Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

1945-03-13 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1945:11, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående höjning av pensionsåldern

för statens befattningshavare.

1 en inom andra kammaren under nr 40 väckt motion, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har herr Hansson i Skediga hemställt,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam

utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda

samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

I fråga örn motiveringen för det väckta förslaget får utskottet hänvisa till

motionen.

Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i huvudsak

från år 193t, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen

genomfördes. Sänkningen innebar sådan nedsättning av pensionsåldrarna, att

desamma skulle utgöra 60 år för tjänstemän tillhörande 1—12 lönegraderna,

dock med undantag för vissa grupper, för vilka pensionsåldern bestämdes till

83 år, och 65 år för tjänstemän i högre lönegrader. Motiveringen för denna

sänkning byggde för tjänstemännen i de högre lönegraderna uteslutande på

synpunkter sammanhängande med statsförvaltningens effektivitet. För de lägre

befattningarna åberopades jämsides därmed även sociala skäl. Sålunda framhölls

den starka ökning av de arbetsföra åldrarna, som i samband med en

förskjutning av åldersfördelningen vore att emotse även under de närmaste

decennierna.

Frågan örn höjning av pensionsåldrarna har sedermera motionsvägen

bragts under riksdagens prövning. Sålunda yrkades i vissa vid

19å0 års lagtima riksdag väckta motioner, vilka hänvisades till bankoutskottets

handläggning, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

örn skyndsam utredning av nämnda fråga. Förslaget motiverades huvudsakligen

därmed, att de förhållanden, som råddö vid genomförandet år 1934

av en allmän sänkning av pensionsåldrarna, sedermera så väsentligt ändrats,

att en omprövning av hithörande spörsmål vore påkallad. Utskottet framhöll

för egen del (uti. nr 19), att enligt utskottets mening frågan örn en höjning

av pensionsåldrarna icke borde upptagas till övervägande, förrän cn längre

tids erfarenhet vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års

llihang till riksdagens protokoll 19Wi. S sami. Nr 11.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande nr 11.

reform. Den ståndpunkt, utskottet sålunda intog till frågan om en generel!

höjning av pensionsåldrarna, borde emellertid icke föranleda, att spörsmålet

om ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft

undanskötes. En lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara, att tjänstedugliga

befattningshavare medgåves kvarstå i tjänst efter pensionsålderns

inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet, en smidig

anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att statsmakterna

fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna, som

måhända framdeles kunde komma att visa sig förhastad. I enlighet med utskottets

hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit uttala sig för

en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst

efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att Kungl. Majit ville låta

verkställa utredning av frågan örn en förlängning av gällande anståndstid för

avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.

Maj:ts cirkulär dea 31 maj 1910, nr A21, vari framhölls såsom ett önskemål

i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares

arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd med avsked, i

den mån vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt

ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen.

Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av

1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för

anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition

nr 339 till 19il års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget. I enlighet

härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen intagits vissa regler

angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde.

Sålunda stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet, dels ali

myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie tjänsteman,

som är fullt tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter pensionsålderns

inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter därtill

föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två år. Enligt 5 mom.

i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare bibehållas i sin befattning

intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl. Majit, då särskilda

omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande i befattningen

ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare är tillämpligt, äger myndighet enligt 7 § kungörelsen

den 30 juni 1942, nr 695, under vissa förutsättningar låta anstå med

entledigande efter pensionsålderns inträde intill två år eller den längre tid

Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter bestämmer. Föreskrifter

om bibehållande i tjänst efter pensionsåldern äro jämväl meddelade i folkskolans

tjänstepensionsreglemente samt tjänstepensionsreglementet för lärare

vid högre kommunala skolor.

I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen nr 339

framställdes ånyo motionsvägen förslag om höjning av pensionsåldrarna. I

sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, att utskottet vid frågans om
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

3

prövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet och riksdagen

tidigare intagit. Utskottet vore nämligen icke övertygat, att sådana ändrade

förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera ett frångående av 1934

års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda förneka möjligheten av att utvecklingen

framdeles i olika hänseenden kunde gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna

bleve ofrånkomlig. Betydande besparingar stöde säkerligen att

vinna genom att de anställda bibehölles i tjänst intill högre ålder än för närvarande.

Frågan örn höjning av pensionsåldrarna syntes dock tarva ett mera

ingående övervägande ur olika synpunkter. Något hinder att, örn statsmakterna

så skulle finna lämpligt, efter reglementets ikraftträdande genomföra

en höjning förelåge icke, enär statstjänstemännen skulle bliva reglementsenligt

pliktiga att underkasta sig ändringar med avseende å pensionsåldern. Tills

vidare syntes den i propositionen föreslagna förlängningen av anStåndstiden

från två till i regel tre år få anses vara till fyllest. Anledning saknades att antaga,

att den vidgade anståndsmöjligheten icke skulle komma att av myndigheterna

och Kungl. Maj :t utnyttjas, i den mån förhållandena så påkallade.

Utskottet förutsatte, att Kungl. Majit med uppmärksamhet komme att följa

utvecklingen på förevarande område. Riksdagen beslöt i enlighet med vad

Kungl. Majit och utskottet föreslagit.

Frågan om en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med avsked

ur tjänst upptogs därefter av Kungl. Maj :t. I anförande till statsrådsprotokollet

den 4 december 1942 uttalade sålunda chefen för Finansdepartementet,

att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på ett sätt som borde

föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills av möjligheterna att

utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast vore detta förhållande

att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre åldersgrupperna foges i

anspråk för försvarsberedskapen och andra av krisläget betingade uppgifter.

I en framtid, när ändring härutinnan framträdde och ökat utrymme krävdes

för den yngre arbetskraften, kunde en härav betingad återgång till minskat

anlitande av de äldre anställningshavarna utan svårighet åvägabringas, enär

anstånd med avsked endast medgåves att gälla tills vidare, under den begränsade

tid medgivandet avsåge. Den skärpta knapphet pa arbetskraft, som

nu gjorde sig gällande, motiverade sålunda att de möjligheter att genom

anstånd med avsked utnyttja de äldre anställningshavarnas arbetskraft, på

vilka uppmärksamheten riktats i cirkuläret den 31 maj 1940, i ökad omfattning

vunne beaktande.

Genom beslut den 29 januari 1943 fäste Kungl. Maj :t vidare —■ med hänsyn

till då rådande brist på arbetskraft inom landet samt risken för överdimensionering

av statens järnvägars personalorganisation vid inträffande trafikminskning

— järnvägsstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av att

möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares arbetskraft tillvaratoges.

Kungl. Majit anbefallde fördenskull järnvägsstyrelsen att tillse,

att anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder medgåves an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

}

Ikirikoutskottets utlåtande nr 11.

ställningshavare i såväl rekryterings- som befordringsgrader i de fall, då vederbörandes

tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt ådagalagda samt

särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen. Därjämte anbefallde Kungl.

Maj :t generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att, envar

inom sitt verksamhetsområde, på motsvarande sätt tillvarataga föreliggande

möjligheter att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft.

Vid 1943 års riksdag yrkades i vissa inom båda kamrarna väckta motioner,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning

av frågan om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och

arbetare i statens tjänst.

I avgivet utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet, att utskottet vid omprövning

av den väckta frågan funnit sig sakna anledning att frånträda den ståndpunkt,

utskottet och riksdagen tidigare intagit, samt hemställde, att motionerna

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll

denna hemställan.

Med hänsyn till sedermera inträdda förhållanden beträffande tillgången på

arbetskraft inom landet anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari

19iA järnvägsstyrelsen att iakttaga därav föranledda modifikationer vid tilllämpningen

av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 29 januari 1943. Kungl.

Maj:t anbefallde tillika generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

att, envar inom sitt verksamhetsområde, förfara på motsvarande sätt.

Även vid 19U års riksdag yrkades i vissa inom kamrarna väckta motioner,

att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning av frågan

örn en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i

statens tjänst.

I avgivet utlåtande nr 29 anförde bankoutskottet följande:

_ den förnyade prövning, utskottet i år ägnat frågan örn höjning av pensionsåldrarna

för statens tjänstemän, har utskottet icke funnit några nya

omständigheter hava tillkommit, vilka skulle kunna motivera en annan ståndpunkt

än den utskottet och riksdagen förlidet år intogo vid behandlingen aven

da föreliggande, likartad framställning i ämnet. I enlighet härmed är utskottet

alltjämt av den uppfattningen, att även örn den väntade befolkningsutvecklingen

framdeles kan komma att aktualisera frågan om en allmän höjning

av pensionsåldrarna, några omedelbara åtgärder härutinnan icke äro

påkallade eller lämpliga. Tills vidare synes det vara till fyllest att utnyttja de

möjligheter, som pensionsreglementena medgiva, till beviljande av anstånd

ined avskedet utöver pensionsåldern, i den mån detta finnes erforderligt med

hänsyn till förefintlig knapphet på arbetskraft. Icke minst i betraktande avovissheten

rörande utvecklingen på arbetsmarknaden efter krigets slut synes

en avvaktande hållning på ifrågavarande område vara att tillråda. I detta

sammanhang må framhållas, att den under senaste tid ökade tillgången på

arbetskraft inom landet föranlett Kungl. Majit att — såsom framgår av den

ovan lämnade redogörelsen — i februari innevarande år anbefalla de affärsdrivande

verken att iakttaga viss återhållsamhet vid tillämpningen av anståndsregeln.

Vid angivna förhållanden finner utskottet icke skäl tillstyrka riksda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande nr lt. «>

gen att nu hos Kungl. Majit hemställa örn utredning i fråga om pensionsåldrarna.

Den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, innebär emellertid icke, att utskottet

underskattar betydelsen av de i motionerna framförda synpunkterna.

Liksom tidigare hyser utskottet den åsikten, att spörsmålet örn pensionsåldrarnas

avvägning — såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett

påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Man torde

kunna utgå från, att Kungl. Majit noga följer befolkningsutvecklingen och

dennas jämte andra faktorers inverkan på det föreliggande spörsmålet samt,

då så påkallas av inträdda ändrade förhållanden, föreslår riksdagen härav

betingade jämkningar i pensionslagstiftningen.

Den föreliggande frågan har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,

varit föremål för riksdagens prövning vid åtskilliga tillfällen under de senare

åren. Riksdagen har härvid av olika skäl ansett, att frågan örn en höjning av

pensionsåldrarna borde tills vidare undanskjutas. I sådant hänseende tillåter

sig utskottet hänvisa till sitt i fjol avgivna, här ovan återgivna utlåtande. Då

utskottet alltjämt vidhåller den uppfattning, som i detta utlåtande kommit till

uttryck, finner utskottet icke skäl föreligga att tillstyrka åtgärd i den nu

väckta motionens syfte. Frågan synes emellertid utskottet vara av den betydelse,

att den bör upptagas till allvarligt övervägande, så snart förhållandena

på arbetsmarknaden efter ett kommande fredsslut bättre kunna överblickas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 40 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1945.

På bankoutskottets vägnar:

GUST. SVEDMAN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sandén, Sandström, Friggeråker, Leander,

Edin och Petersson i Karlskrona;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljunghy,

Mattsson, Johnsson i Kastanjegården, Nilsson i Landskrona och Svensson i Alingsås.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

lii hana till riksdagens prut okoll f.945. H sami. Nr 11.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.