Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en statlig lånefond för driftskredit m. m. åt jordbrukare och jordbruksarbetare.
1945-06-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1945:65, Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en statlig lånefond för driftskredit m. m. åt jordbrukare och jordbruksarbetare.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.
1
Nr 65.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en
statlig lånefond för driftskredit m. m. åt jordbrukare
och jordbruksarbetare.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
1) II: 179 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn allsidig utredning av frågan
örn inrättande av en statlig fond för lån till anskaffande av jordbruksinventarier
och till täckande av andra nödiga utgifter för igångsättade av driften
å jordbruksfastighet i de fall, då svårighet yppas att i annan ordning finansiera
dessa utgifter; samt
2) 1:200 av herr Persson, Ivar, m. fl. och 11:183 av herr Johnsson i
Skoglösa m. fl., likalydande, vari anhållits, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära skyndsam utredning angående inrättande av en statlig lånefond
för driftskredit med belåningsmöjligheter i lösöreegendom utan borgen åt
jordbrukare och jordbruksarbetare samt att Kungl. Maj :t för riksdagen ville
framlägga förslag i ärendet.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för dessa yrkanden får utskottet
— i den mån en närmare redogörelse icke lämnas därför i det följande —
hänvisa till motionerna.
Frågan örn bättre möjligheter för unga driftiga jordbruksarbetare och jordbrukarsöner
att på billiga villkor erhålla lån till övertagande av jordbruk
var föremål för behandling vid såväl 1943 som 1944 års riksdagar till följd
av motioner i ämnet. Enligt dessa motioner skulle låneverksamheten begränsas
till att avse personer som ämnade övertaga jordbruk på arrende. Utskottet
till vilket motionerna hänvisades avstyrkte i sina av riksdagen godkända
utlåtanden nr 42/1943 och 5/1944 bifall till motionerna under i huvudsak
den motiveringen att motionärernas önskemål visserligen syntes erbjuda
åtskilligt av intresse ur sociala synpunkter men att, därest statligt stöd
för inventarieanskaffning lämnades åt arrendatorer, skäl talade för att liknande
förmån bereddes jämväl personer som begynte jordbruk genom
att förvärva sådana med äganderätt. En dylik låneverksamhet kunde förväntas
bliva av en sådan omfattning att den med hänsyn till bland annat ,
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 10 sami. Nr 65—67. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.
det statsfinansiella läget icke kunde tillstyrkas. Med rådande priser på jordbruksinventarier
syntes dessutom en viss försiktighet böra iakttagas vid begynnande
av jordbruksdrift.
I de förevarande motionerna föreslås en verksamhet där möjlighet att erhålla
lån skulle tillkomma såväl arrendatorer som självägande jordbrukare.
Ehuru i rubriken till motionen II: 179 lånen angivas skola avse anskaffning
av jordbruksinventarier och i rubriken till de likalydande motionerna 1:200
och II: 183 lånen angivas skola avse driftskredit, framgår av motiveringarna
att samtliga motionärer tänkt sig att lånen skulle avse anskaffning av såväl
inventarier som driftsförnödenheter av olika slag. Även i fråga om förutsättningarna
för låns erhållande föreligger överensstämmelse mellan motionerna
så till vida som lån ifrågasättas skola utlämnas icke endast till obemedlade
utan även till mindre bemedlade personer.
I alla tre motionerna anföres vidare att lånesökandenas personliga kvalifikationer
skulle tillmätas betydelse, i det att lån borde utlämnas endast till
personer som prövades äga förutsättningar att driva jordbruk och i övrigt
vore skötsamma och kända för god vandel. Som förebild för den föreslagna
verksamheten borde enligt samtliga motionärer i huvudsak tjäna den s. k.
arrendelåneverksamheten. En kortare redogörelse för denna verksamhet torde
därför böra lämnas.
Riktlinjerna för aiTendeegnahemsverksamheten uppdrogos vid 1934 års
riksdag (prop. nr 268; jordbr.utsk. uti. nr 93; r. skr. nr 349). Verksamheten
avser att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning genom
upplåtelse på arrende till obemedlade och mindre bemedlade personer av
genom statens försorg iordningställda lägenheter å kronan tillhörig jord
(arrendeegnahem). I samband med dylik upplåtelse kan till arrendator utlämnas
lån av statsmedel (arrendelån) för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga
utgifter för igångsättande av driften. Enligt den ursprungliga kungörelsen
i ämnet nr 279/1934 var maximibeloppet för dylikt lån 4 000 kronor.
Verksamheten skulle enligt samma kungörelse handhas av statens jordnämnd.
Numera handhas arrendeegnahemsverksamheten av egnahemsorganen
(prop. nr 236/1939; jordbr.utsk. uti. nr 83/1939; r. skr. nr 444/1939;
prop. nr 130/1940; jordbr.utsk. uti. nr 33/1940; r. skr. nr 273/1940) och
bestämmelserna angående verksamheten ha inarbetats i kungörelsen angående
den statliga egnahemsverksamheten nr 589/1940. Högsta lånebelopp är
numera 4 500 kronor. Lånen utlämnas från arrendelånefonden.
I fråga om storleken av de ifrågasatta lånen föreslås i de likalydande
motionerna 1:200 och II: 183 att lånebeloppen skulle stå i visst förhållande
till storleken på vederbörande gårdar. Lånemaximum borde vidare vara
högre än vad som gäller för arrendelånen.
Beträffande säkerheten för utlämnade lån synes i motionen II: 179 ifrågasättas
att i nämnda avseende skulle tillämpas samma principer som gälla
i fråga om arrendelån. I den förut omnämnda propositionen nr 268/1934 anförde
departementschefen bland annat följande.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.
3
Att kräva att fullgod säkerhet alltid skall ställas för arrendelån låter sig
uppenbarligen icke göra. Till ställande av dylik säkerhet sakna ifrågakommande
arrendatorer i allmänhet möjligheter. Den enda säkerhet, arrendator
torde vara i stånd att erbjuda, är inteckning i jordbruksinventarierna. Sådan
säkerhet synes han i regel böra lämna.
I de likalydande motionerna I: 200 och II: 183 föreslås att till säkerhet
för de ifrågasatta lånen skulle läggas inteckning i lösegendom utan borgen.
Enligt vad utskottet har sig bekant pläga sparbanker och jordbrukskassor
vid sådan kreditgivning varom här är fråga fordra borgen. Anses denna svag,
lärer understundom en inventarieinteckning godtagas såsom fyllnad.
Beträffande institutet inteckning i jordbruksinventarier må nämnas följande.
Institutet tillskapades år 1932 för att bereda möjlighet för jordbrukare
att använda jordbruksinventarier såsom kreditunderlag. I ämnet gäller
lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier. Enligt
densamma medför en dylik inteckning icke panträtt utan allenast förmånsrätt
enligt 17 kap. 7 § handelsbaden om gäldenären försättes i konkurs. Om
gäldenären avyttrar, bortför eller förstör inventarierna, upphör inteckningsrätten.
Något straffansvar för dylika förfoganden finnes icke. Inventarierna kunna
vidare bli föremål för exekutiv försäljning för betalning av annans fordran,
utan att härvid innehavare av inventarieinteckning kan göra gällande någon
rätt vid utmätningen.
Emellertid innehåller lagen en del bestämmelser som avse att skydda inteckningshavaren
mot gäldenärens förfoganden över intecknad egendom. Sålunda
äger inteckningshavaren rätt att, även om hans fordran ej är förfallen,
kräva omedelbar betalning för densamma, örn antingen jordbruket helt eller
till väsentlig del nedlägges eller överlåtes, eller om inventariebeståndet genom
försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier väsentligen nedgår,
eller om det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande
inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Där inteckningshavaren
sålunda utnyttjar sin uppsägningsrätt men gäldenären ej betalar
fordringen, kan den förre tydligen lagsöka gäldenären och därefter vinna
utmätning i hans egendom eller också omedelbart föranstalta om gäldenärens
försättande i konkurs, i vilket sistnämnda fall den på inteckningen grundade
förmånsrätten kan göras gällande. Vidare äger inteckningshavaren, om
intecknad egendom avyttras och köpeskilling vid konkursens inträffande utestår
ogulden, njuta samma rätt i denna som han ägt i det försålda. Motsvarande
rätt får också anses gälla i fråga om ogulden ersättning för intecknad
egendom, som varit föremål för försäkringsfall. För att förmånsrätten skall
kunna erhållas förutsättes alt inteckning i inventarierna meddelats i den ordning
som föreskrives i lagen.
Beträffande den närmare utformningen av den ifrågasatta verksamheten
innehålla de likalydande motionerna 1:200 och 11:183 mera utförliga förslag.
Härom anföres bland annat följande.
För tillgodoseende av föreliggande behov av driftskredit kan tänkas inrättandet
av en särskild statlig lånefond, men också att utvidga statens se
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.
Utskottet.
kundärlånefond för jordbrukare. I det senare fallet vinnes den fördelen att
organisationen redan är uppbyggd och att den utan dyrbara anordningar
och onödig tidsutdräkt skulle kunna träda i verksamhet. Ävenledes kan man
i detta fall utnyttja jordbrukskasserörelsen som låneförmedlare.
Ehuru utskottet ifrågasätter, huruvida icke motionärerna överskattat betydelsen
av förevarande, ånyo inför riksdagen bragta fråga vill utskottet icke
bestrida, att behov understundom torde förefinnas för obemedlade och
mindre bemedlade personer som ämna börja jordbruk att kunna erhålla lån
på förmånliga villkor till anskaffande av jordbruksinventarier och täckande
av andra med driften förenade utgifter.
Vad beträffar självägande jordbrukare synes, såsom alternativt föreslagits
i de likalydande motionerna I: 200 och II: 183, frågan i viss mån kunna lösas
genom att ökade möjligheter beredas att kunna erhålla lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare. Dylika lån få enligt gällande bestämmelser
meddelas till högst sjuttiofem procent av det i vederbörlig ordning fastställda
belåningsvärdet å den egendom som är i fråga. Det är utskottets uppfattning
att — utan att förluster för statsverket därigenom skulle uppstå — till vinnande
av det i motionerna angivna syftet nämnda gräns skulle kunna sättas något
högre.
I fråga om personer som börja jordbruksdrift genom övertagande av
arrende kan däremot en dylik metod icke komma till användning. För sådana
fall torde därför andra möjligheter få övervägas. Det i motionerna framkastade
förslaget att såsom enda säkerhet för utlämnade lån skulle läggas inteckningar
i jordbruksinventarier finner utskottet dock betänkligt ur flera
synpunkter. Den form av säkerhet som med nu gällande bestämmelser erhålles
genom detta institut synes nämligen vara av ett så omstritt värde, att
institutets tillämpning icke ytterligare bör uppmuntras. Det synes visserligen
kunna göras gällande, att reglerna skulle kunna omarbetas. I detta sammanhang
torde emellertid få erinras om vad som anfördes av dåvarande chefen
för justitiedepartementet i den proposition, som ligger till grund för de nuvarande
bestämmelserna i ämnet. Departementschefen anförde där bland
annat, att varje försök att av inteckning i jordbruksinventarier skapa en säkerhetsrätt
som ensam för sig skulle utgöra en tillräcklig grund för kreditgivning
torde få anses mindre välbetänkt. En säkerhetsrätt av sådan styrka
skulle nämligen nödvändiggöra så långt gående ingrepp i jordbrukarnas förfoganderätt
över inventarierna att själva syftet med säkerhetsrätten i hög
grad skulle motverkas. Denna uppfattning, till vilken riksdagen uttalade sin
anslutning, torde fortfarande stå oemotsagd.
Av det anförda framgår, att utskottet icke ställer sig avvisande mot motionernas
syfte. Då utskottet emellertid förutsätter att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
riktad på frågan synes någon riksdagens åtgärd i anslutning till
motionerna för närvarande icke böra vidtagas.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.
5
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna II: 179 samt I: 200 och II: 183, de sistnämnda
likalydande, må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 8 juni 1945.
På jordbruksutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Gabrielsson, Anderberg, Dahlström,
Svedberg, Bror Nilsson, Hagman och Sundelin samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Carlström, Larsson i Karlstad,
Jacobson i Vilhelmina, Andersson i Hedensbyn, Persson i Vinberg, Jonsson i Järvsand
och fru Eriksson.
Reservation
av herr Carl Edmund Eriksson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.