Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom, m. m.

1946-03-21 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1946 kl. 7 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom,

m. m.

Genom en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition, nr lil, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de framlagda förslagen får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom

utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt

å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson

i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren

A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund. Sedan

i augusti 1945 till utredningsmännen från jordbruksdepartementet överlämnats

åtskilliga till departementet under en följd av år inkomna handlingar

angående vanhävd å Bogesunds fideikommissegendom i Östra Ryds socken

i Stockholms län, lia utredningsmännen den 28 december 1945 framlagt

en promemoria angående lagstiftning om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Vid promemorian har fogats en redogörelse för innehållet i

nämnda handlingar och för iakttagelser i fråga om förhållandena å Bogesunds

fideikommissegendom som utredningsmännen gjort vid besök därstädes

den 17, den 18 och den 20 augusti 1945 ävensom beträffande en del andra

egendomen berörande omständigheter. Denna redogörelse har såsom bilaga

fogats lill propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 9 sami. 2 avel. Nr 17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, justitiekanslersämbetet,

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, samtliga länsstyrelser, jordbrukskommissioner

och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat

av länsstyrelsen införskaffade yttranden från överlantmätaren i länet

samt domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och örebro län.

Gällande bestämmelser.

Den före antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd

av jordbruk gällande uppsiktslags tidningen utgjorde ett komplement till den

sociala arrendelagstiftningen. Den avsåg ett ingripande mot vanhävd allenast

i fråga om sådana jordbruk, där vanhävd kunde befaras uppkomma till följd

av jordägarens ovillighet att underordna sig de skärpta arrendebestämmelser

som den sociala arrendelagstiftningen innebar. Härav följde också att uppsiktslagen

icke erhöll större räckvidd än som motsvarade tillämpningsområdet

för sagda arrendelagstiftning.

1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och gäller till

och med den 30 juni 1947, har däremot erhållit i det närmaste generell giltighet.

Enligt densamma skall beträffande varje brukningsdel, som innehåller

odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, uppsikt hållas över att brukningsdelen

ej vanhävdas vare sig därigenom att jorden så vanskötes att dess

avkastningsförmåga äventyras eller, frånsett vissa undantagsfall, därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. (1 §.)

För avhjälpande av vanhävd är ägaren av brukningsdelen ansvarig med

den inskränkning likväl att, örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren,

ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren. (3 §.)

Finnes i sistnämnda fall brukaren vara på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden, kommer ansvarigheten att

subsidiärt åvila ägaren. (8 §.)

Den i lagen föreskrivna uppsikten utövas, liksom förhållandet var enligt

tidigare lagstiftning, av för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

tillsatta jordbrukskommissioner. (4 §.)

I fråga om förfarandet vid behandling av vanhävdsärenden gälla följande

regler.

Då på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission finner

skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, skall

kommissionen på sätt den finner lämpligt verkställa utredning i saken. Sådan

utredning kan verkställas genom att kommissionen hos länsstyrelsen gör

framställning om syn å brukningsdelen av tre gode män. örn den för vanhävden

ansvarige påkallar syn, skall sådan alltid hållas. (5 §.) För den händelse

jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som kan ha före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

3

bragts finner att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen

omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden

träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han åtager sig att inom viss tid

vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen

skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas och i fråga om

varje särskild åtgärd utsättas tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd.

Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst två år men kan, då så anses oundgängligen

erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika kan i överenskommelsen

fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåtenhet att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej gjort åtagande,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva de åtgärder som kommissionen finner nödiga för vanhävdens

avhjälpande. (6 §.) Har sådan anmälan skett, skall länsstyrelsen

höra den för vanhävden ansvarige samt, om denne påkallar syn och sådan

icke tidigare hållits eller länsstyrelsen eljest finner anledning därtill, förordna

om syn. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder som erfordras

för vanhävdens avhjälpande samt förelägga den, som är därför ansvarig, för

en var av åtgärderna viss tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden

bestämmes i enlighet med vad förut sagts. Har i överenskommelse med

jordbrukskommissionen fastställts vite, kan länsstyrelsen om skäl därtill föreligga

utdöma vitet. Försittes tid som nu nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande

av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens

avhjälpande som med avseende å brukningsdelens skick då kan finnas

erforderligt. Vid meddelande av föreläggande äger länsstyrelsen fastställa

vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla

till sådant vite. (7 §.) Då det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen

nödvändigt, kan länsstyrelsen efter anmälan av jordbrukskommissionen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom

kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna

medel och slutligen gäldas av brukaren. (9 §.)

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännens förslag innebär i huvudsak följande.

För att sådana vanhävdsfall, som icke kunna läggas till rätta med tilllämpning

av 1942 års vanhävdslag, skola kunna åtkommas skall jordbruksegendom

kunna tvångsinlösas till kronan. Såsom förutsättning härför skall

gälla, att enligt verkställd utredning jordbruksegendomen i dess helhet eller

till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov vanhävd samt att det med

hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt

att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning jin som

stadgas i 1942 års vanhävdslag. Förordnande örn tvångsinlösen skall meddelas

av Kungl. Majit och bör omfatta jordbruksjorden med nödiga byggnader

jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom, därest på grund av sär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

skilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga, vad i övrigt hör

till egendomen. Fråga om tvångsinlösen bör kunna väekas av vederbörande

länsstyrelse eller jordbrukskommission. Innan frågan väckes, skall utredning

vara förebragt om de förhållanden, som kunna vara av betydelse för

frågans bedömande. I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga

delar gälla bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Den

föreslagna lagstiftningen bör äga giltighet allenast så länge 1942 års vanhävdslag

gäller.

Såsom allmän motivering till sitt förslag ha utredningsmännen

anfört, att 1942 års vanhävdslag befunnits brista i effektivitet och att det

redan nu, innan vanhävdsspörsmålet i dess helhet kunnat behandlas, vore

erforderligt att vanhävdslagstiftningen skärptes i en eller annan form så att

möjlighet erhölles att komma till rätta även med sådana vanhävdsfall som

icke kunde med tillräcklig verkan och i allt fall icke med tillräcklig snabbhet

åtkommas med användande av 1942 års vanhävdslag. Utredningsmännen

lia förklarat sig härvid avse sådana fall som i det allmänna medvetandet

framstode såsom särskilt stötande, nämligen de synnerligen grova vanhävdsfallen

då ingen som helst godvillig medverkan från den för vanhävdens avhjälpande

ansvarige vore att förvänta. En skärpning av vanhävdslagstiftningen

vore enligt utredningsmännens uppfattning erforderlig i all synnerhet

såvitt anginge större jordbruksegendomar, som utsattes för en mera omfattande

vanhävd, såsom förhållandet vore exempelvis med Bogesunds fideikommissegendom.

Med vanhävden å mindre gårdar, även om den vore av

grov beskaffenhet, syntes man i allmänhet kunna komma till rätta med användande

av de medel som 1942 års vanhävdslag erbjöde. Utredningsmännen

ha härom anfört ytterligare följande.

Med de ändringar i uppsiktslagstiftningen, som genomfördes i och med

antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk,

avsågs, förutom en av hänsyn till folkförsörjningen betingad utvidgning

av lagstiftningens tillämplighetsområde, även en förenkling och effektivisering

av själva förfarandet beträffande behandlingen av vanhävdsärenden.

I detta hänseende föreskrives sålunda genom 1942 års lag att vanhävdsärendena,

för den händelse överenskommelse angående vanhävdens

avhjälpande ej kan träffas med den för vanhävden ansvarige, skola behandlas

icke, såsom enligt förut gällande lag var bestämt, av domstol utan av

vederbörande länsstyrelse, som skall äga föreskriva de åtgärder som erfordras

för vanhävdens avhjälpande och förelägga viss tid därför, varvid länsstyrelsen

också äger fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse ävensom fälla till sådant vite. Genom de befogenheter,

som sålunda lämnades länsstyrelserna, hoppades man kunna komma till

rätta med vanhävdsfallen på ett enklare och snabbare sätt än vad förut varit

förhållandet då desamma skulle behandlas i vanlig domstolsordning.

Ehuruväl det material för bedömande av verkningarna av 1942 års lag

som utredningsmännen införskaffat ännu icke kunnat fullständigt bearbetas,

torde man dock redan nu kunna utsäga att de förhoppningar som hystes

beträffande den nya vanhävdslagstiftningens effektivitet icke i allo gått

i uppfyllelse. Från en del håll, bland annat från flera jordbrukskommissioner,

ha också till utredningsmännen framförts anmärkningar om att den gäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andrei lagutskottets utlåtande nr 17.

n

lande vanhävdslagen brister i effektivitet. I avseende härå har det framhållits

att, därest den för vanhävden ansvarige visar ovillighet att biträda vid

vanhävdens avhjälpande, det ej kan undvikas att åtskillig tid förlöper innan

jordbrukskommissionen erhåller länsstyrelsens beslut, varigenom den skyldige

vid vite förelägges att vidtaga nödiga åtgärder för vanhävdens avhjälpande.

En viss tendens har även visat sig att vid träffande av överenskommelse

eller meddelande av föreskrift örn vanhävdens avhjälpande fastställa

tiden för åtgärds vidtagande till den enligt vanhävdslagen högst tillåtna eller

fyra år, varigenom stundom hävdens återställande onödigt uppskjutits. Ue

vitén som fastställts ha vidare ofta till sitt belopp ej stått i rimlig proportion

till de kostnader som varit förenade med de föreskrivna åtgärderna för vanliävdens

avhjälpande, ett förhållande som helt naturligt inbjudit vederbörande

till att underlåta att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Genom

alt även i sådana mål, dill- myndigheterna varit ense örn att grov vanhävd

förelegat, överklaga länsstyrelsens beslut har en tredskande part haft möjlighet

att få det slutliga avgörandet uppskjutet eLt år eller än längre tid med

ytterligare påföljd alt tiden för vanhävdens avhjälpande framflyttats. Det

torde överhuvudtaget kunna fastslås att jordbrukskommissionen gentemot

en jordägare eller en brukare, som aldrig kail förmås till godvillig överenskommelse

och som överklagar varje föreläggande eller utdömande av vite, är

urståndsatt att inom rimlig tid få rättelse till stånd. Så mycket betänkligare är

detta som ovilligheten att medverka till avhjälpande av vanhävd i ali synnerhet

framträder i de fall då vanhävden är av grövre art. Under tiden griper

vanhävden allt vidare kring sig, fastighetens tillstånd försämras allt mera

och det rena förfallet kan befaras inträda redan innan ens ett slutgiltigt

föreläggande att avhjälpa vanhävden föreligger. Och ingalunda är det alltid

.visst att, sedan det slutgiltiga föreläggandet meddelats, detsamma skall leda

till det avsedda resultatet. Snarare kan man mer än en gång förvänta att

den mot vilken föreläggandet riktats fortfarande skall visa samma motvilja

att avhjälpa vanhävden som den han tidigare ådagalagt. Ett även aldrig så

kraftigt vite kan icke utan vidare antagas vara ägnat att framtvinga de åtgärder

som befunnits erforderliga för vanhävdens avhjälpande.

Vad nu sagts om den bristande effektiviteten hos 1942 års vanhävdslag

gäller i särskilt hög grad, då vanhävden omfattar en större jordbruksegendom.

Det kan visserligen sägas att de fall äro få då en jordbruksegendom

av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd — för att så skall

anses vara förhållandet måste helt visst vanhävden gälla en mera väsentlig

del av egendomen. Härvidlag torde dock antalet fall icke få vara det utslagsgivande.

Vad som är av vikt är att vanhävdslagstiftningen utformas sålunda,

att den giver det allmänna medel i sin hand att, då vanhävd föreligger, ingripa

på ett sätt som icke i någon mån lämnar rum för ett kringgående eller

ett motarbetande av lagstiftningen.

I fråga om s ä 11 et för genomförande av en dylik skär lili

i n g av v a n li ävdslagstiftningen lia utredningsmännen övervägt

olika möjligheter. Utredningsmännen ha diskuterat, örn en skärpning kunde

ske genom sådan lindring av 1942 års vanhävdslag att länsstyrelse erhölle

befogenhet att vid fall av synnerligen grov vanhävd efter anmälan av

jordbrukskommissionen förordna att för vanhävdens avhjälpande nödig åtgärd

finge verkställas genom kommissionens försorg, varvid kostnaden för

åtgärden skulle förskjutas av allmänna medel och slutligen gäldas av den

sorn hade ansvaret för vanhävden. Vidare lia utredningsmännen såsom en

annan tänkbar utväg för åstadkommande av en skärpning av ifrågavarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

lag upptagit tvångsförvaltning genom en syssloman, vilken skulle äga att

vidtaga alla för vanhävdens avhjälpande erforderliga åtgärder, varvid tvångsförvaltningen

skulle fortfara till dess fastigheten vore satt i tillfredsställande

skick. Under tiden skulle ägaren av fastigheten vara skild från all befattning

med densamma. Ytterligare ha utredningsmännen övervägt, huruvida det icke

skulle kunna föreskrivas, att örn jordägaren visat uppenbar tredska att fullgöra

meddelat föreläggande om avhjälpande av synnerligen grov vanhävd,

fastigheten skulle under vissa betingelser försäljas genom överexekutors försorg.

Emellertid ha utredningsmännen funnit, att ingen av de nu nämnda

utvägarna vore framkomlig.

Enligt utredningsmännens förmenande kunde en tillfredsställande lösning

av ifrågavarande problem icke vinnas med mindre den vanhävdade

egendomen överfördes i det allmännas, i detta fall statens ägo. Därest så

skedde, hade man anledning antaga att från statens sida allt skulle göras

för att den vanhävd, som föranlett att staten funnit sig böra övertaga egendomen,

skulle bliva avhjälpt så fort omständigheterna det medgåve, varjämte

det utan vidare kunde förutsättas att egendomen av staten ej överlätes

till annan än den som vore väl skickad att övertaga brukningen. Överginge

egendomen i statens ägo, komme domänstyrelsen att övertaga förvaltningen

av densamma efter samma grunder som gällde för all annan

under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendom. Den sålunda

föreslagna skärpningen av vanhävdslagstiftningen innebure i själva verket

en tillämpning av expropriationsinstitutet å sådana egendomar som blivit

utsatta för synnerligen grov vanhävd.

Rörande den ifrågasatta lagstiftningens närmare utformande

ha utredningsmännen anfört.

Utredningsmännen ha övervägt om ej det riktigaste vore, att bestämmelserna

örn skärpning av vanhävdslagstiftningen intoges i 1942 års lag örn åtgärder

mot vanhävd av jordbruk. Som dock denna lag är föremål för omarbetning

i dess helhet, har det icke funnits lämpligt att till densamma göra

ett tillägg av så genomgripande art som det varom nu är fråga. Däremot vore

det måhända naturligt, då det är avsett att expropriationsinstitutet eller, vilket

är detsamma, tvångsinlösen skall komma till användning, företaga sådan

ändring av lagen den 12 maj 1917 om expropriation, att densamma bleve

tillämplig även i de fall som nu avses. Det är emellertid utredningsmännens

mening att frågan om skärpning av vanhävdslagstiftningen skall bliva föremål

för ytterligare begrundande i samband med den fortsatta behandlingen

av vanhävdsspörsmålet i hela dess vidd och att följaktligen de slcärpningsregler

som nu föreslås skola äga giltighet allenast intill dess den väntade nya

vanhävdslagstiftningen träder i kraft. Då ett införande i expropriationslagen

av bestämmelser av provisorisk art ej synes lämpligt, har det ansetts att lagstiftningen

i fråga bör ske genom en särskild lag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen uppgjort förslag

till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Då denna lag

av utredningsmännen avsetts utgöra ett komplement till 1942 års vanhävdslag,

ha utredningsmännen funnit det erforderligt, att i sistnämnda lag intoges

en hänvisning till den nya lagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

7

Såsom förutsättningar för den ifrågasatta lagstiftningens

tillämpning lia utredningsmännen upptagit, att jordbruksegendom

i dess helhet eller till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov

vanhävd och att det med hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan

grund anses erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag. Härom lia utredningsmännen

anfört.

I första hand hör för lagens tillämpning fordras, att den ifrågavarande jordbruksegendomen

är utsatt för synnerligen grov vanhävd och alt denna vanhävd

gäller egendomen i dess helhet eller en väsentlig del därav. Vad som

med synnerligen grov vanhävd skall förstås torde i det särskilda fallet utan

större svårigheter kunna avgöras, helst med hänsyn därtill att det förutsättes

att vanhävden skall omfatta om också ej hela egendomen så dock i varje fall

en väsentlig del därav. Att anmärkningar även av svårare art kunna framställas

mot det tillstånd, vari någon av de å egendomen befintliga för jordbruket

nödiga byggnaderna eller något av egendomens åkerskiften befinner

sig, utgör ej tillräcklig förutsättning för lagens tillämpning å egendomen, utan

den synnerligen grova vanhävden skall gälla en större del av byggnadsbeståndet

eller en mera avsevärd del av den odlade jorden. Föreligger synnerligen

grov vanhävd i båda dessa hänseenden är helt naturligt förutsättning för

lagens tillämpning i än högre grad för handen. Det bör i detta sammanhang

nämnas att då utredningsmännen använt ordet »jordbruksegendom» och ej

»jordbruksfastighet» eller i överensstämmelse med 1942 års vanhävdslag

»brukningsdel», detta skett för framhävande att om fråga väckes om tvångsinlösen

av en jordbruksegendom, som består av flera kameralt eller lantmäteritekniskt

skilda fastigheter, föreskrift om tvångsinlösen av egendomen i

dess helhet bör, blott förutsättningarna i övrigt äro för handen, kunna meddelas

även om det ej kan påvisas att synnerligen grov vanhävd föreligger beträffande

samtliga de i egendomen ingående fastigheterna.

Såsom en ytterligare förutsättning för att tvångsinlösen av en vanhävdad

jordbruksegendom skall kunna ske bör uppställas, att det med hänsyn till

vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt att åtgärder

till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942

års vanhävdslag. Härmed åsyftas såväl att redan träffad överenskommelse

enligt 6 § eller meddelat föreläggande enligt 7 § berörda lag ej lett till avsett

resultat som ock att det anses utsiktslöst att ens försöka att få till stånd överenskommelse

eller föreläggande eller att fortsätta med ett till äventyrs inlett

vanhävdsförfarande enligt vanhävdslagen. Då utredningsmännen använt uttrycket

vanhävdens omfattning, har avsetts, att lagen, örn ej »annan grund»

kan åberopas, må komma i tillämpning endast i fråga örn större jordbruksegendomar,

som i sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen

grov vanhävd. Att även i dessa fall ytterligare skäl för lagens tillämpning

kunna åberopas, såsom att jordägare visat motvilja mot att medverka till

vanhävdens avhjälpande, är givetvis ej uteslutet. Sådan motvilja är lätt påvisbar

just då vanhävden är av större omfattning. Mot tillämpning av lagen

även å mindre jordbruksegendomar, som utsatts för vanhävd i sådan utsträckning

som nyss nämnts, möler visserligen enligt den föreslagna avfattningen

intet hinder. Då emellertid i sådant läll omfattningen i och för sig av

vanhävden icke killi åberopas såsom skäl för tvångsinlösen, erfordras här

alltid en annan grund för lagens tillämpning. Vilken grund som sålunda må

kunna åberopas får avgöras i det särskilda fallet. Det bör dock framhållas att

fråga örn tvångsinlösen av en vanhävdad mindre jordbruksegendom ej må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

anses aktuell förr än den väg till vanhävdens avhjälpande som nu gällande

vanhävdslagstiftning utstakar blivit beträdd utan att avsett resultat vunnits.

Då fråga är om en större jordb raksegendom bör detta däremot icke vara erforderligt

utan kan utredning angående förutsättningarna för lagens tillämpning

ske jämväl i annan ordning. Örn en egendom skall anses vara större eller

mindre är en fråga som också får avgöras från fall till fall under beaktande

av alla de omständigheter som äro bestämmande för lagens tillämplighet.

Att lagen icke kan vinna tillämpning å en brukningsdel som icke innehåller

odlad jord till en vidd överstigande ett hektar följer av att lagen utgör

ett komplement till 1942 års vanliävdslag, därvid dock är att märka att örn

en sådan brukningsdel utgör en del av en jordbruksegendom hinder naturligtvis

icke möter mot att ett beslut om tvångsinlösen av egendomen i övrigt kan

omfatta även den särskilda mindre brukningsdelen.

I fråga örn den myndighet åt vilken avgörandet av frågor

örn tvångsinlösen bör anförtros ha utredningsmännen anfört,

att de| i enlighet med vad som gällde beträffande medgivande till expropriation,

syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela föreskrift örn

tvångsinlösen. Enligt utredningsmännens mening borde frågor örn tvångsinlösen

icke prövas och avgöras av domstol dels enär detta icke skulle stå i

överensstämmelse vare sig med expropriationslagen eller med nu gällande

vanhävdslag, enligt vilken administrativ behandling av vanhävdsärendena

fullt genomförts, och dels enär ett domstolsförfarande skulle till men för den

föreslagna lagens effektivitet taga allt för lång tid i anspråk.

Rörande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen

må erhålla ha utredningsmännen anfört.

I första hand bör tvångsinlösen kunna ske av den odlade jorden och därtill

hörande byggnader, men därjämte bör efter Kungl. Maj:ts bestämmande

tvångsinlösen kunna ske ej blott av den till egendomen hörande jordbruksjord

som icke blivit odlad, såsom naturlig ängs- och hagmark, samt egendomens

skogsmark, utan även, därest på grund av särskilda omständigheter anledning

därtill kan anses föreligga, vad i övrigt till egendomen hör, såsom exempelvis

å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som

icke äro nödiga för eller ha samband med jordbruket. Att tvångsinlösenbeslutet

må avse även ett eventuellt å egendomen befintligt område, på vilket jordägaren

eller andra tillhöriga sommarvillor anlagts, bör icke vara uteslutet. De

särskilda omständigheter som i enlighet med vad nyss nämnts kunna motivera

en sådan vidgad tillämpning av tvångsinlöseninstitutet som icke grundar

sig å de rena jordbrukshänsynen kunna vara av skiftande art. Det synes

i varje fall böra fordras att det som skall tvångsinlösas utöver vad som hör

till jordbruket skall lia sådant samband med egendomen i övrigt, att dess

avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.

Initiativ till tvångsinlösen bör enligt utredningsmännens

förslag kunna efter verkställd utredning tagas av vederbörande jordbrukskommission

eller länsstyrelse. Härom lia utredningsmännen anfört i huvudsak

följande.

Då den uppsikt över jordbruket, som är föreskriven i 1942 års vanhävdslag,

skall utövas av jordbrukskommissionerna, är det naturligt att initiativet

till användande i visst fall av det ytterligare instrument till avhjälpande

av vanhävd, som den föreslagna lagen örn tvångsinlösen innebär, skall då så

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

9

befinnes påkallat tagas av vederbörande jordbrukskommission, som torde

sitta inne med den största möjligheten att bedöma örn förutsättningar för

lagens tillämpning äro för handen. Men härjämte bör sådant initiativ kunna

tagas även av vederbörande länsstyrelse ej blott då vanhävdsfrågan hänskjuta

till dess prövning i enlighet med bestämmelserna i 6 och 7 §§ vanhävdslagen

utan även då länsstyrelsen eljest finner anledning föreligga för

tillämpning av tvångsinlösningsinstilutet. Framställning till Kungl. Maji örn

tvångsinlösen av viss jordbruksegendom bör icke göras förrän fullständig

utredning föreligger, som kan bilda grundval för prövning av framställningen.

Att dock utredningen senare örn så finnes nödigt kan kompletteras

är utan vidare klart.

Beträffande förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed

äger samband ha utredningsmännen anfört, att i tillämpliga delar

samma regler borde gälla som för expropriation i enlighet med bestämmelserna

i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Utredningsmännen ha

härom anfört.

I lagen bör intagas föreskrift om att bestämmelserna i expropriationslagen

i tillämpliga delar skola gälla i avseende å tvångsinlösen. En dylik föreskrift

innebär i första hand, att för egendom som tvångsinlöses skall av kronan

erläggas löseskilling motsvarande egendomens fulla värde och vidare att denna

löseskilling, där överenskommelse om densamma ej kan träffas, skall

bestämmas av expropriationsnämnd. Härigenom torde den säkraste garanti

vara given för att den, vars egendom tvångsinlöses, varder till fullo ersatt

för värdet av egendomen i hans hand, därvid dock hänsyn bör tagas till egendomens

vanhävdade tillstånd. Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning

beträffande särskild rätt till den egendom sorn skall avstås där ej sådan rätt

jämlikt utfästelse av kronan lämnas orubbad. Det förutsättes att Kungl.

Maj :t, då föreskrift örn tvångsinlösen meddelas, uppdrager åt justitiekanslersämbetet

att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets instämmande

till och bevakande vid domstol i överensstämmelse med vad som gäller

för den som vunnit rätt till expropriation.

Utredningsmännen ha förklarat, att spörsmålet om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom komme att göras till föremål för förnyad omprövning

i samband med den fortsatta utredningen om den nya lagstiftning

örn uppsikt å jordbruk, som vore avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947.

Med hänsyn härtill syntes åt den nu föreslagna lagen böra givas giltighet endast

till och med den 30 juni 1947. Detta innebure att fråga om tvångsinlösen

icke finge väckas hos Kungl. Majit efter sistnämnda dag. Hade åter

fråga om tvångsinlösen av viss jordbruksegendom väckts före den 1 juli

1947 men ej hunnit dessförinnan slutbehandlas, borde lagen, intill dess så

skett, beträffande den avsedda egendomen äga giltighet även efter den 30

juni 1947. I överensstämmelse härmed borde övergångsbestämmelserna till

lagen enligt utredningsmännens mening avfattas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet av de avgivna yttrandena. Avstyrkande uttalanden lia gjorts

av allenast länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, samma läns ävensom

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Kopparbergs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionerna i

Kalmar läns södra, Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns hushållningssällskaps

verksamhetsområden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen

åberopats antingen att vad till stöd för förslaget andragits icke syntes

motivera att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet eller att

en lagstiftning av så genomgripande principiell innebörd som det av utredningsmännen

framlagda förslaget icke syntes erforderlig för den korta tid

som återstode till dess helt ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk utfärdades.

Även i några av de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha

erinringar i vissa hänseenden framställts mot den utformning förslaget erhållit.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande uttalat sig endast om förslaget

att ämbetet skulle ha att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets

instämmande till och bevakande vid domstol, mot vilket förslag ämbetet

förklarat sig intet ha att erinra. En redogörelse för det närmare innehållet

i yttrandena lämnas å s. 15—25 i propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen anfört:
»Den

provisoriska lagstiftning rörande åtgärder mot vanhävd av jord som

tillkom år 1942 har till syfte att giva myndigheterna större och förbättrade

möjligheter att ingripa mot vanhävd. Såsom framgår av flertalet yttranden

från länsstyrelser och jordbrukskommissioner synes emellertid 1942 års

lagstiftning icke under alla förhållanden erbjuda tillräckliga möjligheter att

få redan inträdd vanhävd avhjälpt. Myndigheterna torde sålunda understundom

ha svårigheter att gentemot jordägare eller brukare, som icke kunna

förmås till godvillig överenskommelse och som på alla sätt söka tredskas

mot givna förelägganden, få till stånd rättelse i fråga om vanhävden. I vissa

fall torde vitesförfarandet icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att

framtvinga ett avhjälpande av vanhävden inom rimlig tid. Vad nu anförts

gäller såsom utredningsmännen framhållit i särskilt hög grad, då vanhävden

omfattar en större jordbruksegendom. Ett typiskt sådant fall utgör Bogesunds

fideikommissegendom i Östra Ryds socken av Stockholms län. Såvitt

framgår av den av utredningsmännen upprättade redogörelsen för förhållandena

på denna egendom, befinner sig egendomen i ett tillstånd av höggradig

vanhävd och förfall, ett förhållande, som varit rådande under en

lång följd av år och som kan förväntas komma att ytterligare förvärras,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

11

därest icke kraftiga åtgärder mot vanhävden, skyndsamt vidtagas. Ingripande

har i viss mån redan skett med anlitande av de möjligheter som 1942

års lag erbjuder men dessa åtgärder ha uppenbarligen icke åstadkommit

någon påtaglig förbättring av egendomens tillstånd. Ytterligare åtgärder synas

därför vara påkallade. Givet är, att de fall äro förhållandevis få, då en

jordbruksegendom av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd.

Härvidlag bör emellertid såsom utredningsmännen framhållit antalet

fall icke få vara det utslagsgivande. Det måste för det allmänna rättsmedvetandet

framstå såsom stötande, att — trots förefintligheten av en vanhävdslagstiftning

— jordbruksegendomar skola kunna utsättas för den mest uppenbara

vanhävd och misskötsel utan att statsmakterna äga möjligheter att få

till stånd en rättelse i förhållandena. Enligt min mening bör därför vanhävdslagstifbringen

ha den utformningen, att den giver statsmakterna medel

i händerna att vid vanhävd av synnerligen grov beskaffenhet ingripa på ett

sådant sätt, att en tredskande jordägare eller brukare icke kan kringgå

eller sätta lagstiftningen ur kraft. Med hänsyn till det anförda finner jag

det erforderligt att ifrågavarande lagstiftning skärpes för att förhindra missförhållanden

av nu antydd art.

I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att en dylik partiell översyn

av lagstiftningen lämpligen kunde uppskjutas i avbidan på den fullständiga

revision av vanhävdslagstiftningen, varom utredning pågår. Det

synes emellertid, såsom ock jordbrukskommissionen i Stockholms län och

stad framhållit, nödvändigt att förekommande fall av grov och omfattande

vanhävd göras till föremål för ett omedelbart ingripande. Jag finner mig

därför böra förorda att en skärpning av vanhävdslagstiftningen snarast

kommer till stånd.

I fråga örn det sätt, varpå en dylik skärpning bör genomföras, ha utredningsmännen

övervägt olika möjligheter och därvid funnit att en tillfredsställande

lösning av ifrågavarande problem icke kunde vinnas med mindre

den vanhävdade egendomen överfördes i det allmännas ägo. Att de rådande

missförhållandena, vilka särskilt kommit till synes i fråga örn större jordbruksegendomar,

icke torde kunna undanröjas genom införandet av tvångsförvaltning

genom syssloman eller möjlighet för jordbrukskommissionen att

själv vidtaga för vanhävdens avhjälpande nödiga åtgärder torde vara uppenbart.

Det synes även stötande att låta den för vanhävden ansvarige, sedan

vanhävden avhjälpts genom det allmännas försorg, åter övertaga jordbruket.

Ej heller torde det vara lämpligt att såsom i några yttranden föreslagits den

vanhävdade egendomen skulle säljas genom överexekutors försorg. Mot en

sådan lösning av problemet talar bland annat att det vid exekutiv auktion,

särskilt å större egendomar, icke alltid är säkert att man erhåller ett anbud

som något så när svarar mot egendomens värde. Risk föreligger även att

egendomen skulle kunna inköpas av en bulvan för den som är ansvarig för

vanhävdens avhjälpande. Tvångsinlösen till staten synes således vara den

ur praktiska synpunkter bäst framkomliga vägen då det gäller alt komma

till rälla med fall av synnerligen grov vanhävd. Å andra sidan ingiver den nu

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

ifrågasatta lösningen av förevarande lagstiftningsfråga ur principiella synpunkter

vissa betänkligheter. Med hänsyn till att lagstiftningen endast avses

såsom ett provisorium, tillkommet för att råda bot på uppenbara missförhållanden,

och då man kan utgå från att densamma kommer att användas

med den största försiktighet och endast i fall av nyss angiven beskaffenhet

finner jag mig kunna bortse från dessa principiella betänkligheter mot lagstiftningen.

Vad angår de förutsättningar under vilka tvångsinlösen av vanhävdad egendom

bör kunna ske, kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmännen föreslagit.

För tvångsinlösen synes böra erfordras, att å den jordbruksegendom

varom fråga är eller väsentlig del därav förekommer synnerligen grov vanhävd

och att det i betraktande av vanhävdens omfattning och egendomens

storlek eller av andra särskilda skäl anses erforderligt att åtgärder till vanhävdens

avhjälpande vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag.

Anmärkningar mot det tillstånd, vari allenast någon av egendomens

byggnader eller något av dess åkerskiften befinner sig, skola icke utgöra

tillräcklig förutsättning för tvångsinlösen, utan synnerligen grov vanhävd

skall föreligga i fråga om en större del av byggnadsbeståndet eller en mera

väsentlig del av den odlade jorden eller i båda dessa hänseenden. I några

yttranden har anmärkts, att tvångsinlösen icke borde få äga rum utan

att dessförinnan förfarande enligt vanhävdslagen ägt rum och visat sig icke

leda till åsyftat resultat. Jag anser det emellertid icke böra vara uteslutet,

att ingripande skall kunna få ske utan att ett dylikt förfarande inletts

eller fullföljts. Fall kunna förekomma då det med hänsyn till den för

vanhävden ansvariges ådagalagda oförmåga att sköta jordbruket eller

bristande vilja förefaller meningslöst att börja med ett vitesföreläggande

eller att fortsätta ett redan påbörjat vitesförfarande. Där tvångsinlösen

kan komma att ifrågasättas, torde även, redan då fråga om tvångsinlösen

väckes, ha förekommit att försök till rättelse gjorts med anlitande av vanhävdslagens

regler. Då vanhävdens omfattning åberopas såsom grund för

bedömandet örn åtgärder böra vidtagas i annan ordning än i vanhävdslagen

stadgas, torde vanhävdens absoluta omfattning böra vara avgörande. I fråga

om mindre jordbruksegendomar bör således icke vanhävdens omfattning

i och för sig kunna åberopas såsom skäl för tvångsinlösen. För att utmärka

detta och i syfte att framhäva att ingripande i den föreslagna ordningen

endast skall ske undantagsvis torde bedömandet om andra åtgärder skola

vidtagas än i vanhävdslagen stadgas uttryckligen böra hänföras till vanhävdens

omfattning och egendomens storlek eller andra särskilda skäl.

Avgörandet av frågor om tvångsinlösen torde böra anförtros åt Kungl.

Majit i likhet med vad som gäller i fråga om medgivande till expropriation.

Att såsom i några yttranden föreslagits frågor om tvångsinlösen skulle prövas

och avgöras av domstol skulle icke stå i överensstämmelse med vanhävdslagen.

Därtill kommer att ett domstolsförfarande skulle taga alltför

lång tid i anspråk och därigenom minska åtgärdens effektivitet.

Aven beträffande den omfattning ett beslut om tvångsinlösen må erhålla

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

13

finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad utredningsmännen förordat.

Ett dylikt beslut bör således kunna omfatta ej blott jordbruksjorden med

nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark utan även, där

på grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga,

egendomen i övrigt.

Då jordbruk skommissionerna och länsstyrelserna ha att handlägga ärenden

enligt vanhävdslagen, synes det böra ankomma på dem att taga initiativet

till användandet av det ytterligare medel mot vanhävd, som tvångsinlösen

innebär. I övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens

förslag i avseende å förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed

äger samband böra i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna i

lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Delta innebär bland annat att kronan

för egendom som tvångsinlöses skall erlägga löseskilling motsvarande

egendomens fulla värde. Det torde emellertid vara uppenbart att vid löseskillingens

bestämmande egendomens vanhävdade tillstånd bör tagas i beaktande.

Även i fråga om särskild rätt till den egendom som skall avstås böra

expropriationslagens bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Att tillbörlig

hänsyn icke skulle komma att tagas till innehavare av dylik rätt torde

ej behöva befaras.

De av mig sålunda förordade bestämmelserna örn tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Då spörsmålet örn tvångsinlösen av dylik egendom enligt vad utredningsmännen

uttalat kommer att göras till föremål för ytterligare övervä

ganden i samband med den fortsatta utredningen angående den nya lagstiftning

örn uppsikt å jordbruk, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947,

torde bestämmelserna böra givas giltighet endast till och med den 30 juni

1947. Detta medför att fråga örn tvångsinlösen ej må väckas hos Kungl.

Maj:t efter sistnämnda dag. Har åter fråga örn tvångsinlösen av viss egendom

väckts hos Konungen före den 1 juli 1947 men icke slutbehandlats dessförinnan,

böra bestämmelserna intill dess så skett äga giltighet beträffande

den avsedda egendomen även efter den 30 juni 1947.

Bestämmelserna om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom torde

böra upptagas i en särskild lag. Som denna är avsedd att vara ett komplement

till 1942 års vanhävdslag, torde i sistnämnda lag böra intagas en hänvisning

till den föreslagna lagen. — —- —

Uppenbart är att en lagstiftning av nu förordad art kommer att medföra

kostnader för staten, då fråga blir örn inlösen av egendom. Emellertid anser

jag att statsmakterna böra ikläda sig dessa kostnader med hänsyn till de

skäl som legat till grund för lagstiftningen. För närvarande synas icke böra

äskas några medel för ändamålet. Jag torde emellertid framdeles, sedan

medelsbehovet bättre kunnat överblickas, få återkomma till denna fråga.»

Lagrådet hemställde om sådan ändring av förslaget till lag örn tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom, att förordnande örn inlösen komme att

avse egendomen i dess helhet eller, om särskilda omständigheter föranledde

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 77.

Utskottet.

därtill, del av egendomen. Emot förslaget om viss ändring av vanhävdslagen

framställde lagrådet en anmärkning av formell art.

Föredragande departementschefen har biträtt de av lagrådet föreslagna

ändringarna.

I propositionen ha enligt utskottets mening anförts fullgiltiga skäl för genomförandet

av större möjligheter för det allmänna än nuvarande vanhävdslag

erbjuder att ingripa i det fall att jordbruksegendom utsättes för vanhävd

av synnerligen grov beskaffenhet. Utskottet delar föredragande departementschefens

uppfattning, att den ur olika synpunkter lämpligaste utvägen att nu

tillgodose ifrågavarande önskemål är att införa en lagstiftning, varigenom

jordbruksegendom i dylikt fall må kunna tvångsinlösas till staten.

Enligt 2 § i det framlagda förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom skola i avseende å inlösen enligt lagen i tillämpliga

delar gälla de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen. En tillämpning

av dessa bestämmelser föranleder emellertid till att jordbruksegendom,

som tvångsinlöses jämlikt den föreslagna lagen, tidigast kan tillträdas av

kronan då rättens utslag i expropriationsmålet meddelats. Att den från vilken

egendomen tvångsinlöses får behålla egendomen i sin besittning kanske

avsevärd tid efter det beslutet om tvångsinlösen meddelats kan uppenbarligen

medföra otillfredsställande resultat. Utskottet föreslår därför, att i lagförslaget

införes en bestämmelse att Konungen, om särskilda skäl därtill äro,

i samband med beslut örn inlösen äger förordna att egendomen eller del

därav må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.

Om sådant förordnande meddelas, kommer markägaren således att få frånträda

marken innan expropriationsersättningen fastställts och utbetalats till

honom. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit, därest nämnda förhållande

kommer att föranleda avsevärd olägenhet för jordägaren, utan avvaktan på

fastställandet av expropriationsersättningen, till markägaren låter utbetala

en skälig del av ett belopp motsvarande den ersättning som kan beräknas

komma att fastställas. Vid bestämmandet av denna del bör tydligen hänsyn

tagas bland annat till att de som i fastigheten ha inteckning för fordran åtnjuta

förmånsrätt till expropriationsersättningen.

Den i 2 § förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

gjorda hänvisningen till de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen

innebär bland annat, att innehavare av särskild rätt till egendom som

löses blir pliktig att avstå rättigheten, om kronan ej medgiver att rättigheten

må lämnas orubbad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,

måtte för sin del antaga följande förslag till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

15

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Lag

örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade

jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och finnes med hänsyn till

vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl

erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning

än som stadgas i lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd

av jordbruk, må Konungen förordna att egendomen eller, örn särskilda omständigheter

föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till

kronan.

2 §■

Fråga om inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission

eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt

om de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen I övrigt skola i avseende å inlösen

i tillämpliga delar gälla de allmänna i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen örn expro- bestämmelserna i lagen om expropriation.

priation; dock åge Konungen, om

särskilda skäl äro därtill, i samband

med beslut örn inlösen förordna att

egendomen eller del därav må tagas

i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947; dock skall lagen tillämpas även

efter nämnda dag i avseende å fråga om inlösen, som väckts hos Konungen

före den 1 juli 1947.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot

vanhävd av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Vad i---tillhör kronan.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm den 21 mars 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren, herrar Norman, Holmbäck, Löfvander, Hage, Björkman,

Sten, Hagman och Nerman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Hermansson, Andersson i Gisselås,

Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jacobsson i Igelsbo.

4 67554. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:103 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m. a1 i texten