Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942
1946-02-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1946 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942
(nr 584).
Genom en den 12 januari 1946 dagtecknad proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584).
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ heredskapsförfogandelagen den 30
juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §.
Där så prövas nödvändigt antingen för tillgodoseende av beredskapen vid
sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tagea i anspråk
för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock
för avveckling av tidigare anbefalld beredskap äger Konungen förordna:
a) att då — — — sålunda erfordras;
b) att, även —--förfogande; samt
c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
eller viss i förordnandet angiven byggnad eller anläggning skall ställa sålunda
angiven egendom till krigsmaktens förfogande.
Rätt att--— i kommandoväg.
2 §■
Egendom, som — — — övertages med äganderätt. Markområden, byggnader,
anläggningar, fartyg och luftfartyg må dock tagas i anspråk allenast
med nyttjanderätt.
Denna lag träder omedelbart i kraft.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 1.
811 46
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I början av 1944 påbörjades inom försvarsdepartementet en undersökning
i syfte att förbereda krigsmaktens blivande övergång till fredsfot. Därvid uppmärksammades
bland annat frågan örn den egendom i enskild ägo, som under
beredskapen tvångsvis tagits i anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens
behov. Det framgick av undersökningen att det i många fall kunde bliva
erforderligt att även sedan krigsmakten återgått till fredsfot kvarhålla sådan
egendom under kronans disposition.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 september 1944 tillkallades
samma dag två utredningsmän att inom försvarsdepartementet biträda med
omprövning av frågan örn formerna för fortsatt förfogande under erforderlig
tid efter den förstärkta försvarsberedskapens upphörande över olika slag av
ianspråktagen egendom.
Utredningsmännen avgåvo betänkande i ämnet den 15 maj 1945.
Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Den för militära ändamål tillämpliga förfogandelagstiftningen innefattar
följande tre centrala författningar: allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) samt beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584). Till dessa lagar ansluta sig tillämpningsförfattningar.
Allmänna förfogandelagen är provisorisk och har tidsbegränsad giltighet.
Lagens giltighetstid har successivt förlängts, sista gången — genom lag den
11 maj 1945 — för tiden till och med den 30 juni 1946. För tillämpning av
lagens materiella bestämmelser fordras särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas »vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Förordnande
meddelas av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke; dock att, när riksdagen ej
är samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Kungl. Majit. Genom
kungörelse den 6 september 1939 meddelade Kungl. Majit förordnande, som
nyss nämnts, att gälla tills vidare, och riksdagen förklarade sig i skrivelse
den 7 oktober samma år gilla förordnandet. — Enligt lagen är det förbehållet
Konungen allena att meddela förfogandebeslut. Lagen utgör grundvalen för
de genomgripande åtgärder på folkhushållningens område, som kriget nödvändiggjort,
men är även avsedd för andra syften, bland annat för den rent
militära behovstäckningen.
Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro båda av permanent
natur. För lagarnas tillämpning fordras emellertid, att särskilda förutsättningar
-—- knutna till särskilda stadier av den militära beredskapen — äro för
handen. Båda lagarna äro begränsade till att avse krigsmaktens behov.
Rekvisitionslagen förutsätter för sin tillämpning, att förordnande enligt
§ 74 regeringsformen meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall
ställas på krigsfot samt att Konungen meddelat förordnande angående lagens
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
3
tillämplighet. Den 5 april 1940 utfärdades en kungörelse (nr 198), enligt
vilken rätt till rekvisition enligt rekvisitionslagen (av år 1938) finge »tills
vidare tillkomma vederbörande militära myndigheter». Kungörelsen, som —
ehuru med vissa inskränkningar — fortfarande äger giltighet, har numera avseende
å 1942 års rekvisitionslag. Rekvisitionsrätt tillkommer enligt lagen de
militära myndigheter, åt vilka Konungen meddelar sådan rätt. Byggnader,
anläggningar och markområden må endast rekvireras med nyttjanderätt.
Egendom av annat slag rekvireras antingen med nyttjanderätt eller med
äganderätt.
Beredskapsförfogandelagen är avsedd att tillgodose beredskapen vid sådan
del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för
ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. värnpliktslagen. I sistnämnda lagrum
stadgas, att Konungen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver,
må efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla värnpliktiga till behövligt
antal. Beredskapsförfogandelagen träder i tillämpning efter förordnande
av Konungen. I lagen upptagas tre huvudkategorier av förfoganden, nämligen:
a) förfoganden över livsmedel, transportmedel, kvarter m. m., avsedda
att möjliggöra militär personals förläggning utom den ordinarie förläggningsplatsen;
b) förfoganden över hästar, fordon och vissa fartyg m. m., som erfordras
för truppförbandens ställande på krigsfot; samt c) förfoganden över
markområden. Kätt att göra förfoganden enligt a) och b) tillkommer de militära
myndigheter, som bestämmas av Konungen. Örn förfogande över markområde
må däremot endast Konungen förordna.
Den egendom i enskild ägo, som kronan nu innehar med nyttjanderätt, har
upplåtits antingen jämlikt allmänna förfogandelagen eller rekvisitionslagen
eller ock genom frivillig överenskommelse.
Rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen äro ej samtidigt tillämpliga
inom en och samma del av krigsmakten. Rätten att göra förfogande enligt
beredskapsförfogandelagen till förmån för viss del av krigsmakten upphör
nämligen så snart rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov. Allmänna
förfogandelagen kan däremot tillämpas parallellt med envar av nyssnämnda
båda lagar. Mellan allmänna förfogandelagen, å ena, och särskilt
rekvisitionslagen, å andra sidan, råder en viss dualism. Samtliga förfoganden,
som må göras enligt rekvisitionslagen, kunna även ske enligt allmänna förfogandelagen,
som har den större räckvidden. Praxis synes ha varit att, då det
behov som skolat tillgodoses varit av längre varaktighet eller då fråga varit
örn särskilt värdefulla eller eljest betydelsefulla objekt, de militära myndigheterna
avstått från den dem tillkommande formella behörigheten att rekvirera
och i stället hemställt hos Kungl. Majit om förfogande enligt allmänna
förfogandelagen.
Ersättning för egendom som tages i anspråk enligt allmänna förfogandelagen
bestämmes av riksvärderingsnämnden. Enligt rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen
bestämmes däremot ersättningen av lokal värderingsnämnd
såsom första instans. Lokal värderingsnämnds beslut må överklagas
hos riksvärderingsnämnden. Fyra olika slag av lokala värderingsnämnder
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1,
finnas, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnden
inom länen samt fartygsvärderingsnämnder inom marindistrikten.
Utredningsmännen förordade den lösningen, att egendom, som upplåtits
enligt rekvisitionslagen och som angåves böra bibehållas under kronans disposition
under tiden efter det lagen upphört att vara tillämplig, toges i anspråk
jämlikt allmänna förfogandelagen genom förordnande av Kungl. Majit. Ett
sådant förordnande borde vara av det innehållet att viss i förordnandet närmare
angiven rekvirerad egendom toges i anspråk med nyttjanderätt enligt
allmänna förfogandelagen. Förordnandet komme således att innebära en konvertering
från en rättstitel till en annan. Motsvarande förfarande syntes böra
tillämpas beträffande egendom, som vore upplåten på grund av frivillig överenskommelse
och som icke på annat sätt kunde bevaras åt kronan.
Utredningsmännens förslag har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter
men två myndigheter ha framställt erinringar.
Försvarets civilförvaltning har påpekat, att rekvisitionslagen erbjöd den
fördelen att formerna för såväl ianspråktagandet som ersättningens fastställande
voro avpassade med hänsyn till militära förhållanden och under en
längre tid praktiskt prövade med tillfredsställande resultat.
Riksvärderingsnämnden har på anförda skäl framhållit angelägenheten av
att den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning
måtte vinna tillämpning å de ersättningsfrågor, som kunde uppkomma under
tiden för beredskapens avveckling.
I ett till utredningsmännen avgivet yttrande hade marinförvaltningen
framfört liknande synpunkter som sedermera civilförvaltningen och riksvärderingsnämnden.
I yttrande över ett av marinförvaltningen avgivet förslag till författningsändringar
har riksvärderingsnämnden — i anslutning till vad nämnden tidigare
yttrat rörande utredningsmännens förslag — bland annat anfört följande:
Man kunde ifrågasätta huruvida det behov av förfogande över annans
egendom, som kunde uppkomma under avvecklingstiden, borde tillgodoses
med användande av allmänna förfogandelagen. Nämnden ansåge för sin del
att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast kunde tillgodoses
genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen. Genom
hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen komma sistnämnda lags
ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna komme alltså
under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning som under beredskapstiden.
Föredraganden, statsrådet Sköld, har i propositionen anfört:
»Under beredskapstiden bär enskild egendom i stor utsträckning tagits i
anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens behov. Upplåtelserna ha skett
antingen enligt allmänna förfogandelagen eller enligt rekvisitionslagen eller ock
efter frivilliga avtal. Den upplåtna egendomen är till en del alltjämt i kronans
besittning. Sålunda ha åtskilliga enskilda markområden upplåtits för
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
befästningsanläggningar. Det har ännu ej varit möjligt att slutligt avgöra
vilka av dessa anläggningar som skola kvarstå och vilka som skola raseras.
Intill dess så skett måste områdena förbliva under kronans dispositionsrätt.
Vidare ha enskilda byggnader tagits i bruk för förråd vid fältdepåerna. Den
materiel, som förvaras där, avses skola uppläggas mera centralt. För ändamålet
erfordras emellertid nya förrådsbyggnader och dessa Ira ännu ej hunnit
färdigställas. I avvaktan härpå måste vissa av de nu upplåtna byggnaderna
alltjämt nyttjas för förrådsändamål. Motsvarande förhållande föreligger troligen
i fråga örn vissa verkstäder ävensom några anläggningar, t. ex. oljecisterner.
En annan i detta sammanhang betydelsefull kategori utgöres av de
hjälpfartyg, som användas för minsvepningen. En del av dessa fartyg måste
med all sannolikhet kvarhållas i tjänst under viss tid framåt.
Jag är medveten örn att det tvång, som tillämpningen av en förfogandelag
alltid innebär, kan vara ägnat att medföra särskild irritation under ett fredligt
tillstånd, då de av krisen föranledda tvångsåtgärderna i allmänhet äro
stadda på avskrivning. Jag vill därför understryka, att det uppenbarligen endast
kan komma i fråga att kvarhålla enskild egendom i fall då ett
oundgängligt behov därav föreligger. Den största hänsyn bör härvid självfallet
tagas till de enskilda ägarna i fråga om såväl förfogandenas omfattning
som deras varaktighet.
Såsom förut nämnts har en del av ifrågavarande upplåtelser skett jämlikt
rekvisitionslagen. Denna lag, som är anknuten till grundlagen, är för sin tilllämplighet
beroende av att krigsmakten är ställd på krigsfot eller — efter den
utvidgning begreppet mobilisering undergått — att förstärkt försvarsberedskap
är rådande. Vid krigsmaktens återgång till fredsfot skall sålunda rekvisitionsrätten
upphöra från och med den tidpunkt som Konungen bestämmer.
Sedan beredskapen numera upphävts, bör rekvisitionslagen så snart ske
kan sättas ur tillämpning. Därmed upphöra även de nyttjanderättsupplåtelser
som skett enligt lagen att vara gällande. Av det förut anförda följer emellertid
att dessa upplåtelser, i den mån de avse egendom som tills vidare ej
kan frigöras och återställas till ägarna, måste förlängas i en eller annan form.
De inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmännen ha härvid
förordat den lösningen att egendom som upplåtits enligt rekvisitionslagen
och som måste bibehållas i kronans besittning under tiden efter det lagen
upphört att vara tillämplig skulle tagas i anspråk enligt allmänna förfogandelagen
genom förordnanden av Kungl. Majit. Motsvarande förfarande syntes
böra tillämpas beträffande frivilligt upplåten enskild egendom som alltjämt
vore erforderlig och som ej på annat sätt kunde bevaras åt kronan. Det förutsattes
vidare, att Kungl. Majit då så bleve erforderligt skulle förordna örn
förlängning av sådana upplåtelser som tillkommit på grundval av allmänna
förfogandelagen.
Emellertid ha några myndigheter — försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen
och riksvärderingsnämnden •— framhållit angelägenheten av att
den enligt rekvisitionslagen gällande ordningen för prövning av ersättning
måtte vinna tillämpning även å de ersättningsfrågor som uppkomme under
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
avvecklingstiden och som vore av identiskt samma slag som de vilka under
beredskapstiden handlagts enligt rekvisitionslagen. Ersättningen borde med
andra ord prövas, icke såsom enligt allmänna förfogandelagen av riksvärderingsnämnden
såsom enda instans, utan i första hand av lokal värderingsnämnd.
Den erfarenhet som de lokala värderingsnämnderna förvärvat under
beredskapstiden vore en värdefull tillgång som ej borde underskattas. I
anslutning till de sålunda anförda synpunkterna har riksvärderingsnämnden
funnit att behovet av förfoganderätt under avvecklingstiden enklast kunde
tillgodoses genom en utsträckt tillämpning av beredskapsförfogandelagen.
Genom hänvisningen i 4 § i denna lag till rekvisitionslagen bomme sistnämnda
lags ersättningsregler att bliva tillämpliga och ersättningsfrågorna komme
alltså under avvecklingstiden att handläggas i samma ordning som under beredskapstiden.
För egen del finner jag starka skäl tala för den av riksvärderingsnämnden
förordade anordningen. Frågan örn beredskapsförfogandelagen står i överensstämmelse
med regeringsformen var föremål för bedömande vid lagens tillkomst
och den jämkning i lagen varom nu är fråga synes icke vala av innebörd
att böra föranleda ett annat bedömande än förut.
För ifrågavarande ändamål blir det erforderligt att utvidga beredskapsförfogandelagens
tillämplighet i så måtto att förordnande enligt lagen skall
kunna meddelas jämväl där så prövas nödvändigt för avveckling av tidigare
anbefalld beredskap.
Därjämte blir det behövligt att göra lagen tillämplig även å byggnader och
anläggningar. Rätten att förfoga över sådan egendom torde såsom en garanti
mot missbruk böra förbehållas Konungen, vilket kan ske genom att egendomen
upptages i 1 § första stycket c) i lagen. Det må i detta sammanhang framhållas,
att behov av att förfoga över egendom av nyssnämnda båda kategorier,
enligt vad erfarenheterna utvisa, även föreligger under ett sådant beredskapstillstånd
för vilket lagen hittills uteslutande avsetts.
Förutom å markområden, byggnader och anläggningar synes lagen under avvecklingstiden
böra tillämpas å fartyg, som omnämnas i 1 § första stycket b).
Detta stadgandes avfattning lägger i Konungens hand att uppdraga gränser för
förfogandenas utsträckning. Rätten att göra anfordran av fartyg bör i kommando
väg förbehållas chefen för marinen och marinförvaltningen (1 § andra
stycket). Det må framhållas, att den huvudsakliga verksamhet, för vilken
fartyg erfordras, nämligen minsvepningen av rikets kuster, uppenbarligen är
av i lika hög grad enskilt som offentligt intresse.
Förfoganderätt enligt 1 § första stycket a) i lagen synes icke böra ifrågakomma
under avvecklingstiden. Härav följer att »rum för personal, hästar
eller fordon» (kvarter) som må erfordras för t. ex. militär arbetsstyrka endast
må tagas i anspråk efter frivillig upplåtelse.
I enlighet med det anförda skulle Konungen, för tillgodoseende av oundgängliga
behov som sammanhänga med avvecklingen, äga utfärda förordnande
enligt 1 § första stycket i fråga örn dels fartyg dels ock markområden,
byggnader och anläggningar. Förordnandet torde få avse egendom som upp
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 1. 7
låtits enligt rekvisitionslagen eller frivilligt ävensom i undantagsfall förut ej
ianspråktagen egendom. Efter hand som avvecklingen fortskrider bör egendom
successivt kunna''frigöras, varför omfattningen av förordnandet tid efter
annan bör tagas under omprövning.
Den förordade lagändringen synes böra träda i kraft omedelbart.
De befogenheter Konungen skulle erhålla genom lagändringen gå ej utöver
dem som stå till buds enligt den alltjämt gällande allmänna förfogandelagen.»
Lagrådet har mot det till lagrådet remitterade lagförslaget framställt en
erinran av formell natur, som beaktats vid utarbetandet av det genom propositionen
framlagda förslaget.
Genom förevarande proposition har föreslagits en utvidgning av beredskapsförfogandelagens
tillämplighet att jämväl omfatta avveckling av tidigare
anbefalld beredskap. Därjämte har lagen gjorts tillämplig även å byggnader
och anläggningar.
Det förhåller sig uppenbarligen så, att det även efter krigsmaktens övergång
till fredsfot är nödvändigt att Konungen för avveckling av beredskapen
äger förfoga över enskild egendom. Denna förfoganderätt hade givetvis
kunnat utformas på olika sätt, men utskottet har icke något att erinra
mot att det sker genom en utsträckning av beredskapsförfogandelagens tilllämplighet.
Ej heller har utskottet något att erinra mot avfattningen av det
framlagda lagförslaget.
Utskottet vill emellertid understryka, att förordnanden enligt beredskapsförfogandelagen
i dess föreslagna lydelse endast böra ifrågakomma då ett
oundgängligt behov så kräver. Såsom föredragande statsrådet framhållit i
propositionen är det tvång, som tillämpningen av en förfogandelag alltid
innebär, ägnat att medföra en särskild irritation under ett fredligt tillstånd,
då de av krisen föranledda tvångsåtgärderna i allmänhet äro stadda på avskrivning.
Utskottet förutsätter fördenskull, att beredskapsförfogandelagen
under avvecklingstiden kommer att användas med den största varsamhet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 12 februari 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Löfvander,
Björkman*, Nils Elowsson;*, Uhlén och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås*, Håstad*, fru Johansson*,
herrar Hedlund i Rådom*, Osterman, Andersson i Gisselås, Lundberg och Andersson
i Alfredshem.
Utskottet.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:41 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ beredskapsförfogandelagen den 30 jun a1 i texten