Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semester förmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.
1946-06-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:30, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semester förmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.
Dokumentets text
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring
av semester förmånerna för arbetare, som uttaga
sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
354, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brandt m. fl. hemställt,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
ökning av nuvarande semesterrätt i enlighet med i motionen uppdragna riktlinjer,
innebärande särskilda förmåner till arbetare, som uttaga sina semestrar
under perioder av bristande arbetstillgång.
I motionen har anförts följande:
Med stigande levnadsstandard aktualiseras intresset för att i stället för
ren inkomstökning erhålla mer fritid. Denna fritid kan tagas ut genom förkortning
av arbetstiden per dag eller per vecka eller genom ökning av semestern.
Dessutom brukar en nedskärning av arbetstiden gärna motiveras
med arbetslöshetssynpunkter. En allmän arbetstidsförkortning är emellertid
föga ägnad som medel mot arbetslöshet, eftersom den skulle skära hela
näringslivet över en kam, medan arbetslösheten träffar mycket ojämnt med
stora variationer i både tid och rum.
I den mån en nedskärning av arbetstiden skall ha någon arbetslöshetsmotverkande
effekt bör den sålunda varieras i anslutning till förändringarna
i tillgången på arbete. Detta sker nu ofta i form av korttidsarbete. Korttidsarbetet
betraktas emellertid med rätta såsom en utpräglad nödfallsutväg.
Det medför en kännbar nedskärning av den enskildes inkomst. Det innebär
också en broms på den anpassning, som bör ske på arbetsmarknaden, därigenom
att det under obestämd tid kvarhåller arbetare vid företag med sjunkande
arbetstillgång, arbetare som måhända skulle kunna göra större nytta
på andra håll. I den mån arbetslöshetsunderstöd utgår till korttidsarbetare
innebär detta en subvention från arbetslöshetskassornas eller samhällets sida
just till de företag, som inte ha förmågan att bereda full sysselsättning åt
sina arbetare men som ändå vilja hålla dem kvar. Det är tydligt, att svagare
företag och sådana företag, vilkas ledning har en bristande förmåga
att ordna en jämn arbetstillgång, komma att mer än andra ta detta slags
subvention i anspråk i den mån korttidsarbete tillämpas. Att på detta sätt
subventionera den bristande effektiviteten kan inte ligga i samhällets eller
näringslivets intresse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
15
Förhållandet blir ett annat, ifall alla arbetare ges lika rätt till ökad ledighet
men utnyttjandet av denna ledighet i största möjliga utsträckning anpassas
till variationerna i arbetstillgången.
Lättast kan måhända denna tanke tillämpas på säsongvariationerna i
sysselsättningen. Det är tydligt, att en ökning av semestern blir mindre kostsam
för företagen och samhället, om den utnyttjas vid sådana årstider, då
arbetstillgången regelbundet är relativt låg. Örn en viss del av arbetslösheten
på detta sätt utbytes mot semesterledigheter, komma dessa tydligen inte alls
att medföra någon samhällsekonomisk kostnad i form av minskad produktion.
För arbetarna blir det däremot en avsevärd skillnad. För att kunna
erhålla arbetslöshetsunderstöd under permitteringstiden — om något sådant
överhuvud taget erhålles, något som ju inte är fallet i de mest utpräglade
säsongfacken — måste de »stå till arbetsmarknadens förfogande», d. v. s.
vara beredda att när som helst rycka in på ett mer eller mindre tillfälligt
arbete. Den ledighet, som arbetslösheten innebär, blir på detta sätt utan
värde för dem. Den kan inte utnyttjas till någon form av planmässig rekreation.
Alla skäl tala således för införandet av en anordning, enligt vilken arbetstagarna
ges rätt att erhålla en längre semester än annars, ifall denna uttages
under lågsäsong i facket.
I den mån nuvarande semesterrätt skall utökas, en sak som torde vara
mogen att inom kort ställas på dagordningen, bör den i det föregående antydda
tankegången kunna tillämpas även i fråga örn annan än säsongarbetslöshet.
Oavsett i vilken grad de nu planerade åtgärderna för upprätthållande
av full sysselsättning visa sig framgångsrika, måste man vara beredd
på åtminstone vissa variationer i sysselsättningen inom olika företag och
näringsgrenar eller på skilda orter. Man kan särskilt peka på sannolikt mycket
starka växlingar i efterfrågan på svenska exportvaror under kommande
år. Man kan visserligen tänka sig att i sådana fall alltid sätta i gång något
slags supplementär sysselsättning, men denna komme i så fall att ofta bli
av mindre produktiv karaktär. Örn man vill, att all sysselsättning skall vara
samhällsekonomiskt värdefull och inte endast ordnas för sysselsättningens
egen skull, måste man förutsätta en viss buffert mellan uppstående arbetslöshet
och anskaffningen av ny sysselsättning. För närvarande fungera endast
arbetslöshetsunderstöd och arbetslöshetsförsäkring (jämte den enskildes
egna besparingar) såsom en sådan buffert. Om man kan införa en anordning,
varigenom man förmår största möjliga antal löntagare att koncentrera
utnyttjandet av sin semesterrätt just till sådana perioder, då arbetstillgången
i vederbörandes yrke är mindre tillfredsställande, erhåller man
ytterligare en sådan buffert. Men man förvandlar också en viss del av en
annars tämligen oundviklig och för den enskilde plågsam arbetslöshet till
en värdefull ledighet, som kan utnyttjas till rekreation, studier eller utbildning
på ett helt annat sätt än den ofrivilliga arbetslösheten.
Det är givet, att örn cn stor del av de arbetslösa tar semester för en viss
bestämd tid i stället för att ställa sig i kö hos arbetsförmedlingen, blir
arbetsmarknaden mindre elastisk än den annars skulle vara. Detta kan
komma alt innebära, att den totala sysselsättningen blir något förminskad.
Men detta är ju i ännu mycket högre grad fallet vid ett semesteruttag, som
icke varierar i takt med sysselsättningsvariationerna. Örn man utan vidare
skulle öka den årliga semestern med en vecka, finge man räkna med att produktionen,
eller åtminstone det totala antalet arbetstimmar, i och med det
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
samma sjönk i praktiskt taget samma proportion, d. v. s. med 2 procent.
Men om denna extra semestervecka förlägges till perioder då arbetarna ändå
delvis skulle ha gått arbetslösa, blir den totala minskningen av de utgjorda
arbetstimmarna endast en bråkdel härav. Eller omvänt: för samma samhällsekonomiska
kostnad kan arbetarna erhålla en mycket större ökning av
semestern, ifall dennas förläggning göres rörlig i förhållande till variationerna
i arbetstillgången.
De arbetare, som gå med på att förlägga uttagandet av sina ökade semestrar
till sådana perioder, då detta är ur samhällets synpunkt förmånligast,
böra i gengäld erbjudas att få del i denna samhällsekonomiska förmån,
exempelvis genom att i sådant fall få dubbelt så stor förlängning av
semestern som annars.
Det förutskickas, att ovanstående förslag till ökad rörlighet i semesteruttagen
icke avser de tolv dagar som nu gälla. Dessa tolv dagar böra utgå
som hittills varje år på sommaren. Men motionärerna ha velat peka på en
väg att till en samhällsekonomiskt obetydlig kostnad möjliggöra en ökning
av semesterrätten, nämligen att till värdefull semesterledighet förvandla en
del av den arbetslöshet, som under alla omständigheter kan väntas uppstå
än här och än där under skilda perioder i framtiden.
Huvudinvändningen mot detta förslag är följande: alla arbetare träffas
inte av lika mycket arbetslöshet. Vissa arbetare bli praktiskt taget aldrig
arbetslösa. Normalt får man förutsätta, att någon som annars skulle lia
blivit arbetslös finge rycka in på det arbete, som under sådana förhållanden
tillfälligt lämnas av en icke arbetslös arbetare. Men invändningen blir
starkare, ifall den avser högkvalificerade yrkesarbetare, av vilkas arbete
kanske flera andras sysselsättning beror. Denna invändning bör emellertid
inte vara avgörande. Det händer ju även nu varje dag, att kvalificerade arbetare
sluta sitt arbete, varvid företagen måste anpassa sig härefter. Det
måste kunna förutsättas, att arbetsgivaren i god tid ser till, att ersättare utbildas
till dess att arbetare i nyckelpositioner skola ta ut en längre ledighet.
I själva verket kan man i viss grad räkna med att tvånget att ibland medge
vissa arbetare, som annars aldrig skulle permitterats, en relativt lång periods
ledighet även skall medföra vissa gynnsamma verkningar, alltså inte endast
innebära ett besvär för produktionen. Uttaget av dessa ledigheter måste nämligen
komma att medföra vissa omplaceringar, som komma att ge många
arbetare en mera mångsidig yrkeskunnighet än örn de ständigt stå i samma
arbete. På längre sikt bör detta öka näringslivets expansionsmöjligheter.
Vilka metoder, man skall tillgripa för att framkalla den önskade anpassningen
av semesteruttagen efter sysselsättningens variationer, är i viss mån
en andrahandsfråga. Man kan tänka sig, att en utvidgad semesterrätt ges
inte i form av ytterligare en vecka per år, utan exempelvis i form av sex veckor
på sex år, men att den som utnyttjar dessa sex veckor under en av
arbetsmarknadsmyndigheterna i samråd med arbetsmarknadsparterna bestämd
period (när brist på sysselsättning konstateras) erhåller en förlängning
med ytterligare sex veckor.
Finansieringen av denna rörliga semester måste ordnas på ett från det
nuvarande i viss mån avvikande system. Varje löntagare måste ha ett personligt
konto, på vilket varje arbetsgivare, hos vilken han arbetar, sätter in
semesterlönen, förslagsvis vid slutet av varje år eller när han eventuellt dessförinnan
slutar sitt arbete. Finansieringen av det tillskott till semestern, som
skulle erhållas av den som tog ut semestern vid låg arbetstillgång, kan man
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
17
till en del tänka sig åvila staten. Denna .skulle ju med den föreslagna anordningen
befrias från en del arbetslöshetskostnader. I övrigt finge arbetsgivarnas
inbetalning av semesterlön bestämmas till ett sådant belopp att det kan
beräknas täcka även en avsevärd del av detta tillskott. Dessa sistnämnda
inbetalningar finge då en liknande karaktär som inbetalningar i en arbetslöshetsförsäkring;
den som tar ut kortare ledighet får mindre med av dessa
medel, men den som i enlighet med samhällets önskemål om semesterns
lämpliga förläggning tar ut längre ledighet vid låg arbetstillgång får en
större del härav.
Det må slutligen anföras, att en anordning som den här föreslagna skulle
ha flera fördelar än den som ovan anförts. Den anhopning av semestrarna
till endast ett pär månader på sommaren, som nu föreligger, medför redan
den vissa besvärligheter i form av överbelastning av trafikmedel och fritidsanläggningar.
Dessa svårigheter skulle accentueras vid en enkel förlängning
av de nuvarande semestrarna. Den metod, som användes inom en stor del
av industrien, nämligen att hela företaget slår igen under semesterperioden,
är visserligen ur vissa synpunkter fördelaktig för alla parter, men om den
skulle tillämpas på treveckorsperioder, bleve dess olägenheter mera påfallande
(svårigheter att tillgodose kunder — särskilt utom landet — med
prompta leveranser m. m.). Ur löntagarens synpunkt skulle det visserligen
vara fördelaktigt att få en regelbunden lång semester i stället för en uppsplittring.
Men det kan också vara ett stort värde att då och då få en verklig
långledighet på ett par månader; en sådan kan naturligtvis utnyttjas på ett
helt annat sätt än vare sig två- eller treveckorssemestrar.
Över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens
centralorganisation. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanerincj har i sitt år 1945 avgivna
betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. (SOU 1945: 36)
beträffande förevarande spörsmål bland annat anfört följande:
Ett sätt att minska antalet heltidsarbetslösa är att ransonera arbetet genom
begränsning av arbetstiden. Denna utväg tillgripes också i åtskilliga fall
— t. o. m. oftare än vad som är lämpligt med hänsyn till att en del av den
arbetskraft, som på så sätt blir bunden vid ett visst företag, stundom med
fördel skulle kunna utnyttjas på annat håll. Vid mera omfattande arbetslöshet
kan det emellertid i åtskilliga fall vara ur kortsiktssynpunkt erforderligt
atl tillgripa sådana åtgärder.
Dylika mer eller mindre tillfälliga förkortningar av arbetstiden äro artskilda
från den lagstadgade begränsningen av arbetstiden. Även i vårt land
ha röster höjts för alt ytterligare sådana begränsningar borde företagas för
afl »minska arbetslösheten». Man har härvid — medvetet eller omedvetet —
utgått från den felaktiga föreställningen, atl behovet av arbetskraft även på
längre sikt vore givet, och att det sålunda endast skulle gälla att fördela det
tillgängliga arbetet i stället för all vidtaga åtgärder ägnade alt öka sysselsättningsvolymen
och därigenom även stegra köpkraften och avsättningsmöjligheterna
för atl på så sätt söka få en balans mellan tillgång och efterfrågan
Bihang till riksdagens protokoll IHÅG. i) sand. 2 aud. Nr 29—30. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
Utskottet.
på arbetskraft vid en högre nivå än som är möjlig, om man lägger huvudvikten
vid negativa arbetsransoneringsåtgärder. Denna synpunkt har dock
varit svagare företrädd i vårt land än i många andra länder. I den offentliga
sysselsättningspolitiken har man här sökt följa en positiv linje i stället för en
negativ ransoneringslinje. Och hittills har i vårt land varje lagstadgad begränsning
av arbetstiden och varje bestämmelse om semesterledighet motiverats
av de arbetandes behov av fritid och vila.
Fritids- och vilobehovet bör alltjämt utgöra huvudmotivet beträffande alla
frågor rörande arbetstid och semester. Från denna utgångspunkt kan säkerligen
en ytterligare begränsning av arbetstiden och vidgade möjligheter att
erhålla semester te sig önskvärd. Ännu ha icke alla grupper av arbetstagare
fått del av 48-timmarsveckan. För vissa arbetargrupper kan arbetet vara så
påfrestande, att den arbetande bör ha kortare än 48-timmarsvecka. Det vore
också naturligt om vid en allmän höjning av levnadsstandarden arbetarna
önskade uttaga en del därav i form av ökad ledighet. Kan en förbättring i
arbetseffekten uppnås, kompenseras arbetstidsförkortningen i motsvarande
mån.
Beträffande frågan om en generell ökning av den nu lagstadgade semestern
framhåller 1942 års semesterkommitté i sitt år 1945 avgivna betänkande
(SOU 1945:59) följande:
Den semester av två veckors längd, som den gällande semesterlagen vill
tillförsäkra arbetstagare med arbete hela året, har utmätts efter ett antaget
allmänt minimibehov. Redan vid lagens tillkomst måste man alltså ha utgått
ifrån att arbetstagare funnes, som i verkligheten hade ett behov av
längre semester än två veckor. De undersökningar kommittén verkställt ge
vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning ha behov av längre semester
än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen. Det kan därför ifrågasättas,
örn icke en generell höjning av den lagstadgade semestern bör åvägabringas.
Emellertid möta häremot starka betänkligheter av ekonomisk art. Vid en
allmän förlängning av semestertiden skulle nämligen med all sannolikhet en
viss minskning av produktionen absolut sett — åtminstone under en övergångstid
— icke kunna undvikas. Först sedan genom ytterligare rationalisering
och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat
säkerställts, torde tiden vara inne för en allmän förbättring
av semesterförmånerna. Särskilt är det för ett land såsom vårt, vilket
för sin befolknings levnadsstandard är starkt beroende av exporten, av
betydelse, att man vid lösandet av sådana frågor som en allmän förlängning
av semestertiden tillbörligt beaktar exportnäringarnas konkurrensförmåga.
Det kan därför vara tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan
på hur utvecklingen kommer att gestalta sig.
F motionen hemställes om utredning rörande ökning av nuvarande semesterrätt
i enlighet med i motionen närmare angivna riktlinjer. Dessa innebära
bland annat att arbetslöshet i viss utsträckning skall förvandlas till
semester och att på så sätt arbetslöshetsproblemet till en del skall lösas samtidigt
som arbetstagarna erhålla längre semester. Motionärerna utgå ifrån,
att den nuvarande allmänna semestern inom kort kommer att ökas. De arbetstagare,
som vöre villiga att förlägga ökningen av sin semester till så
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
19
dana perioder, då arbetstillgången i vederbörandes yrke vore mindre tillfredsställande,
skulle enligt motionärerna i gengäld erhålla en ytterligare
ökning av semestern.
Enligt nu gällande semesterlag ha arbetstagare med arbete hela året tillförsäkrats
en minimisemester av två veckors längd. Många arbetstagare torde
ha behov av längre semester än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen.
Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en allmän höjning
av den lagstadgade semestern skulle kunna ske. För närvarande torde emellertid
en ökning av den allmänna semestern icke vara aktuell. I den till
årets riksdag avlämnade propositionen nr 221 föreslås en ökning av semestern
men endast för arbetstagare under 18 år och för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Enligt utskottets mening
saknas således för närvarande grundförutsättningen för den i motionen begärda
utredningen. Det torde ej heller vara lämpligt att nu igångsätta en
utredning örn hur den ökade semester, som kan ifrågakomma i en framtid,
skall kunna förlängas i enlighet med de i motionen angivna riktlinjerna.
Härtill kommer ytterligare en omständighet. Motionärerna ha tänkt sig,
att en förlängd semester skall kunna användas som medel för bekämpande
av arbetslöshet. Hittills har, såsom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
framhållit, varje bestämmelse om semesterledighet motiverats med
arbetstagarnas behov av vila och rekreation. Denna uppfattning ligger också
till grund för propositionen nr 221. Det synes vara av vikt att fasthålla vid
denna ståndpunkt, d. v. s. fritids- och vilobehovet bör utgöra huvudmotivet
beträffande alla frågor om semester. Semesterfrågorna böra icke sammankopplas
med de åtgärder, som böra vidtagas för att utjämna konjunkturerna
och minska arbetslösheten vid lågkonjunktur.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 juni 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck* Wistrand, Nils Elowsson,
Hallagård, Söderkvist* Ehlén och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Ryberg, Nilson i Eskilstuna,* fru Johansson, herrar
Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Lundberg, Holmberg och Andersson i
Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 mars 1946 har tillfälle bereus Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion nr 354 av herr Brandt m. fl. angående viss förbättring av
semesterförmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder
av bristande arbetstillgång. Föreningen får i anledning härav anföra
följande.
Motionen bygger på den förutsättningen, att en ökning av den nu lagstadgade
semestern med minst en vecka per år inom kort blir aktuell. Med
utgångspunkt härifrån diskutera motionärerna en ytterligare förlängning av
denna utökade semester för arbetare, som utnyttja förlängningen av semestern
under tider av låg arbetstillgång inom sitt fack. Man kan tänka sig,
anföra motionärerna, att en utvidgad semesterrätt ges icke i form av ytterligare
en vecka per år utan exempelvis i form av sex veckor på sex år, men
att den, som utnyttjar dessa sex veckor under en av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samråd med arbetsmarknadsparterna bestämd period (när brist
på sysselsättning konstateras), erhåller en förlängning med ytterligare sex
veckor.
I huvudsak samma förslag framfördes i den offentliga diskussionen i början
av år 1944, alltså vid en tidpunkt, då man på många håll relativt pessimistiskt
bedömde sysselsättningsmöjligheterna efter krigets slut. Det mötte
redan då starka invändningar. När förslaget på detta sätt åter framföres i
nuvarande läge på arbetsmarknaden, ter det sig sällsynt verklighetsfrämmande.
Till en början kan sålunda föreningen icke finna, att frågan örn en generell
förlängning av semestern över huvud taget kan bliva aktuell inom vad
som nu ter sig som en överskådlig framtid. Med hänsyn till den arbetskraftssituation,
som råder nu, och som måste förväntas komma att råda
under ett stort antal år framåt, kan nämligen en förlängning av semestern
icke ske utan en produktionsminskning av den storlek, att den måste verka
sänkande på den allmänna levnadsstandarden — en sänkning som man för
närvarande icke på något håll torde vilja acceptera. Det må erinras om att
1942 års semesterkommitté i sitt den 15 december 1945 avgivna betänkande
med förslag till lagstiftning örn längre semester för vissa arbetstagare av
dessa skäl avvisat en dylik tanke såsom saknande aktualitet (sid. 29 i betänkandet)
.
Det andra ledet av förslaget, till vilket motionärerna förlägga tyngdpunkten
av sin argumentering, avser som ovan nämnts att, örn arbetstagaren
»går med på» att förlägga sin förlängda semesterledighet till en tid av låg
arbetstillgång, han skulle kunna erhålla ytterligare sex semesterveckor på
sex år. Det skulle då, för att vidare citera motionärerna, bli fråga örn »en
verklig långledighet på ett par månader». Motionärerna utgå från att det
föreligger ett arbetslöshetsproblem, som till en del kan lösas på detta sätt.
De anse det vara en brist i det nuvarande systemet, att för erhållande av
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
21
ersättning genom arbetslöshetskassa eller understöd från den statliga hjälpverksamheten
för arbetslösa arbetarna skola under hela den tid arbetslösheten
varar stå till arbetsmarknadens förfogande. Man vill på detta sätt i
stället bereda arbetarna en tids betald rekreation i samband med arbetslösheten.
Även detta är ett resonemang, som i betänklig grad bortser från dagens
verklighet och från det tillstånd, som vi ha anledning antaga skola
fortbestå under lång tid framåt. Det svenska näringslivets kanske största
problem för närvarande är ju den stora och till synes permanenta bristen
på arbetskraft. Detta är icke något bekymmer enbart för arbetsgivarna, utan
arbetskraftsbristen är så stor, att den till men för hela vårt folkhushåll nedbringar
vår produktionskapacitet under vad som eljest vöre möjligt. Den
utgör med andra ord ett hot mot ökningen av vår levnadsstandard. Denna
situation kommer, örn effektiva motåtgärder icke vidtagas, att ytterligare
skärpas under de följande åren. Befolkningen kommer visserligen att långsamt
tillväxa, men en ansenlig förskjutning av befolkningssammansättningen
kommer att inträda från de arbetsföra till de icke arbetsföra åldrarna.
Föreningen vill i detta sammanhang blott erinra örn de prognoser med avseende
å befolkningens ålderssammansättning under de närmaste årtiondena,
som framkommit i det nyligen framlagda betänkandet om allmän
pensionsförsäkring. Mänskligt att döma synes vårt stora näringspolitiska
problem bli att så effektivt som möjligt utnyttja den arbetskraft, som står
till vårt förfogande under kommande år. Motionärerna utgå från en rakt
motsatt tankegång: det gäller för deras del att ransonera de tillgängliga arbetstillfällena.
En dylik uppfattning ter sig i nuvarande läge minst sagt
egendomlig.
Föreningen vill blott tillägga, att kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
i sitt betänkande nr XI sid. 37 något berört dessa frågor och därvid
tagit avstånd från tanken att använda arbetstids- och semesterlagstiftningen
såsom ett medel att ransonera arbetstillfällena.
Under åberopande härav får föreningen hemställa, att den ifrågavarande
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 april 1946.
Svenska arbetsgivareföreningen:
IVAR O. LARSON.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
Bilaga B.
Till Andra lagutskottet.
Genom remiss den 8 mars 1946 har Landsorganisationen i Sverige beretts
tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Brandt m. fl. inom Andra kammaren
väckt motion (nr 354) angående utredning rörande ökning av nuvarande
semesterrätt, innebärande särskilda förmåner för de arbetare, som
uttaga denna ökade semester under perioder av bristande arbetstillgång.
Motionärerna framhålla inledningsvis, att med stigande levnadsstandard
intresset att erhålla ökad fritid aktualiseras. En sänkning av arbetstiden
motiveras emellertid ofta även med arbetsmarknadspolitiska synpunkter. I
motionen ha dessa två motiveringar kombinerats. Sålunda föreslås att arbetstiden
generellt minskas med en semestervecka per år, men att löntagarna
skulle stimuleras att taga ut dessa extrasemestrar i ett sammanhang
för en längre följd av år och koncentrera dem till tider med lågsäsong
eller lågkonjunktur i det egna facket. Härigenom skulle en del arbetslöshet,
som annars vore svår att helt och hållet undvika, kunna förvandlas till
värdefull ledighet.
Landsorganisationen instämmer i uppfattningen, att en ökning av semesterrätten
bör aktualiseras inom en icke alltför avlägsen framtid. Så snart
kristidens varubrist är hävd och effektivitetsstegringen inom näringslivet
åter till fullo kan göra sig gällande böra de reella förutsättningarna vara
givna för en semesterförlängning. Landsorganisationen, som inte i detta
sammanhang önskar taga ställning till frågan om tidpunkten för en dylik
utvidgning av semesterrätten, skulle finna det naturligt, örn i samband därmed
även det av motionärerna framförda förslaget örn rörlig tilläggssemester
bleve föremål för prövning.
Stockholm den 29 april 1946.
RUDOLF MEIDNER.
Landsorganisationen i Sverige:
AUG. LINDBERG
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
23
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), som genom remiss av den
8 mars 1946 bereus tillfälle avgiva yttrande över en inom andra kammaren
väckt motion angående viss förbättring av semesterförmånerna för arbetare,
som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång, får
med anledning härav anföra följande.
Motionärerna ha utgått från att önskemålet örn en längre semester för
löntagarna lättare skulle kunna genomföras, örn den längre semestern komme
att uttagas under tidsperioder av bristande arbetstillgång. Härigenom skulle
en viss del av arbetslösheten kunna förvandlas till värdefull semestertid och
samtidigt skulle samhällets kostnader för den ökade semestern bli förhållandevis
små.
TCO har stor förståelse för önskemålet örn införande av en längre minimisemester
för samtliga arbetstagare men kan icke helt dela motionärens uppfattning,
att det är lämpligt att sammankoppla semesterfrågan med de åtgärder,
som böra vidtagas för att utjämna konjunkturerna och minska arbetslösheten
vid lågkonjunktur. Det synes önskvärt, att man håller fast vid
den grundläggande tanken, att semestern är en förmån, som löntagarna erhålla
för att beredas rekreation och vila från sitt dagliga arbete. Den nuvarande
minimisemestern synes i detta avseende icke vara tillfredsställande
med avseende å sin längd. Vilka åtgärder, som från samhällets sida böra
vidtagas för att utjämna konjunkturerna, skall i detta sammanhang icke
närmare beröras. Från statsmakternas sida avser man att för en dylik konjunkturutjämning
vidtaga olika åtgärder, exempelvis att under högkonjunktur
skapa en investeringsreserv, som skulle användas i händelse av lågkonjunktur.
Även kontantunderstöden och arbetslöshetsförsäkringen kunna
i viss mån betraktas såsom led i samma strävan. Motionärernas tanke att
söka förvandla en viss del av den arbetslöshet, som uppkommer vid en lågkonjunktur,
till värdefull ledighet synes även böra övervägas, men utan att
frågan sammanblandas med semesterlagstiftningen. Man skulle kunna beteckna
en dylik ledighet såsom konjunkturledighet och i enlighet med motionärernas
förslag undersöka, örn det är möjligt att vid lågkonjunktur giva
arbetstagarna inom en viss näringsgren sådan ledighet. Vad motionärerna
åsyfta skulle kunna vinnas, om man i ett uppkommet läge av bristande
arbetstillgång vöre beredd att giva arbetstagare inom en viss näringsgren
viss tids ledighet med bibehållen lön. Genom en fördelning i tiden av arbetstagarnas
konjunkturledighet skulle en ur social synpunkt önskvärd utjämning
av sysselsättningsfrekvensen kunna åstadkommas. Kontantunderstödsverksamlieten
för arbetslösa skulle då till viss del kunna tänkas ersatt av en
på ett relativt sett större antal arbetstagare fördelad »konjunkturledighet» med
bibehållen lön. Dessa åtgärder skulle även kunna bidraga till att skapa ökad
köpkraft och därmed verka för ett hävande av lågkonjunkturen.
TCO vill samtidigt framhålla, att det knappast synes möjligt att på grundval
av den föreliggande motionen, som i vissa avseenden är något oklart utformad,
taga ställning till dessa spörsmål. Motionärerna lia själva pekat på
vissa olägenheter, som skulle vara förenade med förslaget och det torde allvarligt
böra övervägas, hur detta kommer att verka i olika liigen.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 30.
TCO anser sig sålunda icke kunna tillstyrka motionärernas förslag om
införande av en rörlig semester, som sammankopplas med konjunkturpolitiken,
men har å andra sidan icke något att invända mot att en utredning
verkställes av frågan om införandet av viss ledighet för arbetstagarna inom
olika grenar av näringslivet vid lågkonjunktur och huruvida en dylik åtgärd
skulle kunna användas som ett led i strävandena att utjämna konjunkturerna.
Stockholm den 26 april 1946.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO):
RUBEN WAGNSSON.
OTTO NORDENSKIÖLD.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
617092
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.