Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1945-11-27 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SBevU 1945:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
1
Nr (i.
Ankom till riksdagens kansli den 30 november 1945 kl. 12 m.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I proposition nr 343 angående skattegrupperingen m. m. har Kungl. Majit,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 19 oktober 1945, föreslagit riksdagen medgiva, att gällande skattegruppering
må, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången
av år 1947.
Genom propositionen har Kungl. Majit tillika berett riksdagen tillfälle att
taga ställning till de förslag angående metoderna för mätningen av de lokala
levnadskostnadsskillnaderna m. m., som framlagts av 1943 års dyrortskommitté,
vilken haft i uppdrag att verkställa den av 1943 års riksdag begärda
allsidiga och förutsättningslösa utredningen om dyrortsgrupperingens framtida
bestånd och allmänna utformning (skr. hr 119/1943).
I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna nr 417 i första kammaren av herr
Holmberg och nr 626 i andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.,
de likalydande motionerna nr 424 i första kammaren av herr Sundelin och
nr 654 i andra kammaren av herr Malmborg i Skövde m. fl., de likalydande
motionerna nr 425 i första kammaren av herr Gränebo m. fl. och nr 652 i
andra kammaren av herr Pehrsson-Brarnstorp m. fl., de likalydande motionerna
nr 426 i första kammaren av herr Karl Emil Johanson m. fl. och nr
655 i andra kammaren av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl.,
motionen nr 627 i andra kammaren av herrar Fröderberg och Ståhl samt
motionen nr 653 i samma kammare av herr Spångberg m. fl.
Förenämnda proposition och motioner, som hänvisats till bevillningsutskottet,
ha enligt överenskommelse mellan statsutskottet och bevillningsutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och bevillningsutskott.
De yrkanden, som framställts i motionerna, återgivas i det följande i anslutning
till en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 19b5. 6 sami. 2 avd. Nr 6. 1
2
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, vilka motionärerna anfört till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Dyrortsgrupperingens syfte och allmänna betydelse.
Dyrortskommittén har till behandling upptagit frågan om det syfte, som
legat bakom den vidsträckta användning dyrortsgrupperingen erhållit inom
svenskt samhällsliv. Efter att ha berört de skäl, som åberopats vid införandet
av den allmänna graderingen efter levnadskostnaderna av statstjänstemännens
löner och av ortsavdragen vid den statliga och kommunala beskattningen, och
senare framkomna synpunkter på frågan har kommittén för sin del uttalat,
att dyrortsgrupperingens uppgift borde vara att utgöra ett underlag för en
interlokal utjämning av realvärdet av löner och vissa andra förmåner under
den givna förutsättningen, att en interlokal spridning i levnadskostnaderna
av viss storlek förelåge. Av en inom kommittén utförd provundersökning
rörande levnadskostnaderna på 545 orter i april 1944, för vilken en kort
redogörelse lämnats i propositionen (s. 63—69), har kommittén bibragts uppfattningen
att denna förutsättning vore för handen.
Kommittén har framhållit, att utjämningen av realvärdet av löner, skatteavdrag
m. m. vöre att anse såsom ett rättvisekrav. För den enskilde måste det
enligt kommitténs mening framstå såsom en gärd av rättvisa, att kontantlönen
för en viss arbetsprestation avpassas så, att den ger samma reella fördelar,
oavsett på vilken ort arbetet utföres. Ortsgraderingen av de skattefria avdragen
har kommittén funnit önskvärd därför, att utan en sådan gradering icke funnes
möjlighet åstadkomma, att en viss skattesats träffade samma realinkomst
lika på alla orter. Vidare har kommittén uttalat, att en väl utförd dyrortsgruppering
torde bidraga till att upprätthålla lugnet på arbetsmarknaden
genom att den bildar ett sakligt underlag för bedömandet av skäligheten av
lönerna på olika orter, dock utan att kunna eller böra vara enda grunden
för ett sådant bedömande.
Kommittén har betonat den begränsning, som läge i dyrortsgrupperingens
syfte, och framhållit att detta syfte icke ens i teorien kunde vara att bilda
underlag för en sådan avvägning av lönerna mellan olika orter, att det bleve
lika fördelaktigt för löntagarna att bo på den ena orten som på den andra.
Kommittén har bland annat framhållit följande.
Mycket av den oro, som skapats kring dyrortsfrågan, bottnar i att missförstånd
rått beträffande syftet och att besvikelse följt, sedan man funnit, att
dyrortsgrupperingen icke motsvarat förväntningarna. Dyrortsgrupperingen
kan —- även om inga tekniska svårigheter föreligga — icke bli annat än
ett redskap för utjämning av realvärdet av vissa inkomstbelopp och dylikt.
Eftersom realvärdesynpunkten icke är den enda synpunkt en människa anlägger
då hon överväger olika orters fördelar och olägenheter, följer att dyrortsgrupperingen
icke heller kan utjämna alla de olikheter i förutsättningarna
för bosättning, som råda mellan skilda orter.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 3
Vidare har kommittén behandlat frågan om de återverkningar, som den
statliga dyrortsgrupperingen möjligen hade på det ekonomiska livet, och
bland annat strukit under, att den s. k. flykten från landsbygden icke kunde
ha betingats därav. Denna överflyttning vore en internationell företeelse, som
berott på att industri, handel och samfärdsel utvecklats starkare än jordbruket
och i större utsträckning än denna näring haft behov av arbetskraft. Kommittén
har även framhållit, att den nuvarande interlokala variationen i lönerna
på den allmänna arbetsmarknaden vore större än inom det statliga
lönesystemet. En variation i lönerna mellan olika orter hade redan tidigt
uppkommit under kollektivavtalens utveckling och förelegat före den statliga
lönegrupperingens införande.
Två reservanter inom kommittén ha ansett dyrortsgrupperingen inom det
statliga löne- och skattesystemet böra avskaffas och gjort gällande, att dessa
grupperingar verkat orättvist och lett till uppenbara missförhållanden.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande.
»Vad kommittémajoriteten anfört om det principiella syftet med dyrortsgraderingen
av löner, skatteavdrag och andra förmåner föranleder ingen
erinran från min sida. Även om tidigare dyrortsgrupperingar varit i olika
avseenden bristfälliga och den gällande grupperingen vid nuvarande prisförhållanden
framstår såsom betänkligt föråldrad, synas mig de motiv, som legat
till grund för grupperingarna, vara hållbara. Jag finner också uppenbart, att
grupperingssystemet i praktiken trots att enskilda orters placering och
måhända även spännvidden i den statliga löneskalan kunnat ge anledning
till berättigad kritik, i stort sett medfört större rättvisa medborgarna emellan
än örn någon gradering av förmånerna efter orternas dyrhet alls icke skett.
Frågan om behovet av en dyrortsgruppering i fortsättningen är uppenbarligen
beroende av de levnadskostnadsskillnader, som nu föreligga och som
kunna antagas komma att föreligga i framtiden. Jag delar kommittémajoritetens
uppfattning, att dessa skillnader äro och under de år, för vilka en
reglering nu är aktuell, komma att förbli så betydande, att en dyrortsgradering
av de statsanställdas löner och skatteavdragen är påkallad.»
I olika motioner ha framförts yrkanden om dyrortsgrupperingarnas avskaffande
eller om principuttalanden i sådan riktning. Till dessa yrkanden
återkommer utskottet vid behandlingen av lönegrupperingen, respektive skattegrupperingen.
Metoderna för mätning av levnadskostnaderna på olika orter.
Husliållsbudgcten. Dyrortsgruppering innebär en fördelning av orterna
efter levnadskostnadernas höjd. Avgörande frågor äro fördenskull, vad som
skall anses höra till levnadskostnaderna och huru dessa kostnader skola
mätas.
Dgrortskommittén har bl. a. framhållit följande angående levnadskostnadsmätningens
principiella innebörd och begränsning.
4 Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
Levnadskostnadsmätningen bör principiellt vara en jämförelse mellan
kostnaderna för en och samma levnadsstandard på olika orter. Till levnadsstandarden
höra alla de reella fördelar, som kunna fås ut av inkomsterna
på olika older, icke blott materiella utan även andra fördelar. Men svårigheterna
att i praktiken tillämpa denna princip äro enligt kommitténs
mening stora, och i vissa avseenden är principen omöjlig att genomföra. De
icke materiella fördelarna kunna vara förenade med utgifter för den enskib
de konsumenten, såsom då han betalar inträdesbiljetter till museer eller
föreställningar, och de kunna vara sådana som erhållas gratis eller som
följa med själva miljön på orten, såsom behaget av ortens utseende och allmänna
karaktär eller den trygghet, som ortens sociala inrättningar skänka.
Sådana miljöfaktorer undandraga sig i allmänhet helt att fångas i en statistisk
dyrortsberäkning. Men även vissa av de övriga icke materiella fördelarna
bereda betydande svårigheter. Att dessa fördelar för den enskilde dock
äro något reellt och ofta i hög grad standardbestämmande, är icke dess
mindre otvivelaktigt. Varje statistisk beräkning av levnadskostnaderna på
olika orter måste därför vara försedd med en reservation för icke mätbara
men dock reella fördelar, som följa med livet på vissa orter. En dyrortsgradering
av t. ex. lönerna kan aldrig göras sådan, att det blir lika angenämt
för löntagarna att bo på alla orter.
Vid levnadskostnadsjämförelser är man av praktiska skäl hänvisad att
i allt väsentligt identifiera hushållens levnadsstandard med deras konsumtion.
Mätningen av levnadskostnaderna innebär sålunda en beräkning av huru
stora levnadskostnaderna på olika orter skulle bli för en viss familj, örn
familjen levat vid en och samma standard på de olika orterna och de vid
tidpunkten för prisinsamlingen konstaterade priserna på olika orter gällt
hela året. Levnadskostnadstalen kunna sägas ange kostnaderna för familjens
årsförbrukning av olika nyttigheter och tjänster, alltså kostnaderna folden
s. k. hushållsbudgeten.
Kommittén har ansett, att den hushållsbudget, som skall läggas till grund
för lönegrupperingen, lämpligen, liksom vid 1941 års prisgeografiska undersökning,
bör avse förbrukningen för ett familjehushåll örn man, hustru
och ungefär två barn, bosatt i städer och andra tätorter och åtnjutande en
inkomst, motsvarande det nuvarande löneläget för en tjänsteman i ungefaili
:e löneklassen av civila avlöningsreglementet. Jämväl "raderingen av skatteavdragen
har kommittén ansett kunna grundas på denna budget, oaktat
dessa avdrag gälla även andra samhällsgrupper.
En måttstock för sammanpressningen av löneplanen i högre lönegrader
borde enligt kommitténs mening erhållas av en särskild beräkning, grundad
på en budget för en tjänstemannafamilj i ungefär 28 :e löneklassen.
Kommittén har utgått från den vid 1941 års undersökning använda hushållsbudgeten
och endast förordat vissa mindre ändringar i denna. Konstruktionen
av en ny budget på basis av nya hushållsundersökningar skulle enligt
kommitténs mening vålla alltför stort dröjsmål med genomförandet av en
ny dyrortsgruppering. I budgeten har kommittén föreslagit den kompletteringen,
att ytterligare några personliga tjänster (enklare skrädderiarbete,
flyttningshjälp, tandvård och telefonabonnemang) skulle noteras, medan lokala
uppgifter om priserna för biografbesök inte längre skulle inhämtas,
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 5
enär dessa uppgifter måhända avsåge olika standard. Kostnaden skulle i
stället medräknas i det för alla orter lika beloppet.
Kommittén har i princip ställt sig avvisande mot lokala variationer av
budgeten med hänsyn till riskerna för att därmed mäta kostnaden för olika
standard. Hänsyn till lokala särdrag i hushållningen kunde dock tagas, då
»besläktade» varor byttes mot varandra. Likaså borde självklart sådana särdrag
i konsumtionssammansättningen beaktas, som vore framtvungna av
eventuellt förekommande ransonering, om levnadskostnaderna höjdes till
följd av densamma. Kommittén har ej heller ansett det uteslutet, att en viss
ökning av de mest kalorialstrande födoämnena borde införas i budgeten vid
beräkningar för övre Norrland, då klimatet i denna landsdel otvivelaktigt
ställde större krav på näringstillförseln. Likaså vore det värt att överväga,
örn icke hänsyn borde tagas till att klimatet i de kallare delarna av Norrland
ställer större krav också på klädedräkten.
Departementschefen har biträtt kommitténs förslag beträffande hushållsbudgeten.
Frågan om skilda budgeter för löne- och skattegrupperingen borde
enligt hans mening bedömas ur praktiska synpunkter. Skäl kunde visserligen
anföras för att välja en lägre inkomstnivå för skattegrupperingen. Erfarenhetsmässigt
betydde mindre förändringar i hushållsbudgetens inkomstläge
dock relativt litet för levnadskostnadsskillnaderna. Om man nu åsyftade
att vid båda grupperingarna fastställa samma gruppantal, skulle det
emellertid vara påtagligt olämpligt att bygga på olika budgeter, för den händelse
detta för några orter skulle medföra skiljaktig placering i ortsgrupp i
löne- och skattehänseende.
Departementschefen delade uppfattningen, att stor försiktighet borde iakttagas
vid införandet av lokala variationer i budgeten. Det borde ankomma
på socialstyrelsen att pröva de tillägg i budgeten, som funnes nödvändiga på
grund av klimatets växlingar m. m.
Det hade, enligt vad departementschefen framhåller, varit önskvärt örn
den kommande dyrortsgrupperingen kunnat grundas på en ny hushållsbudget.
Nya budgetundersökningar vore visserligen planerade men torde icke
kunna igångsättas förrän tidigast under nästa budgetår, enär de ansetts böra
grundas på mera normala försörjnings- och prisförhållanden än som föreligga
för närvarande. Behovet att snarast möjligt få till stånd en ny dyrortsgruppering
ansåge departementschefen vara så trängande, att han icke kunde
förorda ett uppskov med dess utförande i avvaktan på konstruktionen av
en ny hushållsbudget på basis av nämnda budgetundersökningar, i ali synnerhet
som en sådan ny budget icke kunde garanteras bli mera representativ
för förbrukningen under den kommande grupperingens giltighetstid än
den budget, som läge till grund för de fortlöpande levnadskostnadsindexberäkningarna,
eller den, som använts vid 1941 års prisgeografiska undersökning.
Hinder borde dock icke föreligga för socialstyrelsen att, där så läte
sig göra ulan tidsspillan, utnyttja eventuellt föreliggande resultat av de nya
budgetundersökningama till ledning vid fastställandet av budgeten för den
nu aktuella dyrortsgrupperingen.
6 Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
Prisinsamlmgen. Dyrortskonunittén har ingående granskat förfarandet vid
insamlingen av prisuppgifter på de olika orterna och understrukit vikten av
att socialstyrelsen lämnade tillräckligt noggranna beskrivningar av de varukvaliteter,
för vilka priser skola insamlas, så att största möjliga garantier
erhållas för att prisuppgifterna komma att avse samma kvalitet. Yarulistan
borde i vissa fall kompletteras med illustrationer av föremålen.
Kommittén har även funnit angeläget att pröva den kritik, som mött socialstyrelsens
förfarande att i vissa fall avvika från de lämnade prisuppgifterna.
Efter granskning av några av de mest omstridda fallen från 1941 års
undersökning (Eksjö, Hultsfred, Vimmerby och Ronneby) har kommittén
kommit till den uppfattningen, att socialstyrelsens ändringar i stort sett
varit befogade. Anledning funnes dock icke att betvivla, att de noterade priserna
förekommit, men all sannolikhet talade för att de i allmänhet gällt
andra kvaliteter än dem styrelsen avsett.
Kommittén har ansett att den år 1941 införda medverkan vid de kommunala
myndigheternas prisinsamling av de närmast berörda parterna i
form av lokala prisinsamlingsnämnder borde bibehållas. I syfte att skapa
ökat förtroende till och större säkerhet vid prisinsamlingen har kommittén
därutöver föreslagit inrättande av en för hela riket gemensam dyrortsnämnd
och härom bland annat anfört följande.
Oron kring dyrortsgrupperingen kan till en viss del hänföras — icke till
grupperingen som sådan — utan till dyrortsfrågans tekniskt invecklade natur
och de missförstånd som till följd härav uppstå i den allmänna föreställningen
örn hithörande ting. Det skulle därför innebära en väsentlig fördel,
om vissa klagomål och framställningar till myndigheterna med anledning
av dyrortsgrupperingen finge granskas av en särskild dyrortsnämnd.
sammansatt av t. ex. fyra representanter för de av grupperingen närmast
intresserade parterna under ordförandeskap av en opartisk ordförande. Dess
uppgift skulle vara att avgiva yttranden i särskilt tveksamma fall av lokal
natur och sålunda vara analog med, men väsentligt mera begränsad, än
den uppgift som utövas av allmänna lönenämnden. Förtroendet till myndigheternas
handhavande av hithörande frågor skulle härigenom stärkas.
Departementschefen har biträtt kommitténs förslag beträffande prisinsamlingen
och även tillstyrkt inrättandet av en dyrortsnämnd med representanter
för de av grupperingen närmast intresserade parterna under ledning av
en opartisk ordförande. I anledning av vid remissbehandlingen framkomna
önskemål om vidgad befogenhet för nämnden och ökning av antalet ledamöter,
så att olika landsdelar, olika löneklasser och andra intressen kunde
bli mera representerade, har departementschefen uttalat, att nämndens uppgift
utan olägenhet syntes kunna vidgas så, att nämnden skulle ha att avgiva
remissutlåtanden icke endast angående tveksamma fall av lokal natur
utan även i fråga om ändring av varvdistan och principiella spörsmål angående
dyrortsgrupperingen. Departementschefen ville icke heller motsätta
sig en mindre ökning av antalet ledamöter i nämnden och avsåge att sedermera
underställa Kungl. Majit förslag angående nämndens sammansättning
och sättet för bestridande av kostnaderna för dess verksamhet.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 7
Bostadspostcn. Dyrortskommittén har framhållit den stora betydelsen av
att finna en invändningsfri metod för beräkning av bostadsposten, vilken
varit föremål för mycken uppmärksamhet i den allmänna debatten.
Kommittén bar instämt i den kritik, som av 1936 års lönekommitté riktats
mot förfaringssättet vid 1934 års dyrortsundersökning, då man för landsbygdens
del i huvudsak byggde på de kommunala myndigheternas uppskattningar
av hyresbeloppet för »medelgoda lägenheter efter ortens förhållanden»
och icke heller för tättbebyggda samhällen med utbildad hyresmarknad
bearbetade det genom hyresräkning införskaffade materialet på ett sådant
sätt, att det för levnadskostnadsberäkningen grundläggande kravet på
en jämförelse av kostnaden för bostäder på olika orter av samma kvalitet
tillgodosågs. Dyrortskommittén har ingående granskat en av nämnda lönekommitté
utarbetad metod, som åsyftade att jämföra hyrestal för bostäder
av samma standard för landsbygdsorter och tätorter. Genom denna metod
har bostadspostens beräkning enligt dyrortskommitténs mening förts upp på
samma nivå som beräkningen av övriga poster. För att utröna örn metoden
ytterligare kunde förbättras har kommittén emellertid underkastat 1939 års
hyresräkningsmaterial en grundlig specialbearbetning, men icke funnit nödvändigt
att påyrka någon förändring av densamma. Kommittén har emellertid
uttalat vissa synpunkter och önskemål, som borde beaktas och närmare
prövas vid nästa hyresräkning. Bland annat borde prövas vilken betydelse ett
hänsynstagande till den mellan olika orter varierande ytstorleken och vissa
andra kvalitetsegenskaper hos bostaden kunde ha. Vidare borde socialstyrelsen
överväga en modifikation i sättet för anknytningen mellan bostadskostnadsberäkningen
för landsbygden och hyresräknade orter.
Beträffande innebörden av nyssnämnda metod, som tillämpades vid 1941
års prisgeografiska undersökning, inhämtas av propositionen följande.
Metoden innebar beträffande de hyresräknade orterna ett noggrannare hänsynstagande
till bostädernas kvalitet och beträffande övriga orter, att uppskattningen
av hyran för medelgoda bostäder efter ortens förhållanden ersattes
av en beräkning, grundad på en jämförelse mellan anskaffningskostnaderna
för en egnahemsbostad på ett antal mindre, hyresräknade orter och på
icke hyresräknade orter. Denna beräkning grundades på antagandet att den
konstaterade skillnaden mellan anskaffningskostnaderna skulle ha motsvarats
av en lika stor skillnad i hyresnivåerna, örn sådan nivå funnits på de icke
hyresräknade orterna.
För de hyresräknade orterna var förfaringssättet följande. På grundval
av material från 1939 års allmänna hyresräkning har man beräknat den
genomsnittliga standardräknade (jfr nedan) nettobyran per eldstad (boningsrum
eller kök) i sådana städer, köpingar, municipalsamhällen eller
landskommunernas icke municipala delar, för vilka i hyresräkningen redovisats
minst 50 hyreslägenheter utan brister (av nedan angivna slag).
Vidare skulle där vara representerade minst 6 av följande 9 lägenhetskategorier,
nämligen bostadslägenheter örn 1, 2 och 3 rum och kök, tillhörande
kvalitetsgrupperna 1 (med centralvärme och enskilt badrum), 2
(med centralvärme, utan enskilt badrum) och 3 (utan centralvärme). Som
lägenheter med brist betraktades de lägenheter, vilka bruslo i fråga om
minst en av följande fordringar: a) golvets nivå minst 30 cm över angrän
-
8 Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
sande mark, b) rumshöjden i varje rum ej lägre än 2,1 m, c) alla boningsrum
möjliga att uppvärma samt d) tillgång till både vatten- och avloppsledning.
Beträffande var och en av de undersökta orterna (tillhopa 327) beräknades
medelhyran (exklusive värmekostnad) för var och en av de 9 nyssnämnda
lägenhetskategorierna (lägenheter om 1, 2 och 3 rum och kök inom
kvalitetsgrupperna 1, 2 och 3). 1 de fall, då den redovisade hyran för
centraluppvärmda lägenheter innefattade ersättning för värme (och eventuellt
varmvatten), erhölls nettohyran genom att den sålunda redovisade
bruttohyran minskades med en uppskattad värmekostnad, därvid uppskattningen
baserade sig dels på socialstyrelsens statistik över minuthandelspriser
å koks, dels på uppgifter från fastighetsägareföreningar i vissa städer örn
kokspriserna i juni 1939.
Å orter, där hyresuppgifter saknades för en eller flera av de 9 angivna
lägenhetskategorierna eller där en eller flera av dessa kategorier i materialet
representerades av mindre än 4 bostadslägenheter, uppskattades medelhyran
för respektive lägenhetsgrupper med ledning av de relationer, som konstaterats
mellan medelhyrorna för de olika kategorierna inom vissa större
landsdelar.
Sedan sålunda för varje ort beräknats (respektive uppskattats) medelhyran
per eldstad inom vardera av de 9 angivna lägenhetskategorierna, erhölls
en standardräknad medelhyra per eldstad för varje ort genom att medelhyrorna
för respektive lägenhetskategorier sammanvägdes med hänsyn till
den relativa frekvensen av varje kategori i samtliga de 327 orter, för vilka
hvrestal beräknades.
För var och en av de 327 undersökta orterna beräknades en (standardräknad)
medelhyra för 3 eldstäder (motsvarande 2 rum och kök). Beträffande
orter med 50—100 hyreslägenheter (utan brist) beräknades vidare
medeltal för den standardräknade medelhyran för 3 eldstäder inom vardera
av följande områden: Stockholms förortsområde (655 kronor), östra
Sverige i övrigt (455 kronor), Småland och öarna (365 kronor), södra Sverige
(430 kronor), västra Sverige (480 kronor), norra Sverige (450 kronor).
För samtliga icke hgresräknade orter antogos nyssnämnda medeltal representera
hyreskostnaden för en bostad örn 3 eldstäder. Undersökningen rörande
byggnadskostnadema för en egnahemsbostad av enhetlig standard dels
på 124 hyresräknade orter, dels på 65 icke hyresräknade orter med övervägande
jordbruksbefolkning gav nämligen vid handen, att skillnaden mellan
byggnadskostnadema på de båda slagen av orter var så liten att det ansågs
befogat bortse ifrån den. Den konstaterade genomsnittliga kostnaden inom
de olika landsdelarna på hyresräknade och andra orter var följande.
Beräknad genomsnittlig
byggnadskostnad (kr) i
Östra
Sverige
Småland
och öarna
Södra
Sverige
Västra
Sverige
Norra
Sverige
Hela
riket
a) hyresräknade orter
med 50—100 lag. utan
brist................
14 7S9
13 918
14 483
14 493
14 586
14 450
b) icke hyreräknade orter
14 445
13 350
14 319
13817
14 576
14 083
b) i % av a)........
97''7
95-9
98''9
95-3
999
97-5
Då man sålunda fastställt bostadskostnaderna i de icke hyresräknade
orterna m. m. inom varje landsdel lika med ett medeltal av de standardräknade
medelhyroma i vissa hyresräknade orter, kom den sålunda beräknade
bostadskostnaden att överstiga den standardräknade medelhyran i
vissa av de orter, som ingingo i medeltalsberäkningen. Det ansågs lämpligt
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
9
att göra uppskattningen av bostadskostnaderna i de mindre orterna enhetlig
så till vida, att man icke för någon hyresräknad ort fastställde en lägre bostadskostnad
än på den kringliggande landsbygden. I de orter, där den standardräknade
medelhyran var lägre än den för landsbygden i samma region
bestämda bostadskostnaden, insatte man därför den sistnämnda kostnaden
i stället för ortens standardräknade medelhyra.
En reservant inom kommittén (herr Nilsson i Spånstad) har förordat, att
bostadsposten åtminstone försöksvis skulle beräknas med ledning av hyreskostnaderna
för en nybyggd standardlägenhet.
Beträffande de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
hänvisas till propositionen (s. 31—35).
Departementschefen har i anslutning till dyrortskommitténs uttalanden
strukit under, att den vid 1941 års prisgeografiska undersökning vidtagna omläggningen
av bostadspostens beräkning för hyresräknade orter innebar att
mera noggrann hänsyn än tidigare togs till bostädernas kvalitet, i det att
man helt bortsåg från det sämsta bostadsbeståndet och av de övriga bostäderna
medräknade hyrestalen för olika kvalitetsgrupper av lägenheter i samma
proportioner för alla orter, allt i syfte att den beräknade bostadskostnaden
skulle avse en bostad av samma standard på olika orter. För landsbygden
och andra orter, där ingen eller för liten hyresmarknad fanns att
hyresräkna, tillgodosågs detta krav, enligt vad departementschefen framhållit,
genom att den tidigare av vederbörande kommunalmyndigheter verkställda
uppskattningen av hyran för »medelgoda lägenheter efter ortens förhållanden»
ersattes av en hyresberäkning, som grundade sig pa en jämförelse mellan
byggnadskostnaderna på landsbygden och på de mindre, hyresräknade
orterna för en enhetlig egnahemsbostad. Då byggnadskostnaderna på
landsbygden visade sig ligga endast obetydligt lägre än kostnaderna på ifrågavarande
hyresräknade orter, bortsågs i praktiken från denna skillnad. För
landsbygden sattes sålunda samma hyrestal, som vid hyresräkningen erhållits
för de mindre, hyresräknade orterna inom vederbörande landsdel.
Vidare har departementschefen anfört följande angående de synpunkter,
som vid remissbehandlingen m. m. framkommit angående bostadspostens
beräkning.
»Mot den angivna metoden ha principiella invändningar vid remissbehandlingen
gjorts av svenska arbetsgivareföreningen, som ansett, att beräkningen
för landsbygdens del alltför mycket avlägsnat sig från de hyror, som taktisk!
betalas där. Föreningen har karakteriserat hyrestalen som rena fiktioner,
vilka icke kunde ge någon verklig vägledning för lönesättningen, åtminstone
ej på den privata arbetsmarknaden. Det är onekligen riktigt, att
de beräknade hyrestalen i regel betydligt avvika från de faktiska kostnaderna
för landsbygdens genomsnittligt rätt dåliga bostäder, men detta torde
icke vara en avgörande invändning. Om levnadskostnadsberäkningen såsom
avsetts skall läggas till grund för den statliga lönesättningen, där kravet pa
lika reallön för samma arbete på olika orter är allmänt godtaget, synas
mig hyrestal, avseende samma standard, vara ofrånkomliga fiktioner vid
10
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
beräkningen. I annat fall kan med fog från landsbygdens tjänstemän resas
den invändningen, att de få lägre löner, därför att de bo sämre. Huruvida
i praktiken den använda metoden så att säga något överdriver kravet på
lika standard till förmån för den tidigare missgynnade landsbygden, kan
givetvis diskuteras. Arbetsgivareföreningens påpekande att den stadsmässiga
bebyggelsen på grund av brandfara och sanitära olägenheter mäste hållas
på en högre standard än bebyggelsen på landsbygden, synes icke sakna fog.
Även kan erinras att man vid kostnadsjämförelsen bortsett från de högre
tomtkostnaderna i tätorter. Ä andra sidan bör mot dessa omständigheter vägas,
att hänsyn icke tagits till de av kommittén berörda löpande kostnaderna
för vatten och avlopp på landsbygden. Det synes mig under alla förhållanden
obestridligt, att denna metod ger väsentligt mera rättvisande resultat än det
tidigare förfaringssättet.
Av en reservant inom kommittén har, åtminstone för tillämpning försöksvis,
ifrågasatts en metod att för städer och stadsliknande samhällen
grunda bostadsposten icke på allmän hyresräkning utan på en beräkning
av hyran för en nybyggd standardlägenhet å olika orter. Härigenom skulle
visserligen mera påtagligt kravet på lika standard tillgodoses och förfarandet
skulle rätt väl svara mot förhållandena för en tjänstemannafamilj, som
flyttar från en stationeringsort till en annan och måste söka sig bostad i nybyggt
hus. Metoden synes mig likväl utesluten redan därför, att dess tilllämpning
måste inrymma alltför mycket av godtycklig prövning för vederbörande
myndighet, exempelvis i fråga örn valet av läge i en storstad. Detta
val bleve ju helt avgörande för den tomtkostnad, som skulle inräknas i hyran
för standardlägenheten. Metoden skulle också, såsom socialstyrelsen
påpekat, ge ett resultat, som icke vore representativt för hyresnivån på olika
orter, eftersom tillbörlig hänsyn icke skulle tagas till de faktiska kostnadsskillnader,
som föreligga mellan olika orter för icke nybyggda lägenheter av
enahanda kvalitet. Att endast taga hänsyn till en flyttande tjänstemannafamiljs,
alltså en speciell grupps, förhållanden synes vidare, såsom styrelsen
även framhållit, strida mot de grundprinciper, som hittills tillämpats
vid dyrortsgrupperingarna. För min del kan jag av dessa skäl icke godtaga
denna metod utan finner nödvändigt att bostadspostens beräkning
även i fortsättningen bygger på hyresräkning för sådana orter, där hyresmarknad
av viss omfattning föreligger.
I vissa yttranden lia önskemål framställts därom, att de vid hvresräkningen
framkomna hyrestalen skulle omräknas med hänsyn till rummens ytstorlek.
Det har gjorts gällande, att kravet på samma standard icke är uppfyllt, så
länge jämförelsen icke avser lägenheter av samma ytstorlek. Dyrortskommittén
har, som förut nämnts, även varit inne på detta spörsmål och framhållit
såsom önskvärt att få betydelsen därav belyst genom en undersökning.
Trots de svårigheter, som föreligga att införskaffa uppgiftsmaterial på detta
område, vill jag i anledning av de framkomna önskemålen förorda, att en
representativ undersökning verkställes. För närvarande saknas underlag för
11
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
en bedömning, huruvida så stora skillnader i bostädernas ytstorlek verkligen
föreligga, att hänsyn därtill bör tagas.
Vidare har vid remissbehandlingen påyrkats, att hänsyn skulle tagas till
bostadsrättslägenheter m. m. vid bostadspostens beräkning. Sådana lägenheter
torde dock icke kunna medtagas vid hyresräkningen, eftersom man
beträffande dem icke har några avtalsmässigt fastställda hyror att utgå
från och de av taxeringsmyndigheterna årligen fastställda hyresvärdena knappast
synas lämpade som underlag. Däremot synes man, som dyrortskommittén
antytt, vid fastställandet av de proportioner, i vilka liyrestalen för olika
kvalitetsgrupper av lägenheter på de olika orterna skola medräknas, kunna
taga hänsyn till bostadsrättslägenheterna. Nämnda proportioner för standardräkningen
grundades vid 1941 års levnadskostnadsundersökning pa fördelningen
av hela det hyresräknade materialet. Även örn åtgärden icke kan antagas
få någon större betydelse för hyrestalen, vill jag tillstyrka, att bostadsrättslägenheterna
i så måtto medräknas vid nästa dyrortsgruppering.
Slutligen har vid remissbehandlingen föreslagits en ytterligare modifikation
beträffande standardräkningen av hyrestalen. Förslaget innebär, att varje
orts relativa hyresnivå skulle beräknas i förhållande till genomsnittet för
samtliga hyresräknade orter i riket på grundval av ortens egna proportioner
av lägenheter i olika kvalitetsgrupper under antagande att samma proportioner
gällde för hela rikets bestånd av hyresräknade lägenheter. Jämförelsen
mellan olika orter inbördes skulle sedan grundas på dessa relationstal. Den
år 1941 tillämpade standardräkningen innebär däremot, som förut nämnts,
att hyrestalen för varje enskild ort beräknas under antagande att proportionerna
av lägenheter i olika kvalitetsgrupper inom hela rikets bestånd av hyresräknade
lägenheter gällt för orten. Konsekvenserna i olika avseenden av
den föreslagna modifikationen synas mig svåra att överblicka. Jag finner mig
för den skull icke nu kunna förorda dess tillämpning. Den år 1941 använda
metoden synes mig ha åtminstone ett psykologiskt företräde framför den
föreslagna, så till vida att den på ett enkelt sätt markerar kravet på lika standard
mellan olika orter. Jag förutsätter emellertid, att socialstyrelsen ägnar
uppmärksamhet åt spörsmålet och till Kungl. Majit inkommer med det förslag
i ämnet, vartill övervägandena kunna föranleda.»
Bostadspostens beräkning har berörts i flertalet av de i ämnet väckta motionerna.
I motionerna /: ål7 och 11: 626 har bland annat anförts, att skillnaden i
bostadskostnaden för dem, som bodde i nybyggda hus, och dem, som bodde
i äldre fastigheter, lämnats ur räkningen och att i fråga örn de olika bostadskvaliteterna
lägenheternas olika ytinnehåll inom olika orter icke medtagits
vid jämförelsen.
I motionerna I: 425 och II: 652 bar framhållits, att ett ovillkorligt krav vid
bostadspostens beräkning måste vara, att hyreskostnaderna avsåge bostäder
av samma kvalitet och standard på olika orter. Ehuru det nu tillämpade
beräkningssättet på grundval av allmänna hyresräkningar syntes vara överlägset
tidigare använda metoder, uppfyllde det enligt motionärernas mening
12
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
icke helt detta krav. Utan att taga bestämd ställning till värdet av den av en
reservant föreslagna metoden att inom tätorterna grunda beräkningen på
hyreskostnaderna för en nybyggd standardlägenhet på olika orter ville motionärerna
dock framhålla, att den syntes ge till resultat en mera rättvis uppskattning
av hyreskostnaderna för en bostad av samma kvalitet än den nu
tillämpade metoden.
I motionerna 1:426 och 11:655 har anförts följande beträffande bostadspostens
beräkning.
Enligt vår mening bör man till grund för beräkningen lägga byggnadskostnaden
för en standardlägenhet på de olika orterna. Det föreligger nämligen
en stark tendens till utjämning av dessa kostnader och därmed hyrorna,
i och med att nya bostäder uppföras eller gamla moderniseras, vilken tendens
föranletts av bl. a. statsmakternas prispolitik och fackföreningarnas
lönepolitik under de senaste åren. Den nödvändiga saneringen av landets
bostadsbestånd mäste också enligt vår uppfattning i första hand insättas beträffande
landsbygdens bostäder, och i samma mån som detta sker komma
hyreskostnaderna att utjämnas.
Slutligen har i motionen II: 627 uttalats, att dyrortskommittén endast sett
bakåt men icke framåt beträffande bostadskostnaderna, då kommittén till
grund för sin beräkning lagt de befintliga bostäderna med deras betydande
standardskillnad, dock med frånräknande av »bostäder med brister», i stället
för att utgå ifrån nybvggnadskostnaderna för en likvärdig bostad.
Skatteposten. Frågan om de direkta skatterna borde medräknas vid mätningeh
av de lokala levnadskostnadsskillnaderna har dyrortskommittén besvarat
jakande under hänvisning till att beräkningen borde omfatta alla de
ändamål, för vilka medborgarna gåve ut sina inkomster. Detta vore så mycket
viktigare, som skatteutgifterna varierade starkt mellan olika orter. Kommittén
har föreslagit, att de inkomstbelopp och de skatteavdrag, på vilka
skattepostens beräkning grundades, skulle liksom vid 1941 års undersökning
variera mellan olika orter i enlighet med nu gällande löne- och skattegrupperingar,
men att socialstyrelsen skulle äga rätt till viss skälighetsprövning i
sådana fall, då inkomstens fastställande blivit alltför schablonmässig. För
att icke en tillfälligt hög eller låg kommunal debitering inom en primärkommun
skulle avgöra grupperingsresultatet har kommittén föreslagit den
avvikelsen från förfarandet år 1941, att den kommunala genomsnittsdebiteringen
för de sista fem åren skulle läggas till grund i stället för sista årets
debitering.
Departementschefen har biträtt uppfattningen, att de direkta skatterna
skulle medräknas vid dyrorts jämförelsen med hänsyn till att de kommunala
skatterna fortfarande varierade så starkt, att ett borttagande av skatteposten
skulle framstå som en betydande orättvisa mot invånarna i de skattetyngda
kommunerna.
Beträffande de inkomst- och avdragsbelopp, som föreslagits skola läggas
till grund för beräkningen, har departementschefen förordat en modifikation
av kommitténs förslag och anfört följande.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
13
»Dyrortskommittén synes vara enig om att det inkomstbelopp, på vilket
skatten beräknas, icke bör vara enhetligt för hela riket utan principiellt bör
variera med levnadskostnaderna, och att ortsavdragen likaså böra variera.
Kommittémajoriteten, som velat anknyta beräkningen till existerande förhållanden,
har såsom en lämplig approximation förordat, att inkomsten och
avdragen på varje ort skalle bestämmas efter nu gällande löne- och skattegrupperingar.
För att motverka de orättvisor, som kunde uppkomma genom
detta schablonmässiga sätt att bestämma inkomsten, skulle socialstyrelsen
enligt förslaget äga rätt att jämka efter skälighetsprövning. Häremot
ha två reservanter gjort gällande, att beräkningssättet bleve felaktigt, eftersom
gällande lönegruppering ingalunda motsvarade de nu föreliggande dyrhetsskillnaderna.
I stället har den ene reservanten föreslagit, att skatterna
skulle beräknas proportionellt mot de av kommittén konstaterade levnadskostnadsskillnadema.
Vid remissbehandlingen ha liknande kritiska synpunkter
mot kommittéförslaget gjorts gällande av socialstyrelsen och landsorganisationen.
Jag delar uppfattningen, att nu gällande grupperingar äro så föråldrade,
att den av kommittén föreslagna metoden för ett mycket stort antal
orter skulle till en början ge påtagligt felaktiga resultat i fråga om levnadskostnadstalen.
En justering efteråt av dessa levnadskostnadstal, i den
mån de medfört placering inom en felaktig ortsgrupp, skulle på grund av
de kanske talrika omräkningar och skälighetsprövningar, som bleve erforderliga,
vara rätt betungande och dessutom måhända verka mindre förtroendeingivande
hos allmänheten. I princip bör skatteposten enligt min mening
beräknas på ett inkomstbelopp, som motsvarar de totala levnadskostnaderna.
Den av socialstyrelsen angivna metoden tillgodoser detta önskemål
och synes jämväl beträffande de statliga ortsavdragen ge ett mera tillfredsställande
resultat än en tillämpning av kommittéförslaget. Styrelsen har visserligen
ansett sig icke kunna utan vissa provundersökningar taga definitiv
ställning till frågan, om detta förfaringssätt bleve mindre arbetskrävande än
kommitténs metod med skälighetsprövningar. Även örn det administrativa
arbetet eventuellt skulle bli något ökat enligt den av styrelsen angivna metoden,
synes mig dock denna metod vara att föredraga både av principiella
och psykologiska skäl.
Vad slutligen angår den kommunala skattesatsen har ifrågasatts, att en
avräkning skulle ske för den skillnad i förmåner, som skattebetalarna på
olika orter kunna erhålla för en och samma skatt. Teoretiskt synes mig detta
önskemål icke obefogat, men dess praktiska genomförande torde möta betydande
vanskligheter och påkalla skönsmässiga avgöranden i sådan utsträckning,
att det troligen icke skulle öka tilltron till dyrortsgrupperingen. Kommitténs
förslag, att man skall utgå från den kommunala genomsnittsdebiteringen
för de sista fem åren för att därmed undgå risken för att de tillfälligheter,
som sista årets debitering kan innefatta, få i högre grad påverka den
kommande dyrortsgrupperingen, vill jag icke motsätta mig, även örn värdet
av denna omläggning kan diskuteras. Det är ju icke osannolikt, att man därigenom
avlägsnar sig från det skattetryck, som kommer alt gälla under
grupperingens giltighetstid.»
14
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
I motionerna I: 417 och II: 626 har anmärkts, att skattepostens beräkning
enligt kommitténs förslag byggde på »antagandet», att inkomsten för alla
inkomsttagare varierade i enlighet med statstjänstemännens löneskalor. Hänsyn
hade icke heller tagits till skillnaden i förmåner, som skattebetalarna
i olika kommuner kunde erhålla för en och samma kommunala skattesats,
och genomsnittet för de sista fem åren avlägsnade sig måhända från skattetrycket
under grupperingens giltighetstid.
I motionerna I: 425 och 11: 652 har anförts, att kommitténs tillvägagångssätt
icke vore tillfredsställande, dels därför att löner och skatteavdrag enligt
gällande grupperingar ej längre motsvarade rådande skillnader i dyrhet,
dels ock därför att hänsyn ej tagits till olikheten i de förmåner av social och
kulturell art, som invånarna i olika kommuner kunde erhålla för sina kommunalskatter.
Liknande synpunkter ha framförts i motionerna I: 426 och II: 655.
Avståndskostnaderna. Vid tidigare undersökningar har hänsyn icke tagits
till avståndskostnaderna. Dyrortskommittén har kommit till uppfattningen,
att en allsidig utredning av levnadskostnadsskillnadema icke kunde
begränsas till att avse priserna vid inköpskällan på de förnödenheter, varom
vore fråga, utan borde omfatta hänsynstagande till även andra omständigheter,
bland annat de rese- och transportkostnader, som uppstode till följd
av avstånden mellan bostaden och den plats, där varor och tjänster inköptes
eller eljest övertoges av konsumenterna. Kommittén har i huvudsak framhållit
följande allmänna synpunkter på frågan.
Resor och transporter företagas dels då konsumenterna anskaffa livsmedel,
husgeråd m. m., som krävas för den egentliga hushållsdriften, dels när de
själva förflytta sig inom orten eller till andra orter för att komma lill sitt
arbete eller för att komma i åtnjutande av behövlig sjukvård, rekreation
o. s. v. Kostnaderna härför kunna utgå i form av penningutlägg eller (och)
som kraft- och tidsförlust.
Principiellt förefaller det klart, att man vid en dyrortsundersökning bör
taga skälig hänsyn till alla med hushållningen förenade kostnader för resor
och transporter, som krävas för att den levnadsstandard skall kunna upprätthållas,
som ligger till grund för dyrortsjämförelsen.
Med uttrycket »skälig hänsyn» menas, att hänsynen bör tagas under förutsättning
att en viss anpassning efter orternas växlande förhållanden äger
rum på de punkter, där anpassning är möjlig, t. ex. då det gäller inköp av
förnödenheter till hushållet. Den anpassning det här är fråga om gäller antalet
inköpstillfällen. Väl är det sannolikt, att de täta inköpstillfällen, som
de korta avstånden i tätorterna möjliggöra, verka till att där höja standarden
i jämförelse med vad fallet är på landsbygden, men betydelsen härav
torde i den allmänna föreställningen vara avsevärt överdriven. Utrymmet
för klok anpassning synes tvärt om tämligen stort på denna punkt. Att förutsätta,
att den enhetliga standard, som dyrortsjämförelsen avser, endast
kunde uppnås genom tillämpning av tätortsbefolkningens vanor i fråga örn
butjksbesök synes därför icke logiskt nödvändigt. En sådan förutsättning
skulle också leda till orimliga resultat. Vid en dyrortsjämförelse bör och kan
man icke rimligen förutsätta att tätorternas frekvens är nödvändig för att
uppnå tätorternas standard.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
15
Hur många resor och transporter som skola anses erforderliga på orter
med långa avstånd för att levnadsstandarden icke skall bli lägre än på orter
med korta avstånd och hur kostnaden för dessa resor och transporter skall
beräknas, torde emellertid kunna avgöras endast efter skälighetsprövning.
Frågan om avståndskostnadema blir härigenom i väsentlig mån av
annan beskaffenhet än övriga problem, som måste lösas vid en dyrortsjämförelse.
Det sagda gäller sådana resor och transporter, beträffande vilka en viss
anpassning till orternas förhållanden kan anses rimlig. Beträffande de övriga
— t. ex. resor i samband med sjukdomsfall — kan den allmänna regeln
formuleras, att antalet resor och transporter lämpligen bör svara mot det
genomsnittliga behovet av desamma. Att här förutsätta färre resor
än genomsnittsbehovet, vore obilligt, och att räkna med flera, synes heller
icke motiverat. En beräkning efter individuella behov är icke möjlig.
Detta innebär, att de enskilda hushåll, vilka till äventyrs ha större behov
av resor och transporter än genomsnittet, icke kunna genom den dyrortsgraderade
lönen uppnå samma standard som personer med det genomsnittliga
behovet av resor. De som ha behov av färre resor och transporter än genomsnittet
återigen kunna nå en högre standard än genomsnittet.
Med denna utgångspunkt har kommittén funnit det praktiskt taget ogörligt
att vid dyrortsgrupperingen på ett rimligt sätt taga hänsyn till andra
avståndskostnader än sådana, som avse resor och transporter, varmed alla
behöva räkna.
Kostnaderna för barns resor och inackordering på skolorter för erhållande
av högre undervisning har kommittén icke ansett böra mediagas vid levnadskostnadsberäkningen.
Dessa kostnader hörde till det slags avståndskostnader,
som träffade somliga hushåll hårt och andra icke alls. Ehuru kommittén
livligt behjärtade önskemålet, att alla barn oavsett bostadsorten
skulle beredas samma möjligheter till utbildning, hade kommittén funnit,
att generell hänsyn till dessa kostnader — som innebure, att ersättningen
fördelades på samtliga löntagare — skulle medföra ett så litet tillägg, att de
familjer, som verkligen hade sådana skolbarn, icke bleve hjälpta därav.
Kommittén har ansett, att hänsyn icke heller borde tagas till kostnaderna
för resor till och från arbetet eller för rekreationsresor för tätorternas befolkning.
Kommittén har diskuterat olika metoder för beräkning av de tillägg för
rese- och transportkostnader, som landsbygdsorterna borde erhålla, men
stannat vid att den hänsyn, som kunde tagas till avståndskostnadema, i det
väsentliga måste grundas på en skälighetsprövning. Tilläggen kunde icke
sägas täcka kostnaderna för vissa resor utan skulle representera de merkostnader,
som landsbygdens hushåll finge vidkännas för resor och
transporter på grund av bebyggelsens gleshet. Detta hindrade icke, att man
som grundval för skälighetsprövningen kunde föreställa sig ett konkret antal
resor för vissa uppgivna ändamål. Kommittén har som utgångspunkt för
beräkning av den ungefärliga kostnadsramen angivit kostnaderna enligt en
försöksvis prövad men sedermera ej godtagen kalkyl, avseende 12 inköpsresor
till den s. k. huvudorten, 6 resor till läkare (därav en bilresa) och 6 till
tandläkare per år samt transport av ett paket från huvudorten per vecka.
16
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
Kostnaderna varierade enligt kalkylen från ett fyrtiotal till upp emot 350
kronor per år. Med denna utgångspunkt har kommittén framlagt följande
förslag beträffande tillämpningen av avståndstilläggen vid kommande dyrortsgruppering.
Tillämpningen av metoden för avståndsberäkningen måste i praktiken
komma att bli så schematisk att särskild hänsyn icke kan tagas till flera
än ett avstånd och det synes då lämpligt att anknyta tilläggen till avståndet
mellan den ort som skall dyrortsplaceras och huvudinköpsorten. Följande
huvudregler torde kunna angivas.
För avstånd kortare än 6 km räknas intet avståndstillägg. För längre
avstånd utgå tilläggen med lägst 50 kronor och därefter med jämna 50- kronorsintervaller upp till högst 350 kronor vid nuvarande rese- och transporttariffer.
Sju grader av tillägg skulle alltså förekomma.
Avståndstillägg skulle åsättas alla orter, som icke själva äro huvudinköpsorter.
Varje kommun (särort) betraktas därvid som en enhet, och avstånden
räknas från kommunens befolkningscentrum till huvudortens centrum,
eller — för större huvudorter — till butikscentrums periferi.
Mot kommitténs förslag ha fyra reservanter anmält avvikande mening
under framhållande att de föreslagna avståndstilläggen enligt deras mening
vore för låga. Två av reservanterna ha därvid biträtt kommitténs uppfattning,
att skolkostnadema icke skulle medräknas, medan de två andra ansett,
att så borde ske.
Beträffande de motiv, som anförts i reservationerna, torde få hänvisas till
propositionen (s. 52—53). Även beträffande de synpunkter, som framkommit
vid remissbehandlingen, hänvisar utskottet till propositionen (s.
53—59).
Departementschefen har framhållit, att de föreslagna avståndstilläggen betecknade
en principiell nyhet för dyrortsjämförelsema. Denna hade i allmänhet
tillstyrkts av remissmyndighetema. Även om införandet av dylika
objektivt svårberäkneliga element på dyrortsgrupperingens relativt känsliga
område kunde medföra vissa olägenheter, vöre departementschefen beredd att
för sin del godtaga principen. Intresset att åstadkomma en i stort sett mera
rättvis avvägning vid levnadskostnadsjämförelsen måste enligt hans mening
väga tyngre än de administrativa olägenheterna av de talrika invändningar
över godtycke och orättvisor, som till äventyrs kunde följa av den
anvisade metoden.
Departementschefen har jämväl tillstyrkt kommitténs förslag beträffande
avståndstilläggens storlek m. m. och härom anfört följande.
»Flertalet remissmyndigheter bär, som nämnts, tillstyrkt kommitténs förslag.
Det av två reservanter framförda yrkandet att kostnaderna på landsbygden
för sådana kulturella och sociala förmåner, som de större städerna
bjuda sina invånare, skulle medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen har
dock såtillvida tillstyrkts av ett par myndigheter, att de ifrågasatt medräknande
av åtminstone kostnaderna för barns skolgång utom hemorten. I ytterligare
några remissutlåtanden ha tilläggsbeloppen ansetts väl låga. Å andra
sidan har i flera yttranden påyrkats, att hänsyn skulle tagas jämväl till resor
till och från arbetsplatsen och andra nödvändiga resor i de större städerna.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
17
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har jag
ansett mig icke kunna frångå den av kommittén verkställda avvägningen Jag
delar uppfattningen att hänsyn till de nyssnämnda skolkostnaderna icke bör
tagas vid levnadskostnadsjämförelsen. Frågan om studiehjälp för landsbygdens
barn kan uppenbarligen icke vinna en tillfredsställande lösning inom
dyrortsgrupperingens ram, vilket medgivits av personalorganisationerna. De
önskemål, som eljest framställts om höjning av tilläggsbeloppen, böra bedömas
under beaktande av att tilläggen endast avse att täcka merkostnaderna
för landsbygdens hushåll. I det inkomstläge, varom här är fråga, representera
redan de föreslagna tilläggen betydande utgiftssummor; maximibeloppet innebär
ju ett tillägg till budgeten av samma storleksordning som hela bostadskostnaden
för billigare orter. En ytterligare utbyggnad av avståndstilläggen
lär icke heller kunna göras utan ett samtidigt tillmötesgående av de enligt min
mening principiellt icke obefogade kraven på hänsynstagande till arbetsresor
m. m. i storstäderna. Genom ett sådant mera allsidigt medräknande av resekostnaderna
vid dyrortsjämförelsen skulle givetvis betydelsen av landsbygdens
tillägg i avsevärd grad reduceras.
De olika synpunkter, som vid remissbehandlingen framkommit rörande de
vanskligheter, som komma att möta vid fastställandet av avståndstilläggen
för de olika orterna, böra av socialstyrelsen noga beaktas. Metoderna kunna
icke sägas ha blivit definitivt utformade ännu. Det synes önskvärt att styrelsen
i god tid före nästa gruppering grundligt arbetar igenom de problem,
som här kunna möta, och i möjligaste mån fixerar reglerna för den praktiska
tillämpningen av systemet, så att utrymmet för mera subjektiva bedömningar
begränsas.»
I motionerna I: Ali och 11: 626 har bland annat framhållits, att i de föreslagna
avståndstilläggen icke inräknats vare sig kostnaderna för mistad arbetsförtjänst
under restiden, de högre skolkostnaderna för landsbygden eller
kostnaderna för resor till och från arbetsplatserna.
I motionerna 1: 424 och II: 65A har föreslagits en höjning av avståndstillläggen
genom dels upptagande av en högre rese- och transportfrekvens, dels
slopande av den föreslagna maximigränsen, 350 kronor. En ökning med
50 procent har synts motionärerna ägnad att på ett bättre sätt än kommittéförslaget
tillgodose de av 1943 års riksdag uttalade önskemålen örn beaktande
av landsbygdsbefolkningens ifrågavarande kostnader.
I motionerna I: A25 och 11: 652 har uttalats, att den föreslagna uppskattningsvis
fastställda summan för landsbygdsbefolkningens inköp och resor
sannolikt upptagits till för lågt belopp.
I motionerna I: 426 och II: 655 har anmärkts, att de föreslagna avståndstilläggen
inte gåve skälig kompensation för de betydligt sämre möjligheter,
som laijdsbygdens befolkning hade i jämförelse med städernas invånare, då
det gällde att tillfredsställa behov på exempelvis kulturlivets område. Motionärerna
lia godtagit kommittéförslaget, såvitt anginge kostnaderna för barns
Bihang till riksdagens protokoll 19t5. G sand. 2 avd. Nr G. -
18
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
uppfostran och utbildning å annan ort, under förutsättning att statsmakterna
genom stipendier eller på annat sätt beredde kompensation för dessa
merkostnader och att studiehjälpen åt landsbygdens ungdom utbyggdes. Vid
beräkningen av tilläggen borde enligt motionärernas mening ha inräknats
kostnaden för tidsspillan. Vidare borde hänsyn tagits till befolkningsspridningen
inom kommunerna, d. v. s. ytterområdenas avstånd till centrum.
Med åberopande av dessa omständigheter ha motionärerna föreslagit, att
maximeringen av avståndstilläggen vid 350 kronor skulle slopas och att även
avstånd under 6 km skulle kompenseras.
Riktlinjer för en ny lönegruppering.
Som underlag för bedömandet av dyrortsgrupperingens berättigande och
framtida- utformning har dyrortskommittén verkställt en provundersökning,
ägnad att belysa de faktiskt rådande olikheterna i levnadskostnaderna mellan
skilda landsändar och olika typer av orter. Provundersökningen, som i
huvudsak hänför sig till prisläget i april 1944 och omfattar 545 orter, är
grundad på samma hushållsbudget, som användes vid 1941 års prisgeografiska
undersökning. Resultaten från båda undersökningarna äro för den skull
jämförbara, och kommittén har på grundval av detta material gjort jämförelser
mellan levnadskostnadstalens spridning för ifrågavarande 545 orter
år 1941 och 1944."
Beträffande resultaten av denna provundersökning hänvisar utskottet till
den i propositionen lämnade redogörelsen (s. 63—69).
Med utgångspunkt från de vid provundersökningen konstaterade skillnaderna
i levnadskostnader mellan olika orter har dyrortskommittén gått att
pröva principerna för utformningen i dyrortshänseende av löneplanerna i
de statliga avlöningsreglementena. Enligt direktiven skulle kommittén taga
ställning endast till frågan om behovet av en omreglering, den lämpliga tidpunkten
och riktlinjerna för en sådan omreglering, medan den närmare utformningen
skulle upptagas till behandling i särskild ordning, sedan genom
kommitténs arbete en utgångspunkt erhållits för erforderliga förhandlingar
angående löneplanernas utformning.
En fortsatt lönegruppering har kommittén funnit utan tvekan vara motiverad
med hänsyn till nu föreliggande levnadskostnadsskillnader. Kommittén
har sammanfattat skälen sålunda.
Trots det utjämnande inflytandet från den statliga prisregleringen består
för närvarande en olikhet mellan dyraste och billigaste ort på omkring 24
procent, om tillägg för rese- och transportkostnader icke inräknas. Bortser
man från extremfall, kvarstår en skillnad på omkring 21 procent, räknat på
den dyrare ortens tal. Tilläggas skäliga belopp för rese- och transportkostnader
— av kommittén uppskattade till 50 å 100 kronor för de billigaste
orterna — sjunker sistnämnda differens till omkring 20 procent. För extrema
fall synes man böra räkna med en spännvidd på omkring 22 procent.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 19
Dessa skillnader anser kommittén vara så betydande, att en fortsatt lönegruppering
utan tvekan är motiverad.
Den angivna skillnaden i levnadskostnaderna — 20 procent — gäller i
första hand tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring Ilie löneklassen.
För högre placerade tjänstemän torde skillnaden vara mindre och
i 28 :e löneklassen vara av en storleksordning av ungefär 15 procent. Även
denna spännvidd är enligt kommitténs mening stor nog att motivera en ortsdifferentiering
av lönerna.
Tanken på ett lönesystem med endast regionala tillägg har av kommittén
avvisats under hänvisning till den betydande skillnad, som levnadskostnaderna
visade mellan städer och landsbygd.
Beträffande frågan, huru gruppgränserna på dyrhetsskalan borde dragas,
har kommittén förordat, att Stockholm skulle placeras mitt i den dyraste
ortsgruppen och nedre gränsen av den lägsta gruppen vid den punkt på
skalan, där —• med bortseende från extremorter — billigare orter läge till
ett icke obetydligt antal, eller 20 procent lägre än Stockholm. Genom att placera
nedre gruppgränsen och icke mitten av. gruppen vid sistnämnda punkt
har kommittén åstadkommit en i viss mån godtycklig, automatisk sammanpressning
av den maximala levnadskostnadsskillnaden motsvarande halva
den nedre gruppen.
Spännvidden i den blivande löneskalan har kommittén — som velat pröva
sakskälen för och emot full överensstämmelse mellan löneskala och dyrhetsskillnader
med hänsyn uteslutande till vad som kunde anses skäligt
gentemot löntagarna på olika orter — föreslagit till 18 procent, alltså mindre
än den siffermässigt konstaterade dyrhetsskillnaden. Tillika har kommittén
uttalat, att en ytterligare sammanpressning till 15 procent borde kunna
övervägas, och härom anfört bland annat följande.
Med vistelsen på orter av vissa typer följa olägenheter, som icke siffermässigt
komma till uttryck vid en dyrortsjämförelse, varvid den allmänna
tendensen är, att de glest bebyggda landskommunerna — trots medräknandet
av vissa avståndskostnader i dvrortskalkylen — bli något för lågt placerade
i förhållande till tätorterna. Då landskommunerna i allmänhet tillhöra
de låga dyrortsgrupperna, talar denna omständighet för en viss sammanpressning
av löneskalan, varigenom dessa orters tjänstemän skulle få en
relativt högre lönesättning än den som anges av den siffermässigt framräknade
kostnadsskillnaden.
Beräkningsmetoden vid dyrortsjämförelsen efter de förbättringar, som
föreslagits av 1936 års lönekommitté och av dyrortskommittén, torde få
anses väsentligt mera fullständig än den, varpå nuvarande lönegruppering
vilar. Redan dyrortsskalans konstruktion enligt kommitténs förslag innebär
en sammanpressning av den konstaterade dyrortsskillnaden från — om
man tar hänsyn även till de extrema fallen — 22 procent lill 18 procent.
Det torde dock vara ovisst, huruvida denna sammanpressning möjliggör
skälig kompensation för nyssberörda i dyrortsjämförelsen ej inrymda omständigheter.
Kommittén anser därför, att en ytterligare sammanpressning
av löneskalan till en spännvidd, som dock ej bör understiga 15 procent, bör
kunna övervägas. Resultatet skulle således bli, alt kommittén — i rådande
situation vad angår levnadskostnadernas variationer — räknar med en
20
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
maximal skillnad på 18 procent i levnadskostnaderna vid orternas inplacering
i dyrortsgrupper men anser att en sammanpressning av spännvidden mellan
lönebeloppen i yttergrupperna till 15 procent ändock kan övervägas.
Vid bedömandet av denna fråga måste givetvis hänsyn tagas även tili
de statsfinansiella verkningarna. Enligt senare åberopade kostnadsberäkningar,
vilka dock äro mycket osäkra, skulle verkningarna härav i förhållande
tili sammanlagda lönekostnaden icke vara synnerligen betydande.
Frågan örn antalet ortsgrupper har kommittén ansett vara en ren lämplighetsfråga,
som tillmätts en alltför stor betydelse i den allmänna diskussionen.
Kommittén bar funnit fem lönegrupper vara det lämpligaste antalet
vid den föreslagna lönespännvidden 18 procent och har till stöd för minskningen
från nio till fem åberopat dels att antalet närliggande orter, som
bomme att hänföras till skilda ortsgrupper, kunde antagas bli färre än vid
nuvarande gruppantal, dels att det skulle vara en administrativ förenkling,
om löne- och skattegrupperingarna praktiskt taget överensstämde.
Kommittén har vidare gjort en grovt approximativ kalkyl över statens
kostnader för de ifrågasatta förändringarna i lönegrupp eringen. Beräkningen
är grundad på förutsättningen, att nuvarande löner på I-ort skulle bibehållas
oförändrade i högsta ortsgruppen och att alltså den minskade spännvidden
skulle taga sig uttryck i en höjning av lönerna för de lägre grupperna,
men kommittén har betonat, att denna förutsättning icke innebure något ställningstagande
till frågan, huru den framtida löneregleringen skulle utföras.
Vid en löneskala av 18 procents spännvidd ha merkostnaderna beräknats till
omkring 19 miljoner kronor för tjänstemännen (exklusive rörliga tillägg och
kristillägg) och omkring 6 miljoner kronor för statsanställda arbetare med
löner enligt kollektivavtal, som reglerats i anslutning till lönegrupperingen.
Med inräknande av kostnadsökningen för rörliga tillägg och kristillägg, 6 miljoner
kronor, skulle kostnaderna enligt denna beräkning bli 31 miljoner kronor.
Om löneskalan ytterligare sammanpressades till 15 procent, skulle den
beräknade kostnadsökningen stiga till 45 miljoner kronor.
Mot kommitténs förslag ha fyra reservanter anmält avvikande meningar,
därvid två påyrkat avskaffande av den nuvarande lönegrupperingen och två
ansett, att kommittén mera bestämt borde lia förordat 15 procents spännvidd
i löneskalan.
Beträffande remissyttrandena hänvisas till propositionen (s. 79—90).
Departementschef en har för sin del anfört följande.
»Genom dyrortskommilléns utredning och förslag angående riktlinjer forén
ny lönegruppering har, såsom avsetts, erhållits en utgångspunkt för en överarbetning
av löneplanerna. På min föredragning har Kungl. Maj:t den 29
sistlidne juni tillsatt en lönekommitté, benämnd 1945 års lönekommilté, med
uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid den civila och militära statsförvaltningen och det statsunderstödda
kommunala skolväsendet. Åt denna kommitté har överarbetningen
av löneplanerna anförlrotts.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
21
Vid kommitténs tillsättande framhöll jag såsom angeläget, alt tjänstemännens
löner så snart som möjligt, sedan det europeiska kriget upphört, avvägdes
efter den standard, som kunde anses skälig ined hänsyn till efterkrigslägets
förhållanden. Vid löneutredningen skulle, med aktgivande på utvecklingen
av det ekonomiska läget och löneutvecklingen på den enskilda
arbetsmarknaden, prövas i vilken mån och på vilka vägar den genomsnittliga
lönenivån kunde återföras till förkrigstidens reailönestandard. Den centrala
uppgiften för löneutredningen komme att bli utarbetandet av nya löneplaner.
Fastställandet av däri ingående lönebelopp och löneplanernas konstruktion
i övrigt finge göras beroende på de resultat, som erhölles vid prövning
av såväl frågan örn den allmänna lönestandarden och lönernas dyrortsgradering
som olika andra lönespörsmål, vilkas lösning i större eller mindre
utsträckning bleve bestämmande för den verkliga löneställningen.
Beträffande lönebeloppens dyrortsgradering framhöll jag, att dyrortskommitténs
förslag jämte däröver avgivna yttranden — utom vad anginge metoderna
för fastställandet av levnadskostnadernas variationer olika orter
emellan, vilken fråga avsågs skola jämte frågan om skattegrupperingen upptagas
i det nu förevarande propositionsärendet — borde tagas till utgångspunkt
vid de överväganden i dyrortsfrågan, som skulle äga rum vid löneplanernas
omarbetning. Jag ansåg mig dock redan då kunna fastslå, att en
dyrortsgradering alltfort borde ingå i lönesystemet och att den kommande
dyrortsgraderingen borde innebära en minskning av den nuvarande spännvidden
å löneskalan. Graden av denna minskning och sättet för dess genomförande
komme att starkt påverka löneställningen för de av frågan närmast
berörda löntagargrupperna och även lönenivån i genomsnitt. De närmare avvägningarna
härutinnan ävensom bestämmandet av antalet ortsgrupper borde
vid löneregleringen bli föremål för vidare prövning med ledning av det
föreliggande utredningsmaterialet.
Vad som förekommit vid remissbehandlingen av dyrortskommitténs betänkande
synes icke giva anledning till avvikelse från de riktlinjer för dyrortsfrågans
behandling i samband med löneregleringen, vilka uppdragits i
direktiven för lönekommittén. Förrän denna kommitté — vilken skall fungera
icke blott som sakkunnigutredning utan jämväl som delegation för
löneförhandlingar med representanter för av utredningen berörda personalgrupper
— framlagt förslag i ämnet, bör sålunda närmare ståndpunkt till
löneplanernas utformning icke tagas.
Vad angår den tidpunkt, då en lönereglering med ny allmän dyrortsgruppering
kan genomföras, är det avsett alt lönekommitténs arbete skall bedrivas
i sådan takt, att av riksdagen godkända nya löneplaner skola kunna träda
i tillämpning så snart det är tekniskt möjligt att genomföra en ny ortsgruppering
enligt de metoder, varom förslag nu föreligger. Av socialstyrelsens
yttrande framgår, att prisinsamlingen och det egentliga grupperingsarbetet
skulle, under förutsättning av en ytterligare pressning av tidsmarginalerna
i jämförelse med vad sorn skett vid tidigare grupperingar, kunna färdigställas
på sådan tid, alt den nya grupperingen kunde träda i kraft den 1 juli
22 Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
1947. Givetvis hade det varit önskvärt att kunna grunda den nya grupperingen
på ett statistiskt material hänförande sig till mera stabiliserade förhållanden
än som blir möjligt vid ett påskyndande av grupperingsarbetet
på sätt nu angivits. I anslutning till den uppfattning, som uttalats av dyrortskommittén,
vill jag emellertid med hänsyn till angelägenheten av att
snarast få en omreglering av lönerna till stånd icke förorda så långt ytterligare
uppskov med löneregleringsfrågan, som bleve nödvändigt, om man
skulle avvakta ett förbättrat tekniskt utgångsläge för dyrortsgrupperingens
genomförande.»
Frågan om lönernas gradering efter dyrort har ägnats mycken uppmärksamhet
i motionerna. Yrkandena i dessa ha i flertalet fall avsett denna
fråga.
I motionerna I: 117 och II: 626 har bland annat hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i princip uttala sig för slopandet av dyrortsgrupperingen
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn ny skyndsam utredning i
sådant syfte, dock att detta principbeslut icke finge föranleda ytterligare
dröjsmål med statstjänstemännens lönereglering.
I motionerna I: 425 och II: 652 har bland annat hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att nu gällande dyrortsgruppering av lönerna borde avskaffas
och pågående utredningar verkställas på sådant sätt, att lönerna fastställdes
att utgå efter enhetliga, för hela riket gemensamma grunder, samt att i avvaktan
härpå befattningshavare på lägre dyrorter måtte från och med nästa
budgetår tillerkännas provisoriska lönetillägg efter lämpliga grunder.
I motionerna I: 426 och II: 655 har bland annat hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att en spännvidd mellan lägsta och högsta ortsgrupp av 12 procent
borde läggas till grund vid utformningen av det statliga lönesystemet,
och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att nästa års
riksdag i avbidan på en sådan omreglering måtte föreläggas förslag till provisorisk
utjämning av lönerna, innebärande en högsta spännvidd av 18 procent.
I motionen II: 653 har hemställts, att riksdagen måtte, i avbidan på den
kommande löne- och dyrortsregleringen, hemställa om förslag till provisoriskt
ordnande av dyrortsgrupperingsfrågan, så att de olika orterna i lönehänseende
komme att motsvara för orterna konstaterade indextal.
Skattegrupperingen.
Dyrortskommittén har haft i uppdrag att i första hand pröva frågan örn
skattegrupperingens avskaffande. Teoretiskt sett skulle ett sådant avskaffande
kunna ske antingen i den formen att skatteavdragen överhuvud taget
avlägsnas ur skattelagstiftningen eller så att ett för alla orter lika skatteavdrag
införes, varvid exempelvis kan väljas skatteavdraget för någon av nuvarande
ortsgrupper. Ett gemensamt avdrag efter någon helt ny regel kan
också tänkas.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
23
Det första alternativet, avskaffandet av avdragssystemet överhuvud, har
dgrortskommittén avböjt helt kort med följande motivering.
Avdragen äro enligt sin tillkomsthistoria avsedda att skydda ett visst minimum
av inkomst från att tagas i anspråk för skatteändamål. Även örn det
nuvarande systemet blott bristfälligt fyller denna uppgift, är det dock tydligt,
att om skatteavdragen skulle avskaffas utan alt ersättas av något annat,
skulle detta medföra att skattskyldighet komme att inträda i många fall.
där skatteförmåga saknas. En förpliktelse till formen, som icke kan uppehållas
i verkligheten, kan icke vara lämplig ur principiell synpunkt.
Kommitténs undersökningar ha icke speciellt inriktats på denna fråga.
Det framgår dock indirekt av de utredningar, som gjorts av kommittén, att
en väsentlig utvidgning av skatteenheternas antal skulle komma att äga rum,
i händelse avdragen helt avskaffas, samt att denna ökning framför allt
skulle omfatta inkomsttagare i de lägsta inkomstskikten, icke minst familjeförsörjare,
som för närvarande tack vare avdragen äro fria från skatt. Inom
kommunerna skulle borttagandet av avdragen på flera håll, särskilt i de
största städerna, medföra en avsevärd överflyttning av skattebelastningen
från de högre till de lägre inkomsttagarna. Om dessa följder skulle kunna
förebyggas, skulle säkerligen en ganska ingripande förändring av beskattningsreglerna
bli nödvändig. Varken kommunalskatteberedningen eller familjebeskattningssakkunniga
ha ifrågasatt avdragens avskaffande. Dyrortskommittén
anser sig icke heller kunna förorda en sådan åtgärd.
Beträffande det andra alternativet, avskaffandet av skattegrupperingen genom
införande av enhetliga avdrag för hela riket, har kommittén låtit verkställa
undersökningar beträffande verkningarna dels för den statliga och dels
för den kommunala beskattningen. Undersökningarna ha verkställts på det
sätt att för ett material av skattskyldiga, som torde få anses vara representativt,
lika avdrag för hela riket beräknats enligt reglerna för var och en av
nu gällande fem skattegrupper och jämförts med resultatet av nu gällande
fem olika avdrag för de särskilda skattegrupperna (för en viss del har beräkningen
endast genomförts med avdrag enligt skattegrupper I, III och V).
Något alternativ med avdrag enligt helt nya grunder har kommittén icke
ansett i detta sammanhang erforderligt att undersöka.
I fråga om resultaten av dessa undersökningar hänvisas till den i propositionen
lämnade redogörelsen (s. 95—97).
Det ifrågasatta utbytet av nuvarande varierande avdrag mot ett för riket
enhetligt avdrag har kommittén avböjt och därvid bland annat framhållit
följande.
Ett blott utbyte av nuvarande varierande avdrag mot något av de för
en viss skattegrupp gällande, vilket skulle tillämpas för hela riket, har visat
sig i åtskilliga fall medföra en tendens till överflyttning av beskattning från
ensamstående och makar utan barn till makar med barn och från högre till
lägre inkomsttagare, således ett understrykande av vissa svagheter i nuvarande
system. Den lättnad i beskattningen för de lägsta ortsgruppernas befolkning,
som man måhända trott sig kunna förvänta, skulle icke komma att inträffa,
om man ej övergår till något av de högsta avdragen.
Ur allmän synpunkt och såvitt angår statsbeskattningen synes den starka
reduktionen av beskattningsenlieternas antal i de högre alternativen erbjuda
de största betänkligheterna, och delta så mycket mera som skalle
-
24
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
befrielsen särskilt skulle komma att gälla de ensamstående. För att undvika
detta icke önskvärda resultat torde krävas en omprövning av reglerna
för skattskyldighet även ur andra synpunkter än dem dyrortskommittén har
att beakta.
I fråga om den kommunala beskattningen medför ett slopande av skattegrupperingen
medelst införande av avdrag för någon av nu gällande kommunala
skattegrupper särskilt betydelsefulla, men i den allmänna diskussionen
ofta förbisedda verkningar. Vikten ligger här på kommunerna, icke
på den enskilde skattebetalaren. Landskommunerna tillhöra för närvarande
till alldeles övervägande del skattegrupp 1. Ett utbyte av där gällande skatteavdiag
mot avdrag för högre grupp skulle framför allt för de små kommunerna
medföra en understundom betydande minskning av skatteunderlaget
för icke-fastighetsägare och övervältring av beskattningen från dem till fastighetsägarna
samt en ofta avsevärd ökning av utdebiteringen per skattekrona. I
de städer, som tillhöra högsta skattegruppen, skulle ett minskat skatteavdrag
överflytta en mängd nu skattefria till skattskyldiga samt medföra ökat skatteunderlag
och minskad debitering, vilken torde komma särskilt de högre inkomsterna
tillgodo. Då hela den kommunala skattelagstiftningen för närvarande
är föremål för utredning, torde det icke kunna ifrågakomma att isolerat
vidtaga så ingripande åtgärder.
Kommittén har ansett, att de två principer, på vilka skattegrupperingen
vilat, fortfarande borde tillerkännas giltighet, nämligen dels principen att
skattskyldigheten skall rätta sig efter skatteförmågan, sådan denna bestämmes
av försörjningsbördan och beskattningsortens dyrhet, dels principen att
vid den kommunala beskattningen hänsyn skall tagas till skatteunderlaget
och skattebelastningen i kommunerna, därvid särskilt fastighetsägarnas beskattning
bör beaktas. Kommittén har strukit under bristerna i det nuvarande
avdragssystemet men ansett att önskemålet ur rättvisans synpunkt måste
bil en reformering, icke ett avskaffande av systemet. Så länge en spridning
i levnadskostnaderna på omkring 22 procent kvarstode och de direkta skatterna
hade nått en sådan tyngd som för närvarande även för de lägre inkomsttagarna,
skulle ett borttagande av skattegrupperingen enligt kommitténs
mening strida mot syftet att utjämna den reella skattebelastningen.
På grund av de komplicerade verkningarna av ändringen i skatteavdragen
och det nära sambandet mellan nuvarande avdragssystem och andra under
utredning varande skattefrågor har kommittén funnit, att hela frågekomplexet
borde bli föremål för behandling i annat sammanhang. Kommittén har
emellertid förordat en allmän omgruppering av orterna, sedan en ny levnadskostnadsmätning
verkställts pa samma sätt som vid lönegrupperingen.
Två reservanter ha ansett, att ortsgraderingen av skatteavdragen borde slopas,
såvitt anginge statsbeskattningen, men bibehållas i det kommunala skattesystemet
i avvaktan på kommunalskattereformens genomförande.
Beträffande remissyttrandena hänvisas till propositionen (s. 100—103).
Departementschefen har anslutit sig till kommitténs uppfattning om behovet
av en skattegrupperiig och uttalat, att slopandet av skatteavdragens
principiella anpassning efter den lokala dyrheten enligt hans mening icke stöde
i överensstämmelse med önskemålet om rättvisa och likställighet medborgarna
emellan vid beskattningen.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande m 6.
25
Beträffande behovet av ändringar i ortsavdragen och möjligheterna att genomföra
sådana ändringar har departementschefen, efter att lia berört kommitténs
ståndpunktstagande, framhållit följande.
»Efter den framlagda utredningen framstår det emellertid såsom ett önskemål,
att ortsavdragen liksom lönerna i olika grupper bringas i en riktig relation
till de konstaterade levnadskostnadsskillnaderna. Åtminstone i fråga
örn de statliga avdragen torde svårigheterna att realisera detta önskemål
vara relativt begränsade. De komplicerade verkningarna av rubbningar i de
kommunala avdragen kunde tänkas motivera att omläggningen uppskjutes
alt ske i samband med lösningen av övriga kommunala beskattningsfrågor.
Olägenheterna av måttliga förändringar i avdragsbeloppen böra dock
icke överdrivas. Örn den kommunala skattegrupperingens syftemål att på
ett för olika orter enhetligt sätt avväga den kommunala skattebelastningen
mellan olika samhällsgrupper skall kunna realiseras, måste man vara beredd
att godtaga de förskjutningar i skattebördan mellan större och mindre
inkomsttagare samt mellan fastighetsägare och andra, vilka bli en följd av
att avdragen på ett riktigt sätt avvägas efter levnadskostnaderna. Förskjutningar
av denna art ha dock icke ansetts utgöra hinder för kommitténs tillstyrkan
av en allmän omgruppering av orterna, trots att därav skulle följa
ändringar i avdragen, vanligen i höjande riktning, för en betydande del av
alla orter. Enligt socialstyrelsens beräkning skulle av de 545 orter, för vilka
kommittén undersökt levnadskostnaderna, icke mindre än omkring 30 procent
flyttas i ortsgrupp vid en allmän omgiuppering enligt kommitténs
förslag, och i många fall skulle förskjutningarna i skattebördan bli större än
som följer av en jämkning i avdragsbeloppens inbördes relationer.
Även utan att dyrortskommittén framlagt förslag till riktlinjer för en
reform på området, torde det dock icke vara uteslutet, att den jämkning i avdragsbeloppen,
som finnes skälig med hänsyn till nu föreliggande interlokala
levnadskostnadsskillnader, kan, eventuellt i samband med lösningen av andra
skattespörsmål, verkställas och bli färdig att genomföras till den tidpunkt, då
den allmänna omgrupperingen av orterna kan äga rum. Som förut nämnts
har socialstyrelsen beräknat, att grupperingsarbetet såvitt angår lönegrupperingen
kan vara klart tidigast den 1 juli 1947. Då förändringar i skatteavdragen
av taxeringsskäl måste äga rum vid kalenderårsskifte, har styrelsen förutsatt,
att den nya skattegrupperingen skall träda i kraft den 1 januari 1948.
Enligt min uppfattning är det ett befogat önskemål, alt reviderade avdragsbestämmelser
samtidigt skola träda i kraft.»
Slutligen har departementschefen anfört följande örn behovet av en förlängning
av gällande skattegruppering.
»En förlängning av nu gällande skattegruppering, vars giltighet utgår den
31 december 1945, är, såsom framgår av det förut anförda, påkallad för
tiden intill utgången av år 1947. Frågan bör av denna anledning underställas
riksdagen. Jag förordar, att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar
riksdagens medgivande att gällande skattegruppering må erhålla förlängd giltighet
intill utgången av år 1947.
26
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
Vid motsvarande bemyndigande för innevarande år förutsattes, att Kungl.
Maj:t skulle äga vidtaga de smärre provisoriska jämkningar i dyrortsgrupperingen,
som kunde befinnas erforderliga för att avlägsna de mest framträdande
ojämnheterna i gällande grupperingar i avseende å såväl löner som
beskattning. Jag utgår ifrån att motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t
skall innefattas jämväl i det nu ifrågasatta medgivandet om förlängd giltighet
av gällande ska t tegruppering.»
Beträffande skattegrupperingen har i motionerna föreslagits följande.
I motionerna I: 417 och II: 626 har hemställts, att riksdagen måtte i princip
uttala sig för slopande av dyrortsgrupperingen och i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om ny skyndsam utredning i sådant syfte, därvid borde utarbetas
förslag till nya skatteavdrag, vilka motsvarade ett ur folkhälsans synpunkt
godtagbart existensminimum. Tillika har föreslagits, att Kungl. Majits
förslag i övrigt måtte godkännas att gälla, intill dess definitivt beslut i dyrortsgrupperingsfrågan
fattats av riksdagen.
I motionerna I: 425 och II: 652 har hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att nu gällande dyrortsgruppering av bevillningsfria avdrag måtte avskaffas
— dock att skattegrupperingen vid kommunalbeskattningen måtte erhålla
förlängd giltighet till och med utgången av år 1947 — och pågående utredningar
verkställas på sådant sätt, att skatteavdragen fastställdes efter enhetliga,
för hela riket gemensamma grunder.
I motionerna I: 426 och II: 655 har hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att endast den kommunala skattegrupperingen måtte erhålla förlängd giltighet
till och med utgången av år 1947, samt att vid utformningen av ortsavdragen
vid stalsbeskatlningen en spännvidd av 12 procent borde läggas till
grund. Tillika har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle
hemställa, att nästa års riksdag, i avbidan på en sådan omreglering, måtte
föreläggas förslag till provisorisk utjämning av skatteavdragen, innebärande
en högsta spännvidd av 18 procent.
I motionen II: 627 har slutligen föreslagits, att skattegrupperingen, såvitt
anginge den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, skulle upphöra och
avdragen i stället fastställas att motsvara de nuvarande avdragen i skattegrupp
III.
Utskottets yttrande och hemställan.
Den av dyrortskommittén verkställda levnadskostnadsundersökningen i
april 1944 har visat en skillnad i kostnaderna mellan dyraste och billigaste
ort av omkring 24 procent eller — om nian bortser från extremt billiga orter
och endast fäster avseende vid de levnadskostnader, som beräknats gälla
för ett mera avsevärt antal billiga landsbygdsorter — i runt tal 21 procent.
Om skäliga tillägg till de beräknade levnadskostnadstalen för landsbygdsortema
göras för rese- och transportkostnader i enlighet med kommitténs förslag,
skulle sistnämnda skillnad enligt vad kommittén beräknat minskas
27
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
till omkring 20 procent. Den sålunda konstaterade dyrhetsskillnaden är
mindre än motsvarande skillnad enligt 1941 års prisgeografiska undersökning
och utan tvivel betydligt mindre än den levnadskostnadsskillnad, som
förelåg vid 1934 års dyrortsgruppering. Det må anmärkas, att den verkliga
sammanpressningen av levnadskostnaderna sedan sistnämnda år icke låter
sig exakt angiva på grund av vidtagna metodomläggningar vid levnadskostnadsmätningen.
I vad mån den inträdda prisutjämningen betingats av
krigsförhållandena och därav föranledda statliga prisregleringar samt fördenskull
icke kan väntas bli bestående i framtiden, eller örn utvecklingen
till äventyrs kommer att fortskrida i samma riktning som under de senare
åren, synes omöjligt att med rimlig grad av säkerhet bedöma.
De nu föreliggande olikheterna i levnadskostnader mellan olika orter äro
emellertid så betydande, att utskottet i likhet med dyrortskommittén och departementschefen
funnit en dyrortsgradering av de statsanställdas löner och
av skatteavdragen påkallad, ehuru med en mindre spännvidd mellan dyraste
och billigaste ort än för närvarande. Ett slopande av dyrortsgrupperingen
skulle enligt utskottets mening i nuvarande läge medföra allvarliga
orättvisor såväl bland de statsanställda som mellan skattebetalarna inbördes.
En sådan åtgärd skulle nämligen betyda, att en statstjänsteman för en
och samma arbetsprestation skulle betalas med väsentligt olika reallön, allteftersom
prestationen utförts på en dyrare eller billigare ort, och att det
reala skattetrycket för personer i samma inkomstläge i princip skulle bli
hårdare, ju högre levnadskostnaderna vore på skattebetalarnas hemort. Utskottet
har funnit en reformering av dyrortsgraderingen
men icke ett avskaffande av systemet vara den lösning av frågan, som vid
nu föreliggande levnadskostnadsspridning bäst kan tillgodose rimliga anspråk
på rättvisa medborgarna emellan. Utskottet har sålunda icke kunnat
tillstyrka vare sig de förslag om principuttalanden från riksdagens sida angående
dyrortsgrupperingens avskaffande, vilka lia framlagts i de likalydande
motionerna 1:417 och 11:626 samt i de ävenledes likalydande motionerna
1:425 och 11:652, eller det i motionen 11:627 framlagda förslaget
örn omedelbart upphörande av gällande skattegruppering och införande i
hela riket av de för ortsgrupp III nu fastställda avdragen. Ej heller har
utskottet funnit anledning att efter den av dyrortskommittén verkställda
undersökningen påyrka igångsättande av ytterligare utredning i dyrortsfrågan,
på sätt föreslagits i de nyssnämnda motionerna I: 417 och II: 626.
Vid en reformering av dyrortsgrupperingssystemet blir det centrala problemet
att åstadkomma möjligast tillförlitliga metoder för mätning
av levnad sk os t na ds sk il Ina der na mellan olika orter. Dyrortskommittén
har underkastat de hittills tillämpade metoderna en ingående
granskning och framlagt förslag till förbättringar i olika avseenden. Genom
förevarande proposition har riksdagen berens tillfälle taga ställning till
nämnda metodfrågor. Med hänsyn till det allmänna intresse, sorn ägnats
dessa frågor, och de synpunkter på deni, som framkommit i motionerna —
merendels dock endast såsom motiveringar för ställda yrkanden — uppta
-
28
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
ger utskottet i fortsättningen till behandling de viktigare ändringsförslagen
härutinnan och följer därvid den ordning, i vilken de behandlats i propositionen.
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört och föreslagit beträffande den hushållsbudget, som avsetts skola läggas
till grund för nästkommande löne- och skattegrupperingar. I likhet med
departementschefen anser utskottet behovet av en revision av nu gällande
grupperingar vara så trängande, att ett ytterligare uppskov — utöver vad som
erfordras för verkställande av en ny levnadskostnadsmätning enligt nu omprövade
metoder och utförandet av nya grupperingar på grundval av denna
icke bör äga rum i anledning av önskemålet, att beräkningarna skulle
kunna bygga på en ny hushållsbudget.
Ej heller förslagen angående prisinsamlingen ha föranlett någon erinran
från utskottets sida. Inrättandet av en särskild dyrortsnämnd med de arbetsuppgifter
och den sammansättning, som av departementschefen angivits,
synes ägnat att öka förtroendet för myndigheternas handläggning av
omstridda dyrortsgrupperingsfrågor och tillstvrkes av utskottet.
En beräkning av bostadsposten på sådant sätt, att endast kostnader för
bostäder av samma standard jämföras, erbjuder onekligen stora vanskligheter.
Utskottet, som vill understryka vikten av att detta krav till fullo
upprätthålles, delar uppfattningen, att den av 1936 års lönekommitté utarbetade
metoden innefattar en väsentlig förbättring i förhållande till tidigare
beräkningssätt. Huruvida ytterligare förbättringar äro möjliga, synes svårt
att med nu föreliggande material bedöma. Utskottet har emellertid ej funnit
anledning till erinran mot de förslag till komplettering och förbättring av
metoden, som förordats av departementschefen.
Den av en reservant inom dyrortskommittén framförda tanken att åtminstone
försöksvis grunda jämförelsen av bostadskostnaderna för städer
och stadsliknande samhällen på en beräkning av hyran för en nybyggd standardlägenhet
har berörts i flera motioner. En utarbetad sådan metod föreligger
emellertid icke. Såvitt nu kan bedömas skulle den, såsom departementschefen
framhållit, inrymma ett betydande mått av godtycke vid tilllämpningen
och icke heller kunna ge ett lika representativt uttryck för hyresnivån
på de olika orterna som bearbetningen av hyresräkningsmaterialet.
Även enligt utskottets mening bör emellertid den tendens till utjämning av
hyreskostnaderna mellan skilda orter, som den livliga byggnadsverksamheten
under de senare krigsåren kan antagas lia medfört, påverka den kommande
dyrortsgrupperingen. Detta torde dock i tillbörlig omfattning ske på grundval
av det material, som införskaffas vid pågående allmänna liyresräkning
och i anslutning till denna utförda undersökningar. Utskottet förutsätter, att
socialstyrelsen vid bearbetningen av detta material ägnar uppmärksamhet
åt de förslag till förbättring och förfining av beräkningsmetoderna för bostadsposlen,
som framkommit vid frågans behandling, samt till Kungl. Maj :t
inkommer med de förslag, vartill övervägandena må kunna föranleda.
Beträffande beräkningen av skattepostcn lia i vissa motioner framförts
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 29
kritiska synpunkter mot ett förfaringssätt, enligt vilket skattekostnaderna
skulle beräknas på grundval av inkomst- och avdragsbelopp, som varierade
mellan olika orter i överensstämmelse med nu gällande, föråldrade löne- och
skattegrupperingar. Utskottet vill påpeka, att denna kritik icke kan göras
gällande mot det av departementschefen förordade förslaget, som härutinnan
avviker från dyrortskommitténs förslag. Utskottet, som håller för sannolikt,
att skillnaden mellan de båda metodernas resultat vid själva grupperingen
blir relativt ringa, har på de av departementschefen angivna skälen funnit
sig böra godtaga propositionens förslag, även örn därav skulle följa visst
administrativt merarbete.
Det i vissa motioner och även av departementschefen berörda önskemålet,
att vid skattepostens beräkning hänsyn skulle tagas till den olikhet i förmåner,
som en och samma kommunala skattesats kunde giva skattebetalarna
inom olika kommuner, anser jämväl utskottet vara i och för sig bealctansvärt.
I likhet med departementschefen har utskottet emellertid kommit till uppfattningen,
att ett praktiskt genomförande av en avräkning i detta hänseende
skulle erbjuda alltför stora vanskligheter för att vara tillrådligt.
Införandet av särskilda avstdndstillägg vid levnadskostnadsmätningen i
syfte att kompensera landsbygdens hushåll för merkostnaderna vid resor och
transporter anser utskottet vara ägnat att medföra ökad rättvisa i jämförelsen
mellan orter av olika typ. Utskottet kan i stort sett biträda vad departementschefen
föreslagit och delar uppfattningen, att kostnaderna för barns skolgång
utom hemorten icke böra medräknas vid levnadskostnadsjämförelsen.
En tillfredsställande lösning av frågan om studiehjälp åt landsbygdens ungdom
synes förutsätta, att så icke sker. Enligt utskottets mening bör lösningen
i stället sökas efter de riktlinjer, som lågo till grund för riksdagens beslut i
våras om anslag till stipendier och skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter,
och utskottet finner för sin del en utbyggnad av denna studiehjälp
önskvärd.
De önskemål örn höjning av avståndstilläggen, som framkommit i olika
motioner, anser utskottet böra bedömas mot bakgrunden av tilläggens syfte
att endast kompensera merkostnaderna på landsbygden samt med beaktande
av alt en mera betydande ökning av tilläggsbeloppen måste aktualisera kraven
på att jämväl de för storstäderna betydelsefulla resorna till och från arbetsplatserna
skulle medräknas vid jämförelsen. Ä andra sidan synes det
utskottet naturligt, att olika meningar göras gällande i frågan, huruvida de
belopp, till vilka dyrortskommittén kommit vid sin skälighetsprövning, motsvara
största möjliga rättvisa. Det material, på vilket kommitténs bedömning
grundats, har varit relativt begränsat, och metoderna för tilläggens beräkning
kunna, såsom departementschefen framhållit, ännu icke sägas vara
definitivt utformade. Med hänsyn härtill vill utskottet understryka önskemålet,
att socialstyrelsen före nästa gruppering grundligt arbetar igenom de problem,
som här kunna möta, och för Kungl. Maj:t framlägger de förslag, vartill
övervägandena kunna föranleda. Styrelsen bör därvid enligt utskottets mening
icke vara helt bunden av kommitténs avvägning utan även äga ompröva av
-
30 Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
ståndstilläggens belopp, därest de erfarenheter, som vinnas vid den fortsatta
utredningen, motivera en sådan omprövning.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot vad i propositionen
föreslagits angående metoderna vid levnadskostnadsmätningen.
Beträffande riktlinjerna för en ny lönegruppering har departementschefen
framhållit, att en utgångspunkt för utarbetande av nya
löneplaner erhållits genom dyrortskommitténs utredning och förslag, men i
övrigt hänvisat till sina uttalanden i direktiven för 1945 års lönekommitté, åt
vilken överarbetningen av löneplanerna anförtrotts. Varken i dessa direktiv
eller i förevarande proposition har departementschefen ansett sig kunna
ingå närmare på frågan om löneplanernas utformning än till uttalandet i
nämnda direktiv, att en dyrortsgradering alltfort borde ingå i lönesystemet
samt att en minskning av spännvidden å löneskalan vore motiverad. Graden
av denna minskning, sättet för dess genomförande m. fl. problem, som vore
av stor betydelse för de närmast berörda löntagargrupperna, borde däremot
enligt departementschefens uppfattning bli föremål för vidare prövning med
ledning av det vid löneregleringen föreliggande utredningsmaterialet. Såsom
framgår av vad tidigare anförts, anser även utskottet, att behov av en dyrortsgradering
av lönerna föreligger under den regleringsperiod, som nu är i
fråga, och att spännvidden å löneskalan bör minskas. Jämväl utskottet har
funnit det icke vara lämpligt att nu taga närmare ståndpunkt till löneplanernas
utformning och avstyrker sålunda det i motionerna 1:426 och 11:655
framlagda förslaget, att riksdagen skulle uttala sig för en högsta spännvidd å
löneplanen av 12 procent. Erforderligt underlag för ett sådant ståndpunktstagande,
vilket skulle binda lönekommittén vid dess förhandlingar med personalorganisationerna,
synes icke föreligga, förrän kommittén efter slutfört
utredningsuppdrag framlagt förslag i ämnet.
Lönekommitténs arbete är, enligt vad departementschefen framhållit, avsett
att drivas i sådan takt, att löneregleringen skall kunna träda i kraft, så
snart det är tekniskt möjligt att genomföra en ny dyrortsgruppering enligt
de nu föreslagna metoderna. Det har i propositionen ställts i utsikt, att detta
skulle kunna ske från och med den 1 juli 1947. Även med en sådan takt i
utredningsarbetet, som utskottet finner i och för sig tillfredsställande, synes
emellertid det av kriget och andra omständigheter föranledda, redan nu betydande
dröjsmålet med ny dyrortsgruppering bli påfrestande för särskilt
tjänstemännen i de fyra lägsta ortsgrupperna. I anslutning till de i olika
motioner uttalade önskemålen har utskottet ansett det påkallat, att dessa
tjänstemän redan från och med nästa budgetår erhålla kompensation för den
inträdda sammanpressningen av levriadskostnadsskillnaderna. Då detta icke
lämpligen kan ske genom en omarbetning av löneplanerna och provisorisk
omgruppering av orterna, vill utskottet i stället förorda, att vid utformningen
av de provisoriska lönetilläggen för nästa budgetår hänsyn tages till den
minskning i spännvidden mellan levnadskostnaderna, som konstaterats genom
dyrortskommitténs undersökningar, och att därigenom i möjligaste mån
tillgodoses önskemålet om minskad spännvidd mellan lönerna å dyrare och
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 31
billigare orter. Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
framställer förslag härom.
I avseende å skattegrupperingen ansluter sig utskottet, såsom
framgår av vad tidigare anförts, till dyrortskommitténs och departementschefens
ståndpunkt, att skatteavdragens principiella anpassning efter den
lokala dyrheten vid nu föreliggande levnadskostnadsspridning icke rimligen
kan avskaffas. Kommittén har ansett en reformering av gällande avdragssystem
påkallad men under hänvisning bland annat till det nära sambandet
mellan detta system och andra aktuella skattespörsmål icke framlagt förslag
till riktlinjer för en reform på området. Enligt vad departementschefen framhållit
borde det emellertid icke vara uteslutet, att den jämkning i avdragsbeloppen,
som funnes skälig med hänsyn till föreliggande levnadskostnadsskillnader,
kunde genomföras i samband med den allmänna omgruppering
av orterna, som förutsatts skola ske på samma sätt som vid lönegrupperingen.
Enligt utskottets mening tala samma-skäl, som ansetts motivera en minskning
av spännvidden i löneskalan, för att spännvidden mellan ortsavdragen
å dyrare och billigare orter jämväl minskas. Att nu fastlåsa denna spännvidd,
såsom i de likalydande motionerna I: 426 och II: 655 föreslagits, till
12 procent finner utskottet icke sakligt motiverat av föreliggande prismaterial.
Utskottet vill för sin del stryka under angelägenheten av att den sammanpressning
av levnadskostnadsskillnaderna, som numera konstaterats, så
snart ske kan må komma till uttryck i spännvidden mellan ortsavdragen1.
Örn en sådan reform, på sätt departementschefen antytt, kan genomföras i
samband med den allmänna omgrupperingen av orterna — vilken på skatteområdet
avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1948 — anser utskottet
icke heller tillräckliga skäl föreligga att påkalla några provisoriska jämkningar
i avdragsbeloppen och avstyrker sålunda i nyssnämnda motioner
framlagt förslag örn dylikt provisorium. Vid revisionen av avdragsbestämmelserna
bör enligt utskottets mening jämväl till prövning upptagas frågan, i
vad mån den allmänna stegringen i levnadskostnaderna bör föranleda en höjning
av avdragens nivå, som särskilt vid den kommunala beskattningen numera
synes alltför låg.
En förlängning av nuvarande skattegruppering, vars giltighet utgår den
31 december 1945, blir under sådana förhållanden erforderlig för åren 1946
och 1947. Utskottet tillstyrker, att riksdagen, med bifall till Kungl. Majlis
förslag, medgiver en sådan förlängning av gällande skattegruppering. Utskottet
förutsätter därvid att Kungl. Majit liksom vid motsvarande bemyndigande
för innevarande år skall äga befogenhet att vidtaga de smärre provisoriska
jämkningar, som må finnas erforderliga för att avlägsna de mest
framträdande ojämnheterna i gällande gruppering.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Majlis förevarande
proposition nr 343 och med avslag ej mindre på
32
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
motionen II: 627 av herrar Fröderberg och Ståhl än även
på följande motioner, i vad de avse skattegrupperingen, nämligen
de likalydande motionerna I: 417 av herr Holmberg och
II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl., de likalydande
motionerna I: 425 av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr
Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655 av herr
förste vice talmannen Magnusson m. fl. — medgiva, att gällande
skattegruppering må, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla
förlängd giltighet till och med utgången av år 1947;
B) att riksdagen, i anledning av motionen 11:653 av herr
Spångberg m. fl. ävensom de nyssnämnda motionerna I: 425
och II: 652 samt I: 426 och II: 655, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t vid framläggande
av förslag till provisoriska lönetillägg åt statstjänstemännen
för nästa budgetår måtte beakta av utskottet i det föregående
angivna synpunkter; samt
C) att riksdagen måtte lämna utan åtgärd de likalydande
motionerna I: 424 av herr Sundelin och II: 654 av herr
Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionerna
I: 417 och II: 626, I: 425 och II: 652 samt I: 426 och
II: 655, i den mån dessa icke kunna ansefc besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt.
Stockholm den 27 november 1945.
På sammansatta stats- och bevillningsutskottets vägnar:
ELON ANDERSSON.
Närvarande:
från statsutskottet
första kammaren: herrar Carlström*, Gustaf Iwar Anderson och Albertsson;
andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Pettersson i Dahl och Mårtensson;
från bevillningsutskottet
första kammaren: herrar Elon Andersson, friherre De Geer och Heriman Ericsson;
andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund och Janson i Frändesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
33
Reservationer:
I) av herr Albertsson, som ansett, att utskottets yttrande oell hemställan
bort hava följande lydelse:
»Den av---(s. 26—27)---—- säkerhet bedöma.
Skäl kunna anföras för antagande, att den verkliga levnadskostnadsskillnaden
mellan dyrare och billigare orter är ännu mindre än som framgår av
de siffror, till vilka dyrortskommittén kommit vid sin provundersökning. Olika
meningar kunna hävdas örn storleken av den reella dyrhetsskillnaden. Utskottet
delar emellertid dyrortskommitténs och departementschefens mening,
att denna skillnad alltfort är sådan, att ett slopande av dyrortsgraderingen beträffande
de statsanställdas löner icke i nuvarande läge kan ifrågakomma.
Vid detta ståndpunktstagande har utskottet även beaktat de betydande löneskillnader,
som föreligga på den allmänna arbetsmarknaden mellan olika
orter. I fråga örn lönesättningen för statstjänstemännen har utskottet sålunda
funnit en reformering av dyrortsgraderingen men icke
ett avskaffande av systemet vara den lösning av frågan, som för närvarande
bäst kan tillgodose rimliga anspråk på rättvisa. I fråga om de statliga ortsavdragen,
där man icke är bunden av hänsyn till växlingarna i löneläget på den
allmänna arbetsmarknaden eller av hänsyn till det kommunala skatteunderlaget,
anser däremot utskottet dyrortsgraderingen utan större olägenheter kunna
avskaffas genom införande, på sätt i motionen II: 627 föreslagits, av enhetliga
ortsavdrag för hela riket. Utskottet, som i det följande återkommer
till frågan om löne- och skattegrupperingarna, har sålunda icke kunnat tillstyrka
de förslag om principuttalanden från riksdagens sida angående dyrortsgrupperingens
generella avskaffande, som framlagts i de likalydande motionerna
I: 417 och II: 626 samt i de ävenledes likalydande motionerna I: 425
och II: 652. Ej heller har utskottet funnit anledning att efter den av dyrortskommittén
verkställda undersökningen påyrka igångsättande av ytterligare utredning
i dyrortsfrågan, på sätt föreslagits i de nyssnämnda motionerna I: 417
och II: 626.
Vid en--— (s. 27—31)---förslag härom.
I avseende å skattegrupperingen vill utskottet erinra örn att 1943
års riksdag fann behovet av en ändring i gällande gruppering så trängande,
att förslag i frågan örn möjligt borde framläggas för 1944 års riksdag. Så
skedde emellertid icke. Den nu framlagda propositionen föreslår icke heller
någon omedelbar ändring utan utmynnar i ett förslag om förlängning av
gällande gruppering till utgången av år 1947, trots alt dyrortskommittén konstaterat,
att nuvarande system för skatteavdrag iir behäftat med olika brister
och icke fyller sin uppgift att från skatt befria den del av inkomsten, som
kan anses svara mot existensminimum. Utskottet anser en omedelbar reform
Bihang lill riksdagens protokoll 1945. G sami. 2 avd. Nr G.
3
34
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
på området påkallad och vill i anslutning till det förslag, som framlagts
i motionen 11:627 förorda, att nuvarande skattegruppering, i vad angår de
statliga ortsavdragen, bringas att upphöra i och med utgången av innevarande
år och ersättes av för hela riket enhetliga avdragsbestämmelser,
motsvarande dem som nu gälla för ortsgrupp III. För ogifta böra på motsvarande
sätt för alla orter tillämpas de för ortsgrupp III gällande skattetabellerna.
Tsådant syfte bör riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte utarbeta och för nästa års riksdag framlägga förslag
till erforderliga ändringar i skattelagstiftningen i så god tid, att taxeringsarbetet
under år 1946 kan i normal ordning fortlöpa utan hinder av reformen.
En sådan åtgärd skulle icke i högre grad påverka statens skatteinkomster
men däremot medföra en välbehövlig höjning av avdraget för familjeförsörjare
på landsbygden och andra billigare orter. Samtidigt skulle det förhållandet,
att statstjänstemännen på dyrare orter erhålla både högre löner
och större avdrag än löntagarna på billigare orter — vilket en utbredd
opinion funnit stötande — bringas att upphöra.
I fråga om de kommunala avdragen har utskottet på grund av de komplicerade
verkningarna av ändringar i dessa funnit sig böra biträda Kungl.
Majits förslag om förlängning av gällande gruppering till utgången av år 1947.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med bifall till motionen lii 627
av herrar Fröderberg och Ståhl samt i anledning av Kungl.
Majits förevarande proposition nr 343 och de likalydande
motionerna I: 417 av herr Holmberg och II: 626 av herr
Persson i Stockholm m. fl. ävensom de likalydande motionerna
U 425 av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr PehrssonBramstorp
m. fl. samt med avslag på de likalydande motionerna
I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655
av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna
avse skattegrupperingen, — dels medgiva, att gällande
skattegruppering beträffande de kommunala ortsavdragen
må, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet
till och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte förelägga
nästa års riksdag förslag om sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att de för ortsgrupp III nu gällande bestämmelserna
örn statliga ortsavdrag m. m. bli tillämpliga för hela
riket redan vid 1946 års taxeringsarbete;
B) att riksdagen---synpunkter; samt
C) att riksdagen--— och hemställt.»
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
35
II) av friherre De Geer och herr Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»Den av dyrortskommittén i april 1944 verkställda levnadskostnadsundersökningen
har visat en skillnad i kostnaderna mellan dyraste och billigaste
ort av omkring 24 procent. Örn man bortser från levnadskostnaderna på de
allra billigaste orterna och endast fäster avseende vid de levnadskostnader,
som beräknats gälla för ett avsevärt antal billiga landsbygdsorter, blir skillnaden
i runt tal 21 procent. Örn vissa tillägg göras för rese- och transportkostnader
till levnadskostnadstalen på dessa orter skulle skillnaden enligt
kommitténs beräkningar minskas till omkring 20 procent. Den sålunda konstaterade
dyrhetsskillnaden är utan tvivel betydligt mindre än den som förelåg
enligt 1941 års prisgeografiska undersökning och väsentligt mindre än
den levnadskostnadsskillnad som förelåg då 1934 års dyrortsgruppering beslutades.
Det kan måhända i viss mån göras gällande, att den prisutjämning
som skett betingats av förhållandena under kriget och de därav föranledda
statliga prisregleringarna. Sannolikheten talar emellertid för att denna prisutjämning
även kommer att fortsätta för framtiden. Utskottet vill i detta
sammanhang hänvisa till att en betydande utjämning av levnadskostnaderna
försiggick redan före kriget. Särskilt var detta fallet med livsmedelskostnaderna.
Då kommunikationsförhållandena med all sannolikhet komma att
väsentligt förbättras i framtiden, är det skäl att antaga, att en liknande utjämning
kommer att ske även beträffande andra poster i levnadskostnadsbudgeten.
Såsom uti motionerna I: 425 och II: 652 anförts kunna vägande erinringar
göras mot de beräkningar, som gjorts av dyrortskommittén, och de metoder,
som därvid kommit till användning. Undersökningsmaterialet är ganska
bristfälligt, vartill kommer att icke alla levnadskostnadsposter kunna exakt
beräknas. I vissa fall har man varit nödsakad att lita till osäkra uppskattningar.
Vid de provundersökningar, som företagits av kommittén, ha endast 545
orter medtagits och av livsmedelspostens värde har 20 procent, bland annat
fisk, kalvkött, kaffebröd, skorpor, frukt m. m. icke varit föremål för ny
prisinsamling. Dessa värden lia, liksom priset på elektrisk ström samt bostadskostnaderna
och utgifterna för arbetshjälp tagits från socialstyrelsens
undersökning 1941. Hänsyn till kulturella förmåner och yrkesfördelar har
icke alls tagits och avståndskostnaderna lia beräknats mycket lågt. Bostadsposten,
som är av stor betydelse för normalfamiljens hushållsbudget, kräver
omsorg för att beräkningen av densamma skall bli tillfredsställande och
resultatet av en ortsgruppering icke skall bli skevt. Utskottet ansluter sig till
den uppfattningen, att den av 1936 års lönekommitté utarbetade metoden
innefattar en väsentlig förbättring i förhållande till tidigare beräkningssätt
men vill samtidigt understryka, att den dock icke kan anses tillfredsställande.
Enligt utskottets mening bör den av en reservant inom dyrortskommittén
framförda tanken att grunda jämförelsen av bostadskostnaderna för städer
och stadsliknande samhällen på en beräkning av hyran för en nybyggd stan
-
36
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
dardlägenhet givas företräde. Utskottet vill i detta sammanhang slutligen
erinra om att i levnadskostnaderna ingå många faktorer, vilka icke kunna
statistiskt mätas och vägas, men vilka likväl äro av väsentlig betydelse för
den enskildes eller normalfamiljens ekonomi.
Det nu anförda ger vid handen, att varken den nuvarande eller den. föreslagna
dyrortsgrupperingen på ett tillfredsställande sätt kan anses tillförsäkra
lika stor reallön å alla orter i en och samma löneklass. Utskottet har
kommit till den uppfattningen att största grad av rättvisa ernås genom dyrortsgrupperingens
avskaffande och införande av lika löner på alla orter. De
högre levnadskostnader, som göra sig gällande i vissa områden, framför allt
i Norrland, och bero på sådana speciella orsaker som klimatiska förhållanden,
frakter och andra avståndskostnader, äro dock av en sådan vikt att de böra
skyndsamt undersökas genom förnyad utredning. Den kompensation, som
därvid kan komma i fråga, bör kunna beredas i form av speciella lönetillägg.
Enhetliga löner å alla orter synas böra genomföras först i samband med
den lönereglering, som förberedes av den nu arbetande lönekommittén. Det
har i propositionen ställts i utsikt att löneregleringen skulle kunna träda i
kraft den 1 juli 1947. Även med en sådan takt i utredningsarbetet, som utskottet
finner i och för sig tillfredsställande, synes emellertid det av kriget
och andra omständigheter föranledda, redan nu betydande dröjsmålet med
omprövningen av gällande dyrortsgruppering blir påfrestande—- — — (s. 30
-—31)---förslag härom.
Även för skattegrupperingens avskaffande tala liknande skäl, som här
ovan anförts mot en dyrortsgruppering av de statliga lönerna. Utskottet vill
i princip hävda, att jämväl skattegrupperingen bör avskaffas. I fråga örn
statsskatterna bör denna princip genomföras utan uppskov varför förlängd
giltighetstid för gällande gruppering enligt utskottets mening ej är erforderlig
för deras del. Avdragen böra för hela riket fastställas till i ortsgrupp III
nu gällande belopp. Utskottet förutsätter att Kungl. Majit skyndsamt förelägger
riksdagen förslag till sådana författningsändringar, som påkallas härav.
Däremot torde avskaffandet av den kommunala skattegrupperingen av
lämplighetsskäl böra uppskjutas till dess rättvisare grunder för avdragen ha
kunnat fastställas. Av denna anledning tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag
om förlängning av giltighetstiden för den kommunala skattegrupperingen
till och med utgången av år 1947.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna 1:425 av herr Gränebo m. fl. och 11:652 av
herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt i anledning av Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 343 och motionen 11:627
av herrar Fröderberg och Ståhl, de likalydande motionerna
I: 417 av herr Holmberg och II: 626 av herr Persson i Stockholm
m. fl. samt med avslag på de likalydande motionerna
I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655 av herr
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
37
förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna
avse skattegrupperingen — dels medgiva, att gällande skattegruppering
beträffande de kommunala ortsavdragen må, utan
hinder av 48 § 1 morn. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången
av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte förelägga nästa års riksdag
förslag om sådana ändringar i skattelagstiftningen, att de för
ortsgrupp III nu gällande bestämmelserna om statliga ortsavdrag
m. m. bli tillämpliga för hela riket redan vid 1946 års
taxeringsarbete;
B) att riksdagen---synpunkter; samt
C) att riksdagen måtte — med uttalande att dyrortsgraderingen
av de statsanställdas löner vid kommande lönereglering
bör bringas att upphöra — lämna utan åtgärd de likalydande
motionerna I: 424 av herr Sundelin och lii 654 av herr
Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionerna
1:417 och 11:626, 1:425 och 11:652 samt 1:426 och
11:655, i den mån dessa icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt.»
lil) av herrar Carlström och Janson i Frändesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»Den av---(s. 26—27)---metodomläggningar vid levnads
kos
tnadsmätningen .
De nu föreliggande olikheterna i levnadskostnader mellan olika orter äro
emellertid så betydande, att utskottet i likhet med dyrortskommittén och departementschefen
funnit en dyrortsgradering av de statsanställdas löner och
av skatteavdragen påkallad, ehuru med en mindre spännvidd mellan dyraste
och billigaste ort än för närvarande. Ett slopande av dyrortsgrupperingen
skulle enligt utskottets mening i nuvarande läge medföra vissa ogynnsamma
verkningar i enlighet med vad som anförts i motionerna I: 426 och
11:655. Utskottet har funnit en reformering — — — (s. 27—28)
— ---kunna föranleda.
Beträffande beräkningen av skatteposten--— (s. 28—29)--—
avviker från dyrortskommitténs förslag. Utskottet har på de av departementschefen
och i berörda motioner angivna skälen funnit sig böra godtaga
propositionens förslag även örn därav skulle följa visst administrativt merarbete.
Det i---(s. 29)---anser jämväl utskottet vara beaktansvärt
vid en ny dyrortsundersökning.
Införandet av---(s. 29) —---studiehjälp önskvärd.
38
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
De erinringar, sorn beträffande avståndstilläggen anförts i motionerna
I: 426 och II: 655, anser utskottet böra läggas till grund för dessas beräkning.
Med hänsyn------(s. 29—30)--— sådan omprövning.
Beträffande riktlinjerna---(s. 30) —--bör minskas. Ut
skottet
anser, att riksdagen nu bör taga ställning till frågan örn spännvidden
i den blivande löneskalan. Att överlåta principavgörandet av denna så
viktiga fråga till Kungl. Maj :t synes icke befogat. Ett riksdagens uttalande nu
i denna sak skulle enligt utskottets mening icke binda lönekommittén vid
dess förhandlingar med personalorganisationerna, då därvid endast kan bliva
fråga om lönegrads- och löneklassplaceringar av berörda tjänstemanna- och
arbetargrupper i en löneskala med en viss fastställd spännvidd mellan ortsgrupperna
eller om sådana omständigheter som icke kunna inverka på
spännvidden.
Den spännvidd, som i detta sammanhang bör ifrågakomma, anser utskottet
böra bestämmas i enlighet med det yrkande, som framställts i motionerna
1:426 och 11:655 och där närmare motiverats, nämligen 12%. Visserligen
är utskottet fullt införstått med att en dylik spännvidd med 8 % understiger
den av dyrortskommittén konstaterade maximala levnadskostnadsskillnaden
mellan högsta och lägsta ortsgrupp enligt sakkunnigförslaget;
likväl anser utskottet sig böra förorda denna spännvidd i enlighet med grundtankarna
i nyssnämnda motioner, då de lägre ortsgrupperna därigenom i
lönehänseende skulle beredas förutsättningar för en önskvärd standardhöjning
i närmare anslutning till den normala standarden i de stora städerna.
Utskottet anser sig samtidigt böra förorda de i nyssnämnda motioner
framförda yrkandena om införande av vid sidan av löneskalan utgående
regionala, för varje ifrågakommande ort speciella tillägg, vilka — främst
grundade på avståndskostnaderna utöver den hänsyn, som därtill tagits i den
till grund för löneskalan liggande ievnadskostnadsberäkningen — böra utgöra
kompensation därför till befattningshavare på vissa mera isolerat liggande
orter, företrädesvis i Norrland, samt dessutom utgöra ersättning för sådana
omständigheter, vilka nu föranleda utgående av kallortstillägg.
En sådan realgruppering skulle enligt utskottets mening tillfredsställa sakligt
motiverade rättvisekrav i närvarande läge och under den regleringsperiod,
varom här är fråga, bland annat enär utskottet förutsätter, att lönerna
i nuvarande högsta ortsgrupper icke skola sänkas.
Ehuru det är förenat med stora vanskligheter att med någorlunda säkerhet
förutspå den framtida utvecklingen, såsom även i motionerna 1:426 och
II: 655 framhållits, talar enligt utskottets mening skäl för att skillnaderna i
dyrhet mellan olika orter alltmera komma att utjämnas, så att anledning att
upprätthålla en dyrortsgruppering, med bortseende från de i nyssnämnda
motioner föreslagna regionaltilläggen, så småningom kommer att försvinna.
Därför anser utskottet att en plan bör uppgöras för dyrortssystemets avveckling.
Därest utvecklingen skulle gå i den riktning, som utskottet nu förmodat,
torde nämligen en successiv avveckling icke kunna ske utan att någon
dylik plan föreligger. En dylik avveckling skulle kunna anordnas så, att
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6. 39
grupperingsdifferenserna krympas med viss procent om året, varigenom hela
systemet, under förutsättning av en fortsatt stadig prisutjämning, skulle
kunna avvecklas under en relativt kort tid.
Lönekommitténs arbete--— (s. 30—31) — — — vid lönegruppe
ringen.
Enligt utskottets mening tala samma skäl, som ansetts motivera en minskning
av spännvidden i löneskalan, för att spännvidden mellan ortsavdragen
å dyrare och billigare orter jämväl minskas. Av samma skäl, som tidigare
av utskottet framhållits beträffande lönegrupperingen, anser utskottet i avseende
å de statliga ortsavdragen med bifall till yrkandena i motionerna
1:426 och 11:655, att riksdagen nu bör uttala sig för en spännvidd mellan
högsta och lägsta skattegrupp av 12 °/o för nästa regleringsperiod. Enär en
sådan reform endast torde kunna genomföras i samband med den allmänna
omgrupperingen av orterna — vilken på skatteområdet enligt departementschefen
avsetts skola träda i kraft först den 1 januari 1948 — anser utskottet
med bifall till nyssnämnda motioner skäl föreligga att anordna ett provisorium,
enligt vilket spännvidden mellan högsta och lägsta skattegrupp bör motsvara
genomsnittligt 18 °/o av samma skäl som i motionerna I: 426 och
11:655 framförts beträffande löneprovisorium. Utskottet föreslår, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag härom.
De komplicerade verkningarna av rubbningar i de kommunala skatteavdragen
måste däremot enligt utskottets mening anses motivera ett uppskov
av frågans avgörande i denna del.
På grund därav anser utskottet att Kungl. Maj:ts prop. nr 343 endast bör
bifallas med avseende å den kommunala skattegrupperingen. Under åberopande
av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte —med bifall till de likalydande motionerna
I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655
av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl. samt i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 343 och
med avslag på de likalydande motionerna 1:417 av herr
Holmberg och II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl., de
likalydande motionerna I: 425 av herr Gränebo m. fl. och
II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl., i vad motionerna
avse skattegrupperingen, samt motionen 11:627 av herrar
Fröderberg och Ståhl — dels medgiva, att gällande skattegruppering
beträffande de kommunala ortsavdragen må, utan
hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången
av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att den förestående revisionen av ortsavdragen vid den
statliga beskattningen måtte grundas på en spännvidd mellan
högsta och lägsta ortsgrupp av 12 procent, samt att förslag
skyndsamt förelägges riksdagen örn ett provisorium beträf
-
40
Sammansatt stats- och bevillningsutskotts utlåtande nr 6.
tande nämnda avdrag, grundat på en spännvidd av 18 procent;
B)
att riksdagen---synpunkter; samt
C) att riksdagen måtte — med uttalande, att löneplanema
vid kommande lönereglering för de statsanställda skola
grundas på en spännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp
av 12 procent — lämna utan åtgärd de likalydande motionerna
1:424 av herr Sundelin och II: 654 av herr Malmborg
i Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionerna 1:417
och 11:626 samt 1:425 och 11:652, i den mån dessa icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt.
»
fridiam ''■! ''
: n
458857. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.