Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.
1945-03-13 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1945:17, Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1945 kl. 7 fm.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Elon
Andersson m. fl. och nr 131 i andra kammaren av herr andre vice talmannen
Carlström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
a) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om sådan ändring
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, att där angivet maximibelopp vid
avdrag för vissa försäkringspremier höjes från 200 till 300 kr.,
b) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om sådan ändring
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen och 16 § 1 mom. förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt att där stadgad åldersgräns för rätt
till barnavdrag ändras från 18 till 20 år,
c) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om rätt till avdrag
vid beskattning av periodiskt understöd eller jämförlig utbetalning, som av
skattskyldig utgivits till annans undervisning och uppfostran,
d) att hos Kungl. Majit begära utredning och förslag om rätt till avdrag
vid beskattning av kostnader, som skattskyldig haft för underhåll av andra
närstående än make och minderåriga barn»;
2) de likalydande motionerna nr 99 i första kammaren av herrar Grym
och Ragnar Bergh samt nr 144 i andra kammaren av herr Gavelin m. fl.,
vari hemställts, »alt riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna
i nu gällande kommunalskattelags § 46 örn avdrag av periodiskt
understöd, att detta understöd även kan gälla för bidrag till anförvanter,
som finnas i givarens hushåll, samt alt avdrag även kan ske för bidrag till
annans undervisning och studier utom hemorten»;
3) de likalydande motionerna nr 169 i första kammaren av herr Nordenson
och nr 275 i andra kammaren av herr Wiberg, vari hemställts, »att riksdagen
för sin del måtte besluta om sådan ändring i gällande skattelagstiftning,
att allmänt avdrag även må erhållas för periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till annans undervisning eller uppfostran
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta nödig författningstext därför»;
ävensom
Bihang lill riksdagens protokoll 19A5. 7 sami. Nr 17.
I
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
4) motionen nr 409 i andra kammaren av herr Brandt, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om översyn
av gällande bestämmelser rörande rätten till avdrag för periodiska
understöd och att de förslag, vartill kommande översyn föranleda, måtte
föreläggas riksdagen».
Vad angår de i de likalydande motionerna 1: 74 och II: 131 framställda
yrkandena har utskottet till behandling i detta sammanhang upptagit allenast
de under punkterna b), c) och d) omförmälda frågorna. Beträffande
den under punkten a) berörda frågan örn avdrag för vissa försäkringspremier
har utskottet i sitt denna dag avgivna betänkande nr 18 utlåtit sig
rörande densamma.
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena, såvitt
nu är i fråga, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 74, II: 144, I: 169 och 11:409.
Avdragsrätten för periodiskt understöd i allmänhet.
Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig, som varit
här i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen njuta
avdrag för bland annat periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla,
dock att avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande
givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för
vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. I 31 § och 32 §
1 mom. samma lag stadgas, att till intäkt av tjänst hänföres periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren enligt
bland annat 46 § är berättigad till avdrag därför. Samma bestämmelser
med avseende å avdragsrätt och skattskyldighet för periodiskt understöd
gälla jämlikt 2 och 4 §§ förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
vid den statliga beskattningen.
Bestämmelser örn avdragsrätt för periodiskt understöd infördes - första
gången i vår skattelagstiftning år 1910. Genom de år 1920 vidtagna författningsändringarna
erhöllo föreskrifterna örn avdragsrätt och skattskyldighet
för periodiskt understöd i huvudsak den avfattning, som nu är gällande.
Grunden för avdragsrätten liksom även för övriga allmänna avdrag har angivits
vara, alt utbetalningar av detta slag nedsätta den skattskyldiges
skatteförmåga. Någon prövning av mottagarens behov av understöd äger
enligt nuvarande bestämmelser och tillämpad praxis icke rum vid taxeringen.
Införande av en annan reglering av avdragsrätten för periodiskt understöd
har ifrågasatts vid flera utredningar inom beskattningens område, men
framlagda förslag härutinnan ha icke föranlett lagstiftningsåtgärd. 1936 års
skattekommitté föreslog i sitt år 1939 avgivna betänkande rörande beskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 77.
3
ning av stiftelser och ideella föreningar lii. fl. juridiska personer m. m.
(SOU 1939:47), att, därest del periodiska understödet uppenbarligen överstigit
vad som nied hänsyn till omständigheterna kunde anses hava utgjort
skäligt underhåll, avdrag icke skulle medgivas med högre belopp än som
motsvarat sådant underhåll. Såsom motivering härför anförde kommittén
bland annat följande:
»Eftersom grunden för avdragsrätten är den inverkan, som utbetalningar
av ifrågavarande slag utöva på den skattskyldiges skatteförmåga, så torde
enligt kommitténs mening för avdragsrättens erhållande även böra krävas
elt visst mått av skälighet hos de gjorda utbetalningarna. Enligt nuvarande
bestämmelser är emellertid avdragsrätten för periodiskt understöd, i den
mån dylikt avdrag överhuvud taget är medgivet, snart sagt obegränsad.
Hänsyntagandet till givarens skatteförmåga synes dock icke böra föranleda
vidsträcktare avdragsrätt än att därunder falla sådana utbetalningar, som
kunna anses påkallade av omständigheterna. Utbetalningarna böra med
andra ord verkligen hava karaktär av understöd. Endast då detta är fallet,
torde det vara berättigat att anse en sådan belastning av givarens skattekraft
föreligga, att hänsyn därtill bör tagas vid hans inkomstbeskattning.
Att såsom nu sker medgiva avdrag även för periodiska gåvor kan icke ur
någon synpunkt anses motiverat. Den omständigheten, att en gåva upprepas,
borde principiellt sett icke förändra gåvans skatterättsliga karaktär.
Därtill kommer emellertid även, att ett bibehållande av avdragsrätten vid
dess nuvarande omfattning måste anses innebära betydande risker med avseende
å beskattningens effektivitet.»
För underlättande av de svårigheter, som kunde uppstå för taxeringsmyndigheterna
vid den sålunda föreslagna bedömningen av understödets skälighet,
övervägde kommittén införande av en bestämmelse, enligt vilken skälighetsprövning
ej skulle vara påkallad i sådana fall, där avdraget ej överstege
visst lägre belopp, exempelvis 1 500 kronor. Kommittén ansåg sig dock
icke böra föreslå införande av en sådan föreskrift. Vid skälighetsbedömningen
skulle enligt kommitténs mening iakttagas bland annat, att såsom
regel anledning ej förefunnes att medgiva avdrag för understöd till person
med någon mera avsevärd förmögenhet.
I motionen 11:409 har anförts, att avdragsrätten för periodiskt understöd
använts till en inkomstöverflyttning närstående personer emellan, vilket
medförde dels skatteflykt från vederbörande kommun i de fall då givaren
bodde i annan kommun än mottagaren, dels ock undandragande från den
statliga beskattningen av avsevärda belopp på grund av skatteskalans
progressivitet. Ej sällan förekomme att äldre, förmögna personer med stora
inkomster gåve periodiska bidrag — gåvor — å stora belopp lill sina barn,
ehuru dessa icke vore i behov därav utan tvärtom kunde äga betydande
förmögenhet. 1 själva verket vore här fråga örn elt förskottsarv. För att
eliminera dylika konsekvenser borde en översyn av bestämmelserna örn avdragsrätt
för periodiskt understöd snarast äga ruin.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
Periodiskt understöd till person, tillhörande givarens hushåll.
Såsom framgår av vad ovan nämnts är enligt nuvarande bestämmelser
avdrag icke medgivet för vad som utgått till person, tillhörande givarens
hushåll. Att avdrag för periodiskt understöd ej medgives vid liushållsgemenskap
beror icke på att avdraget i sådana fall anses vara av annan
karaktär utan sammanhänger närmast med praktiska svårigheter att där
införa en avdragsrätt. En avdragsrätt för understöd till medlem av givarens
hushåll har nämligen befarats kunna leda till missbruk.
1936 års skattekommitté framhöll i sitt ovannämnda betänkande, att rent
principiellt skälen för avdragsrätt torde vara desamma, vare sig hushållsgemenskap
förelåge eller icke, samt att det vid sådant förhållande måste
betraktas såsom en obillighet att de i det egna hemmet lämnade understöden
skulle erhålla en så avsevärt sämre behandling i skattehänseende än
den som komme andra understöd lill del. Örn avdragsrätt medgåves vid
hushållsgemenskap, skulle emellertid möjlighet öppnas till en uppdelning
av inkomsten mellan den skattskyldiges familjemedlemmar i syfte att erhålla
skattelindring. Hänsyn måste även tagas till att medlemmar i den
skattskyldiges hushåll kunde utföra arbete i hemmet och deras närvaro därstädes
således innebära en ekonomisk fördel för den skattskyldige. De
kunde även lia egna inkomster. Kommittén ansåg sig fördenskull icke
kunna föreslå införande av avdragsrätt för periodiskt understöd vid hushållsgemenskap.
1971 års familjebeskattningssakkunniga yttrade i sitt år 1943 avgivna betänkande
(SOU 1943:3), att i de fall, då skattskyldig underhölie annan
närstående än make och minderåriga barn under sådana omständigheter att
bestämmelserna örn avdrag för periodiskt understöd icke vore tillämpliga,
enligt de sakkunnigas mening skälig hänsyn icke toges till den minskning i
skatteförmågan, som underhållets utgivande innebure. Den i föreskrifterna
om avdrag vid ömmande omständigheter stadgade förutsättningen för avdragets
medgivande, nämligen att den skattskyldiges skatteförmåga blivit
väsentligen nedsatt, utgjorde i många fall hinder för beviljande av skattelättnad.
De sakkunniga funne fördenskull en utvidgning av rätten till avdrag
för underhåll av andra närstående än make och barn motiverad. På
grund härav föreslogo de sakkunniga införande vid den statliga beskattningen
av ett särskilt avdrag å högst 800 kronor, vilket avdrag i likhet med
ortsavdragen skulle göras från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet. Den av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna
bestämmelsen hade följande lydelse:
»Underhåller skattskyldig i sitt hem eiler eljest under sådana omständigheter,
att avdrag för periodiskt understöd icke kan medgivas, närstående
person, som på grund av ålderdom, minderårighet eller sjukdom icke kan
försörja sig själv, är han där barnavdrag ej utgår berättigad att å det faxe
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 17. b
rade beloppet njuta avdrag med belopp, som vid fullständig arbetsoförmåga
och medellöshet skall utgöra 800 kronor för helt beskattningsår men eljest
av beskattningsnämnden jämkas i den mån den underhållne har egen inkomst
eller förmögenhet eller biträder den skattskyldige i dennes hem eller
förvärvsverksamhet.»
Förslag rörande familjebeskattningens ordnande vid den kommunala beskattningen
framlades icke av de sakkunniga.
I de likalydande motionerna I: 74 och II: 131 har anförts, att en skattskyldig
ofta hade försörjningsplikt gentemot andra personer än sådana, för
vilka familjeavdrag vore medgivet, t. ex. gentemot vuxna barn, som pa
grund av sjukdom eller annan omständighet ej kunde försörja sig själva,
åldriga föräldrar, minderåriga eller sjuka syskon och barn, som mera varaktigt
omhändertagits utan att dock ha adopterats. Till den minskning
i skatteförmågan, som fullgörandet av denna underhållsskyldighet innebure,
toges hänsyn endast i begränsad omfattning. En skattskyldig hade
t. ex. under en följd av år lämnat understöd till sin fader eller moder, som
haft eget hushåll, och hade därvid haft rätt till avdrag för periodiskt understöd.
Genom den underhållnes tilltagande ålderdomssvaghet eller sjukdom
måste den skattskyldige i stället taga honom eller henne till sitt eget hushåll
för vård och han förlorade då sin ovillkorliga rätt till avdrag. Den av
1941 års familjebeskattningssakkunniga föreslagna ovillkorliga avdragsrätten
för underhåll av andra närstående än make och barn, där dessa på
grund av ålderdom, minderårighet eller sjukdom ej kunde försörja sig
själva, syntes motionärerna väl befogad. På grund därav förordades, att
en sådan ändring av gällande avdragsbestämmelser upptoges till övervägande.
Det torde därvid bliva nödvändigt att fastställa ett skäligt belopp,
vartill avdraget högst finge uppgå, när den underhållne vore fullständigt
oförmögen och arbetslös. Beloppets storlek borde fritt prövas vid en eventuell
utredning i ämnet. Detta belopp skulle efter beskattningsnämnds beprövande
minskas, i den mån den underhållne själv kunde lämna bidrag
till sin försörjning.
1 de likalydande motionerna I: 99 och II: 144 har anförts, att förbudet mot
avdragsrätt för periodiskt understöd vid husliållsgemenskap verkade orättvist
för arbetare och andra mindre bemedlade inkomsttagare med hänsyn till
att denna grupp av skattskyldiga ofta hade lättare att bidraga till underhåll
av någon anförvant, örn denne vistades i givarens hushåll. Någon större
svårighet att erhålla ändring av ifrågavarande bestämmelse borde icke finnas.
Uppgift örn utgivet underhåll .skulle kunna styrkas genom intyg.
Periodiskt understöd för annans undervisning eller uppfostran.
Såsom framgår av vad ovan nämnts är avdrag för periodiskt understöd
icke medgivet i fråga örn vad som utgått till annans undervisning eller lipp
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
fostran. Har understödet utgjort skadestånd, är avdrag härför dock medgivet.
Ifrågavarande undantag från avdragsrätten motiverades av departementschefen
i proposition nr 88 till 1910 års riksdag med förslag till förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt sålunda:
»Idar gåva karaktär av årligt understöd och är understödet tillförsäkrat
gåvotagaren, örn icke under juridiskt bindande, så dock i en för honom betryggande
ordning, synes gåvan på goda grunder böra ingå bland de den
skattskyldiges årsintäkter, vilka konstituera hans skatteförmåga. Men av
skäl, som icke torde behöva angivas, lärer emellertid denna synpunkt icke
kunna vidhållas, när fråga är om understödsbidrag till någons undervisning
och upptostran. Att beskatta lärjungar vid universitet och skolor för medel,
som uppburits i nu angiven ordning, är, såvitt jag vet, för alla lagstiftningar
främmande.»
1928 års skatteförfatlningar inneburo icke någon ändring i nu ifrågavarande
hänseende. I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag
till kommunalskattelag övervägdes emellertid möjligheten av att införa avdragsrätt
för understöd till undervisning eller uppfostran av andra barn
än den skattskyldiges egna. Departementschefen anförde härom följande:
»När det gäller bidrag till undervisning eller uppfostran av andra barn
än den skattskyldiges egna, skulle det däremot kunna sättas i fråga att låta
givaren erhålla avdrag för bidraget, men härför skulle erfordras, att mottagaren
bleve skattskyldig, och jag har ansett en dylik skattskyldighet icke
böra införas, när det rör sig örn ett frivilligt bidrag av förevarande art. även
om löftet om bidrag erhållit en rättsligt bindande form. Annorlunda ställer
det sig med ett underhållsbidrag som någon har att, vare sig på grund av
domstols beslut eller på grund av en förlikning, utbetala såsom skadestånd,
t. ex. örn någon utbetalar underhåll till de omyndiga barnen efter en person,
som han kört över och dödat. I ett dylikt fall synes den underhållspliktige
böra vara berättigad till avdrag för underhållet samt de underhållsberättigade
böra taxeras för underhållet.»
I de likalydande motionerna 1:74 och 11:181 har anförts, att ifrågavarande
begränsning i avdragsrätten vore förståelig, örn man därmed velat
hindra att föräldrar skulle erhålla utom rätt till barnavdrag för sina minderåriga
barn även möjlighet till avdrag för de egna barnens studiekostnader.
Ett sådant förfarande skulle vara ett orättvist gynnande av sådana
skattskyldiga, vilkas inkomstförhållanden och övriga omständigheter tilläte
dem att bereda sina barn en långvarig och kostsam skolundervisning. Men
begränsningen drabbade även det understöd, som lämnades till andra än
sådana för vilka barnavdrag åtnjötes av understödsgivaren. Där vöre det
svårt att finna någon bärande grund för de gällande bestämmelserna. Periodiskt
understöd till annans undervisning eller uppfostran kunde många
gånger, kanske i regel, ha samma sociala betydelse och innebörd som eljest
utgående understöd. I varje fall måste det syfte, som en sådan avdragsrätt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
skulle främja, vara så värdefullt, att en omprövning av de gällande bestämmelsernas
rättmätighet borde komma till stånd. För att förebygga ett oskäligt
utnyttjande av avdragsrätten torde det bliva nödvändigt att bestämma
ett visst maximibelopp för varje person, för vilken avdrag begärdes. Samma
bestämmelser om skattskyldighet för mottagaren skulle gälla som i fråga
om övriga periodiska understöd.
I de likalydande motionerna 1:99 och II: 144 har framhållits, att ifrågavarande
bestämmelser i stor utsträckning hämmade möjligheterna för
mindre inkomsttagare att bidraga till fortsatt utbildning av sina barn efter
avgången från folkskola. De flesta finge skaffa sig denna utbildning på
annan ort än hemorten. Enligt motionärernas mening borde avdrag medgivas
för bidrag eller underhåll till undervisning, sorn skedde utom hemorten,
men avdraget begränsas uppåt. Den omständigheten att familjeavdrag
erhölles för egna barn intill fyllda 18 år borde ej utgöra hinder för en
sådan utsträckning av avdragsrätten. Kostnaden för underhåll av barn i
skolor utom hemorten vore nämligen så stor och möjligheterna att erhålla
bidrag därtill från annat håll så begränsade, att en sådan skattelindring vore
väl motiverad.
I de likalydande motionerna I: 169 och II: 275 har anförts, att riktigheten
av den i gällande lagstiftning gjorda gränsdragningen mellan periodiska
understöd i allmänhet, för vilka avdrag medgåves, och understöd till annans
undervisning eller uppfostran, för vilka avdrag icke medgåves, måste ifrågasättas.
I förra fallet medgåves avdraget, oavsett huruvida verkligt behov
förelegat hos understödstagaren eller ej. I det senare fallet, där det regelmässigt
måste presumeras att mottagaren hade ett faktiskt behov av understödet,
erhölle givaren däremot ej avdrag. Resultatet av denna differentiering
kunde således bliva, att avdragsrätten vore beroende av att understödsbehov
icke förelåge. Det lovvärda syftet med utbildningsunderstödet borde
ej bestraffas i jämförelse med andra understöd. Med hänsyn till den rådande
reciprocitetsprincipen syntes såsom förutsättning för dylik avdragsrätt
för givaren måhända böra stipuleras, att beloppet skulle hos mottagaren
inkoms tbeskattas efter vanliga regler. Såsom ytterligare förutsättning borde
uppställas, att givaren icke åtnjöte familjeavdrag för den person, som mottagit
understödet. En sålunda utvidgad avdragsrätt skulle medföra ett ytterligare
realiserande av den bärande grundtanken i vårt skattesystem, nämligen
utgörande av skatt efter förmåga.
Åldersgränsen för barn,
för vilka familjeavdrag är medgivet.
Enligt 1928 års skatteförfattningar i deras ursprungliga lydelse var åldersgränsen
för barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, 16 år. I samband
med 1938 års författningsändringar höjdes denna åldersgräns till 18 år.
Denna höjning föreslogs av 1936 drs skattekommitté i dess år 1937 avgivna
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
betänkande angående omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.
(SOU 1937: 42). Kommittén yttrade i detta hänseende bland annat följande:
»Kommittén har liksom befolkningskommissionen och flertalet av de
hörda mjndigheteina icke velat föreslå höjning av åldersgränsen längre än
till 18 år. Principiellt kunde det möjligen försvaras, att föräldrar, som även
efter det barnen fyllt 18 ar sörja för deras underhåll och uppfostran, tillerkändes
familjeavdrag för dem. I flertalet fall försörja emellertid barnen
vid nämnda ålder sig själva, i många fall dessförinnan, och de betala själva
skatt för sin inkomst. På grund härav torde 18-årsgränsen få anses vara
den lämpligaste. Kommittén har icke heller kunnat helt bortse från den
synpunkten att påkostandet av högre utbildning åt barn i viss mån kan be^ra.
k\as sasora en kapitalplacering, varigenom barnets blivande försörjningsmöjlighet
i de flesta fall blir större än örn själva kapitalet kommit barnet
till godo. Skäl lära därför saknas att utöver viss gräns i beskattningsavseende
gynna ifrågavarande barn i jämförelse med dem som tidigt komma
ut i förvärvsarbete.»
Kommitténs förslag örn höjning av åldersgränsen till 18 år biträddes av
kommunalskatt eb er edningen, i vad angick kommunalbeskattningen. I enlighet
härmed avsag den år 1938 beslutade höjningen av åldersgränsen såväl
den statliga som den kommunala beskattningen.
1941 års familjebeskattningssakkunniga berörde i sitt ovannämnda betänkande
jämväl förevarande spörsmål. De sakkunniga vttrade härom
bland annat följande:
»Till följd av skolålderns utsträckning och de ökade möjligheterna till
yrkesutbildning blir det allt vanligare, alt föräldrar bekosta barnens utbildning
något eller några ar efter det de fyllt 18 år. Förlusten av barnavdraget
motsvaras här icke av någon ökning i skatteförmågan, utan kostnaderna
för barnen torde fastmera under de sista utbildningsåren öka. Den belastning
å föräldrarnas ekonomi, som underhållet av barnen i dessa fall innebär,
motiverar enligt de sakkunnigas mening en fortsatt skattelindring, och
denna synes lämpligen kunna ske genom en höjning av åldersgränsen för
rätten till avdrag för barnen. Även örn vissa skäl kunna åberopas för en
differentiering därvid efter familje- och inkomstförhållanden, torde en rationell
lösning av frågan knappast vara möjlig med mindre höjningen genomföres
generellt. Av praktiska skäl är det emellertid önskvärt, att uti ifrågavarande
avseende bestämmelserna äro likartade för den statliga och den
kommunala beskattningen. De sakkunniga, som icke velat föregripa den
förestående revisionen av kommunalbeskattningen, lia därför ansett det
olämpligt att nu framlägga förslag örn åldersgränsens höjning. De förutsätta
dock, att frågan upptages till prövning i samband med ett förslag till
ändring i kommunalbeskattningen.»
Kommunalskatt eber edningen har i sitt år 1942 avlämnade betänkande
(SOU 1942:34) icke framlagt förslag till ändrade regler i ifrågavarande
avseende.
I de likalydande motionerna 1:74 och II: 131 har — under åberopande
av vad 1941 års familjebeskattningssakkunniga anfört rörande förevarande
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
spörsmål — framhållits, att utvecklingen sedan år 1938, då de nu gällande
bestämmelserna i ämnet tillkommo, otvivelaktigt gatt i den riktningen, att
kostnaderna för barnens uppfostran och försörjning kommit att åvila föräldrarna
även sedan barnen fyllt 18 år. Starka skäl talade fördenskull för
en höjning av åldersgränsen för barnavdraget till åtminstone 20 år.
Utskottets yttrande.
Ifrågavarande motioner gälla i huvudsak olika spörsmål rörande den i
46 § 2 mom. kommunalskattelagen medgivna avdragsrätten för periodiskt
understöd. I motionen 11:409 yrkas skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
örn översyn av gällande bestämmelser härutinnan i syfte att förhindra,
att nämnda avdragsrätt utnyttjas för kapitalöverflyttningar närstående
personer emellan. Enligt nuvarande bestämmelser förefinnas tva
inskränkningar i avdragsrätten för periodiskt understöd. Avdrag är sålunda
icke medgivet för vad som utgått till person, tillhörande givarens hushåll,
och i regel ej heller för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran.
Förbudet mot avdragsrätt i fall, då givare och mottagare tillhöra
samma hushåll, har upptagits till behandling i de likalydande motionerna
I: 99 och II: 144 samt de likalydande motionerna I: 74 och II: 131. Sålunda
yrkas i förstnämnda båda motioner bland annat, att detta förbud måtte
ändras i så måtto, att avdrag för periodiskt understöd medgives beträffande
bidrag till anförvanter, som finnas i givarens hushåll. I de sistnämnda båda
motionerna yrkas skrivelse till Kungl. Majit med anhållan bland annat om
utredning och förslag angående rätt till ett särskilt avdrag för kostnader
för andra närstående än make och minderåriga barn i fall, då avdrag för
periodiskt understöd icke kan medgivas. Den andra inskränkningen i avdragsrätten
för periodiskt understöd enligt nu gällande lagstiftning eller beträffande
understöd till annans undervisning eller uppfostran behandlas i
de likalydande motionerna 1:99 och 11:144, de likalydande motionerna
1:169 och 11:275 samt de likalydande motionerna 1:74 och 11:131. Sålunda
yrkas i de likalydande motionerna I: 99 och II: 144 bland annat sådan
ändring av ifrågavarande bestämmelser, att avdrag skall kunna medgivas
för bidrag till annans undervisning och studier utom hemorten. I de likalydande
motionerna I: 169 och 11:275 yrkas sådan ändring av gällande
skattelagstiftning, att avdrag skall kunna medgivas för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till annans undervisning
eller uppfostran, oavsett huruvida denna undervisning eller uppfostran äger
rum å hemorten eller ej. I de likalydande motionerna 1:74 och 11:131
yrkas skrivelse lill Kungl. Majit med hemställan bland annat örn utiedning
och förslag angående rätt till avdrag för sådant understöd eller sådan utbetalning,
som i sistnämnda båda motioner avses. Slutligen yrkas i de likalydande
motionerna T: 74 och 11:131 skrivelse lill Kungl. Majit nied hem
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
ställan om utredning och förslag angående höjning av åldersgränsen för
barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, från 18 till 20 år.
I anledning av de i ifrågavarande moiioner framställda yrkandena får
utskottet till en början erinra om att, då periodiskt understöd utgår till
förutvarande driftpersonal, understödet är att betrakta såsom en driftkostnad
och att denna kostnad givetvis bör vara avdragsgill vid beräkningen avinkomsten
från den förvärvskälla, varom fråga är. Lika uppenbart är att
understödet för mottagaren utgör en inkomst, för vilken han skall vara
underkastad beskattning.
Annorlunda ställer sig saken i fråga örn den avdragsrätt för periodiskt
understöd, som enligt nuvarande bestämmelser är medgiven i form av allmänt
avdrag. Denna avdragsrätt har icke något samband med förvärvandet
av viss inkomst och motiveras följaktligen ej ur principiella utgångspunkter.
Grunden för detta avdrag, vilket såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen funnits i vår skattelagstiftning alltsedan år 1910, har
angivits vara, att utbetalningar av detta slag nedsätta den skattskyldiges
skatteförmåga. I den mån avdrag för utgivet periodiskt understöd sålunda
medgivits givaren av understödet, har skattskyldigheten för detsamma i
princip lagts på understödets mottagare.
Ltskottet vill icke förneka, att visst fog kan finnas att vid beskattningen
på ett eller annat sätt taga hänsyn till den nedsättning av skatteförmågan,
som kan föranledas av utgivna understöd. Den skattelättnad, som uppkommer
till följd av den ifrågavarande avdragsrätten, är emellertid enligt
utskottets mening till sina verkningar synnerligen irrationell. Medan nedsättningen
av skatteförmågan på grund av utgivna periodiska understöd
torde vara minst i de högre inkomstskikten, blir den genom avdragsrätten
uppkommande skattelättnaden med hänsyn till den statliga beskattningens
progressivitet störst i dessa inkomstskikt. I de lägre inkomstskikten blir
skattelättnaden däremot ringa. Sådana skattskyldiga med mindre inkomster,
som lia stor försörjningsbörda gentemot den egna familjen och som på
grund av deni tillkommande ortsavdrag icke bliva åsätta beskattningsbart
belopp, kunna ej alls utnyttja den ifrågavarande avdragsrätten. Utskottet
får i detta hänseende erinra örn vad 1944 års bevillningsutskott i sitt betänkande
nr 18 i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattmngen
lii. m. anfört beträffande verkningarna av en eventuell höjning
av ortsavdragen för barnrika familjer. I nämnda betänkande framhölls, att
med hänsyn till antalet barnfamiljer, som ej påförts skatt till staten, en
lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda icke i någon större utsträckning
kunde vinnas genom höjning av de nu medgivna ortsavdragen. Detta
uttalande, som godkänts av riksdagen, gällde visserligen ortsavdragen, men
samma betraktelsesätt kan anläggas beträffande den nu ifrågavarande avdragsrätten.
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
11
Emellertid anser sig utskottet icke böra ifrågasätta, att avdragsrätten för
periodiskt understöd av förevarande slag nu borttages ur vår skattelagstiftning.
Utskottet vill däremot starkt understryka betydelsen av att, så
länge denna avdragsrätt bibehålies i skattelagstiftningen, bestämmelserna
härom äro utformade på sådant sätt, att desamma icke kunna utnyttjas lör
rena kapitalöverflyttningar mellan varandra närstående skattskyldiga samt
att vissa understödsformer icke erhålla en förmånligare behandling i beskattningshänseende
än andra därmed jämförliga understödsformer. Enligt
utskottets mening giva nu gällande föreskrifter i ämnet anledning till allvarliga
erinringar i båda dessa hänseenden.
Avdragsrätten för periodiskt understöd är, i den mån dylik avdragsrätt
överhuvud taget föreligger, enligt nuvarande bestämmelser och praxis icke
begränsad till vad som skulle kunna betecknas såsom understöd i vanlig mening.
Aven sådana utbetalningar, sorn uppenbarligen lia karaktär av rena
gåvor, lia vid bestämmelsernas tillämpning betraktats såsom periodiska understöd,
såvida desamma regelbundet upprepats. Någon prövning av huruvida
mottagaren haft behov av understödet äger ej rum. Avdrag för periodiskt
understöd har .sålunda medgivits även om mottagaren av understödet
ägt en betydande förmögenhet. Säkerligen ha i många fall sådana utbetalningar
skett allenast i syfte att därigenom erhålla skattelindring. Givarna
äro i dylika fall vanligen föräldrar eller andra mottagarna närstående personer
med myckel höga inkomster. På grund av den statliga beskattningens
.progressivitet kan i fall, som nu nämnts, skatteförlusten för det allmänna
på grund av ifrågavarande avdragsrätt bliva avsevärd.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär redan 1936 ars
skattekommitté fäst uppmärksamheten vid dessa konsekvenser av avdragsrätten
för periodiskt understöd. Enligt kommitténs förslag skulle, därest det
utgivna bidraget uppenbarligen överstigit vad som med hänsyn till omständigheterna
kunde anses lia utgjort skäligt underhåll, avdrag icke medgivas
nied högre belopp än som motsvarat sådant underhåll. Kommittén ansåg
alltså, att taxeringsmyndigheterna borde erhålla rätt att verkställa en skälighetsbedömning
i fråga örn avdragens storlek.
Utskottet, som tagit del av de över kommitténs förslag avgivna remissyttrandena,
har därav inhämtat, att förslaget på denna punkt i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa myndigheter uttalade emellertid
starka betänkligheter med avseende å den ifrågasatta skälighetsprövningen
beträffande underhållsbidragen, vilken befarades medföra svårigheter vid
taxeringen. I några yttranden avstyrktes förslaget av samma skäl.
Enligt utskottets uppfattning måste det anses ofrånkomligt, alt en begränsning
av avdragsrätten för periodiskt understöd pa ett eller annat satt
ägor runi. Huruvida denna begränsning brrr ske i den formen, alt taxeringsmyndigheterna
i enlighet med 1936 års skattekommittés förslag erhålla räll
lill prövning av skäligheten av de yrkade avdragen eller örn vissa maximi
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
belopp böra angivas lör de tillåtna avdragens storlek, undandrager sig utskottets
bedömande. Denna fråga torde böra närmare övervägas vid den
utredning, som enligt utskottets mening bör verkställas rörande avdragsrätten
lör periodiskt understöd. Måhända skulle svårigheterna för taxeringsmyndigheterna
vid tillämpningen kunna i avsevärd grad minskas genom
ett sådant stadgande, som av kommittén ifrågasatts men ej föreslagits, nämligen
att prövning av understödets skälighet icke vore påkallad i fall, då
avdraget ej överstege visst lägre belopp.
Av vad utskottet ovan anfört framgår, att utskottet filmer en utredning i
syfte att erhålla en begränsning av de avdragsgilla beloppens storlek vara
påkallad. Utskottet har sålunda ansett goda skäl föreligga för bifall till det
i motionen 11:409 framställda yrkandet örn skrivelse till Kungl. Majit med
hemställan om översyn av hithörande bestämmelser. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer emellertid 1944 års allmänna skåttekommitté, vars uppdrag
avser att verkställa utredning rörande inadvertenser i nuvarande skattesystem,
att till behandling upptaga bland annat frågan örn avdragsrätt för
periodiskt understöd. Då nu förevarande spörsmål följaktligen kommer att
av nämnda kommitté tagas under övervägande, anser utskottet icke erforderligt
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit påkalla utredning
i ämnet,
Såsom utskottet i det föregående anfört, mäste nuvarande bestämmelser
om avdragsrätt för periodiskt understöd anses otillfredsställande jämväl i så
måtto, att med varandra jämförliga understödsformer erhålla en olika behandling
i beskattningshänseende. Utskottet åsyftar härvid den motsättning,
som föreligger beträffande understöd till person, vilken icke tillhör givarens
hushåll, och understöd till person, beträffande vilken detta är fallet. Medan
avdragsrätten för förstnämnda slag av understöd är snart sagt obegränsad,
är däremot enligt gällande bestämmelser avdragsrätt för understöd av sistnämnda
art icke alls medgiven. Denna bristande överensstämmelse är så
mycket mera olämplig, som underhåll av en nära anhörig i det egna hemmet
mestadels torde förekomma inom de lägre inkomstskikten, där behovet av
skattelättnad följaktligen är mera framträdande. Visserligen förefinnes i sådana
fall möjlighet att erhålla ett extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga,
men rätten härtill är mera osäker. Förutsättningen för att sådant
extra avdrag skall kunna erhållas är att skatteförmågan på grund av det
lämnade understödet blivit väsentligen nedsatt, och avdraget medgives endast
efter beskattningsnämnds beprövande. Avdraget är dessutom maximerat till
högst 700 kronor vid den kommunala och högst 1 000 kronor vid den .statliga
taxeringen. 1 de fall, där hushållsgemenskap föreligger, tages alltså vid
beskattningen endast i begränsad utsträckning hänsyn till understödsgivarens
skatteförmåga. Detta beror icke på att understödet i sådana fall anses
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 17. lo
lia annan karaktär än andra understöd utan sammanhänger närmast med
rent praktiska svårigheter att där införa en avdragsrätt.
Frågan örn möjligheten av att införa avdragsrätt för periodiskt understöd
vid hushållsgemenskap var föremål för övervägande av 1936 års skattekommitté,
som starkt underströk angelägenheten av att den obillighet, som
förelåge i berörda hänseende, bleve undanröjd. Kommittén tann emellertid
stora tekniska svårigheter vara förbundna med införandet av en sådan avdragsrätt.
Det måste sålunda förhindras, att vägen lämnades öppen för avdragande
av hembiträdeslöner och andra personliga levnadskostnader. Även
den skattskyldige närstående personer utförde ofta visst arbete i hemmet.
Dessa kunde därjämte ha egna inkomster. Kommittén ansåg sig fördenskull
icke kunna föreslå ändrade bestämmelser i förevarande avseende.
Detta spörsmål bär, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, sedermera
behandlats av 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle i sådana fall, då skattskyldig i sitt hem eller
eljest under sådana omständigheter, att avdrag för periodiskt understöd icke
kunde medgivas, underhölle närstående person, som på grund av åldeidom,
minderårighet eller sjukdom icke kunde försörja sig själv, den skattskyldige
erhålla eli extra avdrag å 800 kronor. I den mån den underhållne hade egen
inkomst eller förmögenhet eller biträdde den skattskyldige i dennes hem eller
förvärvsverksamhet, skulle avdraget av beskattningsnämnden jämkas.
Utskottet beaktar till fullo de svårigheter, som torde möta vid en omreglering
på nu ifrågavarande område, men finner med hänsyn till önskvärdheten
av likställighet olika skattskyldiga emellan i hög grad angeläget, att
rätt till skattelättnad i en eller annan form medgives jämväl då den skattskyldige
underhåller annan person, som tillhör den skattskyldiges hushåll.
Vid ett övervägande av olika möjligheter att nå detta mål kan måhända 1941
års familjebeskattningssakkunnigas förslag i förevarande hänseende erbjuda
en framkomlig väg. Då emellertid även det nu avhandlade spörsmålet torde
komma under omprövning vid den blivande utredningen av 1944 års allmänna
skattekommitté, anser sig utskottet sakna anledning att i enlighet med
de i de likalydande motionerna I: 74 och II: 131 framställda yrkandena föieslå
skrivelse till Kungl. Majit med hemställan örn utredning i ämnet. Av
samma skäl avstyrker utskottet jämväl de likalydande motionerna 1:99 och
11: 144, i vad de angå ifrågavarande spörsmål.
1 de likalydande motionerna 1: 74 och II: 131, de likalydande motionerna
1: 99 och II: 144 samt de likalydande motionerna I: 169 och II: 275 har upptagits
till behandling förbudet mot avdragsrätt i fall, då understödet utgått
till annans undervisning eller uppfostran. Utskottet får i anledning liarav
framhålla, alt den skattelättnad, som kan anses påkallad till leijd av kostnaderna
för undervisning och uppfostran av den skattskyldiges egna harn
under 18 år, enligt nuvarande bestämmelser är avsedd alt regleras genom
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
ortsavdragen. Att, såsom i de likalydande motionerna I: 99 och II: 144 ifrågasatts,
beträffande barn under nämnda ålder avdrag därjämte skulle kunna
medgivas för kostnader av angivet slag i form av periodiskt understöd finner
utskottet icke befogat. Utskottet kan ej heller anse skäl föreligga alt med
hänsyn till utbildningskostnaderna medgiva avdrag för periodiskt understöd
till den skattskyldiges barn över 18 års ålder. I flertalet lali måste barn vid
nämnda ålder ägna sig åt förvärvsarbete och en avdragsrätt för utbildningskostnader
skulle i sådana fall icke få någon betydelse. En dylik avdragsrätt
skulle följaktligen i regel endast komma sådana skattskyldiga till godo, vilka
ägde möjlighet att bereda sina barn fortsatt utbildning. Utskottet kan vidare
i likhet med 1986 års skattekommitté icke bortse ifrån alt påkostandet av
högre utbildning åt bara i viss mån kan betraktas såsom en kapitalplacering,
varigenom barnets blivande försörjningsmöjlighet i de flesta fall blir större
än örn barnet erhållit motsvarande kapitalbelopp.
Beträffande utbildningskostnadernas storlek föreligger givetvis stor olikhet
för skattskyldiga, som äro bosatta å orter, där utbildningsmöjligheter
finnas, och för andra skattskyldiga. För sistnämnda skattskyldiga äro kostnaderna
för högre utbildning åt barnen i regel avsevärt större än för dem,
som äro bosatta å orter av angivet slag. Enligt utskottets mening bör emellertid
denna olikhet vinna beaktande på annat sätt än genom särskilda
skattelättnader för sådana skattskyldiga, som tyngas av dessa ökade kostnader.
Utskottet finner för sin del riktigare, att det stöd, som här kan vara
påkallat, lämnas exempelvis i form av stipendier. Utskottet får i detta hänseende
erinra om att Kungl. Majit i proposition nr 74 till innevarande års
riksdag angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
äskat anslag till stipendier m, m. till belopp av omkring 2,3 miljoner
kronor.
\ ad ovan anförts angående den i förevarande motioner ifrågasatta avdragsrätten
för periodiskt understöd för annans undervisning eller uppfostlan
har avsett den skattskyldiges egna barn. Beträffande kostnader av angivet
slag för andra bara än den skattskyldiges egna anser utskottet däremot
böra tagas under övervägande, huruvida icke sådan avdragsrätt skulle
kunna införas. De omständigheter, som i främsta rummet tala mot en avdragsrätt
beträffande kostnader för de egna barnen, synas utskottet i avsevärt
mindre grad föreligga i fråga örn andra barn. Utskottet förutsätter, att
trågan örn möjligheten av en utvidgning av avdragsrätten för periodiskt
understöd i förevarande hänseende tages under omprövning vid den ovan
berörda utredningen.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till de likalydande
motionerna 1:74 och 11:131, de likalydande motionerna 1:99 och
II. 144 samt de likalydande motionerna I: 169 och II: 275 i nu angivna delar.
Slutligen har i de likalydande motionerna 1:74 och II: 131 yrkats skrivelse
till Kungl. Majit med hemställan örn utredning angående höjning av
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
15
åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag åtnjutes, från 18 tili 20 år.
Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat, att kostnaderna för barnens
uppfostran och försörjning alltmer kommit att åvila föräldrarna även
sedan barnen fyllt 18 år.
Utskottet får i anledning härav framhålla, att de omständigheter, som tala
mot införande av avdragsrätt för periodiskt understöd till de egna barnens
undervisning eller uppfostran, enligt utskottets mening med samma fog
kunna anföras mot den föreslagna höjningen av åldersgränsen för barnavdragets
åtnjutande. Med hänsyn härtill och under åberopande av vad i
nyssnämnda hänseende anförts avstyrker utskottet bifall till de likalydande
motionerna I: 74 och II: 131 i nu angivna delar.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:74 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 131 av herr andre vice talmannen
Carlström m. fl. angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m., i vad desamma avse följande punkter i
motionernas hemställan, nämligen:
punkten b) örn höjning av åldersgränsen för barn, för
vilka familjeavdrag är medgivet,
punkten c) örn rätt till avdrag vid beskattning av periodiskt
understöd eller därmed jämförlig utbetalning, som av
.skattskyldig utgivits till annans undervisning och uppfostran,
samt
punkten d) örn rätt till avdrag vid beskattning av kostnader,
som skattskyldig haft för underhåll av andra närstående
än make och minderåriga barn,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 99 av herrar Grym och
Ragnar Bergh samt II: 144 av herr Gavelin m. fl. angående
ändring av bestämmelserna i 46 § kommunalskattelagen örn
avdrag för periodiskt understöd icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
3) att de likalydande motionerna I: 109 av herr Nordenson
och II: 275 av herr Wiberg angående ändring av bestämmelserna
i 46 § kommunalskattelagen örn avdrag för periodiskt
understöd till annans undervisning eller uppfostran icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 11.
4) att motionen 11:409 av herr Brandt angående översyn
av gällande bestämmelser rörande rätten till avdrag för
periodiska understöd icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Axel
Ivar Anderson, Sjödahl, friherre De Geer, Ekman, Eklund, Robert Berg och Nordenson,
samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Orgard, Janson i Frändesta, Falk, Fröderberg och Vigelsbo.
Reservationer:
I) beträffande motiveringen av herrar Elon Andersson och Fröderberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
»Ifrågavarande motioner---(= utskottet s. 9 rad 7 uppifrån—
s. 10 rad 9 uppifrån)---underkastad beskattning.
Annorlunda ställer sig saken i fråga örn den avdragsrätt för periodiskt
understöd, som enligt nuvarande bestämmelser är medgiven i form av allmänt
avdrag. Denna avdragsrätt har icke något samband med förvärvandet
av viss inkomst. Grunden för detta avdrag, vilket såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen funnits i vår skattelagstiftning alltsedan år 1910,
har närmast angivits vara, att utbetalningar av detta slag nedsätta den
skattskyldiges skatteförmåga. I den mån avdrag för utgivet periodiskt
understöd sålunda medgivits givaren av understödet, har skattskyldigheten
för detsamma i princip lagts på understödets mottagare.
Även enligt utskottets uppfattning bör vid beskattningen på ett eller annat
sätt tågås hänsyn till den nedsättning av skatteförmågan, som föranledes
av utgivna periodiska understöd. Den differentiering av skattebördan med
hänsyn till skatteförmågan, som förevarande avdragsrätt innebär, torde,
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
särskilt i de lägre inkomstskikten, näppeligen kunna undvaras. Utskottet
vill emellertid starkt understryka betydelsen av att bestämmelserna örn
denna avdragsrätt äro utformade på sådant sätt, alt desamma icke kunna
utnyttjas för rena kapitalöverflyttningar mellan varandra närstående skattskyldiga
samt att vissa understödsformer icke erhålla en förmånligare behandling
i beskattningshänseende än andra därmed jämförliga understödsformer.
Enligt utskottets mening giva nu gällande föreskrifter i ämnet anledning
till allvarliga erinringar i båda dessa hänseenden.
Avdragsrätten för---(= utskottet s. 11 rad 11 uppifrån—s. 15 rad
4 uppifrån)---18 år.
Frågan örn höjning av den åldersgräns, inom vilken familjeavdrag för
barn får åtnjutas, har såsom i motionerna framhållits tidigare diskuterats
utan att ha lett till annat resultat än nuvarande bestämmelser. Utskottet
vill icke bestrida, att de senaste årens utveckling kan giva skäl för ett förnyat
övervägande örn åldersgränsens höjning, men förutsätter att även
denna fråga kommer att uppmärksammas av 1944 års allmänna skattekommitté
under dess fortsatta utredningsarbete. Med hänsyn därtill har
utskottet icke funnit anledning tillstyrka motionärernas förslag om skrivelse
till Kungl. Majit med begäran om utredning i ämnet.»;
II) av herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Hagberg i Malmö och
Janson i Frändesta, vilka anslutit sig till den av herrar Elon Andersson och
Fröderberg avgivna reservationen men därutöver anmält reservation mot
vissa andra delar av utskottets motivering; samt
III) av friherre De Geer. 1 ? . .
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sand. Nr 17.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.