliktstjänstgöring på sätt stadgades i lagen örn vapenfria värnpliktiga.

Denna villighetsförklaring fick ej begränsas att avse endast viss tjänstgöring.

De som ansågo sig ej kunna underskriva en sådan allmän villighetsförklaring

måste enligt författningen få avslag på ansökan om tillstånd till vapenfri

tjänst. Då de ej voro villiga att fullgöra vapenfri tjänst av vad slag som

helst, ansågos de ej lämpligen böra placeras i trupptjänst. Resultatet härav

blev kvalificerat avslag på deras ansökningar.

Emellertid togs och tages alltjämt den största hänsyn till de värnpliktigas

önskemål beträffande tjänstgöringens art. Den stora huvuddelen av de vapenfria

har uttagits till luftskyddstjänst, som ju är civilt arbete utom krigsmakten.

Vid krigsmakten har ej placerats någon värnpliktig, som icke förklarat

sig villig därtill.

Med hänsyn härtill fann man det olämpligt att vidhålla det principiella

kravet, att sökande skulle avgiva en allmän villighetsförklaring. Bestämmelsen

härom upphävdes därför genom kungörelse den 18 februari 1944.

Av de ovan angivna 82 kvalificerade avslagsbesluten hänföra sig 76 till

tiden före nämnda dag och endast 6 till tiden därefter. Berörda 76 fall skola

bliva föremål för omprövning.

•

Rörande erfarenheterna från tillämpningen av det nuvarande sättet för

prövning av anmälda samvetsbetänkligheter har föredraganden i hithörande

ärenden i försvarsdepartementet lämnat upplysningar inför utskottet.

Utskottet. Den i motionen väckta frågan om inrättande av ett särskilt organ med

uppgift att avgiva yttrande i ärenden angående tillstånd till vapenfri tjänst

var, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, föremål för statsmakternas

övervägande vid tillkomsten av nu gällande lag om vapenfria värnpliktiga.

Från det då framförda förslaget i sådant avseende skiljer sig motionärernas

väsentligen endast därutinnan att organet enligt motionärernas

yrkande skulle träda i funktion endast i fall då den värnpliktige framställt

begäran därom.

Såsom skäl för att frågan nu ånyo dragits under riksdagens prövning ha

motionärerna anfört, att fall inträffat då de lokala utredningsmännens personliga

uppfattning påverkat bedömningen. Framförallt syntes en viss ojämnhet

förekomma. Likartade fall hade nämligen bedömts olika. Med hänsyn

härtill anse motionärerna, att värnpliktig, vars ansökan örn tillstånd till

vapenfri tjänst avstyrkts av utredningsmannen, borde få vädja till den föreslagna

rådgivande nämnden. Därvid borde han få biträdas av person, som

vore förtrogen med hans förhållanden.

Till grund för Kungl. Maj :ts beslut i ärende örn tillstånd till vapenfri tjänst

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

11

ligger dels sökandens skriftliga utredning, dels utlåtande från en lokal utredningsman

— förordnad av Kungl. Majit på förslag av vederbörande domkapitel

och frikyrkliga samarbetskommittén. Detta utlåtande avges efter samtal

med sökanden. Det åligger utredningsmannen att inhämta upplysningar

angående sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter, som

kunna vara av betydelse för ärendets avgörande. Sådana upplysningar inhämtas

på olika vägar. Sålunda bruka utredningsmännen sätta sig i förbindelse

med dem som avgivit i ärendet åberopade intyg, med sökandens arbetsgivare,

arbetskamrater m. fl., med pastor i sökandens församling eller frikyrkoförsamling,

om sökanden tillhör sådan. I utlåtandet skall utredningsmannen redogöra

för de upplysningar han inhämtat samt avgiva motiverat yttrande

om den uppfattning han bildat sig i frågan, huruvida bruk av vapen mot

annan skulle för sökanden medföra djup samvetsnöd.

Beträffande utredningsmännens vex-ksamhet uttalade 1941 års sakkunniga,

att de fått den uppfattningen, att utredningsmännen i regel ägnat sig åt sin

uppgift med största allvar samt med vilja och förmåga till objektivitet. Enligt

de upplysningar som lämnats utskottet kan samma omdöme fällas även

beträffande utredningsmännens verksamhet under tiden efter det nämnda

uttalande gjordes.

Såsom förutsattes vid lagens tillkomst beredas ärenden angående vapenfria

värnpliktiga inom försvarsdepartementet av en därtill särskilt utsedd

föredragande. Det ligger i sakens natur, att beredningen huvudsakligen måste

gå ut på att komplettera bristfälligheter i utredningen och att utröna tillförlitligheten

av utredningsmannens yttrande. För detta ändamål äger föredraganden

införskaffa alla erforderliga upplysningar och anlita den i varje

särskilt fall lämpliga sakkunskapen. Informationer kunna anskaffas från

personer som känna sökanden, utredningsmannen kan anmodas fullständiga

sin utredning eller närmare förklara sitt ståndpunkttagande, etc.

Frågan är nu, huruvida man kan vinna ytterligare säkerhet för uppnående

av en rättvis prövning genom att inrätta en nämnd med uppgift att yttra

sig i ifrågavarande ärenden. De upplysningar utskottet inhämtat örn hur

behandlingen av förevarande ärenden utvecklat sig efter ikraftträdandet av

1943 års lag ha bibragt utskottet den uppfattningen, att den nuvarande ordningen

fungerat tillfredsställande och bör kunna omfattas med förtroende.

På grund härav anser utskottet sig böra avstyrka bifall till motionen.

I samband med behandlingen av motionen har utskottet erhållit den upplysningen,

att lokal utredningsmans utlåtande beträffande ansökan om tillstånd

till vapenfri tjänst icke delgives sökanden och att denne ej heller har

möjlighet att taga del därav förrän efter det ärendet slutbehandlats hos

Kungl. Majit. Sedan delta skett förvaras handlingarna hos den myndighet,

hos vilken sökanden är värnpliktsregistrerad, och äro där tillgängliga för

sökanden. Intet hindrar, att sökanden i fall då hans ansökan om vapenfri

tjänst avslagits kan komma åter med ny ansökan och att han då kan åberopa

de skäl och förebringa den utredning som enligt hans mening äro ägnade

att föranleda en annan utgång. Då så sker, upptages den nya ansökningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

till allsidig prövning. Fastän sökanden på detta sätt har möjlighet att bemöta

utredningsmannens utlåtande och få sina invändningar mot detsamma prövade,

synes det vara skäligt, att denna möjlighet beredes honom redan innan

det första avgörandet fattas. Utskottet anser, att utredningsmannens utlåtande

bör på ett eller annat sätt delgivas sökanden och att denne i samband

därmed bör beredas tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet. Det bör naturligtvis

stå sökanden fritt att därvid anlita det biträde han finner lämpligt.

Då utskottet förutsätter, att det sålunda anförda, därest utskottets utlåtande

godkännes av riksdagen, kommer att av Kungl. Majit beaktas utan att särskild

framställning därom göres, finner utskottet anledning ej föreligga för

riksdagen att avlåta skrivelse till Kungl. Majit i frågan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,

Hage, Hallagård och Gunnar Andersson*;

från andra kammaren: herr Olovson i Västerås, fröken Andersson, herrar Pettersson

i Hällbacken, Ryberg, Nilson i Eskilstuna, Hermansson, Holm och Larsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450631

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.