Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.

1945-05-31 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1945:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full

utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av

grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.

I tva till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, väckta den ena

under nr 177 i första kammaren av herr Gärde jämte fyra av kammarens

övriga ledamöter och den andra under nr 291 i andra kammaren av herr

Bergvall jämte sju av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet

av grundsatsen om pensionernas oantastbarhet ävensom för

riksdagen framlägga det förslag, som föranledes av utredningen».

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: lil följande.

»Den rättsliga uppfattningen av tjänstepensionen har såväl då fråga är örn

privatanställda som statens eller kommunernas befattningshavare under de

senaste årtiondena genomgått en mycket betydelsefull förändring. Tidigare

betraktades pensionen mera som ett av humanitet påkallat understöd från

arbetsgivaren till den anställde än som ett på anställningsförhållandet grundat

rättsanspråk. Denna uppfattning är numera föråldrad. Enligt vad som

torde vara allmänt erkänt, utgör pensionen en successivt intjänad löneförmån.

Den anställdes löneförmåner bestå med andra ord dels av kontant lön

jämte eventuella naturaförmåner och dels av den pensionsrätt, som från är

till år intjänas. En konsekvens av denna pensionens karaktär är att pensionsrätten

göres, som det plägar uttryckas, oantastbar. Pensionens oantastbarhet

innebär, att när den anställde lämnar anställningen hos en arbetsgivare, den

pensionsrätt, som han under anställningstiden intjänat, kvarstår orubbad,

varvid pensionsrättens värde bestämmes enligt försäkringstekniska grunder.

Huruvida och i vilken omfattning kostnaderna för pensioneringen bestridas

av arbetsgivaren eller av den anställde, är enligt nu angivna betraktelsesätt

utan betydelse vid bedömande av det värde pensionen vid en viss tidpunkt

äger.

De sålunda angivna grundsatserna om pensionens oantastbarhet ha sedan

länge gjort sig gällande vid de privatanställdas pensionering. Allt ifrån sin

tillkomst år 1917 bröt Svenska personalpensionskassan (SPP) med den dittills

allenarådande principen, att en anställd, som i förtid avgick ur arbetsgivarens

tjänst, förlorade sin intjänade pensionsrätt liksom varje gottgörelse

därför. I stället uppställde SPP den maximen, att en sådan anställd skall ha

ovillkorlig rätt till så stor del av pensionen, som försäkringstekniskt sett

svarar mot den gångna tjänstetiden och de under denna för honom gjorda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

15

insatserna. Den nya grundsatsen gjordes obligatorisk, och någon valfrihet pä

denna punkt tillerkändes alltså icke arbetsgivaren.

Även i fråga örn de kommunalanställdas pensionering har oantastbarhetsprincipen

alltmera trängt igenom. Den i nära anslutning till SPP år 1922

grundade Sveriges kommunalanställdas pensionskassa (SKP) har liksom

SPP alltifrån sin tillkomst tillämpat samma princip. En avgående befattningshavare

tillgodoföres således även här hela värdet av de för honom inbetalda

avgifterna och detta tillgodoförande sker i form av ett fullvärdigt fribrev.

För en stor del av de kommunalanställda har pensionsfrågan ordnats

genom anslutning till SKP. Även i fall då så icke skett, utan pensioneringen

ombesörjes av kommunerna direkt, såsom i ett flertal större stadssamhällen,

har oantastbarhetsprincipen vunnit en allt vidsträcktare användning och man

synes äga grundad anledning antaga, att den kommunala pensioneringen

inom mycket nära liggande framtid skall vara byggd på den oantastbara

pensionsrättens grund.

Ett avsevärt antal kommunala befattningshavare med offentlig tjänsteställning,

framför allt folkskollärarna och landstingens sjukvårdspersonal,

har sin pensionering ordnad genom Statens pensionsanstalt. Frågan örn dessa

befattningshavares pensionsförhållanden är för närvarande föremål för utredning

genom tillkallade sakkunniga.

Den förändrade uppfattning av pensionsrättens natur, som under de sista

årtiondena framträtt med allt större styrka, har ej heller lämnat de statligt

anställdas pensionering oberörd. Den statliga pensioneringen stod dock i

väsentlig mån länge kvar på understödsprincipens ståndpunkt. Sålunda gick

en befattningshavare, som före pensionsåldern lämnade anställningen utan

att erhålla sjukpension, miste örn all kompensation för tidigare innehavd

pensionsrätt, inklusive de pensionsavgifter, som genom avdrag å utgående

lön inbetalts av honom själv. Den uppenbara orättvisan i detta system påtalades

allt starkare, och principiellt tillerkändes, först vid kommunikationsverken

(1920) och sedan mera allmänt, de statliga befattningshavarna gottgörelse

för den del av pensionen, som svarade mot deras inbetalningar.

På grundval av ett av 1938 års pensionssakkunniga avgivet betänkande

(SOU 1941: 10) utfärdades år 1941 nya bestämmelser angående den allmänna

tjänste- och familjepensioneringen (SFS 1941, 1008, 1009). Även örn 1941

års reglering av statstjänstemannens pensionsfråga i flera hänseenden innefattar

betydande framsteg och förtjänar allt erkännande, intager dock i denna

reglering frågan om pensionernas oantastbarhet en mera undanskjuten

ställning. På denna punkt torde ej heller ha åsyftats annat än mera oväsentliga,

huvudsakligen av praktiska skäl föranledda modifikationer i de dittills

gällande reglerna. Bland de avvikelser från oantastbarhetsprincipen, som

fortfarande kvarstå, torde här böra nämnas följande.

1. Befattningshavare, som avgår ur statstjänst, innan han minst tre år

tillhört pensionsberättigande befattning, går helt förlustig såväl egen- sorn

familje-pensionsrätt liksom ersättning för erlagda pensionsavgifter.

2. Den uppskjutna livränta, som erhålles i stället för den före avgången

gällande tjänstepensionsrätten, utmätes med hänsyn till tjänstetiden men

motsvarar endast en del av den intjänade pensionsrätter

3. En nedsättning med i regel två tredjedelar och lägst en tredjedel inträder

i fall. då befattningshavare dömts till avsättning eller till följd av

tjänstefel skåls från tjänsten.

Även i vissa andra hänseenden hilar den anställde, sorn avgått ur statstjänst,

en mindre gynnad ställning än som under motsvarande förhållanden

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

tillkommer anställda bl. a. vid pensionsförsäkring i SPP eller SKP. Sålunda

bortfaller vid för tidig avgång det i tjänstepensionen ingående försäkringsskyddet

vid för tidig arbetsoförmåga. Den omräkning av livräntan till förtidslivränta,

som i vissa fall kan äga rum, medför en stark reduktion av livräntans

belopp. Vidare gäller den uppskjutna livränta, som tjänstemannen

erhåller, genomgående från en pensionsålder av 65 år, även i det fall att

pensionsåldern för den tjänst han innehaft varit lägre.

En fråga, som förtjänar särskild uppmärksamhet, är, huruvida icke liksom

vid utbetalning av tjänstepension dyrtidstillägg bör utgå även vid utbetalning

av uppskjuten livränta. De skäl, som tala för att pensionen bibehålies

vid en viss värdebeständighet — utan en sådan värdebeständighet kan pensioneringen

icke på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål — gälla i lika

mån den uppskjutna livräntan.

Ur försäkringsteknisk synpunkt torde de avsteg från oantastbarhetsprincipen,

som alltjämt kvarstå, icke kunna motiveras. De utgöra dessutom ett

hinder för den anpassning av arbetskraften, som särskilt under nuvarande

förhållanden är ett viktigt samhällsintresse. För nutida uppfattning framstår

det som främmande, att staten skulle söka kvarhålla befattningshavare

i sin tjänst genom att vid deras avgång avkräva dem en ekonomisk kompensation

av det slag, varom här är fråga. Under alla förhållanden äro dessa

spörsmål av den såväl principiella som praktiska betydelse, att de böra upptagas

till en förutsättningslös utredning.

Vid en sådan utredning böra även beaktas vissa praktiska frågor. Bestämmelse

saknas sålunda örn att den statsanställde, som innan pensionsrätt

för honom inträtt lämnar statstjänsten, skall erhålla underrättelse örn sin

ställning i pensionshänseende vid avgången, pensionsbesked. Sådan underrättelse

torde vara allmänt tillämpad praxis vid försäkringsmässig pensionering.

Att meddelande lämnas i sådana fall skulle självfallet i hög grad

underlätta såväl för den avgångne själv som vid hans frånfälle för hans

efterlevande att tillvarataga den pensionsrätt, som tillkommer dem. En anmärkning,

som därjämte kan riktas mot de statliga anordningarna, är att

möjlighet saknas till överföring av intjänt pensionsrätt till annan pensionsinrältning,

som den anställde vid antagande av ny tjänst kan komma att tillhöra.

Sådan överföring har i avsevärd utsträckning kommit till användning

inom den kommunala och den enskilda tjänstepensioneringen och medför

den fördelen, att den i den tidigare tjänsten intjänta pensionsrätten kan inordnas

i den pensionsrätt, som tillkommer befattningshavaren vid avgång

från den senare tjänsten.»

Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande från statskontoret, som anfört följande:

Såsom framgår av den i motionerna lämnade redogörelsen är principen

om pensionernas oantastbarhet numera godtagen inom den statliga pensioneringen.

Fullt genomförd torde principen vara vid den reglering av

pensionsförhållandena som har avseende å statstjänstemäns övergång mellan

olika områden av statlig och kommunal verksamhet. Flyttar en anställningshavare

mellan olika befattningar, som äro underkastade av Kungl.

Majit och riksdagen antagna pensionsbestämmelser, för han i regel med

sig sin intjänta pensionsrätt. I den nya befattningen får han nämligen tillgodoföra

sig de tjänstår till vilka hänsyn skulle tagits vid bestämmandet

av pensionen i den förra befattningen. Detta gäller vid övergång såväl

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

17

mellan rent statliga verksamhetsområden som ock mellan statliga och kommunala

befattningar inom sådana områden av den offentliga verksamheten,

där både staten och kommunen äro bärare av verksamheten, exempelvis

skolväsendet.

Vid regleringen av pensionsförhållandena för anställningshavare, som

lämnar sin statliga befattning för att övergå i enskild tjänst, förekommer

åter en modifierad tillämpning av oantastbarhetsprincipen. En redogörelse

för de inskränkningar i principen, som i dylika fall föreligga, har lämnats

i motionerna. Avvikelserna torde väsentligen vara föranledda av de anställningsförhållanden,

som gälla för statens anställningshavare, särskilt

av tjänstemannakategorierna, och till vilka motsvarighet i regel saknas

inom den privata företagsamheten. Pensionsrätt enligt de statliga reglementena

tillkommer vad tjänstemännen beträffar regelmässigt endast befattningshavare

med fastare anställning, nämligen innehavare av ordinarie

och extra ordinarie befattningar. Det utmärkande för den ordinarie anställningen

är den garanti mot obehörigt avskedande, som är knuten vid

innehavet av ordinarie tjänst. Inom den privata företagsamheten saknas i

regel sådant skydd för tjänstemännen. De begränsningar i oantastbarhetsprincipen,

som i statsverkets intresse genomförts i den statliga pensioneringen,

torde väsentligen vara betingade just av de ordinarie tjänstemännens

rätt att ensidigt uppsäga tjänsteavtalet.

Erinras må, att riksdagens revisorer i sin till 1944 års riksdag avlämnade

berättelse föreslagit ytterligare begränsning av pensionsrätten för anställningshavare,

som i förtid lämnar statstjänsten (se § 40). Revisorerna

hava därvid framhållit, att det uppenbarligen icke kunde vara ett statligt

intresse, att en tjänsteman eller arbetare, som erhållit utbildning för sin

uppgift och sedermera placerats å tjänstepensionsberättigande befattning,

där hans förvärvade kunskaper skulle kunnat nyttiggöras, efter endast

kort tids anställning lämnade statstjänsten. Följaktligen kunde det icke

heller ur statens synpunkt anses motiverat, att sådan anställningshavare

tillerkändes uppskjuten livränta, i synnerhet som denna endast till en

mindre del grundade sig på de pensionsavdrag, som befattningshavaren

haft att vidkännas. Allra minst torde medgivande av en dylik förmån vara

befogat i sådana fall — vilket ofta inträffade — där befattningshavare

överginge till annan ekonomiskt mera fördelaktig verksamhet, för vilken

denne särskilt kvalificerat sig genom sin föregående anställning i statens

tjänst.

På grund av statsuppgifternas speciella karaktär torde en övergång från

statstjänst till privat anställning relativt sett icke vara vanlig. För statstjänstemännens

vidkommande lär därför ett konsekvent genomförande av

oantastbarhetsprincipen i den statliga pensioneringen vara av ringa praktisk

betydelse. Krav på ändring av pensionsbestämmelserna i förevarande

avseende torde icke hellar bäras av ett allmänt intresse. Enligt statskontorets

mening föreligga därför icke tillräckliga skäl för den av motionärerna

förordade utredningen.

I fråga örn uppskjuten livränta gälla enligt allmänna tjänstepensionsreglcmentet

bland annat följande föreskrifter (26—28 §§).

Den som avgår ur statens tjänst idan rätt till tjänstepension för den av

honom vid avgångstillfället innehavda befattningen äger på därom gjord

ansökning erhålla uppskjuten livränta när han uppnått 65 års ålder. Såsom

Ilihanr) till riksdagens protokoll 19ti5. 8 saini. Nr 47—49. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankon t sko Hets Utlåtande nr 49.

Utskottet.

förutsättning härför gäller, att tjänstemannen under sammanlagt minst tre

år före avgången innehaft anställning, Som vid nämnda tillfälle varit förenad

med tjänstepensionsrätt. Beloppet för år räknat av uppskjuten livränta bestämmes

i förhållande till dels det för befattningshavaren vid avgången gällande

tjänstepensionsunderlaget, dels antalet vid avgången, uppnådda tjänstår,

dels ock nämnda antal tjänstår utökat med tid, som vid avgången må

hava återstått till utgången av den månad, varunder befattningshavaren uppnår

65 års ålder. Uppskjuten livränta bestämmes till ett belopp motsvarande

så stor del av tjänstepensionsunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda

fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på nyss nämnt

sätt utökade antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjälistär, dock minst av

120. Om antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels

tjänstår är mindre än 120, skall livräntebeloppet minskas med 1 io procent

för varje felande fjärdedels år. Uppskjuten livränta till den, som dömts till

avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från tjänsten eller för förbrytelse

1 tidigare innehavd tjänst dömts, i stället för till avsättning, till straff enligt

2 kap. 17 § strafflagen, utgör en tredjedel av det belopp, varmed livräntan

eljest skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj:t att tillerkänna vederbörande

större del, dock ej mera än två tredjedelar.

Famil jelin ränta motsvarar (17 § allmänna familjepensionsreglementet) familjepensionens

grundbelopp, dock att vid beräkning av grundbeloppet familjepensionstalet

bestämmes till ett belopp, motsvarande så stor del av det för

befattningshavaren senast gällande familjepensionsunderlaget, som antalet

vid avgången uppnådda fulla eller påböi*jade fjärdedels tjänstår utgör av

120 eller — där vid avgången uppnådda tjänstår, utökade med tid som från

avgången må hava återstått till pensionsålderns inträde, uppgå till mer än

120 fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, sorn uppkommer

genom berörda utökning.

Principen örn tjänstepensionernas oantastbarhet bygger på uppfattningen,

att pensionen utgör en successivt intjänad löneförmån. Denna princip är numera

i stort sett godtagen inom såväl den privata och kommunala söm den

statliga pensioneringen. Såsom i föreliggande motioner påpekas, förefinnas

emellertid inom det statliga pensionsväsendet vissa avvikelser från grundsatsen

om pensionernas oantastbarhet* Motionärerna ha i sådant hänseende

anmärkt mot gällande grunder för erhållande av uppskjuten livränta. På

sätt närmare framgår av det föregående, utgår dylik livränta vid uppnådd

levnadsålder av 65 år till tjänsteman, som lämnat sin tjänst utan rätt till

pension. Motionärerna ha blanc! annat framhållit såsom mindre tillfredsställande,

att befattningshavare, som avgår Ur statstjänst, innan han under

minst tre år innehaft pe ti s iomberä 11 i ga ndo befattning, går helt förlustig

såväl rätten till uppskjuten livränta som ersättning för erlagda pensionsavgifter.

Vidare anmärka motionärerna, att uppskjuten livränta motsvarar

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

19

ondast en del av deri intjänade pensionsrätten. Ytterligare påpekas, att en

nedsättning av deli uppskjutna livräntan nied i regel två tredjedelar och

lägst en tredjedel inträder i fall, då befattningshavare dömes till avsättning

eller till följd av tjänstefel skiljes från tjänsten. Motionärerna lia även ifrågasatt,

huruvida icke å uppskjuten livränta borde liksom å pension utgå rörliga

tilläggsförmåner. De inskränkningar i oantastbarhetsprincipen, som sålunda

i olika hänseenden föreligga på det statliga pensionsväsendets område,

lia —- framhålla motionärerna — medfört, att den statsanställde intager

en mindre gynnad ställning än personal med pensionsförsäkring i exempelvis

Svenska personalpensionskassan eller Sveriges kommunalanställdas pensionskassa.

Enligt utskottets mening kunna de anmärkningar, som riktats mot de inom

det statliga pensionsväsendet förefintliga avvikelserna från oantastbarhetsprincipen,

icke helt frånkännas berättigande. Även om framsteg gjorts i

fråga örn oanlastbarhetsprincipens tillämpning vid den senaste pensionsregleringen,

kvarstå alltjämt vissa inskränkningar i densamma, som begränsa

förmånens betydelse för de statsanställda. Gällande grunder för beräkning

av uppskjuten livränta torde sålunda i flertalet fall icke lämna full

valuta för den intjänta pensionen. Enär av kostnadshänsyn livränta — oavsett

pensionsåldern — beräknas på basis av en för alla befattningshavare enhetlig

levnadsålder av 65 år, blir livräntan relativt sett mera ofördelaktig,

då för befattningshavaren gäller en pensionsålder understigande 65 år. Även

gentemot regeln örn viss minsta pensionsberättigande anställningstid såsom

villkor för livränterätt kunna — åtminstone ur principiell synpunkt — invändningar

resas. Av förarbetena till pensionsreglementena framgår, att det

icke ansetts motiverat, att staten för en befattningshavare med en anställningstid

understigande tre år påtager sig det arbete, som innefattas i fastställande

av livräntebelopp, personalbokföring och periodisk utbetalning av livränta.

Huruvida dessa arbetsorganisatoriska skäl kunna anses utgöra tillräcklig

motivering för förverkande av den intjänta pensionen i nämnda fall

kan ifrågasättas. Lappenkan är emellertid att angivna undantagsregel icke är

förenlig med uppfattningen, att pensionsrätt och således även livränterätt utgöra

intjänade löneförmåner, vilka böra tillkomma tjänstemannen oberoende

av anställningstidens längd. Även gällande bestämmelser om reduktion av

pension och livränta i samband med befattningshavares avsättning eller skiljande

från tjänsten kunna från angivna utgångspunkter te sig som obilliga.

En fråga, som i förevarande sammanhang påkallar uppmärksamhet, är slutligen

— såsom i motionerna framhålles — huruvida icke rörliga tilläggsförmåner

böra utgå å tjiinstelivränta.

I den mån grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet vinner ytterligare

förankring i det allmänna rättsmedvetandet, torde således kravet på ett genomförande

i full utsträckning av nämnda princip inom det statliga pensionsväsendet

knappast kunna tillbakavisas, även örn, såsom statskontoret uttalat,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 49.

denna fråga för statstjänstemannens vidkommande torde vara av mindre

praktisk betydelse med hänsyn till att övergång från statstjänst till privat

anställning är relativt sällan förekommande.

Mot bakgrunden av de i det föregående berörda förhållandena vill det

synas utskottet, att skäl lala för motionärernas yrkande om en närmare

utredning i förevarande ämne i syfte att få närmare belyst, huruvida och i

vad mån ändringar i nu gällande bestämmelser i ämnet kunna visa sig befogade

med hänsyn till principen örn pensionernas oantastbarhet. Utskottet

föreställer sig, att en dylik utredning lämpligen bör verkställas i sammanhang

med en blivande allmän översyn av pensionslagstiftningen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 177

och 11:291, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte i anslutning till vad utskottet ovan anfört

låta verkställa utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning

inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen

örn pensionernas oantastbarhet samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 31 maj 1945.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén*, Sandström, Sundvik, Friggeråker,

Leander*, Edin och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Munkal jungby, Mattsson,

von Seth, Persson i Norrby*, Fagerholm och Persson i Landafors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945

541222

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:348 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas o a1 i texten