Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».
1945-03-13 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1945:11, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående höjning av pensionsåldern
för statens befattningshavare.
1 en inom andra kammaren under nr 40 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har herr Hansson i Skediga hemställt,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning angående höjning av pensionsåldern för de i statens tjänst anställda
samt därefter för riksdagen framlägga förslag i ämnet».
I fråga örn motiveringen för det väckta förslaget får utskottet hänvisa till
motionen.
Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i huvudsak
från år 193t, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen
genomfördes. Sänkningen innebar sådan nedsättning av pensionsåldrarna, att
desamma skulle utgöra 60 år för tjänstemän tillhörande 1—12 lönegraderna,
dock med undantag för vissa grupper, för vilka pensionsåldern bestämdes till
83 år, och 65 år för tjänstemän i högre lönegrader. Motiveringen för denna
sänkning byggde för tjänstemännen i de högre lönegraderna uteslutande på
synpunkter sammanhängande med statsförvaltningens effektivitet. För de lägre
befattningarna åberopades jämsides därmed även sociala skäl. Sålunda framhölls
den starka ökning av de arbetsföra åldrarna, som i samband med en
förskjutning av åldersfördelningen vore att emotse även under de närmaste
decennierna.
Frågan örn höjning av pensionsåldrarna har sedermera motionsvägen
bragts under riksdagens prövning. Sålunda yrkades i vissa vid
19å0 års lagtima riksdag väckta motioner, vilka hänvisades till bankoutskottets
handläggning, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
örn skyndsam utredning av nämnda fråga. Förslaget motiverades huvudsakligen
därmed, att de förhållanden, som råddö vid genomförandet år 1934
av en allmän sänkning av pensionsåldrarna, sedermera så väsentligt ändrats,
att en omprövning av hithörande spörsmål vore påkallad. Utskottet framhöll
för egen del (uti. nr 19), att enligt utskottets mening frågan örn en höjning
av pensionsåldrarna icke borde upptagas till övervägande, förrän cn längre
tids erfarenhet vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års
llihang till riksdagens protokoll 19Wi. S sami. Nr 11.
I
2 Bankoutskottets utlåtande nr 11.
reform. Den ståndpunkt, utskottet sålunda intog till frågan om en generel!
höjning av pensionsåldrarna, borde emellertid icke föranleda, att spörsmålet
om ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft
undanskötes. En lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara, att tjänstedugliga
befattningshavare medgåves kvarstå i tjänst efter pensionsålderns
inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet, en smidig
anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att statsmakterna
fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna, som
måhända framdeles kunde komma att visa sig förhastad. I enlighet med utskottets
hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit uttala sig för
en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst
efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa utredning av frågan örn en förlängning av gällande anståndstid för
avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.
I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.
Maj:ts cirkulär dea 31 maj 1910, nr A21, vari framhölls såsom ett önskemål
i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares
arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd med avsked, i
den mån vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt
ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen.
Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av
1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för
anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition
nr 339 till 19il års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget. I enlighet
härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen intagits vissa regler
angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde.
Sålunda stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet, dels ali
myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie tjänsteman,
som är fullt tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter pensionsålderns
inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter därtill
föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två år. Enligt 5 mom.
i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare bibehållas i sin befattning
intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl. Majit, då särskilda
omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande i befattningen
ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare är tillämpligt, äger myndighet enligt 7 § kungörelsen
den 30 juni 1942, nr 695, under vissa förutsättningar låta anstå med
entledigande efter pensionsålderns inträde intill två år eller den längre tid
Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter bestämmer. Föreskrifter
om bibehållande i tjänst efter pensionsåldern äro jämväl meddelade i folkskolans
tjänstepensionsreglemente samt tjänstepensionsreglementet för lärare
vid högre kommunala skolor.
I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen nr 339
framställdes ånyo motionsvägen förslag om höjning av pensionsåldrarna. I
sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, att utskottet vid frågans om
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
3
prövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet och riksdagen
tidigare intagit. Utskottet vore nämligen icke övertygat, att sådana ändrade
förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera ett frångående av 1934
års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda förneka möjligheten av att utvecklingen
framdeles i olika hänseenden kunde gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna
bleve ofrånkomlig. Betydande besparingar stöde säkerligen att
vinna genom att de anställda bibehölles i tjänst intill högre ålder än för närvarande.
Frågan örn höjning av pensionsåldrarna syntes dock tarva ett mera
ingående övervägande ur olika synpunkter. Något hinder att, örn statsmakterna
så skulle finna lämpligt, efter reglementets ikraftträdande genomföra
en höjning förelåge icke, enär statstjänstemännen skulle bliva reglementsenligt
pliktiga att underkasta sig ändringar med avseende å pensionsåldern. Tills
vidare syntes den i propositionen föreslagna förlängningen av anStåndstiden
från två till i regel tre år få anses vara till fyllest. Anledning saknades att antaga,
att den vidgade anståndsmöjligheten icke skulle komma att av myndigheterna
och Kungl. Maj :t utnyttjas, i den mån förhållandena så påkallade.
Utskottet förutsatte, att Kungl. Majit med uppmärksamhet komme att följa
utvecklingen på förevarande område. Riksdagen beslöt i enlighet med vad
Kungl. Majit och utskottet föreslagit.
Frågan om en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med avsked
ur tjänst upptogs därefter av Kungl. Maj :t. I anförande till statsrådsprotokollet
den 4 december 1942 uttalade sålunda chefen för Finansdepartementet,
att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på ett sätt som borde
föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills av möjligheterna att
utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast vore detta förhållande
att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre åldersgrupperna foges i
anspråk för försvarsberedskapen och andra av krisläget betingade uppgifter.
I en framtid, när ändring härutinnan framträdde och ökat utrymme krävdes
för den yngre arbetskraften, kunde en härav betingad återgång till minskat
anlitande av de äldre anställningshavarna utan svårighet åvägabringas, enär
anstånd med avsked endast medgåves att gälla tills vidare, under den begränsade
tid medgivandet avsåge. Den skärpta knapphet pa arbetskraft, som
nu gjorde sig gällande, motiverade sålunda att de möjligheter att genom
anstånd med avsked utnyttja de äldre anställningshavarnas arbetskraft, på
vilka uppmärksamheten riktats i cirkuläret den 31 maj 1940, i ökad omfattning
vunne beaktande.
Genom beslut den 29 januari 1943 fäste Kungl. Maj :t vidare —■ med hänsyn
till då rådande brist på arbetskraft inom landet samt risken för överdimensionering
av statens järnvägars personalorganisation vid inträffande trafikminskning
— järnvägsstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av att
möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares arbetskraft tillvaratoges.
Kungl. Majit anbefallde fördenskull järnvägsstyrelsen att tillse,
att anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder medgåves an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
}
Ikirikoutskottets utlåtande nr 11.
ställningshavare i såväl rekryterings- som befordringsgrader i de fall, då vederbörandes
tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt ådagalagda samt
särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen. Därjämte anbefallde Kungl.
Maj :t generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att, envar
inom sitt verksamhetsområde, på motsvarande sätt tillvarataga föreliggande
möjligheter att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft.
Vid 1943 års riksdag yrkades i vissa inom båda kamrarna väckta motioner,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning
av frågan om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och
arbetare i statens tjänst.
I avgivet utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet, att utskottet vid omprövning
av den väckta frågan funnit sig sakna anledning att frånträda den ståndpunkt,
utskottet och riksdagen tidigare intagit, samt hemställde, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll
denna hemställan.
Med hänsyn till sedermera inträdda förhållanden beträffande tillgången på
arbetskraft inom landet anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari
19iA järnvägsstyrelsen att iakttaga därav föranledda modifikationer vid tilllämpningen
av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 29 januari 1943. Kungl.
Maj:t anbefallde tillika generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
att, envar inom sitt verksamhetsområde, förfara på motsvarande sätt.
Även vid 19U års riksdag yrkades i vissa inom kamrarna väckta motioner,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning av frågan
örn en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i
statens tjänst.
I avgivet utlåtande nr 29 anförde bankoutskottet följande:
_ den förnyade prövning, utskottet i år ägnat frågan örn höjning av pensionsåldrarna
för statens tjänstemän, har utskottet icke funnit några nya
omständigheter hava tillkommit, vilka skulle kunna motivera en annan ståndpunkt
än den utskottet och riksdagen förlidet år intogo vid behandlingen aven
da föreliggande, likartad framställning i ämnet. I enlighet härmed är utskottet
alltjämt av den uppfattningen, att även örn den väntade befolkningsutvecklingen
framdeles kan komma att aktualisera frågan om en allmän höjning
av pensionsåldrarna, några omedelbara åtgärder härutinnan icke äro
påkallade eller lämpliga. Tills vidare synes det vara till fyllest att utnyttja de
möjligheter, som pensionsreglementena medgiva, till beviljande av anstånd
ined avskedet utöver pensionsåldern, i den mån detta finnes erforderligt med
hänsyn till förefintlig knapphet på arbetskraft. Icke minst i betraktande avovissheten
rörande utvecklingen på arbetsmarknaden efter krigets slut synes
en avvaktande hållning på ifrågavarande område vara att tillråda. I detta
sammanhang må framhållas, att den under senaste tid ökade tillgången på
arbetskraft inom landet föranlett Kungl. Majit att — såsom framgår av den
ovan lämnade redogörelsen — i februari innevarande år anbefalla de affärsdrivande
verken att iakttaga viss återhållsamhet vid tillämpningen av anståndsregeln.
Vid angivna förhållanden finner utskottet icke skäl tillstyrka riksda
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
liankoutskottets utlåtande nr lt. «>
gen att nu hos Kungl. Majit hemställa örn utredning i fråga om pensionsåldrarna.
Den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, innebär emellertid icke, att utskottet
underskattar betydelsen av de i motionerna framförda synpunkterna.
Liksom tidigare hyser utskottet den åsikten, att spörsmålet örn pensionsåldrarnas
avvägning — såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett
påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Man torde
kunna utgå från, att Kungl. Majit noga följer befolkningsutvecklingen och
dennas jämte andra faktorers inverkan på det föreliggande spörsmålet samt,
då så påkallas av inträdda ändrade förhållanden, föreslår riksdagen härav
betingade jämkningar i pensionslagstiftningen.
Den föreliggande frågan har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
varit föremål för riksdagens prövning vid åtskilliga tillfällen under de senare
åren. Riksdagen har härvid av olika skäl ansett, att frågan örn en höjning av
pensionsåldrarna borde tills vidare undanskjutas. I sådant hänseende tillåter
sig utskottet hänvisa till sitt i fjol avgivna, här ovan återgivna utlåtande. Då
utskottet alltjämt vidhåller den uppfattning, som i detta utlåtande kommit till
uttryck, finner utskottet icke skäl föreligga att tillstyrka åtgärd i den nu
väckta motionens syfte. Frågan synes emellertid utskottet vara av den betydelse,
att den bör upptagas till allvarligt övervägande, så snart förhållandena
på arbetsmarknaden efter ett kommande fredsslut bättre kunna överblickas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 40 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1945.
På bankoutskottets vägnar:
GUST. SVEDMAN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Sandén, Sandström, Friggeråker, Leander,
Edin och Petersson i Karlskrona;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljunghy,
Mattsson, Johnsson i Kastanjegården, Nilsson i Landskrona och Svensson i Alingsås.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
lii hana till riksdagens prut okoll f.945. H sami. Nr 11.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.