Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. ari., dels o c k i ämnet väckta motioner.

1946-03-12 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. ari., dels o c k i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende

av viss kommunal jord m. ari., dels o c k i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 4 januari 1946 dagtecknad proposition, nr 12, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen Magda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta motioner, nr 223 i första kammaren av

herr Ericsson, Herman, m. fl. och nr 356 i andra kammaren av herr Petterson

i Degerfors m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

avslå förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord samt vidtaga härav betingad ändring i förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Beträffande de skäl som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för

de framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till propositionen och motionerna.

I. Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallades, dels

samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendebestämmelser

för kommunal jord m. m. häradshövdingen N. Wihlborg,

tillika ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt samt dels den

15 maj 1944 att såsom sakkunniga deltaga med utredningsmännen vid överläggningar

i ämnet arrendatorn E. Johnsson, Lagklarebäcks gård, agronoBihang

till riksdagens protokoll 1946. i 9 sami. 2 avd. Nr li.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

men G. Lundgren i Stockholm, fastighetsdirektören F. Persson i Göteborg och

ledamoten av riksdagens andra kammare A. P. Pettersson i Dahl.

Med skrivelse den 16 februari 1945 ha utredningsmännen överlämnat promemoria

med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord (SOU

1945:9). Vid förslaget fanns fogat ett särskilt yttrande av direktör Persson.

Över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen

och luftfartsmyndigheten, flertalet av jordbrukskommissionerna,

landstingens förvaltningsutskott och rikets städer ävensom av Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Vidare ha utredningsmännen med skrivelse den 27 augusti 1945 överlämnat

promemoria angående de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning å upplåtelse

på arrende av viss allmänningsjord. Över denna promemoria ha yttranden

avgivits av lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, flertalet jordbrukskommissioner,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands,

Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län, styrelserna för Norra Vedbo och Glanshammars

häradsallmänningar samt Vilhelmina övre sockenallmänning ävensom Hamra

kapellags, Orsa, Älvdalens, Lima, Transtrands, Särna och Idre, Svärdsjö, Envikens

och Svartnäs, Venjans, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Gällivare socknars

allmänningsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens

folk (RLF).

II. Arrendebestämmelser för kommunal jord.

1. Den sociala arrendelagstiftningens förhållande till arrenden av

kommunal jord.

1936 års arrendeutredning, vars betänkande legat till grund för den år

1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband med prövning av

frågan om vilka arrenden som borde falla under de sociala arrendebestämmelserna

under övervägande huruvida dit borde hänföras arrenden av

kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att

något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga

samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra sådana

regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av tillfällig

karaktär.

Lagrådet fann vad arrendeutredningen sålunda anfört icke kunna lämnas

utan beaktande och tilläde, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig

göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunde

sägas vara permanenta, samt att ett överförande av alla arrenden å kommunal

jord till de speciella reglernas tillämpningsområde, med hänsyn till

behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast torde te sig ändamålsenligt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

3

I den proposition, nr 346, varigenom förslaget till ändring av arrendelagstiftningen

framlades för 1943 års riksdag, upptogos ej heller de kommunala

arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestämmelserna

ansågos böra tillämpas. Tredje särskilda utskottet, som hade propositionen

till behandling, uttalade emellertid i sitt utlåtande, att utskottet

för sin del ansåge, att särskild utredning borde komma till stånd beträffande

bland annat sådana arrenden a kommunal jord vilka besutte en mera varaktig

karaktär. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (r

skr. 533).

2. Omfattningen av kommunala arrenden.

För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommunal

jord förekomma ha utredningsmännen dels från samtliga städer införskaffat

vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig

utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsutskott

att till utredningsmännen inkomma med uppgift, om landstingen äro

ägare av jordbruksjord, som är upplåten på arrende, samt att, i händelse

så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare ha utredningsmännen

i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utredningsmännen

lämna uppgift å antalet klockarlönefastiglieter, som enligt Kungl.

Maj :ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av församlingen

disponeras på sätt örn kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter

i sistnämnda hänseende ha av utredningsmännen införskaffats, enär de ansett

det kunna antagas, att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den

mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i allmänhet

icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende.

Utredningsmännen ha funnit det icke uteslutet, att det även funnes andra

kommunala fastigheter, som brukades av arrendatorer, än de som avsåges

med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort ha

utredningsmännen icke ansett erforderligt att införskaffa uppgift angående

dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten avkommunala

arrenden vore det enligt utredningsmännens uppfattning nödvändigt

att tillskriva, förutom städerna och landstingen, även samtliga landskommuner

i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske.

De från städerna inkomna uppgifterna ha av utredningsmännen sammanställts

i två tabeller, av vilka den förra upptar för hela riket antalet brukningsdelar

och tiden för arrendeupplåtelserna och den senare upptar länsvis

arealen och värdet å den utarrenderade jordbruksjorden. Förstnämnda tabell

är intagen nedan å s. 4.

Örn de från landstingens förvaltningsutskott inkomna uppgifterna ha utredningsmännen

lämnat följande redogörelse.

Stockholms läns landsting vore ägare av tre utarrenderade jordbruksfastigheter

med sammanlagt värde av 83 800 kronor. Arrendet hade upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.

Antal bruknings- delar med en

åkerareal av

Försedda med för jordbruksdriften

erforderliga byggnader

Obebyggda brukningsdelar

Utarrenderade för en tid av

1 år

eller

där- under

över

1-5

år

över

5-10

år

över

10

år

S:a

1 år

eller

där- under

över

1-5

år

över

5—10

år

över

10

år

S:a

0,26— 1

har____

35

10

10

9

64

530

126

145

34

835

Över 1— 2

T> ....

41

19

9

j 18

87

248

110

104

14

476

> 2— 5

» ....

93

35

11

23

162

266

163

189

15

633

> 5- 10

» ....

74

61

20

11

166

95

59

81

9

244

» 10- 20

3> ....

55

41

20

11

127

28

41

23

3

95

» 20— 30

> ....

23

49

16

3

91

5

8

10

1

24

> 30— 50

> ....

28

26

20

11

85

4

2

6

—

12

> 50—100

> ....

14

13

25

5

57

1

—

2

—

3

» 100

» ....

3

13

27

1

44

O

Ö

1

—

—

4

Summa

366

267

158

92

883

1180

510

560

76

2326

givits vara tillfälligt för en av fastigheterna men permanent för de båda

andra. — Södermanlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet, som

vore utarrenderad på sju år. Värdet vöre 41 300 kronor. Arrendet uppgåves

vara permanent. — Östergötlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet,

värderad till 41 900 kronor, vilken utarrenderades permanent. — Kronobergs

läns landsting ägde en under styrelsens för en lantmannaskola förvaltning

stående jordbruksfastighet med ett värde av 151 600 kronor. Den vöre tillfälligt

utarrenderad i avvaktan på att den skulle användas till skoljordbruk.

— Kalmar läns norra landsting ägde sex mindre utarrenderade jordbrukslägenheter

belägna på ett landstinget tillhörigt skogskomplex. — Gotlands

läns landsting ägde en jordbruksfastighet med ett värde av 79 500 kronor.

Den vore tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att användas för en ny lantmannaskola.

— Kristianstads läns landsting ägde tre utarrenderade brukningsdelar

med ett sammanlagt värde av cirka 13 200 kronor. Arrendetiden

vore för alla brukningsdelarna ett år i sänder. — Malmöhus läns landsting

vore ägare av tolv utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde

av 194 400 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Hallands

läns landsting ägde tre utarrenderade jordbruksfastigheter. Arrendena

uppgåves vara tillfälliga. — Älvsborgs läns landsting vore ägare av två jordbruksegendomar,

vilka för närvarande vore upplåtna på tillfälliga arrenden.

— Värmlands läns landsting ägde två jordbruksfastigheter, vilka för tillfället

vore upplåtna på arrende men vilka landstinget hade för avsikt att

försälja. — örebro läns landsting ägde en till 44 300 kronor värderad jordbruksfastighet,

vilken för närvarande disponerades genom tillfällig arrendeupplåtelse.

— Västmanlands läns landsting vore ägare av en jordbruksfastighet,

värderad till 6 700 kronor. Fastigheten vore tillfälligt utarrenderad i

avvaktan på dess användning på annat sätt. — Jämtlands läns landsting ägde

två utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 26 700 kronor.

Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Västerbottens läns

landsting ägde fyra utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde

av 10 000 kronor. Arrendeupplåtelserna vöre tillfälliga enär »ingen vill binda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 5

sig på längre tid». — övriga landsting vore icke ägare av någon utarrenderad

jordbruksjord.

Av de av stiftsnämnderna insända uppgifterna beträffande till församlingar

upplåtna klockarlönefastigheter framgår enligt vad utredningsmännen

uppgivit, att antalet dylika fastigheter vore 585, därav i Uppsala ärkestift

105, Linköpings stift 59, Skara stift 59, Strängnäs stift 18, Västerås

stift 47, Växjö stift 12, Lunds stift 206, Göteborgs stift 28, Karlstads stift 16,

Härnösands stift 8, Visby stift 4 och Stockholms stift 23.

3. Utredningsmännens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

Utredningsmännen ha funnit det å ena sidan principiellt berättigat att de

kommunala jordbruksarrendena fördes inom tillämpningsområdet för de sociala

arrendebestämmelserna och å andra sidan att icke obetydliga avvikelser

från de för sociala arrenden i allmänhet gällande bestämmelserna borde göras

såvitt anginge kommunala arrenden.

Utredningsmännen ha föreslagit, såvitt angår kommunala arrenden av jord

utom stadsplan, å ena sidan att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle

göras tillämplig å arrenden av brukningsdelar, som icke innehölle odlad jord

till större vidd än ett hektar, samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings

tillämpningsområde skulle inbegripas även de största arrendena, varmed då

förstodes arrenden av brukningsdelar, som innehölle odlad jord till en vidd

av mer än femtio hektar. Därjämte ha utredningsmännen med avseende å den

sociala arrendelagstiftningens tillämplighet på kommunal jord föreslagit åtskilliga

jämkningar av lagstiftningen för att undanröja eller mildra vissa olägenheter

för städerna.

Motiveringen till utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag

erinrat att, medan de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna allmänna arrendebestämmelserna

även efter 1943 års lagändringar i det stora hela vore

uppbyggda på grundvalen av principen om avtalsfrihet mellan jordägaren och

arrendatorerna, de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden,

vilka innehölles i 50—69 §§ i berörda kapitel, väsentligen kännetecknades därav

att de så gott som undantagslöst vore av tvingande natur. Då huvudsyftet

med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen vore jordbruksnäringens

befrämjande, hade givetvis, enligt vad utredningsmännen vidare yttrat,

både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som

funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hade vad

särbestämmelserna anginge socialpolitiska synpunkter varit i hög grad medbestämmande

vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kategorier

av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gällde hade ansetts i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt

stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hade å jordägaren lagts vissa

förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och örn

vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet rådde, och hade även i övrigt

åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen

ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt

än som följde av de allmänna arrendebestämmelserna. Härom lia

utredningsmännen vidare anfört följande.

Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrendatorer

som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna

förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. 1 avseende härå

ha, så snart frågan örn införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser

kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från

början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa kategorier

arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den

omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning

av underlägsenhet i förhållande till jordägarna, en ställning som vore ägnad

att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål

vid avtalets avslutande.--—

Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick

sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för

gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även

om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande betydelse

icke lia tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas

sida i deras förhållande till jordägarna. —--

Vid den genom 1943 års lagändringar företagna utvidgningen av specialregleringens

tillämpningsområde synes huvudsynpunkten för gränsdragningen

lia varit åtskillnaden mellan tillfälliga och permanenta arrenden. Medan

de förra skola regleras endast av de allmänna bestämmelserna, synes det vara

i princip avsett, att arrenden av fastigheter, vilkas brukande genom arrendato!

är det normala, skola vara underkastade specialreglering. Att gränsdragningen

skett just på det angivna sättet har funnits motiverat såväl av samhällsekonomiska

som av sociala intressen, ehuruväl de senare icke torde ha trätt i förgrunden

i samma grad som då frågan örn behovet av en särlagstiftning med

tvingande bestämmelser för bolagsarrendena i Norrland först bragtes på tal.

Med hänsyn till den förut angivna av lagstiftningen antagna åtskillnaden

mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala ari-enden uppstode — enligt vad

utredningsmännen vidare anfört — spörsmålet huruvida de kommunala arrendena

kunde anses vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas bland

de arrenden, för vilka bestämmelserna i 50—69 §§ av 2 kap. nyttjanderättslagen

vore tillämpliga. Utredningsmännen lia i anslutning härtill yttrat.

I svar som å verkställda rundfrågor inkommit till utredningsmännen uttalas

från städernas sida allmänt den uppfattningen att städernas arrendeupplåtelser

i de flesta fall äro att anse såsom varande av tillfällig art. Man

åberopar härvid att den övervägande huvudparten av den av städerna innehavda

jord, som kan ifrågakomma till utarrendering, av städerna förvärvats

ingalunda för att brukas såsom jordbruksjord utan för tillgodoseende av

stadskommunala intressen av olika art, därvid såsom exempel angivas bostadsbebyggelse,

uppförande av industrianläggningar och sociala eller hygie
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

7

niska inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m.,

anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat,

flygplatser o. d., och uttalas det med utgångspunkt härifrån, att utarrendering

av den kommunala jord som är avsedd att användas för något av nämnda

ändamål sker endast i avvaktan på att frågan om jordens exploatering

för det ena eller andra av dessa ändamål varder aktuell. När detta kan ske,

utsäges det vidare, kan icke på förhand beräknas. Med hänsyn härtill förmena

städerna, att det för dem rent av är ett livsintresse att i avseende å

arrendeupplåtelserna inga sådana bestämmelser varda gällande som hindra

städernas användande av deras jordar för de ändamål för vilka de egentligen

äro avsedda. I arrendekontrakten tillförsäkra sig också städerna i allmänhet

rätt att när så anses påkallat bryta arrendeförhållandet för jordens disponerande

på annat sätt. Från vissa städer upplyses det dock, att de även äro

ägare av utarrenderade jordbruksegendomar, som antingen alldeles icke eller

ock inom avsevärd tid framåt icke kunna komma i fråga att disponeras för

något rent stadskommunalt ändamål.

Utredningsmännen lia under hänvisning till vissa uppgifter i den ovan

intagna tabellen anfört.

Av de återgivna siffrorna kan utläsas, att en avsevärd del av städernas utarrenderade

brukningsdelar, som innehålla jordbruksjord av jämförelsevis

liten vidd, är upplåten på korttidsarrende. Vad angår de obebyggda brukningsdelarna

framträder detta särskilt markant så till vida som för jämnt

hälften av dem arrendetiden ej överstiger ett år. Det anförda förhållandet

torde otvivelaktigt giva belägg för att det icke saknas skäl att till en viss

grad betrakta städernas arrendeupplåtelser såsom varande av mera tillfällig

natur än de arrenden som åsyftas i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Det torde

nämligen få antagas, att de så ofta förekommande korta arrendeperioderna

ha sin grund däri, att fastigheterna beräknas inom en nära framtid komma

att disponeras på annat sätt än genom upplåtelse på arrende. Men å andra

sidan giva siffrorna i tabell 1 också vid handen, att det icke är ett obetydligt

antal brukningsdelar som utarrenderas på jämförelsevis lång tid. Beträffande

de sistnämnda torde det i allt fall knappast kunna med fog påstås, att arrendeupplåtelserna

äro tillfälliga. Det medgives också från några städers sida att

vissa av deras jordbruksarrenden äro att betrakta som permanenta.

Om också de kommunala arrendena till icke obetydligt antal ej kunde

anses vara permanenta i den bemärkelsen, att avtalen avslutades för längre

tidsperioder, förefunnes dock, enligt vad utredningsmännen framhållit, mellan

kommunala arrendefastigheter och de fastigheter som avsåges i 2 kap. 49 §

nyttjanderättslagen den likheten, att det endast i sällsynta undantagsfall förekomme,

att fastigheterna brukades av ägarna själva. Upphörde utarrenderingen

av en kommunal jordbruksfastighet, berodde detta icke på att kommunen

ämnade själv övertaga jordbruksdriften. Anledningen till upphörandet

vore, att kommunen avsåge att disponera fastigheten för tillgodoseende

av något allmänkommunaU ändamål, antingen genom försäljning av fastigheten

eller med bibehållande av densamma i kommunens ägo. Med hänsyn

därtill lia utredningsmännen funnit, att det med fog torde kunna påstås, att

arrendena av kommunal jordbruksjord, även örn de i viss mån kunde betraktas

som tillfälliga, i det hänseende varom nu vore fråga vore att anse

såsom likställda med de sociala arrendena.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

På grund av det nu sagda har det synts utredningsmännen vara principiellt

berättigat att de kommunala jordbruksarrendena fördes inom tilllämpningsområdet

för de sociala arrendebestämmelserna. Härav följde dock

ingalunda med nödvändighet att nämnda bestämmelser skulle till alla delar

utan inskränkning varda tillämpliga å alla kommunala arrenden. Den sociala

arrendelagstiftningen borde uppenbarligen icke fattas såsom en odelbar

enhet, så att örn någon av dess bestämmelser skulle befinnas mindre lämplig

för arrende av kommunal jord samtliga dessa arrenden av sådan anledning

skulle ställas helt utanför sagda lagstiftning. Det borde helt naturligt undersökas

huruvida särbestämmelserna i sin nuvarande avfattning lämpade sig

för den nu ifrågavarande kategorien arrenden. Befunnes det vid denna undersökning

att så icke vore förhållandet, borde bestämmelserna underkastas

erforderlig omarbetning eller till någon del sättas ur funktion såvitt den

nya arrendegruppen anginge.

Till en början torde undantag från särbestämmelserna enligt

utredningsmännens mening böra göras för alla arrenden av sådan kommunal

jord som inginge i fastställd stadsplan. Utredningsmännen

ha härom yttrat.

Den omständigheten att fastställelse av stadsplan för visst område utverkats

tyder i och för sig på att den jord som ingår i planen, även om den

för tillfället disponeras genom utarrendering, dock inom en nära framtid

kommer att användas för annat ändamål än jordbruk, nämligen det i stadsplanen

angivna. Det vore med hänsyn härtill att befara att en tillämpning å

dylika arrenden av de sociala arrendereglerna skulle bliva till hinder för

stadens eller samhällets ändamålsenliga utveckling. Därför torde det icke böra

ifrågakomma, att den sociala arrendelagstiftningen göres tillämplig å arrende

av sådan jord. Då i infordrade uppgifter icke gjorts åtskillnad mellan brukningsdelar

inom och utom fastställd stadsplan, kan icke angivas vilken omfattning

det nu omförmälda undantaget kommer att få. Troligen torde det

dock förhålla sig så, att antalet arrendefastigheter som ligga inom stadsplan

icke är stort.

Utredningsmännen ha härefter givit en närmare motivering till sitt förslag

om borttagande av den övre arealgränsen och fastställande av en nedre

sådan gräns i fråga om de kommunala arrendena.

Ehuruväl det enligt utredningsmännens mening kunde antagas, att åtskilliga

av de olägenheter som städerna i sina svar till utredningsmännen framhållit

skola uppstå, därest de kommunala arrendena lades under den sociala arrendelagstiftningen,

bleve borteliminerade genom de föreslagna undantagen

dels för arrenden av jord som läge inom fastställd stadsplan dels ock för de

minsta arrendena av annan jord, vore dock alltjämt de av städerna framförda

erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget ovedersägligen

av den räckvidd att de icke kunde utan vidare avvisas. Utredningsmännen

ha därför tagit under övervägande örn icke genom ytterligare

jämkningar av lagstiftningen de av städerna framhållna

olägenheterna kunde undanröjas eller åtminstone mildras. I detta hänseende

ha utredningsmännen anfört följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

9

Städernas anmärkningar rikta sig med skärpa mot de sociala bestämmelserna

örn optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits,

att de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt omintetgöra

en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt

ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt

ha beaktats de möjligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2

kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på

grund av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för jordägaren

medföra påtagligt men, arrendet bringas att upphöra med löpande

arrendeperiods utgång. Ett sådant särskilt förhållande torde uppenbarligen

föreligga för det fall att frågan om en exploatering av den utarrenderade jorden

för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Det kan i detta sammanhang

förtjäna anmärkas, att 1936 års arrendeutredning i sin motivering till

stadgandet i fråga såsom exempel på dess tillämpning anförde, att utarrenderad

jord erfordrades för någon anläggning som jordägaren kunde visa sig

ha för avsikt att utföra. Vad angår förköpsrätten är att märka, att densamma

kan göras gällande endast under förutsättning att arrendatorn är förvarad

vid sin optionsrätt.

Sedan utredningsmännen föreslagit en förkortning i fråga om kommunala

aiTendén av den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen stadgade tiden för lämnande

av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten samt

en därmed sammanhängande ändring beträffande sagda arrenden av de i

2 kap. 54 § samma lag angivna tidsfristerna, ha utredningsmännen vidare

anfört.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna har arrendatorns underhållsskyldighet

beträffande nödiga byggnader å den arrenderade jorden bestämts

till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott

mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utredning

uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt

anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa

jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av åbyggnader på sådant

sätt, att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utredningsmännen

hålla också före, att beträffande byggnaderna å sådana kommunala

fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastigheter

i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits

böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna

såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som

gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga

arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter —

synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda.

I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala

arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, då särskilda omständigheter

visas Jaira föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas

från tillämpning av något av stadgandena i 50—(il eller 63—65 §§ av

sagda kapitel. En förutsättning för beviljande av dispens är, att i avtalet

gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första band

av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut

föres hos länsstyrelsen och (iver dess beslut bos Kungl. Majit. Avslås dispensansökan

skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda

reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

syn till vad av städerna åberopats särskilt därom, att arrendeupplåtelserna

vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgripas

endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke

ha med jordbruk att göra, böra dispensreglerna icke begränsas till att avse

endast visst ingånget arrendeavtal, i vilket gjorts förbehåll att dispens må

sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda, att tillfälle herodes

kommunerna att få ansökan om dispens prövad redan innan upplåtelse

på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde

garanti kunna vinnas för att ett lagbud om de tvingande arrendebestämmelsernas

tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas

berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun, att viss jord av

större eller mindre omfattning, som den har för avsikt att upplåta på arrende,

inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande

av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortsatt

bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt

att förty de tvingande arrendebestämmelserna örn minimitid, optionsrätt,

byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å

arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes

av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den

jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende.

Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna

om inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller

utarrendering av jordbruk, som jordägaren efter föregående utarrendering

själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommunala

arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed

sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden.

Utöver vad utredningsmännen sålunda anfört i fråga om dels tiden för

lämnande av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten och

den därmed sammanhängande ändringen av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen

angivna tidsfristerna, dels underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna

å större fastigheter, dels dispensmöjligheten, dels ock undantagandet

av 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen från tillämpningen å de

kommunala arrendena torde såvitt dessa arrenden angår några ytterligare

jämkningar i de sociala arrendebestämmelsema, sådana de utformats genom

den år 1943 genomförda lagstiftningen, icke vara av förhållandena påkallade.

Beträffande utredningsmännens specialmotivering får utskottet hänvisa

till s. 23 och 24 i propositionen.

En av de sakkunniga, fastighetsdirektören F. Persson, har i särskilt yttrande

förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt utredningsmännens förslag.

För motiveringen till denna avvikande mening redogöres å s. 24—27

i propositionen.

4. Yttranden över förslaget till arrendebestämmelser för kommunal jord.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget

till arrendebestämmelser för kommunal jord, ha rätt delade meningar

om behovet och lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen.

Förslaget har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran av statskontoret,

lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Uppsala,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

11

Södermanlands, Östergötlands, norra Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,

landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands,

Värmlands, örebro och Jämtlands län, drätselkammaren i Boden, Motala

och Norrtälje, stadsfullmäktige i Mjölby, Skänninge, Säter och Vaxholm

samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).

Av dessa har dock statskontoret framhållit, att såvitt kunde bedömas utredningen

knappast ådagalagt, att verkligt behov förefunnes av sociala särbestämmelser

jämväl för arrende av kommunal jord. I vart fall syntes enligt

ämbetsverkets mening böra övervägas, om icke ifrågavarande intressekonflikt

skäligen borde lösas i enlighet med det av direktören Persson skisserade

förslaget på så sätt, att bestämmelserna i princip icke gjordes tillämpliga å

kommunal jord men att efter prövning av myndighet kunde föreskrivas, att

de skulle gälla beträffande visst arrende. I ett par andra yttranden (av RLF

och en jordbrukskommission) har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna

snarare borde skärpas än tvärtom.

Avstyrkande yttranden ha avgivits av luftfartsmyndigheten såvitt angår

mark avsedd till flygplats, jordbrukskommissionerna i Jönköpings och Hallands

län, Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott såvitt angår

landsting tillhörig jord, stadsfullmäktige eller drätselkammaren i 72 av rikets

städer, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Av städerna har flertalet åberopat direktören Perssons skiljaktiga mening

och bestämt uttalat sig mot lagförslagets genomförande. Därvid har i huvudsak

framhållits, att något behov av särbestämmelser för kommunernas

del icke förelåge samt att lagförslaget icke tillgodosåge städernas berättigade

behov att utan svårighet kunna disponera över sin jord för kommunala ändamål.

I några yttranden har antytts att, då en lagstiftning i enlighet med

förslaget uppenbart komme att strida mot kommunernas intressen, kommunerna

bleve nödsakade finna möjligheter att undgå verkningarna av densamma.

5. Föredragande departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen

anfört:

»Vid den revision av arrendelagstiftningen som företogs år 1943 genomfördes

bland annat en avsevärd utvidgning av de sociala arrendebestämmelsernas

tillämpningsområde. Samtidigt härmed gavs genom dessa bestämmelser åt

arrendalorerna en mera tryggad och förbättrad ställning. Sålunda infördes

bland annat en minsta arrendetid av fem år med options- och förköpsrätt

för arrendatorn. Efter denna lagstiftnings genomförande omfatta de sociala

bestämmelserna liksom tidigare jord, som äges av bolag, ekonomiska

föreningar och s. k. skogsspekulanter, men därjämte även jord tillhörig annan

förening ävensom stiftelse, enskild ägare till under huvudgård lydande gård,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

torp eller annan jordbrukslägenhet samt enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å den utarrenderade fastigheten och uppenbarligen besitter densamma

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket. Vid gränsdragningen mellan arrenden som skulle falla under de

sociala bestämmelserna och dem, å vilka de allmänna bestämmelserna skulle

tillämpas, utgick man från att under de förra borde hänföras sådana arrenden

som hade mera permanent karaktär. Genom senare tillkomna författningar

ha arrendebestämmelser angående kronohemman och ecklesiastika jordbruksfastigheter

anslutits till de sociala bestämmelserna.

Vid 1943 års riksdags behandling av förslaget till nya arrendebestämmelser

ifrågasattes om icke även de kommunala arrendena borde underkastas de

sociala arrendebestämmelserna. Såsom framgår av vad förut anförts uttalade

tredje särskilda utskottet, som behandlade lagstiftningsfrågan, att särskild

utredning borde komma till stånd beträffande bland annat de arrenden

av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta utskottets

uttalande godkändes sedermera av riksdagen.

I det nu föreliggande förslaget till reglering av de kommunala arrendena ha

samtliga sådana arrenden, som omfatta odlad jord till större vidd än ett

hektar, ansetts böra lyda under i stort sett samma bestämmelser som de sociala

arrendena.

Vid avgörandet av frågan om lämpliga lagbestämmelser för de kommunala

arrendena gäller det främst att söka få till stånd en skälig avvägning mellan

kommunernas och arrendatorernas intressen. I den mån de kommunala arrendena

äro av permanent natur torde någon bärande erinran icke kunna göras

mot att dessa underkastas i huvudsak samma reglering som de sociala arrendena.

Beträffande de arrenden som icke äro av sådan natur äro förhållandena,

såsom även utredningsmännen framhållit, något annorlunda. Den jord

som här är i fråga innehaves i de flesta fall av kommunerna för att vid behov

kunna utan större dröjsmål disponeras för ändamål, som kommunerna av

skilda orsaker ha att befrämja. Såsom utredningsmännen påpekat föreligga

emellertid, även om arrendena icke äro permanenta, i viss mån likartade förhållanden

beträffande dessa arrenden samt de arrenden vilka nu äro underkastade

de sociala bestämmelserna. Att föreskriva skilda bestämmelser

för permanenta och icke permanenta kommunala arrenden torde, enligt vad

ock framgår av lagrådets yttrande över förslaget till 1943 års arrendelagstiftning,

icke vara möjligt. Den väg, som anvisats i den vid utredningsmännens

promemoria fogade reservationen, finner jag icke heller kunna beträdas.

Då här är fråga örn regler, vilka enligt statsmakternas uppfattning äro

av den vikt och betydelse, att de för arrenden av permanent natur principiellt

ansetts böra vara av tvingande natur, finner jag det oriktigt att, när det gäller

en viss kategori av sådana arrenden, låta reglernas tillämpning vara beroende

på åtgärd av den ena parten i arrendeförhållandet. En dylik anordning skulle

uppenbarligen ställa ifrågavarande arrendatorer i ett avsevärt sämre läge än

de arrendatorer, beträffande vilkas arrenden de sociala bestämmelserna utan

vidare gälla. Enligt min mening torde under sådana förhållanden någon an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

13

nan utväg icke stå öppen än att godtaga utredningsmännens förslag att samtliga

arrenden av kommunal jord i princip hänföras till de arrenden, som skola

vara underkastade de för sociala arrenden gällande bestämmelserna. Emellertid

bör vid det närmare utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen all

möjlig hänsyn tagas till kommunernas berättigade intressen. Främst bör sålunda

åt stadgandena givas ett sådant innehåll, att kommunerna icke hindras

att i mån av behov tillräckligt snabbt kunna disponera över jord som erfordras

för kommunala behov. Såvitt jag kan finna torde denna fråga kunna lösas på

ett för såväl kommunerna som arrendatorema tillfredsställande sätt genom

att minimitiden för arrende av kommunal jord bestämmes lägre än vad som

eljest gäller i detta hänseende. Emellertid synes även vissa andra jämkningar

i de sociala arrendebestämmelserna vara påkallade vid tillämpningen på kommunal

jord. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till den föreliggande

lagstiftningsfrågan torde jag få närmare ingå på de särskilda bestämmelser

som böra gälla och dessas tillämpningsområde. I huvudsaklig anslutning till

vad utredningsmännen föreslagit anser jag, att ifrågavarande lagstiftning bör

avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt

och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting, ävensom

församling i den mån arrendet icke är underkastat de ecklesiastika arrendebestämmelserna.

Emellertid bör, med hänsyn till kommunernas intresse av att

fritt kunna disponera den jord som ligger inom stadsplanelagt område, sadan

jord i princip vara undantagen från tillämpning av bestämmelserna. I det

fall att arrendejorden ligger delvis inom och delvis utom stadsplan torde dock

av praktiska skäl enhetliga bestämmelser böra gälla för arrendet i dess helhet.

Vid övervägande av frågan vilka regler som i ett dylikt fall böra gälla

har jag kommit till den uppfattningen, att arrendatoremas berättigade intressen

kräva, att de sociala bestämmelserna gälla så snart någon del av den

utarrenderade jorden ligger utom stadsplan. Utsträckes stadsplan så att utarrenderad

brukningsdel kommer att i sin helhet ligga inom densamma, böra

de sociala arrendebestämmelserna upphöra att tillämpas vid utgången av

den arrendeperiod under vilken stadsplanen fastställes. Att från de nya bestämmelserna

undantaga jord, för vars bebyggande endast vidtagits mera

förberedande åtgärder såsom att stomplan eller byggnadsplan upprättats eller

utomplansbestämmelser meddelats, torde vara varken ändamålsenligt eller

av förhållandena påkallat. Genom att undantaga dylik jord från ifrågavarande

stadganden skulle nämligen uteslutas betydande områden, som säkerligen

under avsevärd framtid komma att nyttjas för jordbruk.

Med hänsyn till den inskränkning av minimitiden för utarrendering av

kommunal jord jag i det följande kommer att föreslå torde anledning icke

heller föreligga att från den nya lagstiftningens tillämpningsområde utesluta

jord, som avses skola användas till flygplats.

I fråga örn lagstiftningens omfattning med hänsyn lill den utarrenderade

jordens storlek lia utredningsmännen föreslagit vissa avvikelser från vad

sorn gäller vid arrenden som nu äro underkastade de sociala arrendebestäm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

melserna. Enligt utredningsmännens förslag ha de nya bestämmelserna ansetts

i princip böra tillämpas å alla kommunala arrenden som omfatta odlad

jord till större vidd än ett hektar. För de sociala arrendebestämmelserna i

nyttjanderättslagen gäller ingen nedre arealgräns men däremot har fastställts

en övre arealgräns så att stadgandena ej äro tillämpliga på brukningsdel med

mer än femtio hektar odlad jord. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en reglering

i överensstämmelse med utredningsmännens förslag. Behovet av att uttryckligen

undantaga de minsta och att utsträcka lagstiftningen även till de

större arrendena synes mig dock icke vara så stort, att det överväger önskemålet

om såvitt möjligt enhetliga regler för kommunal och annan jord. Med

hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att i förevarande avseende föreslå

bestämmelser som avvika från de i nyttjanderättslagen upptagna.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan jag icke biträda utredningsmännens

förslag, att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser om

arrendatorns besittningstid oförändrade skola tillämpas på kommunala arrenden.

Ehuru detta endast i förhållandevis få av yttrandena direkt framhållits,

torde det ha varit stadgandet, att arrendeupplåtelse för viss tid skall gälla för

minst fem år, som framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den ifrågasatta

lagstiftningens genomförande. Det synes icke heller kunna bestridas,

att en dylik föreskrift med avseende å kommunala arrenden skulle komma att

föranleda icke obetydliga olägenheter för kommunerna. Uppenbarligen kan

det ofta ställa sig svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, om viss

jord kan komma att inom de närmaste fem åren behöva tagas i anspråk för

sådana ändamål som kommunerna i första hand anse sig böra främja. Under

dessa förhållanden måste kommunerna helt naturligt ofta ställa sig tveksamma

till frågan om deras jordbruksjord bör utarrenderas eller ej, och icke

sällan torde då försiktigheten anses bjuda att jorden icke upplåtes på arrende.

I stället för att såsom avsett verka till jordbrukets befrämjande skulle lagstiftningen

då komma att leda till ett motsatt förhållande. Till undvikande av

dylika konsekvenser av lagstiftningen synes minimitiden för arrendeupplåtelse

av kommunal jord böra sättas till ett år. I följd härav bör arrendatorn

vid utgången av arrendetiden äga rätt till nytt arrende för en tid av endast

ett år samt sådan optionsrätt ånyo få utövas vid varje arrendeårs utgång. Därjämte

bör den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen för jordägare, som önskar bryta

optionsrätten, föreskrivna uppsägningstiden av ett år före arrendetidens

utgång, såsom utredningsmännen föreslagit, förkortas till sex månader.

Med dessa avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna synas mig

kommunernas berättigade anspråk på att snabbt kunna i sin besittning återfå

utarrenderad jord böra anses skäligen tillgodosedda. Såsom utredningsmännen

framhållit föreligger vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna

om optionsrätt möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten, då på grund

av särskilda förhållanden arrendatorns kvarsittande skulle för jordägaren

medföra påtagligt men. Denna föreskrift torde bliva tillämplig för det fall

att kommun önskar använda utarrenderad jord för annat ur dess synpunkt

angeläget ändamål än jordbruk såsom för något kommunalt behov eller exploatering

till bostads- eller industribebyggelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

15

Ehuru minimitiden för arrendatorns besittning vid ett genomförande av

vad jag nyss förordat sålunda skulle sättas lägre än den arrendetid, som hittills

i många fall enligt avtal varit den vanliga, torde det kunna förväntas, att

arrendeavtal rörande kommunal jord i viss utsträckning alltjämt komma att

avslutas för längre lid. Även för sådana fall lärer emellertid arrendatorns optionsrätt,

örn annat ej överenskommits, böra innefatta förlängning av avtalet

för en tid av endast ett år varje gång.

Den nu förordade förkortningen av minimitiden för arrende och av den

genom optionsrättens utövande inträdda nya arrendetiden medför, att bestämmelserna

i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen icke kunna oförändrade tillämpas

på de kommunala arrendena. Enligt dessa bestämmelser skall arrendatorn,

om han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, giva jordägaren detta tillkänna senast

ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat. Sker

ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses ha

åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Vid de kommunala arrendena

torde tillkännagivande som nyss sagts böra ske senast sex månader före arrendetidens

utgång och åtagandet av nytt arrende avse en tid av ett år.

Utöver vad nu anförts synas ytterligare ett par jämkningar vara erforderliga

och lämpliga vid de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på kommunala

arrenden. Sålunda torde, såsom utredningsmännen föreslagit, de i 2

kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna för påkallande av ändring

i arrendevillkoren och för hänskjutande av frågan därom till skiljemän

böra för kommunala arrenden jämkas till sex respektive fem månader före

arrendetidens slut. Bestämmelserna i 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen

böra icke göras tillämpliga på kommunala arrenden.

Genom dispensreglerna i 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen beredes för kontrahenterna

möjlighet att erhålla godkännande av ett ingånget avtal örn arrendevillkor,

som avvika från de tvingande lagbud specialregleringen innehåller.

En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbehåll

örn att dispens må sökas. För kommunerna torde det ofta vara av vikt

att, innan beslut fattas om utarrendering av jord, erhålla klarhet i frågan

huruvida sådana avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna, som kommunen

i det särskilda fallet anser nödvändiga eller önskvärda, kunna bliva

godkända. Det torde också vara av betydelse för kommun att för alla arrenden

inom ett jordområde, som kanske avses snart skola användas för annat

ändamål än jordbruk, kunna uppställas enhetliga villkor, som i ett eller flera

avseenden avvika från de sociala arrendebestämmelserna. Det synes mig därför

lämpligt alt, som utredningsmännen föreslagit, så utsträcka dispensmöjligheterna

i fråga om kommunal jord, att kommunerna erhålla möjlighet att

få ansökan örn dispens prövad redan innan arrendeupplåtelse skett. Dispensmedgivande

bör genom tids- och ändamålsbestämmelser kunna modifieras till

sin räckvidd.

Med hänsyn till de möjligheter till dispens från de nu föreslagna arrendebestämmelsema,

som sålunda höra finnas, anser jag helt obefogade de i

några yttranden gjorda uttalandena, att den kommunerna enligt förslaget åvi
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

lande byggnadsplikten och skyldigheten att ersätta förbättringar ur städernas

synpunkter skulle vara oskäliga. Likaså finner jag den i några av städer

avgivna yttranden framställda anmärkningen, att jordbrukskommissionerna

icke ägde förutsättningar att rätt bedöma behovet av dispens i fråga om

stadsjord, sakna grund. Erinras må ock att, till följd av den förkortning av

minimitiden för arrendeupplåtelser jag i det föregående förordat, det torde

kunna förutsättas, att dispens icke skall behöva förekomma annat än i ett

förhållandevis ringa antal fall.

Vad angår formen för ifrågavarande lagstiftning delar jag utredningsmännens

uppfattning att bestämmelserna rörande de kommunala arrendena

lämpligen böra upptagas i en särskild lag. Inarbetning av dessa stadganden

i nyttjanderattslagen torde nämligen komma att medföra att bestämmelserna

däri bleve mindre överskådliga.»

6. Lagrådet.

Lagrådet har förordat, att begreppet kommun erhåller en annan definition

än i det till lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord. Vidare har lagrådet föreslagit en formell

jämkning av 2 §, vilket lagrum innehåller avvikelse för de kommunala arrendenas

del i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 50 och 51 §§ nyttjanderättslagen.

Därjämte har lagrådet hemställt om vissa ändringar av de i det remitterade

förslaget angivna tidsfristerna för tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren

påkallas och för hänskjutande till skiljemän av frågan om

sådan ändring. Slutligen har lagrådet föreslagit en mindre jämkning av den

föreslagna dispensbestämmelsen samt ett tillägg till nämnda bestämmelse av

innebörd, att därest sådant undantag medgivits som bestämmelsen avser, undantaget

ej skall gälla med mindre erinran därom gjorts i arrendeavtalet.

De av lagrådet sålunda gjorda anmärkningarna ha beaktats vid den slutliga

utformningen av lagförslaget.

III. Arrendebestämmelser för viss allmänningsjord.

Utredningsmännen ha införskaffat vissa uppgifter angående förekomsten

av arrenden av allmänningsjord. En redogörelse härför lämnas å s. 39—45 i

propositionen.

Utredningsmännen ha kommit till den uppfattningen, att de sociala arrendebestämmelserna

böra göras tillämpliga på arrendeupplåtelser från fyra slag

av allmänningsjord, nämligen å arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning

eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i 63 §

lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog, som

omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning

som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen införlivad. Den härav

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

17

betingade lagändringen ha utredningsmännen ansett lämpligen kunna ske på

det sätt, att till 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen fogas ett nytt stycke av nu

angivet innehåll.

I anslutning härtill ha utredningsmännen anfört, att det föreliggande lagstiftningsspörsmålet

komme att i första hand avse frågan huruvida dessa

arrendeupplåtelser, som hittills fallit under nyttjanderättslagens allmänna arrendebestämmelser,

kunde anses vara av sådan permanent natur att de borde

likställas med de sociala arrendena och därför dragas under specialregleringens

tillämpningsområde. Vad anginge den tid, för vilken utarrendering

av den nu omförmälda allmänningsjorden brukade ske, utvisade svar som

inkommit till utredningsmännen från Sveriges häradsallmänningsförbund

och styrelserna för de i 1938 års lag avsedda allmänningsskogarna att den

sedvanliga arrendetiden för lägenheter å häradsallmänningarna utgjorde tio

år samt att arrendeavtalen för lägenheter å allmänningsskogarna icke avsåge

kortare tid än fem år men ofta inginges för längre tidsperiod. Vidare hade

i vissa svar uppgivits, att arrendatorema brukade tillförsäkras rätt till nytt

arrende vid löpande arrendeperiods utgång. Med hänsyn till vad sålunda

framkommit örn de villkor, på vilka allmänningsjorden plägade upplåtas,

syntes det kunna göras gällande, att förevarande arrendeupplåtelser vore permanenta

redan så till vida som avtalen slötes för längre tidsperioder. Emellertid

förelåge en ytterligare likhet mellan de fastigheter, som genom bestämmelserna

i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen hänföras under specialregleringen,

och jordbrukslägenheten^ å den allmännings jord varom nu vore fråga. Beträffande

förstnämnda fastigheter torde det nämligen regelmässigt förhålla

sig så, att de ej brukades av jordägarna själva utan att i stället utarrendering

framstode såsom den sedvanliga brukningsformen. Vad sålunda sagts

torde självfallet i ännu högre grad gälla den allmänningsjord som vore

lämpad för jordbruksdrift. Här framstode överhuvud taget arrendeformen såsom

det enda möjliga och användbara brukningssättet. I det hänseende som

nu nämnts vore de åsyftade arrendena otvivelaktigt att anse såsom permanenta.

De sålunda anförda synpunkterna på arrendeförhållandenas varaktighet

syntes i lika mån gälla beträffande utarrendering av sådan mark som av

delägare i allmänning som nyss sagts förvärvats för införlivning med densamma,

ehuru införlivning ännu ej ägt rum, liksom ock beträffande arrende

av mark, vilken förvärvats av delägarna utan att införlivning med allmänningen

skulle ske.

Utredningsmännen lia sålunda hållit före, att arrendeupplåtelser av mark

som nu berörts vore av så varaktig natur, att de borde likställas med de arrenden

som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen och att de därför borde,

under förutsättning att de utarrenderade brukningsdelarna omfattade högst

femtio hektar odlad jord, föras in under specialregleringen. Utredningsmännen

ha vidare uttalat, att anledning syntes saknas att i lagstiftningsväg undantaga

någon av särbestämmelserna från tillämpning å upplåtelserna i fråga. I

detta sammanhang lia utredningsmännen erinrat örn att, för den händelse de

sociala arrendebestämmelserna gjordes tillämpliga jämväl å arrenden av all
Iiilwng

till riksdagens protokoll 1046. 0 sami. 2 avd. Nr 14.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

männingsjord, stadgandet i 2 kap. 68 § nytt jander ättslagen gåve allmänningsstyrelsen

såsom representant för jordägarna möjlighet att dispensvägen erhålla

befrielse från tillämpning å arrendeförhållande av eljest tvingande bestämmelser.

Vidare har anmärkts att därest, såsom ofta syntes vara förhållandet,

med arrendeupplåtelserna väsentligen åsyftades att tillförsäkra jordägarna

stadigvarande arbetskraft för skogsbruket å allmänningarna, stadgandena

om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt jämlikt bestämmelserna i 2

kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen icke bleve tillämpliga å upplåtelserna

om desamma avsåge sådana mindre brukningsdelar, därå arrendatorerna

icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till arrendebestämmelser för

viss allmänningsjord har i nära nog samtliga inkomna yttranden blivit tillstyrkt

eller lämnat utan erinran.

Föredragande departementschefen har helt anslutit sig till utredningsmännens

förslag om de sociala arrendebestämmelsemas tillämpning å arrenden

av viss allmänningsjord.

Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

IV. Utskottet.

Under behandlingen vid 1943 års riksdag av förslaget till ändrad arrendelagstiftning

samt under förarbetena till den nu framlagda propositionen har

det ansetts, att de sociala arrendebestämmelsema böra göras tillämpliga å

kommunala arrenden om dessa äro att betrakta såsom permanenta.

Vissa svårigheter föreligga att avgöra, i vilken utsträckning de kommunala

arrendena äro av mera varaktig art. Ehuru den i ärendet förebragta utredningen

giver vid handen, att en avsevärd del av kommunernas utarrenderade

jord är upplåten på korttidsarrende, framgår likväl även, att jorden i

icke ringa utsträckning är utarrenderad på jämförelsevis lång tid. Det bör

givetvis även beaktas, att den omständigheten i och för sig att kommun tillhörig

fastighet utarrenderas endast för kort tid icke behöver innebära att

marken inom en snar framtid kommer att användas för något annat ändamål

än jordbruk. Kommunerna torde ofta förvärva mark långt innan frågan

om markens exploatering för något kommunalt ändamål blir aktuell och sedan

för alla eventualiteters skull anse försiktigheten bjuda att utarrendering

sker endast för kort tid i sänder. Det torde alltså vara obestridligt, att kommunernas

jordbruksfastigheter i stor utsträckning komma att förbli utarrenderade

under relativt lång tid efter det kommunerna förvärvat dem.

Det bör även uppmärksammas, att, såsom utredningsmännen och föredragande

departementschefen framhållit, kommunala arrenden, även om de

icke kunna sägas vara permanenta i samma mening som de i 2 kap. 49 §

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

19

nyttjanderättslagen avsedda arrendena, likväl förete den likheten med sistnämnda

arrenden att jordägaren endast mycket sällan brukar fastigheten

själv.

Utredningen i ärendet utvisar, att den ställning som de kommunala arrendatorerna

inneha ofta är mycket svag. I viss utsträckning förekomma otvivelaktigt

för arrendatorerna oförmånliga arrendevillkor, som icke kunna

anses i högre grad motiverade av de allmänna intressen som kommunerna

ha att tillgodose.

Ur nu berörda synpunkter framstår det således såsom önskvärt, att arrendatorer

av kommunal jord komma i åtnjutande av de förmåner som de

sociala arrendebestämmelserna innebära. Fråga uppkommer då, huruvida

och i vad mån detta önskemål kan tillgodoses utan att kommunernas berättigade

intressen trädas för nära. Vid undersökning angående detta spörsmål

bör hållas i sikte dels att tillämpningsområdet för en lagstiftning i ämnet ej

behöver omfatta alla kommunala jordbruksfastigheter och dels att de sociala

arrendebestämmelserna kunna modifieras i fråga örn de kommunala

arrendena. I det följande skall med beaktande av vad nu anförts undersökas,

huruvida det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord, eventuellt med en eller

annan jämkning, kan anses medföra orättmätigt intrång i kommunernas intressen.

Vad till en början angår den föreslagna lagens tillämpningsområde erfordras,

att arrendet för att lagen skall bli tillämplig därå skall avse »brukningsdel».

Begreppet brukningsdel förekom icke i utredningsmännens lagförslag,

som endast uppställde kravet på att arrendet skulle omfatta odlad jord med

viss minimiareal. Användandet av begreppet brukningsdel, varigenom överensstämmelse

vunnits med stadgandet i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, innebär

givetvis en begränsning av den föreslagna lagens tillämpningsområde

i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.

Med hänsyn till kommunernas intresse att fritt kunna disponera den jord

som ligger inom stadsplanelagt område har Kungl. Majit föreslagit, att sådan

jord i princip skall vara undantagen från lagens tillämpning. Nämnda

undantag är enligt utskottets mening välmotiverat. I det fall att arrendejorden

ligger delvis inom och delvis utom stadsplan föreslås lagen skola tilllämpas

å arrendet. Enligt utskottets mening skulle en bättre avvägning mellan

kommunernas och arrendatoremas intressen åstadkommas genom att lagen

icke göres tillämplig i sistnämnda fall. Kommunernas anspråk på att

snabbt kunna disponera stadsplanelagd mark för det i stadsplanen angivna

ändamålet gör sig gällande med sådan styrka, att all mark som ligger inom

stadsplan bör undantagas från tillämpning av sociala arrendebestämmelser.

Stadsplan kan upprättas — förutom för stad — jämväl för stadsiiknande

samhällen å landet. Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område,

hörande till den egentliga landsbygden, skall om plan för byggnadsverksamheten

erfordras upprättas byggnadsplan. Byggnadsplan, som i lik
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

het med stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden som ingå i planen samt innehålla ytterligare bestämmelser

angående områdenas bebyggande och användande i övrigt, får anses

utgöra en motsvarighet för den egentliga landsbygdens del till stadsplanen

i städer och stadsliknande samhällen. Samma skäl som motivera, att kommun

tillhörig utarrenderad fastighet som helt eller delvis ligger inom fastställd

stadsplan undantages från den föreslagna lagens tillämpningsområde,

föranleda enligt utskottets mening lill att sådant undantagande sker även

beträffande fastighet som till någon del ligger inom fastställd byggnadsplan.

Utskottet övergår härefter till frågan, huruvida de sociala arrendebestämmelserna

med de modifikationer som föreslås i propositionen kunna anses

innebära ett oskäligt betungande av kommunerna.

Vad till en början angår föreskrifterna örn minimitid hade utredningsmännen

föreslagit, att densamma skulle liksom vid de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen

angivna arrendena sättas till fem år. Likaså skulle enligt utredningsmännens

förslag i fråga örn optionsrätten denna avse nytt arrende för

en tidrymd av samma längd. I propositionen föreslås emellertid, att berörda

tider skola sättas till ett år. Denna betydelsefulla ändring av utredningsmännens

förslag innebär en påtaglig lättnad för kommunerna. Såsom föredragande

departementschefen anfört, torde det ha varit stadgandet att förenämnda

tider skulle utgöra fem år som under remissbehandlingen av utredningsmännens

förslag framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den

ifrågasatta lagstiftningens genomförande.

Jordägare äger rätt att bryta arrendators optionsrätt bland annat därest

det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men

för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Denna föreskrift torde,

såsom i propositionen framhålles, bli tillämplig för det fall att kommun

önskar använda utarrenderad jord för något kommunalt behov eller exploatering

till bostads- eller industribebyggelse.

Det föreliggande förslaget synes i betraktande av vad nu anförts väl tillgodose

kommunernas berättigade önskemål att i fall av behov snabbt kunna

taga i anspråk utarrenderad mark för allmänt ändamål. Det synes sålunda

utskottet föga antagligt, att arrendator av kommunal jord, såsom

motionärerna göra gällande, genom utnyttjande av sin optionsrätt skulle

kunna tvinga kommunen att utgiva oskälig ersättning för att undvika avbräck

i exploateringsverksamheten.

Den förköpsrätt som tillkommer optionsberättigad arrendator torde bli

av ringa praktisk betydelse och lärer icke kunna förorsaka kommunerna

några olägenheter.

Den sociala arrendelagstiftningen ålägger jordägaren en avsevärd byggnadsskyldighet.

Bestämmelserna härom äro — liksom övriga sociala arrendebestämmelser

med visst undantag — av tvingande karaktär. Vissa rörande

arrenden i allmänhet gällande bestämmelser skola vara tvingande i fråga

om de sociala arrendena. De viktigaste av dessa senare bestämmelser äro de

som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten. I den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

21

föreliggande propositionen ha inga modifikationer föreslagits i fråga om de

kommunala arrendena i bestämmelserna om byggnadsskyldighet och plikt

att ersätta förbättringsarbeten. Det torde icke kunna förnekas, att dessa

förpliktelser, om de skulle gälla utan undantag, i vissa fall kunde framstå

såsom betungande för kommunerna. Härutinnan bör emellertid beaktas den

möjlighet att erhålla dispens från en eller flera av de sociala arrendebestämmelserna,

som föreligger enligt nyttjanderättslagen och som enligt 4 § i

det framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av

viss kommunal jord med viss modifikation i för jordägaren förmånlig riktning

skall tillämpas även beträffande de kommunala arrendena.

De sociala arrendebestämmelser, som icke behandlats här ovan, torde

icke lända kommunerna till förfång.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att det framlagda

förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord med de jämkningar i fråga om tillämpningsområdet som

utskottet enligt vad ovan framhållits anser lämpliga icke torde komma att

medföra några nämnvärda olägenheter för kommunerna.

Ehuru såsom ovan anförts minimitiden för arrendeupplåtelse i nämnda

lagförslag satts kortare än den arrendetid som hittills i många fall tillämpats

i fråga om kommunala arrenden, torde det kunna förväntas, att kommunerna

även i fortsättningen komma att vara vilbga att upplåta jord på arrende

för längre tid än ett år.

Utskottet är alltså berett att godtaga lagförslaget med de jämkningar som

förut nämnts.

Förslaget örn de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på arrenden

av viss allmänningsjord föranleder ingen erinran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 223 och

II: 356 och med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar

böra vidtagas i det genom propositionen nr 12 framlagda

förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende

av viss kommunal jord antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Lag

med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåtes kommun tillhörig jord, Upplåtes kommun tillhörig jord,

som till någon del ligger utom fast- som i sin helhet ligger utom fastställd

stadsplan, på arrende för jord- ställd stadsplan eller byggnadsplan,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr li.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

bruksändamål och avser arrendet

brukningsdel, som omfattar högst

femtio hektar odlad jord, skola, utöver

vad örn jordbruksarrende i allmänhet

är föreskrivet i lagen om

nyttjanderätt till fast egendom, stadgandena

i 2 kap. 50—66 §§ samma

lag lända till efterrättelse, med de

avvikelser som föranledas av bestämmelserna

i 2 och 3 §§ här nedan.

Med kommun förstås i denna lag

(Utskottets förslag.)

på arrende för jordbruksändamål

och avser arrendet brukningsdel, som

omfattar högst femtio hektar odlad

jord, skola, utöver vad om jordbruksarrende

i allmänhet är föreskrivet i

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom,

stadgandena i 2 kap. 50—66

§§ samma lag lända till efterrättelse,

med de avvikelser som föranledas

av bestämmelserna i 2 och 3 §§ här

nedan.

landskommun, köping och stad samt

församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller

kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.

Denna lag äger icke tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika

arrendebestämmelser.

2 §•

I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

angivna arrendetiden av minst fem år skall gälla en arrendetid av minst

ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod enligt 51 § samma

kap. inträdande optionsrätten avse nytt arrende för en tid av ett år.

3 §•

Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende skall ske senast

sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej sådant tillkännagivande inom

föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en

tid av ett år.

Vill kommun göra gällande att arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla

på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § förenämnda lag,

skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad

1 sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.

Tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren påkallas skall på sätt i

2 kap. 54 § första stycket samma lag sägs ske senast fem månader före

arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu är sagt eller varder

ej frågan senast fyra månader före samma tids utgång hänskjuten till skiljemän,

skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

4 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller

63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser

som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

23

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att medgivande därtill må sökas, ankomme på jordbrukskommissionen att

medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

Undantag som i första stycket avses må medgivas även i fråga om tillämnat

arrendeavtal. Har sådant undantag medgivits, vare det dock ej gällande

med mindre erinran därom göres i avtalet.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll

del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut åge föra klagan

däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna

i 2 kap. 51-—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande

av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och

56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn

eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat

fastigheten under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den

1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till

stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna

tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från

lagens ikraftträdande. Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras

i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst

femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård

och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,

som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,

som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna

i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;

eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst

av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet

besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring

eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet

betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.

Vad i---eller fideikommiss.

Örn arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Har arrendeavtal med avseende å sådan i 2 kap. 49 § första stycket angiven

brukningsdel, för vilken bestämmelserna i 51—56 §§ samma kap. enligt

vad nu stadgats äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola

sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å

avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn

samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt

minst tio år.

1 Senaste lydelse se 1943:883.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

25

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit

till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med

avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola

hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och

60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses

visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,

dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.

över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning

2 kap. 68 § tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

Stockholm den 12 mars 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Löfvander*, Hage*, Sten, fröken

Andersson, herrar Nils Elowsson och Hagman*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Hermansson, Hedlund

i Rådom*, Andersson i Gisselås*, Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jacobsson i

Igelsbo.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

Reservationer:

1) av herr Hage;

2) av herr Sten;

3) av herr Hellbacken, som anfört:

De av utskottet föreslagna ändringarna av förslaget till lag med särskilda

bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord innebära en inskränkning

i tillämpningsområdet för den föreslagna lagen i två hänseenden.

Under det att enligt Kungl. Maj:ts förslag arrende av brukningsdel som

ligger delvis inom och delvis utom fastställd stadsplan skall omfattas av bestämmelserna

i lagen, skall enligt utskottets förslag sådant arrende vara undantaget

från lagens tillämpning. Vidare skall enligt utskottets förslag vad

som föreslagits i fråga örn mark som åtminstone delvis ligger inom fastställd

stadsplan tillämpas även beträffande mark som helt eller till någon

del är belägen inom fastställd byggnadsplan.

De av utskottet sålunda föreslagna ändringarna komma att medföra, att

från lagens tillämpning komma att undantagas en betydande mängd arrenden,

som kunna anses vara av varaktig art och i fråga om vilka stort behov

föreligger för arrendatorn att erhålla en starkare ställning i förhållande till

jordägaren-kommunen. Den utarrenderade mark som genom dessa ändringar

skulle komma att undantagas från lagens tillämpning är oftast av sådan

beskaffenhet att kommunernas intresse att fritt disponera marken för

kommunala ändamål här framträder med förhållandevis liten styrka. Särskilt

i de fall, då endast en mycket liten del av arrendefastigheten ligger inom

stadsplan eller byggnadsplan, måste det av utskottet framlagda förslaget

medföra mycket otillfredsställande konsekvenser.

Att jämställa byggnadsplan med stadsplan är för övrigt ur andra synpunkter

icke följdriktigt. I förhållande till stadsplan utgör byggnadsplanen

endast en förenklad plan för bebyggelse. Den rättsverkan som tillkommer

en byggnadsplan är mera inskränkt än den som en stadsplan medför. Såsom

departementschefen anfört är fastställandet av byggnadsplan närmast att betrakta

som en förberedande åtgärd för marks bebyggande.

Genomförandet av de utav utskottet föreslagna ändringarna skulle medföra

vidsträckta möjligheter för kommunerna att kringgå bestämmelserna i lagen.

Kommunerna skulle genom att söka åstadkomma, att endast en mindre

remsa eller ett litet hörn av en utarrenderad jordbruksfastighet lades under

stadsplan eller byggnadsplan, kunna undvika att arrendet av fastigheten

bleve underkastat lagens stadganden. Vad angår undantaget från lagens tilllämpning

av mark som ingår i byggnadsplan bör bemärkas, att upprättandet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

27

av sådan plan ofta icke torde vara förenat med några större svårigheter eller

mera betydande tidsutdräkt. Därest lagförslaget antages med den av utskottet

förordade utformningen, beredes även möjlighet för kommun att genom

sammanslagning av brukningsdel, som helt ligger utom stadsplan

eller byggnadsplan, med äga belägen inom planen, undandraga arrendet av

brukningsdelen från de föreslagna arrendebestämmelsema.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag

med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord oförändrat.

4) av herrar Norman, Olovson i Västerås och Lundberg, vilka ansett att

utskottets utlåtande bort lia följande lydelse:

I samband med behandlingen vid 1943 års riksdag av förslaget till reviderad

arrendelagstiftning yttrade tredje särskilda utskottet i sitt av riksdagen härutinnan

godkända utlåtande, att särskild utredning borde komma till ståhd

angående tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna å sådana arrenden

av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta uttalande

gjordes med klar insikt om att de sociala arrendebestämmelserna icke

borde tillämpas å mer eller mindre tillfälliga utarrenderingar av jord som

kommunerna förvärvat för att inom en nära framtid kunna använda för speciella

kommunala ändamål.

I det av särskilda utredningsmän utarbetade förslag som legat till grund

för den nu föreliggande propositionen beaktades icke i tillräcklig grad detta

kommunernas legitima behov att snabbt kunna disponera mark som anskaffats

för sådant ändamål som nyss nämnts. Däremot innebär Kungl. Maj:ts

förslag genom sänkningen av minimitiden för arrendeupplåtelse från av utredningsmännen

föreslagna fem år till ett år en eftergift åt kommunernas intresse.

Ytterligare har detta intresse beaktats av utskottet genom den föreslagna

inskränkningen av lagens tillämpningsområde.

Det av utskottet framlagda förslaget innebär sålunda en kompromiss, som

emellertid icke kan anses såsom en tillfredsställande lösning av det föreliggande

lagstiftningsproblemet för vare sig kommunerna eller arrendatorerna.

Sett från kommunernas synpunkt kommer förslaget — även med de ovan

anmärkta jämkningarna — att medföra påtagliga olägenheter. Jämväl mark

som ligger utanför stadsplan eller byggnadsplan kan komma att hastigt behöva

tagas i anspråk för kommunalt ändamål. Även en ettårig arrendetid kan då

lägga hinder i vägen för kommunens exploateringsverksamliet. Men vida betänkligare

än den ettåriga minimitiden är den byggnadsskyldighet och den

skyldighet att utgiva ersättning för förbättringsarbeten som enligt förslaget

skall åvila kommunerna. Det måste vara uppenbart olämpligt att föreskriva

dylika skyldigheter i fråga om fastigheter, som förvärvats i direkt syfte att

efter en kortare tids förlopp användas för annat ändamål än jordbruk och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

som under tiden innan de tagas i anspråk för sådant ändamål utarrenderas

endast för att marken icke skall ligga helt oanvänd. Att nedlägga betydande

kostnader å byggnader som endast mera tillfälligt komma att nyttjas för

jordbruksändamål måste under alla omständigheter betraktas såsom nationalekonomiskt

förkastligt. Vad nu sagts gäller naturligtvis även i fråga om kostnader

för förbättringsarbeten å dylika fastigheter.

I fråga örn de arrenden av kommunal jord som äro av mera permanent

karaktär kunna några berättigade invändningar från kommunernas sida

icke resas mot att de sociala arrendebestämmelserna bliva tillämpliga. Någon

anledning finnes emellertid icke att beträffande dessa arrenden uppställa

regler som avvika från dem som innefattas i de sociala arrendebestämmelserna.

Genom sänkningen av minimitiden för arrendeupplåtelse från fem till

ett år komma emellertid ifrågavarande arrendatorer i en avsevärt sämre ställning

än innehavare av sådana arrenden som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen.

Av nu anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka lagförslaget.

En av de sakkunniga som biträtt förenämnda utredningsmän har föreslagit,

att föreliggande lagstiftningsproblem löses på så sätt, att genom lämpliga

tilläggsbestämmelser till nuvarande arrendelagstiftning möjbghet införes för

vederbörande att beträffande ett visst kommunalt arrende, efter prövning av

den myndighet, som kan finnas lämplig för ändamålet, utverka förordnande

därom, att å arrendet i fråga jämväl skall tillämpas någon eller några av de

sociala arrendebestämmelserna. Denna utväg har icke vunnit anslutning från

Kungl. Maj:ts sida. Enligt utskottets mening är det emellertid önskvärt, att

förnyad omprövning sker huruvida denna utväg kan anses framkomlig. Även

andra utvägar böra prövas för att nå fram till en lagstiftning, som å ena sidan

lämnar avtalsfrihet beträffande utarrendering av mark som kommunerna

anskaffat för andra ändamål än jordbruksdrift och å andra sidan tillförsäkrar

arrendatorer av mera permanenta kommunala arrenden i huvudsak

samma förmåner som gälla i fråga om de arrenden som avses i 2 kap.

49 § nyttjanderättslagen.

Förslaget örn de sociala arrendebestämmelsemas tillämpning på arrenden

av viss allmänningsjord föranleder ingen erinran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1: 223

och II: 356

1) avslå det genom propositionen framlagda förslaget till

lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal

jord; samt

2) med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra

vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom för sin

del antaga följande förslag till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

29

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst

femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård

och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,

som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,

som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna

i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;

eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å

fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av

jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet

besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring

eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet

betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.

Vad i---eller fideikommiss.

Denna lag---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---lagens ikraft
trädande.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa ytterligare utredning i

vad mån och på vad sätt de sociala arrendebestämmelsema

kunna göras tillämpliga å sådana arrenden av kommunal jord

som äro av mera permanent art samt att Kungl. Majit måtte

för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen må

föranleda.

1 Senaste lydelse se 1943:883.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:100 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m. s. 1 i texten