Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag tili psykisk bornaoch ungdomsvård jämte i ämnet väckt motion.

1945-05-15 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1945:128, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag tili psykisk bornaoch ungdomsvård jämte i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 12S.

1

Nr 128.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1945 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag

tili psykisk borna- och ungdomsvård jämte i

ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under femte huvudtiteln (punkt 193)

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag

till psykisk harna- och ungdomsvård för budgetåret 1945/46 beräkna

ett förslagsanslag av 90 000 kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 211, under åberopande av

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 23 februari

1945, föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för statsbidrag till

psykisk harna- och ungdomsvård, som av departementschefen förordats, att

tillämpas från och med den 1 juli 1945, dels ock till Bidrag till psykisk

harna- och ungdomsvård för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under

femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 60 000 kronor.

Genom beslut den 9 juni 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten

och att till utredning jämväl upptaga frågan örn förefintliga missförhållanden

inom det offentliga nöjeslivet och om botemedlen däremot.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade nämnde departementschef

den 29 juli 1939 för utredning av berörda spörsmål sex sakkunniga, vilka

antogo benämningen ungdomsvårdskommittén. De sakkunnigas antal har

sedermera enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 12 december 1941 utökats

till sju.

Med anledning av framställning av riksdagen i skrivelse den 10 juni 1942,

nr 327, utvidgades genom beslut av Kungl. Majit den 19 i samma månad

direktiven för utredningen till att omfatta jämväl frågan örn åtgärder för en

förbättrad ungdomsvård.

Kommittén har till utredning upptagit, bland annat, frågan örn särskilda

åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av social missanpassning bland

barn och ungdom, orsakad av fysiska eller psykiska särdrag hos de unga

eller av miljöförhållanden, ägnade att ogynnsamt påverka deras anpassningsförmåga.

Som resultat härav har kommittén den 30 mars 1944 avgivit

Bihang till riksdagens protokoll 1945. G sami. Nr 128.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 128.

betänkande med utredning och förslag angående psykisk harna- och ungdomsvård

(SOU 1944:30).

I nämnda betänkande föreslår kommittén inrättandet av särskilda statsunderstödda

centraler för psykisk harna- och ungdomsvård av övervägande

poliklinisk karaktär och under chefskap av specialutbildade läkare. Centralerna

avses skola tillgodose behovet av specialistbehandling av missanpassade,

psykiskt feiutvecklade eller intellektuellt efterblivna barn och behovet

av rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor.

Ungdomsvårdskommitténs betänkande har remitterats för yttrande till

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och socialvårdskommittén. Överståthållarämbetet

skulle bereda Stockholms stads barnavårdsnämnd och Stockholms

stads folkskoledirektion tillfälle att yttra sig, och länsstyrelserna skulle bereda

de barnavårdsnämnder, som de aktade nödigt, tillfälle att avgiva

yttranden.

Dessutom lia följande institutioner och sammanslutningar bereus tillfälle

att yttra sig, nämligen svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet,

Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Sveriges folkskollärarförbund, institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning

och forskning, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, Sveriges

småskollärarinneförbund, svensk sjuksköterskeförening, direktionen

över allmänna barnhuset samt nordiska hjälpskoleförbundets svenska

sektion.

Efter därom gjord anhållan har Sveriges kommunistiska ungdomsförbund

jämväl bereus tillfälle att yttra sig.

I fråga om behovet av psykisk harna- och ungdomsvård

har chefen för socialdepartementet för sin del anfört följande.

Föreliggande förslag ingår som ett led i det system av åtgärder, som syftar

till att genom förebyggande verksamhet skydda och stärka det uppväxande

släktets -— och därmed nationens framtida — hälsa och krafter.

Såväl psykologisk och psykiatrisk forskning som erfarenheten från socialvårdens

och pedagogikens områden ha givit vid handen, att asociala tendenser

oftare ha mindre att göra med en missriktad moraluppfattning i

egentlig bemärkelse än med rubbningar på vilje- och framför allt på känslolivets

områden, grundade under den tidiga barndomen. Erfarenheterna utvisa,

att det är de andligen svagt utrustade barnen, som under trycket av

olyckliga miljöförhållanden löpa största faran att bli psykiskt deformerade.

Det är en angelägenhet av största vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt

uppspåra dessa på ett eller annat sätt problematiska barn eller ungdomar

och söka hjälpa dem till rätta genom terapeutiska åtgärder, som ta sikte

såväl på deras psykiska egenart som på deras miljö. Härigenom kunna riskerna

för att de senare hamna i socialvårds- eller fångvårdsklientelet förebyggas

eller minskas. De kostnader, som en asocial individ kan ådraga samhället,

borde i och för sig vara en tillräcklig motivering för att resurser stal
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

3

las till förfogande till förebyggande av en dylik utveckling. Men man behöver

icke sträcka sig så långt som till de asociala fallen för att finna en

psykisk bärna- och ungdomsvård motiverad. För förebyggandet eller botandet

av lindrigare neuroser, som förekomma i stort antal och som kunna

lörorsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter redan i ungdomen och

.senare i livet, är det av vikt att sjukdomsprocessen på ett så tidigt stadium

sorn möjligt uppspåras och kommer under sakkunnig behandling. Även då

det gäller att bemästra vanliga skolsvårigheter eller andra uppfostringsproblem

hos barn, är tillgången till en rådgivningsbyrå under sakkunnig

ledning ett stöd för föräldrar och lärare.

Genom den förebyggande barnavården, som efter hand torde böra utbyggas

att omfatta hela förskoleåldern, samt genom skolläkarverksamheten

kommer en fortlöpande hälsokontroll av de unga att kunna anordnas upp

till slutet av skolåldern. Med hänsyn bland annat till de möjligheter till

psykisk hälsokontroll, som därigenom stå till bilds, har statskontoret ansett

sig böra avstyrka ett genomförande av det framlagda förslaget. Jag delar

såtillvida statskontorets uppfattning, att genom den förebyggande barnavården

och skolläkarverksamheten överlag skapats ökade möjligheter att

på ett tidigt stadium kunna uppspåra psykisk ohälsa, efterblivenhet eller

.social missanpassning. För en ändamålsenlig behandling av de sjukdomsprocesser,

som det här ofta är fråga örn, torde det emellertid —- framför allt

beträffande mera svårbehandlade fall — vara nödvändigt med specialistvård.

Hittills ha endast ansatser till dylik specialistvård funnits i vårt land.

Ett genomförande av det framlagda förslaget till psykisk harna- och ungdomsvård

skulle efter hand komma att råda bot på denna brist. Den hälsokontroll,

som redan etablerats genom den förebyggande mödra- och barnavården

och genom skolläkarverksamheten, överflödiggör sålunda icke den

verksamhet, som nu föreslås. Denna är tvärtom att anse som ett komplement

till hälsokontrollen.

Att det föreligger ett praktiskt behov av en särskilt organiserad psykisk

harna- och ungdomsvård bestyrkes därav att rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor

på kommunalt eller enskilt initiativ anordnats i olika orter

i landet. Uppmärksamheten på detta behov har ävenledes föranlett beviljandet

av statsbidrag till den inom Värmlands län bedrivna försöksverksamheten

i psykisk harna- och ungdomsvård och till den kombinerade kliniska

och utbildande verksamheten vid Ericastiftelsen.

Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska harna- och

ungdomsvården har inneburit en gagnrik pionjärverksamhet, ofta möjliggjord

genom enskildas intresse och uppoffringar, men den är för närvarande

synnerligen ojämnt utvecklad inom olika delar av landet. En ändamålsenlig

och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom

harna- och ungdomsvården, vars arbetsmetoder på många håll ännu torde

vara ganska okända, synes icke utan statens stöd vara att påräkna inom den

närmaste tiden. Jag vill därför förorda, alt i anslutning till det föreliggande

förslaget möjligheter öppnas för ett genomförande över hela landet av en

statsunderstödd harna- och ungdomsvård.

Beträffande organisationen av den psykiska harna- och

ungdomsvården anför vidare departementschefen följande.

De största svårigheterna vid organisationen av ifrågavarande verksamhet

erbjuder den otillräckliga tillgången på kvalificerad personal. Sorn specia
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 12S.

litet är barnpsykologi och barnpsykiatri en ung företeelse. Fastlagda utbildningsvägar

på detta område finnas icke. Verksamhetsfältet bär hittills varit

begränsat och givit osäkra utkomstmöjligheter. Dessa förhållanden ha medfört,

att endast relativt få läkare, socialvårdsfunktionärer och pedagoger

skaffat sig specialutbildning på området, drivna av ett personligt intresse

för denna nya disciplin.

Även om den föreliggande personalbristen kan innebära vanskligheter och

utbildningsväsendet på detta område är bristfälligt, finner jag detta likväl

icke behöva giva anledning till tvekan från statsmakternas sida att främja

och stödja utvecklingen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Örn

verksamheten vinner statsmakternas stöd och ett stort antal befattningar på

detta område därigenom kunna förväntas bli inrättade efter hand, kommer

intresset för hithörande utbildning att stimuleras.

Den otillräckliga tillgången på utbildad personal gör det emellertid angeläget,

att den föreslagna verksamheten utbvgges successivt. Redan detta förhållande

talar för kommitténs förslag, att organisationen tills vidare bör

givas provisorisk karaktär. Därtill kommer, att formerna för verksamheten,

som i det stora hela är en nyskapelse på harna- och ungdomsvårdens område,

torde behöva prövas under någon tid, innan en definitiv organisationsplan

fastställes. Det har anförts, att den av kommittén föreslagna tiden för

den provisoriska organisationen, nämligen tre år, vore för kort för att verksamheten

skulle hinna utbyggas i den omfattning att önskvärd erfarenhet

i nämnda hänseende skulle kunna vinnas. Jag finner skäl tala för denna

uppfattning och förordar i anslutning till medicinalstyrelsens förslag, att

verksamheten tills vidare planeras för en tid av fem år. Mot slutet av denna

period bör frågan örn en fastare organisation av den psykiska harna- och

ungdomsvården upptagas till prövning. Uppenbart är, att verksamheten bör

vara frivillig under provisorietiden.

Jag övergår härefter till att behandla organisationens allmänna uppläggning.

Det torde vara naturligt, att verksamheten i enlighet med kommitténs förslag

fördelas på distrikt, som omfatta ett landstingsområde av ordinär storlek

eller en större stad, som ej deltager i landsting. Sannolikt kommer det

att visa sig vara ändamålsenligt, att mindre landstingsområden anordna

gemensam verksamhet liksom att vissa städer utanför landsting samverka

med omgivande landstingsområde. Dylika planläggningsfrågor böra bli föremål

för särskild prövning från fall till fall.

De skilda förslag, som framförts beträffande valet av huvudmän för verksamheten

och tillsynsmyndighet över densamma, ha delvis föranletts av

olika uppfattningar om den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär

och arbetsmetoder. Att uppfattningarna kunna vara skiljaktiga är naturligt

med hänsyn till att verksamheten är ny samt att den i fråga örn problematik

och behandlingsformer knappast låter sig helt inordnas inom samma ram

som äldre institutioner. Diagnostiseringen och behandlingen av patienterna

kräver, att såväl medicinsk, psykologisk-pedagogisk som social kunnighet

och erfarenhet äro representerade inom verksamheten.

Av den utredning, som förebragts av kommittén, synes framgå, att, även

örn den terapeutiska behandlingen inom den psykiska harna- och ungdomsvården

innehåller starka inslag av social och pedagogisk art, verksamheten

dock i grunden är av medicinsk natur. Jag använder då icke beteckningen

medicinsk i inskränkt betydelse utan i den vidgade betydelse, som omfattar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

5

elen förebyggande sociala hälsovården över huvud. Den uppfattning, som

ligger tili grund för ifrågavarande verksamhet, betraktar asocialitet och missanpassning

icke som uttryck för moraliska defekter utan som konstitutivt

eller miljömässigt betingade psykiska ohälsosymtom. Problemställningen vid

diagnostisering och behandling av hithörande klientel blir därför medicinskt

betonad, vilket bland annat markeras därav, att verksamheten enligt förslaget

skall ledas av läkare. Det synes därför motiverat, att verksamheten

anknytes till sjukvården. I konsekvens härmed ter det sig naturligt, att landstingen

respektive de städer, som ej deltaga i landsting, av kommittén föreslagits

som huvudmän och att medicinalstyrelsen avsetts bliva tillsynsmyndighet

för verksamheten.

Gentemot denna uppfattning har framhållits, att initiativet till den nu på

olika orter existerande mentalhygieniska verksamheten i regel utgått från

barnavårdshåll och att behandlingsmetoderna äro av övervägande social och

pedagogisk art. Vidare har betonats, att intresset från medicinskt håll för den

nya vårdformen varit föga framträdande. Jag kan emellertid icke finna dessa

förhållanden utgöra tillräckliga motiv för en anknytning av den psykiska

hama- och ungdomsvården till den barnavårdande verksamheten. Det är

nämligen ganska naturligt, att behovet av specialistbehandling för missanpassade

barn från första början uppmärksammats på barnavårds- och skolhåll

och att därför intresset för denna verksamhet särskilt starkt framträtt i dessa

kretsar. Att behandlingsmetoderna äro av social och pedagogisk natur torde

icke böra tillmätas stöiTe betydelse för denna vårdform än för den förebyggande

hälso- och sjukvården, där sociala skyddsåtgärder få allt vidare utrymme,

trots att problematiken är av medicinsk karaktär. Därtill kommer,

att, därest barnavårdsförbunden skulle anförtros huvudmannaskapet, detta

skulle, som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande, medföra organisatoriska

svårigheter. På grund av sin svaga ekonomiska ställning skulle barnavårdsförbunden

i fråga om denna verksamhet bli helt beroende av landstingen.

Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, som gör gällande,

att barnavårdsförbunden borde bli huvudmän och socialstyrelsen tillsynsmyndighet.

Icke heller finner jag, att de av skolöverstyrelsen framförda

skälen för att skolöverstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet böra föranleda

ändring i kommitténs förslag. Jag får sålunda i anslutning till kommitténs

förslag förorda, att landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, i princip

bli huvudmän för verksamheten och att den centrala tillsynen över densamma

anförtros åt medicinalstyrelsen.

Ledningen av verksamheten inom landstingsområdena torde böra handhavas

av vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning eller, då särskild hälsovårdsberedning

och särskild sjukvårdsberedning finnas, av dessa beredningar

gemensamt. Av skäl som anförts av svenska landstingsförbundet anser

jag mig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag, att beredningen vid handläggande

av frågor rörande psykisk harna- och ungdomsvård skulle förstärkas

med särskilda av socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen utsedda

sakkunniga. I likhet med förbundet förutsätter jag att, därest erforderlig

sakkunskap icke finnes inom beredningen, denna själv skall finna angeläget

att tillkalla sådan. Ledningen av verksamheten i städer, som icke tillhöra

landsting, forde i enlighet med förslaget böra handhavas av den myndighet,

som anordnar verksamheten, eller ock i fall, då verksamheten delats

upp på olika samhällsorgan, av dessa myndigheter var för sig.

Ehuru jag alltså finner, alf huvudmannaskapet i länen principiellt bör

anförtros landstingen, synas mig bärande skäl hava anförts för alt landsfng

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 128.

bör liga möjlighet att uppdraga dea omedelbara ledningen av verksamheten åt

barnavårdstörbund. I synnerhet Torde en dylik anordning kunna befinnas vara

motiverad i län, där redan nu en mera omfattande mentalhygienisk verksamhet

uppbyggts under barnavårdsförbunds ledning. Härigenom skulle dels

landstingen få möjlighet att i fråga örn den lokala organisationen av verksamheten

bygga på den grund, som redan finnes, dels erfarenhet vinnas av olika

organisationstyper. Det är dessutom icke omotiverat, att en liknande frihet

beträffande organisationsformen, som i kommitténs förslag medgivits städerna

utanför landsting, även medgives landstingen. Även vid en anordning

av nu berörda art bör dock landstinget vara den legala huvudmannen och

uppbära statsbidraget.

Beträffande verksamhetens lokala organisation ansluter jag mig tili kommitténs

förslag, att i varje vårddistrikt bör upprättas en central för den

psykiska harna- och ungdomsvården ävensom att i landstingsområde mottagning

och rådgivning böra anordnas även å andra orter än den, till

vilken centralen förlägges. De skäl, som anförts för centralernas anknytning

till sjukhus, finner jag jämväl övertygande. För föräldrarna kommer det i

allmänhet att vid rådfrågning i uppfostringsfrågor te sig mer tilltalande att

besöka läkare på ett sjukhus än att vända sig till en mottagning på en

barnavårdsinrättning. Även "örn detta reaktionssätt är föga rationellt, bör

man dock räkna med att det finnes. Jag vill därför förorda, att centralerna

i princip förläggas till sjukhus.

För städerna utanför landsting medgives i förslaget, att central icke behöver

förläggas i anknytning till sjukhus, under förutsättning att med sjukvårdsmyndigheten

avtal träffas örn att centralen må å sjukhus disponera erforderliga

sängplatser för fall, som kräva längre tids observation. Häremot

torde intet vara att erinra. För egen del anser jag, att en sådan möjlighet även

bör stå öppen inom landstingsområde, därest särskilda omständigheter arn

för handen. Sådana omständigheter kunna exempelvis föreligga, då landsting

önskar driva den psykiska harna- och ungdomsvården i barnavårdsförbunds

regi eller verksamheten redan påbörjats i lokaler, som äro fristående från lasarett.

Härvid bör givetvis förutsättas, att lokalerna äro fullt tillfredsställande

för sitt ändamål och att anordningen kan godkännas av tillsynsmyndigheten.

Frågan örn lämpligheten av denna anordning torde få tagas upp till förnyad

prövning vid utformningen av den definitiva organisationen. Under provisorietiden

torde det för övrigt vara en viss fördel att erfarenhet från olika former

av centraler vinnes.

I samband härmed vill jag tillägga, att det förhållandet, att den psykiska

harna- och ungdomsvården bör genomföras efter hand, allt eftersom utbildad

personal står att erhålla, icke bör avhålla vederbörande myndigheter att vid

planerandet av nya barnavdelningar vid lasaretten eller utbyggandet av gamla

bereda ändamålsenligt utrymme för den psykiska harna- och ungdomsvårdens

lokaler, varvid verksamhetens behov av gynnsam observationsmiljö bör

beaktas. Härvid torde medicinalstyrelsen kunna tillhandagå med upplysningar

om lämplig utformning och utrustning av dessa lokaler.

Mot kommitténs förslag att centralerna skola förestås av läkare har ingen

erinran gjorts. Under tiden för den provisoriska organisationen böra läkartjänsterna,

såsom föreslagits av kommittén, ha karaktären av extra befatiningar.

Tjänsterna böra åtminstone under provisorietiden tillsättas av medicinalstyrelsen

efter samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Så

länge fasta utbildningsvägar för läkare på detta område icke finnas, böra

föreskrifterna om läkarnas kompetens endast givas allmän utformning. Jag

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

7

tillstyrker dock den av medicinalstyrelsen föreslagna preciseringen, att läkarna

skola lia pediatrisk och psykiatrisk utbildning samt speciell erfarenhet

i barnpsykiatri. Under provisorietiden bör dock dispens kunna lämnas

från detta krav, om vederbörande befinnes ha på annan väg skaffat sig den

för uppgiften erforderliga utbildningen och erfarenheten. Då det är av vikt,

att på detta nya verksamhetsområde endast väl orienterade krafter tagas i

anspråk, bör vid prövningen av ansökningarna företräde givas den, som

specialiserat sig på området, och hänsyn endast i andra hand tagas till

verksamhet inom andra fält, t. ex. inom den allmänna pediatriken och allmänna

psykiatrien.

Även beträffande assistenterna är av samma skäl som beträffande läkarna

icke möjligt att nu fastställa detaljerade allmänna kompetensvillkor.

Kommitténs förslag beträffande den allmänna arten av den utbildning och

erfarenhet, som assistenterna helst böra lia förvärvat, torde tills vidare

kunna godtagas. Jag delar icke medicinalstyrelsens uppfattning, att medicinsk

utbildning bör skjutas i förgrunden vid avgörandet av assistenternas

kompetens. För ifrågavarande verksamhet finner jag, i likhet med kommittén,

att social och psykologisk-pedagogisk utbildning måste väga tyngre

än sköterskeutbildning. Då för närvarande ingen bestämd utbildningsgång

torde kunna föreskrivas, är det av vikt att behörigheten för anställning som

assistent inom den psykiska harna- och ungdomsvården noga prövas i varje

enskilt fall. Denna prövning torde böra ske centralt, även om huvudmännen

äga anställa assistenterna. Ehuru jag finner det vara angeläget att understryka

assistenternas karaktär av socialarbetare, anser jag mig av organisatoriska

skäl icke kunna förorda, att behörighetsprövningen anförtros

åt socialstyrelsen, ej heller att assistenterna skola i tillsynsavseende sortera

under styrelsen. En dylik dubbelorganisation kan befaras medföra olägenheter.

Jag följer därför kommitténs förslag, att behörighetsprövningen jämväl

av assistenterna anförtros medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Före besluts fattande bör dock i regel yttrande inhämtas från socialstyrelsen.

Vid större centraler förutsättes en viss arbetsfördelning kunna ske mellan

assistenterna, så att på viss assistent skulle kunna komma huvudsakligen

arbete av psykologisk art. Detta jämte det förhållandet, att det alltid bör

tillses att assistenterna ha erforderlig psykologisk-pedagogisk utbildning,

motiverar att medicinalstyrelsen vid avgivandet av behörighetsförklaring

jämväl samråder med skolöverstyrelsen.

Behörighetsprövning bör ske för varje särskild assistentbefattning. Assistenterna

böra tillsättas av vederbörande huvudman, sedan chefen för centralen

givits tillfälle att yttra sig angående sökandens lämplighet och kvalifikationer.

Även assistentbefattningarna böra under provisorietiden lia karaktären av

extra tjänster.

Möjligheten att på längre sikt uppbygga en effektiv psykisk harna- och

ungdomsvård, som åtnjuter allmänhetens samt barnavårds- och skolmyndigheternas

förtroende, sammanhänger intimt med möjligheten att erbjuda tillfredsställande

vetenskaplig och praktisk utbildning för dem, som vilja

ägna sig åt denna verksamhet. Såsom framgår av det anförda, äro utbildningsförliållandena

på området för närvarande icke tillfredsställande. Detta

gäller såväl läkarnas utbildning som assistenternas. Vad assistenterna beträffar

kommer inrättandet av centraler för psykisk harna- och ungdomsvård att

efter hand öka möjligheterna lill klinisk utbildning. I detta sammanhang bör

erinras örn den värdefulla verksamhet i detta avseende, som bedrives av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 128.

Ericastiftelsen med stöd av statsmedel. Jag är emellertid icke nu beredd att

taga ställning till det förslag beträffande assistenternas utbildning, som framlagts

i socialstyrelsens yttrande. Vad läkarna beträffar framstår bristen på

en samlad och systematisk undervisning i socialmedicin och psykologi i den

grundläggande läkarutbildningen som en särskild olägenhet ur den föreslagna

verksamhetens synpunkt. Icke heller synas de barnpsykiatriska studierna

ha nått önskvärd stadga. Jag delar därför kommitténs uppfattning, att utbildningsfrågan

bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och eventuellt göras till

föremål för särskild utredning.

Uppenbarligen är det av vikt att centralerna stå i nära kontakt med

övriga barnavårdande myndigheter samt skolorna i orten. Vid upprättandet

av instruktioner för vederbörande tjänstemän inom såväl den psykiska

bärna- och ungdomsvården som inom den övriga barnavårdens och skolans

områden böra de synpunkter, som i detta avseende framförts av ungdomsvårdskommittén,

vinna beaktande. Härvid bör även uppmärksammas,

att kompetenskonflikter mellan vederbörande funktionärer i görligaste mån

undvikas.

Till de av ungdomsvårdskommittén föreslagna ändringarna i barnavårdslagen

tar jag ställning i annat sammanhang.

Då genom inrättandet av psykisk harna- och ungdomsvårdscentral ett länsområde

får tillgång till en specialist i barnpsykiatri, finner jag det naturligt

att denne, i den mån hans arbete på centralen så medger, även anlitas inom

barnhems-, skyddshems- och sinnesslövården på sätt som kommittén föreslår.

En dylik anordning torde vara ägnad att främja kontakten mellan de olika

barnavårdsorganisationerna och centralen. De erfarenheter, som gjorts vid

den statsunderstödda försöksverksamheten i Värmlands län, tyda på att skolläkarverksamhet

i viss omfattning också med fördel låter sig förena med

läkarens verksamhet på centralen. Även ur arbetssynpunkt torde det vara av

viss betydelse för läkaren att hålla kontakt med ett normalt barnklientel. Det

är givetvis angeläget att huvudmannen tillser att läkarens sidoverksamhet

icke tillåtes inkräkta på den för centralens skötsel erforderliga tiden.

I likhet med kommittén finner jag lämpligt, att den lokala tillsynen

över verksamheten handhaves av vederbörande förste provinsialläkare och

med dem jämställda stadsläkare. Då den psykiska harna- och ungdomsvårdens

verksamhet avses skola i hög grad komma barnavården och skolan till

gagn, är det givetvis önskvärt, att den lokala tillsynsmyndigheten upprätthåller

nödig kontakt med barnavårdsorgan och folkskoleinspektörer. Jag förutsätter

härvid, att detta samråd icke iklädes former, som kunna verka tyngande

på organisationen.

Jag biträder kommitténs uppfattning, att medicinalstyrelsen vid utövandet

av sin funktion som centralmyndighet och tillsynsmyndighet för verksamheten

bör samråda med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Även härvid

är det dock angeläget att tillse, att reglerna beträffande samrådet göras

smidiga och att föreskrifterna på denna punkt icke medföra administrativ

tungroddhet. Det föreligger alltid risk att ett vidlyftigt remitteringsförfarande

kommer att försinka verkställandet av löpande åtgärder. En samverkan mellan

ifrågavarande myndigheter bör därför i allmänhet uttryckligen krävas endast

beträffande åtgärder för verksamhetens organisation och planering samt

förändringar i detta avseende. Samverkan bör sålunda föreskrivas beträffande

fastställande respektive godkännande av tillämpningsföreskrifter, föreskrifter

rörande gemensam verksamhet för tvenne områden, normalinstruktion,

instruktioner och dylikt. Örn vid utövandet av centralernas verksamhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

9

administrativ olägenhet på något sätt skulle uppkomma, exempelvis genom

kompetenskonflikt med annan barnavårdsmyndighet eller skolmyndighet, bör

socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen äga påfordra överläggning härom.

Löpande administrativa ärenden böra i princip handläggas endast av tillsynsmyndigheten,

vilket naturligtvis icke bör hindra denna att muntligen söka

kontakt med övriga ifrågavarande myndigheter. Skyldighet att söka samråd

bör emellertid föreskrivas i ärenden rörande förordnande av läkare och prövning

av sökandes behörighet att innehava assistenttjänst.

Vad angår kostnadsfrågor och statsbidrag anför departementschefen

följande.

T likhet med vad som gäller för hälsovårdande och sjukdomsförebyggande

åtgärder i allmänhet torde den psykiska harna- och ungdomsvården

böra vara kostnadsfri för dem, som anlita den. Ekonomiska hinder, som

kunna försvåra för barn och ungdom att komma i åtnjutande av önskvärd

behandling och vård, böra i görligaste mån avlägsnas. Jag tillstyrker

därför kommitténs förslag, alt det stadgas förbud mot debitering av arvode

för konsultation, rådgivning och behandling, som utföras eller meddelas

i tjänsten.

Kommitténs förslag, att arvode ej heller bör utgå för utlåtanden och

intyg, som föranledas av undersökning eller behandling inom den psykiska

harna- och ungdomsvården, står helt i överensstämmelse med nämnda princip.

Emellertid torde vissa svårigheter komma att uppstå, om generellt

förbud skulle stadgas mot dylika arvoden. Från läkarnas sida torde man

göra sitt ställningstagande till denna fråga beroende av den lön. som kan

betalas till läkaren, och sålunda betrakta den som en förhandlingsfråga.

Under sådana omständigheter finner jag det icke ändamålsenligt, att ett

dylikt förbud göres till statsbidragsvillkor. Härigenom skulle händerna

bindas på huvudmännen vid eventuella förhandlingar i lönefrågan. Enligt

min mening är det dock önskvärt, att huvudmännen söka lösa frågan i

linje med ungdomsvårdskommitténs förslag. Det torde vara lämpligt att

frågan tages upp till omprövning i samband med fastställandet av en mera

definitiv organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården.

Att även det hinder, som resekostnaderna kunna erbjuda för enskilda att

utnyttja den psykiska ungdomsvårdens tjänster, bör avlägsnas finner jag

i princip riktigt. Organisationsförslaget förutsätter visserligen, att upprättandet

av filialstationer ute i länen skall medföra en reduktion av klientelets

resekostnader, men helt är dock icke kostnadsfrågan därmed ur världen.

Ehuru bland andra medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framhävt betydelsen

av att resekostnadsfrågan löses i analogi med vad som skett i den

förebyggande mödra- och barnavården, anser jag mig dock i likhet med

ungdomsvårdskommittén icke böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.

Innan frågan örn statsbidrag till klienternas resekostnader tages under övervägande,

bör enligt min mening viss erfarenhet avvaktas beträffande verksamhetens

omfattning och den lämpligaste formen för dess utbyggnad i länen.

Vidare bör i sammanhang med genomförandet av allmän sjukförsäkring

prövas, huruvida och i vilken utsträckning bidrag för resor i och för vård

av denna art böra bestridas med sjukkassemedel. Resekostnaderna torde

alltså tills vidare få bårås av föräldrar oller andra målsmän och, i mån av

behov, av de organ och institutioner, som hänvisa barn och ungdom till den

psykiska harna- och ungdomsvården.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 128.

I detta hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat,

att vistelsekommun icke lär kunna erhålla ersättning från hemortskommun

iör resekostnader till central eller filial, då resan icke avser sluten

vard utan endast konsultation vid mottagningen. Länsstyrelsen förmodar,

att detta förhållande kan leda till att psykisk undersökning av i kommunen

ej hemortsberättigade, medellösa barn kommer att i vissa kommuner underlatas

eller uppskjutas. Jag finner dock, att man tills vidare under provisorietiden

bör avvakta, huruvida olägenheter av denna anledning komma

att uppstå, något som tillsynsmyndigheten bör göra sig underkunnig om.

För den händelse vederbörande barnavårdsmyndigheter av denna anledning

befinnas underlåta att i förekommande fall anlita den psykiska barnaoch

ungdomsvården och resekostnadsfrågan icke på annat, generellt sätt

kommer att lösas, torde särskilda åtgärder få övervägas till förhindrande

av en utveckling i nämnda riktning.

lill förslaget, att skolstyrelse hör bekosta resorna för lärjunges inställelse

vid mottagning, då föräldrar eller andra målsmän icke ha medel härtill,

har av statskontoret anmärkts, att det icke vöre mera motiverat att bidrag

av skolmedel utginge i förevarande fall än då fråga vore om inställelse vid

sjukvårdsanstalt i allmänhet. Jag kan icke dela denna statskontorets uppfattning.

Det måste nämligen enligt min mening anses synnerligen angeläget,

att skolan har möjlighet att smidigt undanröja ekonomiska hinder

för mentalhygienisk undersökning av barn, beträffande vilka anledning

tili dylik undersökning yppats. En omväg härvid över barnavårdsnämnden

skulle dels försena undersökningen, dels kunna vara mindre tilltalande

för barnet och dess föräldrar. Jag vill sålunda förorda kommitténs

förslag.

Jag biträder likaledes kommitténs förslag, att kostnader för detta ändamål

böra bestridas av de särskilda medel, som böra anslås enligt § 49 folkskolestadgan

och § 28 fortsättningsskolestadgan. De ändringar i dessa författningar,

som föranledas härav, torde få anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Frånsett de kostnader, som kunna komma att åvila primärkommunerna

och enskilda, anser jag i likhet med kommittén, att utgifterna för den

psykiska harna- och ungdomsvården i princip böra bestridas av huvudmännen.

Örn landsting beslutar överlåta åt barnavårdsförbund att driva

ifrågavarande verksamhet, ankommer på landstinget att täcka de kostnader,

som icke på annat sätt kunna bestridas. Verksamheten bör emellertid stödjas

genom statsbidrag, som äro så tilltagna att de stimulera huvudmännen

att anordna dylik verksamhet.

Statens bidrag torde i enlighet med kommitténs förslag böra utgå dels till

landsting och stad utom landsting, som ordna verksamhet av ifrågavarande

art, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av lönekostnaderna för den

i verksamheten sysselsatta personalen, dels ock till landsting, som självständigt

eller i samverkan med annan huvudman ordnar dylik verksamhet, med

belopp, som motsvarar viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten,

traktamentsersättning däri inräknad. Däremot torde huvudmännen

själva böra helt svara för kostnaderna för lokaler och inventarier för verksamhetens

bedrivande. Genom de grunder för verksamhetens lokala organisation,

som jag förordar, har under förutsättning av tillsynsmyndighetens

godkännande en viss valfrihet i lokalfrågan medgivits huvudmännen. De

kostnader, som sammanhänga härmed, torde därför icke bliva av sådan

storlek, att de lägga hinder i vägen för verksamhetens anordnande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

11

Beträffande lönebidragets storlek tillstyrker jag kommitténs förslag, att

lönebidraget skall utgå med ett årligt belopp, motsvarande högst hälften av

de verkliga kostnaderna för avlöning åt läkare och assistenter upp till ett

antal, som fastställes i av tillsynsmyndigheten godkänd organisationsplan.

Bidraget bör dock tills vidare icke få överstiga vissa maximibelopp.

Mot de av kommittén föreslagna maximibeloppen, nämligen 6 000 kronor

för läkare och 3 000 kronor för assistent, har vid remissbehandlingen från

flera håll gjorts gällande, att de vore för låga. Medicinalstyrelsen har för

sin del ifrågasatt, huruvida icke lönenivån för läkarna och därmed statsbidraget

borde höjas så att till anställningsvillkoren skulle kunna knytas

förbud mot privatpraktik. Vägande skäl kunna anföras för en dylik ordning.

Då det förutsattes, att centralernas läkare böra anlitas icke blott för

centralernas egen verksamhet utan även för övriga former av barnavårdande

verksamhet jämte skolläkarverksamhet, innebär detta möjligheten av

en utveckling, som kan komma att leda till att den mentalhygieniska konsultations-

och inspektionsverksamheten inom harna- och ungdomsvården

överhuvud i varje sjukvårdsområde kommer att uppbäras av en specialutbildad

kraft, nämligen centralernas läkare. I den mån som uppmärksamheten

för de mentalhygieniska problemens rationella behandling skarpes

inom barnhems- och skyddshemsvården, hjälpundervisningen vid skolorna

utvecklas och sinnesslövården effektiviseras, torde verksamhetsområdet för

en dylik specialutbildad kraft bliva så omfattande, att det vore motiverat

att denne läkare helt skulle ägna sig åt de offentliga arbetsuppgifterna.

Även önskvärdheten av klientelets lika behandling inom den psykiska

harna- och ungdomsvården kan motivera, att frågan om förbud mot privatpraktik

tages under övervägande. Innan så sker, torde det emellertid vara

ändamålsenligt, att en tids erfarenhet vinnes av den psykiska harna- och

ungdomsvården samt av behovet att anlita centralernas läkare inom andra

vårdformer. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs uppfattning, att förbud

mot privatpraktik icke bör för närvarande ifrågakomma, men förordar

att frågan tages upp till prövning i samband med utformandet av den

definitiva organisationen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Det

torde få ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheten att tillse, att

läkarnas bisysslor och privatpraktik hållas inom sådana gränser, att de

icke inverka menligt på nu ifrågavarande verksamhet.

Jämväl i andra yttranden ha önskemål om högre maximalt statsbidrag till

läkarelönerna motiverats därmed, att kommittén räknat med för låga löner

för läkarna. Jag har emellertid icke funnit anledning frångå det förslag,

som kommittén efter prövning av frågan framlagt. Statsbidragskonstruktionen

hindrar icke de lokala myndigheterna att i förekommande fall vid lönesättningen

överskrida det dubbla maximala statsbidraget. Detta kan tänkas

bli nödvändigt i fall, då av kommittén förutsatta extra uppdrag för centralernas

läkare icke finnas tillgängliga. Förslaget till organisation av ifrågavarande

verksamhet bygger på en samverkan mellan statsmakterna och de

lokala myndigheterna, varvid förutsättes, att det av statsmakterna ådagalagda

intresset för denna verksamhet mötes av ett motsvarande intresse

från landstingens och städernas sida. Om i vissa fall högre lön än den avsedda

skulle visa sig nödvändig, torde det få förutsättas, alt huvudmännen

av eget intresse för verksamheten äro beredda att vidkännas denna höjning.

Jag förordar sålunda, att det maximala statsbidraget lill läkarlön bestämmes

till GODO kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 12S.

Även beträffande assistenternas löner har framhållits, att dessa beräknats

för lågt, i synnerhet i förhållande till lärarlönerna, vilket befaras föranleda

svårigheter att knyta lärarutbildade krafter till centralerna. Den lön, som

kommittén kalkylerat med eller 6 000 kronor, torde emellertid enligt min

uppfattning i allmänhet icke vara oförmånlig på det sociala arbetsfältet.

Vad de lärarkrafter beträffar, vilka skulle kunna knytas till centralerna, har

i förslaget förutsatts, att dessa i regel skulle komma att lia deltidstjänstgöring

vid centralerna. För dylik tjänstgöring torde det icke möta större svårigheter

att nå överenskommelse örn ersättning, vilken kan tillfredsställa

även de anspråk, som en specialutbildad pedagogisk kraft kan ställa, och

vilken håller sig inom det dubbla maximala statsbidragets ram. Jämväl i

fråga örn dessa löner hava emellertid huvudmännen möjlighet att vid lönesättningen

överskrida denna gräns, örn så skulle erfordras för att knyta en

särskilt värdefull kraft till verksamheten. Jag förordar därför, att statsbidraget

till assistentlönerna maximeras till 3 000 kronor.

Kommitténs förslag, att grunderna för personalens löner skulle fastställas

av tillsynsmyndigheten, har bestämt avstyrkts av svenska landstingsförbundet

och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Då de garantier för

att lönerna skulle bli väl avvägda och i möjligaste mån likformiga, som

kommittén velat vinna genom den föreslagna anordningen, i viss mån torde

bliva tillgodosedda genom statsbidragets konstruktion, kan jag ansluta mig

till avstyrkandet.

Det är självfallet angeläget, att ett utnyttjande av förevarande vårdform

underlättas för landsbygdens barn och ungdom genom att verksamheten

i viss omfattning göres ambulatorisk. Jag tillstyrker därför, att statsbidrag

utgår jämväl för läkares och assistenters resor till filialstationer enligt av

den centrala tillsynsmyndigheten godkänd plan samt för andra av verksamheten

nödvändiggjorda resor i tjänsten, vilka företagas utom stationeringsorten.

I sistnämnda avseende må särskilt erinras om assistenternas

resor för hembesök hos klienterna. Även dessa resor böra under huvudmannens

tillsyn planläggas så, att onödiga resekostnader undvikas. Då resa

i den psykiska harna- och ungdomsvårdens tjänst är kombinerad med resa

i annat uppdrag, bör en fördelning av resekostnaderna ske. Jag ansluter

mig till kommitténs förslag, att statsbidrag bör utgå för såväl rese- som

traktamentskostnader.

I fråga örn grunderna för resebidraget har länsstyrelsen i Västernorrlands

län anfört, att bidraget för länets vidkommande borde utgå med 70 procent

i stället för med föreslagna 60 procent av sammanlagda kostnaden. Då de

av kommittén föreslagna procenttalen för närvarande tillämpas inom den

förebyggande mödra- och barnavården, finner jag icke anledning att inom

förevarande område föreslå en annan kostnadsfördelning. Jag förordar

sålunda, att statsbidraget för resekostnaderna fastställes till 70 procent inom

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 60 procent inom Västernorrlands,

Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt 50 procent inom

övriga län.

Innan en planering av verksamheten skett, varvid bland annat utretts i

vilken utsträckning tvenne områden kunna bedriva gemensam verksamhet,

är en kostnadsberäkning vansklig. Den av ungdomsvårdskommittén framlagda

kalkylen, avseende den provisoriska organisationen, synes, då den

räknar med gemensam verksamhet endast i tvenne fall, icke för lågt tilltagen.

Man torde kunna utgå från att under de första åren, då sannolikt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

13

personalbrist kommer att föreligga, det torde vara ändamålsenligt att i

större utsträckning än vad kommittén beräknat anordna gemensam verksamhet.

Kostnaderna för lönebidragen komma därvid att bli mindre och

resekostnadsbidragen större än enligt kommitténs beräkningar. Då emellertid

hållpunkterna för en beräkning härutinnan äro osäkra, torde man

få hålla sig till den kalkyl, som kommittén verkställt. I enlighet med denna

skulle det årliga medelsbehovet för lönebidrag uppgå till omkring 300 000

kronor och för resekostnadsbidrag till cirka 40 000 kronor. Statsbidraget

torde böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott.

I överensstämmelse med kommittéförslaget bör härjämte å medicinalstyrelsens

stat beräknas medel för arvode till en för den centrala tillsynen särskilt

anlitad tjänsteman och för resekostnader samt skriv- och expeditionshjälp

åt denne. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Under förutsättning av att medel beviljas för ifrågavarande verksamhet

bör statsbidrag kunna utgå från och med budgetåret 1945/46. På detta

budgetår skulle falla statsbidragskostnaderna för verksamheten från 1 juli

—31 december 1945. Ungdomsvårdskommittén har ansett, att under det

första verksamhetsåret verksamheten endast i begränsad omfattning kan

komma i gång. Den har därvid beräknat statsbidragskostnaderna till 180 000

kronor. Av detta belopp skulle sålunda på budgetåret 1945/46 falla 90 000

kronor. Då emellertid under senare halvåret 1945 statsunderstödd verksamhet

endast torde kunna komma i gång på de orter, där verksamhet i

större omfattning redan är anordnad eller där dispositioner för verksamheten

eljest äro vidtagna, synes anslagsbehovet för innevarande budgetår

icke behöva beräknas till högre belopp än 60 000 kronor.

Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags natur. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser rörande villkoren för

anslagets användning.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling

förehaft en inom andra kammaren av herr F. Ryling väckt motion

(II: 538), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att skolöverstyrelsen

blir tillsynsmyndighet för den föreslagna psykiska harna- och ungdomsvården,

att vid varje central minst en assistent med lärarutbildning och erfarenhet

från lärartjänstgöring anställes med lön motsvarande lönegrad A 20,

varpå statsbidrag utgår med halva beloppet, att riksdagen i sitt beslut måtte

understryka vikten av centralernas samarbete med skolan enligt vad i

motionen förordats samt att till landstingens sjukhusberedningar knytes

pedagogisk sakkunskap enligt ungdomsvårdskommitténs förslag.

Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska harna- och Utskottet.

ungdomsvården är för närvarande synnerligen ojämnt utvecklad inom olika

delar av landet. Såsom departementschefen framhållit torde en ändamålsenlig

och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom bamaoch

ungdomsvården icke utan statens stöd vara alt påräkna inom den närmaste

tiden. Utskottet tillstyrker därför åtgärder i anslutning till Kungl.

Maj:ts förslag, vilket syftar lill att öppna möjligheter för statsunderstödd

sådan vård över hela landet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 128.

Det har framhållits, att de största svårigheterna vid genomförande av

organisationsplanen är bristen på kvalificerad personal. Det är med hänsyn

till denna brist av vikt, att staten genom att lämna stöd åt ifrågavarande

verksamhet stimulerar intresset att utbilda sig för densamma och då särskilt

intresset hos de yngre läkarna för utbildning i barnpsykologi och barnpsykiatri.

Å andra sidan är det även av vikt, att den nya vårdformen redan

från början kommer i åtnjutande av allmänhetens samt barnavårds- och

skolmyndigheternas förtroende, varför endast verkligt kompetenta läkarkrafter

med särskilt för denna vård vald utbildning böra tagas i anspråk.

Av samma skäl är angeläget att assistenterna äga en för uppgiften lämpad

utbildning. Även om utbildningsfrågan för närvarande befinner sig i sådant

läge, att formella kompetenskrav icke lämpligen kunna uppställas, böra

sökandes meriter för de nya tjänsterna bedömas med omsorg, och försiktighet

iakttagas vid vårdens successiva utbyggande. Organisationen bör, såsom

departementschefen även framhållit, tills vidare äga provisorisk natur, och

innan den gives fastare form bör den omprövas med ledning av erfarenheter,

som vunnits under provisorietiden.

Kungl. Maj:t har till central tillsynsmyndighet föreslagit medicinalstyrelsen

medan motionären föreslagit skolöverstyrelsen. Utskottet har icke funnit

tillräcklig anledning föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag i detta

avseende. Icke heller är utskottet berett tillstyrka av motionären i övrigt

föreslagna åtgärder. Sedan verksamheten pågått någon tid torde behovet

av dylika åtgärder kunna med större säkerhet bedömas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet, som ej heller i

övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställa,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och

med avslag å motionen II: 538

a) godkänna de grunder för statsbidrag till psykisk barnaoch

ungdomsvård, som förordats i statsrådsprotokollet över

socialärenden för den 23 februari 1945, att tillämpas från

och med den 1 juli 1945,

b) till Bidrag till psykisk harna- och ungdomsvård för

budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 60 000 kronor.

Stockholm den 15 maj 1945.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 128.

15

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli,

Lindström, Gränebo, Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Bäckström, Mannerskantz,

Heiding, Boman och Johan Eric Ericson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Skoglund i Doverstorp, Eriksson i Stockholm,

Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl, Bergström, Andersson i Malmö, Mårtensson,

Malmborg i Skövde, Viklund, Hoppe och Birke.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till psykisk hamaoch ungdomsvård. s. 4 i texten