Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1945-05-29 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1945:157, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 157.
13
Nr 157.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1915 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående
bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen nr 223 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 2 mars 1945,
föreslagit riksdagen att till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöning åt landsantikvarier för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 60 000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Björck m. fl. (I: 352) och den andra inom andra kammaren av
herr A. Hagård m. fl. (II: 544), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition ville beakta de synpunkter, som i motionerna
blivit anförda;
dels ock en inom första kammaren av herr D. Norman väckt motion
(1:353), vari hemställts, att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 223 måtte besluta l:o) att avlöning till landsantikvarie skall
utgå med lägst 12 000 kronor; 2:o) att skillnaden mellan minimilönen och
avkastningen av lönefonderna helt täckes av statsmedel, och 3:o) att till
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Anslag till avlöning åt landsantikvarier
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 147 700
kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas — i den mån de ej framgå av den nedan lämnade redogörelsen
—• till motionerna II: 544 och I: 353.
Sedan åtskilliga år tillbaka finnas i de flesta svenska län tjänstemän, vanligen
med titeln landsantikvarie, vilka inom sina verksamhetsområden handha
de kulturminnesvårdande uppgifterna och vilka därjämte ha till uppgift att
tillse, att gällande författningar rörande fornminnes- och kulturminnesvård
efterlevas. Landsantikvarierna äro anställda hos länens eller landskapens
fornminnesföreningar eller hembygdsförbund, men de ha samtidigt att ställa
14
Statsutskottets utlåtande nr 157.
sig till efterrättelse de direktiv, som riksantikvarieämbetet och i förekommande
fall chefen för nationalmuseum kunna meddela. Deras avlöning utgår i första
hand ur avkastningen av särskilda lönefonder, som tillkommit genom tilldelningar
av lotterimedel. Härtill komma anslag av växlande storleksordning
från olika lokala myndigheter. Landsantikvariernas avlöningsförhållanden
äro emellertid, med ett eller annat undantag, mycket otillfredsställande.
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien har nu i skrivelse den 29
augusti 1944 hemställt örn ett anslag av 60 000 kronor såsom bidrag till
avlönande av landsantikvarierna i riket. Samtidigt härmed har akademien
föreslagit, att pensionsfrågan för dessa tjänstemän ordnas genom anslutning
till statens pensionsanstalt.
Den fråga, som vitterhetsakademien sålunda hänskjutit till statsmakternas
prövning, har vid många tidigare tillfällen stått på dagordningen. Chefen för
ecklesiastikdepartementet tillkallade den 11 oktober 1930 efter av Kungl.
Majit givet bemyndigande sakkunniga för utredning i ämnet. Genom beslut
av Kungl. Majit avbröts emellertid de sakkunnigas arbete från och med den
1 november 1932 på grund av den då rådande statsfinansiella situationen.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 27 mars 1936 återupptogo
de sakkunniga — utökade med ytterligare två ledamöter — arbetet från
och med den 1 april 1936.
De sakkunniga överlämnade den 9 oktober 1937 förslag i ämnet, vari
bland annat upptogs frågan örn landsantikvariebefattningarna.
I ett den 5 april 1927 till Kungl. Majit avgivet utlåtande framlade vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien de riktlinjer, som sedermera i stort
sett blevo normgivande för tilldelningen av lotterimedel till landets provinsmuseer.
Enligt dessa borde i regel endast ett museum respektive en organisation
inom ett lämpligt avgränsat område, såsom ett landskap eller ett län,
erhålla understöd i denna form. I anslutning härtill skapades under den närmast
följande tiden lokala organisationer, som representerade hembygds-och
fornminnesföreningarna inom sin provins, vanligen med huvudmuseet som en
kärnpunkt. Lotterimedelsanslag beviljades under åren 1927—1939 i enlighet
med akademiens förslag i främsta rummet — förutom för uppförande av ändamålsenliga
rnuseibyggnader — för bildande av fonder, vilkas avkastning skulle
användas till avlönande av fackutbildade, fast anställda tjänstemän. När detta
system började tillämpas år 1927 ansågs det, att varje lönefond normalt borde
uppgå till 200 000 kronor, som enligt då gällande räntefot (4,5 å 5 procent)
beräknades giva en årlig avkastning av 9 000—10 000 leonor. För en välkvalificerad
museiföreståndare ansågs lönen böra vara 8 000 kronor med tre å fyra
ålderstillägg örn 500 kronor. Lönefonderna ha, för vinnande av ökad säkerhet
beträffande fondmedlens lämpliga placering m. m., ställts under vederbörande
länsstyrelses kontroll. I syfte att garantera att dessa av allmänna medel bildade
fonder finge åsyftad praktisk verkan har vidare föreskrivits, att vederbörande
tjänstemans kompetens och instruktion skola i varje särskilt fall godkännas
av riksantikvarieämbetet. De sakkunniga sade sig ha inhämtat, att
detta tillvägagångssätt fungerat med gott resultat.
De sakkunniga ansågo för sin del, att begynnelselönen för landsantikvarie
Statsutskottets utlåtande nr 157.
15
borde utgöra minst 8 000 kronor, vartill skulle komma fyra ålderstillägg om
500 kronor efter 5, 10, 15 och 20 års tjänst. Det syntes önskvärt, att landsantikvariernas
lön helt bestredes med avkastningen av lönefonderna, vilka
med utgångspunkt från ett ränteläge av 3 procent måste utfyllas till ett belopp
av 300 000 kronor för varje fond. Enligt de sakkunnigas mening borde detta
ske i den ordning, att de befintliga lönefonderna, vilka i allmänhet uppginge
till eller överstege 150 000 kronor, snarast möjligt ökades till 200 000 kronor
för att därefter successivt ökas till 250 000 kronor och slutligen till 300 000
kronor.
Sammanfattningsvis hemställde de sakkunniga beträffande provinsmuseerna,
att lotterimedel måtte under en följd av år i största möjliga utsträckning tilldelas
dessa museiorganisationer, så att deras ekonomiska konsolidering och därmed
också deras organisatoriska utbyggnad snarast möjligt kunde slutföras,
samt att en reglering av pensionsförhållandena för landsantikvarierna mätte
verkställas i enlighet med de sakkunnigas förslag genom anslutning till statens
pensionsanstalt.
I yttrandena över sakkunnigförslaget tillstyrktes detsamma i allmänhet.
Statskontoret och statens pensionsanstalt reste dock invändningar mot förslaget
i vad avser pensionering av landsantikvarierna genom statens pensionsanstalt.
I sin nu gjorda framställning erinrar vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
örn att sedan ett antal år tillbaka avbrott skett i tilldelningen av
lotterimedel till de fonder, från vilka landsantikvariernas löner i främsta
rummet utgå. Sammanlagda summan av fonderade medel är nu 3 325 000
kronor eller i medeltal 150 000 kronor per distrikt. Även om lönefondernas
avkastning utfyllts med anslag från andra håll, ha landsantikvarielönerna, på
några få undantag när, icke kunnat utgå med rimliga belopp, och följden har
bland annat blivit, att dessa befattningshavare i de flesta fall tvingats att söka
sig inkomster vid sidan av sin tjänst. Örn landsantikvarierna skola fylla de
krav, som ställas på dem i deras arbete, och om de skola intaga en häremot
svarande ställning i samhället, måste de ha en sådan lön, att de av den
vinna skälig bärgning utan att nödgas tillgripa biinkomster.
Akademien understryker, att denna fråga varit aktuell sedan flera år tillbaka
och erinrar örn att akademien i skrivelse den 4 april 1939 hos Kungl.
Majit anhöll om anslag av lotterimedel för att åstadkomma en provisorisk
lönereglering för landsantikvarierna, vilken framställning dock icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Det förslag akademien nu framlägger bygger på att en landsantikvaries
lön skall vara minst 12 000 kronor per år, motsvarande ungefär en antikvaries
lön vid statens historiska museum. En tredjedel av denna lön anses
böra bestridas genom lokala anslag och två tredjedelar av statsmedel. Vad
som för täckande av sistnämnda två tredjedelar överstiger ränteavkastningen
av befintlig lönefond skall enligt förslaget utgå såsom ett årligt statsbi
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 157.
drag, uppfört å riksstaten under rubriken Understöd åt vetenskap, vitterhet
och konst m. m. och ställt till akademiens förfogande för att av denna fördelas
till de olika provinsförbunden.
Vid beräkningen av det årliga statsbidragets storlek anser sig akademien
kunna utgå från att lönefonderna förräntas efter 3,5 procent. Med en fond
av 150 000 kronor tänkes avkastningen sålunda utgöra 5 250 kronor, och
det årliga statsbidraget beräknas till (8 000 — 5 250 =) 2 750 kronor. I enlighet
härmed skulle för landets 22 landsantikvariedistrikt erfordras statliga
medel uppgående till (8 000 X 22 =) 176 000 kronor. Ränteavkastningen å
de nuvarande genom tilldelning av lotterimedel tillkomna lönefonderna uppgår
enligt ovannämnda beräkningsgrund till 116 375 kronor. Såsom årligt
statsbidrag skulle alltså krävas (176 000 — 116 375 =) 59 625 kronor
eller i runt tal 60 000 kronor.
Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att ett årligt
lönebidrag ej understigande 4 000 kronor anskaffas av vederbörande provinsförbund
från landsting, stad, kommun, bank eller på annat sätt, att
landsantikvarierna icke utan särskilt tillstånd av riksantikvarieämbetet
få inneha annan befattning samt att deras insatser i den allmänna kulturminnesvården
givas största möjliga omfattning.
Till akademiens framställning är fogad en tablå, utvisande bland annat
lönefondernas storlek, landsantikvariernas nuvarande avlöningsförhållanden
och det statliga anslagsbehovet för varje särskild organisation. Beträffande
denna hänvisas till propositionen s. 38—40.
Akademien berör i sin skrivelse även frågan om en jämkning av tvenne
landsantikvariedistrikt, nämligen Dalslands och Västergötlands, varvid akademien
finner skäl tala för en sådan fördelning, att Skaraborgs län och
Älvsborgs län i stället bilda var sitt distrikt.
Som ett framtidsönskemål ifrågasättes en uppdelning även av Älvsborgs
läns distrikt, varvid Sjuhäradsbygden med Borås museum skulle avskiljas
från länets nordligare delar.
Statskontoret har ansett minimilönen böra bestämmas till allenast 10 500
kronor. Mot principen att % av lönen skulle täckas av lokala anslag och %
genom avkastning av lönefond samt därutöver genom anslag å riksstaten
har statskontoret icke framställt annan erinran än att det erforderliga statsanslaget
borde anvisas av lotterimedel.
Styrelserna för samfundet för hembygdsvård och för svenska museimannaföreningen
tillstyrka förslaget och betona, att det måste anses vara
ett allmänt önskemål, att landsantikvariernas löneförhållanden förbättras.
De lokala organisationerna uttala likaledes nära nog enstämmigt sin tillfredsställelse
över den av akademien föreslagna löneregleringen och förklara
sig övertygade om att de skola kunna uppbringa de anslag, som enligt förslaget
krävas för utfyllnad av lönerna. I åtskilliga fall finnas redan medel
för ändamålet tillgängliga, i andra ha styrelserna under hand satt sig i förbindelse
med representanter för olika korporationer och mötts av stor förståelse.
Statsutskottets utlåtande nr 157.
17
I några yttranden lia framhållits vissa särskilda problem, som uppstå
i samband med förslagets genomförande och den nya organisationens anpassning
efter nu rådande förhållanden.
Styrelsen för Upplands fornminnesförening erinrar sålunda om att föreningen
sedan åtskilliga år har två fackutbildade befattningshavare i sin
tjänst, den ene med titeln landsantikvarie, den andre med titeln intendent.
Till den senares funktioner, vilka huvudsakligen falla inom folkkulturens
och hembygdsrörelsens områden, hör föreståndarskapet för föreningens museum,
Upplandsmuseet i Uppsala. Då endast landsantikvarien avses komma
i åtnjutande av det av akademien föreslagna statliga lönebidraget och
fornminnesföreningen icke av egna medel kan bereda intendenten samma
löneförbättring, kommer vid förslagets genomförande likställdheten i lönehänseende
mellan de båda tjänstemännen att upphöra. Det hade varit
önskvärt att regleringen omfattat även sådana tjänstemän, som i stort sett
likställda med landsantikvarierna i organisationernas tjänst äro verksamma
inom kulturminnesvårdens vidsträckta område. Styrelsen inser emellertid,
att svårigheter föreligga att lösa frågan efter dessa vidare riktlinjer''
och finner dessa ytterligare önskemål icke böra stå hindrande i vägen för
förverkligandet av det nu framlagda förslaget.
Ett problem av liknande art erbjuda förhållandena i Halland. Den befintliga
lönefonden disponeras i detta landskap av Hallands hembygdsförbund,
och avkastningen av densamma är genom ett styrelsebeslut den 8
januari 1940 så fördelad, att en fjärdedel tillfaller Hallands museiförening
i Halmstad och tre fjärdedelar Norra Hallands kulturhistoriska förening i
Varberg, dock att örn sistnämnda tre fjärdedelar av avkastningen skulle
överstiga ett belopp av 6 000 kronor, återstoden tillfaller Hallands museiförening.
Enligt Kungl. Maj:ts resolution skall avkastningen användas »för
avlöning av tjänsteman hos förbundet». Ett genomförande av nu föreliggande
förslag till lönereglering för landsantikvarierna skulle medföra, att
hela avkastningen av den avlöningsfond, som hembygdsförbundet disponerar,
bomme att disponeras för den av museiföreningen anställde befattningshavaren.
Styrelsen för Hallands hembygdsförbund anför med anledning
härav följande.
Mellan de båda museerna i Halmstad och Varberg finnes sedan 1930 en
överenskommelse om uppdelning av verksamheten inom länet. Beträffande
inköpen av föremål inriktar sig sålunda museet i Halmstad i första hand
på södra och museet i Varberg på norra delen av landskapet. Samtidigt
ägnar sig Norra Hallands kulturhistoriska förening främst åt allmogekulturen,
i synnerhet arbetslivet, medan Hallands museiförening specialiserat
sig på förhistorisk och medeltida odling, konst, högreståndskultur och allmogens
byggnader. Förbundsstyrelsen Ilar genom den ovannämnda fördelningen
av disponibla lönemedel sökt likställa de båda intendenterna i lönehänseende,
då museet i Halmstad ägt möjligheter att av egna medel bidraga
med större belopp till avlöningen av sin intendent än museet i Varberg.
Styrelsen hemställer därför att, örn lönefrågan för intendenten i Varberg
ej kan lösas inom ramen av det nu framlagda förslaget, denna på grund
Bihang till riksdagens protokoll 191t5. 0 sami. Nr Zöll—lös. 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 157.
av de för Halland speciella förhållandena på det museala området får sin
lösning genom särskilt anslag.
Styrelsen för Hallands kulturhistoriska förening anser det obestridligt, att
Varbergs .museum är berättigat att jämställas med andra provinsmuseer och
att dess intendent i lönehänseende bör givas samma ställning som övriga
här ifrågavarande museitjänstemän, de s. k. landsantikvarierna. Föreningen
önskar dock understryka, att det kan erbjuda svårigheter att anskaffa det
erforderliga lokala bidraget och anser det önskvärt, att organisationerna
kunde befrias från detta villkor för åtnjutande av det statliga anslaget.
Styrelsen för Hallands museiförening har förklarat sig intet ha att erinra
mot att även Varbergs museum erhåller ett anslag, som skulle medge, att
lönen till intendenten vid detta museum ordnas på tillfredsställande sätt.
Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande.
I likhet med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien anser jag, att
landsantikvariernas lönefråga nu bör lösas. De ökade arbetsuppgifter, som
den nya fornminneslagen ålägger den kulturminnesvårdande myndigheten,
komma utan tvivel att i ännu högre grad än vad som tidigare varit fallet
kräva en verkligt effektiv, lokalt förankrad organisation på detta område.
Det måste samtidigt vara av stor betydelse för provinserna själva att inom
räckhåll ha representanter för den viktiga sida inom kulturlivet, som det
här gäller. Det svenska provinsmuseiväsendet har, sedan landsantikvarieinstitutionen
blivit införd och statligt stöd för museibyggnaders uppförande lämnats,
nått ett uppsving, som väckt berättigad uppmärksamhet utomlands,
icke minst i våra grannländer, och som varit av största betydelse ej endast för
svensk kulturminnesvård utan även för det kulturella livet i allmänhet i våra
bygder. Det har varit betydelsefullt, att härigenom de skilda landskapens
kulturella självhävdelse fått ett viktigt stöd och onödig centralisering av museiväsendet
till huvudstaden undvikits. De uppnådda resultaten kunna emellertid
på flera håll komma att äventyras och den fortsatta utvecklingen hämmas,
därest icke en ekonomisk konsolidering av den provinsiella kulturminnesvården
genom en omreglering av landsantikvariernas löner och sättet
för lönekostnadernas finansiering, nu genomföres. Förutsättningarna för en
sådan konsolidering synas vara goda, därest vitterhetsakademiens förslag,
som bygger på en samverkan mellan staten och de lokala intressena, vinner
statsmakternas bifall. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen
har riksdagen vid flera tillfällen under de senaste årtiondena ådagalagt sitt
intresse för hithörande spörsmål.
Det av vitterhetsakademien framlagda förslaget till lösning av lönefrågan
synes mig kunna i sina huvuddrag godtagas. Med hänsyn till de skiljaktigheter
med avseende å tjänstgöringsförhållanden m. m., som för närvarande
förefinnas och måhända ännu någon tid framåt komma att föreligga de olika
landsantikvarierna emellan anser jag det dock icke lämpligt att — såsom
akademien föreslagit — vid bestämmandet av statsbidraget utgå från en minimiavlöning
av 12 000 kronor för samtliga befattningshavare. Jag förordar
i stället, att statsbidraget i varje särskilt fall bestämmes så, att detsamma
jämte avkastningen av vederbörande lönefond uppgår till två tredjedelar
av landsantikvariens sammanlagda avlöning, dock att summan av
lönefondsavkastningen och statsbidraget i intet fall må överstiga 8 000 kronor
för varje befattningshavare. Såsom villkor för statsbidrag bör gälla,
att löneförmånerna prövats skäliga av riksantikvarieämbetet med hänsyn
Statsutskottets utlåtande nr 157.
19
tagen till tjänstgöringsförhållandena, befattningshavarens kvalifikationer
samt övriga på frågan inverkande omständigheter. Jag förutsätter vidare,
att det hittills tillämpade förfaringssättet ifråga om tillsättningen kommer
att följas även i fortsättningen, varvid sålunda riksantikvarieämbetet har
att bedöma kompetensen hos sökande till landsantikvariebefattning. För
egen del anser jag önskvärt, att innehavare av landsantikvariebefattning
har avlagt filosofie licentiatexamen eller besitter däremot svarande, styrkta
vetenskapliga kvalifikationer. Vid tillsättandet av här ifrågavarande befattningar
torde därför detta kompetenskrav i regel böra upprätthållas. Det synes
vara ändamålsenligt, att i de fall, där så icke redan skett, de lokala organisationerna
underställa Kungl. Maj:t sina stadgar för fastställelse. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att efter hörande av riksantikvarieämbetet uppställa
de villkor för statsbidragets utgående, som kunna befinnas lämpliga.
Inom vissa distrikt uppgå för närvarande de lokala anslagen till vederbörande
landsantikvaries avlöning till högre belopp än som förutsatts såsom
minimibidrag enligt akademiens förslag. Då ett genomförande av det
nu ifrågavarande statsbidragssystemet givetvis icke bör föranleda minskning
av de lokala organens ekonomiska stöd åt kulturminnesvården, förutsätter
jag, att de nu till vederbörande landsantikvaries avlönande utgående
lokala bidragen skola, i den män de i fortsättningen icke erfordras för nämnda
ändamål, dock alltjämt komma kulturminnesvården inom distriktet till
godo. Vid prövningen av framställningar örn statsbidrag från nu ifrågavarande
anslag bör uppmärksamhet ägnas även åt sistberörda spörsmål.
Då det här gäller tjänstemän, som — samtidigt med att de fylla en viktig
statsfunktion — ha att företräda betydelsefulla lokala intressen, synes
det ur vissa synpunkter vara en fördel, att kostnaderna för organisationen
icke helt utgå av statsmedel. Jag förbiser härvid icke, att en viss ojämnhet
i belastningen på de lokala organisationerna kan inträda genom att några
av dessa påtagit sig större förpliktelser än andra i avsikt att intensifiera det
kulturminnesvårdande arbetet. I de avgivna yttrandena har detta betonats
för Upplands och särskilt för Hallands vidkommande. Inom vart och ett av
dessa landskap äro två tjänstemän av nu berört slag knutna till organisationen,
var och en med en viss specialisering beträffande arbetsuppgifterna. Särskilt i
sistnämnda landskap kompliceras förhållandena av att där finnas två större
museer, som sinsemellan fördelat sina samlingsområden såväl geografiskt
som sakligt. Jag utgår från, att i sistnämnda särpräglade undantagsfall vederbörande
sammanslutning skall från nu ifrågavarande anslag kunna erhålla
det stöd, som befinnes nödvändigt för upprätthållande av den nuvarande
organisationen, varvid de i det föregående angivna grunderna för
lönebidragets beräkning böra vinna tillämpning.
En ny uppdelning av de båda landsantikvariedistrikt, som omfatta Dalsland
och Västergötland, bör tydligen ske i anslutning till den nu föreslagna
regleringen. Jag utgår vidare från att en landsantikvariebefattning nied heltidstjänstgöring
kommer att inrättas för Bohuslän.
Akademien har i sin hemställan räknat med en avkastning av lönefonderna
efter 3,5 procent. I stort sett torde fonderna också för närvarande
vara placerade så, att detta krav uppfylles. Med utgångspunkt härifrån erfordras
enligt vitterhetsakademiens beräkningar ett anslag av statsmedel
av GO 000 kronor. Dc av mig i det föregående förordade jämkningarna synas
icke böra föranleda lindring av uppskattningen av det sammanlagda
medelsbehovet flir nästa budgetår. Anslaget, vilket torde böra betecknas
20
Statsutskottets utlåtande nr 157.
såsom förslagsanslag samt disponeras av vitterhetsakademien, torde följaktligen
böra uppföras med det av akademien äskade beloppet.
Vad beträffar akademiens hemställan örn en lösning av landsantikvariernas
pensioneringsfråga genom anslutning till statens pensionsanstalt är
jag icke beredd att nu framlägga något förslag. Visserligen bli de av statskontoret
och statens pensionsanstalt i remissyttrandena år 1938 gjorda invändningarna
mot en sådan anslutning icke längre giltiga, därest den nu
föreslagna löneregleringen genomföres. Genom särskilt tillkallade sakkunniga
inom finansdepartementet pågår emellertid för närvarande en utredning
rörande statens pensionsanstalts verksamhet m. m. Innan denna avslutats,
kan ett ställningstagande i pensioneringsfrågan icke ske. Emellertid torde
föreliggande framställning böra överlämnas till de sakkunniga för att av
dem beaktas vid fullgörandet av deras uppdrag.
I motionerna 1:352 och 11:544 anföres bland annat följande.
För närvarande bilda landskapen Västergötland och Dalsland tvenne
landsantikvariedistrikt. I enlighet med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
framställning föreslår Kungl. Majit en sådan jämkning i distriktsindelningen,
att Skaraborgs och Älvsborgs län i stället skulle bilda
var sitt distrikt.
Dalslands fomminnes- och hembygdsförbund har en lönefond av 150 000
kronor. För landsantikvariens avlöning skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
tillskott av statsmedel göras enligt de normer, som i propositionen angivits.
I södra länsdelen arbetar sedan år 1903 De sju häradernas kulturhistoriska
förening, som med centrum i Borås skapat ett kulturhistoriskt museum
med synnerligen värdefulla samlingar. Tillkomsten av dessa har varit
beroende av initiativ och betydande ekonomiska uppoffringar från enskilda
personer, icke minst från den person, som till år 1939 var museets förste
intendent — till en början oavlönad och de sista åren anställd mot en synnerligen
blygsam ersättning. Vid nämnda tidpunkt voro samlingarna så omfattande
och värdefulla, att föreningen ansåg sig förpliktad att anställa en
fackutbildad tjänsteman för att tillvarataga kulturminnesvårdens intressen
i denna bygd, som sedan gammalt varit centrum för hemslöjd och gårdfarihandel.
Det alltmer intensifierade arbetet har framför allt inriktats på undersökningar
rörande den för området karakteristiska hemslöjden av olika slag
samt dess utveckling över hantverk till industriell tillverkning. Här finnas
alltjämt alla de olika arbetsformerna vid sidan av varandra. Förarbeten för
skapandet av ett textilmuseum i Borås ha under sista åren bedrivits.
Sjuhäradsbygden bildar ett naturligt avgränsat område med alldeles speciella
problem inom kulturlivet och med Borås som naturlig centralpunkt.
Museets samlingar av föremål och arkivalier äro av den storleksordning
och värde, att de ej kunna lämnas utan vård av fackutbildad person, och
arbetsuppgifterna så särpräglade, att det är fullt motiverat, att statsmedel
anvisas för avlöning åt föreningens intendent. Vitterhetsakademien har insett
det berättigade i ett sådant krav, fastän den tydligen av försiktighetsskäl
icke velat för närvarande sträcka sig längre än till det å s. 30 i propositionen
återgivna uttalandet: »Som ett framtidsönskemål ifrågasättes en
uppdelning även av Älvsborgs läns distrikt, varvid Sjuhäradsbygden med
Borås museum skulle avskiljas från länets nordligare delar.»
Statsutskottets utlåtande nr 157.
21
Redan nu föreligger klart behov av en landsantikvarie med heltidstjänstgöring
för den södra länsdelen. Kan emellertid för närvarande ett särskilt
landsantikvariedistrikt icke där komma till stånd, borde De sju häradernas
kulturhistoriska förening i varje fall erhålla ett motsvarande bidrag för avlöning
av sin tjänsteman som det i propositionen ifrågasatta för fackutbildade
befattningshavare.
För närvarande lämnar Borås stad ett anslag till föreningen av 5 000
kronor och Älvsborgs läns landsting 1 000 kronor. Med stadens anslag är
dock det villkoret förknippat, att beloppet icke får användas till avlöningar.
I övrigt anskaffar föreningen genom medlemsavgifter och insamlingar årligen
ett belopp av minst 4 000 kronor. Någon lönefond av lotterimedel
har icke kunnat uppläggas. Västergötlands fornminnesförening och Dalslands
fornminnes- och hembygdsförbund ha i detta avseende erhållit företräde.
De resurser, som föreningen förfogar över, äro sålunda långt ifrån
tillräckliga för att utgöra ett betryggande underlag för en fruktbringande
verksamhet. De äro dessutom osäkra.
Då emellertid skäl finnes antaga, att riksdagen i händelse av bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till en början beträffande anslagsbelopp icke vill
sträcka sig längre än vad i propositionen angivits, synes ingen annan utväg
i här berörda fall kunna med fördel tillgripas, än att Älvsborgs län vid
riksdagens beslut i frågan likställes med exempelvis Hallands län, där statsrådet
framhållit, att i länet finnas två större museer, som sinsemellan fördelat
sina samlingsområden såväl geografiskt som sakligt, och utgår ifrån,
att i sådant särpräglat undantagsfall vederbörande sammanslutning skall
från nu ifrågavarande anslag kunna erhålla det stöd, som befinnes nödvändigt
för upprätthållande av den nuvarande organisationen.
I likhet med departementschefen anser utskottet det önskvärt, att landsantikvariernas
lönefråga nu bringas till en lösning. Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag bygger på en anordning varigenom kostnaderna för landsantikvariernas
avlöning skulle bestridas såväl genom lokala anslag som av
statsmedel. I motionen 1:353 yrkas, att ifrågavarande lönekostnad helt
skulle utgå av statsmedel. Utskottet har för sin del, då det här gäller tjänstemän,
som — samtidigt med att de fylla en viktig statsfunktion — företräda
betydelsefulla lokala intressen, funnit övervägande skäl tala för bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet anser sig alltså icke böra tillstyrka
ovannämnda motionsvis framställda yrkande.
Departementschefen har föreslagit att statsbidraget i varje särskilt fall
skall bestämmas så, att detsamma jämte avkastningen av vederbörande
lönefond uppgår till två tredjedelar av landsantikvariernas sammanlagda
avlöning, dock att summan av lönefondsavkastningen och statsbidraget icke
i något fall må överstiga 8 000 kronor för varje befattningshavare. Vitterhetsakademien
har föreslagit en minimiavlöning för landsantikvarie av
12 000 kronor och statskontoret av 10 500 kronor. Departementschefen hallor
sin del icke velat fastlåsa lönen vid en bestämd minimigräns, utan ansett
en viss rörlighet i lönesättningen önskvärd med hänsyn till föreliggande
skiftande förhållanden med avseende å tjänstgöringens omfattning
Utskottet.
22
Statsutskottets utlåtande nr 157.
och dylikt. Utskottet har funnit sig böra biträda vad departementschefen
sålunda förordat och ansluter sig alltså icke till det i motionen I: 353 framställda
yrkandet örn en minimiavlöning av 12 000 kronor.
Utskottet är även ense med departementschefen därom, att innehavare
av landsantikvariebefattning bör hava avlagt filosofie licentiatexamen eller
besitta däremot svarande, styrkta vetenskapliga kvalifikationer. Det torde
böra ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av riksantikvarieämbetet
uppställa de villkor för statsbidragets utgående, som kunna befinnas lämpliga.
Förhållandena i Halland erbjuda — såsom departementschefen erinrat
— ett problem av särskilt slag. Den befintliga lönefonden disponeras i detta
landskap av Hallands hembygdsförbund, och avkastningen av densamma
är fördelad så, att en fjärdedel tillfaller Hallands museiförening i Halmstad
och tre fjärdedelar Norra Hallands kulturhistoriska förening i Varberg,
dock att örn sistnämnda tre fjärdedelar av avkastningen skulle överstiga
ett belopp av 600 kronor, återstoden tillfaller Hallands museiförening.
Landsantikvarien är föreståndare för museet i Halmstad; vid museet i Varberg
finnes anställd en föreståndare. Departementschefen har utgått från
att i förevarande särpräglade undantagsfall vederbörande sammanslutning
skulle från anslaget till avlöning åt landsantikvarier kunna erhålla det stöd,
som befinnes nödvändigt för upprätthållande av den nuvarande organisationen.
I likhet med departementschefen anser utskottet de i detta fall
föreliggande speciella förhållandena motivera ett avsteg från de i övrigt
uppdragna riktlinjerna med avseende å landsantikvarieorganisationen och
förutsätter, att erforderligt bidrag av statsmedel till bestridande av lönekostnaderna
för båda de här ifrågavarande tjänstemännen i Halland komma
vederbörande organisationer till del.
Vad beträffar den i motionerna 1:352 och II: 544 berörda frågan, avseende
ett likställande av Älvsborgs län med Halland, så att Älvsborgs län erhåller
statsbidrag jämväl till avlönande av en tjänsteman i den södra länsdelen,
vill utskottet framhålla, att onekligen goda skäl tala för en dylik
anordning för denna gamla särpräglade bygds vidkommande. Med hänsyn
emellertid till det relativt ringa ekonomiska understöd, som Borås museum
hittills åtnjutit från Borås stad och Älvsborgs läns landsting, anser sig utskottet
likväl i frågans nuvarande läge icke böra biträda det i motionerna
framställda yrkandet. Det synes utskottet nämligen självfallet, att det lokala
intresset bör mera markant framträda, innan staten träder hjälpande
emellan. Vid en mera aktiv inställning från de lokala instansernas sida kommer
frågan givetvis i ett annat läge, som kan påkalla en anordning liknande
den i Halland tillämpade organisationen. Med vad sålunda anförts
torde ifrågavarande motioner få anses besvarade.
Utskottet har funnit övertygande skäl tala för att en ny uppdelning på
sätt departementschefen förutsatt av de båda landsantikvariedistrikt, som
Statsutskottets utlåtande nr 157.
23
omfatta Dalsland och Västergötland, kommer till stånd och att en landsantikvariebefattning
med heltidstjänstgöring inrättas för Bohuslän.
För nästa budgetår torde i enlighet med vad departementschefen föreslagit
böra till bidrag till avlöning åt landsantikvarier uppföras ett anslag av
60 000 kronor.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet
anledning till erinran eller uttalande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 353, till Vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien: Bidrag till avlöning åt landsantikvarier
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 60 000 kronor;
b) att motionerna I: 352 och II: 544 må anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 29 maj 1945.
På statsutskottets vägnar:
ALGOT TÖRNKVIST.
Närvarande: se under utlåtandet nr 156.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 10 i texten