Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.
1945-04-24 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1945:34, Betänkande i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.
Dokumentets text
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1945 kl. 3 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften.
(lia avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
II: 277, av herr Wiberg har hemställts, att riksdagen måtte under beaktande
av vad i motionen anförts besluta om sådan ändring i 20 § stämpelförordningen,
att vissa i motionen omförmälda missförhållanden undanröjas.
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Enligt 35 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
(stämpelförordningen) skola, då renoverat exemplar av underrätts protokoll
över lagfarter och inteckningar samt vissa andra ärenden insändas
till hovrätt, därvid fogas de med nr 2 märkta delarna av de dubbla beläggningsstämplar,
med vilka de till protokollen hörande, i förordningen avsedda
handlingarna blivit försedda. Vad sålunda stadgats skall, där protokoll ej
föres, äga motsvarande tillämpning, då dagboken, vari stämpelavgifterna antecknas,
insändes till hovrätten.
De insända stämpeldelama skola enligt 36 § 1 mom. samma förordning i
hovrätterna granskas och med protokollen eller dagböckerna jämföras av
vederbörande tjänstemän, och bör, i händelse granskningen utförts av annan
tjänsteman än advokatfiskalen, de vid densamma befunna felaktigheter hos
advokatfiskalen anmälas. För alla under ett år avlämnade protokoll och dagböcker
bör granskningsarbetet vara fulländat senast inom slutet av det nästföljande
året.
Stadganden angående advokatfiskalens talan i anledning av resultatet av
berörda granskning äro meddelade i 36 § 2 mom. stämpelförordningen.
Enligt sistnämnda författningsrum skall, därest advokatfiskalen på grund
av anmärkning, som vid omförmälda granskning förekommit, finner anledning
att mot ämbets- eller tjänsteman anställa åtal för fel eller försummelse i
avseende å stämpelbeläggning, förfaras på sätt 50 § stadgar, d. v. s. i den
ordning, som i avseende på åtal för tjänstefel i allmänhet är föreskriven,
dock att tiden för anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å
stämpelbeläggning, för vilken enligt 35 § skall i hovrätt redovisas, beräknas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
till två år Irån den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten
inkommit.
Vidare är det enligt 36 § 2 mom. stämpelförordningen advokatfiskalen
obetaget att, där han för bevarande av kronans rätt finner sådant nödigt, i
hovrätten föra talan mot enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp.
Angående klagan över hovrättens beslut i detta fall skall gälla vad
i 20 § är föreskrivet.
I 20 § stämpelförordningen stadgas, att därest någon vill tora talan örn
återfående av stämpelavgift, som av ämbets- eller tjänsteman debiterats eller
i enlighet med dennes tillsägelse blivit erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning
enligt 35 § skall i hovrätt granskas, må dylik talan inom sex
månader från det ifrågakommen stämpelbeläggning ägt rum anhängiggöras
i den hovrätt, varunder ämbets- eller tjänstemannen lyder; dock att nämnda
tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part, som
ej nöjes åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen i hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra
besvär, under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar i
fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål
eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar.
Slutligen gäller enligt 21 § stämpelförordningen, att därest i fall, som avses
i 20 §, den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning beroende, förmår
visa, att talan örn återfående av stämpelavgift icke kunnat av honom föras
i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven, ankomme efter därom
gjord ansökning på Konungen att efter prövning av föreliggande omständigheter
förordna örn restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts.
Vad sålunda är stadgat skall gälla även där någon i fall, varom i 20 och 21 §§
icke eljest är stadgat, måst vidkännas stämpelavgift som antingen alldeles
icke bort utgå eller bort utgå med lägre belopp än det erlagda.
Förfarandet vid anhängiggörande av talan mot beslut angående stämpelbeläggning
i ärenden rörande arvsskatt eller gåvoskatt var tidigare enligt 49,
53 och 57 §§ förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för
gåva anordnat på åtminstone i vissa hänseenden motsvarande sätt som enligt
ovan återgivna stadganden i stämpelförordningen.
Genom den nu gällande förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt och
gåvoskatt ha emellertid bestämmelserna angående rätt till talan i förevarande
hänseenden omreglerats. Sålunda har i 60 § sistnämnda förordning tiden
för talan mot beslut, som innefattar prövning av fråga örn fastställande,
eftergift eller återvinning av skatt, bestämts till i regel tre år från beslutets
dag.
Angående motiven till detta stadgande må ur förarbetena anföras följande.
i938 års arvsskattekommitté erinrade i sitt betänkande med förslag till
förordning örn arvs- och gåvoskatt m. m. (SOU 1939:18) bland annat örn
att enligt 49 § 2 inom. 1914 års arvsskatteförordning talan örn återfående av
10
Bevillningsutskottets betänkande nr o4.
skatt i där avsedda fall skulle anhängiggöras hos vederbörande hovrätt genom
ansökan, som skulle vara ingiven inom sex månader från det skatten
blivit erlagd, medan vederbörande advokatfiskal rätt att föra talan mot enskild
part om utgivande av felande stämpelbelopp enligt 36 § stämpelförordningen
icke vore underkastad annan tidsbegränsning än som följde därav
att lör skatteanspråket gällde allmänna regler om tioårig preskription.
1 anslutning härtill anförde kommittén följande:
»Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under
det den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad — sex månader
från skattens erläggande — någon som helst särskild tidsbegränsning icke
satts för kronans talerätt; staten och den enskilde böra i det skatterättsliga
förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs
förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning
av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år bär sålunda å ena sidan
advokatfiskalens talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden
för den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom
i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet
ernåtts. Att besvärstiden satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden
för insändande till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll
och för advokatfiskalens granskning av renovationema författningsenligt
kan i vissa fall komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet
bör besvärstiden tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Av
den följande redogörelsen framgår att enligt kommitténs förslag det skall
vederbörande advokatfiskal att, da han finner påförd skatt vara för
högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda
denne tillfälle att stikå ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör
ytterligare skäl för att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen och
enskild part.»
I Kungl. Maj :ts proposition nr 192 till 1941 års riksdag anförde departementschefen
bland annat följande.
o »Jag är ense med kommittén därutinnan att, i den mån detta praktiskt
låter sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållandet
fa ställningen av likaberättigade parter. Örn — såsom kommittén framhållit
— på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiskalernas
stämpelgranskning, tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokatfiskalernas
talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyldiga komma
i åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföras
i betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal
att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom underrätta
den skattskyldige för att bereda denne tillfälle att söka ändring i
skattebeslutet. På sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag
visserligen ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det
torde emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande
sker, advokatfiskal™ skola, utan någon i författningen ålagd skyldighet
härutinnan, vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut
över de skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen
kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av
besvärstiden även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att
i princip frångå förslagets bestämmelse örn att för de fall, där en förlängd
besvärstid ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år.»
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
11
I den nu förevarande motionen har anförts i huvudsak följande. Granskning
av att stämpelbeläggning i underrätt ägt rum i behörig ordning skedde
i vederbörande hovrätt, sedan dit från underrätten insänts renoverat exemplar
av lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen eller, om aktsystem
inrättats, av dagböckerna jämte de med nr 2 märkta delarna, de s. k. fanorna,
av de dubbla beläggningsstämplarna till de i protokollen eller dagböckerna
avsedda handlingarna. Granskningsarbetet skulle enligt 36 § 1 mom.
stämpelförordningen vara avslutat senast inom slutet av det nästföljande
året. -—- Om vid granskningen anledning förekomme till anmärkning för
fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning, kunde advokatfiskalen
låta anställa åtal mot den ansvarige tjänstemannen inom två år från det
handlingarna inkommit till hovrätten med yrkande om såväl ansvar som utgivande
till kronan av felande stämpelbelopp. Dessutom ägde advokatfiskalen
föra talan i hovrätten mot enskild part om utgivande av felande stämpelbelopp,
örn han funne detta nödigt till bevarande av kronans rätt. Sistnämnda
utväg torde emellertid icke praktiseras annat än i rena undantagsfall. I
regel brukade dock åtal icke anställas, åtminstone icke om ej grov försummelse
förelåge, utan advokatfiskal tillskreve i stället den för stämpelbeläggningen
ansvarige med föreläggande att inom viss kortare tid inkomma
med förklaring jämte i stämplar redovisat felande belopp. Detta belopp ägde
därefter vederbörande tjänsteman söka åter av den person, som ingivit den
felaktigt stämpelbelagda handlingen. —- Om åter vid granskningen utröntes,
att för mycket stämpel uttagits, brukade advokatfiskalen förelägga vederbörande
stämpelbeläggare att inkomma med förklaring jämte bevis örn att denne
personligen gottgjort handlingens ingivare det för mycket uttagna stämpelbeloppet.
I dylikt fall bade emellertid vederbörande ingen som helst rätt
att av kronan återfå nämnda belopp. Visserligen kunde enligt 20 § stämpelförordningen
talan föras i hovrätten örn återfående av stämpelavgift såväl
av den enskilda parten, d. v. s. ingivaren av handlingen, som av vederbörande
tjänsteman, men dylik talan skulle anställas inom sex månader från
det stämpelbeläggningen ägt rum. Som granskningen i hovrätten i regel icke
brukade vara avslutad förrän ett år efter stämpelbeläggningen, vore tiden
för talans anställande i sådant fall för länge sedan försutten. Visserligen kunde
Kungl. Majit under vissa förutsättningar efter särskild ansökan förordna
örn restitution av vad i stämpelavgift för mycket erlagts, men enligt nuvarande
praxis ansåge sig Kungl. Majit icke kunna eller böra bifalla ansökningar
därom i fall av förevarande art. Slutresultatet bleve sålunda, att kronan
gjorde en obehörig vinst genom att på tjänstemannens bekostnad behålla
det med orätt uppburna beloppet. Detta resultat vore ur rättvisesynpunkt
uppenbart orimligt, särskilt som följderna därav oftast träffade tingsnotarie^
vilka förordnats såsom inskrivningsdomare och icke hade en lön, som stöde
i rimlig proportion till det stora ansvaret och den ofta nog oerhörda arbetsbördan,
som i sig kunde föranleda dylika felaktiga stämpelbeläggningar på
grund av bristande tid för erforderlig kollationering och kontroll. Det borde
i detta sammanhang upplysas, att det vid för högt uttagen stämpel ända till
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
år 1942 varit brukligt, att hovrätterna etter anhållan av vederbörande tjänsteman
och sedan visats, att ingivaren gottgjorts, återsände de s. k. fanorna till
denne, i vilket fall varken kronan gjorde någon obehörig vinst eller tjänstemannen
någon förlust. Först sedan denna praxis ändrats år 1942, hade ovan
angivna förhållanden inträffat. Ett annat resultat därav hade blivit, att vederbörande
stämpelbeläggare i juridiskt tveksamma fall hellre uttoge för
låg stämpelavgift. Det vöre fråga örn huruvida icke detta ytterligare ökat
och försenat granskningsarbetet i hovrätterna. Det borde även anmärkas, att
likartade regler tidigare gällt beträffande stämplar till bouppteckningar och
testamenten enligt 1914 års arvsskatteförordning, ända till dess denna avlösts
av 1941 års förordning i samma ämne. Tiden för anställande av talan
om återfående av för mycket inbetald arvs- och gåvoskatt, som tidigare i likhet
med stämpelförordningens bestämmelser utgjort sex månader, hade enligt
60 § i 1941 års förordning förlängts till tre år. Beträffande arvs- och
gåvoskatt hade aldrig uppstått sådana komplikationer som de ovannämnda,
eftersom före ikraftträdandet av 1941 års förordning fanorna alltid brukat
återställas till vederbörande tjänsteman. I detta sammanhang åberopades de
ovan återgivna uttalandena under förarbetena till 1941 års förordning. Att
icke stämpelförordningens bestämmelser örn klagotid i detta samband även
ändrats syntes närmast lia berott på ett förbiseende. Samma skäl borde föranleda
förlängning av stämpelförordningens bestämmelser om klagotid till
tre år. Därigenom skulle ovannämnda komplikationer kunna avvecklas.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över motionen av Svea hovrätt, statskontoret, generalpoststyrelsen
och Stockholms rådhusrätt.
Svea hovrätt, som överlämnat ett av hovrätten infordrat yttrande i frågan
av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten, har såsom eget utlåtande åberopat
innehållet i detta yttrande, vari advokatfiskalsämbetet anfört i huvudsak följande.
Ämbetets granskning av beslut rörande stämpelbeläggning av enskilda
handlingar vore alltid avslutad inom tre år efter beslutets fattande
eller sålunda inom den i 60 § 1941 års arvsskatteförordning stadgade tiden
men däremot endast i mera sällsynta fall inom den tid av sex månader efter
stämpelbeläggningen, som enligt 20 § stämpelförordningen utgjorde fatalietid
för ansökan örn restitution av stämpelavgift. — Då vid granskningen upptäcktes,
att tor högt belopp uttagits i arvs- eller gåvoskatt enligt ovannämnda
arvsskatteförordning, framställdes anmärkning mot den för beslutet ansvarige
med föreläggande att underrätta den skattskyldige örn att anmärkning
tramställts samt örn vad för återfående av för mycket uttagen skatt borde
iakttagas. Efter fullgörande därav torde vederbörande få anses vara fri från
ansvarighet gentemot den skattskyldige. —- Örn vid granskning av stämpelbeläggning,
som ägt rum enligt stämpelförordningen, uppdagades, att stämpelavgift
uttagits med för högt belopp, kunde nämnda förfaringssätt i allmänhet
icke användas, enär berörda tid av sex månader i regel då redan utgått.
Örn ett klart fel begåtts, förelädes i sådana fall den för beslutet ansva
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
13
lige att visa, att sökanden gotlgjorts eller förklarat sig låta vid underrättelse
örn felet bero. I regel bleve det vederbörande ämbets- eller tjänsteman, som
finge av egna medel återbetala det för mycket erlagda beloppet. I anslutning
härtill bar ämbetet anfört följande:
»Ämbetet, som finner det otillfredsställande, att stämpelbeläggare sålunda
kan nödgas själv återgälda ett felaktigt uttaget belopp till en sökande och
därvid icke äger möjlighet att återfå motsvarande belopp av Kronan, anser
det önskvärt, att bestämmelser införas till förhindrande härav. Detta syfte
synes kunna ernås genom att 20 g stämpelförordningen ändras, så att tiden
för sökande av restitution blir längre än för närvarande. Den bör lämpligen
sättas till tre år, så att likformighet i nu ifrågavarande hänseende kommer att
råda i fråga om alla slag av stämpelbeläggning, som granskas i hovrätt.
Därest en ändring av nu antytt slag genomföres, torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke i samband därmed den advokatfiskal i 36 § 2. stämpelförordningen
tillerkända rätten, att i hovrätt föra talan mot enskild part om
utgivande av felande stämpelbelopp, bör till tiden begränsas. De skäl för
åvägabringande av likställighet mellan enskild part och Kronan i fråga örn
möjligheten att påyrka ändring av beskattning, som anfördes vid tillkomsten
av 1941 års arvsskatteförordning, torde nämligen kunna åberopas jämväl beträffande
stämpelbeläggning enligt stämpelförordningen.»
Statskontoret har anfört bland annat följande. I utlåtande den 17 juni
1944 över en framställning från Sveriges yngre juristers förening om vidgade
möjligheter till restitution av för mycket uttagen stämpelavgift hade
statskontoret haft anledning överväga det av motionären berörda spörsmålet.
Statskontoret hade därvid uttalat, att statskontoret icke kunnat undgå att
finna det mindre tillfredsställande, att tjänstemannen gentemot vederbörande
part ensam skulle ha att svara för restitution av den stämpel, som med orätt
tillförts statskassan, särskilt som vid stämpelbeläggning det gällde att tilllämpa
rättsregler, vilka icke alltid kunde sägas vara till sin innebörd otvetydiga.
Statskontoret biträdde därför i princip syftet med framställningen.
Vidkommande de formella möjligheterna att åstadkomma en mera tillfredsställande
ordning erinrade statskontoret om den lösning motsvarande spörsmål
erhållit i den nya arvskatteförordningen. Jämlikt 60 § sagda förordning
hade besvärstiden i mål angående fastställande av arvsskatt i princip
utsträckts till tre år och gjorts lika lång för advokatfiskal som för enskild
part. Såvitt statskontoret kunde bedöma mötte icke något principiellt hinder
mot att genomföra en motsvarande reglering i stämpelförordningen beträffande
fullföljd av talan mot beslut angående debitering av stämpelavgift å
sådan handling, vars stämpelbeläggning enligt 35 § stämpelförordningen
skulle granskas i hovrätt. Slutligen framhöll statskontoret, att statskontoret
i olika sammanhang framhållit önskvärdheten av en allmän revision av
stämpelförordningen. Därest en sådan revision icke för det dåvarande ansåges
böra komma till stånd, syntes övervägande skäl tala för att frågan örn
en ändring av fullföljdsbestämmelserna ändock upptoges till avgörande.
Statskontoret tillstyrkte därför framställning till riksdagen örn en ändring
av fullföljdsbestämmelserna i stämpelförordningen efter i huvudsak de riktlinjer,
som i del föregående angivits. Statskontoret saknade anledning frångå
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
UUkottet.
vad sålunda anförts. Motionären hade emellertid hemställt, att riksdagen
skulle besluta om en ändring av 20 § stämpelförordningen. I anledning därav
linge framhållas, att en ändring av denna paragraf även påkallade vissa
jämkningar i 21 § samma lörordning. Under sådana förhållanden torde övervägande
skäl tala för att riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om en revision av fullföljds- och restitutionsbestämmelsema
i stämpelförordningen.
Generalpoststyrelsen har i sitt utlåtande uttalat, att styrelsen, som funné
den i motionen föreslagna ändringen såväl principiellt som sakligt välmotiverad,
tillstyrkte bifall till motionärens hemställan.
Stockholms rådhusrätt, som inhämtat vederbörande inskrivningsdomares
mening i saken, har anfört, att de i motionen framlagda synpunkterna syntes
i hög grad beaktansvärda, samt att det enligt rådhusrättens mening måste
anses önskvärt att stadgandena i stämpelförordningen underkastades sådan
ändring som i motionen avsåges.
I den nu iörevarande motionen har t ramhållits, att örn vid granskning i
hovrätt av stämpelbeläggning enligt stämpelförordningen utröntes, att för
hög stämpelavgift uttagits, vederbörande stämpelbeläggande tjänsteman förelädes
att ersätta ingivaren av den stämpelbelagda handlingen det för mycket
uttagna beloppet, men att tjänstemannen i regel icke hade rätt att avkronan
återfå motsvarande belopp. Visserligen kunde enligt 20 § stämpelföroi
drängen talan föras i hovrätten örn återfående av stämpelavgift, men dylik
talan .skulle anställas inom sex månader från det stämpelbeläggningen ägt
rum. Som granskningen i hovrätten i regel icke vore avslutad förrän ett år
efter stämpelbeläggningen, vöre tiden för talans anställande i dylikt fall för
länge sedan försutten. I anledning därav har hemställts om sådan ändring i
20 § stämpelförordningen, att klagotiden i likhet med vad som skett i 1941
års arvsskatteförordning förlängdes till tre år.
\ ad i motionen anförts finner utskottet synnerligen beaktansvärt. Emellertid
ha i vissa över motionen avgivna yttranden, på sätt framgår av den föregående
framställningen, uttalats önskemål örn ändringar jämväl av 21 § och
36 § 2 morn. stämpelförordningen. Statskontoret har i sådant hänseende ansett
övervägande skäl tala för att riksdagen i anledning av motionen i skrivelse
till Kungl. Majit anhölle om en revision av fullföljds- och restitutionsbestämmelsema
i stämpelförordningen.
Även utskottet finner det önskvärt, att i detta sammanhang en allmän
översyn av bestämmelserna i stämpelförordningen angående rätt till talan
mot beslut i ärenden angående stämpelbeläggning ävensom angående återfående
av erlagd stämpelavgift kommer till stånd. Då utredningen angående
en dylik översyn icke lämpligen torde böra verkställas av utskottet, har utskottet
ansett sig böra föreslå skrivelse till Kungl. Majit i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:277 av
herr Wiberg örn viss ändring i 20 § förordningen angående
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 34.
stämpelavgiften, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville, med beaktande av vad i detta betänkande
anförts, föranstalta örn utredning rörande ändring av
bestämmelserna i stämpelförordningen om rätt till talan mot
beslut i ärenden angående stämpelbeläggning och örn återfående
av erlagd stämpelavgift, samt att Kungl. Majit ville
snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 24 april 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Sjödahl,
Frans Ericson, Björnsson, Gustaf Elofsson, Lennart Johansson och Bamberg, samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Janson i Frändesta, Jonsson i
Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg, Henriksson, Sundström i Skövde, Vigelsbo, Bladh och
Kristensson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:229 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående stämpelavgiften. a1 i texten