Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

1945-04-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1945:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättning till

vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring.

I nedannämnda, till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade

motioner hava förslag framställts angående ersättning till vissa personer

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

I fråga om motiveringen för de väckta förslagen får utskottet, i den mån

redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 1:8,

1:35 och 11:410.

1 :o.

Frisörmästaren Friden William Sigvard Holmqvist och nattvakten Carl

Emil Olsson. I likalydande motionerna I: 8 och II: 18, väckta den förra av

herr Arrhén och den senare av herr Ljungqvist jämte två av andra kammarens

övriga ledamöter, hemställes, »att riksdagen ville besluta om en

ersättning till Holmqvist och Olsson med de av dem begärda beloppen, dock

med avdrag för vad som till dem utbetalas av riksförsäkringsanstalten».

Vidare hemställes i likalydande motionerna 1:35 och 11:74, väckta den

förra av herr Wagnsson och den senare av herrar Lundqvist och Nilsson i

Göteborg, »att riksdagen ville besluta örn skadestånd och livräntor att tillerkännas

de skadade i enlighet med deras i rättegångarna framställda

yrkanden».

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

Den 26 maj 1942 hade Holmqvist och Olsson, vilka då vörö inkallade i

militärtjänst samt tillhörde ett i Trollhättan förlagt landstormsförband,

Holmqvist såsom landstormsfänrik och Olsson såsom korpral, deltagit i en

inom Trollhättans skyddsområde anordnad fälttjänstövning. De inkallade

hade haft till uppgift, bland annat, att med ett antal man försvara Spiköbron

i Trollhättan. Vid övningen hade särskilt för tillfället tillverkade

sprängladdningar, bestående av en halv »gubbe» nilrolit, en tändhatt och en

stubintråd, använts. Strax före klockan 19 ifrågavarande dag hade fientliga

pansarbilar närmat sig de platser där de inkallade befunno sig. De hade

då antänt stubintråden till var sin sprängladdning som de ämnat kasta mot

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 8 sami. Nr 28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

pansarbilarna. Just som de skolat kasta laddningarna hade några barn

och andra civila personer sprungit fram för att se på bilen och därvid kommit

i vägen för kasten. De inkallade hade då hejdat kasten med påföljd att

laddningarna exploderat i deras högra händer, vilka fullständigt sönderslitits

och därefter måst bortopereras. Holmqvist erhöll även en skada i ena örat.

Av en genom vederbörande militärmyndighet verkställd undersökning

rörande olyckshändelsen framgår, att möjlighet synes ha förefunnits för

Holmqvist och Olsson att utan fara för tillstädeskommande personer kasta

dynamitladdningarna åt annat håll än där åskådarna befunnit sig. Emellertid

hade Holmqvist och Olsson haft sin uppmärksamhet riktad på övningsuppgiften

i så hög grad, att de icke kunnat besluta sig för att på detta sätt

befria sig från laddningarna.

Genom beslut av riksförsåkringsanstalten ha Holmqvist och Olsson tillerkänts

livräntor, Holmqvist enligt olycksfallsförsäkringslagen och Olsson

enligt militärersättningsförordningen. Livräntorna utgöra för Holmqvist

1 690 kronor per år och för Olsson 1 209 kronor 60 öre per år. Graden av

invaliditet har härvid fastställts för den förre till 65 % och för den senare

till 60 %.

Holmqvist och Olsson ha efter stämning å kronan vid Stockholms rådhusrätt

yrkat åläggande för kronan att till vardera av dem utgiva ersättning

dels för sveda och värk med 3 000 kronor, dels för lyte och stadigvarande

men med 7 000 kronor, dels ock för hinder och brist i näring i form

av livränta å 250 kronor i månaden. Rådhusrätten har genom dom den

29 juni 1944, enär Holmqvist och Olsson icke ådagalagt något förhållande,

på grund varav kronan skulle vara gentemot dem skadeståndsskyldig i anledning

av ifrågakomna olycksfall, funnit deras talan icke kunna bifallas.

Tillika har rådhusrätten förpliktat dem att utgiva ersättning för kronans

rättegångskostnader. Svea hovrätt, varest Holmqvist och Olsson sökt ändring,

har genom dom den 2 januari 1945 ej funnit skäl att göra ändring i

rådhusrättens dom.

Enligt vad utskottet inhämtat, ha Holmqvist och Olsson fullföljt sin talan

hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen.

Sedan vid innevarande riksdag inom första kammaren till chefen för försvarsdepartementet

framställts interpellation rörande förbättrad ersättning

åt Holmqvist och Olsson, har departementschefen genom remiss den 18

januari 1945 anmodat riksförsäkringsanstalten att yttra sig rörande interpellationen,

varvid anstalten jämväl skulle uttala sig, huruvida — för det

fall att vederbörliga domstolsutslag vunne laga kraft — anledning kunde

föreligga att av billighetsskäl tillerkänna Holmqvist och Olsson särskilda

vederlag.

I anledning härav har riksförsåkringsanstalten i ett den 31 januari 1945

dagtecknat yttrande till chefen för försvarsdepartementet, vilket yttrande

överlämnats till bankoutskottet, anfört bland annat följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande rdt 23.

3

Frågan om förbättrade förmåner åt under militärtjänstgöring kroppsskadade

värnpliktiga med flera har vid ett flertal tillfällen under de senare

åren och senast under år 1944 varit föremål för statsmakternas prövning.

I skrivelse den 26 februari 1943 uppdrog Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa en översyn av förordningen den 18 juni 1927 örn

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

särskilt i vad avsåge, bland annat, grunderna för beräkning av värnpliktigs

arbetsförtjänst, samt att till Kungl. Majit inkomma med utredning i

ärendet ävensom därav betingade förslag till nya bestämmelser i ämnet.

Till åtlydnad härav avgav riksförsäkringsanstalten den 25 september 1943

underdånigt yttrande med förslag till ändring i vissa delar av militärersättningsförordningen.

Riksförsäkringsanstalten framhöll däri, bland annat, att erfarenheten

under den tid, som förflutit sedan begynnelsen av nu pågående världskrig,

hade givit vid handen, att de ersättningsförmåner, som utginge enligt gällande

militärersättningsförordning, knappast vore tillfyllest. Detta vöre i

hög grad förhållandet beträffande de inkallade, som hade försörjningsplikt

gentemot anhöriga.

I anslutning härtill föreslog riksförsäkringsanstalten ökade ersättningsförmåner

på det sätt, att de värnpliktigas årliga arbetsförtjänst, efter vilken

ersättningen beräknades, skulle höjas från de i 8 § i förordningen angivna

beloppen, 1 764 respektive 2 160 kronor, till 2 400 respektive 2 700 kronor

samt att ytterligare två grupper skulle införas med en beräknad årlig arbetsförtjänst

av 3 000 respektive 3 900 kronor. Vid sidan av de å dessa belopp

beräknade livräntebeloppen skulle enligt förslaget till vissa försörjningspliktiga

utgå så kallat familjetillägg. Riksförsäkringsanstaltens förslag vänn

emellertid ej Kungl. Majits gillande. Kungl. Majit fann det framlagda förslaget

böra bliva föremål för överarbetning och har sedermera givit Socialvårdskommittén

i uppdrag att verkställa sådan överarbetning. I avvaktan

på kommitténs blivande förslag framlades i proposition den 11 februari

1944 (nr 107) förslag till 1944 års riksdag angående vissa ändringar i 1927

års militärersättningsförordning. 1 avseende å de värnpliktigas årliga arbetsförtjänst

innebar förslaget, att arbetsförtjänsten skulle antagas utgöra

a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen

omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer

eller i 27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning

eller tjänstgöring;

c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,

varunder han fyllt 22 år; samt

d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).

Efter i ärendet väckta motioner och på hemställan av andra lagutskottet

beslöt riksdagen, som i övrigt biföll Kungl. Majits förslag rörande arbetsförtjänstens

beräknande, alt värnpliktiga efter utgången av det kalenderår,

varunder de fylla 28 år, skulle hänföras till den i propositionen föreslagna

klassen b). Förordning i ämnet utfärdades den 9 juni 1944 (nr 316) och

trädde i kraft den 1 juli 1944. Enligt övergångsbestämmelserna skola dock

ersättningsanspråk, vilka grunda sig på olycksfall som inträffat eller sjukdom

sorn yppats före nämnda dag, bedömas enligt äldre bestämmelser.

Därest militärersättningsförordningen i dess efter den 1 juli 1944 gällande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Hankoutskottets utlåtande nr 23.

lydelse varit tillämplig vid tiden för de nu ifrågavarande olycksfallen,

skulle detta för Holmqvists del icke hava medfört någon förändring i avseende

å ersättningens storlek, enär han såsom tidigare anförts erhållit

ersättning enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. I fråga örn

Olsson, som är född år 1899, skulle ersättningen under samma förutsättning

hava beräknats efter en årlig arbetsförtjänst av 2 400 kronor i stället för

såsom nu skett efter 2 160 kronor. Livränta skulle vid sådant förhållande

hava utgått med 960 kronor för år räknat mot såsom nu sker med 864

kronor.

Sedan 1927 års militärersättningsförordning trätt i kraft den 1 januari

1928, hava i ett stort antal fall personer, vilka före förordningens ikraftträdande

ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöring och på grund

härav beviljats ersättning jämlikt bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning,

gjort framställning att komma i åtnjutande av de i 1927

års förordning angivna förmånerna i stället för de enligt den äldre förordningen

utgående. Dessa framställningar hava emellertid — såvitt riksförsäkringsanstalten

har sig bekant — alltid lämnats utan bifall.

Däremot har riksdagen, där särskilt ömmande omständigheter ansetts

föreligga, undantagsvis beviljat särskilt understöd att utgå vid sidan av den

ersättning, som utgår enligt militärersättningsförordningen.

Vid bedömandet av frågan, huruvida i ett visst fall i jämförelse med andra

med liknande skada anledning finnes att av billighetsskäl bereda vederbörande

särskilt vederlag, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening hänsyn

tågås till den inverkan skadan skäligen kan antagas hava haft i avseende

å den skadades ekonomiska förhållanden ävensom till förefintliga ömmande

familjeförhållanden.

Det är givetvis vanskligt att bedöma vilken inverkan nu ifrågavarande

olycksfall skäligen kunna anses hava haft i avseende å de skadades ekonomiska

förhållanden. Detta gäller särskilt i fråga örn Holmqvist, enär exakta

uppgifter rörande hans arbetsinkomster före och efter olycksfallet icke stått

att erhålla.

Av förefintliga handlingar framgår emellertid, att Holmqvist själv uppgivit,

att hans arbetsinkomst av frisöryrket före olycksfallet kunde beräknas

uppgå till mellan 4 000 och 6 000 kronor årligen. Holmqvists rättegångsombud

synes emellertid av domstolsprotokolien att döma under hand hava

lämnat uppgift om Holmqvists inkomster under åren 1935—1940, varav

framgår, att den genomsnittliga inkomsten under denna period skulle hava

utgjort 3 610 kronor. Efter olycksfallet har Holmqvist från oktober 1943

bedrivit viss försäljningsverksamhet, varav han enligt uppgift till familjebidragsnämnden

i Borås haft en inkomst av mellan 300 och 350 kronor för

månad. Såvitt handlingarna giva vid handen synes Holmqvist alltså efter

oktober 1943 av eget arbete hava kunnat förskaffa sig en inkomst av mellan

3 600 och 4 200 kronor för år. Då Holmqvist därjämte såsom tidigare

anförts från riksförsäkringsanstalten åtnjuter livränta med för närvarande

1 690 kronor för år, synes hans sammanlagda årliga inkomster uppgå till i

runt tal mellan 5 200 och 5 800 kronor. Vid antagandet att han, därest

olycksfallet icke hade inträffat, hade fortsatt i sitt förutvarande yrke och

därav kunnat bereda sig ungefär samma arbetsinkomst som tidigare, synes

olycksfallet sålunda icke hava föranlett minskning av hans inkomster.

Av remisshandlingarna och av införskaffad utredning framgår, att Olsson

före olycksfallet innehade och alltjämt innehar anställning hos aktiebolaget

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

5

Surte glasbruk. År 1941 uppgick hans arbetsinkomst från sagda bruk till

3 783 kronor, varav 562 kronor utgick månadsvis såsom bränsle- och hyresersättning.

Under nämnda år hade han utfört arbete för bolagets räkning

under 255 dagar samt varit inkallad till militärtjänst 45 dagar. Därest

Olsson under hela året (290 arbetsdagar) utfört arbete hos glasbruket synes

hans arbetsförtjänst från bruket uppskattningsvis kunna antagas till omkring

4 225 kronor.

Efter olycksfallet synes Olsson icke hava kunnat återgå till sitt tidigare

arbete men har av arbetsgivaren beretts annan sysselsättning. På grund av

att Olsson till följd av sin skada icke kunnat utföra ackordsarbete, har han

fått vidkännas viss minskning av arbetsinkomsten. År 1944, varunder han

utförde arbete under i runt tal 277 dagar, åtnjöt han från arbetsgivaren en

sammanlagd inkomst av 3 528 kronor, inberäknat viss bränsle- och hyresersättning.

Med hänsyn tagen till den Olsson av riksförsäkringsanstalten tillerkända

livräntan, vilken för närvarande inklusive dyrtidstillägg utgår med 1 209

kronor 60 öre för år räknat, synes icke heller Olsson åtminstone för närvarande

hava lidit någon ekonomisk förlust på grund av olycksfallet.

Såväl Holmqvist som Olsson äro gifta men hava icke minderåriga barn.

Holmqvists hustru har dessutom förvärvsarbete. Särskilda ömmande familjeförhållanden

synas sålunda icke vara för handen i nu föreliggande fall.

Åberopande vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten uttala, att

anstalten för sin del håller före, att i betraktande av förhållandena i nu berörda

och i jämförbara fall. anledning för närvarande knappast kan anses

föreligga att av billighetsskäl tillerkänna nu ifrågavarande skadade särskilda

vederlag.

Därest särskilda vederlag likväl anses böra beredas dem, synes detta

enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande i varje fall endast böra ske i

form av engångsersättning.

Vid besvarande den 28 februari 1945 av förenämnda interpellation har

chefen för försvarsdepartementet — sedan riksdagen genom väckta motioner

fått möjlighet att laga ställning i ärendet — ansett sig icke böra uttala

någon uppfattning i frågan, huruvida anledning kunde föreligga att av billighetsskäl

tillerkänna Holmqvist och Olsson särskilda vederlag.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, har riksdagen tidigare endast Utskottet.

i ett fåtal undantagsfall medgivit, att särskilt understöd finge utgå vid sidan

av den ersättning, som utgives enligt militärersättningsförordningen. Det

har här rört sig örn fall, i vilka under militärtjänstgöring ådragen kroppsskada

eller sjukdom medfört särskilt ödesdigra verkningar för den skadade

eller sjuke, såsom svår huvudskada i förening med höggradig nedsättning

av synförmågan, svåra rubbningar i balanssinnet, m. m. I andra fall har

riksdagen hittills icke medgivit ersättning enligt gynnsammare grunder än de

i olycksfallsförsäkringslagen eller militärersättningsförordningen fastslagna.

Faran för vittgående konsekvenser har nämligen ansetts böra utesluta, att

härvid avsteg göres från de författningsenliga ersättningsgrunderna. I den

mån de fastställda ersättningsbeloppen framstått såsom otillräckliga, hava

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

— såsom framgår av den lämnade redogörelsen — generella förhöjningar

av desamma genomförts.

Mot bakgrunden av sålunda tillämpad praxis finner utskottet — även med

behjärtande av omständigheterna i samband med de Holmqvist och Olsson

övergångna olycksfallen — sig svårligen kunna tillstyrka, att av billighetsskäl

särskilda vederlag skulle tillerkännas dem. Icke heller synas de skadades

ekonomiska förhallanden vara av den art, att de i och för sig kunna

motivera ett frångående av grunderna för utgivande av livräntor enligt åberopade

författningar. Erinras må jämväl, att frågan om tillerkännande av

särskilda skadestånd och livräntor åt de skadade för närvarande är föremål

för högsta domstolens prövning.

Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet böra avstyrka, att

åtgärder nu vidtagas i de väckta motionernas syfte.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motioner 1:8 och 11:18 samt 1:35 och

11:74 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

2:o.

Maskinkonstruktören Knut Harald Asplund. I motionen II: 410 hemställer

herr Skoglund i Umeå, »att riksdagen måtte, utan hinder av att

vederbörande myndigheter funnit ersättning icke böra utgå, tillerkänna

värnpliktige Knut Harald Asplund ersättning för sjukdom, som kommit till

synes under tiden för hans militärtjänstgöring, enligt i militärersättningsförordningen

stadgade grunder».

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

Asplund var född den 22 mars 1911 och avled, enligt utskottet tillhandakommet

utdrag av död- och begravningsbok, den 12 mars 1945.

Under fullgörande av militärtjänstgöring den 20 augusti 1941 råkade han

vid färd å cykel köra omkull, varvid han ådrog sig skada å huvudet. I anledning

härav intogs han sistnämnda dag å Gällivare lasarett. Enär han förmodades

lida av tumör i hjärnan, överfördes han till Umeå lasarett och därifrån

till serafimerlasarettet i Stockholm, varest han den 2 oktober 1941

opererades för turnor cerebri. Den 8 december 1941 intogs han åter å Umeå

lasarett för efterbehandling. Asplund har sedermera under olika perioder

av aren 1942 1944 såsom frivillig tagits i anspråk i expeditionstjänst vid

försvarsväsendet.

Sedan Asplund hos riksförsäkringsanstalten anhållit örn ersättning i anledning

av berörda skada, förklarade riksförsäkringsanstalten genom beslut

den 6 februari 1942, att enär skälig anledning funnes att antaga, att sjukdomens

framträdande föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

7

och att denna icke väsentligen bidragit därtill, ersättning jämlikt 1927 års

militärersättningsförordning icke kunde tillerkännas Asplund.

Försäkringsrådet, varest Asplund häröver anförde besvär, har genom utslag

den 4 september 1942 ej funnit skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Sedan motionären anhållit om professorn H. Olivecronas utlåtande rörande

det samband, som kunde föreligga mellan berörda olycksfall och den

sjukdom, för vilken Asplund undergått operation, har professorn Olivecrona

i ett den 7 mars 1945 dagtecknat utlåtande, vilket av motionären överlämnats

till bankoutskottet, anfört bland annat, att det vore uppenbart, att den

hjärntumör, för vilken Asplund den 2 oktober 1941 undergick operation,

funnits långt före olycksfallet och att detta i själva verket sannolikt förorsakats

av hjärntumören. Huruvida det genomgångna olycksfallet haft

någon betydelse för hjärntumörens fortsatta utveckling vore omöjligt att

med bestämdhet avgöra men man kunde ej heller med absolut visshet utesluta

att så ej kunde ha varit fallet.

Sedan Asplund numera avlidit, har den väckta ersättningsfrågan förfallit.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 410 ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1945.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sandén, Sandström, Sundvik, Friggeråker, Leander*,

Lindblom, Löfgren och Fahlander;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungby,

Eriksson i Sandby, Johnsson i Kastanjegården*, Sundberg, von Seth och Persson i

Norrby.

Utskottet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.