Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
1946-05-14 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:28, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 467) om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 148, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
dels att antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss
begränsning av legitimation som tandläkare.
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av
legitimation som tandläkare, vilken gäller till och med den 30 september
1946, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1948.
dels ock att å riksstaten för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag
av 170 000 kronor.
Propositionen har såvitt angår det framlagda lagförslaget hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen
hänvisats till statsutskottet.
I samband med propositionen har andra lagutskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner nämligen nr 277
i första kammaren av fröken Andersson och herr Mannerskantz, nr 284 i
samma kammare av herr Gustaf Karlsson samt nr 433 i andra kammaren
av herr Fagerholm m. fl.
Motionerna 1:277 och 11:433, vilka äro likalydande, utmynna i en hemställan
att lagförslaget måtte avslås. I motionen I: 284 yrkas, att »riksdagen
måtte besluta att tandläkare vid sådant utövande av tandläkaryrket, som
avses i lagen den 30 juni 1943 örn viss begränsning av legitimation som
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 28. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
tandläkare, under ett år skall tjänstgöra i ett och samma tandvårdsdistrikt»,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta det tillägg till den i propositionen
föreslagna lagtexten som föranledes av bifall till nämnda yrkande.
Beträffande de skäl som utöver vad som nedan angives anförts till stöd
för det framlagda lagförslaget ävensom i fråga örn de skäl motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till propositionen
och motionerna.
I ärendet ha till utskottet inkommit skriftliga framställningar från Sveriges
förenade studentkårer och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund. Därjämte
har ingivits avskrift av en utav förstnämnda sammanslutning och
Sveriges yngre akademikers centralorganisation till Kungl. Majit ingiven,
den 28 februari 1946 dagtecknad skrift.
I syfte att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården vidtogos
år 1943 särskilda åtgärder. Sålunda stadgades genom lagen den 30 juni 1943
(nr 467) om viss begränsning av legitimation som tandläkare, att medicinalstyrelsen,
där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården,
vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare äger begränsa
legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare
av eller vikarie å tjänst inom sadan tandvård. Dylik begränsning
må dock ej gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom
folktandvården under ett år. Tandläkare, för vilken legitimationen är på nu
nämnt sätt begränsad, skall äga att vid uppehållande av tjänst inom folktandvården
åtnjuta de förmåner, som utgå till distriktstandläkare inom det
tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör. Lagen upphör att gälla med utgången
av september 1946.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 645) örn stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. föreskrevs vidare, att studerande vid tandläkarinstitutet
må av medicinalstyrelsen tilldelas stipendium å 1 000 kronor årligen
under högst fyra år, på villkor bland annat, att han förbinder sig att efter
det han vunnit legitimation, som icke är begränsad i enlighet med förenämnda
lag, tjänstgöra inom folktandvården under samma antal år som stipendium
innehafts. Fullgöres icke dylik tjänstgöring eller fullföljas icke studierna till
tandläkarexamen, skola uppburna stipendiebelopp jämte ränta darå återbetalas,
där ej i särskild ordning befrielse därifrån medgives.
Genom beslut den 19 september 1945 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen
att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar vilkas
hörande styrelsen funne lämpligt, verkställa utredning huruvida 1943 års
lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare vore behövlig jämväl
för tid efter den 30 september 1946 samt, därest så vore fallet, om och
i vad mån ändringar i lagen borde genomföras. I anledning härav inhärn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
3
tade medicinalstyrelsen yttranden från Sveriges tandläkarförbund, odontologiska
föreningen, Sveriges tandvårdsinspektörsförening, svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet. Innehållet i dessa yttranden återgives
å s. 8—11 i propositionen.
Medicinalstyrelsen har därefter i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 november
1945 föreslagit, att lagen förlänas förlängd giltighet till och med utgången
av september månad år 1949. I skrivelsen har medicinalstyrelsen
inledningsvis upplyst, att av styrelsen godkända folktandvårdsplaner numera
föreligga för samtliga 25 landstingsområden ävensom för städerna Malmö,
Hälsingborg och Gävle samt att enligt dessa planer skola finnas sammanlagt
587 distriktstandpolikliniker (och 67 annextandpolikliniker), vid vilka
skola tjänstgöra sammanlagt 968 distriktstandläkare. Styrelsen har därefter
anfört följande.
Den 1 oktober 1943 hade verksamheten påbörjats vid 103 distriktstandpolikliniker,
vid vilka arbetade 143 ordinarie distriktstandläkare och 13 vakansvikarier.
Antalet obesatta tjänster var 63 och hela antalet vakanser alltså 76.
Den 20 november 1945 hade 181 distriktstandpolikliniker, med sammanlagt
365 distriktstandläkartjänster, trätt i verksamhet. Av dessa innehades
144 av ordinarie befattningshavare, 106 av tandläkare med begränsad legitimation,
7 av tandläkarstuderande med särskilt av medicinalstyrelsen utfärdat
tillståndsbevis och 57 av utländska tandläkare med särskilt tillstånd
av Kungl. Maj:t. Antalet obesatta tjänster var 51 och totala antalet vakanser
alltså 221.
Såsom framgår av dessa siffror har vakansernas antal nästan tredubblats
under de gångna två åren. Utan tillgång till nyexaminerade tandläkare och
utländsk arbetskraft skulle utbyggandet av folktandvården helt stagnerat
och befattningshavare saknats vid ett mycket stort antal polikliniker. Att
situationen trots alla vidtagna åtgärder likväl är mycket allvarlig torde böra
tillskrivas bland annat den omständigheten, att ombyggnaden av tandläkarinstitutet
i många fall verkat fördröjande å studierna vid institutet och därigenom
antalet utexaminerade tandläkare minskats främst under år 1944.
Antalet nyexaminerade tandläkare, som erhållit till folktandvård begränsad
legitimation, utgjordes under tiden den 1 oktober—31 december 1943 av 39, år
1944 av 40 och under tiden den 1 januari—29 november 1945 av 92 eller sammanlagt
171. Härtill komma under år 1945 13 tandläkare, vilka utan föregående
tjänstgöring i folktandvården erhållit oinskränkt legitimation i och
för upprätthållande av amanuenstjänst å tandläkarinstitutet.
Medicinalstyrelsen har mot bakgrunden av de nyss återgivna, av styrelsen
lämnade uppgifterna lill bedömande upptagit frågan om folktandvårdens
rekryteringsproblem för de närmast följande åren lill och med år 1949. Därvid
har styrelsen anfört, att antalet nyexaminerade tandläkare kunde förväntas
komma alt uppgå till år 1946 92, år 1947 88, år 1948 118 och år 1949
120, samt alt av dessa respektive 62, 52, 72 och 16 på grund av erhållna stipendier
enligt kungörelsen den 29 juli 1943 vore skyldiga att tjänstgöra viss
tid inom folktandvården. Styrelsen har anmärkt, alt ett mindre antal stipendier
eller lån på liknande villkor beviljats tandläkarstuderande av olika lm
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
vildman för folktandvården, men att därigenom tillgången på tandläkare för
folktandvården under de närmaste åren icke påverkades i nämnvärd grad.
Med beaktande av att ett stort antal tandläkarstuderande innehaft stipendium
under flera år och för den skull vöre skyldiga att tjänstgöra däremot
svarande antal år inom folktandvården har medicinalstyrelsen härefter sökt
beräkna det antal tandläkare som komme att vara skyldiga att tjänstgöra i
folktandvården under åren 1946—1949. Under förutsättning att 1943 års lag
om begränsning av legitimation icke erhölle fortsatt giltighet har styrelsen
funnit, att antalet tandläkare med skyldighet att fullgöra stipendietjänstgöring
skulle komma att uppgå till
År.................... 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949
Antal ................ 62 152 70 25
Därest 1943 års lag erhölle fortsatt giltighet, skulle för tjänstgöring inom
folktandvården kunna påräknas följande antal tandläkare
År............................................ 1946 (4:e kvartalet) 1947 1948 1949
Antal tandläkare med skyldighet att fullgöra sti
pendietjänstgöring.
........................... 22 80 92 56
Antal tandläkare med begränsad legitimation .... 120 88 118 120
Summa 142 168 210 176
Med utgångspunkt från de sålunda erhållna siffrorna har medicinalstyrelsen
därefter anfört följande.
Av de 106 tandläkare, som för närvarande fullgöra »praktikåret», hava
66 troligen avslutat detsamma den 30 september 1946. Återstående 40 tandläkare
jämte de under mellanperioden nytillkommande (med undantag avamanuenser
på tandläkarinstitutet) torde vid sistnämnda tidpunkt utgöra
omkring 120 tandläkare.
Örn lagen upphör att gälla, komma dessa tandläkare att sluta sin dittillsvarande
tjänstgöring, dock med undantag av 62 stipendiater. Därför torde på
en gång uppkomma (120—62) 58 nya vakanser. Ställningen skulle då bliva
144 ordinarie befattningshavare, 64 vikarier och 62 stipendiater eller sammanlagt
270 tandläkare. Antalet vakanser skulle bliva (365—270) 95. Under
år 1947 ökas antalet tandläkare med stipendium från 62 till 152, varigenom
vakanserna nedbringas lill 5. År 1948 och 1949 komma 70 respektive 25
stipendiater att tjänstgöra och vakanserna att utgöra 87 respektive 132. Det
har därvid förutsatts, att intet utbyggande av folktandvårdsorganisationen
ägt rum.
Vid ett bibehållande av »praktikåret» efter den 1 oktober 1946 skulle under
år 1947 förutom 144 ordinarie befattningshavare och 64 vikarier tjänstgöra
88 tandläkare med begränsad legitimation och 80 stipendiater, d. v. s. tillhopa
376 befattningshavare. Härigenom gives möjlighet till ett utbyggande
med (376 — 365) 11 nya tjänster. År 1948 beräknas antalet tandläkare med
begränsad legitimation stiga till 118 och antalet stipendiater till 92, varigenom
tandläkareantalet skulle ökas till 418 och ett ytterligare utbyggande
med (418—376) 42 tjänster skulle möjliggöras. År 1949 torde tjänstgöra
120 tandläkare med begränsad legitimation och 56 tandläkare med stipendium.
På grund av minskningen i antalet stipendiater skulle 32 distrikts
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
5
tandläkartjänster bliva obesatta under året. Enligt denna beräkning har
således antalet distriktstandläkartjänster under åren 1946—1949 kunnat ökas
med (11 4- 42) 53 nya tjänster.
Beträffande de sålunda verkställda beräkningarna har medicinalstyrelsen
anfört följande.
Det är givet att alla dessa siffror äro tämligen osäkra. Det må ock framhållas
att även en mångfald andra faktorer äro av betydelse vid bedömandet
av denna fråga, t. ex. möjligheterna att få ordinarie befattningshavare och
frågan örn de utländska tandläkarnas fortsatta tjänstgöring i Sverige. I fråga
örn de manliga stipendiaterna föreligger en speciell svårighet, nämligen i avbrytandet
av deras tjänstgöring i folktandvården för fullgörande av värnplikt.
I detta sammanhang må även framhållas, att en viss tendens att vilja
återbetala bekomna stipendie- och lånebelopp i stället för att fullgöra åtagna
förbindelser förefinnes bland nyexaminerade tandläkare. Huruvida antalet
tjänstgörande stipendiater under år 1948 och 1949 kommer att bliva högre
än vad som vid styrelsens beräkning antagits, blir beroende av i vad mån
medel anslås till utdelande av stipendier under kommande läsår och i vad
mån stipendierna komma att sökas av studerande. Situationen kan ock förbättras
i den mån tandläkarna tvärstanna i folktandvården efter fullgjort
»praktikår». Till belysande härav må nämnas, att av de 65 tandläkare, som
hittills fullgjort »praktikåret» och erhållit oinskränkt legitimation, 23 eller
ungefär en tredjedel kvarstannat tills vidare inom folktandvården. Örn man
med ledning därav skulle kunna räkna med ett hundratal tandläkare vid
sidan av de i ovanstående beräkning medtagna skulle, örn »praktikåret» bortfaller,
vakanserna år 1949 reduceras till ett trettiotal. Men något utbyggande
av folktandvårdsverksamheten bleve icke möjligt. Örn däremot »praktikåret»
bibehålies, skulle man kunna inrätta ytterligare (100 — 32) 68 nya
distriktstandläkartjänster, d. v. s. under åren 1946—1949 sammanlagt (53 +
68) 121 nya tjänster, motsvarande ungefär 30 nya sådana per år.
På grundval av det anförda har medicinalstyrelsen, såsom tidigare nämnts,
hemställt, att 1943 års lag förlänas fortsatt giltighet till och med utgången av
september 1949. I anledning av innehållet i de av styrelsen infordrade yttrandena
har styrelsen anfört följande.
Medicinalstyrelsen beaktar de principiella betänkligheter som rests mot
det system, som införts genom lagen. Det tvångsläge i fråga örn tillgången
på tandläkare som föranledde lagens tillkomst är emellertid alltjämt rådande.
Från olika håll har föreliggande spörsmål setts ur den synpunkten, att endast
nackdelar för de nyexaminerade föreligga. Det synes dock medicinalstyrelsen
uppenbart, att de unga tandläkarna kunna draga nytta av att inom folktandvården
erhålla en ytterligare erfarenhet främst beträffande barn- och
annan socialtandvård såsom ett värdefullt komplement till den utbildning,
som meddelats vid tandläkarinstitutet. De komma därigenom på ett tidigt
stadium i intim kontakt med de stora sociala tandvårdsproblemen, samtidigt
som de erhålla rutin i yrket. Av 171 tandläkare, som fullgjort eller fullgöra
»praktikåret» inom folktandvården, lia 53 tjänstgjort å enmanspolikliniker
och 118 å två- eller flermanspolikliniker. Man finner här en tydlig tendens
hos de nyexaminerade alt söka sig till de större poliklinikerna, trots att de
härigenom gå förlusliga det föreståndararvode (400 kronor), som utgår vid
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
enmanspolikliniker. Motiven härför torde åtminstone delvis säkerligen böra
sökas i den omständigheten, att de unga tandläkarna anse sig behöva äldre
kollegers stöd och ledning.
I Danmark har man alltjämt ansett det nödvändigt med en liknande ytterligare
skolning under två år efter avläggandet av tandläkarexamen, innan
fullständig legitimation, s. k. jus practicandi, erhålles.
I övrigt kan framhållas, att de nyexaminerade tandläkarna åtnjuta samma
löneförmåner som äldre, mera erfarna tandläkare vid första anställningen,
där ej fråga är om ålderstillägg. Medelinkomsten för distriktstandläkarna
var under år 1944 12 284 kronor.
Över medicinalstyrelsens skrivelse ha genom remiss yttranden inhämtats
från statskontoret och tandläkarinstitutets lärarråd, varjämte de av medicinalstyrelsen
tidigare i ärendet hörda sammanslutningarna beretts tillfälle
att ånyo yttra sig. För innehållet i de avgivna yttrandena lämnas redogörelse
å s. 14—17 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde vid remiss
av lagförslaget till lagrådet:
»Redan i samband med tillkomsten av 1943 års lag örn viss begränsning av
legitimation som tandläkare framhöll jag, att förverkligandet av tanken på
en allmän folktandvård måste anses som en angelägenhet av synnerlig vikt
samt att det ur allmän synpunkt vöre en allvarlig företeelse, att den bristande
rekryteringen av tandläkare till folktandvården i väsentlig utsträckning
omöjliggjorde förverkligandet av de anslagsbeviljande myndigheternas beslut
örn inrättandet av folktandvårdspolikliniker. Lagen tillkom i syfte att
råda bot på det nödläge som sålunda förelåg. Av den redogörelse medicinalstyrelsen
lämnat för den nuvarande situationen på folktandvårdens område
framgår också, att, därest icke lagstiftningen genomförts, utbyggnaden av
folktandvården skulle helt stagnerat. Antalet ordinarie distriktstandläkare
är sålunda för närvarande praktiskt taget detsamma som vid tiden för lagens
tillkomst. Den utbyggnad av folktandvården som sedan dess ägt rum är i och
för sig av relativt obetydlig omfattning och den har möjliggjorts endast tack
vare skyldigheten för nyexaminerade tandläkare att — till följd av legitimationens
begränsning eller på grund av erhållna stipendier — tjänstgöra viss
tid inom folktandvården i förening med den tillfälligheten att ett icke ringa
antal utländska tandläkare under de senaste åren såsom flyktingar sökt sig
hit till landet och kunnat tagas i anspråk för tjänstgöring inom folktandvården.
I vad mån man framdeles kan räkna med att på sistnämnda sätt
fylla vakanta tandläkartjänster inom folktandvården är uppenbarligen ovisst.
1943 års lagstiftning gäller till och med den 30 september 1946. Vid bedömande
av frågan huruvida lagens giltighetstid bör förlängas måste till en
början fastslås att man under de närmaste åren icke torde kunna räkna med
någon nämnvärt ökad frivillig rekrytering till folktandvården. Antalet nyexaminerade
tandläkare har under de senaste åren till följd av olika örn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
7
ständigheter varit lägre än normalt. Värnplikts- och beredskapstjänstgöring
har för många tandläkarstuderande fördröjt avläggandet av tandläkarexamen,
och ombyggnaden av tandläkarinstitutet har därjämte medfört en tillfällig
minskning av examinationskapaci teten. Denna har dock numera utökats
från 90 till 120 nya tandläkare örn året. Enligt beslut vid 1945 års
riksdag skall vidare från och med den 1 januari 1948 inrättas ett nytt tandläkarinstitut
med en årlig examinationskapacitet av 80 tandläkare, i samband
varmed beslut fattats örn antagande från och med vårterminen 1946 av ytterligare
40 tandläkarstuderande. Riksdagen har vidare i princip beslutat inrättandet
framdeles av ytterligare ett tandläkarinstitut. De åtgärder som sålunda
vidtagits för att öka tillgången på tandläkare komma emellertid icke
att göra sig märkbara under de närmaste åren. Det årliga tillskottet av nyexaminerade
tandläkare kan först år 1948 förväntas uppgå till det antal
som motsvarar det hittillsvarande tandiäkarinstitutets utökade examinationskapacitet
och de övriga åtgärderna komma att få någon verkan tidigast år
1950.
Medicinalstyrelsen har på grundval av gjorda beräkningar angående tillgången
på tandläkare för folktandvårdens behov under åren 1946—49 kommit
till den uppfattningen, att utan en förlängning av giltighetstiden för 1943
års lag verksamheten vid redan upprättade folktandvårdspolikliniker icke
kan upprätthållas i nuvarande omfattning och att även med en dylik förlängning
folktandvårdsverksamheten kan ytterligare utbyggas i endast obetydlig
omfattning.
Mot medicinalstyrelsens beräkningar har Sveriges tandläkarförbund invänt,
att styrelsen icke tagit hänsyn till den ökade skyldighet att tjänstgöra
inom folktandvården, som kunde komma att föreligga på grund av stipendier,
som komme att utdelas under de närmaste åren. I anledning härav har
medicinalstyrelsen under hand upplyst, att av de 88 tandläkarstuderande,
vilka beräknas avlägga tandläkarexamen under år 1947, 70 redan erhållit
stipendier ett eller flera år och att de övriga 18, oaktat de haft tillfälle söka
stipendium minst två gånger, underlåtit att begagna sig av denna möjlighet.
Av de studerande som beräknas avlägga examen år 1948 ha, trots att två
tillfällen att söka stipendier förelegat för dem, endast 16 velat binda sig för
stipendietjänstgöring. Styrelsen har vidare anmärkt, att antalet stipendiesökande
år 1945 varit lägre än år 1944, varför styrelsen ifrågasatt om man
vågade räkna med något större antal stipendiesökande ur denna årsklass.
Vad slutligen anginge stipendiaternas antal i den årsklass, som komme att
utexamineras år 1949, har styrelsen ansett det för närvarande ej kunna göras
något säkert antagande härom.
Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört synes mig giva vid handen, att man,
åtminstone beträffande åren 1947 och 1948, för folktandvårdens del måste
räkna med ett nödläge av samma art som förelåg vid genomförandet av
1943 års lagstiftning. Andra åtgärder för att råda bot på detta nödläge än
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
att bibehålla skyldighet för de nyexaminerade tandläkarna att under viss
tid tjänstgöra inom folktandvården torde icke stå till buds. De åtgärder som
av olika remissinstanser föreslagits för att stimulera rekryteringen av tandläkare
till folktandvården kunna uppenbarligen icke leda till någon förbättring
av läget förrän på ganska lång sikt. I detta sammanhang vill jag påpeka
att jag, såsom ock av mig framhållits i svar på en vid 1945 års riksdag framställd
interpellation, har för avsikt att inom den närmaste framtiden söka
få till stånd en översyn av samtliga författningar och anordningar som beröra
folktandvården.
De betänkligheter som kunna föreligga mot att giva lagen fortsatt giltighet
synas böra ställas i belysning av de sålunda angivna förhållandena. Till den
del dessa betänkligheter äro av samma principiella innebörd som de, vilka
anfördes i samband med lagstiftningens tillkomst, saknar jag anledning att
gå in på desamma. Vad i övrigt anförts mot en förlängning av lagens giltighetstid
synes mig icke heller vara av den beskaffenhet att det kan uppväga
önskvärdheten av ett upprätthållande och fortsatt utbyggande av folktandvården.
Medicinalstyrelsen har föreslagit att 1943 års lag gives förlängd giltighet
under ytterligare tre år. Med hänsyn till de omständigheter som föreligga
vill jag emellertid föreslå, att den förlängda giltighetstiden begränsas till
två år i avvaktan på den vidare utvecklingen och särskilt den omfattning i
vilken tandläkarstuderande genom sökande av stipendier — vare sig statliga
sådana eller stipendier beviljade av folktandvårdens huvudmän —
komma att för framtiden binda sig för tjänstgöring inom folktandvården.
Någon ändring i lagen i samband med förlängningen av dess giltighetstid
torde, såsom medicinalstyrelsen funnit, ej vara påkallad.»
Inom lagrådet anförde
1) regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Santesson:
»Vid antagandet av 1943 års lag om viss begränsning av legitimation som
tandläkare framhölls med styrka, att lagen, mot vilken kunde resas vägande
principiella betänkligheter, borde gälla endast såsom ett provisorium. Enligt
det remitterade förslaget skall lagen nu erhålla fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1948, och av den förebragta utredningen framgår, att även
efter nämnda tidpunkt svårigheter komma att möta att tillgodose behovet av
tandläkare inom folktandvården. Vid sådant förhållande kan starkt ifrågasättas,
huruvida det är riktigt att nu förlänga lagens giltighetstid. Då vissa
av de omständigheter, som föranledde lagens antagande, ännu äro för handen
och ett upphörande av den på lagen grundade tjänstgöringsskyldigheten
skulle allvarligt äventyra folktandvården, synes dock förslaget icke böra avstyrkas.
Det är emellertid angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att på
annat sätt bereda tillgång till erforderligt antal kvalificerade tandläkare för
folktandvårdens upprätthållande.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
9
2) justitierådet Ekberg:
»Efter beredskapens avveckling lia förutsättningarna för ifrågavarande
lagstiftning sa förändrats, att densamma, som innebär ett allvarligt avsteg
flan gällande rättsgrundsatser, icke kan försvaras. Jag avstyrker fördenskull,
att förslaget upphöjes till lag.»
I anledning av de inom lagrådet avgivna yttrandena anförde föredragande
departementschefen vid propositionens avlåtande:
»Av vad jag förut anfört i detta ärende torde framgå, att jag funnit de principiella
betänkligheter, som otvivelaktigt kunna hysas mot den här ifrågavarande
lagstiftningen, böra vika för angelägenheten att upprätthålla och i
görlig mån utbygga folktandvården. Denna min uppfattning har delats av
lagradets flesta ledamöter. I anledning av vad en skiljaktig ledamot av lagrådet
yttrat vill jag framhålla, att de återverkningar på utbildningen av nya
tandläkare, som förorsakats av beredskapsförhållandena, alltjämt äro i viss
man kännbara och att denna omständighet endast var en bland dem, som
ledde till genomförandet av 1943 års lagstiftning.»
Vid behandlingen av det förslag, som ledde till antagandet av 1943 års
lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, framställdes erinringar
av principiell art mot den föreslagna lagen. Det anfördes, att lagstiftningen
innebure ett avsteg från gällande rättsgrundsatser vilket icke
kunde försvaras. Emellertid voro statsmakterna av den uppfattningen, att
ett dylikt avsteg i det föreliggande fallet vore starkt motiverat. I andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande i anledning av den proposition,
varigenom förslaget till 1943 års lag framlades för riksdagen, framhölls i
första hand såsom skäl för ett sådant avsteg, att det ur folkhälsosynpunkt
framstode såsom ofrånkomligt att folktandvården skulle kunna behörigen
upprätthållas. Svårigheterna att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården
hade emellertid blivit alltmera uppenbara och den uppkomna
situationen innebure för folktandvården ett verkligt nödläge, som knappast
kunde undanröjas annat än genom en lagstiftning av föreslagen art. I fortsättningen
hänvisade utskottet även till de för den nyexaminerade tandläkaren
goda löneförmåner som folktandvården erbjöde. Utskottet underströk
emellertid jämväl, att den föreslagna lagen vore att betrakta såsom ett
provisorium och att den alltså icke borde förnyas örn icke trängande behov
därav förelåge.
I dc i anledning av den nu föreliggande propositionen väckta motionerna
1:277 och 11:433 göras mot en förlängning av lagen samma principiella
erinringar som framställdes vid lagens antagande.
Av den utredning som förebragts i propositionen får anses framgå, att
— utan en förlängning av giltighetstiden för 1943 års lag för de närmaste
åren — verksamheten vid redan upprättade folktandvårdspolikliniker icke
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 samt. 2 avd. Nr 28. •)
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
under samma tid kan upprätthållas i nuvarande omfattning och att även
med en dylik förlängning folktandvårdsverksamheten kan ytterligare utbyggas
i endast obetydlig omfattning. På grund härav och med hänsyn till
i övrigt föreliggande omständigheter synes framgå, att svårigheterna att tillgodose
behovet av tandläkare för folktandvården åtminstone för den närmaste
tiden äro av sådan storleksordning, att ett nödläge av samma art som
vid antagandet av 1943 års lag får anses föreligga för folktandvårdens del.
Detta nödläge torde liksom fallet var år 1943 icke kunna avhjälpas på annat
sätt än genom bibehållande av skyldigheten för nyexaminerade tandläkare
att under viss tid tjänstgöra inom folktandvården. Vid nu angivna förhållanden
torde en förlängning av lagen få anses vara av trängande behov påkallad.
Liksom vid antagandet av 1943 års lag böra då de principiella betänkligheter
som kunna resas mot lagstiftningen vika.
Om sålunda utskottet kan tillstyrka, att 1943 års lag, såsom i propositionen
föreslås, erhåller förlängd giltighet till och med den 30 september 1948,
anser sig utskottet emellertid icke böra förorda det i motionen I: 284 framförda
förslaget, att tandläkare under tiden för den begränsade legitimationen
skall tjänstgöra inom ett och samma tandvårdsdistrikt. Det synes utskottet
som örn införandet av en sådan föreskrift skulle gå utöver vad som är nödvändigt
för vinnande av lagstiftningens syfte. Även örn den ifrågasatta bestämmelsen
skulle medföra vissa fördelar för folktandvården, torde dessa
icke vara av den art att de motivera den ytterligare inskränkning i tandläkarnas
rörelsefrihet som bestämmelsen skulle innebära.
Såsom framgår av propositionen skall enligt beslut av 1945 års riksdag
från och med den 1 januari 1948 inrättas ett nytt tandläkarinstitut med en
årlig examinationskapacitet av 80 tandläkare. Riksdagen har vidare i princip
beslutat inrättande framdeles av ytterligare ett tandläkarinstitut. I propositionen
nr 241 till innevarande års riksdag angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m. har chefen för ecklesiastikdepartementet uttalat,
att byggnader för sistnämnda institut böra uppföras snarast möjligt. Vad
särskilt angår tillgången till tandläkare för folktandvårdens behov har utskottet
uppmärksammat, att chefen för socialdepartementet den 26 sistlidne
april tillkallat sakkunniga för verkställande av översyn av folktandvårdsorganisationen.
I direktiven för dessa sakkunnigas arbete har bl. a. angivits,
att — icke minst med hänsyn till de betänkligheter som 1943 års lag
måste väcka — särskilda åtgärder böra övervägas för att stimulera rekryteringen
av tandläkare till folktandvården. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
torde det kunna förväntas, att folktandvårdens behov av tandläkare
inom skälig tid skall kunna tillgodoses utan tillgripande av nämnda lag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
11
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 277, I: 284
och II: 433 antaga det genom propositionen nr 148 framlagda
lagförslaget.
Stockholm den 14 maj 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Hage*, Sten, fröken Andersson, herrar
Nils Elowsson, Hallagård och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås*, Hellbacken*, Hermansson*r
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Osterman, Andersson i Gisselås och Carlsson
i Bakeröd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
1) av herrar Holmbäck och Osterman;
2) av fröken Andersson och herr Carl Eric Ericsson, vilka anfört:
Enligt svensk rättsuppfattning har det varit en allmänt vedertagen princip,
att enskilda medborgare skola äga rätt att fritt förfoga över sin arbetskraft.
Avsteg från förevarande princip har medgivits endast genom värnplikts-
och tjänstepliktslagstiftningen.
Den år 1943 antagna lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare,
vars giltighetstid utgår den 30 september i år, innebär ett allvarligt
avsteg från principen om arbetskraftens frihet. Lagen genomfördes också
under starkt motstånd från skilda håll. Det framhölls med skärpa, att de
omständigheter som åberopades till stöd för lagen alls icke vore jämförbara
med dem som föranlett tjänstepliktslagen.
Det synes oss alltjämt uppenbart, att ifrågavarande lagstiftning är ägnad
att ingiva synnerligen stora betänkligheter och icke kan rättfärdigas av rådande
brist på tandläkare inom folktandvården.
Såsom skäl för lagens antagande framhölls år 1943 bland annat, att
bristen på tandläkare i folktandvården delvis hade sin grund i rådande
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 28.
krisläge, i det att ett stort antal tandläkare fullgjorde militärtjänstgöring.
Efter beredskapens avveckling är sålunda en väsentlig förutsättning för lagens
antagande icke längre för handen.
Principen om arbetskraftens frihet torde i avsevärd utsträckning vila på
den erfarenheten att arbete blir bäst verkställt, om det utföres på frivillighetens
grund. Erfarenheterna under den tid 1943 års lag tillämpats ha
också givit vid handen, att lagen i åtskilliga hänseenden icke varit till gagn
för folktandvården. Härutinnan kan särskilt åberopas ett i propositionen
återgivet remissyttrande från Sveriges tandvårdsinspektörsförening, som är
en sammanslutning av de för folktandvården närmast ansvariga tjänstemännen
inom de olika landstingen. Föreningen betonar, att tjänstgöringens
tvångskaraktär icke är till nytta för folktandvården och att lagstiftningen
icke synes stödja folktandvården i avsedd riktning.
Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke
måtte av riksdagen antagas.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
616858
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:280 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhä s. 1 i texten