Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.
1945-03-08 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1945:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den]8 mars 1945 kl. 1 em.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.
Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 192, av herr Lindberg, hemställes, »att riksdagen ville för sin
del besluta sådan ändring i gällande kommunalförfattningar, att kommunen
berättigas att, med enkel eller på visst sätt kvalificerad majoritet, anslå medel
till hemvärnets verksamhet».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 1930 års kommunallagar, som i förevarande hänseende nära ansluta
sig till 1862 års kommunalförordningar, äger kommun själv vårda sina
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Den kommunala
verksamhetens omfång och begränsning har härigenom angivits i en
i viss utsträckning elastisk regel. I följd härav kan tvekan understundom
uppstå om gränserna för kommunernas befogenheter. Men de olägenheter,
som äro förbundna härmed, uppvägas mer än väl av.den fördel, som ligger
däri, att området för kommunernas behörighet med samhällslivets utveckling
i praxis kunnat komma att omfatta allt flera uppgifter utan att kommunallagarna
därför behövt ändras. Under förarbetena till kommunalförordningarna
avvisades också avsiktligt tanken på att däri uppräkna de kommunala
angelägenheterna, en uppräkning, som för övrigt icke ansågs kunna
göras fullständig. Det skulle alltså, såsom konstitutionsutskottet vid upprepade
tillfällen framhållit, icke stå i god överensstämmelse med grunderna
för kommunallagstiftningen att, då ett nytt verksamhetsområde anses böra
underläggas kommunernas kompetens, i kommunallagarna angiva ifrågavarande
verksamhet såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter.
Är en bestämmelse härom erforderlig, bör den upptagas i en
specialförfattning.
Rikets försvarsväsen är principiellt en statens och icke en kommunernas
angelägenhet. En viss förskjutning i uppfattningen härvidlag har emellertid
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 5 sami. 2 avd. Nr 5—7.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
framträtt under de senaste åren. Krigsteknikens utveckling har nämligen
medfört, att numera försvarsåtgärder av helt annan art och omfattning än
tidigare måste vidtagas till skydd även för de delar av landet, vilka icke kunna
förväntas komma att utgöra krigsskådeplats i vanlig mening. Härigenom
har ett betydande hemortsförsvar vuxit fram, som omfattar åtskilliga sinsemellan
självständiga grenar.
Äldst bland dessa är luftskyddet, varmed förstås åtgärder av icke militär
natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna
av sådant anfall. Tidigare rådde en viss tvekan med avseende å frågan,
huruvida kommun ägde rätt anslå medel lill luftskydd inom kommunens
områden. Redan sammansatta konstitutions- och första lagutskottet uttalade
emellertid i utlåtande nr 1 till 1940 års riksdag, att luftskyddet med hänsyn
till de skyldigheter, som i ett flertal avseenden åvilade kommunerna, vore
att hänföra till sådana gemensamma angelägenheter, varmed kommun ägde
taga befattning. Genom bestämmelserna i civilförsvarslagen den 15 juli
1944, att kommun med hjälp av statsunderstöd ekonomiskt och materiellt
svarar för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, har luftskyddet
i vissa delar genom författning otvetydigt blivit en kommunens gemen
samma angelägenhet.
I fråga om kommuns befogenheter med avseende å luftvärnet, varmed
avses åtgärder i samma syfte som luftskyddet men av militär natur, har däremot
genom utslag av regeringsrätten den 23 november 1939 (Regeringsrättens
årsbok 1939 ref. nr 66) fastslagits, att anskaffande av vapen för militärt
ändamål icke tillhör de angelägenheter, som kommun äger vårda. Enligt
nyssnämnda utlåtande av sammansatta konstitutions- och första lagutskottet
borde det heller icke ifrågakomma att ålägga kommunerna några förpliktelser
med avseende å luftvärnet. Däremot föreslog utskottet, att kommun
skulle erhålla rätt att frivilligt bidraga till luftvärn för kommunen. Förslaget
förföll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.
Enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 utgör hemvärnet en del av
lantförsvaret och består av militärt organiserade på frivillighetens väg rekryterade
förband, vilkas främsta uppgift är att trygga hemorten. Hemvärnet
bekostas i princip av staten, som svarar för utgifterna för exempelvis organisation
och utbildning samt sådan utrustning, som är avsedd att enbart komma
till användning i hemvärnstjänsten. Reträffande vissa andra förnödenheter
har staten icke åtagit sig kostnaderna, vilket är fallet beträffande
skodon, cyklar, skidor o. dyl., där det förutsättes att hemvärnsmännen själva
skola bekosta utrustningen. Hemvärnsföreningar och andra frivilliga
försvarsorganisationer lia emellertid i viss utsträckning medverkat till anskaffande
av dylik utrustning. Framför allt ha dock kommunerna understött
hemvärnet. Ett dylikt anslagsbeviljande ligger dock för närvarande
utanför kommunernas kompetens enligt lagen om kommunalstyrelse på
landet § 3, i det regeringsrätten den 15 maj 1941 (Regeringsrättens årsbok
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5. *>
1941 ref. nr 24) fastslog, att beviljandet av anslag till hemvärnet icke tillhörde
de angelägenheter, som kommun äger vårda, samt alt kommun
genom att lämna dylikt anslag överskridit sin befogenhet,
I utlåtande (nr 9) över motioner vid 1942 års riksdag om rätt för kommun
att anslå medel till hemvärnets verksamhet anförde konstitutionsutskottet:
Av motiveringen framgår emellertid att kommunens bidrag skulle avse vissa
begränsade ändamål, såsom anskaffande av uniformspersedlar och annan
personlig utrustning för hemvärnspersonal. Motionärerna hava erinrat örn att
alltsedan tillkomsten av hemvärnet ett stort antal kommuner beviljat anslag
till detta, utan att besvär över dessa beslut anförts. Ett genomförande av en
reform i motionernas syfte skulle därför närmast innebära ett legaliserande
av ett på många håll redan praktiserat förfaringssätt. Utskottet vill pa frågans
nuvarande stadium icke uttala sig om lämpligheten av lagstiftning i
sådant syfte. Frågan härom bör ses i sammanhang med kommunernas uppgifter
beträffande hemortsförsvaret i dess helhet. Tidsläget kräver enligt
utskottets mening en undersökning av spörsmålet, i vad mån kommunerna
böra erhålla behörighet att anslå medel till hemortens försvar, sa att den
osäkerhet som härutinnan råder med det snaraste undanröjes. Frågan huru
samordningen mellan hemortsförsvarets olika grenar skall organisatoriskt
och praktiskt genomföras jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål
befinner sig för närvarande under behandling hos 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.
Med hänsyn till de allmänt hållna direktiven för sistberörda utredning
är det emellertid osäkert, huruvida de sakkunniga komma att till
prövning upptaga frågan om kommunernas kompetens i förutnämnda hänseende.
Utskottet får därför förorda att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer,
att det förevarande spörsmålet göres till föremål för utredning. Härvid
förutsätter utskottet, att kommunernas befogenheter med avseende på
andra grenar av hemortsförsvaret ävenledes komma under omprövning vid
denna utredning.
I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse (nr 233)
till Kungl. Majit om utredning av frågan huruvida och i vad mån kommun
borde erhålla möjlighet att anslå medel till hemvärnets verksamhet.
Kungl. Majit uppdrog åt 1941 års hemortsförsvarssakkunniga att verkställa
den begärda utredningen. De sakkunniga anförde i sitt betänkande
(Statens offentliga utredningar 1943: 27), att vid tiden för utredningen 1 215
kommuner beviljat anslag till hemvärnet, under det 369 kommuner avsett
att bevilja dylika anslag men ansett sig sakna befogenhet därtill. Genom att
kommunerna enligt de sakkunnigas förslag i viss utsträckning skulle bekosta
det i folkskyddet ingående hemvärnets verksamhet, avsågs denna att
bliva en kommunal angelägenhet.
Den nya civilförsvarslagen av år 1944 inbegriper icke hemvärnet i civilförsvaret.
I anledning av det bl. a. i samband med tillkomsten av 1944 års civilförsvarsorganisation
uppkomna behovet av en överarbetning av bestämmelserna
rörande hemvärnet, har Kungl. Majit den 2 februari 1945 beslutat utred
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
ning inom försvarsdepartementet genom tillkallade sakkunniga av frågan
örn hemvärnets organisation m. m. Direktiven äro tillräckligt allmänt hållna
för att inrymma möjlighet till utredning även av spörsmålet om hemvärnets
ställning till kommunerna. Utskottet förutsätter därför, att de sakkunniga till
omprövning upptaga frågan angående kommuns möjlighet att anslå medel
till hemvärnets verksamhet. Under hänvisning härtill och till utskottets
tidigare uttalande i förevarande ämne anser sig utskottet sakna anledning
tillstyrka en lagändring i motionens syfte eller en förnyad utredning i ärendet.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 mars 1945.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Källman, Karl
August Johanson, Elmgren, John Gustavson, Oskar Mattsson, John Sandberg,
Arrhén,* Pettersson i Norregård, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Ryling,*
Norén, Lindmark, Spångberg, Dickson och Jacobsson i Igelsbo.
*) Ej. närvarande vid justeringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.