Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

1945-03-08 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1945:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den]8 mars 1945 kl. 1 em.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

rätt för kommunerna att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 192, av herr Lindberg, hemställes, »att riksdagen ville för sin

del besluta sådan ändring i gällande kommunalförfattningar, att kommunen

berättigas att, med enkel eller på visst sätt kvalificerad majoritet, anslå medel

till hemvärnets verksamhet».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1930 års kommunallagar, som i förevarande hänseende nära ansluta

sig till 1862 års kommunalförordningar, äger kommun själv vårda sina

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Den kommunala

verksamhetens omfång och begränsning har härigenom angivits i en

i viss utsträckning elastisk regel. I följd härav kan tvekan understundom

uppstå om gränserna för kommunernas befogenheter. Men de olägenheter,

som äro förbundna härmed, uppvägas mer än väl av.den fördel, som ligger

däri, att området för kommunernas behörighet med samhällslivets utveckling

i praxis kunnat komma att omfatta allt flera uppgifter utan att kommunallagarna

därför behövt ändras. Under förarbetena till kommunalförordningarna

avvisades också avsiktligt tanken på att däri uppräkna de kommunala

angelägenheterna, en uppräkning, som för övrigt icke ansågs kunna

göras fullständig. Det skulle alltså, såsom konstitutionsutskottet vid upprepade

tillfällen framhållit, icke stå i god överensstämmelse med grunderna

för kommunallagstiftningen att, då ett nytt verksamhetsområde anses böra

underläggas kommunernas kompetens, i kommunallagarna angiva ifrågavarande

verksamhet såsom hänförlig till kommunernas gemensamma angelägenheter.

Är en bestämmelse härom erforderlig, bör den upptagas i en

specialförfattning.

Rikets försvarsväsen är principiellt en statens och icke en kommunernas

angelägenhet. En viss förskjutning i uppfattningen härvidlag har emellertid

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 5 sami. 2 avd. Nr 5—7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.

framträtt under de senaste åren. Krigsteknikens utveckling har nämligen

medfört, att numera försvarsåtgärder av helt annan art och omfattning än

tidigare måste vidtagas till skydd även för de delar av landet, vilka icke kunna

förväntas komma att utgöra krigsskådeplats i vanlig mening. Härigenom

har ett betydande hemortsförsvar vuxit fram, som omfattar åtskilliga sinsemellan

självständiga grenar.

Äldst bland dessa är luftskyddet, varmed förstås åtgärder av icke militär

natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna

av sådant anfall. Tidigare rådde en viss tvekan med avseende å frågan,

huruvida kommun ägde rätt anslå medel lill luftskydd inom kommunens

områden. Redan sammansatta konstitutions- och första lagutskottet uttalade

emellertid i utlåtande nr 1 till 1940 års riksdag, att luftskyddet med hänsyn

till de skyldigheter, som i ett flertal avseenden åvilade kommunerna, vore

att hänföra till sådana gemensamma angelägenheter, varmed kommun ägde

taga befattning. Genom bestämmelserna i civilförsvarslagen den 15 juli

1944, att kommun med hjälp av statsunderstöd ekonomiskt och materiellt

svarar för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, har luftskyddet

i vissa delar genom författning otvetydigt blivit en kommunens gemen

samma angelägenhet.

I fråga om kommuns befogenheter med avseende å luftvärnet, varmed

avses åtgärder i samma syfte som luftskyddet men av militär natur, har däremot

genom utslag av regeringsrätten den 23 november 1939 (Regeringsrättens

årsbok 1939 ref. nr 66) fastslagits, att anskaffande av vapen för militärt

ändamål icke tillhör de angelägenheter, som kommun äger vårda. Enligt

nyssnämnda utlåtande av sammansatta konstitutions- och första lagutskottet

borde det heller icke ifrågakomma att ålägga kommunerna några förpliktelser

med avseende å luftvärnet. Däremot föreslog utskottet, att kommun

skulle erhålla rätt att frivilligt bidraga till luftvärn för kommunen. Förslaget

förföll emellertid till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 utgör hemvärnet en del av

lantförsvaret och består av militärt organiserade på frivillighetens väg rekryterade

förband, vilkas främsta uppgift är att trygga hemorten. Hemvärnet

bekostas i princip av staten, som svarar för utgifterna för exempelvis organisation

och utbildning samt sådan utrustning, som är avsedd att enbart komma

till användning i hemvärnstjänsten. Reträffande vissa andra förnödenheter

har staten icke åtagit sig kostnaderna, vilket är fallet beträffande

skodon, cyklar, skidor o. dyl., där det förutsättes att hemvärnsmännen själva

skola bekosta utrustningen. Hemvärnsföreningar och andra frivilliga

försvarsorganisationer lia emellertid i viss utsträckning medverkat till anskaffande

av dylik utrustning. Framför allt ha dock kommunerna understött

hemvärnet. Ett dylikt anslagsbeviljande ligger dock för närvarande

utanför kommunernas kompetens enligt lagen om kommunalstyrelse på

landet § 3, i det regeringsrätten den 15 maj 1941 (Regeringsrättens årsbok

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5. *>

1941 ref. nr 24) fastslog, att beviljandet av anslag till hemvärnet icke tillhörde

de angelägenheter, som kommun äger vårda, samt alt kommun

genom att lämna dylikt anslag överskridit sin befogenhet,

I utlåtande (nr 9) över motioner vid 1942 års riksdag om rätt för kommun

att anslå medel till hemvärnets verksamhet anförde konstitutionsutskottet:

Av motiveringen framgår emellertid att kommunens bidrag skulle avse vissa

begränsade ändamål, såsom anskaffande av uniformspersedlar och annan

personlig utrustning för hemvärnspersonal. Motionärerna hava erinrat örn att

alltsedan tillkomsten av hemvärnet ett stort antal kommuner beviljat anslag

till detta, utan att besvär över dessa beslut anförts. Ett genomförande av en

reform i motionernas syfte skulle därför närmast innebära ett legaliserande

av ett på många håll redan praktiserat förfaringssätt. Utskottet vill pa frågans

nuvarande stadium icke uttala sig om lämpligheten av lagstiftning i

sådant syfte. Frågan härom bör ses i sammanhang med kommunernas uppgifter

beträffande hemortsförsvaret i dess helhet. Tidsläget kräver enligt

utskottets mening en undersökning av spörsmålet, i vad mån kommunerna

böra erhålla behörighet att anslå medel till hemortens försvar, sa att den

osäkerhet som härutinnan råder med det snaraste undanröjes. Frågan huru

samordningen mellan hemortsförsvarets olika grenar skall organisatoriskt

och praktiskt genomföras jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål

befinner sig för närvarande under behandling hos 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.

Med hänsyn till de allmänt hållna direktiven för sistberörda utredning

är det emellertid osäkert, huruvida de sakkunniga komma att till

prövning upptaga frågan om kommunernas kompetens i förutnämnda hänseende.

Utskottet får därför förorda att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer,

att det förevarande spörsmålet göres till föremål för utredning. Härvid

förutsätter utskottet, att kommunernas befogenheter med avseende på

andra grenar av hemortsförsvaret ävenledes komma under omprövning vid

denna utredning.

I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse (nr 233)

till Kungl. Majit om utredning av frågan huruvida och i vad mån kommun

borde erhålla möjlighet att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

Kungl. Majit uppdrog åt 1941 års hemortsförsvarssakkunniga att verkställa

den begärda utredningen. De sakkunniga anförde i sitt betänkande

(Statens offentliga utredningar 1943: 27), att vid tiden för utredningen 1 215

kommuner beviljat anslag till hemvärnet, under det 369 kommuner avsett

att bevilja dylika anslag men ansett sig sakna befogenhet därtill. Genom att

kommunerna enligt de sakkunnigas förslag i viss utsträckning skulle bekosta

det i folkskyddet ingående hemvärnets verksamhet, avsågs denna att

bliva en kommunal angelägenhet.

Den nya civilförsvarslagen av år 1944 inbegriper icke hemvärnet i civilförsvaret.

I anledning av det bl. a. i samband med tillkomsten av 1944 års civilförsvarsorganisation

uppkomna behovet av en överarbetning av bestämmelserna

rörande hemvärnet, har Kungl. Majit den 2 februari 1945 beslutat utred
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.

ning inom försvarsdepartementet genom tillkallade sakkunniga av frågan

örn hemvärnets organisation m. m. Direktiven äro tillräckligt allmänt hållna

för att inrymma möjlighet till utredning även av spörsmålet om hemvärnets

ställning till kommunerna. Utskottet förutsätter därför, att de sakkunniga till

omprövning upptaga frågan angående kommuns möjlighet att anslå medel

till hemvärnets verksamhet. Under hänvisning härtill och till utskottets

tidigare uttalande i förevarande ämne anser sig utskottet sakna anledning

tillstyrka en lagändring i motionens syfte eller en förnyad utredning i ärendet.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1945.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Källman, Karl

August Johanson, Elmgren, John Gustavson, Oskar Mattsson, John Sandberg,

Arrhén,* Pettersson i Norregård, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Ryling,*

Norén, Lindmark, Spångberg, Dickson och Jacobsson i Igelsbo.

*) Ej. närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.