Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära och musikaliska verk.

1946-04-04 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1946:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära och musikaliska verk.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om tillfällig förlängning av skgddstid för litterära

och musikaliska verk.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 153, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska

verk.

Härigenom förordnas som följer.

Den uteslutande rätt som enligt lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk tillerkänts författare till sådant verk skall, i den mån rätten enligt

bestämmelserna i nämnda lag skolat upphöra något av åren 1942—1951,

gälla intill utgången av år 1952; dock skall vad nu sagts ej medföra förlängning

av den skyddstid som angives i 32 § 1).

Vad i 30 § nämnda lag eller i författning, som utfärdats med stöd av samma

paragraf, finnes föreskrivet om tillämpligheten av lagens bestämmelser

skall gälla jämväl stadgandet i första stycket.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1942 (nr 510) om tillfällig

förlängning av skyddstid för litterära verk.

Nya lagen har ej avseende å framförande av musikaliskt verk före den 1

januari 1947.

I egenskap av arvingar efter August Strindberg ha Karin Smimoff, född

Strindberg, Kerstin Strindberg, Anne-Marie Wyller, född Strindberg, Astrid

Hector, Olga Strindberg, Clarence von Philp och Erik Strindberg i en den 18

december 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga

erforderliga åtgärder för förlängning av skyddstiden för rätt att offentligen

föredraga skrift eller muntligt föredrag, uppföra dramatiskt eller mi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

miskt verk samt medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio

utsända dylikt verk. Vidare har styrelsen för musikaliska akademien i

en den 27 december 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl. Majit

måtte vidtaga åtgärder i ändamål att — i avvaktan på resultatet av pågående

utredning — skyddstiden för musikaliska verk måtte utsträckas genom

provisorisk lagstiftning förslagsvis till och med år 1952.

En närmare redogörelse för innehållet i ovannämnda framställningar finnes

intagen å s. 6—8 i propositionen. Till denna redogörelse hänvisar utskottet.

Gällande bestämmelser örn författares befogenheter återfinnas i

lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk. I 1 § uppräknas

de verk, som skyddas enligt lagen. Till dessa verk höra bl. a. skrift,

muntligt föredrag och musikaliskt verk. I 2 § angivas de huvudsakliga

befogenheter som lagen förlänar upphovsmannen till ett skyddat verk. Där

stadgas, att författare äger —- med vissa inskränkningar, som angivas i

lagens 9—12 och 14 §§ — uteslutande rätt att genom tryck, fotografi eller

på annat sätt mångfaldiga sitt verk, att offentligen föredraga skrift eller

muntligt föredrag, utföra musikaliskt verk eller uppföra dramatiskt eller

mimiskt verk samt att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom

radio utsända sitt verk. Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra

ett verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band

eller annan till dylikt instrument hörande inrättning. Där ett sålunda överfört

verk genom instrumentet återgives, anses detta såsom föredragande

eller utförande av verket. Enligt 3 § omfatta författares nu återgivna befogenheter

jämväl verket i översättning eller bearbetning. Beträffande tiden

för det skydd som lagen sålunda förlänar stadgas i 20 §, att författares

rätt skall vara gällande intill utgången av trettionde året efter det, under

vilket författaren avlidit.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1920. Den äger tillämpning jämväl på

verk som tillkommit dessförinnan. Från sistnämnda regel stadgas dock

vissa undantag. Sålunda ha förut gällande skyddstider föranlett särbestämmelser

för äldre verk. Enligt den sista lydelsen av lagen den 10 augusti 1877

angående äganderätt till skrift — som upphävdes genom 1919 års lag —

varade författares rätt att mångfaldiga skrift och musikaliskt arbete intill

femtio år efter författarens död och hans rätt att offentligen uppföra dramatiskt

eller musikaliskt-dramatiskt arbete intill trettio år efter samma tidpunkt.

Bland övergångsbestämmelserna till 1919 års lag stadgas under 32 §

l), att den enligt 1877 års lag författare tillerkända rätten att mångfaldiga

skrift, musikaliskt verk samt teckning eller avbildning av visst slag skall, när

författaren avlidit före ikraftträdandet av 1877 års lag, vara gällande intill

utgången av år 1927. I fråga örn verk av annan författare, vilket utgivits före

den 1 januari 1920, skall enligt samma lagrum den rätt som nu sagts gälla

inlin utgången av femlionde året efter det, under vilket författaren avlidit.

Jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 28 oktober 1938 har tillsatts

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

en kommitté, benämnd auktorrättskommittén, för att inom justitiedepartementet

verkställa utredning rörande revision av gällande

författningar örn rätt till litterära och musikaliska

verk samt verk av bildande konst ävensom angående ny lagstiftning

om andra närstående andliga rättigheter. Denna kommitté, som enligt

sina direktiv skall samarbeta med representanter för övriga nordiska

länder för att undersöka möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning

på detta rättsområde, har till följd av de utrikespolitiska förhållandena

kunnat bedriva sitt arbete endast i mycket begränsad omfattning.

Frågan örn skyddstidens längd aktualiserades genom en den 17 november

1941 dagtecknad framställning av August Strindbergs arvingar, däri hemställdes

att Kungl. Majit måtte vidtaga erforderliga åtgärder för genomförande

av en lagändring, varigenom uppföranderätten till dramatiska arbeten

och rätten att mångfaldiga tryckt skrift, som utkommit före den 1 januari

1920, helt likställdes och sålunda skulle gälla intill femtionde året efter det,

under vilket författaren avlidit. Framställningen föranleddes av att jämlikt

övergångsbestämmelserna till 1919 års lag skyddstiden för uppförande av

Strindbergs dramatiska arbeten skulle utgå med utgången av år 1942, medan

rätten att trycka och utgiva hans verk var skyddad ytterligare tjugu år.

Under åberopande av arvingarnas framställning hemställdes vid 1942 års

riksdag i en inom första kammaren väckt motion (nr 173) av herr Holmbäck,

att riksdagen ville för sin del antaga ett vid motionen fogat lagförslag,

enligt vilket författare till skrift tillerkänd befogenhet, som enligt 1919 års

lag skulle gälla intill utgången av något av åren 1942—1946, skulle vara

gällande intill utgången av år 1947. I anledning av motionen anhöll riksdagen

i skrivelse den 30 maj 1942, nr 289, att Kungl. Maj :t ville på grundval

av det vid motionen fogade lagförslaget låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana

litterära verk, som tillkommit före den 1 januari 1920.

Frågan upptogs i proposition till riksdagen samma år (nr 363''.

I enlighet med propositionen, som bifölls av riksdagen, har i lag den 30

juni 1942 om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära verk stadgats, att

den uteslutande rätt att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag,

uppföra dramatiskt eller mimiskt verk samt medelst kinematografi offentligen

framföra eller genom radio utsända dylikt verk, varom stadgas i lagen

den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk, skall, örn rätten

eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1942—4946, vara gällande

intill utgången av år 1947. Vidare har i 1942 års lag stadgats bl. a. att, örn

överlåtelse av sådan rätt, som här avses, ägt rum före den 1 juli 1942, överlåtelsen

ej skall gälla för tid med vilken rätten blivit förlängd.

Yttranden över de av Strindbergs arvingar och musikaliska akademiens styrelse

gjorda framställningarna ha efter remiss inkommit från auktorrättskommittén,

statens biografbyrå, styrelsen för Kungl, teatern, styrelsen för Kungl,

dramatiska teatern, aktiebolaget radiotjänst, Sveriges författareförening,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

11

svenska bokförläggareföreningen, föreningen svenska tonsättare, föreningen

svenska tonsättares internationella musikbyrå, Stim, u. p. a., föreningen

svenska kompositörer av populärmusik, Skap, u. p. a., svenska musiltförläggareföreningen,

aktiebolaget svensk filmindustri samt folkbildningsförbundet.

I samtliga yttranden har en provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära

och musikaliska verk i enlighet med framställningarna av Strindbergs

arvingar och musikaliska akademiens styrelse tillstyrkts eller lämnats utan

erinran, därvid dock aktiebolaget svensk filmindustri hemställt att vissa av

bolaget angivna synpunkter borde beaktas.

En redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena finnes intagen å s.

9—15 i propositionen. Härtill hänvisar utskottet.

Vid remiss till lagrådet av inom justitiedepartementet upprättat lagförslag

i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

bland annat följande.

»På sätt framgår av den lämnade redogörelsen har i vårt land skyddstiden

för rätten att mångfaldiga och offentligen framföra litterära och musikaliska

verk genom 1919 års lag begränsats till trettio år från utgången av det år då

författaren avlidit. Rätten att mångfaldiga före den 1 januari 1920 utgivna

verk varar dock i femtio år efter författarens död. För rätten att offentligen

framföra sådant äldre verk gäller däremot i enlighet med den angivna huvudregeln

en skyddstid av trettio år från samma tidpunkt. I alla våra nordiska

grannländer liksom i så gott som samtliga övriga till Bernkonventionen anslutna

länder torde skyddstiden för litterära och musikaliska verk vara bestämd

till femtio år.

Under senare tid ha röster höjts för att även i Sverige införa— eller rättare

återgå till — den femtioåriga skyddstiden, varigenom vi alltså skulle ansluta

oss till den internationella utvecklingen på detta rättsområde. Frågan

om en sådan utsträckning av skyddstiden utgör ett av de många spörsmål,

som auktorrättskommittén har att utreda. På grund av de förhållanden, som

under kriget rått i våra grannländer, kan emellertid kommitténs arbete, som

åsyftar att få till stånd en gemensam nordisk lagstiftning, icke slutföras

under den närmaste framtiden.

I avbidan på resultatet av sistnämnda utredning förlängdes genom provisorisk

lag den 30 juni 1942 skyddstiden för rätten att framföra vissa litterära

verk, vilkas skydd i detta hänseende eljest skulle lia utgått under åren 1942—

1946, intill utgången av år 1947. Såsom den lämnade redogörelsen visar föranleddes

den provisoriska lagen av alt uppföranderätten till August Strindbergs

dramatiska verk skulle ha blivit fri med utgången av år 1942, därest

skyddstiden icke förlängts. Till stöd för den tillfälliga förlängningen anfördes

särskilt, att om uppföranderätten till Strindbergs skådespel bleve fri, skulle, i

varje fall inlin dess en allmän reform av auktorrätten kunde genomföras, det

icke finnas något rättsligt skydd mot alt dessa verk framfördes på scenen i

vanställt skick. Det framhölls vidare, att Strindbergs efterkommande levde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

under bekymmersamma ekonomiska villkor och att bortfallandet av de inkomster,

som uppförandet av hans verk lämnade, skulle bereda dem stora

svårigheter. Det ansågs vidare angeläget förhindra att — för den händelse

Sverige överginge till den i grannländerna gällande principen örn en femtioårig

skyddstid — en lucka uppstode genom att en skyddstid utginge som efter

något eller några år skulle ha förlängts med ytterligare tjugu år.

När skyddstiden för de med 1942 års lag avsedda auktorrättigheterna förlängdes

till utgången av år 1947, förutsattes, att auktorrättskommitténs förslag

till revision av lagstiftningen om litterära och musikaliska verk inom

nämnda tid skulle hinna framläggas och lagfästas. Då så på grund av kriget

icke kunnat ske, synas de skäl som motiverade 1942 års lagstiftning påkalla

en ytterligare, provisorisk förlängning av skyddstiden. Strindbergs arvingar

leva alltjämt, enligt vad utredningen giver vid handen, i mindre goda ekonomiska

förhållanden och äro för sin försörjning i väsentlig mån beroende av

den avkastning som uppföranderätten till hans verk kan lämna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka en provisorisk

lagstiftning om ytterligare förlängning av skyddstiden för de med

1942 års lag avsedda auktorrättigheterna. Förlängningen bör, såsom auktorrättskommittén

förordat, lämpligen avse en ny femårsperiod eller till och med

utgången av år 1952. Det torde kunna förutsättas, att kommitténs arbete dessförinnan

hinner slutföras och prövas av statsmakterna.

1942 års provisoriska lagstiftning begränsades såsom förut nämnts till litterära

verk. Anledningen till att lagstiftningen icke inbegrep jämväl musikaliska

verk torde närmast lia varit, att tillvaratagandet av de svenska kompositörernas

rätt då ännu icke fått en ur allmän synpunkt fullt tillfredsställande

organisatorisk reglering. Sedan dess har emellertid Kungl. Maj :t fastställt nya

stadgar för den av svenska kompositörer för tillvaratagandet av kompositörernas

intressen bildade sammanslutningen Stim. I enlighet med dessa stadgar

har Kungl. Majit förordnat ordförande och ytterligare två ledamöter i

Stims styrelse, och genom detta inslag från det allmännas sida i ledningen för

Stim torde, såsom styrelsen för musikaliska akademien framhåller, garantier

ha skapats för en rimlig prissättning vid offentligt utförande av musikverk i

Sverige. På grund härav och då det i och för sig är önskvärt att upphovsmän

till verk på litteraturens och musikens område erhålla skydd i lika mån, torde

den nya provisoriska lagstiftningen böra omfatta icke blott litterära utan

även musikaliska verk. Den olikhet som nu råder är ägnad att framkalla

egendomliga och stötande konsekvenser, t. ex. örn kompositör och textförfattare

till ett musikdramatiskt eller annat musikaliskt verk med underlagd

text är en och samme person.

En utsträckning av skyddstiden för musikaliska verk kan för övrigt antagas

underlätta utgivandet och därmed även spridningen och framförandet

av inhemska musikaliska verk. Genom att förläggaren erhåller del i de från

Stim utgående ersättningarna underlättas nämligen utgivandet från trycket

eller annat mångfaldigande av sådana verk. En utsträckning av skyddstiden

skulle även bliva ett välbehövligt stöd åt upphovsmännens efterlevande. Det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

13

är anledning framhålla, att den trettioåriga skyddstiden snart utgår för de

verk som skapats av vår måhända främste romanskomponist, Emil Sjögren.

Denne avled år 1918 och utföranderätten till hans verk skulle följaktligen,

om en förlängning av skyddstiden icke sker, bliva fri med utgången av år

1948. Enligt vad musikaliska akademiens styrelse upplyst är den inkomst,

som Sjögrens änka nu uppbär för framförandet av hans verk, av väsentlig

betydelse för henne och hennes hängivna arbete för att hålla vid makt och

sprida kunskapen örn och intresset för makens verk.

För vinnande av full likställighet är det också ett önskemål att den nya

provisoriska lagstiftningen får avse även rätten att offentligen utföra de

musikaliska verk, beträffande vilka skyddstiden — genom att de icke omfattades

av 1942 års lag — utgått under åren 1942—1945 eller komme att

utgå med utgången av år 1946. Ett sådant återupplivande av skyddet för

vissa musikaliska verk är icke utan sina betänkligheter. Emellertid är det icke

fråga om att återuppliva rätten att mångfaldiga verken, ty denna rätt gäller

beträffande de äldre verk, om vilka nu är fråga, enligt övergångsbestämmelserna

till 1919 års lag i femtio år. Det är sålunda endast utföranderätten som

för vissa verk upphört att vara upphovsmannens ensamrätt och som nu skulle

återfå denna karaktär. Såsom musikaliska akademiens framställning giver vid

handen skulle ett återupplivande av skyddet för rätten att utföra de musikaliska

verk, som sist nämnts, vara av betydelse för de efterlevande till de år

1914 avlidna kompositörerna Tor Aulin och Hugo Bedinger. Den senares

änka åtnjuter sedan flera år understöd från föreningen svenska tonsättare.

Jag vill erinra om att genom 1919 års lag infördes skydd för äldre verk i

flera hänseenden där skydd ej förut åtnjutits. En sådan åtgärd som jag nu

ifrågasatt är sålunda icke någon principiell nyhet.

Den nya provisoriska lagen bör i enlighet med det anförda avse en förlängning

av skyddstiden för litterära och musikaliska verk i de fall, då skyddet

jämlikt bestämmelserna i 1919 års lag utgått eller komme att utgå under

något av åren 1942—1951. 1942 års lag kan i så fall upphävas i samband

med den nya lagens utfärdande.

Antagandet av nu ifrågavarande provisoriska lag bör icke anses föregripa

ställningstagandet vid en kommande mera definitiv lagstiftning.

Ett spörsmål som påkallar särskild uppmärksamhet är, vilka av författarens

befogenheter som en ny provisorisk lag bör omfatta. 1942 års lag avsåg

endast framföranderätten, enär rätten alt mångfaldiga var skyddad enligt övergångsbestämmelserna

till 1919 års lag. Vid en förlängning av den provisoriska

lagstiftningen till oell med år 1952 märkes emellertid, att skyddstiden för

rätten att mångfaldiga sådana efter den 1 januari 1920 utgivna verk, vilkas

författare avlidit år 1920 eller 1921, enligt bestämmelserna i 1919 års lag utgår

med utgången av trettionde året efter det år då författaren avlidit eller

alltså med utgången av år 1950 eller 1951. Det kan givetvis icke vara lämpligt

alt .skyddet för rätten att offentligen framföra sådana verk förlänges utan

alt samtidigt jämväl skyddet för rätten att mångfaldiga dem utsträckes. Man

kan möjligen invända, alt förlängningen av skyddstiden med hänsyn till nu

berörda förhållande bort tills vidare begränsas till all avse allenast de litte
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Tära och musikaliska verk, beträffande vilka skyddet för rätten att offentligen

framföra desamma utgår med utgången av år 1949 och beträffande vilka

skyddet för rätten att mångfaldiga dem enligt övergångsbestämmelserna varar

ytterligare tjugu år. Detta har emellertid icke ansetts lämpligt, enär det icke

kan med säkerhet förutses att revisionen av lagstiftningen på auktorrättens

område hinner slutföras redan före år 1950. Övervägande skäl synas i stället

tala för att den nya provisoriska lagstiftningen — i motsats till 1942 års lag

— får avse även rätten att mångfaldiga verk, i den mån denna icke redan äi

skyddad enligt övergångsbestämmelserna till 1919 års lag. Någon olägenhet

härav torde icke kunna befaras.

För att tillförsäkra författarens efterkommande hela vinsten av skyddstidens

förlängning stadgades i 1942 års lag att en tidigare överlåtelse av författarrätt

icke skulle omfatta den tid, med vilken rätten genom nämnda lag

förlängdes. Örn skyddstiden nu ytterligare förlänges, torde knappast finnas

skäl att under alla förhållanden frånkänna en efter tillkomsten av 1942

års lag företagen överlåtelse verkan i vad överlåtelsen avser tid efter utgången

av år 1947. Med hänsyn till statsmakternas tillmötesgående genom

1942 års lag kunna parterna vid överlåtelsen ha räknat med att den trettioåriga

skyddstiden före sistnämnda tidpunkt skulle komma att ånyo förlängas

och träffat avtal i enlighet härmed. När så är fallet, skulle det

vara stötande, örn överlåtelsen icke skulle kunna göras gällande. Beträffande

de musikaliska verken, vilka ju icke omfattades av 1942 års lag, är

förhållandet icke detsamma. Det skulle för deras del med samma fog som

vid tillkomsten av 1942 års lag kunna meddelas en övergångsbestämmelse

av nyssnämnd innebörd. Jag har likväl ansett det onödigt att meddela någon

sådan bestämmelse. Om parterna ej nämnt något örn förlängd skyddstid,

torde nämligen avtalet, även utan stöd av uttryckligt stadgande, böra

tolkas så, att det gäller allenast för den skyddstid som var gällande vid avtalets

ingående. Och för det fall att kompositören verkligen avsett att upplåta

rätt till sitt verk för en eventuellt förlängd skyddstid, torde det ur hans

synpunkt saknas anledning att frånkänna avtalet laga verkan. Att överlämna

frågan åt en tolkning av förekommande avtal synes vara att föredraga framför

en sådan ovillkorlig bestämmelse som den i 1942 års lag upptagna, vilken

också synes ha vållat vissa olägenheter.

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden måste på grund av Bernkonventionen

erhålla samma internationella giltighet som 1919 års lagstiftning.

Den förmån som härigenom beredes utländska intressenter motsvaras

i princip av samma förmåner för svenska författare (komponister inbegripna)

i utlandet. Dessa förmåner ha, på grund av det internationella samarbetet,

efter hand fått allt större betydelse, ehuru förmånerna under det andra

världskriget självfallet i hög grad reducerats eller, beträffande många länder,

helt uteblivit. En föreskrift i nu nämnda hänseende torde, på samma sätt

som skedde i 1942 års lag, böra upptagas i lagtexten.

Aktiebolaget svensk filmindustri har i sitt yttrande berört ett speciellt

spörsmål rörande upplåtelse av rätt till filmatisering av verk, därvid bolaget

uttalat att en enda avgift borde utgå för inspelningen och förevisningen av film.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

15

Denna fråga torde icke böra behandlas i detta sammanhang. Jag förutsätter

att den kommer att prövas av auktorrättskommittén.»

I anledning av en av lagrådet framställd anmärkning ha slutbestämmelserna

i förslaget ändrats.

Frågan om revision av lagstiftningen örn rätt till litterära och musikaliska

verk är för närvarande föremål för utredning av auktorrättskommittén.

Enligt direktiven skall denna undersöka möjligheterna för en gemensam

nordisk lagstiftning på förevarande område. Till de problem som äro under

omprövning hör även spörsmålet om en förlängning av den nu stadgade

trettioåriga skyddstiden. I avbidan på resultatet av denna utredning förlängdes

genom lag den 30 juni 1942 skyddstiden för rätten att framföra

vissa litterära verk, för vilka skydd i detta hänseende eljest skulle ha utgått

under åren 1942—1946, intill utgången av år 1947. Som skäl härför

framhölls bland annat angelägenheten av att förhindra att — för den händelse

Sverige överginge till den i grannländerna gällande principen om en

femtioårig skyddstid — en lucka uppstode genom att en skyddstid utginge

som efter något eller några år skulle ha förlängts med ytterligare tjugu år.

På grund av rådande förhållanden beräknas den pågående utredningen

icke kunna resultera i ny lagstiftning före utgången av år 1947. De skäl

som motiverade 1942 års lagstiftning ha därför ansetts påkalla en ytterligare

provisorisk förlängning av skyddstiden. Det genom förevarande proposition

framlagda förslaget innebär en förlängning intill utgången av år

1952 av skyddstiden för de med 1942 års lag avsedda auktorrättighetema.

Därjämte avser förslaget en motsvarande förlängning av skyddstiden för

musikaliska verk i de fall, då skyddet utgått eller komme att utgå under

något av åren 1942—1951. Anledningen till att 1942 års lagstiftning icke inbegrep

musikaliska verk torde bland annat ha varit, att tillvaratagandet av

de svenska kompositörernas rätt då ännu icke fått en ur allmän synpunkt fullt

tillfredsställande organisatorisk reglering. Numera torde saknas grund för

att beträffande skyddstidens längd göra skillnad mellan litterära och musikaliska

verk.

Utskottet, som finner sig kunna godtaga de av departementschefen åberopade

skälen för den provisoriska lagstiftningen, har icke funnit anledning

till erinran mot Kungl. Maj-.ts förslag. Härigenom har utskottet icke tagit

ställning till frågan om en allmän förlängning av skyddstiden för litterära

och musikaliska verk.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition, nr 153, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 4 april 1946.

Utskottet.

På första lagutskottets vägnar:

THORWALD BERGQUIST.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Bergquist, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Westman,

Ahlkvist, Löthner och Olofsson samt fru Sjöström-Bengtsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud och

Björling, fru Gustafson samt herrar Landgren, Gustafsson i Lekåsa och Ljungqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk a1 i texten