Betänkande i anledning av väckta motioner om viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen.
1945-06-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1945:50, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
1
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1945 kl. 11 fm.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen.
(2:a avd.)
I två likalydande inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
motioner, I: 171 av herr Axel Ivar Anderson och II: 407 av herr Ljungqvist,
har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning rörande möjligheten att från förmögenhetsbeskattning
helt eller åtminstone i större utsträckning än nu undantaga sådan rätt tili
förmögenhetsavkastning som icke är förenad med dispositionsrätt till förmögenheten».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 171.
I förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt finnas bland
annat följande bestämmelser angående beräkning av skattepliktig förmögenhet
i sådana fall, då äganderätten till förmögenheten tillkommer annan än
den, som uppbär avkastningen därav.
Vid förmögenhetsberäkningen skola enligt 9 § 1 mom. g) såsom tillgångar
upptagas rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån,
såvida rättigheten är förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas
för den berättigades livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom
5 år efter beskattningsårets utgång. Värdet å sådan ränta, avkomst eller förmån
beräknas enligt 10 § genom kapitalisering av det under beskattningsåret
uppburna beloppet efter en räntefot av 5 procent i enlighet med vid förordningen
fogade tabeller. Däremot skola enligt 9 § 2 mom. b)—d) såsom
tillgångar vid förmögenhetsberäkningen icke upptagas dels rätt till undantagsförmåner
samt till pension och annan förmån, som åtnjutes på grund av
förutvarande tjänsteförhållande, ävensom till vissa livräntor dels rätt till annan
ränta, avkomst eller förmån än nu nämnts, därest densamma är bestämd
att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen
må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor, och dels rätt till förmögenhet,
varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen.
I fråga örn skattskyldighet för förmögenhet skall emellertid i vissa fall
den, som lyfter avkastningen, likställas med ägare och således beskattas för
Bihang till riksdagens protokoll I9i5. 7 sami. Nr 50—52.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
förmögenhetens hela värde. Detta skall enligt 13 § c)—f) äga rum beträffande:
1) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap, 2) annan,
som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns
avkomling, 3) den, som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss
familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen,
samt 4) den, som eljest äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att han
finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens
ägare.
I ifrågavarande motioner har anförts, att motivet för den skärpta beskattningen
av förmögenhetsinkomst ansetts vara att sådan inkomst gåve ett
större moment av trygghet än vanlig arbetsinkomst. Dels vore förmögenhetsinkomsten
oberörd av sjukdom, olycksfall, arbetslöshet och annat, som kunde
komma en arbetsinkomst att sina, dels funnes det alltid kapital att taga
av, om förhållandena skulle nödvändiggöra något sådant. Bortsett från huruvida
detta resonemang överhuvud taget vöre befogat eller ej, funnes det
speciella fall, där detta absolut icke syntes vara fallet. Motionärerna åsyftade
därvid de säkerligen ganska många fall, där en person — ofta t. ex. en
gammal änka — ägde att för viss tid eller livstid åtnjuta avkastningen av en
annans förmögenhet. Enligt gällande bestämmelser skulle denna person
med vissa undantag skatta icke bara för avkastningen i och för sig, vilket
vore självklart, utan även för det kapitaliserade värdet av denna avkastning,
trots att hon icke kunde få disponera över förmögenheten. Om man
jämförde nämnda persons skatteförmåga med exempelvis en pensionerad
statstjänstemans, så framstode den senares såsom otvivelaktigt större. Den
statliga pensionären hade en säker inkomst under sina återstående livsdagar,
rättsinnnehavaren till förmögenhetsavkastningen hade en relativt osäker sådan,
eftersom förmögenhetsinkomst vore utsatt för fluktuationer. Möjligheten
att tära på något kapital, örn inkomsten skulle bliva för knapp, funnes icke
i något av fallen. Icke desto mindre bleve rättsinnehavaren till avkastningen
i full utsträckning underkastad en skärpt beskattning för förmögenhetsinkomst,
medan pensionären bara skattade för vanlig arbetsinkomst. Ännu
klarare framstode denna beskattningsorättvisa i jämförelse med en person,
som själv ägde sin förmögenhet. Denne hade inflytande över förmögenhetens
förvaltning med åtföljande möjligheter att söka gardera sig mot marknadsförändringar,
vilket rättsinnehavaren till förmögenhetsavkastningen icke
hade. Från huvudregeln att rätt till förmögenhetsavkastning skulle förmögenhetsbeskattas,
även om den icke vore förenad med dispositionsrätt till förmögenheten,
gällde ett av sociala skäl förestavat undantag, enligt vilket förmögenhetsbeskattning
ej skulle äga rum, om avkastningen vore bestämd att
tillgodonjutas för den berättigades livstid och om värdet av vad årligen åt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
3
njötes understege 1 000 kronor. Denna bestämmelse hade tillkommit i en
lid, då penningvärdet varit väsentligt högre och skattesatserna väsentligt
lägre än nu, och den stipulerade gränsen av 1 000 kronor hade genom den
senare utvecklingen fått en successivt allt mindre social räckvidd. Det syntes
angeläget, att påtalade förhållande, som framstode som en klar skatteorättvisa,
i möjligaste mån avhjälptes. I första hand borde i dylikt syfte undersökas,
örn det vore möjligt att från förmögenhetsskatt helt befria sådan rätt
till förmögenhetsavkastning, som ej vore förenad med dispositionsrätt till förmögenheten.
Skulle detta visa sig icke möjligt eller lämpligt, borde i stället
övervägas att höja den av sociala skäl betingade undantagsgränsen från
nämnda 1 000 kronor till förslagsvis 3 000 eller 4 000 kronor.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen föreligger enligt 9 § 1
mom. statsskatteförordningen i vissa fall skattskyldighet till förmögenhetsskatt
för den som uppbär avkastningen av kapital, till vilket äganderätten tillkommer
annan. Enligt 10 § upptages i sådana fall såsom skattepliktig förmögenhet
det kapitaliserade värdet av det belopp, som åtnjutits under beskattningsåret.
I 13 § meddelas föreskrifter för vissa andra fall, där äganderätten
till förmögenhet och rätten att åtnjuta avkastningen därav tillkomma
olika personer. För dessa sistnämnda fall, där de personer som åtnjuta
sådana rättigheter i regel äro varandra närstående, stadgas, att den nvkastningsberättigade
skall i fråga om skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet
likställas med ägare och således beskattas för förmögenhetens hela värde.
I de föreliggande motionerna yrkas skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
om utredning rörande möjligheten att från förmögenhetsbeskattning helt
eller åtminstone i större utsträckning än nu undantaga sådan rätt till förmögenhetsavkastning,
som icke är förenad med dispositionsrätt till förmögenheten.
Det torde kunna antagas, att motionärerna med detta yrkande
avse sådana fall av detta slag, som omförmälas i 9 § 1 inom., men däremot
ej de i 13 § åsyftade fallen av förmögenhetsbeskattning. I alla händelser torde
enligt utskottets mening någon ändring av bestämmelserna i 13 § icke i detta
sammanhang böra ifrågakomma.
Under förutsättning att syftet med motionerna är det ovan angivna får
utskottet framhålla, alt bestämmelser av samma innehåll som de ifrågavarande
funnits i vår skattelagstiftning alltsedan förmögenhetsbeskattningens
införande år 1910. Utskottet finner dock vad i motionerna anförts vara
värt beaktande. Det synes utskottet höra tagas under övervägande, huruvida
möjlighet föreligger att anordna förmögenhetsbeskattningen på sådant sätt
att i de i motionerna avsedda fallen den, som uppbär avkastningen av en
förmögenhet, ej behöver erlägga den därå belöpande förmögenhetsskatten.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer emellertid 1944 års allmänna skattekommitté,
vars uppdrag avser att verkställa utredning rörande inadvertenser
i nuvarande skattesystem, att till behandling upptaga bland annat
frågan om förmögenhetsbeskattningen. Då kommittén därvid torde komma
att taga jämväl nu förevarande spörsmål under omprövning, finner utskottet
Utskottet.
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
ej erforderligt att föreslå skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om utredning
i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 171 av herr Axel Ivar
Anderson och II: 407 av herr Ljungqvist om viss lindring beträffande
förmögenhetsbeskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 juni 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
/
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Sjödahl, Frans Ericson,
Velander, Björnsson, Gustaf Elofsson, Herman Ericsson och Sundelin, samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Janson i Frändesta, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Bladh och Kristensson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.