Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.
1945-05-31 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1945:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.
Dokumentets text
14
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av
grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.
I tva till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, väckta den ena
under nr 177 i första kammaren av herr Gärde jämte fyra av kammarens
övriga ledamöter och den andra under nr 291 i andra kammaren av herr
Bergvall jämte sju av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning om tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet
av grundsatsen om pensionernas oantastbarhet ävensom för
riksdagen framlägga det förslag, som föranledes av utredningen».
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: lil följande.
»Den rättsliga uppfattningen av tjänstepensionen har såväl då fråga är örn
privatanställda som statens eller kommunernas befattningshavare under de
senaste årtiondena genomgått en mycket betydelsefull förändring. Tidigare
betraktades pensionen mera som ett av humanitet påkallat understöd från
arbetsgivaren till den anställde än som ett på anställningsförhållandet grundat
rättsanspråk. Denna uppfattning är numera föråldrad. Enligt vad som
torde vara allmänt erkänt, utgör pensionen en successivt intjänad löneförmån.
Den anställdes löneförmåner bestå med andra ord dels av kontant lön
jämte eventuella naturaförmåner och dels av den pensionsrätt, som från är
till år intjänas. En konsekvens av denna pensionens karaktär är att pensionsrätten
göres, som det plägar uttryckas, oantastbar. Pensionens oantastbarhet
innebär, att när den anställde lämnar anställningen hos en arbetsgivare, den
pensionsrätt, som han under anställningstiden intjänat, kvarstår orubbad,
varvid pensionsrättens värde bestämmes enligt försäkringstekniska grunder.
Huruvida och i vilken omfattning kostnaderna för pensioneringen bestridas
av arbetsgivaren eller av den anställde, är enligt nu angivna betraktelsesätt
utan betydelse vid bedömande av det värde pensionen vid en viss tidpunkt
äger.
De sålunda angivna grundsatserna om pensionens oantastbarhet ha sedan
länge gjort sig gällande vid de privatanställdas pensionering. Allt ifrån sin
tillkomst år 1917 bröt Svenska personalpensionskassan (SPP) med den dittills
allenarådande principen, att en anställd, som i förtid avgick ur arbetsgivarens
tjänst, förlorade sin intjänade pensionsrätt liksom varje gottgörelse
därför. I stället uppställde SPP den maximen, att en sådan anställd skall ha
ovillkorlig rätt till så stor del av pensionen, som försäkringstekniskt sett
svarar mot den gångna tjänstetiden och de under denna för honom gjorda
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
15
insatserna. Den nya grundsatsen gjordes obligatorisk, och någon valfrihet pä
denna punkt tillerkändes alltså icke arbetsgivaren.
Även i fråga örn de kommunalanställdas pensionering har oantastbarhetsprincipen
alltmera trängt igenom. Den i nära anslutning till SPP år 1922
grundade Sveriges kommunalanställdas pensionskassa (SKP) har liksom
SPP alltifrån sin tillkomst tillämpat samma princip. En avgående befattningshavare
tillgodoföres således även här hela värdet av de för honom inbetalda
avgifterna och detta tillgodoförande sker i form av ett fullvärdigt fribrev.
För en stor del av de kommunalanställda har pensionsfrågan ordnats
genom anslutning till SKP. Även i fall då så icke skett, utan pensioneringen
ombesörjes av kommunerna direkt, såsom i ett flertal större stadssamhällen,
har oantastbarhetsprincipen vunnit en allt vidsträcktare användning och man
synes äga grundad anledning antaga, att den kommunala pensioneringen
inom mycket nära liggande framtid skall vara byggd på den oantastbara
pensionsrättens grund.
Ett avsevärt antal kommunala befattningshavare med offentlig tjänsteställning,
framför allt folkskollärarna och landstingens sjukvårdspersonal,
har sin pensionering ordnad genom Statens pensionsanstalt. Frågan örn dessa
befattningshavares pensionsförhållanden är för närvarande föremål för utredning
genom tillkallade sakkunniga.
Den förändrade uppfattning av pensionsrättens natur, som under de sista
årtiondena framträtt med allt större styrka, har ej heller lämnat de statligt
anställdas pensionering oberörd. Den statliga pensioneringen stod dock i
väsentlig mån länge kvar på understödsprincipens ståndpunkt. Sålunda gick
en befattningshavare, som före pensionsåldern lämnade anställningen utan
att erhålla sjukpension, miste örn all kompensation för tidigare innehavd
pensionsrätt, inklusive de pensionsavgifter, som genom avdrag å utgående
lön inbetalts av honom själv. Den uppenbara orättvisan i detta system påtalades
allt starkare, och principiellt tillerkändes, först vid kommunikationsverken
(1920) och sedan mera allmänt, de statliga befattningshavarna gottgörelse
för den del av pensionen, som svarade mot deras inbetalningar.
På grundval av ett av 1938 års pensionssakkunniga avgivet betänkande
(SOU 1941: 10) utfärdades år 1941 nya bestämmelser angående den allmänna
tjänste- och familjepensioneringen (SFS 1941, 1008, 1009). Även örn 1941
års reglering av statstjänstemannens pensionsfråga i flera hänseenden innefattar
betydande framsteg och förtjänar allt erkännande, intager dock i denna
reglering frågan om pensionernas oantastbarhet en mera undanskjuten
ställning. På denna punkt torde ej heller ha åsyftats annat än mera oväsentliga,
huvudsakligen av praktiska skäl föranledda modifikationer i de dittills
gällande reglerna. Bland de avvikelser från oantastbarhetsprincipen, som
fortfarande kvarstå, torde här böra nämnas följande.
1. Befattningshavare, som avgår ur statstjänst, innan han minst tre år
tillhört pensionsberättigande befattning, går helt förlustig såväl egen- sorn
familje-pensionsrätt liksom ersättning för erlagda pensionsavgifter.
2. Den uppskjutna livränta, som erhålles i stället för den före avgången
gällande tjänstepensionsrätten, utmätes med hänsyn till tjänstetiden men
motsvarar endast en del av den intjänade pensionsrätter
3. En nedsättning med i regel två tredjedelar och lägst en tredjedel inträder
i fall. då befattningshavare dömts till avsättning eller till följd av
tjänstefel skåls från tjänsten.
Även i vissa andra hänseenden hilar den anställde, sorn avgått ur statstjänst,
en mindre gynnad ställning än som under motsvarande förhållanden
16
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
tillkommer anställda bl. a. vid pensionsförsäkring i SPP eller SKP. Sålunda
bortfaller vid för tidig avgång det i tjänstepensionen ingående försäkringsskyddet
vid för tidig arbetsoförmåga. Den omräkning av livräntan till förtidslivränta,
som i vissa fall kan äga rum, medför en stark reduktion av livräntans
belopp. Vidare gäller den uppskjutna livränta, som tjänstemannen
erhåller, genomgående från en pensionsålder av 65 år, även i det fall att
pensionsåldern för den tjänst han innehaft varit lägre.
En fråga, som förtjänar särskild uppmärksamhet, är, huruvida icke liksom
vid utbetalning av tjänstepension dyrtidstillägg bör utgå även vid utbetalning
av uppskjuten livränta. De skäl, som tala för att pensionen bibehålies
vid en viss värdebeständighet — utan en sådan värdebeständighet kan pensioneringen
icke på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål — gälla i lika
mån den uppskjutna livräntan.
Ur försäkringsteknisk synpunkt torde de avsteg från oantastbarhetsprincipen,
som alltjämt kvarstå, icke kunna motiveras. De utgöra dessutom ett
hinder för den anpassning av arbetskraften, som särskilt under nuvarande
förhållanden är ett viktigt samhällsintresse. För nutida uppfattning framstår
det som främmande, att staten skulle söka kvarhålla befattningshavare
i sin tjänst genom att vid deras avgång avkräva dem en ekonomisk kompensation
av det slag, varom här är fråga. Under alla förhållanden äro dessa
spörsmål av den såväl principiella som praktiska betydelse, att de böra upptagas
till en förutsättningslös utredning.
Vid en sådan utredning böra även beaktas vissa praktiska frågor. Bestämmelse
saknas sålunda örn att den statsanställde, som innan pensionsrätt
för honom inträtt lämnar statstjänsten, skall erhålla underrättelse örn sin
ställning i pensionshänseende vid avgången, pensionsbesked. Sådan underrättelse
torde vara allmänt tillämpad praxis vid försäkringsmässig pensionering.
Att meddelande lämnas i sådana fall skulle självfallet i hög grad
underlätta såväl för den avgångne själv som vid hans frånfälle för hans
efterlevande att tillvarataga den pensionsrätt, som tillkommer dem. En anmärkning,
som därjämte kan riktas mot de statliga anordningarna, är att
möjlighet saknas till överföring av intjänt pensionsrätt till annan pensionsinrältning,
som den anställde vid antagande av ny tjänst kan komma att tillhöra.
Sådan överföring har i avsevärd utsträckning kommit till användning
inom den kommunala och den enskilda tjänstepensioneringen och medför
den fördelen, att den i den tidigare tjänsten intjänta pensionsrätten kan inordnas
i den pensionsrätt, som tillkommer befattningshavaren vid avgång
från den senare tjänsten.»
Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande från statskontoret, som anfört följande:
Såsom framgår av den i motionerna lämnade redogörelsen är principen
om pensionernas oantastbarhet numera godtagen inom den statliga pensioneringen.
Fullt genomförd torde principen vara vid den reglering av
pensionsförhållandena som har avseende å statstjänstemäns övergång mellan
olika områden av statlig och kommunal verksamhet. Flyttar en anställningshavare
mellan olika befattningar, som äro underkastade av Kungl.
Majit och riksdagen antagna pensionsbestämmelser, för han i regel med
sig sin intjänta pensionsrätt. I den nya befattningen får han nämligen tillgodoföra
sig de tjänstår till vilka hänsyn skulle tagits vid bestämmandet
av pensionen i den förra befattningen. Detta gäller vid övergång såväl
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
17
mellan rent statliga verksamhetsområden som ock mellan statliga och kommunala
befattningar inom sådana områden av den offentliga verksamheten,
där både staten och kommunen äro bärare av verksamheten, exempelvis
skolväsendet.
Vid regleringen av pensionsförhållandena för anställningshavare, som
lämnar sin statliga befattning för att övergå i enskild tjänst, förekommer
åter en modifierad tillämpning av oantastbarhetsprincipen. En redogörelse
för de inskränkningar i principen, som i dylika fall föreligga, har lämnats
i motionerna. Avvikelserna torde väsentligen vara föranledda av de anställningsförhållanden,
som gälla för statens anställningshavare, särskilt
av tjänstemannakategorierna, och till vilka motsvarighet i regel saknas
inom den privata företagsamheten. Pensionsrätt enligt de statliga reglementena
tillkommer vad tjänstemännen beträffar regelmässigt endast befattningshavare
med fastare anställning, nämligen innehavare av ordinarie
och extra ordinarie befattningar. Det utmärkande för den ordinarie anställningen
är den garanti mot obehörigt avskedande, som är knuten vid
innehavet av ordinarie tjänst. Inom den privata företagsamheten saknas i
regel sådant skydd för tjänstemännen. De begränsningar i oantastbarhetsprincipen,
som i statsverkets intresse genomförts i den statliga pensioneringen,
torde väsentligen vara betingade just av de ordinarie tjänstemännens
rätt att ensidigt uppsäga tjänsteavtalet.
Erinras må, att riksdagens revisorer i sin till 1944 års riksdag avlämnade
berättelse föreslagit ytterligare begränsning av pensionsrätten för anställningshavare,
som i förtid lämnar statstjänsten (se § 40). Revisorerna
hava därvid framhållit, att det uppenbarligen icke kunde vara ett statligt
intresse, att en tjänsteman eller arbetare, som erhållit utbildning för sin
uppgift och sedermera placerats å tjänstepensionsberättigande befattning,
där hans förvärvade kunskaper skulle kunnat nyttiggöras, efter endast
kort tids anställning lämnade statstjänsten. Följaktligen kunde det icke
heller ur statens synpunkt anses motiverat, att sådan anställningshavare
tillerkändes uppskjuten livränta, i synnerhet som denna endast till en
mindre del grundade sig på de pensionsavdrag, som befattningshavaren
haft att vidkännas. Allra minst torde medgivande av en dylik förmån vara
befogat i sådana fall — vilket ofta inträffade — där befattningshavare
överginge till annan ekonomiskt mera fördelaktig verksamhet, för vilken
denne särskilt kvalificerat sig genom sin föregående anställning i statens
tjänst.
På grund av statsuppgifternas speciella karaktär torde en övergång från
statstjänst till privat anställning relativt sett icke vara vanlig. För statstjänstemännens
vidkommande lär därför ett konsekvent genomförande av
oantastbarhetsprincipen i den statliga pensioneringen vara av ringa praktisk
betydelse. Krav på ändring av pensionsbestämmelserna i förevarande
avseende torde icke hellar bäras av ett allmänt intresse. Enligt statskontorets
mening föreligga därför icke tillräckliga skäl för den av motionärerna
förordade utredningen.
I fråga örn uppskjuten livränta gälla enligt allmänna tjänstepensionsreglcmentet
bland annat följande föreskrifter (26—28 §§).
Den som avgår ur statens tjänst idan rätt till tjänstepension för den av
honom vid avgångstillfället innehavda befattningen äger på därom gjord
ansökning erhålla uppskjuten livränta när han uppnått 65 års ålder. Såsom
Ilihanr) till riksdagens protokoll 19ti5. 8 saini. Nr 47—49. 2
18
Bankon t sko Hets Utlåtande nr 49.
Utskottet.
förutsättning härför gäller, att tjänstemannen under sammanlagt minst tre
år före avgången innehaft anställning, Som vid nämnda tillfälle varit förenad
med tjänstepensionsrätt. Beloppet för år räknat av uppskjuten livränta bestämmes
i förhållande till dels det för befattningshavaren vid avgången gällande
tjänstepensionsunderlaget, dels antalet vid avgången, uppnådda tjänstår,
dels ock nämnda antal tjänstår utökat med tid, som vid avgången må
hava återstått till utgången av den månad, varunder befattningshavaren uppnår
65 års ålder. Uppskjuten livränta bestämmes till ett belopp motsvarande
så stor del av tjänstepensionsunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda
fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på nyss nämnt
sätt utökade antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjälistär, dock minst av
120. Om antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels
tjänstår är mindre än 120, skall livräntebeloppet minskas med 1 io procent
för varje felande fjärdedels år. Uppskjuten livränta till den, som dömts till
avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från tjänsten eller för förbrytelse
1 tidigare innehavd tjänst dömts, i stället för till avsättning, till straff enligt
2 kap. 17 § strafflagen, utgör en tredjedel av det belopp, varmed livräntan
eljest skolat utgå, med rätt likväl för Kungl. Maj:t att tillerkänna vederbörande
större del, dock ej mera än två tredjedelar.
Famil jelin ränta motsvarar (17 § allmänna familjepensionsreglementet) familjepensionens
grundbelopp, dock att vid beräkning av grundbeloppet familjepensionstalet
bestämmes till ett belopp, motsvarande så stor del av det för
befattningshavaren senast gällande familjepensionsunderlaget, som antalet
vid avgången uppnådda fulla eller påböi*jade fjärdedels tjänstår utgör av
120 eller — där vid avgången uppnådda tjänstår, utökade med tid som från
avgången må hava återstått till pensionsålderns inträde, uppgå till mer än
120 fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, sorn uppkommer
genom berörda utökning.
Principen örn tjänstepensionernas oantastbarhet bygger på uppfattningen,
att pensionen utgör en successivt intjänad löneförmån. Denna princip är numera
i stort sett godtagen inom såväl den privata och kommunala söm den
statliga pensioneringen. Såsom i föreliggande motioner påpekas, förefinnas
emellertid inom det statliga pensionsväsendet vissa avvikelser från grundsatsen
om pensionernas oantastbarhet* Motionärerna ha i sådant hänseende
anmärkt mot gällande grunder för erhållande av uppskjuten livränta. På
sätt närmare framgår av det föregående, utgår dylik livränta vid uppnådd
levnadsålder av 65 år till tjänsteman, som lämnat sin tjänst utan rätt till
pension. Motionärerna ha blanc! annat framhållit såsom mindre tillfredsställande,
att befattningshavare, som avgår Ur statstjänst, innan han under
minst tre år innehaft pe ti s iomberä 11 i ga ndo befattning, går helt förlustig
såväl rätten till uppskjuten livränta som ersättning för erlagda pensionsavgifter.
Vidare anmärka motionärerna, att uppskjuten livränta motsvarar
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
19
ondast en del av deri intjänade pensionsrätten. Ytterligare påpekas, att en
nedsättning av deli uppskjutna livräntan nied i regel två tredjedelar och
lägst en tredjedel inträder i fall, då befattningshavare dömes till avsättning
eller till följd av tjänstefel skiljes från tjänsten. Motionärerna lia även ifrågasatt,
huruvida icke å uppskjuten livränta borde liksom å pension utgå rörliga
tilläggsförmåner. De inskränkningar i oantastbarhetsprincipen, som sålunda
i olika hänseenden föreligga på det statliga pensionsväsendets område,
lia —- framhålla motionärerna — medfört, att den statsanställde intager
en mindre gynnad ställning än personal med pensionsförsäkring i exempelvis
Svenska personalpensionskassan eller Sveriges kommunalanställdas pensionskassa.
Enligt utskottets mening kunna de anmärkningar, som riktats mot de inom
det statliga pensionsväsendet förefintliga avvikelserna från oantastbarhetsprincipen,
icke helt frånkännas berättigande. Även om framsteg gjorts i
fråga örn oanlastbarhetsprincipens tillämpning vid den senaste pensionsregleringen,
kvarstå alltjämt vissa inskränkningar i densamma, som begränsa
förmånens betydelse för de statsanställda. Gällande grunder för beräkning
av uppskjuten livränta torde sålunda i flertalet fall icke lämna full
valuta för den intjänta pensionen. Enär av kostnadshänsyn livränta — oavsett
pensionsåldern — beräknas på basis av en för alla befattningshavare enhetlig
levnadsålder av 65 år, blir livräntan relativt sett mera ofördelaktig,
då för befattningshavaren gäller en pensionsålder understigande 65 år. Även
gentemot regeln örn viss minsta pensionsberättigande anställningstid såsom
villkor för livränterätt kunna — åtminstone ur principiell synpunkt — invändningar
resas. Av förarbetena till pensionsreglementena framgår, att det
icke ansetts motiverat, att staten för en befattningshavare med en anställningstid
understigande tre år påtager sig det arbete, som innefattas i fastställande
av livräntebelopp, personalbokföring och periodisk utbetalning av livränta.
Huruvida dessa arbetsorganisatoriska skäl kunna anses utgöra tillräcklig
motivering för förverkande av den intjänta pensionen i nämnda fall
kan ifrågasättas. Lappenkan är emellertid att angivna undantagsregel icke är
förenlig med uppfattningen, att pensionsrätt och således även livränterätt utgöra
intjänade löneförmåner, vilka böra tillkomma tjänstemannen oberoende
av anställningstidens längd. Även gällande bestämmelser om reduktion av
pension och livränta i samband med befattningshavares avsättning eller skiljande
från tjänsten kunna från angivna utgångspunkter te sig som obilliga.
En fråga, som i förevarande sammanhang påkallar uppmärksamhet, är slutligen
— såsom i motionerna framhålles — huruvida icke rörliga tilläggsförmåner
böra utgå å tjiinstelivränta.
I den mån grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet vinner ytterligare
förankring i det allmänna rättsmedvetandet, torde således kravet på ett genomförande
i full utsträckning av nämnda princip inom det statliga pensionsväsendet
knappast kunna tillbakavisas, även örn, såsom statskontoret uttalat,
20
Bankoutskottets utlåtande nr 49.
denna fråga för statstjänstemannens vidkommande torde vara av mindre
praktisk betydelse med hänsyn till att övergång från statstjänst till privat
anställning är relativt sällan förekommande.
Mot bakgrunden av de i det föregående berörda förhållandena vill det
synas utskottet, att skäl lala för motionärernas yrkande om en närmare
utredning i förevarande ämne i syfte att få närmare belyst, huruvida och i
vad mån ändringar i nu gällande bestämmelser i ämnet kunna visa sig befogade
med hänsyn till principen örn pensionernas oantastbarhet. Utskottet
föreställer sig, att en dylik utredning lämpligen bör verkställas i sammanhang
med en blivande allmän översyn av pensionslagstiftningen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 177
och 11:291, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte i anslutning till vad utskottet ovan anfört
låta verkställa utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen
örn pensionernas oantastbarhet samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 31 maj 1945.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén*, Sandström, Sundvik, Friggeråker,
Leander*, Edin och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Munkal jungby, Mattsson,
von Seth, Persson i Norrby*, Fagerholm och Persson i Landafors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945
541222
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:348 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas o a1 i texten