Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nga rättegångsbalken.

1946-03-05 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1946:3, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nga rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 20

kap. 10 § och 22 kap. 8 § nga rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 3,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson i Stockholm

hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta att 20 kap. 10 § och 22

kap. 8 § nya rättegångsbalken skola erhålla nedanstående lydelse:

20: 10

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller i

högre rätt fullfölja väckt åtal gäde även i fråga om ämbetsbrott, för vilket

åtal skall upptagas omedelbart i högre rätt.

22: 8

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt, må väckas av målsäganden oavsett örn

åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Till stöd för motionärens hemställan anföres i motionen i huvudsak följande.

Det måste anses vara en god princip, att »den, emot vilken brott begånget

är, eller som därav förnärmad blivit eller skada lidit», icke är nödd att låta

bero vid åklagarmaktens prövning, utan är berättigad att själv föra talan

såväl örn straffansvar som skadestånd. Örn sålunda målsägandens åtalsrätt

är av godo då det gäller brott i allmänhet, så måste den vara av ännu mycket

större betydelse för den enskildes rättssäkerhet i fråga örn brott begånget

av ämbetsman i ämbetet. Det torde nämligen förhålla sig så, att hämningar

av skilda slag kunna förefinnas hos åklagarmyndigheterna mot att åtala

högre ämbetsmän, vilka hämningar icke göra sig gällande i fråga om åtgärder

mot inbrottstjuvar och fridstörare. Det här sagda äger full giltighet trots

förekomsten av justitiekanslersämbetet samt justitie- och militieombudsmannainstitutionerna.

I svensk rätt föreligger åtalsmonopol för allmän åklagare just vid ämbetsbrott,

vilket måste betecknas såsom en synnerligen allvarlig brist i

rättsordningen. Rättsgrunden för detta åtalsmonopol är att finna i kgl.

förbi, den 23 mars 1807 punkt 40, vari stadgas, att det icke skulle vara tilllåtet

för enskild part att uttaga stämning å någon domare för att tilltala

honom för fel eller brott i ämbetet. Doktrin och praxis tolkade berörda

punkt i 1807 års förklaring så, att den skulle tillämpas icke blott på domare

utan även på administrativ ämbetsman som för tjänstefel svarade i

överrätt. Genom flera prejudikat har den enskilde även berövats rätten att

hos högsta domstolen fullfölja det av allmän åklagare i hovrätten anhängiggjorda

målet. —--

Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 9 sami. lathi. Nr 3—4.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Om också åtalsmonopolet skulle vara byggt på tanken, att domare och

övriga ämbetsmän vid handhavandet av sina ämbetsuppdrag icke borde behöva

störas av obefogade åtal, så måste dock denna bekvämlighetssynpunkt,

om också i och för sig förklarlig, vika för rättssäkerhetens krav. Och dessa

äro icke uppfyllda med nuvarande ordning.

I motionen erinras därefter att den sålunda gällande regleringen av åtalsrätten

vid ämbetsbrott blivit för framliden lagfäst genom stadgandena i 20

kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

fällande rätt.

I fråga örn åtalsrätten indelas brotten enligt gällande rättsregler i vårt

land i åklagarebrott, angivelsebrott och målsågandebrott. Allmän åklagare

skall enligt 19 § första och tredje punkterna kungl, förordningen den 16

februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas

skall åtala brott, som lyda under allmänt åtal, dvs. dels åklagarebrott

och dels angivelsebrott, när angivelse föreligger av behörig målsägare.

Målsågandebrott äro undantagna från allmän åklagares åtalsrätt och kunna

sålunda endast åtalas av vederbörande målsägande. Under allmänt åtal höra

alla brott, som icke i lag uttryckligen undantagits därifrån. Det stora flertalet

brott och förseelser faller under allmänt åtal. Åtalsrätten innefattar samtidigt

en skyldighet för åklagaren att väcka åtal, så snart han finner omständigheterna

sådana att en fällande dom kan påräknas; i vårt land gäller

i åtalshänseende den s. k. legalitetsprincipen. Endast i särskilda fall äger

åklagaren eftergiva åtal. De viktigaste undantagen från legalitetsprincipen ha

upptagits i lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Den omständigheten att flertalet brott lyder under allmänt åtal innebär

icke att åklagaren är ensam behörig att väcka åtal. Enligt svensk rätt gäller

tvärtom sedan gammalt att den enskilde målsäganden äger åtala brott som

äro riktade mot honom eller varav han lidit skada. Målsäganden har en fullt

självständig ställning i förhållande till den allmänne åklagaren. Vill målsäganden

själv föra talan äger han sålunda instämma sin vederpart i vanlig

ordning. Han kan också utan stämning ansluta sig till åklagarens talan

och äger i sådant fall fullfölja talan i högre rätt, även om åklagaren icke

finner skäl till fullföljd (NJA 1934: 445, 1938: 153, 1939: 186).

Från huvudregeln att målsäganden äger åtala brott som riktats mot honom

äro undantagna ämbetsbrott av sådana ämbetsmän, vilka för tjänstefel

skola svara omedelbart i högre rätt. Detta undantag grundas på 40 punkten

i kungl, förklaringen den 23 mars 1807, enligt vilken det är enskild part betaget

att taga stämning å någon domare för att tilltala honom för fel eller brott

i ämbetet. Förklaringen avser endast domare, men grundsatsen anses enligt

fast praxis tillämplig i fråga om alla ämbetsmän, som för tjänstefel svara i

hovrätt eller högsta domstolen (NJA 1925: 99). Endast örn allmänt åtal

föres, äger målsäganden föra talan om skadestånd. Han äger däremot enligt

praxis självständigt i högre rätt fullfölja skadeståndstalan (NJA 1883:

33, 1890: 458, 1895: 564, 1898: 160).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

3

Allmänna föreskrifter saknas om vilka ämbetsmän som för tjänstefel svara

i högre rätt. Bestämmelser härom ha upptagits i instruktioner och reglementen

för olika verk och myndigheter, landshövdinginstruktionen, hovrätternas

arbetsordningar, domsagostadgan etc. I fråga om andra befattningshavare

än domare gäller som regel att endast ämbets- och tjänstemän i de

högre graderna skola för tjänstefel åtalas omedelbart i högre rätt. Som exempel

på tjänstemän vilka skola svara för tjänstefel inför vederbörande domstol

i första instans kunna nämnas landsfiskaler, fjärdingsman och distriktslantmätare.

I fråga om tjänstefel av dylika befattningshavare äger enskild målsägande

rätt att föra talan om såväl ansvar som skadestånd (NJA 1926: 22).

Örn enskild part förmenar sig vara »oförrättad av domaren i ämbetet»,

hänvisas han enligt 1807 års förklaring att anmäla saken i vederbörande

hovrätt eller hos justitiekanslern. Därest anmälan finnes befogad, överlämnas

den för åtals utförande till advokatfiskal vid hovrätt eller »tillförordnad

särskild aktor». Jämväl riksdagens ombudsmän äro, envar inom området

för sin ämbetsförvaltning, pliktiga att föranstalta om åtal mot domare samt

andra ämbets- och tjänstemän, »örn de i sina ämbetens utövning av väld,

mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen

fullgöra sina ämbetsplikter» (1 § instruktionerna för JO och MO).

Därest Ombudsmannen finner »någon domare, ämbets- eller tjänsteman hava

felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, må han låta bero vid vunnen

rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken» (3 §

instruktionen för JO, 4 § instruktionen för MO).

Enligt gällande instruktioner för centrala verk och andra myndigheter äger

verkets styrelse eller chef befogenhet att för fel eller försummelse i tjänsten

tilldela befattningshavare inom verket bestraffning i disciplinär ordning

(varning, lönemistning, böter eller suspension). Denna befogenhet torde emellertid

vara begränsad till sådana befattningshavare, vilka icke för tjänstefel

svara omedelbart i högre rätt. I disciplinärförfarande, som enligt ifrågavarande

instruktioner inledes av enskild person, som anser sig kränkt av

något tjänstemannens förhållande i tjänsten, anses den enskilde enligt fast

administrativ rättspraxis icke vara part och därför icke heller behörig att

överklaga i ärendet meddelat beslut (R.Å. 1921 not. S. 255 samt 1922 not.

S. 20 och 122).

Enligt 50 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången

därstädes gäller att enskild person, som vill tilltala någon för brott, som hör

till krigsdomslols behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå bör

anhängiggöras i den för disciplinmål stadgade ordning, skall göra anmälan

örn brottet hos den befälhavare, som äger föranstalta örn krigsrätts sammankallande

för målets behandling. Är sådan angivelse gjord, åligger det jämlikt

51 § samma lag befälhavaren att hänskjuta målet till vederbörlig krigsdomstol.

Slutligen kan påpekas, att begreppet ämbetsbrott i .svensk rätt har en synnerligen

vidsträckt innebörd; stadgandet i 25 kap. 17 § strafflagen örn straff

för ämbetsman, som visar »vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i sitt ämbete», saknar motsvarighet i flertalet främmande rättssystem.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Nya rättegångsbalken.

I nya rättegångsbalken, som avses skola träda i kraft den 1 januari 1948,

äro bestämmelser om rätt till åtal och om målsägande upptagna i 20 kap. Under

allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.

Om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal, såsom tillstånd av myndighet

eller angivelse av målsägande, skall sådant villkor gälla (20 kap. 3 §).

Allmän åklagare äger, örn ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under

allmänt åtal (20 kap. 2 §). Åklagaren är jämlikt 20 kap. 6 § även skyldig att

tala å sådant brott. Under vissa i 48 kap. angivna förutsättningar må emellertid

strafföreläggande träda i stället för åtal, och enligt 20 kap. 7 § må allmänt

åtal i vissa fall eftergivas.

20 kap. 8—10 §§ samt 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken äro av följande

lydelse:

20 kap. 8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med

mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, åge målsäganden biträda åtalet; han må ock i

högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats

för brott väcka talan om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

20 kap. 9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte

är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;

han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,

som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet.

Övertager ej målsäganden åtalet, åge han icke därefter väcka åtal för brottet;

om den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

20 kap. 10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga

eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäde icke i fråga örn ämbetsbrott,

för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

22 kap. 8 §.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre

åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bestämmelserna i 20 kap. 8 § innebära den nyheten i förhållande till gällande

rättsregler i ämnet, att det enskilda åtalet blir subsidiärt. När brottet

hör under allmänt åtal måste målsäganden — utom i fråga om rekonventionstalan

— först angiva brottet till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Först

örn åklagaren efter behörig angivelse beslutar att icke anställa åtal, får målsäganden

göra detta själv. Målsäganden äger däremot utan vidare biträda talan

som väckts av allmän åklagare och självständigt fullfölja den i högre

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3. 5

rätt. Jämlikt 9 § äger målsägande», örn allmänt åtal nedlägges, inom viss tid

övertaga åtalet.

De i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § upptagna särbestämmelserna örn rätt

att föra talan för ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptagas omedelbart av

högre rätt, överensstämma, som av den föregående redogörelsen framgår, i

huvudsak med gällande rätt. Även processkommissionen uttalade i sitt år

1926 framlagda betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (SOU

1926: 32), att ifrågavarande grundsats borde upprätthållas. Målsägande^

uteslutande från åtalsrätt i fråga om ämbetsbrott av ämbetsmän, som för

tjänstefel svara i hovrätt eller högsta domstolen, motiverades enligt kommissionen

av behovet att skydda dessa ämbetsmän mot obefogade åtal och vunne

berättigande genom de synnerligen effektiva anordningar för beivrande

av tjänstefel, som sedan länge funnits i vårt land. Även processlagberedningen

anslöt sig i sitt 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och

44) utan närmare motivering till denna uppfattning. Beredningens förslag i

förevarande hänseende upptogs oförändrat i propositionen nr 5 till 1942 års

riksdag och godkändes utan meningsskiljaktigheter av riksdagen.

Utländsk rätt.

I de främmande länder rörande vilkas rättsregler i nu förevarande hänseende

utskottet varit i tillfälle inhämta upplysningar saknas direkta motsvarigheter

till stadgandena i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken.

I Finland gällde 40 punkten i 1807 års ovannämnda förklaring om

åtalsrätten vid ämbetsfel av domare till år 1919, då den ersattes av en

allmän föreskrift i § 93 mom. 2 regeringsformen av innehåll att envar,

som lidit rättskränkning eller skada genom lagstridig åtgärd eller försummelse

av tjänsteman, är berättigad att för tjänstefel antingen yrka tjänstemannens

dömande till straff eller skadestånd eller anmäla honom till åtal

enligt eljest gällande regler. I Ryssland fanns under tsartiden monopol för allmän

åklagare att åtala brott av ämbetsmän. Under tiden från den stora

revolutionen till år 1870 gällde även enligt fransk rätt, att enskild målsägande

var utesluten från rätten att väcka talan för ämbetsbrott; i fråga örn vissa

höga ämbetsmän kvarstod ensamrätt för åklagaren att väcka åtal fram till

1934.

I åtskilliga främmande länder är rätten för enskild målsägande att väcka

talan för brott överhuvud taget på olika sätt inskränkt eller begränsad. På

flera håll gäller sålunda att åtalsrätten mer eller mindre exklusivt tillkommer

statens organ, de allmänna åklagarna. Detta är företrädesvis förhållandet

i länder där statsförvaltningen av historiska skäl intager en särskilt stark

ställning.

I Danmark, där traditionerna från enväldet länge levat kvar, råder enligt

lag och praxis ett så gott som fullständigt åklagaremonopol i fråga örn det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

stora flertalet brott. Den enskilde målsäganden äger i dessa fall icke ens

subsidiär åtalsrätt. I vissa särskilda fall, såsom i fråga om ärekränkningsoch

hemfridsbrott, är målsäganden däremot behörig att väcka talan, men sådant

enskilt åtal förekommer endast sällan.

I Norge, som ju också tidigare var förenat med den danska envåldsstaten.

har enskild målsägande utom i vissa undantagsfall allenast subsidiär åtalsrätt

(straffprocesslagen § 94). Målsäganden äger sålunda endast åtala för

den händelse åklagaren underlåter åtal.

Även i Tyskland är målsägandens åtalsrätt i fråga örn brott i allmänhet

subsidiär; den är emellertid vidare accessorisk, i det att målsäganden icke

kan föra ansvarstalan ensam. Målsäganden kan sålunda endast föra talan i

förening med allmän åklagare. Om åklagaren vägrar att anställa åtal, kan

målsäganden hos domstol anhålla om åläggande för åklagaren att föra talan.

Bifaller domstolen denna anhållan, äger målsäganden inträda i rättegången

jämte åklagaren. Örn domstolen icke bifaller målsägandens anhållan, är

målsäganden avskuren från möjlighet att föra talan. Även enligt tysk rätt

finnas emellertid vissa typer av brott som äro målsägandebrott. I fråga om

sådana brott äger målsäganden självständig rätt att föra talan. Det kan ytterligare

anmärkas att domstolen kan tvinga målsäganden att träffa förlikning.

Enligt den italienska strafflagen av år 1936 råder nästan fullständigt åklagaremonopol.

I de nu nämnda länderna brukar åklagarnas mer eller mindre monopolliknande

ställning motiveras med att straffrättsskipningen är en samhällets angelägenhet

och att åtalsrätten fördenskull i princip bör tillkomma samhällets

egna organ.

I England har principen örn det allmännas rätt att åtala fått den formen

att åtalsrätt tillkommer vilken medborgare som helst, alltså icke endast den

som är att betrakta såsom målsägande i fråga om brottet (adiö populärt).

Den som åtalar anses handla å det allmännas vägnar. Även ämbetsmän kunna

åtalas i denna ordning. Allmän åklagares åtalsrätt är i princip subsidiär.

I praktiken har man emellertid under tidernas lopp i allt större utsträckning

sett sig nödsakad att låta det allmänna ingripa för att åtal skall komma till

stånd i alla de fall, då det är påkallat. Åklagarämbetet låter sålunda genom

sina organ utföra åtal för grövre brott och ingriper även i övriga fall, då det

allmännas intresse av att brottet beivras gör sig särskilt starkt gällande.

I Frankrike äger enskild målsägande väl befogenhet att på egen hand sätta

i gång ett straffprocessuellt förfarande, men han äger icke rätt att ensam utföra

åtal. Åklagarmyndigheten är, då behörig angivelse inkommit, skyldig

att föra talan jämte målsäganden. Åtalet kommer alltså att utföras av åklagaren

och målsäganden gemensamt. I praktiken torde de franska rättsreglerna

i viss utsträckning ha lett till ett faktiskt åtalsmonopol för det allmännas

organ. Åklagarmyndigheten eller dess högste chef justitieministern lär sålunda

ha makt att få ett åtal nedlagt.

Slutligen må anmärkas att statsöverhuvud och parlamensledamöter i allmänhet

äro undantagna från åtal i vanlig ordning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

7

Av utskottets redogörelse här ovan framgår, att enskild målsägande enligt

gällande rättsregler i vårt land äger samma rätt som åklagare att åtala brott,

som hör under allmänt åtal. Som undantag från denna grundsats gäller, att

målsäganden ej tår åtala ämbetsbrott av sådana ämbetsmän, som för ämbetsfel

svara omedelbart i högre rätt. Enligt 20 kap. 8 § nya rättegångsbalken

blir den enskilda åtalsrätten subsidiär i förhållande till det allmänna

åtalet. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal,

med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga

rum. Om åklagare väckt talan, äger målsäganden biträda åtalet och ensam

fullfölja talan i högre rätt. Jämlikt 20 kap. 9 § äger målsäganden, örn allmänt

åtal nedlägges på grund av otillräcklig bevisning, inom viss tid övertaga

åtalet. Vad sålunda stadgats gäller emellertid icke i fråga örn ämbetsbrott,

för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt (20 kap. 10 §).

Talan örn enskilt anspråk på grund av sådant ämbetsbrott får ej heller väckas

av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes

av åklagaren (22 kap. 8 §).

De i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken upptagna bestämmelserna

om enskild målsägandes talerätt vid vissa ämbetsbrott synas, såsom

utskottets redogörelse ger vid handen, sakna direkta motsvarigheter i

utländsk rätt. Denna olikhet är emellertid mera skenbar än verklig. Åtalsreglerna

ha nämligen i flertalet främmande länder erhållit en sådan utformning

att åklagarna ha ett faktiskt monopol att åtala brott överhuvud taget

och således även brott av ämbetsmän. Även efter nya rättegångsbalkens genomförande

torde enskild målsägande i vårt land ha större möjligheter att

väcka talan för brott i allmänhet än vad som gäller enligt flertalet utländska

rättssystem.

Straffrättskommittén har i sitt den 30 november 1944 framlagda betänkande

med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU

1944: 69) föreslagit en genomgripande revision av ämbetsbrotten. Ett genomförande

av detta förslag, vilket för närvarande är föremål för överväganden

inom justitiedepartementet, kommer att leda till en avsevärd begränsning av

de egentliga ämbetsbrotten och därmed till en motsvarande inskränkning av

området för allmän åklagares exklusiva åtalsrätt. Till ämbetsbrott hänföras

enligt förslaget endast sådana brott, som blott kunna förövas av ämbetsmän,

medan brott av vanlig typ —- t. ex. förskingring, bedrägeri, misshandel,

ärekränkning, fylleri — skola bestraffas enligt de för brotten i allmänhet

gällande lagrummen, därvid ämbetsmannaställningen blir att betrakta

som en försvårande omständighet. Det skall sålunda stå enskild målsägande

öppet alt åtala en ämbetsman för förskingring eller en domare för kränkande

uttalanden under måls handläggning. Lagförslag i ämnet väntas till 1947

års riksdag.

De svenska åtalsreglerna i fråga örn ämbetsbrott lia motiverats av behovet

att skydda domare och högre ämbetsmän mot obefogade åtal. Den särställning

som salunda beretts de ifrågavarande ämbetsmännen motsvaras av starka,

lör vart land delvis egenartade garantier mot ämbetsmissbruk och admi
-

UUkotUt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

nistrativt godtycke. Det står varje medborgare fritt att angiva en ämbetsman,

av vars tjänsteåtgärder han anser sig kränkt, till åtal hos vederbörande åklagarmyndighet.

Justitiekansler!!, såsom rikets högste åklagare, är pliktig att

av eget initiativ föranstalta om undersökning och eventuellt åtal, så snart

»i avseende å domares och andra ämbetsmäns tjänsteutövning något kommer

till hans kännedom som synes böra påkalla åtgärd». Han har också rätt att

övervara alla domstolars och ämbetsverks överläggningar och beslut samt

äger tillgång till domstolarnas och ämbetsverkens protokoll och handlingar.

Med hänsyn till de utvidgade ämbetsåligganden som tillkomma justitiekanslem

enligt nya rättegångsbalken, pågår för närvarande en särskild utredning

örn förstärkning av ämbetet.

En särskild garanti mot maktmissbruk från domarnas och ämbetsmännens

sida utgöres av riksdagens ombudsmän. Enligt regeringsformen åligger

det justitieombudsmannen och militieombudsmannen att öva uppsikt över

ämbets- och tjänstemän och att åtala dem som »av väld, mannamån eller

annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter

behörigen fullgöra». Deras av riksdagen fastställda instruktioner ålägga

dem att »förnämligast anmärka och beivra sådana av domare samt ämbetsoch

tjänstemän begångna fel, som antingen härröra från egennytta, vrångvisa,

väld eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares

rättigheter». Riksdagens ombudsmän ha genom dessa ålägganden

inordnats i det medborgerliga rättsskyddets system. Deras huvudsakligaste

uppgift är att ingripa mot sådana rättskränkningar som, örn de lämnades

obeivrade, skulle leda till försvagande av rättssäkerheten i landet. I överensstämmelse

härmed äger också varje medborgare, som anser sig ha lidit

orätt genom en åtgärd av en ämbetsman, anföra klagomål däröver hos

justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Den enskilde beredes

härigenom ett på samma gång effektivt och kostnadsfritt bistånd av en högt

kvalificerad myndighet. Utskottet har vid sina årliga granskningar av ombudsmännens

ämbetsförvaltning funnit att ombudsmannainstilutionen är av

en utomordentlig betydelse för det medborgerliga rättsskyddet. Det står för

utskottet klart att denna institution också omfattas med stort förtroende av

den allmänna opinionen.

Ytterligare en garanti mot maktmissbruk från ämbetsmännens sida ligger

i den klagorätt som enligt svenska rättsregler eller administrativ praxis i allmänhet

tillkommer den enskilde. Inom domstolsväsendet förekommer som

bekant en instansordning, enligt vilken tappande part äger få sin sak prövad

av hovrätt och, med vissa undantag och inskränkningar, även av högsta

domstolen. Även i fråga örn administrativa myndigheters och ämbetsmäns

beslut och tjänsteåtgärder står det i regel öppet för den enskilde att söka

rättelse i högre instans. I flertalet viktigare fall äger han fullfölja talan i

ärendet ända till Kungl. Majit.

Det må vidare framhållas, att ämbetsmännens genom åtalsreglerna i viss

mån privilegierade ställning motsvaras av särskilt stränga straff för brott

i tjänsten. Ämbetsmän kunna sålunda vid åtskilliga brott dömas till avsätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3.

9

ning eller suspension. Jämlikt 2 kap. 18 § strafflagen skall ämbetsman dessutom

under vissa förutsättningar dömas till avsättning för brott som han

förövat utom tjänsten. Härtill komma de bestämmelser om möjlighet att

ålägga ämbetsmän bestraffning i administrativ ordning som upptagits i instruktionerna

för flertalet statliga verk och myndigheter.

Med hänsyn till nu omförmälda garantier synes ur rättssäkerhetens synpunkt

behov icke föreligga att tillerkänna enskild målsägande självständig

åtalsrätt mot ämbetsmän för fel i ämbetet. Ett införande av sådan åtalsrätt

skulle å andra sidan medföra vissa olägenheter såväl för det allmänna som

för ämbetsmännen och de enskilda medborgarna. Det är ur allmän synpunkt

önskvärt att statens ämbetsmän intaga en stark, oberoende och självständig

ställning. Denna grundsats har jämväl kommit till uttryck i stadgandena i

§ 36 regeringsformen. Att ämbetsmännen åtnjuta en viss säkerhet i sin ställning

är ytterst till gagn för samhället självt. Om det stöde envar öppet att själv

instämma vilken ämbetsman som helst till domstol, skulle ämbetsmännens

auktoritet lätt kunna taga allvarlig skada. Då det vidare kan befaras, att införandet

av enskild åtalsrätt vid ämbetsbrott i vissa fall komme att leda till

obefogade åtal, skulle härav följa opåkallat hinder i arbetet för de tilltalade

ämbetsmännen, onödiga utgifter för båda parterna och dessutom risk för rekonventionstalan

från ämbetsmännens sida. Med hänsyn till nu antydda omständigheter

lär det vara berättigat att påstå att åtalsreglerna i 20 kap. 10 §

och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken äro till förmån och skydd ej blott för

ämbetsmännen utan även i viss mån för de enskilda medborgarna själva. Bestämmelserna

kunna betecknas som praktiska och ändamålsenliga.

Åtalsreglerna i 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § nya rättegångsbalken antogos

utan meningsskiljaktighet av 1942 års riksdag. Enligt utskottets mening böra

ändringar i en så nyligen antagen lagstiftning, vilken dessutom ännu icke

trätt i kraft, icke vidtagas utan tvingande skäl.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, 11:3, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1946.

På första lagutskottets vägnar:

K. .SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Bergquist, Wagnsson, Westman, Kräge!,

Löthner, Olofsson* och Arrhén:

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Werner,

Olsson i Mellerud, Berg, Bylander och Johansson i Stockholm.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 3.

Reservation

av herr Johansson i Stockholm, vilken anfört:

»Utskottsmajoritetens argumentering synes mig gå vid sidan av motionen.

Sålunda har hänsyn icke tagits till att enligt motionärens mening justitiekanslersämbetet

samt justitie- och militieombudsmannainstitutionerna icke kunna

ersätta enskild åtalsrätt. Utskottsmajoritetens påpekande att den enskilde

målsäganden skulle åsamkas utgifter och dessutom utsättas för risken av rekonventionstalan

från ämbetsmannens sida synes mig tala för att utskottsmajoritetens

farhågor örn obefogade åtal icke skulle komma att förverkligas.

Om utskottsmajoriteten anser, att en inskränkning i åtalsrätten är till förmån

för de enskilda medborgarna själva därigenom att de undgå risken av rättegångskostnader

och rekonventionstalan, borde konsekvensen vara att man

förordade upphävande av enskild målsägandes åtalsrätt överhuvud. Utskottsmajoritetens

mening, att ändringar i en så nyantagen lagstiftning som nya

rättegångsbalken icke böra vidtagas, förefaller svårbegriplig med hänsyn till

att nu ifrågavarande lagrum endast lagfästa en praxis från år 1807. Att, slutligen,

straffrättskommittén föreslagit en genomgripande revision av ämbetsbrotten,

varvid dessa skulle avsevärt begränsas, talar heller icke mot bifall

till motionen. Tvärtom komma ju vid ett antagande av straffrättskommitténs

förslag åtskilliga av de brott från ämbetsmans sida, vilka nu endast kunna

föranleda åtal från allmän åklagare, att undandragas åtalsmonopolet, varvid

dettas bibehållande för de återstående ämbetsbrotten komme att framstå som

ännu mera obefogat än vad fallet är för närvarande.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer jag att riksdagen måtte bifalla

förevarande motion.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.