Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

1945-12-06 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1945:64, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

1

Nr G4.

Ankom till riksdagens kansli den 7 december kl. 3 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av

punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet

väckta motioner.

I en den 2 november 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 377, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse:

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av----och skul
der.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola

1 Senaste lydelse, se 1938:368.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sami.

Föreslagen lydelse:

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av — — — och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av

hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola

Nr 64.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

Nuvarande lydelse:

beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas,

eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen

avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning

enligt de i denna lag stadgade

grunder. Den i räkenskaperna gjorda

värdesättningen å tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse

—- såsom lager av råvaror, halvoch

helfabrikat, handelslager, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. — skall endast om

särskilda omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här---årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet,---

till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.

Föreslagen lydelse:

beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas,

eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen

avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning

enligt de i denna lag stadgade

grunder. Den i räkenskaperna gjorda

värdesättningen å tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse

— såsom lager av råvaror, halvoch

helfabrikat, handelslager, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. — skall endast om

särskilda omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet d rättigheter

till leverans av dylika tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt

md godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag vid tiden för bokslutet

understiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att .inträffa före

leveransdagen.

Vad här — ---årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet,---

till beskattning.

Motsvarande gäller--—- års in
komstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

3

Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen

väckta likalydande motionerna I: 445 av herr Wehtje m. fl. och II: 690 av

herr Wiberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandling av förevarande

proposition för sin del måtte besluta, att övergångsbestämmelserna till

lagen örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) skola erhålla i huvudsak följande

lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att vid taxering åren

1946, 1947 och 1948 följande särskilda bestämmelser skola gälla:

Även örn sådan bevisning rörande risk för prisfall, som i anvisningarna

till 41 § punkt 1 andra stycket sägs, icke blivit av den skattskyldige förebragt,

må nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av i samma författningsrum

avsedda tillgångar godkännas med så stort belopp, att nedskrivningen

täcker risk för nedgång av priset till det under åren närmast

före 1938 gällande lägsta marknadspriset.

Skattskyldig, som gör sannolikt, att en enligt bestämmelserna j punkt 1

ovan begränsad nedskrivning icke är tillräcklig för täckande av den prisfallsrisk,

som särskilt i fråga om ersättningsvaror av olika slag kan föreligga

intill tiden för varans försäljning eller, då fråga är örn råvaror eller halvfabrikat,

för försäljning av den färdiga produkten, må utan hinder av vad i

föregående stycke sägs medgivas avdrag för den ytterligare nedskrivning som

av dessa omständigheter betingas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 445.

I 41 § kommunalskattelagen stadgas, att inkomst av rörelse skall beräknas

enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda

bestämmelser i lagen. I anvisningar till nämnda paragraf angives

detta stadgande innebära bland annat följande.

Hänsyn skall vid inkomstberäkningen tagas till in- och utgående lager av

varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och

skulder. Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och

helfabrikat, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags

placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar

m. m. — skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås

vid inkomstberäkningen. Vad sålunda är stadgat gäller särskilt då fråga är

örn bestämmandet av det år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits

eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller

alltså, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma enligt

allmänt vedertagen köpmannased bör i räkenskaperna uppföras såsom

inkomstpost, även örn den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta

penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade

varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i

fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters

upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet,

att fordringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år,

då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år,

på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit

under nämnda år eller icke.

Anvisningsbestämmelsen beträffande värdesättning av tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse, torde grunda sig på 1918 års inkomstskattesakkunnigas

år 1923 avgivna förslag till förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt, däri förekom en liknande bestämmelse. Som motivering

för sitt förslag i denna del anförde de sakkunniga (SOU 1923:69 s.

119), att en taxering, som verkställdes i enlighet med det bokföringsmässiga

vinstresultatet, utan tvivel torde erbjuda en större trygghet för beskattningens

enhetlighet än ett förfarande, som medgåve de olika beskattningsmyndigheterna

möjlighet att efter subjektiva och okontrollerbara uppfattningar

avgöra frågor av hithörande art.

Av den praxis som utvecklat sig vid tillämpningen av de angivna reglerna

framgår, att rörelseidkare anses ha en mycket vidsträckt — dock ej obegränsad

— rätt att verkställa nedskrivning å varulager i rörelsen. Enligt ett

av regeringsrätten den 11 juni 1945 avgjort mål torde vidare få anses fastslaget,

att enligt gällande lagstiftning nedskrivning å leveranskontrakt angående

varor är tillåten i praktiskt taget samma utsträckning som nedskrivning

å levererade varor.

1 detta sammanhang torde böra erinras om förordningen den 12 juni 1942

(nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond.

Däri stadgas bland annat, såsom förordningen lyder efter ändringar

genom förordningen den 9 juni 1944 (nr 279), att vid beräkning av nettointäkt

av rörelse under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes

åren 1942—1947, skattskyldig äger njuta avdrag för av årsvinsten gjord avsättning

till investeringsfond för ersättande av förkrigslager med belopp motsvarande

minskning av dold reserv i varulager i samband med lagerminskning

från utgången av det beskattningsår, sorn gick till ända närmast före

den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår taxeringen avser,

med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda

tidpunkt för det därefter avgångna lagret. Därest trots lagerminskningen

den dolda reserven mellan de angivna tidpunkterna ej ändrats eller

ökats, får avsättning ske med belopp motsvarande 20 procent av nämnda

anskaffningskostnad med avdrag i förekommande fall av reservökningen.

Avdrag må dock i förra fallet ej ske med större belopp än 80 procent av

nämnda anskaffningskostnad och i båda fallen skall vid avsättningen avräknas

belopp, för vilket liknande avdrag åtnjutits under föregående beskattningsår.

Har lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller

därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning må,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

5

såvitt angår det sålunda avgångna lagret, det belopp, som enligt vad nyss sagts

skall beräknas till 20 procent av anskaffningskostnaden vid utgången av beskattningsåret

närmast före den 1 september 1939, i stället beräknas till skillnaden

mellan kostnaden för att anskaffa ett mot lagerminskningen svarande

lager vid utgången av det beskattningsår taxeringen avser och sagda anskaffningskostnad.

1 detta fall skall vidare den eljest stadgade begränsningen av avdraget

till 80 procent av anskaffningskostnaden, beräknad efter förkrigspris,

ej äga tillämpning. Investeringsfond för ersättande av förkrigslager må tagas

i anspråk under visst beskattningsår för nedskrivning å råvaror, hel- och

halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår, i den

mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret.

Hava fondmedel, som avsatts till investeringsfond, ej tagits i anspråk

i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för

vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdraget för avsättningen

skett, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts

utan att därefter hava tagits i anspråk för det avsedda ändamålet ävensom

gälda viss ränta å utskyldsbeloppet.

Sedan departementschefen under hand uppdragit åt taxeringsrevisorn hos

mellankommunala prövningsnämnden Ernst Annell att verkställa utredning

angående eventuella åtgärder för att motverka överdriven nedskrivning å

kontrakt angående inköpta men ännu ej levererade varor, har Annell upprättat

och till departementschefen överlämnat en den 19 september 1945 dagtecknad

promemoria rörande nedskrivning av varulager i be skattning shänseepde

jämte förslag till åtgärder för att motverka överdrifter i fråga örn

varulagernedskrivning. I denna promemoria har Annell behandlat, förutom

frågan om nedskrivning å leveranskontrakt angående varor, jämväl frågan

om eventuella åtgärder i syfte att begränsa rätten till nedskrivning å levererade

varor. Om anledningen härtill har Annell anfört, att, örn rätten till

nedskrivning å kontraherade varor inskränktes på av honom föreslaget sätt,

man kunde förutse, att många skattskyldiga komme att använda den dolda

reserv, som framkomme, då kontraherade varor icke längre finge värderas

fritt, till ytterligare nedskrivning av inneliggande lager. Den ofta förekommande

överdrivna nedskrivningen av varulager skulle då bliva ännu mer

framträdande än vad hittills varit fallet och med nuvarande rättstillämpning

torde skattemyndigheterna ha små möjligheter att med utsikt till framgång

ingripa även mot påtagliga överdrifter i fråga om varulagernedskrivning.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, i9iU års allmänna skattekommitté,

taxeringsnämndsordfbrändenäs riksförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och kooperativa förbundet.

Dessutom lia i anledning av promemorian skrifter inkommit från

/.944 års skattesakkunniga, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges redareförening,

Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Bie
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

kinge samt Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län ävensom handelskammaren i

Gävle.

De i promemorian berörda frågorna ha därefter varit föremål för behandling

i finansdepartementet. Övervägande skäl ha därvid befunnits tala mot att

nu framlägga förslag om begränsning av nedskrivningsrätten beträffande levererade

varor. Den andra i promemorian behandlade frågan eller spörsmålet

om begränsning av rätten till nedskrivning å leveranskontrakt angående

varor har emellertid ansetts kunna utan hinder därav upptagas till bedömande.

De av Annell anförda skälen för att båda frågorna borde lösas samtidigt

ha icke ansetts böra tillmätas alltför stor vikt, enär de rörelseidkare, som

företagit obefogade nedskrivningar å kontrakt, i allmänhet redan dessförinnan

torde ha utnyttjat alla förefintliga möjligheter till nedskrivning å inneliggande

varulager.

Beträffande innehållet i nämnda promemoria och de däröver avgivna yttrandena

tiliåter sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 11—39).

Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har

departementschefen anfört följande:

»I nu ifrågavarande promemoria föreslås, att nedskrivning å leveranskontrakt

angående varor skall vid inkomsttaxeringen godkännas endast örn marknadspriset

å den kontraherade varan vid balansdagen understiger det kontraherade

priset eller den skattskyldige kan anföra sannolikhetsskäl för att sådant

prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.

Det sålunda framlagda förslaget har mött stark kritik i de av näringsorganisationerna

avgivna remissyttrandena. Denna kritik synes emellertid till en

del skjuta över målet. Syftet med förslaget är icke att förbjuda befogade nedskrivningar

å kontrakt utan endast att åstadkomma en sådan reglering av

hithörande spörsmål — vilka hittills icke äro i skatteförfattningarna direkt

reglerade — att garantier erhållas mot obefogade nedskrivningar. En dylik

reglering lärer vara motiverad redan med hänsyn lill den risk för illojala

transaktioner, som föreligger vid konlraktsnedskrivningar och som saknar

motsvarighet vid nedskrivning å varulager och andra realtillgångar. Behovet

av reglerande bestämmelser på området framgår jämväl av de av länsstyrelserna

avgivna remissyttrandena.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att rätten till nedskrivning

å varulager för närvarande är mycket långtgående och att förslag framkommit

om viss begränsning av denna rätt. Jämväl enligt min mening är det

önskvärt, att berörda fråga upptages till omprövning inom en näraliggande

framtid. Det anförda torde utgöra en särskild anledning att icke nu medgiva

en sådan utvidgning av rörelseidkarnas nedskrivningsmöjligheter, som

följer av regeringsrättens förut omnämnda utslag.

Mot förslaget om begränsning av rätten till nedskrivning å leveranskontrakt

ha i första hand åberopats de kraftiga prisfluktuationer, speciella

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

7

varugrupper kunna vara underkastade, samt de särskilda risker för sådana

fluktuationer, som förefinnas i nuvarande läge innan prisförhållandena efter

kriget hunnit stabiliseras. Denna argumentering synes emellertid knappast

vara bärande gentemot det framlagda förslaget. Enligt förslaget skall nämligen

nedskrivning få ske för mötande av beräkneligt prisfall å den kontraherade

varan. Beträffande nedskrivning på grund av prisfallsrisk för den

tillgång, värdesättningen avser, innebär förslaget i själva verket endast att

den skattskyldige ålägges bevisskyldigheten för att nedskrivningen är befogad;

det skall med andra ord ankomma på honom att göra sannolikt, att

prisfallsrisk föreligger. En dylik fördelning av bevisbördan synes rimlig.

Från olika håll har nämligen vitsordats, att behov av nedskrivning å leveranskontrakt

föreligger huvudsakligen under onormala tider eller i särskilda

fall, och presumtionen bör alltså vara för att nedskrivning icke skall medgivas.

Vidare synes det, åtminstone i vissa fall, vara lättare för den skattskyldige

att visa, att sannolikhet för prisfall föreligger, än det är för beskattningsmyndigheterna

att visa, att prisfall icke kommer att inträffa.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att kraven på den sannolikhetsbevisning,

skattskyldig har att fullgöra, i det aktuella läget icke böra ställas

alltför höga. Vid 1946 års taxering torde sålunda beträffande en del varugrupper

viss nedskrivning kunna medgivas enbart på grund av den väntade

allmänna prisutvecklingen och sålunda utan närmare utredning i det särskilda

fallet.

Till stöd för att nedskrivning å leveranskontrakt skulle få ske även om

nedskrivningen icke vore motiverad av risk för prisfall å den kontraherade

varan har anförts, att rätt till sådan nedskrivning borde finnas för att rörelseidkarna

icke till följd av nu rådande varubrist skulle nödgas framtaga

sina tidigare genom nedskrivning å inneliggande varor bildade dolda reserver.

De förekommande reserverna i varulager borde med andra ord, när

varulagret utförsåldes, få ersättas av reserver i leveranskontrakt. Emellertid

synas rörelseidkarna knappast ha något befogat krav på att få ha dessa reserver

kvar, när de varor, till vilka reserverna äro knutna, utförsäljas. Rätten

till nedskrivning å lager lärer vara att betrakta som en rätt till temporärt

uppskov med beskattningen; och den därigenom uppkomna skatteskulden

bör anses förfallen, när varorna säljas. Reservernas storlek torde sålunda å

varje balansdag böra vara beroende av avskrivningsbehovets storlek vid den

ifrågavarande tidpunkten och en rätt för rörelseidkarna att under alla förhållanden

bibehålla förut upplagda dolda reserver synes icke böra godkännas.

Även örn den nyss angivna regeln i princip godtages, torde man emellertid

från vissa håll göra gällande, att den aktuella varubristen borde för dagen

medföra ett annat betraktelsesätt. Gentemot en dylik invändning vill jag

framhålla, att rörelseidkarnas berättigade anspråk härvidlag torde få anses

tillgodosedda genom rätten att vid inkomstbeskattningen göra avdrag för avsättning

till investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Syftet med lagstiftningen

härom var just att bereda sådana skattskyldiga, vilkas varulager

minskats under kriget utan att kunna ersättas, möjlighet att i viss utsträckning

kvarliålla de dolda reserverna i rörelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

Med hänsyn till det nu anförda är jag i princip av den uppfattningen, att

nedskrivningar å kontrakt angående varor icke böra godkännas vid inkomsttaxeringen

i vidare mån än nedskrivningarna äro erforderliga för täckande

av befarade förluster å de kontraherade varorna. Härvid torde hänsyn böra

tagas endast till prisfallsrisker under tiden fram till leveransdagen. Att på

grund av kontrakt medgiva nedskrivning jämväl för täckande av sannolikt

prisfall under tiden mellan leveransdagen och den dag, då köparen kan beräknas

i sin tur sälja varan eller därav tillverkade produkter, synes däremot

knappast böra ifrågakomma. Sådan nedskrivning torde få anses aktuell

först då varan levererats och bör ske enligt reglerna för nedskrivning å varulager.

I promemorian framhålles, att en vidsträcktare rätt till nedskrivning å kontrakt

synes böra tillförsäkras företag, vilkas verksamhet är av sådan art att

värdet å kontraherade varor regelmässigt avsevärt överstiger värdet av inneliggande

varor, ävensom företag vilkas varuinköp äro förbundna med så

stora risker att erforderliga reserveringar icke kunna bildas genom nedskrivning

av inneliggande lager. I remissyttrandena har vidare föreslagits, att särskilda

regler böra meddelas beträffande dels kontrakt varmed avses att

täcka föreliggande brist i det för rörelsens bedrivande erforderliga normallagret,

dels kontrakt angående råvaror i sådana fall, då längre tid regelmässigt

förflyter från kontraktets upprättande till dess de därav producerade

varorna försäljas, dels kontrakt som, därest normala förhållanden rått, kunde

beräknas ha varit fullgjorda vid bokslutet, och dels kontrakt angående

varor, vilka levererats kort tid efter balansdagen och motsvara högst två månaders

normal förbrukning. Det har emellertid icke närmare angivits hur

man skulle gå till väga för att särskilja de åsyftade fallen, och det torde bliva

förenat med svårigheter såväl att utforma som att i praktiken tillämpa dylika

undantagsbestämmelser. Därtill kommer att en regel, enligt vilken nedskrivning

generellt medgives för befarat prisfall på den kontraherade varan, synes

mestadels vara tillräcklig för att tillgodose det berättigade nedskrivningsbehovet

i samtliga de angivna fallen. Särbestämmelser med avseende å de nu

åsyftade fallen torde därför knappast böra meddelas. Jag vill tillägga, att

viss hänsyn till de här berörda särskilda förhållandena synes kunna tagas

vid prövningen av det mått av sannolikhetsbevisning, som bör krävas för

medgivande av nedskrivning å kontrakt.

Beträffande frågan huru gränsen skall dragas mellan varulager i egentlig

bemärkelse och kontraherade varor har i promemorian — med utgångspunkt

från vad som var allmänt affärsbruk före år 1939 — föreslagits, att varulagret

skall anses omfatta dels varor, som vid balansdagen omhändertagits

av köparen eller av tredje man för köparens räkning, dels ock varor, som

vid balansdagen av säljaren avlämnats för transport till köparen. I olika

yttranden har därutöver föreslagits, att kontraherade, kontant betalda varor

skola betraktas som lagervaror, enär köparen även under normala förhållanden

är nödsakad att i och med det betalning skett bokföra sitt inköp och

detta lämpligast bör ske å varukontot. Detsamma bör enligt vissa yttranden

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillnmgsutskottets betänkande nr 64.

9

gälla i fråga om varor betalade genom rembours, åtminstone om remboursen

är bekräftad. Vidare har framhållits, att för skogsförädlingsindustriens del

kontrakt angående sågtimmer och massaved, som inköpts på rot för avverkning

genom köparens egen försorg eller i form av leveransvirke, bör få behandlas

som varulager, enär råvaruanskaffningen inom denna industri regelmässigt

till övervägande del vilar på kontrakt, som ej äro fullgjorda vid årsskiftet,

då balansdagen i allmänhet infaller. På samma sätt borde av liknande

anledning järnindustriens kontrakt angående träkol behandlas. Det har jämväl

anförts, att som levererad vara böra anses stämplade träd samt virke,

därå lagen den 9 juni 1944 om köpares rätt till märkt virke äger tillämpning.

Som skäl för sistnämnda undantag har angivits, att förvärvaren i förra fallet

fått en sakrättsligt skyddad rätt att tillgodogöra sig träden, vilket tillgodogörande

sker på hans egen risk, och att i senare fallet det i vederbörlig ordning

märkta virket icke får tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld.

Å andra sidan har framhållits, att gränsdragningen bör ske efter allmänna

civilrättsliga regler och god affärssed.

För egen del finner jag gränsdragningen böra ske med utgångspunkt från

det bokföringssätt, som hittills eller i varje fall före kriget brukat tillämpas;

i förevarande hänseende torde det hava varit vanligt, att ett varuinköp icke

bokförts å varukontot, förrän leveransen skett. I enlighet härmed anser jag

gränsdragningen i princip böra ske efter de i promemorian angivna linjerna;

det inneliggande varulagret bör alltså anses omfatta dels varupartier, som

vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man för köparens

räkning, dels ock varupartier, som vid balansdagen av säljaren avlämnats

för transport till köparen. Vad sålunda föreslagits lärer emellertid gälla redan

på grund av regeln, att inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, varför särskilda bestämmelser härom i lagtexten torde vara

överflödiga.

Vad angår de i remissyttrandena föreslagna undantagsbestämmelserna torde

det förhållandet, att kontant betalning erlagts för en kontraherad vara

eller att köpeskillingen för densamma säkerställts, icke böra medföra avvikelse

från den förut angivna huvudregeln. Frånsett att en sådan bestämmelse

skulle obehörigen gynna de kapitalstarkare företagen synes det anförda motivet

för densamma icke vara särskilt starkt. Det är visserligen riktigt, att

förskottsbetalningar bruka bokföras, men bokföringen torde åtminstone före

kriget i de flesta fall ej ha skett på varukontot.

Vad angår de övriga föreslagna undantagsbestämmelserna synas de till

stöd därför åberopade skälen icke vara av avgörande betydelse. Behovet av

nedskrivningsmöjligheter lärer här kunna i huvudsak tillgodoses genom rätten

att företaga nedskrivning å kontrakt för befintliga prisfallsrisker.

Vid angivna förhållanden och med hänsyn till angelägenheten av en enkel

och lätt tillämplig gränsdragning anser jag mig icke böra förorda särbestämmelser

för nu ifrågavarande fall.

På grund av det nu anförda förordar jag, att i andra stycket av punkt 1

i anvisningarna lill 41 § kommunalskattelagen införes en bestämmelse örn

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

att nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar, avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda köpekontrakt

må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av

samma slag vid tiden för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller

göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.

Särskilda övergångsbestämmelser torde icke erfordras angående den tid,

inom vilken återföring till beskattning skall ske av sådana dolda reserver,

som bildats genom otillåten nedskrivning å kontrakt.»

I de likalydande motionerna I: 445 och II: 690 har anförts i huvudsak

följande.

Motionärerna ville till en början ifrågasätta, huruvida icke den nu föreslagna

särskilda lagstiftningen rörande leveranskontrakt lämpligen bort anstå

till dess den av departementschefen förordade utredningen rörande frågan

om rätt till nedskrivning å varulager i beskattningshänseende i sin helhet

slutförts. Tidpunkten för införande av restriktiva bestämmelser å förevarande

område syntes vara mycket illa vald med hänsyn till det nuvarande

labila prisläget. Tillika måste beaktas, att åtskilliga företag redan fastställt

de bokslut, som skulle ligga till grund för taxeringen år 1946.

Motionärerna delade departementschefens uppfattning att avdrag för obefogade

nedskrivningar å kontrakt borde förhindras. De funne det emellertid

oundgängligen nödvändigt, att en uppmjukning av den föreslagna övergångsbestämmelsen

komme till stånd. Även örn det under normala förhållanden

måhända kunde anses befogat att ålägga den skattskyldige att

förebringa bevisning rörande den nedskrivning, som för mötande av beräknelig!

prisfall erfordrades, hyste motionärerna allvarliga betänkligheter mot

att under nu rådande förhållanden lagfästa denna princip. Prisläget vore

för närvarande ytterst labilt, och man måste räkna med betydande prisfall,

icke minst å åtskilliga för vår industriella produktion erforderliga råvaror.

Det vore därför befogat att tills vidare låta den presumtionen komma

till uttryck i lagstiftningen att en nedskrivning å leveranskontrakt för

prisfallsrisk vore motiverad, därest värdet å de kontraherade varorna icke

därigenom nedbragtes under visst pris. Vilket pris som därvid borde tagas

till utgångspunkt kunde vara föremål för delade meningar. Man torde emellertid

kunna utgå från det under åren närmast före 1938 gällande lägsta

marknadspriset.

Särskilt med hänsyn till den stora mängd ersättningsvaror, icke minst

ersättningsbränsle, varom industriföretagen för upprätthållande av produktionen

nödgats teckna långtidskontrakt, skulle vidare nedskrivningens begränsning

till prisfallsrisk intill tidpunkten för de kontraherade varornas

leverans medföra ur produktions- och prisbildningssynpunkt mycket ogynnsamma

och för företagen obilliga verkningar. Under normala förhållanden

med tryggad tillförsel saknade företagen anledning att hålla större kvantiteter

råvaror i lager. Särskilt gällde detta bränsle. För närvarande rådde emellertid

helt andra förhållanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

11

Till belysande av vilka betydande prisfallsrisker det här vore fråga om

och för styrkande av att de framförda farhågorna icke vore överdrivna

kunde meddelas, att enligt inhämtade upplysningar ett företag för närvarande

innehade kontrakt å ved och träkol med ett sammanlagt konlraherat

pris av 21 252 217 kronor, ett annat kontrakt å ved, halm och träkol med

ett sammanlagt pris av 5 765 000 kronor och ett tredje å ved, stubbar, halm

och träkol för tillhopa 3 677 314 kronor. Frågan örn nedskrivning av dessa

kontrakt till värden, baserade på ett någorlunda normalt pris per värmeenhet,

vilket pris med största sannolikhet komrne att ligga till grund för

prissättningen vid den tidpunkt, då de med användande av ersättningsbränslet

framställda produkterna bleve försålda, vore utan tvivel redan nu aktuell.

Möjligheten att verkställa avsättning till investeringsfond för ersättande

av förkrigslager förelåge endast, då minskning av det inneliggande

lagret i förhållande till förkrigslagret ägt rum. Med hänsyn bl. a. till att

anledning icke förelåge att under normal tillförsel hålla större kvantiteter

bränsle och andra råvaror i lager samt till att de nuvarande utskeppningssvårigheterna

ofta omöjliggjorde lagerminskning, särskilt för massaindustrien,

torde förutsättningarna för avsättning till investeringsfond för varulager

ofta icke föreligga, i varje fall icke i den utsträckning, som vid tillämpning

av de föreslagna bestämmelserna skulle erfordras för skyddande av det för

lagerhållningen erforderliga kapitalet.

Man måste räkna med att tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna

komme att bliva synnerligen ojämn inom de olika länen. Följden härav

måste bliva, att ett flertal beskattningsärenden, ofta avseende betydande

belopp, komme att särskilt vid 1946 års taxering dragas under skattedomstolarnas

prövning.

Dessa icke önskvärda verkningar av reformen kunde undvikas genom på

lämpligt sätt utformade övergångsbestämmelser. Dessa borde avse åtminstone

tre år, d. v. s. taxeringarna åren 1946, 1947 och 1948. För denna övergångstid

talade ock den omständigheten, att de ifrågasatta reglerna rörande

varulagervärderingen i dess helhet torde kunna antagas föreligga före utgången

av nämnda tidsperiod. Enligt motionärernas förslag kunde nedskrivning

under nämnda tre år ske till det under åren närmast före 1938

gällande lägsta marknadspriset. För den händelse denna värderingsgrund

icke ansåges böra bibehållas under hela treårsperioden, förelåge möjlighet

att, sedan det vid krigskonjunkturbeskattningens avveckling gällande Eprisct

blivit fastställt, bestämma detta eller annat pris att tillämpas fr. o. m.

taxeringen 1947 eller 1948. Det ringa uppskov med beskattningen av viss

del av riskmarginalerna, som enligt de av motionärerna förordade övergångsbestämmelserna

skulle medgivas, komme att ur stats- och kommunalfinansiell

synpunkt bliva av underordnad betydelse. Härtill komme, afl det

särskilt ur kommunal synpunkt vore till fördel, att de föreslagna övergångsbestämmelserna

förhindrade de häftiga växlingar i skatteunderlaget,

eljest för vissa kommuner sannolikt skulle inträda.

som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

I en till utskottet inkommen skrivelse har direktören A. Gabrielsson för

aktiebolaget Volvos räkning hemställt, att riksdagen »för sin del måtte besluta

ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 i enlighet med nedanstående:

’--— Nedskrivning av värdet på kontraherade dylika tillgångar må,

för den händelse äganderätten till desamma icke övergått å den skattskyldige,

godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av

samma slag vid tiden för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.

’»

Till stöd för detta yrkande har i berörda skrivelse anförts i huvudsak följande.

Äganderättens övergång hade tidigare alltid varit av avgörande betydelse

för frågan om vilka tillgångar som skulle få inräknas i varulagret och

nedskrivas som sådant. Civilrättsligt gällde beträffande äganderättens övergång,

att äganderätten överginge vid speciesköp i och med avtalet samt vid

leveransavtal — d. v. s. vid köp av råvaror och massprodukter — först sedan

godset blivit på ett betryggande sätt avskilt för köparens räkning.

Regeringsrättens utslag den 11 juni 1945 avsåge sådana tillgångar, till vilka

äganderätten icke övergått å den skattskyldige. Rätten att i varulagret få

inräkna de tillgångar, som den skattskyldige ägde, hade även i princip beaktats

av 1944 års skattekommitté i kommitténs betänkande.

Volvo hade som tillverkare en teknisk-ekonomisk struktur, som skilde sig

från de flesta andra svenska företags. Volvos speciella arbetssätt medförde,

att för Volvo posten »kontraherade tillgångar» alltid måste vara hög i förhållande

till inneliggande lager resp. årsomsättning. Rätten till fri värdering

av varulagret kunde för Volvo aldrig ge en rimlig reserv även för de kontraherade

tillgångarna. Volvo tillverkade bilar i serier på flera tusen enheter.

De 5 700 delar, som inginge i en lastvagn, utgjordes övervägande av specialsaker,

som beställdes hos andra industrier. Avsikten vore, att lagret på Volvo

skulle vara mycket litet men som en följd härav bleve i stället posten kontraherade

tillgångar mycket stor.

Föreliggande proposition innebure, att den civilrättsliga principen om äganderättens

övergång för varor, beställda i leveransavtal, tillämpades, men att

nämnda princip icke finge tillämpas beträffande individuellt beställda saker,

d. v. s. speciessaker. Häri läge en inkonsekvens. Detta innebure en kraftig

nedskärning av den nuvarande avdragsrätten, dels beträffande kontraherade

tillgångar, lill vilka äganderätten icke övergått, och dels beträffande kontraherade

tillgångar av speciesnatur, vilken sistnämnda nedskärning blott drabbade

Volvo och högst ett tiotal andra företag.

Det vore i praktiken ogenomförbart för Volvo att vid bokslutsdagen fastställa

det gällande marknadspriset för alla de tusentals detaljer, som inginge

i den färdiga produkten. Den kritiska tidpunkten vore för Volvo den dag, då

den färdiga varan skulle säljas. Utländska bilar komme att vara tillverkade

på basis av en prisnivå, som läge väsentligt under den svenska.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

13

I verkligheten skulle sålunda enligt propositionen Volvos kontraherade tillgångar

komma att tagas upp till det kontraherade priset. I händelse av prisfall

skulle därav följa att en fiktiv vinst beskattades. Ett tillämpande av

civilrättsliga grunder vid gränsdragningen mellan kontraherade tillgångar

och lager, som skulle omfattas av den fria lagervärderingen, skulle tillgodose

det i propositionen angivna syftet med förslaget, nämligen att förhindra

illojala transaktioner och obefogade nedskrivningar å kontraherade tillgångar.

Det i förevarande proposition framlagda förslaget innebär, att rätten till utskottet.

nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar, avsedda för

omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda köpekontrakt skall

regleras så att dylik nedskrivning får godkännas vid inkomsttaxering endast

i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag vid tiden

för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt,

att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.

I de likalydande motionerna 1:445 och 11:690 yrkas, att särskilda övergångsbestämmelser

skola meddelas, avsedda att tillämpas vid taxering åren

1946, 1947 och 1918. Enligt dessa övergångsbestämmelser skall, även örn sådan

bevisning rörande risk för prisfall, som i det i propositionen föreslagna

stadgandet sägs, icke blivit av den skattskyldige förebragt, vid taxering nämnda

år nedskrivning av värdet å rättigheter av ifrågavarande slag godkännas

med så stort belopp, att nedskrivningen täcker risk för nedgång av priset

till det under åren närmast före 1938 gällande lägsta marknadspriset. Skattskyldig,

som gör sannolikt, att en på dylikt sätt begränsad nedskrivning icke

är tillräcklig för täckande av den prisfallsrisk, som särskilt i fråga om ersättningsvaror

av olika slag kan föreligga intill tiden för varans försäljning

eller, då fråga är örn råvaror eller halvfabrikat, för försäljning av den färdiga

produkten, skall under samma övergångstid dessutom kunna medgivas

avdrag för den ytterligare nedskrivning som av dessa omständigheter betingas.

Det förra yrkandet torde innebära, att kravet på sannolikhetsbevisning om

väntat prisfall för medgivande av nedskrivning under övergångstiden skulle

helt eftergivas i de särskilda fallen, såvitt angår nedskrivning till det lägsta

pris, som för viss vara gällt under något av åren närmast före 1938. Det senare

yrkandet synes avse sådan utvidgning av den i propositionen föreslagna

rätten till nedskrivning att nedskrivning skulle få ske icke blott för täckande

av under tiden till leveransdagen förmodat prisfall utan även för mötande

av prisfall, som kunde väntas inträffa därefter intill dess det ifrågakomna

varupartiet i oförändrat eller bearbetat skick av köparen försåldes.

Utskottet delar den av departementschefen vid anmälan av propositionen

uttalade åsikten, att en reglering av rätten till nedskrivning å kontraherade

varor till förhindrande av obefogad sådan nedskrivning bör vidtagas, och

tillstyrker därför i princip genomförande av den föreslagna lagstiftningen.

Det är emellertid angeläget att berättigad nedskrivning å ifrågavarande tillgångar

därigenom icke förhindras. Särskilt böra enligt utskottets mening rö
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

relseidkarnas möjligheter till nedskrivning för mötande av förluster på grund

av de för tillfället rådande labila prisförhållandena i möjligaste mån tillgodoses.

Vad i motionerna anförts synes därför vara beaktansvärt.

Vad då först angår motionärernas vikande ali viss nedskrivning å kontraherade

varor vid taxering åren 1946, 1947 och 1948 skulle medgivas utan

särskild utredning må emellertid erinras, att — som departementschefen också

framhållit — möjlighet att tillåta nedskrivning enbart på grund av den i

rådande läge väntade allmänna prisutvecklingen torde förefinnas utan att

särskilda bestämmelser därom meddelas. Nedskrivning å rättighet till leverans

av vara skall enligt den i propositionen föreslagna författningstexten

medgivas bland annat om det göres sannolikt, att prisfall kommer att inträffa

före leveransdagen. Örn det redan av de ekonomiska förhållandena i ett visst

läge framgår, att ett allmänt prisfall troligen kommer att inträffa, erfordras

givetvis ingen ytterligare utredning härom. Vidare må erinras om vanskligheten

att bedöma storleken av nedskrivningsbehovet på grund av den väntade

allmänna prisutvecklingen för mer än den allra närmaste framtiden.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda,

att rätt till viss nedskrivning utan bevisning fastslås genom en särskild övergångsbestämmelse

till den föreslagna författningen. Utskottet vill emellertid

med hänsyn till de för tillfället rådande förhållandena göra det uttalandet,

att vid taxeringen år 1946 och så länge det nuvarande labila läget är bestående

nedskrivning å kontraherade varor till förkrigspris i vissa fall kan

vara berättigad. Med förkrigspris avser utskottet därvid priset vid krigsutbrottet

eller omedelbart dessförinnan. Att gå längre och medgiva nedskrivning

utan utredning till det ännu lägre pris, som för vederbörande varuslag

kan ha gällt under något av åren närmast före 1938 — vilket motionärerna

påyrkat — torde enligt utskottets mening ej vara påkallat.

Vad därefter angår yrkandet, att ytterligare nedskrivningsrätt skulle under

den ifrågavarande övergångsperioden föreligga, örn skattskyldig kunde

göra sannolikt, att nedskrivning till förkrigspris icke vore tillräcklig för täckande

av prisfallsrisk intill tiden för varans försäljning i oförändrat eller

bearbetat skick, vill utskottet till en början erinra örn att i vissa av de yttranden,

som äro återgivna i det till propositionen fogade statsrådsprotokollet,

framhållits, att den framtida tidpunkt, till vilken prissättningen borde hänföra

sig, även under normala förhållanden borde vara icke dagen för den

köpta varans leverans utan den sannolika tidpunkten för dess vidareförsäljning

av köparen i ena eller andra formen. Endast då skulle nedskrivningen

kunna fylla avsett ändamål att täcka föreliggande risk för å leveransen

uppkommande förlust. Utskottet har icke kunnat underlåta att tillmäta

detta argument stor vikt. Då å andra sidan de skäl, som kunna anföras

för den i propositionen gjorda begränsningen av nedskrivningsrätten

i förevarande avseende, knappast torde böra tillerkännas avgörande betydelse,

anser sig utskottet böra förorda en sådan ändring av den

föieslagna anvisningsbestämmelsen, att nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av varor må medgivas i den mån det göres sannolikt att

prisfall kommer att inträffa innan varorna levereras eller av den skatt
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

15

skyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Utskottet vill emellertid

därvid framhålla, att den omständigheten att någon mindre del av ett varuparti

ofta ej kan säljas, förrän lång tid förflutit efter leveransen, eller kanske

ibland ej alls kan säljas, enär varorna bliva inkuranta, icke bör tillmätas

någon betydelse vid bedömande av prisfallsrisken. Avgörande bör vara den

tidpunkt, då huvuddelen av det ifrågakomna varupartiet kan beräknas bliva

avyttrad.

Genom en sådan ändring av den i propositionen föreslagna författningstexten

torde syftet med det förevarande yrkandet i motionerna bliva tillgodosett.

Vid detta förhållande synes anledning att i nämnda syfte meddela en

särskild övergångsbestämmelse ej föreligga.

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan varulager i egentlig bemärkelse

och kontraherade varor delar utskottet departementschefens mening,

att särskilda bestämmelser härom icke nu böra meddelas. I anledning

av vad direktören A. Gabrielsson i denna fråga anfört i sin till bevillningsutskottet

ingivna skrivelse vill utskottet endast framhålla, att vad utskottet

förut anfört örn rätt för rörelseidkare att i det nuvarande läget utan särskild

utredning verkställa nedskrivning å kontraherade varor till förkrigspris, såvitt

av till utskottet lämnade uppgifter framgår, synes tillämpligt på aktiebolaget

Volvo, vars berättigade intressen i förevarande avseende därmed

torde bliva tillgodosedda.

För undvikande av missförstånd torde slutligen uttrycket »vid tiden för

bokslutet» i den föreslagna författningstexten böra utbytas mot orden »å balansdagen».

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 377 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas, för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---och skulder.

För skattskyldig, som baft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst

av rörelse ske på grundval av bans bokföring, med iakttagande dock

1 Senaste lydelse, se 1938: 368.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 64.

av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits

intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster,

för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig

justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Den

i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning

eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,

handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar

av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast

om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån

det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger

det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige

i oförändrat eller förädlat skick försäljas.

Vad här ----årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

2) att de likalydande motionerna I: 445 och II: 690, i den

mån desamma ej kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 december 1945.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Ekman, Velander, Björnsson,

Herman Ericsson, Franzon, Sundelin, Näsgård och Wehtje, samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle,

Falk, Olson i Göteborg, Vigelsbo, Bladh, Karlsson i Granebo och Kristensson.

Reservationer:

1) av herrar Björnsson och Lövgren, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 377; samt

2) av herrar Velander, Wehtje, Olson i Göteborg och Karlsson i Granebo.

459006. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:589 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelag a1 i texten