Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.

1946-03-05 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1946:8, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av

frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 173,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johnsson i Stockholm

yrkat, att riksdagen ville besluta hemställa hos Kungl. Majit om en allsidig

utredning av frågan örn kvinnas behörighet till prästämbete eller inrättande

av annat kyrkligt ämbete för kvinnor.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört bland annat följande.

Genom de ändringar i behörighetslagen, som under förra årets riksdag

antogos, återstår nu endast ett offentligt ämbete, till vilket tillträde är genom

lag förhindrat för kvinnor, nämligen prästämbetet.

Tusenårig tradition och en mängd andra hänsyn av olika tyngd göra

frågan om upphävande av den gamla ordningen ytterst komplicerad. Många

anse en sådan lösning otänkbar, andra att tiden icke är mogen för dess genomförande.

Åter andra rekommendera tillskapandet av ett särskilt kyrkligt

ämbete för kvinnor för att dymedelst tillvarataga dessas vilja och duglighet

till kyrklig själavårdstjänst.

Under alla förhållanden är frågan mogen för en allvarlig prövning. En

mycket utbredd och medveten kvinnoopinion kräver detta, icke bara för likställighetens

skull utan med motivering att kvinnorna skulle tillföra den

kyrkliga förkunnelsen och själavården förnyande och bestående värden.

Kyrkan själv bör vara angelägen att icke stå emot denna sak, örn tidsläget

verkligen kräver den och om den skulle kunna väntas bli till båtnad för det

religiösa livet och därmed pånyttföda de påtagligt sinande moraliska flödena

i vårt folk.

Då kyrkomötet på Kungl. Maj:ts kallelse sammanträder till hösten, vore

det för dess eventuella behandling av frågan av värde, örn riksdagen på något

sätt givit sin inställning till känna.

Gällande bestämmelser örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller

annat allmänt uppdrag finnas dels i § 28 regeringsformen, dels ock i en med

stöd av denna paragraf utfärdad lag.

I § 28 regeringsformen stadgas, att Konungen äger att i statsrådet utnämna

och befordra infödda svenska män till alla de ämbeten och tjänster,

högre och lägre, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakter därå

utfärdar. Till ifrågavarande befattningar må även kvinnor kunna utnämnas

och befordras med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen

godkänts. Detta gäller dock icke örn prästerliga tjänster; till sådana

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 1 avd. Nr 8.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

må kvinnor ej utnämnas med mindre annorledes blivit bestämt i den ordning

§ 87 mom. 2 regeringsformen stadgar, d. v. s. genom särskild lag, stiftad

såsom kyrkolag av Konung och riksdag samfällt och med samtycke av

kyrkomötet.

Vid 1945 års riksdag antogs såsom vilande ett förslag till ändring i § 28

regeringsformen, enligt vilket åtskillnaden mellan män och kvinnor i

avseende å tillträde till ämbeten och tjänster kommer att helt bortfalla,

dock att angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig tjänst

fortfarande skall gälla vad därom särskilt stadgas. Samtidigt antogs med

stöd av regeringsformen § 28 en ny lag örn kvinnas behörighet att innehava

statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Enligt denna lag, som gäller

till dess grundlagsändringen träder i kraft, skall kvinna äga lika behörighet

som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst

eller annat allmänt uppdrag; dock att angående kvinnas behörighet att

innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst skall gälla vad därom särskilt

stadgas.

Någon särskild lagstiftning reglerande kvinnas behörighet att innehava

prästerlig eller annan kyrklig tjänst finnes icke. Den ännu gällande kyrkolagen

av år 1686 utgår från den förutsättningen att endast män kunna

innehava prästerliga tjänster. I fråga om övriga kyrkliga befattningar utfärdades

redan år 1861 en kungl, kungörelse angående rätt att antaga

kvinna till förestående av organistbefattning, där denna ej är med klockarsyssla

förenad. Klockaretjänsterna äro alltjämt förbehållna män. Kungl.

Maj:t torde emellertid så gott som undantagslöst bevilja kvinnor dispens

att söka dylik tjänst.

Frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst har vid olika tillfällen

varit föremål för utredning och debatt. Sålunda behandlades frågan

vid en biskopskonferens år 1919, varvid fattades en resolution av följande

lydelse: »Då förslag örn kvinnors anställande såsom präster framkommit

och då enligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksamhetsformer

icke kunna åt kvinnor överlämnas, men att å andra sidan

skäl finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst,

så finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.

»

Den tillsatta nämnden framlade den begärda utredningen vid ny biskopskonferens

år 1920. Frågan gjordes därvid till föremål för ett ingående uttalande.

Särskilt betonades diakonissans betydelsefulla gärning.

År 1919 tillkallade chefen för justitiedepartementet fyra personer att

såsom sakkunniga biträda inom departementet med utredning av frågan

om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till

civil statstjänst. I ett år 1920 avgivet betänkande behandlade de kommitterade

bland annat frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

3

ur allmänna synpunkter. I en särskild sammanfattning uttalades den uppfattningen,

att genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadgas dels

att kvinna skulle kunna prästvigas och dels att kvinna skulle äga behörighet

att innehava prästerlig tjänst, dock med den inskränkning, att kvinnlig

präst icke skulle kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings

vilja. Detta uttalande avsåg icke att från kommitterades sida utgöra

en slutlig eller uttömmande behandling av ämnet. I vissa med anledning

av kommitterades betänkande avgivna yttranden berördes emellertid

frågan i hela dess vidd. Teologiska fakulteten i Lund uttalade sålunda

enhälligt sin livliga övertygelse om värdet av ökat kvinnligt arbete i kyrkans

tjänst samt sin uppfattning, att från evangeliskt-kristlig ståndpunkt

intet principiellt hinder förelåge för kvinnans tillträde till prästämbetet.

Då emellertid kommitterade icke tillräckligt beaktat de stora svårigheter

av praktisk art, som uppstode, när det gällde kvinnlig prästs anställning,

avstyrkte fakulteten förslaget i dess föreliggande avfattning samt påpekade

behovet av en utredning, vida mer ingående på konkreta förhållanden än

den av kommitterade förebragta.

Sedan kommitterade upptagit frågan om kvinnas behörighet att innehava

prästerlig och annan kyrklig tjänst till mera ingående behandling,

avgavs år 1923 betänkande och förslag i ämnet. I sin allmänna motivering

anförde kommitterade bland annat följande.

När kommitterade nu hava att slutligt angiva sin ställning till frågan örn

kvinnors tillträde till prästerliga tjänster, må först framhållas, att enligt

kommitterades mening den avgörande synpunkten här ännu mindre än beträffande

statstjänster i allmänhet bör vara tillgodoseendet av ett abstrakt

likställighetssträvande. Framför allt bör hänsyn tagas till de samhälleliga

intressen, som beröras av denna fråga. Avgörande måste vara, huruvida

förutsättningar finnas för att kvinnan i kyrkans tjänst skall kunna fylla de

krav, som ä-ro förenade med det prästerliga kallet. Och bedömandet härav

blir otvivelaktigt i väsentliga avseenden ett annat än då frågan gäller de

flesta andra verksamhetsområden på grund av den särställning, de prästerliga

tjänsterna i många hänseenden intaga. Med hänsyn till den personliga

hågen och kallelsen, vilkas särskilda betydelse för ett rätt fyllande av prästens

uppgift icke torde bestridas, kunna väl män och kvinnor helt jämställas.

Ej heller i fråga örn de personliga förutsättningarna för handhavandet

av flertalet prästerliga ämbetsuppgifter torde finnas tillräcklig anledning

att göra en åtskillnad mellan män och kvinnor. I den mån de fysiska

krafterna därvid äro av direkt betydelse gäller härutinnan detsamma

som i fråga om många andra slag av offentlig verksamhet. Betänkligheter

i nämnda hänseende torde också väsentligen undanröjas genom de inskränkningar

i kvinnas rätt att innehava prästerlig tjänst, vilka kommitterade i det

följande komma att föreslå. Av större vikt liro emellertid de hänsyn, som

mäste lagas till den allmänna och folkliga uppfattningen av prästens ställning.

—

Då kyrkan såsom religionsvårdande institution icke i första hand framträder

såsom ett ämbetsverk, kan man där icke, såsom t. ex. inom post eller

telegraf, hell enkelt dekretera om kvinnas rätt till anställning och befordran.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

friheten i personligt hänseende är på det kyrkliga området genomförd i en

helt annan utsträckning än på andra områden av samhällslivet. Ingen

hängas att gå i kyrkan, men därav följer, att det personliga momentet inom

kyrkan spelar en mycket stor roll och därmed också det personliga förtroendeförhållandet.

Det lärer näppeligen från något håll förnekas, att ett framgångsrikt utövande

av prästens ämbetsgärning i hög grad betingas av hans ställning till

den menighet, inom vilken han har att verka. Det är härvid icke fråga endast

örn det rent personliga förhållandet eller de individuella förutsättningarna

att vinna aktning och förtroende inom församlingen. Måhända

ännu mer inverkar uppfattningen av prästens ämbete och hans uppgift att

vara den främste vårdaren av de religiösa intressena inom den honom givna

verksamhetskretsen. Sedan urgammal tid torde inom vida lager av befolkningen,

i synnerhet å landsbygden, denna uppfattning vara i viss mån präglad

av föreställningar, som hava sin rot i den religiösa känslan. För en

sådan föreställning ligger det nära att även åt det av kyrkans ordning,

vilket blott är form och yttre skick, giva helgden av religiösa institutioner,

bundna av bibliska föreskrifter eller vördnadsvärda kyrkliga traditioner.

Härav förklaras, att tanken på ett prästerskap, som i sig innesluter även

kvinnor, på många håll röner ett bestämt motstånd, vilket lägger huvudvikten

vid en sådan reforms förmenta oförenlighet med den kristna kyrkans

lära och grundsatser. Hur en dylik opinion än må bedömas, torde det icke

kunna betvivlas, att alltför ovarsamma försök till dess brytande kunna vara

ägnade att framkalla rörelse och söndring av den art, att för det kyrkliga

livet icke någon vinning utan tvärtom skada bleve reformens verkan. Många

tecken tyda dock på att i detta avseende en friare uppfattning börjat tränga

igenom. I den mån en dylik åskådning vinner en allmännare utbredning

inom de kyrkliga menigheterna undanröjes det förnämsta hindret för att

medgiva kvinna behörighet till utövandet av prästämbetet.

En annan orsak till att uppfattningen på sina håll endast med en viss

svårighet kan göra sig förtrogen med tanken på kvinnliga präster, torde

kunna sökas däri, att under gångna tider prästen, i synnerhet å landsbygden,

ofta uppbar en väsentlig del av kommunens administrativa och representativa

uppgifter samt framstod såsom en bygdens förtroendeman ej blott

i andliga utan ock i världsliga ting. Under den tid och de förhållanden,

som härmed åsyftas, var det uteslutet att en kvinna skulle kunna intaga en

dylik ställning; kvinnornas deltagande i vården av offentliga angelägenheter

tillhör ett senare tidsskede. Förhållandena hava härutinnan i mångt och

mycket förändrats, men inom landsbefolkningen torde hos många leva kvar

en uppfattning örn prästens uppgift och ställning i allmänhet, vilken bidrager

till att ställa dem främmande för tanken att prästen skulle kunna

vara en kvinna.

Sannolikt måste man utgå från den uppfattning, att opinionen inom flertalet

svenska församlingar ännu ställer sig avvisande mot kvinnliga präster.

I den mån motståndet är grundat på en strävan att värna om vissa mera

instinktivt fattade värden, kan det--- — icke mötas enbart med rationella

argument. Och då det bär gäller ett område, det religiösa, där just känslolivet

intager en central plats, är det mer än eljest angeläget att visa hänsyn

mot en opinion, som väsentligen grundas på känsla och instinkt.

Det spörsmålet uppställer sig då, om det måhända vore riktigast att avföra

frågan om kvinnliga präster från dagordningen till en tid, då försam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

5

lingarna själva begärde kvinnliga präster. Häremot kan dock anföras, att

man icke väntade med att införa diakonisstjänsten, till dess församlingarna

begärde en diakonissa. Diakonissan fick tillfälle att i de församlingar, där

motstånd icke mötte, visa vad genom henne kunde uträttas. Motståndet mot

det nya ämbetet försvann i samma mån diakonissorna utövade sin verksamhet.

På analogt sätt förhåller det sig utan tvivel med frågan om kvinnliga

präster. Församlingarnas ställning till denna fråga kan endast i ringa

mån påverkas genom principskäl och än mindre genom maktspråk, utan

blott därigenom, att kvinnan får tillfälle att visa vad hon duger till såsom

präst. Att utstaka de gränser, inom vilka detta bör medgivas, är utan tvivel

en ömtålig och svårlöst uppgift. En nödig varsamhet torde kräva, icke att

man helt avstår från att för kvinnor öppna tillfälle att utöva prästerlig verksamhet,

men väl att man vid reformens genomförande, åtminstone till en

början, inskränker denna verksamhet till sådana områden, där otvivelaktigt

förutsättningar finnas för att den skall kunna vara till verkligt gagn.---

Prästämbetet är brännpunkten i det kyrkliga arbetet. Det ger rikast tillfällen

till religiös påverkan av andra. Från kyrkans synpunkt måste det

således vara önskvärt, att de personer, vilka äga håg och fallenhet, med ett

ord de inre och yttre betingelserna, för det arbete i kyrkans tjänst, vilket

för henne är det centrala, ägna sig åt det prästerliga kallet. Inom kyrkan

har städse funnits varmt intresse för att varje ung man, som har håg och

fallenhet för prästerlig verksamhet, skall kunna nå det mål, vartill hans

inre kallelse och hans begåvning draga honom. Bestämmande har därvid

varit övertygelsen, att den, som har den inre kallelsen och den däremot

svarande yttre fallenheten, också har en gärning att utföra såsom präst. I

och för sig bör tydligen detta gälla ej mindre om kvinna än om man. Något

skäl av principiell natur, varför icke den kvinna, som har håg och fallenhet

för den prästerliga gärningen, skulle kunna intaga den plats, där hon har

de rikaste möjligheterna att arbeta i kyrkans religiösa uppgift, torde icke

kunna förebringas. Från kyrkans egen synpunkt måste det te sig som en

misshushållning, örn hon icke skulle utnyttja den dynamiska kraft, som ligger

i ett med fallenhet förenat starkt kallelsemedvetande.

Vad kvinnans fallenhet för den religiösa uppgiften i prästgärningen angår,

är hennes begåvning visserligen icke i allmänhet likartad med mannens. Men

detta förhållande torde icke i och för sig kunna brukas såsom argument mot

att bereda kvinnor tillträde till prästämbetet. Betraktas det moderliga draget

såsom något specifikt kvinnligt, torde kvinnan just i denna sin egenskap

äga en förutsättning att göra sin säregna insats i det arbete, kyrkan utför

genom sina präster, ty modersvård och själavård lia i alla tider hört nära

samman.

Tydligen kan man icke med visshet förutsäga, hur kvinnans framträdande

såsom präst kan utfalla. Presumtionen, med hänsyn till vad kvinnan,

särskilt under det sista århundradet, uträttat på det kyrkliga arbetsfältet,

talar dock avgjort till kvinnans förmån. Den erfarenhet, som, örn ock sparsamt,

föreligger från andra länder örn kvinnors verksamhet såsom präster,

är också av sådan art, att den stöder förhoppningarna örn ett för kyrkan

värdefullt resultat av den ifrågasatta reformen-----.

Såsom en ytterligare synpunkt må slutligen framhållas, hur det för den

enskilda kvinnan — säkerligen i högre grad än då det gäller andra värv —

kan kännas synnerligen hårt, om hon hindras alt ställa sina krafter i kyrkans

tjänst på det sätt, som bäst motsvarar hennes egenart. På många håll,

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Första lagutskottets utlåtande nr S.

där motståndet mot kvinnliga präster bottnar förnämligast i hänsyn till en

vördnadsvärd kyrklig tradition, torde också ansvarskänslan inför en människa,

som drives av en med fallenhet förenad inre kallelse, komma att väga

tungt gent emot obenägenheten att på detta område beträda vägar, vilka

ännu framstå som nya och obekanta.

Örn det alltså måste anses föreligga principiella skäl för att den prästerliga

banan öppnas för kvinnor, göra sig dessa skäl med särskild styrka gällande

i vad angår vissa prästerliga befattningar, där det enligt kommitterades

mening är sannolikt och lämpligt, att kvinnor till en början finna ett

levnadskall.

Det är uppenbart, att nutidens komplicerade förhållanden kommit att

medföra en differentiering av det prästerliga arbetet. Inom storstadsförsamlingar

eller industriella församlingar torde man kunna tänka sig, att en

kvinnlig präst med hänsyn till en del av församlingens kvinnliga element

skall kunna nå längre än en manlig präst. En kvinnlig präst torde i den

enskilda själavården lia större möjligheter att i själavårdande syfte komma

personligen nära t. ex. vid en stor fabrik arbetande kvinnor. Den själavårdande

hjälpen kommer nämligen ofta att möjliggöras genom att man bringar

hjälp i råd och dåd i rent personliga, kanske yttre omständigheter, och att

räcka dylik hjälp i förevarande fall ligger onekligen en kvinna närmare än

en man. Den erfarenhet, man haft av kvinnans arbete i kristendomsundervisningens

tjänst, ger vidare vid handen, alt en kvinnlig präst i många fall

skulle nå goda resultat vid konfirmationsundervisningen, där en manlig

präst, just därför att han är man, icke kan finna de rent personliga anknytningar,

vilka ofta bilda en förutsättning för en konfirmandberedelse, som

vill nå sitt djupaste syfte. Man kan slutligen tänka på själavårdande uppgifter

av mera speciell natur, såsom vid kvinnliga korrektionsanstalter, vid

vissa sjukhus, där en kvinnlig präst just såsom sådan kan ha större förutsättningar

än en manlig präst. Erhåller kvinna rätt att prästvigas, torde

det kunna antagas, att hon kommer att användas just för uppgifter av nu

antydd art. Då speciella platser för kvinnliga präster icke lära ifrågakomma,

måste emellertid genom generell lagstiftning plats inom den nuvarande

kyrkoorganisationen beredas de kvinnliga prästerna.

Den insats en kvinna i sist berörda fall skulle kunna göra är beroende av

att hon är präst. Det torde icke med framgång kunna göras gällande, att hon

skulle kunna göra samma insats, därest hon utan att vara präst blott vore

biträdande hjälp till präst. Därmed är icke sagt, att icke dylika biträdande

krafter vore av stort värde. Det kan visserligen icke tillkomma kommitterade

att till behandling upptaga det vittomfattande spörsmålet, huruvida eller på

vad sätt förändringar inom den nuvarande kyrkliga organisationen böra

komma till stånd. Den föreliggande utredningen lärer icke kunna sträckas

längre än till att avse frågan, huruvida inom den nuvarande organisationens

ram kvinnor kunna lämnas tillträde till kyrkliga tjänster. På vissa håll, där

intresset för att kvinnor må erhålla tillträde till prästämbetet är stort, synes

framträda en benägenhet att avvisa varje sammanhang mellan denna fråga

och tanken på nya kyrkliga tjänster, i första hand avsedda för kvinnor. Utan

tvivel har man i ett dylikt sammanställande av frågorna velat se en fara för

att kvinnornas tillträde till prästämbetet därigenom .skulle försvåras och

kvinnorna bliva hänvisade till att i kyrkans tjänst intaga en underordnad

eller tillbakasatt ställning. Kommitterade kunna dock ej biträda en sådan

uppfattning. Ar det nämligen för kyrkan till gagn att kunna på olika sätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

i

laga kvinnliga krafter i anspråk och är det för kvinnor med olika håg och

fallenhet ett behov att tjäna kyrkan, lära alla utvägar böra hållas öppna för

att kvinnans kyrkliga arbete skall på det bästa och mest fruktbärande sätt

kunna tillgodogöras. Detta mål torde, om hänsyn tages till de faktiska förhållandena

och alla föreliggande praktiska svårigheter, icke uppnås enbart

genom ett medgivande för kvinna att utöva prästämbetet, lika visst som det

icke vinnes, därest man på grund av inrättandet av något företrädesvis för

kvinnor avsett församlingsämbete anser sig böra uppgiva tanken på kvinnas

tillträde till prästämbetet.

Vid kommitterades betänkande fanns fogat förslag till lag innefattande

bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig

tjänst. Förslaget innehöll en allmän regel örn behörighet för kvinna att erhålla

prästvigning samt att bekläda prästerlig tjänst. Dock skulle kvinna

ej få förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst

i annan församling än sådan, i vilken funnes minst två prästerliga tjänster

och av dessa tjänster minst en hade manlig innehavare. Kvinna skulle ej

heller få innehava prästerlig tjänst, med vilken vore förenad skyldighet att

tjänstgöra vid armén eller marinen, eller prästerlig tjänst vid fångvårdsanstalt,

allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning,

såvida anstalten vore avsedd huvudsakligen för män eller manliga

minderåriga. Innan förordnande till prästerlig Ijänstgöring i församling meddelades

kvinna, skulle domkapitlet inhämta yttrande av vederbörande kyrkoråd.

I fråga örn behörighet att innehava kyrklig tjänst, vilken icke vore att

hänföra till prästerlig tjänst, skulle kvinna vara likställd med man. Därjämte

föreslogo kommitterade vissa ändringar i då gällande lag angående tillsättning

av prästerliga tjänster.

Kommitterades förslag i förevarande del avstyrktes i allmänhet av de

kyrkliga myndigheterna och föranledde ingen lagstiftning i frågan.

År 1938 blev frågan om kvinnas tillträde lill prästerlig tjänst åter föremål

för debatt. Orsaken till att frågan då aktualiserades var närmast att

man i Norge tagit upp problemet till behandling. 1 Norge hade sedan 1936

en kommitté varit sysselsatt med utredning av frågan om en särskild kvinnlig

tjänst i norska kyrkan. År 1938, då förslag till lag angående kvinnors anställning

i statstjänst framlades i Norge, framfördes särskilt från kvinnohåll

det kravet, att kvinnor även skulle få tillträde till prästämbetet. Genom lag

den 24 juni 1938 tillerkändes också i princip kvinna samma behörighet som

man att erhålla anställning i norsk statstjänst. Beträffande de kyrkliga tjänsterna

stadgades dock alt kvinna icke horde utnämnas till präst, örn församlingen

av principiella skäl motsatte sig det.

1 en skrivelse till Kungl. Majit den 5 maj 1938 hemställde sex kvinnoorganisationer,

att frågan örn kvinnors tillträde till prästämbetet måtte upptagas

till utredning. 1 skrivelsen betonades särskilt att kyrkan icke borde fylla sitt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

behov av kvinnlig arbetskraft genom att skapa ett särskilt kyrkligt ämbete

för kvinnor utan rätt till sakramentsförvaltning. Kvinnor borde beredas tillträde

till samtliga slag av prästerliga tjänster.

Vid 1938 års kyrkomöte väcktes av herr Björkquist en motion vari hemställdes

om utredning rörande de frågor, som sammanhängde med inrättandet

av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan.

Första tillfälliga utskottet, sorn tillstyrkte motionärens förslag, anförde i

sitt betänkande nr 9 bland annat följande.

Beträffande arten av den föreslagna tjänsten har motionären antytt tre

möjligheter: 1) kvinnans tillträde till prästämbetet i huvudsaklig överensstämmelse

med det av ovannämnda sakkunniga år 1923 framlagda lagförslaget;

2) det kvinnliga diakonatets utveckling till att omfatta jämväl församlings-

och anstaltstjänst med väsentligen själavårdande och evangelisatoriska

uppgifter; samt 3) en helt ny, icke prästerlig kvinnlig tjänst för förkunnelse,

undervisning och .själavård.

Enligt utskottets uppfattning kunna inga avgörande principskäl anföras

varför icke kvinnan skulle lämnas tillträde till prästämbetet för att här utföra

den gärning i kyrkans tjänst, vartill hennes särskilda gåvor hänvisa

henne. Men då meningarna i denna fråga äro synnerligen delade i vår kyrka

och då kvinnans tillträde till prästämbetet på många håll skulle möta allvarliga

betänkligheter, anser utskottet, att den sak det här gäller — den

kvinnliga tjänsten — icke skulle gagnas, örn man nu ginge fram på denna

linje. 1 likhet med motionären är utskottet av den meningen, att vi i vår kyrka

vore föga betjänta av en prästtjänst, som påtvingades församlingarna mot

deras eller många församlingsmedlemmars vilja.

Icke heller synes en utbyggnad av det kvinnliga diakonatet vara att förorda.

Det framgår av det anförda, att det här är fråga örn en tjänst med

uppgifter av väsentligen annan art än diakonissans. Det skulle förändra hela

diakonisstjänstens karaktär och spränga ramen för detta viktiga och särskilda

kall, om man sökte fylla det förefintliga behovet av nya kvinnliga arbetare

inom kyrkan genom specialutbildade diakonissor. Redan den omständigheten,

att den tjänst, det här är fråga örn, otvivelaktigt kräver en utbildning,

jämställd med prästens, gör denna väg oframkomlig. En lösning av

problemet genom utbyggnad av det kvinnliga diakonatet anser därför utskottet

utesluten, såframt det syfte skall nås, som i motionen avses och i vilket

utskottet instämmer.

I likhet med motionären stannar därför utskottet inför det tredje av de

uppställda alternativen och förordar en utredning, som tager sikte på inrättandet

av en särskild kvinnlig tjänst i kyrkan. Då det här är fråga örn något

nytt och oprövat, bör enligt utskottets mening en kommande utredning från

början begränsas till att i första rummet taga sikte på sådana uppgifter i

kyrkan, som närmast kunna komma i fråga för en kvinnlig kyrklig tjänst.

Utskottet tänker härvid icke blott på behovet av kvinnliga resesekreterare

inom stiften, kvinnliga själasörjare vid sjukhus, fängelser och uppfostringsanstalter

m. m. utan även och framför allt på behovet av dylik kvinnlig

hjälp i församlingstjänst, med uppgift alt biträda vid ordets förkunnelse,

i konfirmationsundervisningen, i själavården, i barn- och ungdomsverksamheten,

i bildningsarbetet samt i socialt arbete och arbete för mission.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

9

Efter en långvarig debatt beslöt kyrkomötet —- i enlighet nied ett av biskop

Rodhe framställt yrkande — att i underdånig skrivelse anhålla, att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning rörande behovet, respektive inrättandet

av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan, med hänsyn tagen jämväl till

det arbete, som diakonissan för närvarande utförde inom vår kyrka, samt

för kyrkomötet framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde

föranleda.

I det av kvinnoarbetskommittén år 1938 avgivna betänkandet angående

gift kvinnas förvärvsarbete m. m. behandlades även frågan örn kvinnas behörighet

till prästerliga tjänster. Kommittén hänvisade till 1923 års betänkande

och ansåg det överflödigt att frågan skulle behöva ytterligare utredas

i hela dess vidd. Däremot fann kommittén det angeläget att en prövning av

opinionsläget komme till stånd, då förhållandena i detta hänseende i betydande

utsträckning torde lia förändrat sig sedan 1923 års betänkande avgavs.

Kommittén anförde vidare bland annat följande.

ö Motiveringen för kraven på prästämbetenas öppnande för kvinnor kan icke

såsom vad gäller andra tjänster främst härledas ur ett allmänt resonemang

örn likställighet vid konkurrens örn tjänster. Andra hänsyn måste väga tyngre.

Sålunda är för detta arbete kallelsesynpunkten särskilt betydelsefull, önskan

att ägna sig åt ett arbete i kyrkans tjänst måste sannolikt mer än för annat

arbete betraktas såsom grundad i ett personligt kallelsemedvetande. De kvinnor,

som söka tillträde till dessa tjänster, grunda heller icke denna sin avsikt

på några abstrakta likställighetskrav utan på önskan att få möjligheter

att förverkliga en kallelse och att få utöva en gärning, i vilken de mena sig

bäst kunna tjäna sin tro och för vilken de utbildat sig.

Vid varje analys av olika ämbetsaspiranters behörighet måste emellertid

jämsides med de arbetssökande människornas synpunkter även anläggas synpunkterna

örn vad sjäiva arbetet har att vinna eller att förlora på att en förändring

tillätes i fråga örn dess rekrytering. I detta hänseende bliva avvägandena

betydligt mer romplicerade.

Skälen mot kvinnors lämplighet för prästgärningen ha i den svenska statskyrkan

i allmänhet säll m givits teoretisk grundval eller rent religiös begrundning,

utan de hava så gott som regelbundet bestått i hänvisningar till

opinionen. Då andra kyri or icke lika mycket som vår statskyrka avstängt

kvinnor från delaktighet i jälasörjande och förkunnande gärning, har emellertid

fran auktoritativt håll denna inställning sällan framburits såsom slutgiltig

och absolut, utan mai har mera ställt i förgrunden, att tiden och församlingsmentaliteten

icke vere mogen för att mottaga kvinnliga präster.

Endast enstaka röster inom den kyrkliga världen hava höjts för åsikten,

att mera sakligt eller religiöst bärande grunder skulle motivera kvinnornas

fortsatta avstående från kyrklig ämbetsutövning. Sålunda har understundom

den uppfattningen gjort sig gällande, alt kvinnor icke skulle kunna anförtros

förvaltandet av sakramenten och eventuellt icke heller företrädandet av församlingen

inför Gud i altin tjänsten. Emellertid iir motiveringen därmed icke

uttryckt utan endast antydd. Den torde böra förås tillbaka på ett känslomotstånd,

vilket i sin tur vilar på vissa endast halvmedvelna föreställningar örn

kvinnors mindre värdighet. I allmänhet har del tvärtom uttryckligen framhävts,

alt från evangelisk ståndpunkt inga hinder kunna föreiigga.---

Mildrig till riksdagens protokoll 11M. .9 sami. 1 avd. Nr 8.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Utskottet.

Å andra sidan har man att fråga, vilka särskilda fördelar skulle vinnas

med kvinnors tillträde till prästämbetena. Dessa fördelar torde vara att söka

i två olika avseenden, nämligen dels inom det kyrkliga arbetet självt och

dels för opinionsbildningen. I det förra hänseendet har man framhävt, hur

kyrkan skulle kunna vinna ökad kontakt med folkgimpper, som på grund av

förändrade tidsförhållanden känna ett visst främlingskap inför kyrkans förkunnelse

och uppbyggnad. Vidare skulle bland kvinnor vara att söka en ny

och lämplig arbetskraft för vissa själavårdande uppgifter, för vilka tidens

behov alltmer framträda. I detta samband kan påminnas om, hurusom kvinnor

ådagalagt sin lämplighet under den utveckling till personligt vårdande

och fostrande arbete, som alltmer blir innebörden i de sociala institutionerna.

I fråga örn opinionsbildningen skulle en dylik utveckling bidraga till en höjd

värdering av kvinnan i allmänhet.

Med hänsyn till angivna skäl och till det förändrade tidsläget ansåg kommittén

det angeläget, att frågan örn kvinnors tillträde till prästerliga tjänster

med det snaraste bringades till sin lösning.

De olika framställningarna i ämnet under år 1938 hava icke föranlett någon

åtgärd.

Här må även anmärkas att 1936 års kyrkomöte i skrivelse till Kungl. Majit

anhöll, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärd i syfte, att kvinna måtte bliva

behörig att utan särskilt tillstånd söka och innehava klockarsyssla, som vore

förenad med organist- eller kantorsbefattning eller med båda dessa befattningar.

Icke heller denna framställning hav föranlett någon åtgärd.

Till utskottet har i anledning av förevarande motion inkommit en skrivelse

från Akademiskt bildade kvinnors förening, Kristna kvinnors samarbetskommitté,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremerförbundet,

Svenska kvinnornas nationalförbund och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund.

Den ännu gällande 1686 års kyrkolag utgår från den förutsättningen att

endast man kan innehava prästerlig tjänst. Beträffande övriga kyrkliga

tjänster, såsom organistbefattningar, har däremot principen örn likställighet

mellan man och kvinna i viss utsträckning genomförts.

Enligt lagen den 15 juni 1945 om kvinnas behörighet att innehava statstjänst

eller annat allmänt uppdrag skall kvinna äga lika behörighet som

man att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat

allmänt uppdrag. Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig

eller annan kyrklig tjänst skall emellertid gälla vad därom särskilt stadgas.

I motionen yrkas nu under hänvisning till ovannämnda undantagsstadgande

i behörighetslagen en allsidig utredning av frågan om kvinnas behörighet

till prästämbete eller inrättande av annat kyrkligt ämbete för

kvinnor.

Vad först angår frågan om kvinnas behörighet till prästämbete torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

11

numera den åsikten vara förhärskande att några religiösa principskäl icke

föreligga mot att kvinna erhåller tillträde till dylik befattning. Utskottet,

som är av samma uppfattning, anser under sådana förhållanden konsekvensen

av 1945 års behörighetslagstiftning fordra att även frågan om kvinnas

rätt att innehava prästämbete upptages till prövning och förordar alltså

att en utredning härom kommer lill stånd.

Utskottet är medvetet om att man på många håll hyser betänkligheter

mot tanken på kvinnliga präster. .Särskilt har tvekan yppats om lämpligheten

av att giva man och kvinna full likställighet i fråga örn rätt att innehava

tjänst som församlingspräst i de församlingar, där det endast

finnes en sådan tjänst. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

lia dessa och liknande spörsmål ingående behandlats i det år 1923 avgivna

betänkandet om kvinnas behörighet att innehava prästerlig och annan

kyrklig tjänst. Utskottet förutsätter att vad i detta betänkande anförts

kommer att övervägas vid den blivande utredningen.

Vad därefter angår frågan om ett särskilt kyrkligt ämbete, som för kvinnornas

vidkommande skulle ersätta prästämbetet, må framhållas att inrättande

av ett dylikt ämbete skulle stå i strid med den till grund för behörighetslagen

liggande principen om likställighet mellan man och kvinna.

Utskottet anser det angeläget att den av utskottet förordade utredningen

kommer att omfatta frågan om kvinnas tillräde till de kyrkliga ämbeten och

tjänster som för närvarande äro undantagna från behörighetslagens tillämplighetsområde.

Utredningen synes därför böra avse frågan örn kvinnas behörighet

till kyrkliga ämbeten och tjänster överhuvud.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,

11: 173, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning av frågan örn kvinnas behörighet

till kyrkliga ämbeten och tjänster samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 5 mars 1946.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid delta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Bergguist, Karl Emil Johanson, Westman,

Ahlkvist, Löthner, Olofsson* och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Werner oell Olsson i Mellerud,

fru Gustafson, herrar Landgren. Bylander oell Sveningsson sami fröken

Öberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1945

641002

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:67 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. a1 i texten