Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.

1945-04-24 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1945:34, Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1945 kl. 3 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.

(lia avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

II: 277, av herr Wiberg har hemställts, att riksdagen måtte under beaktande

av vad i motionen anförts besluta om sådan ändring i 20 § stämpelförordningen,

att vissa i motionen omförmälda missförhållanden undanröjas.

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse

härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Enligt 35 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften

(stämpelförordningen) skola, då renoverat exemplar av underrätts protokoll

över lagfarter och inteckningar samt vissa andra ärenden insändas

till hovrätt, därvid fogas de med nr 2 märkta delarna av de dubbla beläggningsstämplar,

med vilka de till protokollen hörande, i förordningen avsedda

handlingarna blivit försedda. Vad sålunda stadgats skall, där protokoll ej

föres, äga motsvarande tillämpning, då dagboken, vari stämpelavgifterna antecknas,

insändes till hovrätten.

De insända stämpeldelama skola enligt 36 § 1 mom. samma förordning i

hovrätterna granskas och med protokollen eller dagböckerna jämföras av

vederbörande tjänstemän, och bör, i händelse granskningen utförts av annan

tjänsteman än advokatfiskalen, de vid densamma befunna felaktigheter hos

advokatfiskalen anmälas. För alla under ett år avlämnade protokoll och dagböcker

bör granskningsarbetet vara fulländat senast inom slutet av det nästföljande

året.

Stadganden angående advokatfiskalens talan i anledning av resultatet av

berörda granskning äro meddelade i 36 § 2 mom. stämpelförordningen.

Enligt sistnämnda författningsrum skall, därest advokatfiskalen på grund

av anmärkning, som vid omförmälda granskning förekommit, finner anledning

att mot ämbets- eller tjänsteman anställa åtal för fel eller försummelse i

avseende å stämpelbeläggning, förfaras på sätt 50 § stadgar, d. v. s. i den

ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är föreskriven,

dock att tiden för anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å

stämpelbeläggning, för vilken enligt 35 § skall i hovrätt redovisas, beräknas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

till två år Irån den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten

inkommit.

Vidare är det enligt 36 § 2 mom. stämpelförordningen advokatfiskalen

obetaget att, där han för bevarande av kronans rätt finner sådant nödigt, i

hovrätten föra talan mot enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp.

Angående klagan över hovrättens beslut i detta fall skall gälla vad

i 20 § är föreskrivet.

I 20 § stämpelförordningen stadgas, att därest någon vill tora talan örn

återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller tjänsteman debiterats eller

i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning

enligt 35 § skall i hovrätt granskas, må dylik talan inom sex

månader från det ifrågakommen stämpelbeläggning ägt rum anhängiggöras

i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen lyder; dock att nämnda

tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,

räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part, som

ej nöjes åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han

finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra

besvär, under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i

fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål

eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.

Slutligen gäller enligt 21 § stämpelförordningen, att därest i fall, som avses

i 20 §, den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning beroende, förmår

visa, att talan örn återfående av stämpelavgift icke kunnat av honom föras

i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven, ankomme efter därom

gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter

förordna örn restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat skall gälla även där någon i fall, varom i 20 och 21 §§

icke eljest är stadgat, måst vidkännas stämpelavgift som antingen alldeles

icke bort utgå eller bort utgå med lägre belopp än det erlagda.

Förfarandet vid anhängiggörande av talan mot beslut angående stämpelbeläggning

i ärenden rörande arvsskatt eller gåvoskatt var tidigare enligt 49,

53 och 57 §§ förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för

gåva anordnat på åtminstone i vissa hänseenden motsvarande sätt som enligt

ovan återgivna stadganden i stämpelförordningen.

Genom den nu gällande förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och

gåvoskatt ha emellertid bestämmelserna angående rätt till talan i förevarande

hänseenden omreglerats. Sålunda har i 60 § sistnämnda förordning tiden

för talan mot beslut, som innefattar prövning av fråga örn fastställande,

eftergift eller återvinning av skatt, bestämts till i regel tre år från beslutets

dag.

Angående motiven till detta stadgande må ur förarbetena anföras följande.

i938 års arvsskattekommitté erinrade i sitt betänkande med förslag till

förordning örn arvs- och gåvoskatt m. m. (SOU 1939:18) bland annat örn

att enligt 49 § 2 inom. 1914 års arvsskatteförordning talan örn återfående av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr o4.

skatt i där avsedda fall skulle anhängiggöras hos vederbörande hovrätt genom

ansökan, som skulle vara ingiven inom sex månader från det skatten

blivit erlagd, medan vederbörande advokatfiskal rätt att föra talan mot enskild

part om utgivande av felande stämpelbelopp enligt 36 § stämpelförordningen

icke vore underkastad annan tidsbegränsning än som följde därav

att lör skatteanspråket gällde allmänna regler om tioårig preskription.

1 anslutning härtill anförde kommittén följande:

»Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under

det den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad — sex månader

från skattens erläggande — någon som helst särskild tidsbegränsning icke

satts för kronans talerätt; staten och den enskilde böra i det skatterättsliga

förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs

förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning

av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år bär sålunda å ena sidan

advokatfiskalens talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden

för den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom

i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet

ernåtts. Att besvärstiden satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden

för insändande till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll

och för advokatfiskalens granskning av renovationema författningsenligt

kan i vissa fall komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet

bör besvärstiden tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Av

den följande redogörelsen framgår att enligt kommitténs förslag det skall

vederbörande advokatfiskal att, da han finner påförd skatt vara för

högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda

denne tillfälle att stikå ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör

ytterligare skäl för att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen och

enskild part.»

I Kungl. Maj :ts proposition nr 192 till 1941 års riksdag anförde departementschefen

bland annat följande.

o »Jag är ense med kommittén därutinnan att, i den mån detta praktiskt

låter sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållandet

fa ställningen av likaberättigade parter. Örn — såsom kommittén framhållit

— på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiskalernas

stämpelgranskning, tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokatfiskalernas

talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyldiga komma

i åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföras

i betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal

att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom underrätta

den skattskyldige för att bereda denne tillfälle att söka ändring i

skattebeslutet. På sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag

visserligen ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det

torde emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande

sker, advokatfiskal™ skola, utan någon i författningen ålagd skyldighet

härutinnan, vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut

över de skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen

kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av

besvärstiden även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att

i princip frångå förslagets bestämmelse örn att för de fall, där en förlängd

besvärstid ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

11

I den nu förevarande motionen har anförts i huvudsak följande. Granskning

av att stämpelbeläggning i underrätt ägt rum i behörig ordning skedde

i vederbörande hovrätt, sedan dit från underrätten insänts renoverat exemplar

av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen eller, om aktsystem

inrättats, av dagböckerna jämte de med nr 2 märkta delarna, de s. k. fanorna,

av de dubbla beläggningsstämplarna till de i protokollen eller dagböckerna

avsedda handlingarna. Granskningsarbetet skulle enligt 36 § 1 mom.

stämpelförordningen vara avslutat senast inom slutet av det nästföljande

året. -—- Om vid granskningen anledning förekomme till anmärkning för

fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning, kunde advokatfiskalen

låta anställa åtal mot den ansvarige tjänstemannen inom två år från det

handlingarna inkommit till hovrätten med yrkande om såväl ansvar som utgivande

till kronan av felande stämpelbelopp. Dessutom ägde advokatfiskalen

föra talan i hovrätten mot enskild part om utgivande av felande stämpelbelopp,

örn han funne detta nödigt till bevarande av kronans rätt. Sistnämnda

utväg torde emellertid icke praktiseras annat än i rena undantagsfall. I

regel brukade dock åtal icke anställas, åtminstone icke om ej grov försummelse

förelåge, utan advokatfiskal tillskreve i stället den för stämpelbeläggningen

ansvarige med föreläggande att inom viss kortare tid inkomma

med förklaring jämte i stämplar redovisat felande belopp. Detta belopp ägde

därefter vederbörande tjänsteman söka åter av den person, som ingivit den

felaktigt stämpelbelagda handlingen. —- Om åter vid granskningen utröntes,

att för mycket stämpel uttagits, brukade advokatfiskalen förelägga vederbörande

stämpelbeläggare att inkomma med förklaring jämte bevis örn att denne

personligen gottgjort handlingens ingivare det för mycket uttagna stämpelbeloppet.

I dylikt fall bade emellertid vederbörande ingen som helst rätt

att av kronan återfå nämnda belopp. Visserligen kunde enligt 20 § stämpelförordningen

talan föras i hovrätten örn återfående av stämpelavgift såväl

av den enskilda parten, d. v. s. ingivaren av handlingen, som av vederbörande

tjänsteman, men dylik talan skulle anställas inom sex månader från

det stämpelbeläggningen ägt rum. Som granskningen i hovrätten i regel icke

brukade vara avslutad förrän ett år efter stämpelbeläggningen, vore tiden

för talans anställande i sådant fall för länge sedan försutten. Visserligen kunde

Kungl. Majit under vissa förutsättningar efter särskild ansökan förordna

örn restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts, men enligt nuvarande

praxis ansåge sig Kungl. Majit icke kunna eller böra bifalla ansökningar

därom i fall av förevarande art. Slutresultatet bleve sålunda, att kronan

gjorde en obehörig vinst genom att på tjänstemannens bekostnad behålla

det med orätt uppburna beloppet. Detta resultat vore ur rättvisesynpunkt

uppenbart orimligt, särskilt som följderna därav oftast träffade tingsnotarie^

vilka förordnats såsom inskrivningsdomare och icke hade en lön, som stöde

i rimlig proportion till det stora ansvaret och den ofta nog oerhörda arbetsbördan,

som i sig kunde föranleda dylika felaktiga stämpelbeläggningar på

grund av bristande tid för erforderlig kollationering och kontroll. Det borde

i detta sammanhang upplysas, att det vid för högt uttagen stämpel ända till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

år 1942 varit brukligt, att hovrätterna etter anhållan av vederbörande tjänsteman

och sedan visats, att ingivaren gottgjorts, återsände de s. k. fanorna till

denne, i vilket fall varken kronan gjorde någon obehörig vinst eller tjänstemannen

någon förlust. Först sedan denna praxis ändrats år 1942, hade ovan

angivna förhållanden inträffat. Ett annat resultat därav hade blivit, att vederbörande

stämpelbeläggare i juridiskt tveksamma fall hellre uttoge för

låg stämpelavgift. Det vöre fråga örn huruvida icke detta ytterligare ökat

och försenat granskningsarbetet i hovrätterna. Det borde även anmärkas, att

likartade regler tidigare gällt beträffande stämplar till bouppteckningar och

testamenten enligt 1914 års arvsskatteförordning, ända till dess denna avlösts

av 1941 års förordning i samma ämne. Tiden för anställande av talan

om återfående av för mycket inbetald arvs- och gåvoskatt, som tidigare i likhet

med stämpelförordningens bestämmelser utgjort sex månader, hade enligt

60 § i 1941 års förordning förlängts till tre år. Beträffande arvs- och

gåvoskatt hade aldrig uppstått sådana komplikationer som de ovannämnda,

eftersom före ikraftträdandet av 1941 års förordning fanorna alltid brukat

återställas till vederbörande tjänsteman. I detta sammanhang åberopades de

ovan återgivna uttalandena under förarbetena till 1941 års förordning. Att

icke stämpelförordningens bestämmelser örn klagotid i detta samband även

ändrats syntes närmast lia berott på ett förbiseende. Samma skäl borde föranleda

förlängning av stämpelförordningens bestämmelser om klagotid till

tre år. Därigenom skulle ovannämnda komplikationer kunna avvecklas.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttranden över motionen av Svea hovrätt, statskontoret, generalpoststyrelsen

och Stockholms rådhusrätt.

Svea hovrätt, som överlämnat ett av hovrätten infordrat yttrande i frågan

av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten, har såsom eget utlåtande åberopat

innehållet i detta yttrande, vari advokatfiskalsämbetet anfört i huvudsak följande.

Ämbetets granskning av beslut rörande stämpelbeläggning av enskilda

handlingar vore alltid avslutad inom tre år efter beslutets fattande

eller sålunda inom den i 60 § 1941 års arvsskatteförordning stadgade tiden

men däremot endast i mera sällsynta fall inom den tid av sex månader efter

stämpelbeläggningen, som enligt 20 § stämpelförordningen utgjorde fatalietid

för ansökan örn restitution av stämpelavgift. — Då vid granskningen upptäcktes,

att tor högt belopp uttagits i arvs- eller gåvoskatt enligt ovannämnda

arvsskatteförordning, framställdes anmärkning mot den för beslutet ansvarige

med föreläggande att underrätta den skattskyldige örn att anmärkning

tramställts samt örn vad för återfående av för mycket uttagen skatt borde

iakttagas. Efter fullgörande därav torde vederbörande få anses vara fri från

ansvarighet gentemot den skattskyldige. —- Örn vid granskning av stämpelbeläggning,

som ägt rum enligt stämpelförordningen, uppdagades, att stämpelavgift

uttagits med för högt belopp, kunde nämnda förfaringssätt i allmänhet

icke användas, enär berörda tid av sex månader i regel då redan utgått.

Örn ett klart fel begåtts, förelädes i sådana fall den för beslutet ansva
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

13

lige att visa, att sökanden gotlgjorts eller förklarat sig låta vid underrättelse

örn felet bero. I regel bleve det vederbörande ämbets- eller tjänsteman, som

finge av egna medel återbetala det för mycket erlagda beloppet. I anslutning

härtill bar ämbetet anfört följande:

»Ämbetet, som finner det otillfredsställande, att stämpelbeläggare sålunda

kan nödgas själv återgälda ett felaktigt uttaget belopp till en sökande och

därvid icke äger möjlighet att återfå motsvarande belopp av Kronan, anser

det önskvärt, att bestämmelser införas till förhindrande härav. Detta syfte

synes kunna ernås genom att 20 g stämpelförordningen ändras, så att tiden

för sökande av restitution blir längre än för närvarande. Den bör lämpligen

sättas till tre år, så att likformighet i nu ifrågavarande hänseende kommer att

råda i fråga om alla slag av stämpelbeläggning, som granskas i hovrätt.

Därest en ändring av nu antytt slag genomföres, torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke i samband därmed den advokatfiskal i 36 § 2. stämpelförordningen

tillerkända rätten, att i hovrätt föra talan mot enskild part om

utgivande av felande stämpelbelopp, bör till tiden begränsas. De skäl för

åvägabringande av likställighet mellan enskild part och Kronan i fråga örn

möjligheten att påyrka ändring av beskattning, som anfördes vid tillkomsten

av 1941 års arvsskatteförordning, torde nämligen kunna åberopas jämväl beträffande

stämpelbeläggning enligt stämpelförordningen.»

Statskontoret har anfört bland annat följande. I utlåtande den 17 juni

1944 över en framställning från Sveriges yngre juristers förening om vidgade

möjligheter till restitution av för mycket uttagen stämpelavgift hade

statskontoret haft anledning överväga det av motionären berörda spörsmålet.

Statskontoret hade därvid uttalat, att statskontoret icke kunnat undgå att

finna det mindre tillfredsställande, att tjänstemannen gentemot vederbörande

part ensam skulle ha att svara för restitution av den stämpel, som med orätt

tillförts statskassan, särskilt som vid stämpelbeläggning det gällde att tilllämpa

rättsregler, vilka icke alltid kunde sägas vara till sin innebörd otvetydiga.

Statskontoret biträdde därför i princip syftet med framställningen.

Vidkommande de formella möjligheterna att åstadkomma en mera tillfredsställande

ordning erinrade statskontoret om den lösning motsvarande spörsmål

erhållit i den nya arvskatteförordningen. Jämlikt 60 § sagda förordning

hade besvärstiden i mål angående fastställande av arvsskatt i princip

utsträckts till tre år och gjorts lika lång för advokatfiskal som för enskild

part. Såvitt statskontoret kunde bedöma mötte icke något principiellt hinder

mot att genomföra en motsvarande reglering i stämpelförordningen beträffande

fullföljd av talan mot beslut angående debitering av stämpelavgift å

sådan handling, vars stämpelbeläggning enligt 35 § stämpelförordningen

skulle granskas i hovrätt. Slutligen framhöll statskontoret, att statskontoret

i olika sammanhang framhållit önskvärdheten av en allmän revision av

stämpelförordningen. Därest en sådan revision icke för det dåvarande ansåges

böra komma till stånd, syntes övervägande skäl tala för att frågan örn

en ändring av fullföljdsbestämmelserna ändock upptoges till avgörande.

Statskontoret tillstyrkte därför framställning till riksdagen örn en ändring

av fullföljdsbestämmelserna i stämpelförordningen efter i huvudsak de riktlinjer,

som i del föregående angivits. Statskontoret saknade anledning frångå

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

UUkottet.

vad sålunda anförts. Motionären hade emellertid hemställt, att riksdagen

skulle besluta om en ändring av 20 § stämpelförordningen. I anledning därav

linge framhållas, att en ändring av denna paragraf även påkallade vissa

jämkningar i 21 § samma lörordning. Under sådana förhållanden torde övervägande

skäl tala för att riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhölle om en revision av fullföljds- och restitutionsbestämmelsema

i stämpelförordningen.

Generalpoststyrelsen har i sitt utlåtande uttalat, att styrelsen, som funné

den i motionen föreslagna ändringen såväl principiellt som sakligt välmotiverad,

tillstyrkte bifall till motionärens hemställan.

Stockholms rådhusrätt, som inhämtat vederbörande inskrivningsdomares

mening i saken, har anfört, att de i motionen framlagda synpunkterna syntes

i hög grad beaktansvärda, samt att det enligt rådhusrättens mening måste

anses önskvärt att stadgandena i stämpelförordningen underkastades sådan

ändring som i motionen avsåges.

I den nu iörevarande motionen har t ramhållits, att örn vid granskning i

hovrätt av stämpelbeläggning enligt stämpelförordningen utröntes, att för

hög stämpelavgift uttagits, vederbörande stämpelbeläggande tjänsteman förelädes

att ersätta ingivaren av den stämpelbelagda handlingen det för mycket

uttagna beloppet, men att tjänstemannen i regel icke hade rätt att avkronan

återfå motsvarande belopp. Visserligen kunde enligt 20 § stämpelföroi

drängen talan föras i hovrätten örn återfående av stämpelavgift, men dylik

talan .skulle anställas inom sex månader från det stämpelbeläggningen ägt

rum. Som granskningen i hovrätten i regel icke vore avslutad förrän ett år

efter stämpelbeläggningen, vöre tiden för talans anställande i dylikt fall för

länge sedan försutten. I anledning därav har hemställts om sådan ändring i

20 § stämpelförordningen, att klagotiden i likhet med vad som skett i 1941

års arvsskatteförordning förlängdes till tre år.

\ ad i motionen anförts finner utskottet synnerligen beaktansvärt. Emellertid

ha i vissa över motionen avgivna yttranden, på sätt framgår av den föregående

framställningen, uttalats önskemål örn ändringar jämväl av 21 § och

36 § 2 morn. stämpelförordningen. Statskontoret har i sådant hänseende ansett

övervägande skäl tala för att riksdagen i anledning av motionen i skrivelse

till Kungl. Majit anhölle om en revision av fullföljds- och restitutionsbestämmelsema

i stämpelförordningen.

Även utskottet finner det önskvärt, att i detta sammanhang en allmän

översyn av bestämmelserna i stämpelförordningen angående rätt till talan

mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning ävensom angående återfående

av erlagd stämpelavgift kommer till stånd. Då utredningen angående

en dylik översyn icke lämpligen torde böra verkställas av utskottet, har utskottet

ansett sig böra föreslå skrivelse till Kungl. Majit i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:277 av

herr Wiberg örn viss ändring i 20 § förordningen angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

stämpelavgiften, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville, med beaktande av vad i detta betänkande

anförts, föranstalta örn utredning rörande ändring av

bestämmelserna i stämpelförordningen om rätt till talan mot

beslut i ärenden angående stämpelbeläggning och örn återfående

av erlagd stämpelavgift, samt att Kungl. Majit ville

snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 24 april 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,

Frans Ericson, Björnsson, Gustaf Elofsson, Lennart Johansson och Bamberg, samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Janson i Frändesta, Jonsson i

Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg, Henriksson, Sundström i Skövde, Vigelsbo, Bladh och

Kristensson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:229 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften. a1 i texten