Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära och musikaliska verk.
1946-04-04 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1946:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära och musikaliska verk.
Dokumentets text
8
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära
och musikaliska verk.
Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 153, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska
verk.
Härigenom förordnas som följer.
Den uteslutande rätt som enligt lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk tillerkänts författare till sådant verk skall, i den mån rätten enligt
bestämmelserna i nämnda lag skolat upphöra något av åren 1942—1951,
gälla intill utgången av år 1952; dock skall vad nu sagts ej medföra förlängning
av den skyddstid som angives i 32 § 1).
Vad i 30 § nämnda lag eller i författning, som utfärdats med stöd av samma
paragraf, finnes föreskrivet om tillämpligheten av lagens bestämmelser
skall gälla jämväl stadgandet i första stycket.
Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1942 (nr 510) om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära verk.
Nya lagen har ej avseende å framförande av musikaliskt verk före den 1
januari 1947.
I egenskap av arvingar efter August Strindberg ha Karin Smimoff, född
Strindberg, Kerstin Strindberg, Anne-Marie Wyller, född Strindberg, Astrid
Hector, Olga Strindberg, Clarence von Philp och Erik Strindberg i en den 18
december 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för förlängning av skyddstiden för rätt att offentligen
föredraga skrift eller muntligt föredrag, uppföra dramatiskt eller mi
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
9
miskt verk samt medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio
utsända dylikt verk. Vidare har styrelsen för musikaliska akademien i
en den 27 december 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl. Majit
måtte vidtaga åtgärder i ändamål att — i avvaktan på resultatet av pågående
utredning — skyddstiden för musikaliska verk måtte utsträckas genom
provisorisk lagstiftning förslagsvis till och med år 1952.
En närmare redogörelse för innehållet i ovannämnda framställningar finnes
intagen å s. 6—8 i propositionen. Till denna redogörelse hänvisar utskottet.
Gällande bestämmelser örn författares befogenheter återfinnas i
lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. I 1 § uppräknas
de verk, som skyddas enligt lagen. Till dessa verk höra bl. a. skrift,
muntligt föredrag och musikaliskt verk. I 2 § angivas de huvudsakliga
befogenheter som lagen förlänar upphovsmannen till ett skyddat verk. Där
stadgas, att författare äger —- med vissa inskränkningar, som angivas i
lagens 9—12 och 14 §§ — uteslutande rätt att genom tryck, fotografi eller
på annat sätt mångfaldiga sitt verk, att offentligen föredraga skrift eller
muntligt föredrag, utföra musikaliskt verk eller uppföra dramatiskt eller
mimiskt verk samt att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom
radio utsända sitt verk. Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra
ett verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band
eller annan till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett sålunda överfört
verk genom instrumentet återgives, anses detta såsom föredragande
eller utförande av verket. Enligt 3 § omfatta författares nu återgivna befogenheter
jämväl verket i översättning eller bearbetning. Beträffande tiden
för det skydd som lagen sålunda förlänar stadgas i 20 §, att författares
rätt skall vara gällande intill utgången av trettionde året efter det, under
vilket författaren avlidit.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1920. Den äger tillämpning jämväl på
verk som tillkommit dessförinnan. Från sistnämnda regel stadgas dock
vissa undantag. Sålunda ha förut gällande skyddstider föranlett särbestämmelser
för äldre verk. Enligt den sista lydelsen av lagen den 10 augusti 1877
angående äganderätt till skrift — som upphävdes genom 1919 års lag —
varade författares rätt att mångfaldiga skrift och musikaliskt arbete intill
femtio år efter författarens död och hans rätt att offentligen uppföra dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete intill trettio år efter samma tidpunkt.
Bland övergångsbestämmelserna till 1919 års lag stadgas under 32 §
l), att den enligt 1877 års lag författare tillerkända rätten att mångfaldiga
skrift, musikaliskt verk samt teckning eller avbildning av visst slag skall, när
författaren avlidit före ikraftträdandet av 1877 års lag, vara gällande intill
utgången av år 1927. I fråga örn verk av annan författare, vilket utgivits före
den 1 januari 1920, skall enligt samma lagrum den rätt som nu sagts gälla
inlin utgången av femlionde året efter det, under vilket författaren avlidit.
Jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 28 oktober 1938 har tillsatts
10
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
en kommitté, benämnd auktorrättskommittén, för att inom justitiedepartementet
verkställa utredning rörande revision av gällande
författningar örn rätt till litterära och musikaliska
verk samt verk av bildande konst ävensom angående ny lagstiftning
om andra närstående andliga rättigheter. Denna kommitté, som enligt
sina direktiv skall samarbeta med representanter för övriga nordiska
länder för att undersöka möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning
på detta rättsområde, har till följd av de utrikespolitiska förhållandena
kunnat bedriva sitt arbete endast i mycket begränsad omfattning.
Frågan örn skyddstidens längd aktualiserades genom en den 17 november
1941 dagtecknad framställning av August Strindbergs arvingar, däri hemställdes
att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för genomförande
av en lagändring, varigenom uppföranderätten till dramatiska arbeten
och rätten att mångfaldiga tryckt skrift, som utkommit före den 1 januari
1920, helt likställdes och sålunda skulle gälla intill femtionde året efter det,
under vilket författaren avlidit. Framställningen föranleddes av att jämlikt
övergångsbestämmelserna till 1919 års lag skyddstiden för uppförande av
Strindbergs dramatiska arbeten skulle utgå med utgången av år 1942, medan
rätten att trycka och utgiva hans verk var skyddad ytterligare tjugu år.
Under åberopande av arvingarnas framställning hemställdes vid 1942 års
riksdag i en inom första kammaren väckt motion (nr 173) av herr Holmbäck,
att riksdagen ville för sin del antaga ett vid motionen fogat lagförslag,
enligt vilket författare till skrift tillerkänd befogenhet, som enligt 1919 års
lag skulle gälla intill utgången av något av åren 1942—1946, skulle vara
gällande intill utgången av år 1947. I anledning av motionen anhöll riksdagen
i skrivelse den 30 maj 1942, nr 289, att Kungl. Maj :t ville på grundval
av det vid motionen fogade lagförslaget låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana
litterära verk, som tillkommit före den 1 januari 1920.
Frågan upptogs i proposition till riksdagen samma år (nr 363''.
I enlighet med propositionen, som bifölls av riksdagen, har i lag den 30
juni 1942 om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk stadgats, att
den uteslutande rätt att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag,
uppföra dramatiskt eller mimiskt verk samt medelst kinematografi offentligen
framföra eller genom radio utsända dylikt verk, varom stadgas i lagen
den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk, skall, örn rätten
eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1942—4946, vara gällande
intill utgången av år 1947. Vidare har i 1942 års lag stadgats bl. a. att, örn
överlåtelse av sådan rätt, som här avses, ägt rum före den 1 juli 1942, överlåtelsen
ej skall gälla för tid med vilken rätten blivit förlängd.
Yttranden över de av Strindbergs arvingar och musikaliska akademiens styrelse
gjorda framställningarna ha efter remiss inkommit från auktorrättskommittén,
statens biografbyrå, styrelsen för Kungl, teatern, styrelsen för Kungl,
dramatiska teatern, aktiebolaget radiotjänst, Sveriges författareförening,
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
11
svenska bokförläggareföreningen, föreningen svenska tonsättare, föreningen
svenska tonsättares internationella musikbyrå, Stim, u. p. a., föreningen
svenska kompositörer av populärmusik, Skap, u. p. a., svenska musiltförläggareföreningen,
aktiebolaget svensk filmindustri samt folkbildningsförbundet.
I samtliga yttranden har en provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära
och musikaliska verk i enlighet med framställningarna av Strindbergs
arvingar och musikaliska akademiens styrelse tillstyrkts eller lämnats utan
erinran, därvid dock aktiebolaget svensk filmindustri hemställt att vissa av
bolaget angivna synpunkter borde beaktas.
En redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å s.
9—15 i propositionen. Härtill hänvisar utskottet.
Vid remiss till lagrådet av inom justitiedepartementet upprättat lagförslag
i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
bland annat följande.
»På sätt framgår av den lämnade redogörelsen har i vårt land skyddstiden
för rätten att mångfaldiga och offentligen framföra litterära och musikaliska
verk genom 1919 års lag begränsats till trettio år från utgången av det år då
författaren avlidit. Rätten att mångfaldiga före den 1 januari 1920 utgivna
verk varar dock i femtio år efter författarens död. För rätten att offentligen
framföra sådant äldre verk gäller däremot i enlighet med den angivna huvudregeln
en skyddstid av trettio år från samma tidpunkt. I alla våra nordiska
grannländer liksom i så gott som samtliga övriga till Bernkonventionen anslutna
länder torde skyddstiden för litterära och musikaliska verk vara bestämd
till femtio år.
Under senare tid ha röster höjts för att även i Sverige införa— eller rättare
återgå till — den femtioåriga skyddstiden, varigenom vi alltså skulle ansluta
oss till den internationella utvecklingen på detta rättsområde. Frågan
om en sådan utsträckning av skyddstiden utgör ett av de många spörsmål,
som auktorrättskommittén har att utreda. På grund av de förhållanden, som
under kriget rått i våra grannländer, kan emellertid kommitténs arbete, som
åsyftar att få till stånd en gemensam nordisk lagstiftning, icke slutföras
under den närmaste framtiden.
I avbidan på resultatet av sistnämnda utredning förlängdes genom provisorisk
lag den 30 juni 1942 skyddstiden för rätten att framföra vissa litterära
verk, vilkas skydd i detta hänseende eljest skulle lia utgått under åren 1942—
1946, intill utgången av år 1947. Såsom den lämnade redogörelsen visar föranleddes
den provisoriska lagen av alt uppföranderätten till August Strindbergs
dramatiska verk skulle ha blivit fri med utgången av år 1942, därest
skyddstiden icke förlängts. Till stöd för den tillfälliga förlängningen anfördes
särskilt, att om uppföranderätten till Strindbergs skådespel bleve fri, skulle, i
varje fall inlin dess en allmän reform av auktorrätten kunde genomföras, det
icke finnas något rättsligt skydd mot alt dessa verk framfördes på scenen i
vanställt skick. Det framhölls vidare, att Strindbergs efterkommande levde
12
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
under bekymmersamma ekonomiska villkor och att bortfallandet av de inkomster,
som uppförandet av hans verk lämnade, skulle bereda dem stora
svårigheter. Det ansågs vidare angeläget förhindra att — för den händelse
Sverige överginge till den i grannländerna gällande principen örn en femtioårig
skyddstid — en lucka uppstode genom att en skyddstid utginge som efter
något eller några år skulle ha förlängts med ytterligare tjugu år.
När skyddstiden för de med 1942 års lag avsedda auktorrättigheterna förlängdes
till utgången av år 1947, förutsattes, att auktorrättskommitténs förslag
till revision av lagstiftningen om litterära och musikaliska verk inom
nämnda tid skulle hinna framläggas och lagfästas. Då så på grund av kriget
icke kunnat ske, synas de skäl som motiverade 1942 års lagstiftning påkalla
en ytterligare, provisorisk förlängning av skyddstiden. Strindbergs arvingar
leva alltjämt, enligt vad utredningen giver vid handen, i mindre goda ekonomiska
förhållanden och äro för sin försörjning i väsentlig mån beroende av
den avkastning som uppföranderätten till hans verk kan lämna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka en provisorisk
lagstiftning om ytterligare förlängning av skyddstiden för de med
1942 års lag avsedda auktorrättigheterna. Förlängningen bör, såsom auktorrättskommittén
förordat, lämpligen avse en ny femårsperiod eller till och med
utgången av år 1952. Det torde kunna förutsättas, att kommitténs arbete dessförinnan
hinner slutföras och prövas av statsmakterna.
1942 års provisoriska lagstiftning begränsades såsom förut nämnts till litterära
verk. Anledningen till att lagstiftningen icke inbegrep jämväl musikaliska
verk torde närmast lia varit, att tillvaratagandet av de svenska kompositörernas
rätt då ännu icke fått en ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande
organisatorisk reglering. Sedan dess har emellertid Kungl. Maj :t fastställt nya
stadgar för den av svenska kompositörer för tillvaratagandet av kompositörernas
intressen bildade sammanslutningen Stim. I enlighet med dessa stadgar
har Kungl. Majit förordnat ordförande och ytterligare två ledamöter i
Stims styrelse, och genom detta inslag från det allmännas sida i ledningen för
Stim torde, såsom styrelsen för musikaliska akademien framhåller, garantier
ha skapats för en rimlig prissättning vid offentligt utförande av musikverk i
Sverige. På grund härav och då det i och för sig är önskvärt att upphovsmän
till verk på litteraturens och musikens område erhålla skydd i lika mån, torde
den nya provisoriska lagstiftningen böra omfatta icke blott litterära utan
även musikaliska verk. Den olikhet som nu råder är ägnad att framkalla
egendomliga och stötande konsekvenser, t. ex. örn kompositör och textförfattare
till ett musikdramatiskt eller annat musikaliskt verk med underlagd
text är en och samme person.
En utsträckning av skyddstiden för musikaliska verk kan för övrigt antagas
underlätta utgivandet och därmed även spridningen och framförandet
av inhemska musikaliska verk. Genom att förläggaren erhåller del i de från
Stim utgående ersättningarna underlättas nämligen utgivandet från trycket
eller annat mångfaldigande av sådana verk. En utsträckning av skyddstiden
skulle även bliva ett välbehövligt stöd åt upphovsmännens efterlevande. Det
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
13
är anledning framhålla, att den trettioåriga skyddstiden snart utgår för de
verk som skapats av vår måhända främste romanskomponist, Emil Sjögren.
Denne avled år 1918 och utföranderätten till hans verk skulle följaktligen,
om en förlängning av skyddstiden icke sker, bliva fri med utgången av år
1948. Enligt vad musikaliska akademiens styrelse upplyst är den inkomst,
som Sjögrens änka nu uppbär för framförandet av hans verk, av väsentlig
betydelse för henne och hennes hängivna arbete för att hålla vid makt och
sprida kunskapen örn och intresset för makens verk.
För vinnande av full likställighet är det också ett önskemål att den nya
provisoriska lagstiftningen får avse även rätten att offentligen utföra de
musikaliska verk, beträffande vilka skyddstiden — genom att de icke omfattades
av 1942 års lag — utgått under åren 1942—1945 eller komme att
utgå med utgången av år 1946. Ett sådant återupplivande av skyddet för
vissa musikaliska verk är icke utan sina betänkligheter. Emellertid är det icke
fråga om att återuppliva rätten att mångfaldiga verken, ty denna rätt gäller
beträffande de äldre verk, om vilka nu är fråga, enligt övergångsbestämmelserna
till 1919 års lag i femtio år. Det är sålunda endast utföranderätten som
för vissa verk upphört att vara upphovsmannens ensamrätt och som nu skulle
återfå denna karaktär. Såsom musikaliska akademiens framställning giver vid
handen skulle ett återupplivande av skyddet för rätten att utföra de musikaliska
verk, som sist nämnts, vara av betydelse för de efterlevande till de år
1914 avlidna kompositörerna Tor Aulin och Hugo Bedinger. Den senares
änka åtnjuter sedan flera år understöd från föreningen svenska tonsättare.
Jag vill erinra om att genom 1919 års lag infördes skydd för äldre verk i
flera hänseenden där skydd ej förut åtnjutits. En sådan åtgärd som jag nu
ifrågasatt är sålunda icke någon principiell nyhet.
Den nya provisoriska lagen bör i enlighet med det anförda avse en förlängning
av skyddstiden för litterära och musikaliska verk i de fall, då skyddet
jämlikt bestämmelserna i 1919 års lag utgått eller komme att utgå under
något av åren 1942—1951. 1942 års lag kan i så fall upphävas i samband
med den nya lagens utfärdande.
Antagandet av nu ifrågavarande provisoriska lag bör icke anses föregripa
ställningstagandet vid en kommande mera definitiv lagstiftning.
Ett spörsmål som påkallar särskild uppmärksamhet är, vilka av författarens
befogenheter som en ny provisorisk lag bör omfatta. 1942 års lag avsåg
endast framföranderätten, enär rätten alt mångfaldiga var skyddad enligt övergångsbestämmelserna
till 1919 års lag. Vid en förlängning av den provisoriska
lagstiftningen till oell med år 1952 märkes emellertid, att skyddstiden för
rätten att mångfaldiga sådana efter den 1 januari 1920 utgivna verk, vilkas
författare avlidit år 1920 eller 1921, enligt bestämmelserna i 1919 års lag utgår
med utgången av trettionde året efter det år då författaren avlidit eller
alltså med utgången av år 1950 eller 1951. Det kan givetvis icke vara lämpligt
alt .skyddet för rätten att offentligen framföra sådana verk förlänges utan
alt samtidigt jämväl skyddet för rätten att mångfaldiga dem utsträckes. Man
kan möjligen invända, alt förlängningen av skyddstiden med hänsyn till nu
berörda förhållande bort tills vidare begränsas till all avse allenast de litte
-
14
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Tära och musikaliska verk, beträffande vilka skyddet för rätten att offentligen
framföra desamma utgår med utgången av år 1949 och beträffande vilka
skyddet för rätten att mångfaldiga dem enligt övergångsbestämmelserna varar
ytterligare tjugu år. Detta har emellertid icke ansetts lämpligt, enär det icke
kan med säkerhet förutses att revisionen av lagstiftningen på auktorrättens
område hinner slutföras redan före år 1950. Övervägande skäl synas i stället
tala för att den nya provisoriska lagstiftningen — i motsats till 1942 års lag
— får avse även rätten att mångfaldiga verk, i den mån denna icke redan äi
skyddad enligt övergångsbestämmelserna till 1919 års lag. Någon olägenhet
härav torde icke kunna befaras.
För att tillförsäkra författarens efterkommande hela vinsten av skyddstidens
förlängning stadgades i 1942 års lag att en tidigare överlåtelse av författarrätt
icke skulle omfatta den tid, med vilken rätten genom nämnda lag
förlängdes. Örn skyddstiden nu ytterligare förlänges, torde knappast finnas
skäl att under alla förhållanden frånkänna en efter tillkomsten av 1942
års lag företagen överlåtelse verkan i vad överlåtelsen avser tid efter utgången
av år 1947. Med hänsyn till statsmakternas tillmötesgående genom
1942 års lag kunna parterna vid överlåtelsen ha räknat med att den trettioåriga
skyddstiden före sistnämnda tidpunkt skulle komma att ånyo förlängas
och träffat avtal i enlighet härmed. När så är fallet, skulle det
vara stötande, örn överlåtelsen icke skulle kunna göras gällande. Beträffande
de musikaliska verken, vilka ju icke omfattades av 1942 års lag, är
förhållandet icke detsamma. Det skulle för deras del med samma fog som
vid tillkomsten av 1942 års lag kunna meddelas en övergångsbestämmelse
av nyssnämnd innebörd. Jag har likväl ansett det onödigt att meddela någon
sådan bestämmelse. Om parterna ej nämnt något örn förlängd skyddstid,
torde nämligen avtalet, även utan stöd av uttryckligt stadgande, böra
tolkas så, att det gäller allenast för den skyddstid som var gällande vid avtalets
ingående. Och för det fall att kompositören verkligen avsett att upplåta
rätt till sitt verk för en eventuellt förlängd skyddstid, torde det ur hans
synpunkt saknas anledning att frånkänna avtalet laga verkan. Att överlämna
frågan åt en tolkning av förekommande avtal synes vara att föredraga framför
en sådan ovillkorlig bestämmelse som den i 1942 års lag upptagna, vilken
också synes ha vållat vissa olägenheter.
Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden måste på grund av Bernkonventionen
erhålla samma internationella giltighet som 1919 års lagstiftning.
Den förmån som härigenom beredes utländska intressenter motsvaras
i princip av samma förmåner för svenska författare (komponister inbegripna)
i utlandet. Dessa förmåner ha, på grund av det internationella samarbetet,
efter hand fått allt större betydelse, ehuru förmånerna under det andra
världskriget självfallet i hög grad reducerats eller, beträffande många länder,
helt uteblivit. En föreskrift i nu nämnda hänseende torde, på samma sätt
som skedde i 1942 års lag, böra upptagas i lagtexten.
Aktiebolaget svensk filmindustri har i sitt yttrande berört ett speciellt
spörsmål rörande upplåtelse av rätt till filmatisering av verk, därvid bolaget
uttalat att en enda avgift borde utgå för inspelningen och förevisningen av film.
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
15
Denna fråga torde icke böra behandlas i detta sammanhang. Jag förutsätter
att den kommer att prövas av auktorrättskommittén.»
I anledning av en av lagrådet framställd anmärkning ha slutbestämmelserna
i förslaget ändrats.
Frågan om revision av lagstiftningen örn rätt till litterära och musikaliska
verk är för närvarande föremål för utredning av auktorrättskommittén.
Enligt direktiven skall denna undersöka möjligheterna för en gemensam
nordisk lagstiftning på förevarande område. Till de problem som äro under
omprövning hör även spörsmålet om en förlängning av den nu stadgade
trettioåriga skyddstiden. I avbidan på resultatet av denna utredning förlängdes
genom lag den 30 juni 1942 skyddstiden för rätten att framföra
vissa litterära verk, för vilka skydd i detta hänseende eljest skulle ha utgått
under åren 1942—1946, intill utgången av år 1947. Som skäl härför
framhölls bland annat angelägenheten av att förhindra att — för den händelse
Sverige överginge till den i grannländerna gällande principen om en
femtioårig skyddstid — en lucka uppstode genom att en skyddstid utginge
som efter något eller några år skulle ha förlängts med ytterligare tjugu år.
På grund av rådande förhållanden beräknas den pågående utredningen
icke kunna resultera i ny lagstiftning före utgången av år 1947. De skäl
som motiverade 1942 års lagstiftning ha därför ansetts påkalla en ytterligare
provisorisk förlängning av skyddstiden. Det genom förevarande proposition
framlagda förslaget innebär en förlängning intill utgången av år
1952 av skyddstiden för de med 1942 års lag avsedda auktorrättighetema.
Därjämte avser förslaget en motsvarande förlängning av skyddstiden för
musikaliska verk i de fall, då skyddet utgått eller komme att utgå under
något av åren 1942—1951. Anledningen till att 1942 års lagstiftning icke inbegrep
musikaliska verk torde bland annat ha varit, att tillvaratagandet av
de svenska kompositörernas rätt då ännu icke fått en ur allmän synpunkt fullt
tillfredsställande organisatorisk reglering. Numera torde saknas grund för
att beträffande skyddstidens längd göra skillnad mellan litterära och musikaliska
verk.
Utskottet, som finner sig kunna godtaga de av departementschefen åberopade
skälen för den provisoriska lagstiftningen, har icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj-.ts förslag. Härigenom har utskottet icke tagit
ställning till frågan om en allmän förlängning av skyddstiden för litterära
och musikaliska verk.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition, nr 153, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 4 april 1946.
Utskottet.
På första lagutskottets vägnar:
THORWALD BERGQUIST.
16
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Bergquist, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Westman,
Ahlkvist, Löthner och Olofsson samt fru Sjöström-Bengtsson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud och
Björling, fru Gustafson samt herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa och Ljungqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk a1 i texten