Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom, m. m.
1946-03-21 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom, m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1946 kl. 7 fm.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom,
m. m.
Genom en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition, nr lil, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de framlagda förslagen får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Inledning.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom
utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt
å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna
av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson
i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren
A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund. Sedan
i augusti 1945 till utredningsmännen från jordbruksdepartementet överlämnats
åtskilliga till departementet under en följd av år inkomna handlingar
angående vanhävd å Bogesunds fideikommissegendom i Östra Ryds socken
i Stockholms län, lia utredningsmännen den 28 december 1945 framlagt
en promemoria angående lagstiftning om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.
Vid promemorian har fogats en redogörelse för innehållet i
nämnda handlingar och för iakttagelser i fråga om förhållandena å Bogesunds
fideikommissegendom som utredningsmännen gjort vid besök därstädes
den 17, den 18 och den 20 augusti 1945 ävensom beträffande en del andra
egendomen berörande omständigheter. Denna redogörelse har såsom bilaga
fogats lill propositionen.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 9 sami. 2 avel. Nr 17.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, justitiekanslersämbetet,
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet, samtliga länsstyrelser, jordbrukskommissioner
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat
av länsstyrelsen införskaffade yttranden från överlantmätaren i länet
samt domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och örebro län.
Gällande bestämmelser.
Den före antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd
av jordbruk gällande uppsiktslags tidningen utgjorde ett komplement till den
sociala arrendelagstiftningen. Den avsåg ett ingripande mot vanhävd allenast
i fråga om sådana jordbruk, där vanhävd kunde befaras uppkomma till följd
av jordägarens ovillighet att underordna sig de skärpta arrendebestämmelser
som den sociala arrendelagstiftningen innebar. Härav följde också att uppsiktslagen
icke erhöll större räckvidd än som motsvarade tillämpningsområdet
för sagda arrendelagstiftning.
1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och gäller till
och med den 30 juni 1947, har däremot erhållit i det närmaste generell giltighet.
Enligt densamma skall beträffande varje brukningsdel, som innehåller
odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, uppsikt hållas över att brukningsdelen
ej vanhävdas vare sig därigenom att jorden så vanskötes att dess
avkastningsförmåga äventyras eller, frånsett vissa undantagsfall, därigenom
att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. (1 §.)
För avhjälpande av vanhävd är ägaren av brukningsdelen ansvarig med
den inskränkning likväl att, örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren,
ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren. (3 §.)
Finnes i sistnämnda fall brukaren vara på grund av medellöshet eller annan
giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden, kommer ansvarigheten att
subsidiärt åvila ägaren. (8 §.)
Den i lagen föreskrivna uppsikten utövas, liksom förhållandet var enligt
tidigare lagstiftning, av för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde
tillsatta jordbrukskommissioner. (4 §.)
I fråga om förfarandet vid behandling av vanhävdsärenden gälla följande
regler.
Då på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission finner
skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, skall
kommissionen på sätt den finner lämpligt verkställa utredning i saken. Sådan
utredning kan verkställas genom att kommissionen hos länsstyrelsen gör
framställning om syn å brukningsdelen av tre gode män. örn den för vanhävden
ansvarige påkallar syn, skall sådan alltid hållas. (5 §.) För den händelse
jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som kan ha före
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
3
bragts finner att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen
omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden
träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han åtager sig att inom viss tid
vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen
skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas och i fråga om
varje särskild åtgärd utsättas tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd.
Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst två år men kan, då så anses oundgängligen
erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika kan i överenskommelsen
fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåtenhet att fullgöra överenskommelsen.
Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej gjort åtagande,
skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen
och därvid angiva de åtgärder som kommissionen finner nödiga för vanhävdens
avhjälpande. (6 §.) Har sådan anmälan skett, skall länsstyrelsen
höra den för vanhävden ansvarige samt, om denne påkallar syn och sådan
icke tidigare hållits eller länsstyrelsen eljest finner anledning därtill, förordna
om syn. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder som erfordras
för vanhävdens avhjälpande samt förelägga den, som är därför ansvarig, för
en var av åtgärderna viss tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden
bestämmes i enlighet med vad förut sagts. Har i överenskommelse med
jordbrukskommissionen fastställts vite, kan länsstyrelsen om skäl därtill föreligga
utdöma vitet. Försittes tid som nu nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande
av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens
avhjälpande som med avseende å brukningsdelens skick då kan finnas
erforderligt. Vid meddelande av föreläggande äger länsstyrelsen fastställa
vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla
till sådant vite. (7 §.) Då det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen
nödvändigt, kan länsstyrelsen efter anmälan av jordbrukskommissionen
förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom
kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna
medel och slutligen gäldas av brukaren. (9 §.)
Utredningsmännens förslag.
Utredningsmännens förslag innebär i huvudsak följande.
För att sådana vanhävdsfall, som icke kunna läggas till rätta med tilllämpning
av 1942 års vanhävdslag, skola kunna åtkommas skall jordbruksegendom
kunna tvångsinlösas till kronan. Såsom förutsättning härför skall
gälla, att enligt verkställd utredning jordbruksegendomen i dess helhet eller
till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov vanhävd samt att det med
hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt
att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning jin som
stadgas i 1942 års vanhävdslag. Förordnande örn tvångsinlösen skall meddelas
av Kungl. Majit och bör omfatta jordbruksjorden med nödiga byggnader
jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom, därest på grund av sär
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
skilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga, vad i övrigt hör
till egendomen. Fråga om tvångsinlösen bör kunna väekas av vederbörande
länsstyrelse eller jordbrukskommission. Innan frågan väckes, skall utredning
vara förebragt om de förhållanden, som kunna vara av betydelse för
frågans bedömande. I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga
delar gälla bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Den
föreslagna lagstiftningen bör äga giltighet allenast så länge 1942 års vanhävdslag
gäller.
Såsom allmän motivering till sitt förslag ha utredningsmännen
anfört, att 1942 års vanhävdslag befunnits brista i effektivitet och att det
redan nu, innan vanhävdsspörsmålet i dess helhet kunnat behandlas, vore
erforderligt att vanhävdslagstiftningen skärptes i en eller annan form så att
möjlighet erhölles att komma till rätta även med sådana vanhävdsfall som
icke kunde med tillräcklig verkan och i allt fall icke med tillräcklig snabbhet
åtkommas med användande av 1942 års vanhävdslag. Utredningsmännen
lia förklarat sig härvid avse sådana fall som i det allmänna medvetandet
framstode såsom särskilt stötande, nämligen de synnerligen grova vanhävdsfallen
då ingen som helst godvillig medverkan från den för vanhävdens avhjälpande
ansvarige vore att förvänta. En skärpning av vanhävdslagstiftningen
vore enligt utredningsmännens uppfattning erforderlig i all synnerhet
såvitt anginge större jordbruksegendomar, som utsattes för en mera omfattande
vanhävd, såsom förhållandet vore exempelvis med Bogesunds fideikommissegendom.
Med vanhävden å mindre gårdar, även om den vore av
grov beskaffenhet, syntes man i allmänhet kunna komma till rätta med användande
av de medel som 1942 års vanhävdslag erbjöde. Utredningsmännen
ha härom anfört ytterligare följande.
Med de ändringar i uppsiktslagstiftningen, som genomfördes i och med
antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk,
avsågs, förutom en av hänsyn till folkförsörjningen betingad utvidgning
av lagstiftningens tillämplighetsområde, även en förenkling och effektivisering
av själva förfarandet beträffande behandlingen av vanhävdsärenden.
I detta hänseende föreskrives sålunda genom 1942 års lag att vanhävdsärendena,
för den händelse överenskommelse angående vanhävdens
avhjälpande ej kan träffas med den för vanhävden ansvarige, skola behandlas
icke, såsom enligt förut gällande lag var bestämt, av domstol utan av
vederbörande länsstyrelse, som skall äga föreskriva de åtgärder som erfordras
för vanhävdens avhjälpande och förelägga viss tid därför, varvid länsstyrelsen
också äger fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet
till efterrättelse ävensom fälla till sådant vite. Genom de befogenheter,
som sålunda lämnades länsstyrelserna, hoppades man kunna komma till
rätta med vanhävdsfallen på ett enklare och snabbare sätt än vad förut varit
förhållandet då desamma skulle behandlas i vanlig domstolsordning.
Ehuruväl det material för bedömande av verkningarna av 1942 års lag
som utredningsmännen införskaffat ännu icke kunnat fullständigt bearbetas,
torde man dock redan nu kunna utsäga att de förhoppningar som hystes
beträffande den nya vanhävdslagstiftningens effektivitet icke i allo gått
i uppfyllelse. Från en del håll, bland annat från flera jordbrukskommissioner,
ha också till utredningsmännen framförts anmärkningar om att den gäl
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andrei lagutskottets utlåtande nr 17.
n
lande vanhävdslagen brister i effektivitet. I avseende härå har det framhållits
att, därest den för vanhävden ansvarige visar ovillighet att biträda vid
vanhävdens avhjälpande, det ej kan undvikas att åtskillig tid förlöper innan
jordbrukskommissionen erhåller länsstyrelsens beslut, varigenom den skyldige
vid vite förelägges att vidtaga nödiga åtgärder för vanhävdens avhjälpande.
En viss tendens har även visat sig att vid träffande av överenskommelse
eller meddelande av föreskrift örn vanhävdens avhjälpande fastställa
tiden för åtgärds vidtagande till den enligt vanhävdslagen högst tillåtna eller
fyra år, varigenom stundom hävdens återställande onödigt uppskjutits. Ue
vitén som fastställts ha vidare ofta till sitt belopp ej stått i rimlig proportion
till de kostnader som varit förenade med de föreskrivna åtgärderna för vanliävdens
avhjälpande, ett förhållande som helt naturligt inbjudit vederbörande
till att underlåta att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Genom
alt även i sådana mål, dill- myndigheterna varit ense örn att grov vanhävd
förelegat, överklaga länsstyrelsens beslut har en tredskande part haft möjlighet
att få det slutliga avgörandet uppskjutet eLt år eller än längre tid med
ytterligare påföljd alt tiden för vanhävdens avhjälpande framflyttats. Det
torde överhuvudtaget kunna fastslås att jordbrukskommissionen gentemot
en jordägare eller en brukare, som aldrig kail förmås till godvillig överenskommelse
och som överklagar varje föreläggande eller utdömande av vite, är
urståndsatt att inom rimlig tid få rättelse till stånd. Så mycket betänkligare är
detta som ovilligheten att medverka till avhjälpande av vanhävd i ali synnerhet
framträder i de fall då vanhävden är av grövre art. Under tiden griper
vanhävden allt vidare kring sig, fastighetens tillstånd försämras allt mera
och det rena förfallet kan befaras inträda redan innan ens ett slutgiltigt
föreläggande att avhjälpa vanhävden föreligger. Och ingalunda är det alltid
.visst att, sedan det slutgiltiga föreläggandet meddelats, detsamma skall leda
till det avsedda resultatet. Snarare kan man mer än en gång förvänta att
den mot vilken föreläggandet riktats fortfarande skall visa samma motvilja
att avhjälpa vanhävden som den han tidigare ådagalagt. Ett även aldrig så
kraftigt vite kan icke utan vidare antagas vara ägnat att framtvinga de åtgärder
som befunnits erforderliga för vanhävdens avhjälpande.
Vad nu sagts om den bristande effektiviteten hos 1942 års vanhävdslag
gäller i särskilt hög grad, då vanhävden omfattar en större jordbruksegendom.
Det kan visserligen sägas att de fall äro få då en jordbruksegendom
av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd — för att så skall
anses vara förhållandet måste helt visst vanhävden gälla en mera väsentlig
del av egendomen. Härvidlag torde dock antalet fall icke få vara det utslagsgivande.
Vad som är av vikt är att vanhävdslagstiftningen utformas sålunda,
att den giver det allmänna medel i sin hand att, då vanhävd föreligger, ingripa
på ett sätt som icke i någon mån lämnar rum för ett kringgående eller
ett motarbetande av lagstiftningen.
I fråga om s ä 11 et för genomförande av en dylik skär lili
i n g av v a n li ävdslagstiftningen lia utredningsmännen övervägt
olika möjligheter. Utredningsmännen ha diskuterat, örn en skärpning kunde
ske genom sådan lindring av 1942 års vanhävdslag att länsstyrelse erhölle
befogenhet att vid fall av synnerligen grov vanhävd efter anmälan av
jordbrukskommissionen förordna att för vanhävdens avhjälpande nödig åtgärd
finge verkställas genom kommissionens försorg, varvid kostnaden för
åtgärden skulle förskjutas av allmänna medel och slutligen gäldas av den
sorn hade ansvaret för vanhävden. Vidare lia utredningsmännen såsom en
annan tänkbar utväg för åstadkommande av en skärpning av ifrågavarande
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
lag upptagit tvångsförvaltning genom en syssloman, vilken skulle äga att
vidtaga alla för vanhävdens avhjälpande erforderliga åtgärder, varvid tvångsförvaltningen
skulle fortfara till dess fastigheten vore satt i tillfredsställande
skick. Under tiden skulle ägaren av fastigheten vara skild från all befattning
med densamma. Ytterligare ha utredningsmännen övervägt, huruvida det icke
skulle kunna föreskrivas, att örn jordägaren visat uppenbar tredska att fullgöra
meddelat föreläggande om avhjälpande av synnerligen grov vanhävd,
fastigheten skulle under vissa betingelser försäljas genom överexekutors försorg.
Emellertid ha utredningsmännen funnit, att ingen av de nu nämnda
utvägarna vore framkomlig.
Enligt utredningsmännens förmenande kunde en tillfredsställande lösning
av ifrågavarande problem icke vinnas med mindre den vanhävdade
egendomen överfördes i det allmännas, i detta fall statens ägo. Därest så
skedde, hade man anledning antaga att från statens sida allt skulle göras
för att den vanhävd, som föranlett att staten funnit sig böra övertaga egendomen,
skulle bliva avhjälpt så fort omständigheterna det medgåve, varjämte
det utan vidare kunde förutsättas att egendomen av staten ej överlätes
till annan än den som vore väl skickad att övertaga brukningen. Överginge
egendomen i statens ägo, komme domänstyrelsen att övertaga förvaltningen
av densamma efter samma grunder som gällde för all annan
under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendom. Den sålunda
föreslagna skärpningen av vanhävdslagstiftningen innebure i själva verket
en tillämpning av expropriationsinstitutet å sådana egendomar som blivit
utsatta för synnerligen grov vanhävd.
Rörande den ifrågasatta lagstiftningens närmare utformande
ha utredningsmännen anfört.
Utredningsmännen ha övervägt om ej det riktigaste vore, att bestämmelserna
örn skärpning av vanhävdslagstiftningen intoges i 1942 års lag örn åtgärder
mot vanhävd av jordbruk. Som dock denna lag är föremål för omarbetning
i dess helhet, har det icke funnits lämpligt att till densamma göra
ett tillägg av så genomgripande art som det varom nu är fråga. Däremot vore
det måhända naturligt, då det är avsett att expropriationsinstitutet eller, vilket
är detsamma, tvångsinlösen skall komma till användning, företaga sådan
ändring av lagen den 12 maj 1917 om expropriation, att densamma bleve
tillämplig även i de fall som nu avses. Det är emellertid utredningsmännens
mening att frågan om skärpning av vanhävdslagstiftningen skall bliva föremål
för ytterligare begrundande i samband med den fortsatta behandlingen
av vanhävdsspörsmålet i hela dess vidd och att följaktligen de slcärpningsregler
som nu föreslås skola äga giltighet allenast intill dess den väntade nya
vanhävdslagstiftningen träder i kraft. Då ett införande i expropriationslagen
av bestämmelser av provisorisk art ej synes lämpligt, har det ansetts att lagstiftningen
i fråga bör ske genom en särskild lag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen uppgjort förslag
till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Då denna lag
av utredningsmännen avsetts utgöra ett komplement till 1942 års vanhävdslag,
ha utredningsmännen funnit det erforderligt, att i sistnämnda lag intoges
en hänvisning till den nya lagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
7
Såsom förutsättningar för den ifrågasatta lagstiftningens
tillämpning lia utredningsmännen upptagit, att jordbruksegendom
i dess helhet eller till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov
vanhävd och att det med hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan
grund anses erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas
i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag. Härom lia utredningsmännen
anfört.
I första hand hör för lagens tillämpning fordras, att den ifrågavarande jordbruksegendomen
är utsatt för synnerligen grov vanhävd och alt denna vanhävd
gäller egendomen i dess helhet eller en väsentlig del därav. Vad som
med synnerligen grov vanhävd skall förstås torde i det särskilda fallet utan
större svårigheter kunna avgöras, helst med hänsyn därtill att det förutsättes
att vanhävden skall omfatta om också ej hela egendomen så dock i varje fall
en väsentlig del därav. Att anmärkningar även av svårare art kunna framställas
mot det tillstånd, vari någon av de å egendomen befintliga för jordbruket
nödiga byggnaderna eller något av egendomens åkerskiften befinner
sig, utgör ej tillräcklig förutsättning för lagens tillämpning å egendomen, utan
den synnerligen grova vanhävden skall gälla en större del av byggnadsbeståndet
eller en mera avsevärd del av den odlade jorden. Föreligger synnerligen
grov vanhävd i båda dessa hänseenden är helt naturligt förutsättning för
lagens tillämpning i än högre grad för handen. Det bör i detta sammanhang
nämnas att då utredningsmännen använt ordet »jordbruksegendom» och ej
»jordbruksfastighet» eller i överensstämmelse med 1942 års vanhävdslag
»brukningsdel», detta skett för framhävande att om fråga väckes om tvångsinlösen
av en jordbruksegendom, som består av flera kameralt eller lantmäteritekniskt
skilda fastigheter, föreskrift om tvångsinlösen av egendomen i
dess helhet bör, blott förutsättningarna i övrigt äro för handen, kunna meddelas
även om det ej kan påvisas att synnerligen grov vanhävd föreligger beträffande
samtliga de i egendomen ingående fastigheterna.
Såsom en ytterligare förutsättning för att tvångsinlösen av en vanhävdad
jordbruksegendom skall kunna ske bör uppställas, att det med hänsyn till
vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt att åtgärder
till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942
års vanhävdslag. Härmed åsyftas såväl att redan träffad överenskommelse
enligt 6 § eller meddelat föreläggande enligt 7 § berörda lag ej lett till avsett
resultat som ock att det anses utsiktslöst att ens försöka att få till stånd överenskommelse
eller föreläggande eller att fortsätta med ett till äventyrs inlett
vanhävdsförfarande enligt vanhävdslagen. Då utredningsmännen använt uttrycket
vanhävdens omfattning, har avsetts, att lagen, örn ej »annan grund»
kan åberopas, må komma i tillämpning endast i fråga örn större jordbruksegendomar,
som i sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen
grov vanhävd. Att även i dessa fall ytterligare skäl för lagens tillämpning
kunna åberopas, såsom att jordägare visat motvilja mot att medverka till
vanhävdens avhjälpande, är givetvis ej uteslutet. Sådan motvilja är lätt påvisbar
just då vanhävden är av större omfattning. Mot tillämpning av lagen
även å mindre jordbruksegendomar, som utsatts för vanhävd i sådan utsträckning
som nyss nämnts, möler visserligen enligt den föreslagna avfattningen
intet hinder. Då emellertid i sådant läll omfattningen i och för sig av
vanhävden icke killi åberopas såsom skäl för tvångsinlösen, erfordras här
alltid en annan grund för lagens tillämpning. Vilken grund som sålunda må
kunna åberopas får avgöras i det särskilda fallet. Det bör dock framhållas att
fråga örn tvångsinlösen av en vanhävdad mindre jordbruksegendom ej må
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
anses aktuell förr än den väg till vanhävdens avhjälpande som nu gällande
vanhävdslagstiftning utstakar blivit beträdd utan att avsett resultat vunnits.
Då fråga är om en större jordb raksegendom bör detta däremot icke vara erforderligt
utan kan utredning angående förutsättningarna för lagens tillämpning
ske jämväl i annan ordning. Örn en egendom skall anses vara större eller
mindre är en fråga som också får avgöras från fall till fall under beaktande
av alla de omständigheter som äro bestämmande för lagens tillämplighet.
Att lagen icke kan vinna tillämpning å en brukningsdel som icke innehåller
odlad jord till en vidd överstigande ett hektar följer av att lagen utgör
ett komplement till 1942 års vanliävdslag, därvid dock är att märka att örn
en sådan brukningsdel utgör en del av en jordbruksegendom hinder naturligtvis
icke möter mot att ett beslut om tvångsinlösen av egendomen i övrigt kan
omfatta även den särskilda mindre brukningsdelen.
I fråga örn den myndighet åt vilken avgörandet av frågor
örn tvångsinlösen bör anförtros ha utredningsmännen anfört,
att de| i enlighet med vad som gällde beträffande medgivande till expropriation,
syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela föreskrift örn
tvångsinlösen. Enligt utredningsmännens mening borde frågor örn tvångsinlösen
icke prövas och avgöras av domstol dels enär detta icke skulle stå i
överensstämmelse vare sig med expropriationslagen eller med nu gällande
vanhävdslag, enligt vilken administrativ behandling av vanhävdsärendena
fullt genomförts, och dels enär ett domstolsförfarande skulle till men för den
föreslagna lagens effektivitet taga allt för lång tid i anspråk.
Rörande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen
må erhålla ha utredningsmännen anfört.
I första hand bör tvångsinlösen kunna ske av den odlade jorden och därtill
hörande byggnader, men därjämte bör efter Kungl. Maj:ts bestämmande
tvångsinlösen kunna ske ej blott av den till egendomen hörande jordbruksjord
som icke blivit odlad, såsom naturlig ängs- och hagmark, samt egendomens
skogsmark, utan även, därest på grund av särskilda omständigheter anledning
därtill kan anses föreligga, vad i övrigt till egendomen hör, såsom exempelvis
å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som
icke äro nödiga för eller ha samband med jordbruket. Att tvångsinlösenbeslutet
må avse även ett eventuellt å egendomen befintligt område, på vilket jordägaren
eller andra tillhöriga sommarvillor anlagts, bör icke vara uteslutet. De
särskilda omständigheter som i enlighet med vad nyss nämnts kunna motivera
en sådan vidgad tillämpning av tvångsinlöseninstitutet som icke grundar
sig å de rena jordbrukshänsynen kunna vara av skiftande art. Det synes
i varje fall böra fordras att det som skall tvångsinlösas utöver vad som hör
till jordbruket skall lia sådant samband med egendomen i övrigt, att dess
avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.
Initiativ till tvångsinlösen bör enligt utredningsmännens
förslag kunna efter verkställd utredning tagas av vederbörande jordbrukskommission
eller länsstyrelse. Härom lia utredningsmännen anfört i huvudsak
följande.
Då den uppsikt över jordbruket, som är föreskriven i 1942 års vanhävdslag,
skall utövas av jordbrukskommissionerna, är det naturligt att initiativet
till användande i visst fall av det ytterligare instrument till avhjälpande
av vanhävd, som den föreslagna lagen örn tvångsinlösen innebär, skall då så
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
9
befinnes påkallat tagas av vederbörande jordbrukskommission, som torde
sitta inne med den största möjligheten att bedöma örn förutsättningar för
lagens tillämpning äro för handen. Men härjämte bör sådant initiativ kunna
tagas även av vederbörande länsstyrelse ej blott då vanhävdsfrågan hänskjuta
till dess prövning i enlighet med bestämmelserna i 6 och 7 §§ vanhävdslagen
utan även då länsstyrelsen eljest finner anledning föreligga för
tillämpning av tvångsinlösningsinstilutet. Framställning till Kungl. Maji örn
tvångsinlösen av viss jordbruksegendom bör icke göras förrän fullständig
utredning föreligger, som kan bilda grundval för prövning av framställningen.
Att dock utredningen senare örn så finnes nödigt kan kompletteras
är utan vidare klart.
Beträffande förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed
äger samband ha utredningsmännen anfört, att i tillämpliga delar
samma regler borde gälla som för expropriation i enlighet med bestämmelserna
i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Utredningsmännen ha
härom anfört.
I lagen bör intagas föreskrift om att bestämmelserna i expropriationslagen
i tillämpliga delar skola gälla i avseende å tvångsinlösen. En dylik föreskrift
innebär i första hand, att för egendom som tvångsinlöses skall av kronan
erläggas löseskilling motsvarande egendomens fulla värde och vidare att denna
löseskilling, där överenskommelse om densamma ej kan träffas, skall
bestämmas av expropriationsnämnd. Härigenom torde den säkraste garanti
vara given för att den, vars egendom tvångsinlöses, varder till fullo ersatt
för värdet av egendomen i hans hand, därvid dock hänsyn bör tagas till egendomens
vanhävdade tillstånd. Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till den egendom sorn skall avstås där ej sådan rätt
jämlikt utfästelse av kronan lämnas orubbad. Det förutsättes att Kungl.
Maj :t, då föreskrift örn tvångsinlösen meddelas, uppdrager åt justitiekanslersämbetet
att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets instämmande
till och bevakande vid domstol i överensstämmelse med vad som gäller
för den som vunnit rätt till expropriation.
Utredningsmännen ha förklarat, att spörsmålet om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom komme att göras till föremål för förnyad omprövning
i samband med den fortsatta utredningen om den nya lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk, som vore avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947.
Med hänsyn härtill syntes åt den nu föreslagna lagen böra givas giltighet endast
till och med den 30 juni 1947. Detta innebure att fråga om tvångsinlösen
icke finge väckas hos Kungl. Majit efter sistnämnda dag. Hade åter
fråga om tvångsinlösen av viss jordbruksegendom väckts före den 1 juli
1947 men ej hunnit dessförinnan slutbehandlas, borde lagen, intill dess så
skett, beträffande den avsedda egendomen äga giltighet även efter den 30
juni 1947. I överensstämmelse härmed borde övergångsbestämmelserna till
lagen enligt utredningsmännens mening avfattas.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
Yttrandena.
Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet av de avgivna yttrandena. Avstyrkande uttalanden lia gjorts
av allenast länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, samma läns ävensom
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Kopparbergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionerna i
Kalmar läns södra, Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns hushållningssällskaps
verksamhetsområden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen
åberopats antingen att vad till stöd för förslaget andragits icke syntes
motivera att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet eller att
en lagstiftning av så genomgripande principiell innebörd som det av utredningsmännen
framlagda förslaget icke syntes erforderlig för den korta tid
som återstode till dess helt ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk utfärdades.
Även i några av de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha
erinringar i vissa hänseenden framställts mot den utformning förslaget erhållit.
Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande uttalat sig endast om förslaget
att ämbetet skulle ha att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets
instämmande till och bevakande vid domstol, mot vilket förslag ämbetet
förklarat sig intet ha att erinra. En redogörelse för det närmare innehållet
i yttrandena lämnas å s. 15—25 i propositionen.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen anfört:
»Den
provisoriska lagstiftning rörande åtgärder mot vanhävd av jord som
tillkom år 1942 har till syfte att giva myndigheterna större och förbättrade
möjligheter att ingripa mot vanhävd. Såsom framgår av flertalet yttranden
från länsstyrelser och jordbrukskommissioner synes emellertid 1942 års
lagstiftning icke under alla förhållanden erbjuda tillräckliga möjligheter att
få redan inträdd vanhävd avhjälpt. Myndigheterna torde sålunda understundom
ha svårigheter att gentemot jordägare eller brukare, som icke kunna
förmås till godvillig överenskommelse och som på alla sätt söka tredskas
mot givna förelägganden, få till stånd rättelse i fråga om vanhävden. I vissa
fall torde vitesförfarandet icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att
framtvinga ett avhjälpande av vanhävden inom rimlig tid. Vad nu anförts
gäller såsom utredningsmännen framhållit i särskilt hög grad, då vanhävden
omfattar en större jordbruksegendom. Ett typiskt sådant fall utgör Bogesunds
fideikommissegendom i Östra Ryds socken av Stockholms län. Såvitt
framgår av den av utredningsmännen upprättade redogörelsen för förhållandena
på denna egendom, befinner sig egendomen i ett tillstånd av höggradig
vanhävd och förfall, ett förhållande, som varit rådande under en
lång följd av år och som kan förväntas komma att ytterligare förvärras,
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
11
därest icke kraftiga åtgärder mot vanhävden, skyndsamt vidtagas. Ingripande
har i viss mån redan skett med anlitande av de möjligheter som 1942
års lag erbjuder men dessa åtgärder ha uppenbarligen icke åstadkommit
någon påtaglig förbättring av egendomens tillstånd. Ytterligare åtgärder synas
därför vara påkallade. Givet är, att de fall äro förhållandevis få, då en
jordbruksegendom av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd.
Härvidlag bör emellertid såsom utredningsmännen framhållit antalet
fall icke få vara det utslagsgivande. Det måste för det allmänna rättsmedvetandet
framstå såsom stötande, att — trots förefintligheten av en vanhävdslagstiftning
— jordbruksegendomar skola kunna utsättas för den mest uppenbara
vanhävd och misskötsel utan att statsmakterna äga möjligheter att få
till stånd en rättelse i förhållandena. Enligt min mening bör därför vanhävdslagstifbringen
ha den utformningen, att den giver statsmakterna medel
i händerna att vid vanhävd av synnerligen grov beskaffenhet ingripa på ett
sådant sätt, att en tredskande jordägare eller brukare icke kan kringgå
eller sätta lagstiftningen ur kraft. Med hänsyn till det anförda finner jag
det erforderligt att ifrågavarande lagstiftning skärpes för att förhindra missförhållanden
av nu antydd art.
I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att en dylik partiell översyn
av lagstiftningen lämpligen kunde uppskjutas i avbidan på den fullständiga
revision av vanhävdslagstiftningen, varom utredning pågår. Det
synes emellertid, såsom ock jordbrukskommissionen i Stockholms län och
stad framhållit, nödvändigt att förekommande fall av grov och omfattande
vanhävd göras till föremål för ett omedelbart ingripande. Jag finner mig
därför böra förorda att en skärpning av vanhävdslagstiftningen snarast
kommer till stånd.
I fråga örn det sätt, varpå en dylik skärpning bör genomföras, ha utredningsmännen
övervägt olika möjligheter och därvid funnit att en tillfredsställande
lösning av ifrågavarande problem icke kunde vinnas med mindre
den vanhävdade egendomen överfördes i det allmännas ägo. Att de rådande
missförhållandena, vilka särskilt kommit till synes i fråga örn större jordbruksegendomar,
icke torde kunna undanröjas genom införandet av tvångsförvaltning
genom syssloman eller möjlighet för jordbrukskommissionen att
själv vidtaga för vanhävdens avhjälpande nödiga åtgärder torde vara uppenbart.
Det synes även stötande att låta den för vanhävden ansvarige, sedan
vanhävden avhjälpts genom det allmännas försorg, åter övertaga jordbruket.
Ej heller torde det vara lämpligt att såsom i några yttranden föreslagits den
vanhävdade egendomen skulle säljas genom överexekutors försorg. Mot en
sådan lösning av problemet talar bland annat att det vid exekutiv auktion,
särskilt å större egendomar, icke alltid är säkert att man erhåller ett anbud
som något så när svarar mot egendomens värde. Risk föreligger även att
egendomen skulle kunna inköpas av en bulvan för den som är ansvarig för
vanhävdens avhjälpande. Tvångsinlösen till staten synes således vara den
ur praktiska synpunkter bäst framkomliga vägen då det gäller alt komma
till rälla med fall av synnerligen grov vanhävd. Å andra sidan ingiver den nu
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
ifrågasatta lösningen av förevarande lagstiftningsfråga ur principiella synpunkter
vissa betänkligheter. Med hänsyn till att lagstiftningen endast avses
såsom ett provisorium, tillkommet för att råda bot på uppenbara missförhållanden,
och då man kan utgå från att densamma kommer att användas
med den största försiktighet och endast i fall av nyss angiven beskaffenhet
finner jag mig kunna bortse från dessa principiella betänkligheter mot lagstiftningen.
Vad angår de förutsättningar under vilka tvångsinlösen av vanhävdad egendom
bör kunna ske, kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmännen föreslagit.
För tvångsinlösen synes böra erfordras, att å den jordbruksegendom
varom fråga är eller väsentlig del därav förekommer synnerligen grov vanhävd
och att det i betraktande av vanhävdens omfattning och egendomens
storlek eller av andra särskilda skäl anses erforderligt att åtgärder till vanhävdens
avhjälpande vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag.
Anmärkningar mot det tillstånd, vari allenast någon av egendomens
byggnader eller något av dess åkerskiften befinner sig, skola icke utgöra
tillräcklig förutsättning för tvångsinlösen, utan synnerligen grov vanhävd
skall föreligga i fråga om en större del av byggnadsbeståndet eller en mera
väsentlig del av den odlade jorden eller i båda dessa hänseenden. I några
yttranden har anmärkts, att tvångsinlösen icke borde få äga rum utan
att dessförinnan förfarande enligt vanhävdslagen ägt rum och visat sig icke
leda till åsyftat resultat. Jag anser det emellertid icke böra vara uteslutet,
att ingripande skall kunna få ske utan att ett dylikt förfarande inletts
eller fullföljts. Fall kunna förekomma då det med hänsyn till den för
vanhävden ansvariges ådagalagda oförmåga att sköta jordbruket eller
bristande vilja förefaller meningslöst att börja med ett vitesföreläggande
eller att fortsätta ett redan påbörjat vitesförfarande. Där tvångsinlösen
kan komma att ifrågasättas, torde även, redan då fråga om tvångsinlösen
väckes, ha förekommit att försök till rättelse gjorts med anlitande av vanhävdslagens
regler. Då vanhävdens omfattning åberopas såsom grund för
bedömandet örn åtgärder böra vidtagas i annan ordning än i vanhävdslagen
stadgas, torde vanhävdens absoluta omfattning böra vara avgörande. I fråga
om mindre jordbruksegendomar bör således icke vanhävdens omfattning
i och för sig kunna åberopas såsom skäl för tvångsinlösen. För att utmärka
detta och i syfte att framhäva att ingripande i den föreslagna ordningen
endast skall ske undantagsvis torde bedömandet om andra åtgärder skola
vidtagas än i vanhävdslagen stadgas uttryckligen böra hänföras till vanhävdens
omfattning och egendomens storlek eller andra särskilda skäl.
Avgörandet av frågor om tvångsinlösen torde böra anförtros åt Kungl.
Majit i likhet med vad som gäller i fråga om medgivande till expropriation.
Att såsom i några yttranden föreslagits frågor om tvångsinlösen skulle prövas
och avgöras av domstol skulle icke stå i överensstämmelse med vanhävdslagen.
Därtill kommer att ett domstolsförfarande skulle taga alltför
lång tid i anspråk och därigenom minska åtgärdens effektivitet.
Aven beträffande den omfattning ett beslut om tvångsinlösen må erhålla
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
13
finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad utredningsmännen förordat.
Ett dylikt beslut bör således kunna omfatta ej blott jordbruksjorden med
nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark utan även, där
på grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga,
egendomen i övrigt.
Då jordbruk skommissionerna och länsstyrelserna ha att handlägga ärenden
enligt vanhävdslagen, synes det böra ankomma på dem att taga initiativet
till användandet av det ytterligare medel mot vanhävd, som tvångsinlösen
innebär. I övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens
förslag i avseende å förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed
äger samband böra i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna i
lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Delta innebär bland annat att kronan
för egendom som tvångsinlöses skall erlägga löseskilling motsvarande
egendomens fulla värde. Det torde emellertid vara uppenbart att vid löseskillingens
bestämmande egendomens vanhävdade tillstånd bör tagas i beaktande.
Även i fråga om särskild rätt till den egendom som skall avstås böra
expropriationslagens bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Att tillbörlig
hänsyn icke skulle komma att tagas till innehavare av dylik rätt torde
ej behöva befaras.
De av mig sålunda förordade bestämmelserna örn tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Då spörsmålet örn tvångsinlösen av dylik egendom enligt vad utredningsmännen
uttalat kommer att göras till föremål för ytterligare övervä
ganden i samband med den fortsatta utredningen angående den nya lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947,
torde bestämmelserna böra givas giltighet endast till och med den 30 juni
1947. Detta medför att fråga örn tvångsinlösen ej må väckas hos Kungl.
Maj:t efter sistnämnda dag. Har åter fråga örn tvångsinlösen av viss egendom
väckts hos Konungen före den 1 juli 1947 men icke slutbehandlats dessförinnan,
böra bestämmelserna intill dess så skett äga giltighet beträffande
den avsedda egendomen även efter den 30 juni 1947.
Bestämmelserna om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom torde
böra upptagas i en särskild lag. Som denna är avsedd att vara ett komplement
till 1942 års vanhävdslag, torde i sistnämnda lag böra intagas en hänvisning
till den föreslagna lagen. — —- —
Uppenbart är att en lagstiftning av nu förordad art kommer att medföra
kostnader för staten, då fråga blir örn inlösen av egendom. Emellertid anser
jag att statsmakterna böra ikläda sig dessa kostnader med hänsyn till de
skäl som legat till grund för lagstiftningen. För närvarande synas icke böra
äskas några medel för ändamålet. Jag torde emellertid framdeles, sedan
medelsbehovet bättre kunnat överblickas, få återkomma till denna fråga.»
Lagrådet hemställde om sådan ändring av förslaget till lag örn tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom, att förordnande örn inlösen komme att
avse egendomen i dess helhet eller, om särskilda omständigheter föranledde
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
Utskottet.
därtill, del av egendomen. Emot förslaget om viss ändring av vanhävdslagen
framställde lagrådet en anmärkning av formell art.
Föredragande departementschefen har biträtt de av lagrådet föreslagna
ändringarna.
I propositionen ha enligt utskottets mening anförts fullgiltiga skäl för genomförandet
av större möjligheter för det allmänna än nuvarande vanhävdslag
erbjuder att ingripa i det fall att jordbruksegendom utsättes för vanhävd
av synnerligen grov beskaffenhet. Utskottet delar föredragande departementschefens
uppfattning, att den ur olika synpunkter lämpligaste utvägen att nu
tillgodose ifrågavarande önskemål är att införa en lagstiftning, varigenom
jordbruksegendom i dylikt fall må kunna tvångsinlösas till staten.
Enligt 2 § i det framlagda förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom skola i avseende å inlösen enligt lagen i tillämpliga
delar gälla de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen. En tillämpning
av dessa bestämmelser föranleder emellertid till att jordbruksegendom,
som tvångsinlöses jämlikt den föreslagna lagen, tidigast kan tillträdas av
kronan då rättens utslag i expropriationsmålet meddelats. Att den från vilken
egendomen tvångsinlöses får behålla egendomen i sin besittning kanske
avsevärd tid efter det beslutet om tvångsinlösen meddelats kan uppenbarligen
medföra otillfredsställande resultat. Utskottet föreslår därför, att i lagförslaget
införes en bestämmelse att Konungen, om särskilda skäl därtill äro,
i samband med beslut örn inlösen äger förordna att egendomen eller del
därav må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.
Om sådant förordnande meddelas, kommer markägaren således att få frånträda
marken innan expropriationsersättningen fastställts och utbetalats till
honom. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit, därest nämnda förhållande
kommer att föranleda avsevärd olägenhet för jordägaren, utan avvaktan på
fastställandet av expropriationsersättningen, till markägaren låter utbetala
en skälig del av ett belopp motsvarande den ersättning som kan beräknas
komma att fastställas. Vid bestämmandet av denna del bör tydligen hänsyn
tagas bland annat till att de som i fastigheten ha inteckning för fordran åtnjuta
förmånsrätt till expropriationsersättningen.
Den i 2 § förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
gjorda hänvisningen till de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen
innebär bland annat, att innehavare av särskild rätt till egendom som
löses blir pliktig att avstå rättigheten, om kronan ej medgiver att rättigheten
må lämnas orubbad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,
måtte för sin del antaga följande förslag till
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
15
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
1) Lag
örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade
jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och finnes med hänsyn till
vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl
erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning
än som stadgas i lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk, må Konungen förordna att egendomen eller, örn särskilda omständigheter
föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till
kronan.
2 §■
Fråga om inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission
eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt
om de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.
I övrigt skola i avseende å inlösen I övrigt skola i avseende å inlösen
i tillämpliga delar gälla de allmänna i tillämpliga delar gälla de allmänna
bestämmelserna i lagen örn expro- bestämmelserna i lagen om expropriation.
priation; dock åge Konungen, om
särskilda skäl äro därtill, i samband
med beslut örn inlösen förordna att
egendomen eller del därav må tagas
i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947; dock skall lagen tillämpas även
efter nämnda dag i avseende å fråga om inlösen, som väckts hos Konungen
före den 1 juli 1947.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 17.
2) Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)
om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot
vanhävd av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
15 §.
Vad i---tillhör kronan.
Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Stockholm den 21 mars 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren, herrar Norman, Holmbäck, Löfvander, Hage, Björkman,
Sten, Hagman och Nerman;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Hermansson, Andersson i Gisselås,
Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jacobsson i Igelsbo.
4 67554. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:103 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m. a1 i texten