Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa försöksanordningar på folkskoleväsendets område.
1945-06-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1945:260, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa försöksanordningar på folkskoleväsendets område.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 260.
1
Nr 260.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1945 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa
försöksanordningar på folkskoleväsendets område.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Fahlander m. fl. (I: 31) och den andra inom andra kammaren av herr
G. Larsson i Julita m. fl. (II: 85), har hemställts, att riksdagen ville besluta
bemyndiga Kungl. Majit uppdraga åt skolöverstyrelsen att i avvaktan på den
slutliga utformningen av vårt skolväsen genomföra en försöksanordning i
huvudsaklig överensstämmelse med de i motionen framförda riktlinjerna, eller,
därest detta yrkande icke kunde bifallas, hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning av de i motionen framförda förslagen.
Motionärerna lia till stöd för sitt yrkande anfört i huvudsak följande.
I 1940 års skolutredningsbetänkanden och utredningar bil. 1 har ledamoten
av utredningen docent Urban Hjärne redogjort för elevernas arbetsbelastning
i olika skolformer från och med första skolåret fram till studentexamen.
Överbelastningen är störst i småskolans första klass, där den uppgår till 12
timmar per vecka. Då skolschemat för denna klass upptar 24 lektionstimmar
och tiden för hemuppgifterna beräknats till 1 timme och 17 min. per vecka,
blir arbetsbelastningen för dessa elever praktiskt taget dubbelt så stor mot
vad den borde vara. Lång arbetstid är inte alltid lika nied gott arbetsresultat.
Givet är, att skolutredningen har sin uppmärksamhet riktad på ovan angivna
olägenhet, men då det kan förmodas, att det ännu dröjer många år,
innan de väntade reformerna kunna omsättas i praktiken, vore en partiell
reform väl motiverad. Denna skulle innebära, att undervisningstimmarnas
antal för första småskoleklassen sänktes från 24 till 14 timmar per vecka. Då
en småskollärarinnas tjänstgöringstid som regel är fastställd till 28 timmar
per vecka, skulle hon därigenom kunna bestrida undervisningen i två klasser.
Även örn enbart hänsynen till de yngsta elevernas hälsa utgör en tillräcklig
motivering för en avkortning av lästiden, skulle en snar reform vara önskvärd
på grund av det starkt ökade krav på nya skolbyggnader, som från de större
och medelstora skoldistrikten snarast kommer att framföras till statsmakterna
på grund av det kraftigt ökade antalet nybörjare under den allra närmaste
tiden.
Den på landsbygden vanligast förekommande skolformen är 6-årig B-2- skola, i vilken de två lägsta årsklasserna bilda en småskoleavdelning och de
fyra högre en folkskoleavdelning. 7-årig skolplikt är emellertid på många håll
redan genomförd, och från och med höstterminen 1948 skall den vara införd
i alla skoldistrikt. Folkskoleavdelningen kommer härvid att bestå av fem årsklasser.
På grund av en dylik orimlig fördelning av eleverna torde utvecklingen
i många landsbygdsdistrikt bli följande: småskoleavdelningen befinnes
Bihang till riksdagens protokoll 19d5. 6 sami. Nr 260. 1415 45
2
Statsutskottets utlåtande nr 260.
i krympande distrikt snart alltför liten, varför den indrages ock eleverna
skjutsas till en annan skola. Olägenheterna med skjutsning av de yngsta
skolbarnen — särskilt vintertid — torde vara uppenbara. Svårigheterna att
bemästra undervisningen i folkskoleavdelningen med dess fem årsklasser visa
sig oöverkomliga, varför sjunde klassen kommer att centraliseras, en tanke,
som nyligen framförts från högsta skolledningen. Dyrbara skolskjutsar skulle
alltså beredas de yngsta och de äldsta barnen. Här skulle en utsträckning
av småskollärarinnornas tjänstgöring till att omfatta även tredje klassen bli
av avgörande betydelse. En dylik anordning skulle bli så mycket lättare att
genomföra, örn första klassens undervisningstid avkortades till 14 timmar per
vecka, varigenom lärarinnan skulle få ett avsevärt antal timmar till undervisning
av de två mera skolvana årsklasserna.. Att tanken på tredje klassens
överflyttning till småskoleavdelningen icke är ny framgår av besparingsberedningens
slututlåtande i januari 1943, som till och med förordade en överflyttning
dit av fjärde klassen.
Ett tredje område, där en partiell reform skulle vara av stort värde för
många landsbygdsdistrikt, är fortsättningsskolan. Efter införandet av 39
veckors lästid visa sig distriktets egna lärare ofta ytterst obenägna att åtaga
sig undervisningen i fortsättningsskolans 6-veckorskurs, varför ambulerande
lärare ofta måste anlitas. Även härvid blir naturligtvis kontinuiteten i undervisningen
bristfällig.
I folkskolinspektör Norinders senast avgivna årsberättelse återfinnes följande
förslag: »I de flesta flerklassiga skolor på landsbygden skulle 7:e klass
tillsammans med den nuvarande fortsättningsskolan kunna utgöra en för fortsatt
undervisning lämpligt avpassad läroavdelning. Örn övriga folkskoleklasser
finge sommarferier efter 36 veckor, skulle läraren under återstående 3 veckor
kunna fortsätta med enbart denna övre avdelning och sedan mot särskilt
arvode undervisa denna under ytterligare 3 veckor. Genom justering av terminens
längd skulle denna fortsättningskurs ändå hinna avslutas i god tid föro
midsommar.»
Det anförda förslaget innebär en relativt god lösning av många svårigheter.
Rörande ifrågavarande motioner har statsutskottet i vederbörlig ordning
inhämtat skolöverstyrelsens utlåtande, vari uttalats, att motionerna icke syntes
böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Överstyrelsen har anfört:
Motionärernas förslag, att undervisningstimmarnas antal för lärjungar i
första småskoleklassen i skolor av a-form och b-form skulle sänkas från nuvarande
24 timmar per vecka till 14, innebär, att dessa lärjungar ej skulle
erhålla längre undervisningstid, än vad som i undervisningsplanen för rikets
folkskolor är föreskrivet i fråga örn de halvtidsläsande småskolorna av c-form.
Sistnämnda skolor äro nu betecknade som undantagsformer, vilka få upprättas
endast i sådana fall, då vissa lokala förhållanden därtill föranleda. I
enlighet med undervisningsplanens föreskrifter och i överensstämmelse med
av riksdagen gjorda uttalanden ha de halvtidsläsande skolformerna alltmera
omorganiserats till heltidsläsande skolor och förekomma nu endast sparsamt
i vissa trakter, där skolvägsförhållandena ansetts lägga hinder i vägen för
övergång till längre undervisningstid. För att i någon mån neutralisera den
minskade undervisningstiden äro de halvtidsläsande småskolorna i stor utsträckning
treåriga, alltså med småskolans kurs utbredd på tre år. De av
motionärerna angivna ekonomiska fördelarna för stat och kommun i fråga
örn lärartjänster och skollokaler, som skulle uppkomma genom den föreslagna
anordningen, ha alltså tidigare icke föranlett statsmakterna att medgiva en
till halva antalet timmar inskränkt undervisningstid för skolans lärjungar,
Statsutskottets utlåtande nr 260.
3
där den eljest föreskrivna tiden kunnat med hänsyn till de lokala förhållandena
tillämpas.
En uppdelning av läraravdelningar i grupper — vilket den föreslagna anordningen
liksom den gamla varannandagsläsningen skulle medföra och som
motionärerna åberopa som stöd i pedagogiskt avseende för förslaget — kan
inom lämpliga gränser befrämja undervisningen och förekommer i själva
verket sedan länge i olika former inom folkskolan. I småskola av b-form tilllämpas
den regelbundet under två veckotimmar enligt undervisningsplanens
föreskrifter, vid anordnande av s. k. växellov, då skolvägsförhållandena så
påkalla, brukar den medgivas för fyra veckotimmar, och vid högt lärjungeantal
som gruppundervisning under 50 å 100 timmar per läsår (folkskolestadgan
§ 15). Även s. k. förstärkningsanordning med uppdelning av läraravdelningen
under högst fyra veckotimmar kan ifrågakomma vid högt lärjungeantal.
För småskola av b-form finnas alltså redan nu i viss utsträckning olika
möjligheter att då behov föreligger lindra arbetsbelastningen. För småskolor
av a-form har intet av de nyssnämnda alternativen medgivits i folkskolestadgan.
Om man bortser från undervisningsplanens allmänna rekommendation
— som i stor utsträckning följes •— att undervisningstiden under
de första veckorna av barnens första skolår bör på lämpligt sätt begränsas,
har uppdelning av läraravdelningen under vissa timmar i veckan här kunnat
ske endast efter medgivande av Kungl. Majit från fall till fall. Sådana medgivanden
ha lämnats åt ett ganska stort antal skoldistrikt, men minskningen
av lärjungarnas undervisningstid har därvid i allmänhet begränsats till fyra
timmar per vecka, och medgivandena ha avsett avdelningar med minst 20
lärjungar. Det är tydligt, att örn nedsättningen i lärjungarnas undervisningstid
pressas nedom vissa gränser, den ej uppväges av de fördelar, som läraravdelningens
uppdelning medför, utan följden blir en sänkning av arbetsresultatet
främst i de grundläggande ämnena (läsning, skrivning och räkning)
som även i småskolan krava mycken övning.
Man torde få förutsätta, att frågan örn uppdelning av läraravdelning är
föremål för skolutredningens uppmärksamhet och att förslag härutinnan
kunna förväntas. Att under sådana förhållanden föranstalta örn försök eller
särskild utredning beträffande anordningar, som skulle innebära en minskning
till hälften av den nu föreskrivna undervisningstiden för småskolans
första klass, kan överstyrelsen icke finna påkallat, i all synnerhet som mojligheter
för en måttfull uppdelning av läraravdelning och minskning i undervisningstiden
under lärjungarnas första skoltid enligt vad ovan anförts redan
nu föreligga.
Frågan örn en sådan fördelning av klasserna i den sjuåriga B-2-skolan,
att tredje klassen (första klassen på folkskolestadiet) fördes över till
småskolavdelningen, varigenom folkskolläraren skulle undervisa klasserna
4—7, är ej ny. Småskolor av denna typ — som väsentligen skilja sig
från de treklassiga halvtidsläsande småskolorna, där småskolans kurs
bretts ut över tre år —• ha tidigare förekommit i viss utsträckning
och förekomma ännu sporadiskt. Möjligheter att anordna dylika småskolor
föreligga redan nu, och överstyrelsen har i enstaka fall, då särskilda
skäl och förutsättningar förelegat, fastställt föreskrifter härom. Försök
ha alltså gjorts, men skoltypen har i allmänhet befunnits vara tungarbetad.
En omfördelning av lärostoffet och en sänkning av tredje klassens
arbetsmål torde vara behövligt, om anordningen skulle allmännare kunna
tillämpas. Man skulle med andra ord behöva närma sig don treklassiga halvtidsläsande
småskolans typ. Och motionärerna föreslå också åtminstone för
första klassen dylik lästid. Frågan örn treklassig småskola diskuterades i
det betänkande, som låg till grund för riksdagens beslut år 1936 angående
4
Statsutskottets utlåtande nr 260.
Utskottet.
obligatorisk sjuårig folkskola (SOU 1935:58, s. 106—109). Do sakkunniga
ansågo på anförda skäl — och vederbörande departementschef anslöt sig
till ^ detta uttalande —- att den normala anordningen vid den obligatoriska
sjuåriga folkskolan bör vara, att småskolestadiet omfattar första och andra
klassen och folkskolestadiet de övriga fem klasserna. Ett sammanförande i
en undervisningsavdelning av småskolestadiets två klasser och en årsklass på
det egentliga folkskolestadiet ansågs bereda alltför stora undervisningssvårigheter.
Överstyrelsen måste beteckna en anordning med en halvtidsläsande
första klass, sammanförd med andra klassen och folkskolestadiets första klass
till en undervisningsavdelning, som en betydande försämring av den nuvarande
småskoleorganisationen. I enstaka fall där de lokala förhållandena göra
indragning av en småskola olämplig och de personliga förutsättningarna hos
lärarinnan äro särskilt gynnsamma, föreligga alltjämt vissa möjligheter att
försöksvis anordna treklassiga småskolor, omfattande även folkskolestadiets
första klass. Även i denna fråga torde ett ställningstagande från skolutredningens
sida böra avvaktas.
Folkskolans årliga lästid är nu antingen 364/7 veckor eller 39 veckor. Valet
mellan dessa lästider är fritt för skoldistrikten. Den längre lästiden har
emellertid vunnit vidsträckt utbredning, och antalet skoldistrikt med 364/t
veckors läsår krymper raskt. Då motionärerna föreslå, att lästiden skulle för
klasserna 1—6 utgöra 36 veckor, så innebär detta alltså, att en återgång för
dessa klassers del skulle ske till en kortare lästid. Även sjunde klassen skulle
drabbas av denna minskning, då folkskolekursen skulle anses avslutad efter
de 36 veckorna, och en kurs motsvarande nuvarande fortsättningsskolan skulle
vidtaga. Huruvida kursen avsetts bliva tvåårig, framgår ej med säkerhet av
motionen. Skulle så ej vara fallet, bleve centraliseringsåtgärder behövliga i
samma utsträckning som nu.
_Det är visserligen riktigt, att fortsättningsskolans anordning vållat besvärligheter
på många håll efter införande av 39 veckors lästid. Organisationen
av en ettårig skolform, som i stor utsträckning måste lita till lärarkrafter
från folkskolan, mäste erbjuda särskilda svårigheter. Det är säkerligen önskvärt,
att frågan örn fortsättningsskolans organisation under de i viss män ändrade
förhallanden, som inträtt i och med sjunde skolårets genomförande och
övergången till 39 veckors lästid, blir föremål för särskild uppmärksamhet.
Det gäller emellertid här en synnerligen omfattande fråga, som behandlas i
direktiven för 1940 års skolutrednings arbete och vars lösning ej torde kunna
på något avgörande sätt gagnas av motionärernas uppslag. Redan nu föreligger
möjlighet för distrikt att vid en lästid av 36 V? veckor omedelbart börja
fortsättningsskolkurs med de avgående sjundeklasseleverna. Men denna anordning
har ej vunnit någon större utbredning. Det torde föreligga starka
skäl att avvakta de förslag, som skolutredningen har i uppdrag att avgiva i
nämnda avseende.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att motionärerna framföra önskemål
i väsentligen tre olika avseenden, nämligen dels örn minskning av undervisningstiden
i första småskoleklassen från 24 till 12 veckotimmar, dels örn
utsträckning av småskollärarinnornas tjänstgöring till att omfatta de tre lägsta
klasserna vid B-2-skolor, dels ock örn partiell sammanslagning av folkskolans
7:e klass med fortsättningsskolan.
Såsom i motionerna framhålles, torde 1940 års skolutredning ha sin uppmärksamhet
riktad på de pedagogiska och organisatoriska svagheter hos folkoch
fortsättningsskoleväsendet, som i motionerna belysts. Resultatet av ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 260.
5
redningens arbete, såvitt gäller folk- och fortsättningsskolan, torde inom en
icke avlägsen framtid komma att framläggas. Redan av denna anledning anser
sig utskottet sakna tillräckliga skäl att biträda de i motionerna gjorda yrkandena,
vilka i första hand åsyfta ett bemyndigande för Kungl. Majit att låta
genomföra försöksanordningar i huvudsaklig överensstämmelse med i motionerna
angivna riktlinjer och i andra hand företagande av särskild utredning
rörande de framförda förslagen.
Yad själva sakfrågan angår får utskottet hänvisa till skolöverstyrelsens
ovan återgivna yttrande. Av detta torde framgå att de i motionerna framförda
uppslagen i viss utsträckning redan prövats utan att likväl ha vunnit någon
mera betydande utbredning. Det står givetvis alltjämt öppet för skolöverstyrelsen
att, när särskilda förhållanden föreligga, inom ramen för nu gällande
bestämmelser medgiva de avvikelser från den normala organisationen, som
må befinnas ändamålsenliga.
Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka bifall till ifrågavarande
motioner. Utskottet hemställer alltså,
att motionerna I: 31 och II: 85 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 juni 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,
Pauli, Bäcklund, Bernhard Nilsson, Karl Andersson, Mannerskantz, Heiding,
Gustaf Karlsson, Emil Petersson, Johan Eric Ericson och Gustav Emil Andersson;
samt
från andra kammaren: herrar Svensson i Grönvik, Persson i Tidaholm, Bergström,
Andersson i Malmö, Mårtensson, Staxäng, Hall, Malmborg i Skövde, Onsjö,
Sefve, Hoppe och Petterson i Degerfors.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.