Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942

1946-02-12 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

1

Xr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och

13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 31 december 1945 dagtecknad proposition, nr 7, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1912

(nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §■

Till vanhävd — — -— driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i

driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,

eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig.

Sammanslagning som ovan sägs må anses medföra väsentliga fördelar för

jordbrukets bedrivande i orten endast örn någon av de i sammanslagningen

ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren

därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses

förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages

i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar; dock må sam
Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 9 sami. 2 avd. Nr 2.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

manslagningen, om däri ingår brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, ej anses medföra väsentliga fördelar

för jordbrukets bedrivande i orten, med mindre först genom sammanslagningen

uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning.

13 §.

Brukningsdel må---det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra och tredje styckena avses synnerliga skäl

föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter

jordbrukskommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta motioner, nr 225 i första kammaren av herr

Mannerskantz och nr 353 i andra kammaren av herr Thorell m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

avslå propositionen.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget ävensom i fråga örn de skäl motionärerna åberopat

till stöd för sitt yrkande får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom

utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt

å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson

i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren

A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund.

Åt utredningsmännen uppdrogs jämväl att undersöka omfattningen av den

i skilda sammanhang påtalade tendensen hos jordägarna att taga under

eget bruk tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och

lägenheter för att sammanslå dem med andra brukningsdelar. Till fullgörande

av sistnämnda uppdrag ha utredningsmännen den 14 april 1945 framlagt

en promemoria angående provisorisk lagstiftning till förhindrande av

sammanslagning av vissa jordbruk. Vid promemorian har fogats ett särskilt

yttrande av hypoteksdirektören Falk.

över promemorian ha yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

länsstyrelserna, samtliga egnahemsnämnder med undaniag av

dem i Stockholms län och stad samt Gotlands län, alla jordbrukskommis
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

3

sioner med undantag av dem i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté,

fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat ett utlåtande

från överlantmätaren i länet.

År 1943 genomfördes i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom åtskilliga ändringar, vilka i synnerhet

hade avseende å de särbestämmelser som reglera s. k. sociala arrenden.

Tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna, vilka

innehållas i 2 kap. 49—69 §§ nyttjanderättslagen, utvidgades sålunda i avsevärd

grad. Ifrågavarande bestämmelser erhöllo också i viktiga delar nytt

innehåll av för arrendatorerna förmånlig art.

Såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet

hos jordägarna att genom sammanslagning av brukningsdelar söka undandraga

sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa bestämmelser i 1 agen

den 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och

lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av

jordbruk. Förstnämnda lag skall enligt sin lydelse tillämpas å brukningsdel,

som är av den beskaffenhet och omfattning och som tillhör sådan

jordägare, att med avseende å arrende därav gäller lagen örn arrende av

viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand eller vad i lagen

örn nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare. 1942 års vanhävdslag avser

brukningsdelar med odlad jord till en vidd överstigande ett hektar. Enligt

övergångsbestämmelserna till 1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft

den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni 1947, skall så

länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag med vissa undantag

icke vinna tillämpning.

I båda dessa lagar föreskrives, att såvitt angår brukningsdel, som faller

under respektive lags tillämpningsområde, uppsikt skall genom jordbrukskommissions

försorg hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas genom att

nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Detta innebär, att

en sammanslagning av brukningsdelar ej förringar jordägarens skyldighet

att hålla å brukningsdelarna befintliga byggnader vid makt. Från denna

föreskrift lia emellertid gjorts vissa undantag. Sålunda har i 3 § andra stycket

1927 års uppsiktslag stadgats, att såsom vanhävd ej skall anses, att byggnad,

som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres

eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning äro sådana att först genom deras sammanslagning uppkommer

jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Enligt 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag skall byggnads bortförande

eller lämnande utan underhåll ej anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit

obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar

för jordbruksdriften eller ock av annan dylik anledning. Emellertid

göres samtidigt i nämnda stycke inskränkning för det fall att i sammanslagningen

ingår brukningsdel som avses i 1927 års lag, och stadgas för detta

fall den förutsättningen för rätt att bortföra byggnad eller lämna den utan

underhåll, att brukningsdelarna skola vara av sådan beskaffenhet eller omfattning

att först genom deras sammanslagning uppkommer bärkraftigt jordbruk.

Sistnämnda bestämmelse innebär, att därest i sammanslagningen ingår

brukningsdel som avses i 1927 års lag sammanslagningen icke är tillåten

om någon av brukningsdelarna är ett bärkraftigt jordbruk.

Möjligheter till dispens finnas emellertid. I 14 § andra stycket 1927 års

uppsiktslag och i 13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag stadgas sålunda,

att därest i annat fall än nyss nämnts synnerliga skäl till sammanslagning

av brukningsdelar prövas föreligga länsstyrelsen må efter jordbrukskommissionens

hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blivit

obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

I fråga om brukningsdel, som avses i 1927 års lag, gäller ytterligare såväl

enligt nämnda lag som enligt 1942 års lag, att brukningsdelen ej får tagas i

anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt.

Det av förenämnda utredningsmän framlagda förslaget

innebär, att de regler, vilka enligt 1942 års vanhävdslag gälla i

fråga örn sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års uppsiktslag,

skola göras tillämpliga även å sådana under 1942 års lags tillämpningsområde

fallande brukningsdelar, som först genom 1943 års arrendelagstiftning

kommit att omfattas av de sociala arrendebestämmelserna. Förslaget

skulle föranleda ändring av 2 och 13 §§ 1942 års vanhävdslag. Enligt

vad utredningsmännen uttalat måste förslaget anses utgöra endast en

provisorisk lösning i avbidan på den förestående revisionen av uppsiktslagstiftningen.

I syfte att erhålla närmare upplysning örn omfattningen av tendensen till

sammanslagning av för självständigt bruk lämpade arrendegårdar med andra

brukningsdelar ha utredningsmännen införskaffat uppgifter i detta hänseende

från jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i södra och mellersta Sverige. Av de inkomna svaren ha utredningsmännen

funnit, att den nya sociala arrendelagstiftningen, som trädde

i kraft den 1 januari 1944, i vissa landsändar medfört en mer eller mindre

omfattande tendens hos ägarna av arrendefastigheter, beträffande vilka sagda

lagstiftning gjorts tillämplig, att taga fastigheterna under eget bruk för

sammanslagning av dem med andra fastigheter. Så syntes, enligt vad utredningsmännen

uttalat, av de inkomna svaren att döma vara fallet i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. Från andra län hade i svaren för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

5

klarats att en dylik tendens visserligen ännu icke kunnat förmärkas, men

att det vore att antaga att, sedan arrendelagstiftningen varit i kraft någon

längre tid och dess innebörd blivit mera allmänt känd, hos jordägarna skulle

framträda benägenhet att taga arrendefastigheter under eget bruk och

sammanslå dem med fastigheter som de själva brukade. Om också i de inkomna

svaren i förevarande sammanhang närmast åsyftats utarrenderade

torp och lägenheter, gjorde dock enligt utredningsmännens mening säkerligen

den iakttagna tendensen till avveckling av arrendesystemet såvitt anginge

sociala arrenden i icke mindre mån sig gällande även i avseende å

fullt självständiga och bärkraftiga jordbruk. Att så vore förhållandet syntes

även framgå av de uppgifter i den föreliggande frågan som framkommit

genom interpellationer vid 1943 och 1944 års riksdagar och i motionerna I: 75

och II: 105 vid 1945 års riksdag eller lämnats i till utredningsmännen remitterade

skrivelser. Då företeelsen i fråga uppgivits vara föranledd av den år

1943 genomförda nya arrendelagstiftningen, berörde densamma helt naturligt

i all synnerhet fastigheter som genom sagda lagstiftning överförts till de

speciella arrendebestämmelsernas tillämpningsområde och då i första hand

gårdar, torp och andra jordbrukslägenheter som lydde under huvudgård och

tillhörde enskild person eller fideikommiss. Utredningsmännen ha framhållit,

att det givetvis vore de för jordägaren i många fall betungande förpliktelser,

som genom de sociala arrendebestämmelserna förenats med arrenden

av nyssnämnda brukningsdelar, först och främst byggnadsskyldigheten,

som föranlett jordägaren att då möjlighet därtill funnits göra sig fri

arrendatorn och taga fastigheten under eget bruk. Vissa av de till utredningsmännen

inkomna svarsskrivelserna gåve också tydligt belägg härför. Då den

omförmälda tendensen icke kunde antagas vara av allenast tillfällig natur

utan tvärtom såsom i en del av svarsskrivelserna antytts kunde förväntas,

ju längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft, taga allt större omfattning

samt härigenom syftemålet med lagstiftningen ovedersägligen motverkades,

funne utredningsmännen allt skäl föreligga till övervägande av restriktiva

lagstiftningsåtgärder till stävjande av tendensens okontrollerade utveckling.

Utredningsmännen ha vidare anfört, att lagstiftaren vid bestämningen av

vanhävdshegreppet, såvitt anginge byggnaderna å jordbruksfastigheter, enligt

den avfattning, som givits åt såväl 1927 års uppsiktslag som 1942 års

vanhävdslag, haft till ögonmärke bevarandet av de gamla brukningsdelarna,

vilket av olika skäl ansetts vara av stor samhällsekonomisk betydelse.

Emellertid hade det även ansetts, att en sammanslagning av brukningsdelar

under givna förutsättningar kunde vara förmånlig och att, då så vore förhållandet,

byggnadsbeståndets bibehållande ej vore påkallat. Med hänsyn

härtill hade undantagsbestämmelserna från det allmänna vanhävdshegreppet

tillkommit. Genom nämnda bestämmelser har man velat framhäva att uppsikts-

eller vanhävdslagstiftningen icke finge förhindra en fortgående rationalisering

av jordbruket. Undantagen från det allmänna vanhävdshegreppet

hade emellertid erhållit en betydligt snävare utformning när det gällt bruk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

ningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig. Att lagstiftaren

varit särskilt obenägen att medgiva sammanslagning, då i densamma

ingått sådan brukningsdel, hade sin förklaring däri att man velat förebygga

att jordägaren genom sammanslagning av brukningsdelar skulle undandraga

sig tillämpning av de förpliktelser, som ålagts honom genom sociallagstiftningen.

Erfarenheten hade nämligen givit vid handen att sammanslagning

skett i ändamål att brukningsenheten efter sammanslagningen

skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering komme att

överstiga den för sociala arrenden föreskrivna maximiarealen. Eller ock

hade jordägaren tagit den utarrenderade fastigheten under eget bruk —

oftast efter uppsägning av arrendatorn — och sammanslagit fastigheten med

annan av honom brukad fastighet.

Den av utredningsmännen föreslagna lagändringen skulle, anförde de vidare,

för ägarna av brukningsdelar, som genom 1943 års arrendelagstiftning

dragits in under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde, medföra

skyldighet att även efter en sammanslagning, som icke skedde för bildande

av ett jordbruk, därav brukaren kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning,

hålla åbyggnaderna vid makt, så att kollision med vanhävdslagen ej

uppstode. På grund härav syntes man enligt utredningsmännens uppfattning

ha all anledning antaga att i fråga om uppsägning av arrendatorer och därefter

följande sammanslagning av dylika brukningsdelar vanhävdslagen efter

en ändring i den antydda riktningen skulle verka återhållande i samma grad

som nu vore förhållandet då fråga vore örn brukningsdelar som avsåges i

1927 års uppsiktslag. För övrigt syntes konsekvensen fordra att i nu ifrågavarande

hänseende samma rättsregler gällde för alla fastigheter, i fråga om

vilka de sociala arrendebestämmelserna vore tillämpliga. Att för vinnande

av det avsedda syftet företaga ändring av de bestämmelser i 1943 års arrendelagstiftning,

som av jordägaren betraktades som mest betungande, syntes

icke böra ifrågakomma, liksom ej heller eljest någon ändring i sagda lagstiftning

åtminstone för närvarande borde företagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen uppgjort förslag

till erforderlig ändring av 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag. Ett

motsvarande förslag till lagändring har också uppgjorts beträffande 13 §

första stycket samma lag.

Utredningsmännen ha förklarat, att det av dem framlagda förslaget till

lösning av föreliggande lagstiftningsproblem måste anses ha endast provisorisk

karaktär liksom 1942 års vanhävdslag i dess helhet.

I sitt förenämnda, vid utredningsmännens förslag fogade särskilda

yttrande har hypoteksdirektören Falk framhållit, att den år 1943 genomförda

sociala arrendelagstiftningen, i stället för att såsom avsett varit

skydda arrendatorerna, kommit att i vissa fall verka i motsatt riktning. Enligt

hypoteksdirektören Falks mening kunde därför ifrågasättas huruvida

icke denna lagstiftning borde omarbetas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

7

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i 43 av de avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa yttranden

— huvudsakligen yttranden som avgivits av vissa länsstyrelser, egnahemsnämnder,

jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

i de norrländska länen — har uttalats, att behov av lagstiftning

av ifrågavarande slag visserligen icke förelåge för respektive läns vidkommande

men att erinran mot förslaget icke gjordes, eftersom enligt vad den

förebragta utredningen gåve vid handen förhållandena i andra delar av riket

syntes påkalla skärpta lagbestämmelser. I några av de yttranden, vari förslaget

tillstyrkts, har därjämte understrukits, att den föreslagna lagstiftningen

borde erhålla allenast provisorisk karaktär i avbidan på uppdragandet avriktlinjer

för den framtida jordbrukspolitiken.

Förslaget har avstyrkts i 52 yttranden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen

åberopats antingen att något behov av en lagstiftning av föreslagen

art icke kunde anses föreligga eller att utredningsmännens förslag ej tillräckligt

tillgodosåge i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. I några

av yttrandena har även — delvis i anslutning till de av hypoteksdirektören

Falk anförda synpunkterna -— gjorts gällande, att ändring av de sociala

arrendebestämmelserna skulle bättre tillgodose det med förslaget avsedda

syftet.

I de återstående 9 yttrandena har hemställts, att lagstiftningsåtgärder i syfte

att förhindra sammanslagning av vissa brukningsdelar måtte anstå till dess

1942 års jordbrukskommitté framlagt förslag örn riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken och statsmakterna tagit ställning till detta förslag.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, anförde vid remiss

av förslaget till lagrådet:

»Redan vid tillkomsten av 1943 års sociala arrendelagstiftning uttalades

farhågor för att mångå jordägare, hellre än att finna sig i de nya bestämmelserna,

skulle komma att avstå från att upplåta jord på arrende och i stället

taga under eget bruk tidigare utarrenderade brukningsdelar eller ock genom

sammanslagning av sådana jordbruk till större brukningsenheter söka undandraga

sig nämnda lagstiftning. Det framhölls emellertid, att en tendens

till avveckling av arrendesystemet icke syntes kunna vålla några märkbara

olägenheter, örn den bleve av endast jämförelsevis måttlig styrka och nedgången

i fråga om arrendejordbruken motsvarades av en uppgång beträffande

de självägda jordbruken. I den mån däremot en mera omfattande tendens

skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk lämpade

arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar ansågs detta vara en

icke önskvärd utveckling.

Av den utredning, som återgivils i föreliggande promemoria, synes framgå,

att de vid den nya arrendelagstiftningens tillkomst uttalade farhågorna i

fråga örn en förhållandevis snabbt genomförd sammanslagning av arrendefastigheter

till större brukningsenheter besannats. Från flera håll har också

framhållits, att denna tendens till sammanslagning av brukningsdelar icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

torde vara av tillfällig natur utan komme att taga allt större omfattning ju

längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft. En dylik utveckling

synes mig av flera orsaker icke böra få förbliva okontrollerad. I synnerhet

två skäl framträda med särskild styrka mot att en sådan tendens får fortgå

utan ingrepp. När de nya sociala arrendebestämmelserna tillkommo, avsågs

därmed att giva arrendatorerna en säkrare och förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

Skulle den antydda tendensen vinna i styrka, har lagstiftningen

i viss mån förfelat sitt syfte och åtgärder synas då böra vidtagas för att

undanröja de icke önskvärda följderna av densamma. Det kan uppenbarligen

icke vara någon mening med att vidtaga åtgärder för stärkande av

arrendatorernas ställning, därest dessa åtgärder i någon större omfattning

få den konsekvensen att jordägaren, för att undandraga sig för honom tyngande

utgifter i fråga om arrendefastigheterna, underlåter att vidare utarrendera

desamma. För arrendatorerna skulle det självfallet framstå såsom i

hög grad otillfredsställande, om de — kanske efter mycket långa arrendetider

under vilka de nedlagt ett omfattande arbete på arrendeställena —

skulle finna sig uppsagda från arrendena såsom en följd av att de nya bestämmelserna

av jordägaren anses alltför betungande.

Såsom förut antytts pågår för närvarande utredning rörande möjligheterna

att genom rationaliseringsåtgärder förbättra förutsättningarna för det

svenska jordbruket. Vid en framtida rationalisering av jordbruket komma

med sannolikhet bland annat att även prövas möjligheterna att genom sammanslagning

av nu ofullständiga jordbruk åstadkomma lämpligare storlek

och sammansättning av jordbruken i olika delar av landet. I betraktande

härav kan en okontrollerad utveckling av tendensen till sammanslagning

uppenbarligen icke anses önskvärd. Genom sammanslagningar, med vilka

plägar följa att å någon av de sammanslagna brukningsdelarna befintliga,

för jordbruket avsedda byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, skapas

brukningsförhållanden, som kunna försvåra en ur rationaliseringssynpunkter

förmånligare brukningsindelning och sålunda lägga hinder i vägen för

den framtida rationaliseringen av landets jordbruk. Även ur nu anförda

synpunkter förefinnes således ett starkt behov av att i görligaste utsträckning

förhindra ett icke önskvärt sammanförande av jordbruksenheter och

därmed följande vanvård av jordbruksbyggnaderna. Med hänsyn till vad

nu anförts finner jag mig kunna giva min anslutning till den av utredningsmännens

majoritet i promemorian uttalade uppfattningen att lagstiftningsåtgärder

böra upptagas till övervägande i syfte att erhålla vidgad kontroll

över utvecklingen av tendensen att sammanslå brukningsdelar och att

dessa åtgärder icke böra anstå till dess den pågående utredningen om revision

av uppsiktslagstiftningen slutförts. Visserligen bliva de åtgärder, som

nu komma i fråga, endast av provisorisk natur och sannolikt även av förhållandevis

kort varaktighet, men enligt min mening äro de allmänna och

enskilda intressen som här står på spel av den betydelse, att statsmakterna

icke kunna underlåta att ingripa för att tillrättalägga de uppkomna missförhållandena.

Jag vill erinra att, såvitt angår förvärv av fastigheter för sam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

9

manslagning med brukningsdel som redan äges av förvärvaren, en kontroll

erhålles, därest den i proposition till årets riksdag föreslagna lagstiftningen

angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet antages.

Vad angår frågan om vilken form den nu ifrågasatta lagstiftningen bör

erhålla delar jag såtillvida utredningsmännens mening, att den lämpligen

kan anknytas till den nu gällande uppsiktslagstiftningen. Detta faller sig så

mycket mera naturligt som vanhävdslagstiftningen ju ursprungligen utgjorde

ett komplement till de sociala bestämmelserna i arrendelagstiftningen och

avsåg bland annat att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår verka bestämmelserna i

denna lagstiftning om skyldighet att vidmakthålla byggnader såsom ett i

viss mån återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna

att genom sammanslagning av brukningsdelar undandraga sig de

sociala arrendebestämmelserna eller att eljest sammanslå brukningsdelar,

där detta ur allmän synpunkt ansetts icke önskvärt. Såvitt angår brukningsdelar

i allmänhet föreligger emellertid enligt den nu gällande 1942 års vanhävdslag

icke något absolut hinder mot bortförande eller bristande under

håll av byggnader som genom en sammanslagning blivit onödiga. I detta hänseende

gäller, såsom förut framhållits, den allmänna regeln att byggnad må

bortföras eller lämnas utan underhåll så snart sammanslagningen kan anses

medföra väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Om däremot i sammanslagningen

ingår brukningsdel, som avses i 1927 års lag, äro bestämmelserna

betydligt strängare i det att byggnad må bortföras eller lämnas utan underhåll

endast då de sammanslagna brukningsdelarna var för sig icke utgöra

bärkraftiga jordbruk men genom sammanslagningen ett sådant jordbruk

skulle uppstå. Med hänsyn till det anförda torde det ligga närmast till hands

att för vinnande av syftet att förekomma icke önskvärda sammanslagningar

vidtaga erforderlig ändring i 1942 års vanhävdslag, allra helst som lösningen

av föreliggande lagstiftningsproblem icke kan erhålla annat än provisorisk

karaktär i avbidan på slutförandet av nyssnämnda utredning beträffande

lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk och igångsättandet av det tilltänkta

rationaliseringsarbetet å jordbrukets område.

Att på sätt i vissa yttranden föreslagits söka förhindra den ifrågavarande

icke önskvärda utvecklingen genom vidtagande av ändring i de sociala arrendebestämmelserna

skulle innebära, att sammanslagning av brukningsdelar

komme att förhindras blott i fråga örn utarrenderade fastigheter men icke i

fråga om sådana var för sig bärkraftiga jordbruk, som vid tillfället brukades

av ägaren. Ej heller skulle hinder mot sammanslagning föreligga, örn arrendatorn

själv sade upp sig eller om han avstode från nytt arrende. Korrektiv

mot icke önskvärd sammanslagning av brukningsdelar finge i dessa fall i

stället sökas i vanhävdslagstiftningen eller möjligen i en ny helt fristående

lagstiftning. Sistnämnda utväg synes mig mindre tilltalande med hänsyn till

den provisoriska karaktär lagstiftningen såsom nyss antytts är avsedd att få.

Då det gäller att avgöra i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen

bör söka hindra sammanslagning av brukningsdelar, måste man emel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

lertid skilja mellan olika fall. Enighet torde råda därom, att sådan sammanslagning

av brukningsdelar, vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk, bör

åtminstone tillsvidare i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet till jordbrukets

rationaliseringsfråga i viss utsträckning begränsas. Om alla de i en

avsedd sammanslagning ingående brukningsdelarna med hänsyn till möjligheterna

att därå driva ett rationellt jordbruk kunna anses ha förutsättningar

att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning, bör det icke

tillåtas att byggnad, som genom sådan sammanslagning kan bliva obehövlig,

bortföres eller lämnas utan underhåll. Det torde såsom 1942 års jordbrukskommitté

framhållit icke föreligga någon större risk för att en föreskrift i

vanhävdslagen örn skyldighet att underhålla byggnader å dessa brukningsdelar

skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt nödvändig rationalisering

eller för att en investering av kapital i byggnaderna på lång sikt skulle

vara värdelös. I den mån det ur rationaliseringssynpunkt befinnes ändamålsenligt

att sammanslagning av fullständiga jordbruk äger rum och det icke

kan anses stå i strid med arrendators berättigade intressen bör sådan sammanslagning

kunna medgivas efter dispens av länsstyrelsen. Enighet torde

även råda därom, att sammanslagning, vari ingå allenast icke bärkraftiga

jordbruk, där särskilda skäl icke till annat föranleda, bör betraktas såsom ur

rationaliseringssynpunkt lämplig. En viss kontroll över dylika sammanslagningar

torde emellertid få anses önskvärd.

Beträffande de fall åter, där i den avsedda sammanslagningen ingå brukningsdelar

av båda nyss angivna slag, ha olika meningar kommit till synes

i ärendet. Att, såsom utredningsmännen förordat, i fråga om en stor del av

landets jord hindra all sådan sammanslagning av brukningsdelar, vari ingår

ett bärkraftigt jordbruk, finner jag i likhet med vad i flertalet av de över

utredningsmännens förslag avgivna yttrandena framhållits vara ägnat att

motarbeta i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. Såsom fastighetsbildningssakkunniga

framhållit, måste jämväl ett blott provisoriskt ingrepp

av förevarande art ske på sådant sätt att uppsiktslagstiftningens revision

och det blivande rationaliseringsarbetet icke därigenom föregripas. Å

andra sidan synes man ej heller böra tillåta sammanslagning av brukningsdelar,

så snart i sammanslagningen ingår ett icke bärkraftigt jordbruk, utan i

varje särskilt fall bör övervägas, hur ett dylikt jordbruk förmånligast kan

disponeras. Visar det sig därvid, att den icke bärkraftiga brukningsdelen lämpligen

bör sammanslås med allenast någon av de övriga i den avsedda sammanslagningen

ingående brukningsdelarna eller med annan brukningsdel, bör

sammanslagningen icke vara tillåten. Örn sålunda till en huvudgård höra

två utgårdar, vilka icke var för sig utgöra bärkraftiga jordbruk, böra de båda

utgårdarna eller någon av dem icke få sammanslås med huvudgården, där

det med hänsyn till föreliggande förhållanden kan anses förmånligare att utgårdarna

sammanslås med varandra eller med annan brukningsdel. Avgörande

härvidlag synes böra vara vad som är förmånligast icke för den enskilde

ägaren av huvudgården utan för bedrivandet av ett rationellt jordbruk

i orten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

11

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att till lösande

av den föreliggande lagstiftningsfrågan i 2 § 1942 års vanhävdslag dels tydligare

än nu i lagtexten framhäves att sammanslagning av brukningsdelar skall

medföra rätt till bortförande eller lämnande utan underhåll av byggnad,

allenast örn den medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,

och dels intages en närmare bestämning av vad med begreppet väsentliga fördelar

för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Denna bestämning torde

lämpligen kunna avfattas på det sätt, att sammanslagning skall anses medföra

väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, endast om någon av de

i sammanslagningen ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet

eller omfattning, att brukaren därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning,

och det icke kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande, att

denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar

i orten.

En bestämmelse av antydd innebörd synes böra avse brukningsdelar i allmänhet,

varå 1942 års vanhävdslag äger tillämpning. För det fall att i den

åsyftade sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag,

stadgas såsom förut nämnts i 1942 års vanhävdslag en inskränkning i

undantaget från skyldigheten att vidmakthålla byggnader, i det att byggnad,

som genom sammanslagning blivit obehövlig, må bortföras eller lämnas utan

underhåll endast under förutsättning att först genom sammanslagningen uppkommer

ett fullständigt jordbruk. Detta stadgande torde böra bibehållas men

anslutas till den av mig föreslagna bestämningen av vad med begreppet väsentliga

fördelar för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Det bör således

även i fråga om sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års

uppsiktslag, uppställas en fordran på prövning av huruvida det ej kan anses

förmånligare för jordbrukets bedrivande, att den ifrågavarande brukningsdelen

tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar i orten.

Vad sålunda föreslagits torde föranleda en jämkning av redaktionell art av

13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag.

Därest förevarande lagstiftningsproblem löses i enlighet med vad nu anförts,

synes anledning ej föreligga att på sätt utredningsmännen föreslagit utvidga

tillämpningsområdet för stadgandet i 13 § första stycket 1942 års vanhävdslag

att brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag, ej får tagas i anspråk

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt. Ej heller i övrigt torde ändringar

i 1942 års vanhävdslag utöver de av mig föreslagna böra upptagas till övervägande

i detta sammanhang.»

Lagrådet yttrade:

»Mot den nu föreslagna lagstiftningen kunna ur olika synpunkter erinringar

framställas. Förslaget kan icke anses innebära någon fullt tillfredsställande

lösning av det föreliggande problemet, och det kan vara ägnat alt i vissa fall

försvåra en önskvärd utveckling inom jordbruket. En brist är även, att i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

förslaget icke tydligt angives i vilken omfattning de nya bestämmelserna

skola äga tillämpning beträffande redan bestående förhållanden. Med hänsyn

till att lagen skall äga giltighet endast till och med den 30 juni 1947 och

att den under sin giltighetstid ej torde komma att tillämpas i någon större

utsträckning, synas emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att avstyrka förslaget.

»

I anledning av lagrådets yttrande anförde föredragande departementschefen:
»En

ur formell synpunkt fullt tillfredsställande lösning av det föreliggande

lagstiftningsproblemet torde måhända icke kunna erhållas nied mindre en

ny helt fristående lagstiftning i ämnet tillskapas. Av skäl, som av mig anförts

vid lagförslagets överlämnande till lagrådet, finner jag mig icke kunna

för närvarande förorda en sådan utväg. På grund härav och då lagförslaget

enligt min mening måste anses ägnat att främja i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden,

finner jag en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet

remitterade förslaget innebär, böra komma till stånd.

Med hänsyn till innehållet i de nya bestämmelserna torde särskilda övergångsbestämmelser

icke vara erforderliga.»

Utskottet. Den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, att 1943 års arrendelagstiftning

medfört en —- i vissa landsändar ganska påtaglig — tendens

hos ägarna av arrendefastigheter, som genom nämnda lagstiftning kommit

att omfattas av de sociala arrendebestämmelserna, att taga fastigheterna under

eget bruk för att sammanslå dem med andra fastigheter. Att en dylik

tendens framträtt synes även framgå av motioner, som varit föremål för

utskottets behandling vid 1945 års riksdag (se utskottets utlåtande nr 65/

1945).

I vissa av de remissyttranden som avgivits över utredningsmännens förslag

har framhållits, att det icke funnes något behov av kontroll över den tendens

till sammanslagning som sålunda kunnat iakttagas. Samma uppfattning

har även kommit till synes i de i anledning av propositionen väckta motionerna.

Utskottet kan icke dela denna åsikt. I fråga örn skälen för en kontroll

i förevarande avseende ansluter sig utskottet i huvudsak till vad föredragande

departementschefen anfört. Utskottet anser sig i detta sammanhang särskilt

böra betona vikten av att icke den rationalisering av jordbruket, som

allmänt torde framstå såsom ett önskemål, försvåras genom åtgärder av

förenämnda beskaffenhet från jordägarnas sida.

Motionärerna ha åberopat ett uttalande av fastighetsbildningssakkunniga,

vari göres en principiell invändning mot en lagstiftning av föreslagen art. De

sakkunniga framhålla, att man vid genomförandet av 1943 års arrendelagstiftning

icke avsett att tvinga jordägaren att begagna sig av arrendeinstitutet

i vidare mån än som följde av optionsrätten. Örn jordägaren sålunda underläte

att utarrendera sin fastighet eller använde sin rätt att bryta optionsrätten,

kunde han icke sägas kringgå arrendelagstiftningen. Det syntes då icke vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

13

följdriktigt eller försvarligt, att man på sätt som skulle ske genom den nu

föreslagna lagstiftningen »kompletterade» arrendelagstiftningen genom att för

de fall, då jordägaren önskade bryta optionsrätten, på en omväg söka i arrendatorns

intresse genom vanhävdslagstiftningen hindra jordägaren att begagna

den rätt som sålunda tillerkänts honom. Mot detta uttalande kan först och

främst åberopas det självklara förhållandet, att något hinder icke finnes för

lagstiftaren att nu inskränka denna jordägarens rätt. Att denna inskränkning

föreslagits skola genomföras genom ändring av vanhävdslagstiftningen och

icke av arrendelagstiftningen är, såsom föredragande departementschefen anfört,

beroende därpå att en ändring av sistnämnda lag ansetts skola innebära

endast en ofullständig lösning av föreliggande spörsmål. Måhända hade

det ur rättstekniska synpunkter varit mera önskvärt att frågan lösts genom

en helt fristående lagstiftning. Då emellertid den nu föreslagna regleringen

är avsedd att gälla endast såsom ett provisorium, torde det icke kunna möta

några betänkligheter att för vinnande av det avsedda syftet vidtaga ändring

av vanhävdslagen. Gentemot motionärernas invändning på denna punkt kan

för övrigt åberopas, att lagstiftningens egentliga syfte icke är att hindra att

den utarrenderade brukningsdelen övertages av ägaren för att brukas av

denne utan att förekomma att den på ett olämpligt sätt sammanslås med

annan brukningsdel.

I 2 § vanhävdslagen i dess nu gällande lydelse stadgas, att den omständigheten

att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll icke skall anses såsom

vanhävd, om byggnaden på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar

som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften blivit obehövlig.

Undantag från denna regel gäller i fråga om sammanslagning, vari

ingår brukningsdel å vilken de sociala arrendebestämmelserna voro tillämpliga

sådana de lydde före 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen. Byggnad

å sådan brukningsdel må bortföras eller lämnas utan underhåll endast såvida

de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna äro sådana att

först genom deras sammanslagning uppkommer ett bärkraftigt jordbruk.

Utredningsmännens förslag till ändring av vanhävdslagen innebar, att

nämnda undantagsstadgande skulle göras tillämpligt å alla i vanhävdslagen

avsedda brukningsdelar, som numera omfattas av den sociala arrendelagstiftningen.

Ifrågavarande förslag har dock icke vunnit anslutning i propositionen. I

stället innebär det genom propositionen framlagda förslaget sådan ändring av

2 § vanhävdslagen, att dels i lagtexten tydligare framhäves att sammanslagning

av brukningsdelar skall medföra rätt till bortförande eller lämnande

utan underhåll av byggnad allenast örn sammanslagningen medför väsentliga

fördelar för jordbrukets bedrivande i orten och dels intages en närmare bestämning

av vad som skall avses med begreppet väsentliga fördelar för jordbrukets

bedrivande i orten. Sådana fördelar skola enligt nämnda begreppsbestämning

anses föreligga endast örn någon av de i sammanslagningen ingående

brukningsdelarna är att betrakta såsom ett ofullständigt jordbruk och

det ej kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten att denna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar.

Vid sidan av dessa för alla med vanhävdslagen avsedda brukningsdelar tilllämpliga

regler bibehålies emellertid det nu gällande undantaget för brukningsdelar

som enligt de före 1943 års arrendelagstiftning gällande föreskrifterna

omfattades av de sociala arrendebestämmelserna.

Beträffande sammanslagning vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk

innebär sålunda den föreslagna ändringen, att sammanslagningen icke skall

få äga rum. Att dylik sammanslagning i allmänhet bör förhindras torde icke

vara föremål för delade meningar. Skulle synnerliga skäl för sammanslagning

ändock föreligga i dylikt fall kan länsstyrelsen enligt 13 § medgiva

dispens från förbudet.

För tillåtlighet av sammanslagning, då någon av de däri ingående brukningsdelarna

utgör ett ofullständigt jordbruk, uppställer förslaget, såsom

framgår av det förut sagda, kravet att det icke kan anses förmånligare för

jordbrukets bedrivande i orten att denna brukningsdel sammanslås med allenast

en eller flera av de övriga brukningsdelar som ingå i den tilltänkta sammanslagningen

eller med annan brukningsdel. I jämförelse med utredningsmännens

förslag får sålunda Kungl. Maj:ts förslag i denna del anses innebära

en avsevärt mindre restriktiv reglering av möjligheterna till sammanslagning.

De avstyrkande yttranden som avgåvos över förstnämnda förslag riktade

sig väsentligen emot detta förslags synnerliga stränghet gentemot sammanslagning

av ett bärkraftigt jordbruk med ett icke bärkraftigt. De kritiska

synpunkter som under remissbehandlingen anlagts å utredningsmännens

förslag torde sålunda i avsevärd utsträckning ha beaktats genom omarbetningen

av förslaget.

Genom uppställandet av villkoret, att det icke kan anses förmånligare för

jordbrukets bedrivande i orten att den ofullständiga brukningsdelen tages i

anspråk för annan sammanslagning, göres enligt utskottets mening en lämplig

gränsdragning mellan de sammanslagningar som böra tillåtas och dem

som icke böra komma till stånd. Givetvis kunna enstaka fall tänkas förekomma,

då villkoret i fråga kan utgöra hinder för önskvärd rationalisering

eller föranleda olägenhet av större betydelse för jordägare. Utskottet vill

emellertid i detta sammanhang erinra om den möjlighet att erhålla dispens

från bestämmelserna i 2 § som föreligger enligt 13 § i lagen. Utskottet förutsätter,

att vid prövning huruvida dispens må medgivas tillbörlig hänsyn tages

till de intressen som enligt vad nyss anförts kunna tala till förmån för den

tilltänkta sammanslagningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 225 och

II: 353 bifalla propositionen nr 7.

Stockholm den 12 februari 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2.

15

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Löfvander, Björkman*, Sten*,

Uhlén, Hagman* och Englund*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås*, Hellbacken, Ryberg, Hermansson*.

Holm, Andersson i Gisselås, Lundberg och Jacobsson i Igelsbo*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Björkman, Hagman, Englund och Andersson i Gisselås, vilka

ansett att utskottet bort med tillstyrkande av motionerna 1:225 och 11:353

avstyrka propositionen nr 7.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:42 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 a1 i texten