Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.
1946-03-05 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1946:8, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 173,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johnsson i Stockholm
yrkat, att riksdagen ville besluta hemställa hos Kungl. Majit om en allsidig
utredning av frågan örn kvinnas behörighet till prästämbete eller inrättande
av annat kyrkligt ämbete för kvinnor.
Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört bland annat följande.
Genom de ändringar i behörighetslagen, som under förra årets riksdag
antogos, återstår nu endast ett offentligt ämbete, till vilket tillträde är genom
lag förhindrat för kvinnor, nämligen prästämbetet.
Tusenårig tradition och en mängd andra hänsyn av olika tyngd göra
frågan om upphävande av den gamla ordningen ytterst komplicerad. Många
anse en sådan lösning otänkbar, andra att tiden icke är mogen för dess genomförande.
Åter andra rekommendera tillskapandet av ett särskilt kyrkligt
ämbete för kvinnor för att dymedelst tillvarataga dessas vilja och duglighet
till kyrklig själavårdstjänst.
Under alla förhållanden är frågan mogen för en allvarlig prövning. En
mycket utbredd och medveten kvinnoopinion kräver detta, icke bara för likställighetens
skull utan med motivering att kvinnorna skulle tillföra den
kyrkliga förkunnelsen och själavården förnyande och bestående värden.
Kyrkan själv bör vara angelägen att icke stå emot denna sak, örn tidsläget
verkligen kräver den och om den skulle kunna väntas bli till båtnad för det
religiösa livet och därmed pånyttföda de påtagligt sinande moraliska flödena
i vårt folk.
Då kyrkomötet på Kungl. Maj:ts kallelse sammanträder till hösten, vore
det för dess eventuella behandling av frågan av värde, örn riksdagen på något
sätt givit sin inställning till känna.
Gällande bestämmelser örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller
annat allmänt uppdrag finnas dels i § 28 regeringsformen, dels ock i en med
stöd av denna paragraf utfärdad lag.
I § 28 regeringsformen stadgas, att Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster,
högre och lägre, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakter därå
utfärdar. Till ifrågavarande befattningar må även kvinnor kunna utnämnas
och befordras med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen
godkänts. Detta gäller dock icke örn prästerliga tjänster; till sådana
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 1 avd. Nr 8.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
må kvinnor ej utnämnas med mindre annorledes blivit bestämt i den ordning
§ 87 mom. 2 regeringsformen stadgar, d. v. s. genom särskild lag, stiftad
såsom kyrkolag av Konung och riksdag samfällt och med samtycke av
kyrkomötet.
Vid 1945 års riksdag antogs såsom vilande ett förslag till ändring i § 28
regeringsformen, enligt vilket åtskillnaden mellan män och kvinnor i
avseende å tillträde till ämbeten och tjänster kommer att helt bortfalla,
dock att angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig tjänst
fortfarande skall gälla vad därom särskilt stadgas. Samtidigt antogs med
stöd av regeringsformen § 28 en ny lag örn kvinnas behörighet att innehava
statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Enligt denna lag, som gäller
till dess grundlagsändringen träder i kraft, skall kvinna äga lika behörighet
som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst
eller annat allmänt uppdrag; dock att angående kvinnas behörighet att
innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst skall gälla vad därom särskilt
stadgas.
Någon särskild lagstiftning reglerande kvinnas behörighet att innehava
prästerlig eller annan kyrklig tjänst finnes icke. Den ännu gällande kyrkolagen
av år 1686 utgår från den förutsättningen att endast män kunna
innehava prästerliga tjänster. I fråga om övriga kyrkliga befattningar utfärdades
redan år 1861 en kungl, kungörelse angående rätt att antaga
kvinna till förestående av organistbefattning, där denna ej är med klockarsyssla
förenad. Klockaretjänsterna äro alltjämt förbehållna män. Kungl.
Maj:t torde emellertid så gott som undantagslöst bevilja kvinnor dispens
att söka dylik tjänst.
Frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst har vid olika tillfällen
varit föremål för utredning och debatt. Sålunda behandlades frågan
vid en biskopskonferens år 1919, varvid fattades en resolution av följande
lydelse: »Då förslag örn kvinnors anställande såsom präster framkommit
och då enligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksamhetsformer
icke kunna åt kvinnor överlämnas, men att å andra sidan
skäl finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst,
så finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.
»
Den tillsatta nämnden framlade den begärda utredningen vid ny biskopskonferens
år 1920. Frågan gjordes därvid till föremål för ett ingående uttalande.
Särskilt betonades diakonissans betydelsefulla gärning.
År 1919 tillkallade chefen för justitiedepartementet fyra personer att
såsom sakkunniga biträda inom departementet med utredning av frågan
om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till
civil statstjänst. I ett år 1920 avgivet betänkande behandlade de kommitterade
bland annat frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
3
ur allmänna synpunkter. I en särskild sammanfattning uttalades den uppfattningen,
att genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadgas dels
att kvinna skulle kunna prästvigas och dels att kvinna skulle äga behörighet
att innehava prästerlig tjänst, dock med den inskränkning, att kvinnlig
präst icke skulle kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings
vilja. Detta uttalande avsåg icke att från kommitterades sida utgöra
en slutlig eller uttömmande behandling av ämnet. I vissa med anledning
av kommitterades betänkande avgivna yttranden berördes emellertid
frågan i hela dess vidd. Teologiska fakulteten i Lund uttalade sålunda
enhälligt sin livliga övertygelse om värdet av ökat kvinnligt arbete i kyrkans
tjänst samt sin uppfattning, att från evangeliskt-kristlig ståndpunkt
intet principiellt hinder förelåge för kvinnans tillträde till prästämbetet.
Då emellertid kommitterade icke tillräckligt beaktat de stora svårigheter
av praktisk art, som uppstode, när det gällde kvinnlig prästs anställning,
avstyrkte fakulteten förslaget i dess föreliggande avfattning samt påpekade
behovet av en utredning, vida mer ingående på konkreta förhållanden än
den av kommitterade förebragta.
Sedan kommitterade upptagit frågan om kvinnas behörighet att innehava
prästerlig och annan kyrklig tjänst till mera ingående behandling,
avgavs år 1923 betänkande och förslag i ämnet. I sin allmänna motivering
anförde kommitterade bland annat följande.
När kommitterade nu hava att slutligt angiva sin ställning till frågan örn
kvinnors tillträde till prästerliga tjänster, må först framhållas, att enligt
kommitterades mening den avgörande synpunkten här ännu mindre än beträffande
statstjänster i allmänhet bör vara tillgodoseendet av ett abstrakt
likställighetssträvande. Framför allt bör hänsyn tagas till de samhälleliga
intressen, som beröras av denna fråga. Avgörande måste vara, huruvida
förutsättningar finnas för att kvinnan i kyrkans tjänst skall kunna fylla de
krav, som ä-ro förenade med det prästerliga kallet. Och bedömandet härav
blir otvivelaktigt i väsentliga avseenden ett annat än då frågan gäller de
flesta andra verksamhetsområden på grund av den särställning, de prästerliga
tjänsterna i många hänseenden intaga. Med hänsyn till den personliga
hågen och kallelsen, vilkas särskilda betydelse för ett rätt fyllande av prästens
uppgift icke torde bestridas, kunna väl män och kvinnor helt jämställas.
Ej heller i fråga örn de personliga förutsättningarna för handhavandet
av flertalet prästerliga ämbetsuppgifter torde finnas tillräcklig anledning
att göra en åtskillnad mellan män och kvinnor. I den mån de fysiska
krafterna därvid äro av direkt betydelse gäller härutinnan detsamma
som i fråga om många andra slag av offentlig verksamhet. Betänkligheter
i nämnda hänseende torde också väsentligen undanröjas genom de inskränkningar
i kvinnas rätt att innehava prästerlig tjänst, vilka kommitterade i det
följande komma att föreslå. Av större vikt liro emellertid de hänsyn, som
mäste lagas till den allmänna och folkliga uppfattningen av prästens ställning.
—
Då kyrkan såsom religionsvårdande institution icke i första hand framträder
såsom ett ämbetsverk, kan man där icke, såsom t. ex. inom post eller
telegraf, hell enkelt dekretera om kvinnas rätt till anställning och befordran.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
friheten i personligt hänseende är på det kyrkliga området genomförd i en
helt annan utsträckning än på andra områden av samhällslivet. Ingen
hängas att gå i kyrkan, men därav följer, att det personliga momentet inom
kyrkan spelar en mycket stor roll och därmed också det personliga förtroendeförhållandet.
Det lärer näppeligen från något håll förnekas, att ett framgångsrikt utövande
av prästens ämbetsgärning i hög grad betingas av hans ställning till
den menighet, inom vilken han har att verka. Det är härvid icke fråga endast
örn det rent personliga förhållandet eller de individuella förutsättningarna
att vinna aktning och förtroende inom församlingen. Måhända
ännu mer inverkar uppfattningen av prästens ämbete och hans uppgift att
vara den främste vårdaren av de religiösa intressena inom den honom givna
verksamhetskretsen. Sedan urgammal tid torde inom vida lager av befolkningen,
i synnerhet å landsbygden, denna uppfattning vara i viss mån präglad
av föreställningar, som hava sin rot i den religiösa känslan. För en
sådan föreställning ligger det nära att även åt det av kyrkans ordning,
vilket blott är form och yttre skick, giva helgden av religiösa institutioner,
bundna av bibliska föreskrifter eller vördnadsvärda kyrkliga traditioner.
Härav förklaras, att tanken på ett prästerskap, som i sig innesluter även
kvinnor, på många håll röner ett bestämt motstånd, vilket lägger huvudvikten
vid en sådan reforms förmenta oförenlighet med den kristna kyrkans
lära och grundsatser. Hur en dylik opinion än må bedömas, torde det icke
kunna betvivlas, att alltför ovarsamma försök till dess brytande kunna vara
ägnade att framkalla rörelse och söndring av den art, att för det kyrkliga
livet icke någon vinning utan tvärtom skada bleve reformens verkan. Många
tecken tyda dock på att i detta avseende en friare uppfattning börjat tränga
igenom. I den mån en dylik åskådning vinner en allmännare utbredning
inom de kyrkliga menigheterna undanröjes det förnämsta hindret för att
medgiva kvinna behörighet till utövandet av prästämbetet.
En annan orsak till att uppfattningen på sina håll endast med en viss
svårighet kan göra sig förtrogen med tanken på kvinnliga präster, torde
kunna sökas däri, att under gångna tider prästen, i synnerhet å landsbygden,
ofta uppbar en väsentlig del av kommunens administrativa och representativa
uppgifter samt framstod såsom en bygdens förtroendeman ej blott
i andliga utan ock i världsliga ting. Under den tid och de förhållanden,
som härmed åsyftas, var det uteslutet att en kvinna skulle kunna intaga en
dylik ställning; kvinnornas deltagande i vården av offentliga angelägenheter
tillhör ett senare tidsskede. Förhållandena hava härutinnan i mångt och
mycket förändrats, men inom landsbefolkningen torde hos många leva kvar
en uppfattning örn prästens uppgift och ställning i allmänhet, vilken bidrager
till att ställa dem främmande för tanken att prästen skulle kunna
vara en kvinna.
Sannolikt måste man utgå från den uppfattning, att opinionen inom flertalet
svenska församlingar ännu ställer sig avvisande mot kvinnliga präster.
I den mån motståndet är grundat på en strävan att värna om vissa mera
instinktivt fattade värden, kan det--- — icke mötas enbart med rationella
argument. Och då det bär gäller ett område, det religiösa, där just känslolivet
intager en central plats, är det mer än eljest angeläget att visa hänsyn
mot en opinion, som väsentligen grundas på känsla och instinkt.
Det spörsmålet uppställer sig då, om det måhända vore riktigast att avföra
frågan om kvinnliga präster från dagordningen till en tid, då försam
-
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
5
lingarna själva begärde kvinnliga präster. Häremot kan dock anföras, att
man icke väntade med att införa diakonisstjänsten, till dess församlingarna
begärde en diakonissa. Diakonissan fick tillfälle att i de församlingar, där
motstånd icke mötte, visa vad genom henne kunde uträttas. Motståndet mot
det nya ämbetet försvann i samma mån diakonissorna utövade sin verksamhet.
På analogt sätt förhåller det sig utan tvivel med frågan om kvinnliga
präster. Församlingarnas ställning till denna fråga kan endast i ringa
mån påverkas genom principskäl och än mindre genom maktspråk, utan
blott därigenom, att kvinnan får tillfälle att visa vad hon duger till såsom
präst. Att utstaka de gränser, inom vilka detta bör medgivas, är utan tvivel
en ömtålig och svårlöst uppgift. En nödig varsamhet torde kräva, icke att
man helt avstår från att för kvinnor öppna tillfälle att utöva prästerlig verksamhet,
men väl att man vid reformens genomförande, åtminstone till en
början, inskränker denna verksamhet till sådana områden, där otvivelaktigt
förutsättningar finnas för att den skall kunna vara till verkligt gagn.---
Prästämbetet är brännpunkten i det kyrkliga arbetet. Det ger rikast tillfällen
till religiös påverkan av andra. Från kyrkans synpunkt måste det
således vara önskvärt, att de personer, vilka äga håg och fallenhet, med ett
ord de inre och yttre betingelserna, för det arbete i kyrkans tjänst, vilket
för henne är det centrala, ägna sig åt det prästerliga kallet. Inom kyrkan
har städse funnits varmt intresse för att varje ung man, som har håg och
fallenhet för prästerlig verksamhet, skall kunna nå det mål, vartill hans
inre kallelse och hans begåvning draga honom. Bestämmande har därvid
varit övertygelsen, att den, som har den inre kallelsen och den däremot
svarande yttre fallenheten, också har en gärning att utföra såsom präst. I
och för sig bör tydligen detta gälla ej mindre om kvinna än om man. Något
skäl av principiell natur, varför icke den kvinna, som har håg och fallenhet
för den prästerliga gärningen, skulle kunna intaga den plats, där hon har
de rikaste möjligheterna att arbeta i kyrkans religiösa uppgift, torde icke
kunna förebringas. Från kyrkans egen synpunkt måste det te sig som en
misshushållning, örn hon icke skulle utnyttja den dynamiska kraft, som ligger
i ett med fallenhet förenat starkt kallelsemedvetande.
Vad kvinnans fallenhet för den religiösa uppgiften i prästgärningen angår,
är hennes begåvning visserligen icke i allmänhet likartad med mannens. Men
detta förhållande torde icke i och för sig kunna brukas såsom argument mot
att bereda kvinnor tillträde till prästämbetet. Betraktas det moderliga draget
såsom något specifikt kvinnligt, torde kvinnan just i denna sin egenskap
äga en förutsättning att göra sin säregna insats i det arbete, kyrkan utför
genom sina präster, ty modersvård och själavård lia i alla tider hört nära
samman.
Tydligen kan man icke med visshet förutsäga, hur kvinnans framträdande
såsom präst kan utfalla. Presumtionen, med hänsyn till vad kvinnan,
särskilt under det sista århundradet, uträttat på det kyrkliga arbetsfältet,
talar dock avgjort till kvinnans förmån. Den erfarenhet, som, örn ock sparsamt,
föreligger från andra länder örn kvinnors verksamhet såsom präster,
är också av sådan art, att den stöder förhoppningarna örn ett för kyrkan
värdefullt resultat av den ifrågasatta reformen-----.
Såsom en ytterligare synpunkt må slutligen framhållas, hur det för den
enskilda kvinnan — säkerligen i högre grad än då det gäller andra värv —
kan kännas synnerligen hårt, om hon hindras alt ställa sina krafter i kyrkans
tjänst på det sätt, som bäst motsvarar hennes egenart. På många håll,
opaginerad Kontrollera mot PDF
c
Första lagutskottets utlåtande nr S.
där motståndet mot kvinnliga präster bottnar förnämligast i hänsyn till en
vördnadsvärd kyrklig tradition, torde också ansvarskänslan inför en människa,
som drives av en med fallenhet förenad inre kallelse, komma att väga
tungt gent emot obenägenheten att på detta område beträda vägar, vilka
ännu framstå som nya och obekanta.
Örn det alltså måste anses föreligga principiella skäl för att den prästerliga
banan öppnas för kvinnor, göra sig dessa skäl med särskild styrka gällande
i vad angår vissa prästerliga befattningar, där det enligt kommitterades
mening är sannolikt och lämpligt, att kvinnor till en början finna ett
levnadskall.
Det är uppenbart, att nutidens komplicerade förhållanden kommit att
medföra en differentiering av det prästerliga arbetet. Inom storstadsförsamlingar
eller industriella församlingar torde man kunna tänka sig, att en
kvinnlig präst med hänsyn till en del av församlingens kvinnliga element
skall kunna nå längre än en manlig präst. En kvinnlig präst torde i den
enskilda själavården lia större möjligheter att i själavårdande syfte komma
personligen nära t. ex. vid en stor fabrik arbetande kvinnor. Den själavårdande
hjälpen kommer nämligen ofta att möjliggöras genom att man bringar
hjälp i råd och dåd i rent personliga, kanske yttre omständigheter, och att
räcka dylik hjälp i förevarande fall ligger onekligen en kvinna närmare än
en man. Den erfarenhet, man haft av kvinnans arbete i kristendomsundervisningens
tjänst, ger vidare vid handen, alt en kvinnlig präst i många fall
skulle nå goda resultat vid konfirmationsundervisningen, där en manlig
präst, just därför att han är man, icke kan finna de rent personliga anknytningar,
vilka ofta bilda en förutsättning för en konfirmandberedelse, som
vill nå sitt djupaste syfte. Man kan slutligen tänka på själavårdande uppgifter
av mera speciell natur, såsom vid kvinnliga korrektionsanstalter, vid
vissa sjukhus, där en kvinnlig präst just såsom sådan kan ha större förutsättningar
än en manlig präst. Erhåller kvinna rätt att prästvigas, torde
det kunna antagas, att hon kommer att användas just för uppgifter av nu
antydd art. Då speciella platser för kvinnliga präster icke lära ifrågakomma,
måste emellertid genom generell lagstiftning plats inom den nuvarande
kyrkoorganisationen beredas de kvinnliga prästerna.
Den insats en kvinna i sist berörda fall skulle kunna göra är beroende av
att hon är präst. Det torde icke med framgång kunna göras gällande, att hon
skulle kunna göra samma insats, därest hon utan att vara präst blott vore
biträdande hjälp till präst. Därmed är icke sagt, att icke dylika biträdande
krafter vore av stort värde. Det kan visserligen icke tillkomma kommitterade
att till behandling upptaga det vittomfattande spörsmålet, huruvida eller på
vad sätt förändringar inom den nuvarande kyrkliga organisationen böra
komma till stånd. Den föreliggande utredningen lärer icke kunna sträckas
längre än till att avse frågan, huruvida inom den nuvarande organisationens
ram kvinnor kunna lämnas tillträde till kyrkliga tjänster. På vissa håll, där
intresset för att kvinnor må erhålla tillträde till prästämbetet är stort, synes
framträda en benägenhet att avvisa varje sammanhang mellan denna fråga
och tanken på nya kyrkliga tjänster, i första hand avsedda för kvinnor. Utan
tvivel har man i ett dylikt sammanställande av frågorna velat se en fara för
att kvinnornas tillträde till prästämbetet därigenom .skulle försvåras och
kvinnorna bliva hänvisade till att i kyrkans tjänst intaga en underordnad
eller tillbakasatt ställning. Kommitterade kunna dock ej biträda en sådan
uppfattning. Ar det nämligen för kyrkan till gagn att kunna på olika sätt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
i
laga kvinnliga krafter i anspråk och är det för kvinnor med olika håg och
fallenhet ett behov att tjäna kyrkan, lära alla utvägar böra hållas öppna för
att kvinnans kyrkliga arbete skall på det bästa och mest fruktbärande sätt
kunna tillgodogöras. Detta mål torde, om hänsyn tages till de faktiska förhållandena
och alla föreliggande praktiska svårigheter, icke uppnås enbart
genom ett medgivande för kvinna att utöva prästämbetet, lika visst som det
icke vinnes, därest man på grund av inrättandet av något företrädesvis för
kvinnor avsett församlingsämbete anser sig böra uppgiva tanken på kvinnas
tillträde till prästämbetet.
Vid kommitterades betänkande fanns fogat förslag till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig
tjänst. Förslaget innehöll en allmän regel örn behörighet för kvinna att erhålla
prästvigning samt att bekläda prästerlig tjänst. Dock skulle kvinna
ej få förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst
i annan församling än sådan, i vilken funnes minst två prästerliga tjänster
och av dessa tjänster minst en hade manlig innehavare. Kvinna skulle ej
heller få innehava prästerlig tjänst, med vilken vore förenad skyldighet att
tjänstgöra vid armén eller marinen, eller prästerlig tjänst vid fångvårdsanstalt,
allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning,
såvida anstalten vore avsedd huvudsakligen för män eller manliga
minderåriga. Innan förordnande till prästerlig Ijänstgöring i församling meddelades
kvinna, skulle domkapitlet inhämta yttrande av vederbörande kyrkoråd.
I fråga örn behörighet att innehava kyrklig tjänst, vilken icke vore att
hänföra till prästerlig tjänst, skulle kvinna vara likställd med man. Därjämte
föreslogo kommitterade vissa ändringar i då gällande lag angående tillsättning
av prästerliga tjänster.
Kommitterades förslag i förevarande del avstyrktes i allmänhet av de
kyrkliga myndigheterna och föranledde ingen lagstiftning i frågan.
År 1938 blev frågan om kvinnas tillträde lill prästerlig tjänst åter föremål
för debatt. Orsaken till att frågan då aktualiserades var närmast att
man i Norge tagit upp problemet till behandling. 1 Norge hade sedan 1936
en kommitté varit sysselsatt med utredning av frågan om en särskild kvinnlig
tjänst i norska kyrkan. År 1938, då förslag till lag angående kvinnors anställning
i statstjänst framlades i Norge, framfördes särskilt från kvinnohåll
det kravet, att kvinnor även skulle få tillträde till prästämbetet. Genom lag
den 24 juni 1938 tillerkändes också i princip kvinna samma behörighet som
man att erhålla anställning i norsk statstjänst. Beträffande de kyrkliga tjänsterna
stadgades dock alt kvinna icke horde utnämnas till präst, örn församlingen
av principiella skäl motsatte sig det.
1 en skrivelse till Kungl. Majit den 5 maj 1938 hemställde sex kvinnoorganisationer,
att frågan örn kvinnors tillträde till prästämbetet måtte upptagas
till utredning. 1 skrivelsen betonades särskilt att kyrkan icke borde fylla sitt
8
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
behov av kvinnlig arbetskraft genom att skapa ett särskilt kyrkligt ämbete
för kvinnor utan rätt till sakramentsförvaltning. Kvinnor borde beredas tillträde
till samtliga slag av prästerliga tjänster.
Vid 1938 års kyrkomöte väcktes av herr Björkquist en motion vari hemställdes
om utredning rörande de frågor, som sammanhängde med inrättandet
av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan.
Första tillfälliga utskottet, sorn tillstyrkte motionärens förslag, anförde i
sitt betänkande nr 9 bland annat följande.
Beträffande arten av den föreslagna tjänsten har motionären antytt tre
möjligheter: 1) kvinnans tillträde till prästämbetet i huvudsaklig överensstämmelse
med det av ovannämnda sakkunniga år 1923 framlagda lagförslaget;
2) det kvinnliga diakonatets utveckling till att omfatta jämväl församlings-
och anstaltstjänst med väsentligen själavårdande och evangelisatoriska
uppgifter; samt 3) en helt ny, icke prästerlig kvinnlig tjänst för förkunnelse,
undervisning och .själavård.
Enligt utskottets uppfattning kunna inga avgörande principskäl anföras
varför icke kvinnan skulle lämnas tillträde till prästämbetet för att här utföra
den gärning i kyrkans tjänst, vartill hennes särskilda gåvor hänvisa
henne. Men då meningarna i denna fråga äro synnerligen delade i vår kyrka
och då kvinnans tillträde till prästämbetet på många håll skulle möta allvarliga
betänkligheter, anser utskottet, att den sak det här gäller — den
kvinnliga tjänsten — icke skulle gagnas, örn man nu ginge fram på denna
linje. 1 likhet med motionären är utskottet av den meningen, att vi i vår kyrka
vore föga betjänta av en prästtjänst, som påtvingades församlingarna mot
deras eller många församlingsmedlemmars vilja.
Icke heller synes en utbyggnad av det kvinnliga diakonatet vara att förorda.
Det framgår av det anförda, att det här är fråga örn en tjänst med
uppgifter av väsentligen annan art än diakonissans. Det skulle förändra hela
diakonisstjänstens karaktär och spränga ramen för detta viktiga och särskilda
kall, om man sökte fylla det förefintliga behovet av nya kvinnliga arbetare
inom kyrkan genom specialutbildade diakonissor. Redan den omständigheten,
att den tjänst, det här är fråga örn, otvivelaktigt kräver en utbildning,
jämställd med prästens, gör denna väg oframkomlig. En lösning av
problemet genom utbyggnad av det kvinnliga diakonatet anser därför utskottet
utesluten, såframt det syfte skall nås, som i motionen avses och i vilket
utskottet instämmer.
I likhet med motionären stannar därför utskottet inför det tredje av de
uppställda alternativen och förordar en utredning, som tager sikte på inrättandet
av en särskild kvinnlig tjänst i kyrkan. Då det här är fråga örn något
nytt och oprövat, bör enligt utskottets mening en kommande utredning från
början begränsas till att i första rummet taga sikte på sådana uppgifter i
kyrkan, som närmast kunna komma i fråga för en kvinnlig kyrklig tjänst.
Utskottet tänker härvid icke blott på behovet av kvinnliga resesekreterare
inom stiften, kvinnliga själasörjare vid sjukhus, fängelser och uppfostringsanstalter
m. m. utan även och framför allt på behovet av dylik kvinnlig
hjälp i församlingstjänst, med uppgift alt biträda vid ordets förkunnelse,
i konfirmationsundervisningen, i själavården, i barn- och ungdomsverksamheten,
i bildningsarbetet samt i socialt arbete och arbete för mission.
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
9
Efter en långvarig debatt beslöt kyrkomötet —- i enlighet nied ett av biskop
Rodhe framställt yrkande — att i underdånig skrivelse anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande behovet, respektive inrättandet
av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan, med hänsyn tagen jämväl till
det arbete, som diakonissan för närvarande utförde inom vår kyrka, samt
för kyrkomötet framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda.
I det av kvinnoarbetskommittén år 1938 avgivna betänkandet angående
gift kvinnas förvärvsarbete m. m. behandlades även frågan örn kvinnas behörighet
till prästerliga tjänster. Kommittén hänvisade till 1923 års betänkande
och ansåg det överflödigt att frågan skulle behöva ytterligare utredas
i hela dess vidd. Däremot fann kommittén det angeläget att en prövning av
opinionsläget komme till stånd, då förhållandena i detta hänseende i betydande
utsträckning torde lia förändrat sig sedan 1923 års betänkande avgavs.
Kommittén anförde vidare bland annat följande.
ö Motiveringen för kraven på prästämbetenas öppnande för kvinnor kan icke
såsom vad gäller andra tjänster främst härledas ur ett allmänt resonemang
örn likställighet vid konkurrens örn tjänster. Andra hänsyn måste väga tyngre.
Sålunda är för detta arbete kallelsesynpunkten särskilt betydelsefull, önskan
att ägna sig åt ett arbete i kyrkans tjänst måste sannolikt mer än för annat
arbete betraktas såsom grundad i ett personligt kallelsemedvetande. De kvinnor,
som söka tillträde till dessa tjänster, grunda heller icke denna sin avsikt
på några abstrakta likställighetskrav utan på önskan att få möjligheter
att förverkliga en kallelse och att få utöva en gärning, i vilken de mena sig
bäst kunna tjäna sin tro och för vilken de utbildat sig.
Vid varje analys av olika ämbetsaspiranters behörighet måste emellertid
jämsides med de arbetssökande människornas synpunkter även anläggas synpunkterna
örn vad sjäiva arbetet har att vinna eller att förlora på att en förändring
tillätes i fråga örn dess rekrytering. I detta hänseende bliva avvägandena
betydligt mer romplicerade.
Skälen mot kvinnors lämplighet för prästgärningen ha i den svenska statskyrkan
i allmänhet säll m givits teoretisk grundval eller rent religiös begrundning,
utan de hava så gott som regelbundet bestått i hänvisningar till
opinionen. Då andra kyri or icke lika mycket som vår statskyrka avstängt
kvinnor från delaktighet i jälasörjande och förkunnande gärning, har emellertid
fran auktoritativt håll denna inställning sällan framburits såsom slutgiltig
och absolut, utan mai har mera ställt i förgrunden, att tiden och församlingsmentaliteten
icke vere mogen för att mottaga kvinnliga präster.
Endast enstaka röster inom den kyrkliga världen hava höjts för åsikten,
att mera sakligt eller religiöst bärande grunder skulle motivera kvinnornas
fortsatta avstående från kyrklig ämbetsutövning. Sålunda har understundom
den uppfattningen gjort sig gällande, alt kvinnor icke skulle kunna anförtros
förvaltandet av sakramenten och eventuellt icke heller företrädandet av församlingen
inför Gud i altin tjänsten. Emellertid iir motiveringen därmed icke
uttryckt utan endast antydd. Den torde böra förås tillbaka på ett känslomotstånd,
vilket i sin tur vilar på vissa endast halvmedvelna föreställningar örn
kvinnors mindre värdighet. I allmänhet har del tvärtom uttryckligen framhävts,
alt från evangelisk ståndpunkt inga hinder kunna föreiigga.---
Mildrig till riksdagens protokoll 11M. .9 sami. 1 avd. Nr 8.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
Utskottet.
Å andra sidan har man att fråga, vilka särskilda fördelar skulle vinnas
med kvinnors tillträde till prästämbetena. Dessa fördelar torde vara att söka
i två olika avseenden, nämligen dels inom det kyrkliga arbetet självt och
dels för opinionsbildningen. I det förra hänseendet har man framhävt, hur
kyrkan skulle kunna vinna ökad kontakt med folkgimpper, som på grund av
förändrade tidsförhållanden känna ett visst främlingskap inför kyrkans förkunnelse
och uppbyggnad. Vidare skulle bland kvinnor vara att söka en ny
och lämplig arbetskraft för vissa själavårdande uppgifter, för vilka tidens
behov alltmer framträda. I detta samband kan påminnas om, hurusom kvinnor
ådagalagt sin lämplighet under den utveckling till personligt vårdande
och fostrande arbete, som alltmer blir innebörden i de sociala institutionerna.
I fråga örn opinionsbildningen skulle en dylik utveckling bidraga till en höjd
värdering av kvinnan i allmänhet.
Med hänsyn till angivna skäl och till det förändrade tidsläget ansåg kommittén
det angeläget, att frågan örn kvinnors tillträde till prästerliga tjänster
med det snaraste bringades till sin lösning.
De olika framställningarna i ämnet under år 1938 hava icke föranlett någon
åtgärd.
Här må även anmärkas att 1936 års kyrkomöte i skrivelse till Kungl. Majit
anhöll, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärd i syfte, att kvinna måtte bliva
behörig att utan särskilt tillstånd söka och innehava klockarsyssla, som vore
förenad med organist- eller kantorsbefattning eller med båda dessa befattningar.
Icke heller denna framställning hav föranlett någon åtgärd.
Till utskottet har i anledning av förevarande motion inkommit en skrivelse
från Akademiskt bildade kvinnors förening, Kristna kvinnors samarbetskommitté,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremerförbundet,
Svenska kvinnornas nationalförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund.
Den ännu gällande 1686 års kyrkolag utgår från den förutsättningen att
endast man kan innehava prästerlig tjänst. Beträffande övriga kyrkliga
tjänster, såsom organistbefattningar, har däremot principen örn likställighet
mellan man och kvinna i viss utsträckning genomförts.
Enligt lagen den 15 juni 1945 om kvinnas behörighet att innehava statstjänst
eller annat allmänt uppdrag skall kvinna äga lika behörighet som
man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat
allmänt uppdrag. Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig
eller annan kyrklig tjänst skall emellertid gälla vad därom särskilt stadgas.
I motionen yrkas nu under hänvisning till ovannämnda undantagsstadgande
i behörighetslagen en allsidig utredning av frågan om kvinnas behörighet
till prästämbete eller inrättande av annat kyrkligt ämbete för
kvinnor.
Vad först angår frågan om kvinnas behörighet till prästämbete torde
Första lagutskottets utlåtande nr 8.
11
numera den åsikten vara förhärskande att några religiösa principskäl icke
föreligga mot att kvinna erhåller tillträde till dylik befattning. Utskottet,
som är av samma uppfattning, anser under sådana förhållanden konsekvensen
av 1945 års behörighetslagstiftning fordra att även frågan om kvinnas
rätt att innehava prästämbete upptages till prövning och förordar alltså
att en utredning härom kommer lill stånd.
Utskottet är medvetet om att man på många håll hyser betänkligheter
mot tanken på kvinnliga präster. .Särskilt har tvekan yppats om lämpligheten
av att giva man och kvinna full likställighet i fråga örn rätt att innehava
tjänst som församlingspräst i de församlingar, där det endast
finnes en sådan tjänst. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
lia dessa och liknande spörsmål ingående behandlats i det år 1923 avgivna
betänkandet om kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan
kyrklig tjänst. Utskottet förutsätter att vad i detta betänkande anförts
kommer att övervägas vid den blivande utredningen.
Vad därefter angår frågan om ett särskilt kyrkligt ämbete, som för kvinnornas
vidkommande skulle ersätta prästämbetet, må framhållas att inrättande
av ett dylikt ämbete skulle stå i strid med den till grund för behörighetslagen
liggande principen om likställighet mellan man och kvinna.
Utskottet anser det angeläget att den av utskottet förordade utredningen
kommer att omfatta frågan om kvinnas tillräde till de kyrkliga ämbeten och
tjänster som för närvarande äro undantagna från behörighetslagens tillämplighetsområde.
Utredningen synes därför böra avse frågan örn kvinnas behörighet
till kyrkliga ämbeten och tjänster överhuvud.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,
11: 173, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan örn kvinnas behörighet
till kyrkliga ämbeten och tjänster samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 5 mars 1946.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid delta ärendes behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Bergguist, Karl Emil Johanson, Westman,
Ahlkvist, Löthner, Olofsson* och William Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner oell Olsson i Mellerud,
fru Gustafson, herrar Landgren. Bylander oell Sveningsson sami fröken
Öberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945
641002
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:67 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. a1 i texten