Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semester förmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.

1946-06-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:30, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semester förmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss förbättring

av semester förmånerna för arbetare, som uttaga

sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

354, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brandt m. fl. hemställt,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

ökning av nuvarande semesterrätt i enlighet med i motionen uppdragna riktlinjer,

innebärande särskilda förmåner till arbetare, som uttaga sina semestrar

under perioder av bristande arbetstillgång.

I motionen har anförts följande:

Med stigande levnadsstandard aktualiseras intresset för att i stället för

ren inkomstökning erhålla mer fritid. Denna fritid kan tagas ut genom förkortning

av arbetstiden per dag eller per vecka eller genom ökning av semestern.

Dessutom brukar en nedskärning av arbetstiden gärna motiveras

med arbetslöshetssynpunkter. En allmän arbetstidsförkortning är emellertid

föga ägnad som medel mot arbetslöshet, eftersom den skulle skära hela

näringslivet över en kam, medan arbetslösheten träffar mycket ojämnt med

stora variationer i både tid och rum.

I den mån en nedskärning av arbetstiden skall ha någon arbetslöshetsmotverkande

effekt bör den sålunda varieras i anslutning till förändringarna

i tillgången på arbete. Detta sker nu ofta i form av korttidsarbete. Korttidsarbetet

betraktas emellertid med rätta såsom en utpräglad nödfallsutväg.

Det medför en kännbar nedskärning av den enskildes inkomst. Det innebär

också en broms på den anpassning, som bör ske på arbetsmarknaden, därigenom

att det under obestämd tid kvarhåller arbetare vid företag med sjunkande

arbetstillgång, arbetare som måhända skulle kunna göra större nytta

på andra håll. I den mån arbetslöshetsunderstöd utgår till korttidsarbetare

innebär detta en subvention från arbetslöshetskassornas eller samhällets sida

just till de företag, som inte ha förmågan att bereda full sysselsättning åt

sina arbetare men som ändå vilja hålla dem kvar. Det är tydligt, att svagare

företag och sådana företag, vilkas ledning har en bristande förmåga

att ordna en jämn arbetstillgång, komma att mer än andra ta detta slags

subvention i anspråk i den mån korttidsarbete tillämpas. Att på detta sätt

subventionera den bristande effektiviteten kan inte ligga i samhällets eller

näringslivets intresse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

15

Förhållandet blir ett annat, ifall alla arbetare ges lika rätt till ökad ledighet

men utnyttjandet av denna ledighet i största möjliga utsträckning anpassas

till variationerna i arbetstillgången.

Lättast kan måhända denna tanke tillämpas på säsongvariationerna i

sysselsättningen. Det är tydligt, att en ökning av semestern blir mindre kostsam

för företagen och samhället, om den utnyttjas vid sådana årstider, då

arbetstillgången regelbundet är relativt låg. Örn en viss del av arbetslösheten

på detta sätt utbytes mot semesterledigheter, komma dessa tydligen inte alls

att medföra någon samhällsekonomisk kostnad i form av minskad produktion.

För arbetarna blir det däremot en avsevärd skillnad. För att kunna

erhålla arbetslöshetsunderstöd under permitteringstiden — om något sådant

överhuvud taget erhålles, något som ju inte är fallet i de mest utpräglade

säsongfacken — måste de »stå till arbetsmarknadens förfogande», d. v. s.

vara beredda att när som helst rycka in på ett mer eller mindre tillfälligt

arbete. Den ledighet, som arbetslösheten innebär, blir på detta sätt utan

värde för dem. Den kan inte utnyttjas till någon form av planmässig rekreation.

Alla skäl tala således för införandet av en anordning, enligt vilken arbetstagarna

ges rätt att erhålla en längre semester än annars, ifall denna uttages

under lågsäsong i facket.

I den mån nuvarande semesterrätt skall utökas, en sak som torde vara

mogen att inom kort ställas på dagordningen, bör den i det föregående antydda

tankegången kunna tillämpas även i fråga örn annan än säsongarbetslöshet.

Oavsett i vilken grad de nu planerade åtgärderna för upprätthållande

av full sysselsättning visa sig framgångsrika, måste man vara beredd

på åtminstone vissa variationer i sysselsättningen inom olika företag och

näringsgrenar eller på skilda orter. Man kan särskilt peka på sannolikt mycket

starka växlingar i efterfrågan på svenska exportvaror under kommande

år. Man kan visserligen tänka sig att i sådana fall alltid sätta i gång något

slags supplementär sysselsättning, men denna komme i så fall att ofta bli

av mindre produktiv karaktär. Örn man vill, att all sysselsättning skall vara

samhällsekonomiskt värdefull och inte endast ordnas för sysselsättningens

egen skull, måste man förutsätta en viss buffert mellan uppstående arbetslöshet

och anskaffningen av ny sysselsättning. För närvarande fungera endast

arbetslöshetsunderstöd och arbetslöshetsförsäkring (jämte den enskildes

egna besparingar) såsom en sådan buffert. Om man kan införa en anordning,

varigenom man förmår största möjliga antal löntagare att koncentrera

utnyttjandet av sin semesterrätt just till sådana perioder, då arbetstillgången

i vederbörandes yrke är mindre tillfredsställande, erhåller man

ytterligare en sådan buffert. Men man förvandlar också en viss del av en

annars tämligen oundviklig och för den enskilde plågsam arbetslöshet till

en värdefull ledighet, som kan utnyttjas till rekreation, studier eller utbildning

på ett helt annat sätt än den ofrivilliga arbetslösheten.

Det är givet, att örn cn stor del av de arbetslösa tar semester för en viss

bestämd tid i stället för att ställa sig i kö hos arbetsförmedlingen, blir

arbetsmarknaden mindre elastisk än den annars skulle vara. Detta kan

komma alt innebära, att den totala sysselsättningen blir något förminskad.

Men detta är ju i ännu mycket högre grad fallet vid ett semesteruttag, som

icke varierar i takt med sysselsättningsvariationerna. Örn man utan vidare

skulle öka den årliga semestern med en vecka, finge man räkna med att produktionen,

eller åtminstone det totala antalet arbetstimmar, i och med det
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

samma sjönk i praktiskt taget samma proportion, d. v. s. med 2 procent.

Men om denna extra semestervecka förlägges till perioder då arbetarna ändå

delvis skulle ha gått arbetslösa, blir den totala minskningen av de utgjorda

arbetstimmarna endast en bråkdel härav. Eller omvänt: för samma samhällsekonomiska

kostnad kan arbetarna erhålla en mycket större ökning av

semestern, ifall dennas förläggning göres rörlig i förhållande till variationerna

i arbetstillgången.

De arbetare, som gå med på att förlägga uttagandet av sina ökade semestrar

till sådana perioder, då detta är ur samhällets synpunkt förmånligast,

böra i gengäld erbjudas att få del i denna samhällsekonomiska förmån,

exempelvis genom att i sådant fall få dubbelt så stor förlängning av

semestern som annars.

Det förutskickas, att ovanstående förslag till ökad rörlighet i semesteruttagen

icke avser de tolv dagar som nu gälla. Dessa tolv dagar böra utgå

som hittills varje år på sommaren. Men motionärerna ha velat peka på en

väg att till en samhällsekonomiskt obetydlig kostnad möjliggöra en ökning

av semesterrätten, nämligen att till värdefull semesterledighet förvandla en

del av den arbetslöshet, som under alla omständigheter kan väntas uppstå

än här och än där under skilda perioder i framtiden.

Huvudinvändningen mot detta förslag är följande: alla arbetare träffas

inte av lika mycket arbetslöshet. Vissa arbetare bli praktiskt taget aldrig

arbetslösa. Normalt får man förutsätta, att någon som annars skulle lia

blivit arbetslös finge rycka in på det arbete, som under sådana förhållanden

tillfälligt lämnas av en icke arbetslös arbetare. Men invändningen blir

starkare, ifall den avser högkvalificerade yrkesarbetare, av vilkas arbete

kanske flera andras sysselsättning beror. Denna invändning bör emellertid

inte vara avgörande. Det händer ju även nu varje dag, att kvalificerade arbetare

sluta sitt arbete, varvid företagen måste anpassa sig härefter. Det

måste kunna förutsättas, att arbetsgivaren i god tid ser till, att ersättare utbildas

till dess att arbetare i nyckelpositioner skola ta ut en längre ledighet.

I själva verket kan man i viss grad räkna med att tvånget att ibland medge

vissa arbetare, som annars aldrig skulle permitterats, en relativt lång periods

ledighet även skall medföra vissa gynnsamma verkningar, alltså inte endast

innebära ett besvär för produktionen. Uttaget av dessa ledigheter måste nämligen

komma att medföra vissa omplaceringar, som komma att ge många

arbetare en mera mångsidig yrkeskunnighet än örn de ständigt stå i samma

arbete. På längre sikt bör detta öka näringslivets expansionsmöjligheter.

Vilka metoder, man skall tillgripa för att framkalla den önskade anpassningen

av semesteruttagen efter sysselsättningens variationer, är i viss mån

en andrahandsfråga. Man kan tänka sig, att en utvidgad semesterrätt ges

inte i form av ytterligare en vecka per år, utan exempelvis i form av sex veckor

på sex år, men att den som utnyttjar dessa sex veckor under en av

arbetsmarknadsmyndigheterna i samråd med arbetsmarknadsparterna bestämd

period (när brist på sysselsättning konstateras) erhåller en förlängning

med ytterligare sex veckor.

Finansieringen av denna rörliga semester måste ordnas på ett från det

nuvarande i viss mån avvikande system. Varje löntagare måste ha ett personligt

konto, på vilket varje arbetsgivare, hos vilken han arbetar, sätter in

semesterlönen, förslagsvis vid slutet av varje år eller när han eventuellt dessförinnan

slutar sitt arbete. Finansieringen av det tillskott till semestern, som

skulle erhållas av den som tog ut semestern vid låg arbetstillgång, kan man

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

17

till en del tänka sig åvila staten. Denna .skulle ju med den föreslagna anordningen

befrias från en del arbetslöshetskostnader. I övrigt finge arbetsgivarnas

inbetalning av semesterlön bestämmas till ett sådant belopp att det kan

beräknas täcka även en avsevärd del av detta tillskott. Dessa sistnämnda

inbetalningar finge då en liknande karaktär som inbetalningar i en arbetslöshetsförsäkring;

den som tar ut kortare ledighet får mindre med av dessa

medel, men den som i enlighet med samhällets önskemål om semesterns

lämpliga förläggning tar ut längre ledighet vid låg arbetstillgång får en

större del härav.

Det må slutligen anföras, att en anordning som den här föreslagna skulle

ha flera fördelar än den som ovan anförts. Den anhopning av semestrarna

till endast ett pär månader på sommaren, som nu föreligger, medför redan

den vissa besvärligheter i form av överbelastning av trafikmedel och fritidsanläggningar.

Dessa svårigheter skulle accentueras vid en enkel förlängning

av de nuvarande semestrarna. Den metod, som användes inom en stor del

av industrien, nämligen att hela företaget slår igen under semesterperioden,

är visserligen ur vissa synpunkter fördelaktig för alla parter, men om den

skulle tillämpas på treveckorsperioder, bleve dess olägenheter mera påfallande

(svårigheter att tillgodose kunder — särskilt utom landet — med

prompta leveranser m. m.). Ur löntagarens synpunkt skulle det visserligen

vara fördelaktigt att få en regelbunden lång semester i stället för en uppsplittring.

Men det kan också vara ett stort värde att då och då få en verklig

långledighet på ett par månader; en sådan kan naturligtvis utnyttjas på ett

helt annat sätt än vare sig två- eller treveckorssemestrar.

Över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av svenska

arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens

centralorganisation. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanerincj har i sitt år 1945 avgivna

betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. (SOU 1945: 36)

beträffande förevarande spörsmål bland annat anfört följande:

Ett sätt att minska antalet heltidsarbetslösa är att ransonera arbetet genom

begränsning av arbetstiden. Denna utväg tillgripes också i åtskilliga fall

— t. o. m. oftare än vad som är lämpligt med hänsyn till att en del av den

arbetskraft, som på så sätt blir bunden vid ett visst företag, stundom med

fördel skulle kunna utnyttjas på annat håll. Vid mera omfattande arbetslöshet

kan det emellertid i åtskilliga fall vara ur kortsiktssynpunkt erforderligt

atl tillgripa sådana åtgärder.

Dylika mer eller mindre tillfälliga förkortningar av arbetstiden äro artskilda

från den lagstadgade begränsningen av arbetstiden. Även i vårt land

ha röster höjts för alt ytterligare sådana begränsningar borde företagas för

afl »minska arbetslösheten». Man har härvid — medvetet eller omedvetet —

utgått från den felaktiga föreställningen, atl behovet av arbetskraft även på

längre sikt vore givet, och att det sålunda endast skulle gälla att fördela det

tillgängliga arbetet i stället för all vidtaga åtgärder ägnade alt öka sysselsättningsvolymen

och därigenom även stegra köpkraften och avsättningsmöjligheterna

för atl på så sätt söka få en balans mellan tillgång och efterfrågan

Bihang till riksdagens protokoll IHÅG. i) sand. 2 aud. Nr 29—30. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Utskottet.

på arbetskraft vid en högre nivå än som är möjlig, om man lägger huvudvikten

vid negativa arbetsransoneringsåtgärder. Denna synpunkt har dock

varit svagare företrädd i vårt land än i många andra länder. I den offentliga

sysselsättningspolitiken har man här sökt följa en positiv linje i stället för en

negativ ransoneringslinje. Och hittills har i vårt land varje lagstadgad begränsning

av arbetstiden och varje bestämmelse om semesterledighet motiverats

av de arbetandes behov av fritid och vila.

Fritids- och vilobehovet bör alltjämt utgöra huvudmotivet beträffande alla

frågor rörande arbetstid och semester. Från denna utgångspunkt kan säkerligen

en ytterligare begränsning av arbetstiden och vidgade möjligheter att

erhålla semester te sig önskvärd. Ännu ha icke alla grupper av arbetstagare

fått del av 48-timmarsveckan. För vissa arbetargrupper kan arbetet vara så

påfrestande, att den arbetande bör ha kortare än 48-timmarsvecka. Det vore

också naturligt om vid en allmän höjning av levnadsstandarden arbetarna

önskade uttaga en del därav i form av ökad ledighet. Kan en förbättring i

arbetseffekten uppnås, kompenseras arbetstidsförkortningen i motsvarande

mån.

Beträffande frågan om en generell ökning av den nu lagstadgade semestern

framhåller 1942 års semesterkommitté i sitt år 1945 avgivna betänkande

(SOU 1945:59) följande:

Den semester av två veckors längd, som den gällande semesterlagen vill

tillförsäkra arbetstagare med arbete hela året, har utmätts efter ett antaget

allmänt minimibehov. Redan vid lagens tillkomst måste man alltså ha utgått

ifrån att arbetstagare funnes, som i verkligheten hade ett behov av

längre semester än två veckor. De undersökningar kommittén verkställt ge

vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning ha behov av längre semester

än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen. Det kan därför ifrågasättas,

örn icke en generell höjning av den lagstadgade semestern bör åvägabringas.

Emellertid möta häremot starka betänkligheter av ekonomisk art. Vid en

allmän förlängning av semestertiden skulle nämligen med all sannolikhet en

viss minskning av produktionen absolut sett — åtminstone under en övergångstid

— icke kunna undvikas. Först sedan genom ytterligare rationalisering

och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat

säkerställts, torde tiden vara inne för en allmän förbättring

av semesterförmånerna. Särskilt är det för ett land såsom vårt, vilket

för sin befolknings levnadsstandard är starkt beroende av exporten, av

betydelse, att man vid lösandet av sådana frågor som en allmän förlängning

av semestertiden tillbörligt beaktar exportnäringarnas konkurrensförmåga.

Det kan därför vara tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan

på hur utvecklingen kommer att gestalta sig.

F motionen hemställes om utredning rörande ökning av nuvarande semesterrätt

i enlighet med i motionen närmare angivna riktlinjer. Dessa innebära

bland annat att arbetslöshet i viss utsträckning skall förvandlas till

semester och att på så sätt arbetslöshetsproblemet till en del skall lösas samtidigt

som arbetstagarna erhålla längre semester. Motionärerna utgå ifrån,

att den nuvarande allmänna semestern inom kort kommer att ökas. De arbetstagare,

som vöre villiga att förlägga ökningen av sin semester till så
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

19

dana perioder, då arbetstillgången i vederbörandes yrke vore mindre tillfredsställande,

skulle enligt motionärerna i gengäld erhålla en ytterligare

ökning av semestern.

Enligt nu gällande semesterlag ha arbetstagare med arbete hela året tillförsäkrats

en minimisemester av två veckors längd. Många arbetstagare torde

ha behov av längre semester än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen.

Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en allmän höjning

av den lagstadgade semestern skulle kunna ske. För närvarande torde emellertid

en ökning av den allmänna semestern icke vara aktuell. I den till

årets riksdag avlämnade propositionen nr 221 föreslås en ökning av semestern

men endast för arbetstagare under 18 år och för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Enligt utskottets mening

saknas således för närvarande grundförutsättningen för den i motionen begärda

utredningen. Det torde ej heller vara lämpligt att nu igångsätta en

utredning örn hur den ökade semester, som kan ifrågakomma i en framtid,

skall kunna förlängas i enlighet med de i motionen angivna riktlinjerna.

Härtill kommer ytterligare en omständighet. Motionärerna ha tänkt sig,

att en förlängd semester skall kunna användas som medel för bekämpande

av arbetslöshet. Hittills har, såsom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering

framhållit, varje bestämmelse om semesterledighet motiverats med

arbetstagarnas behov av vila och rekreation. Denna uppfattning ligger också

till grund för propositionen nr 221. Det synes vara av vikt att fasthålla vid

denna ståndpunkt, d. v. s. fritids- och vilobehovet bör utgöra huvudmotivet

beträffande alla frågor om semester. Semesterfrågorna böra icke sammankopplas

med de åtgärder, som böra vidtagas för att utjämna konjunkturerna

och minska arbetslösheten vid lågkonjunktur.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 juni 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck* Wistrand, Nils Elowsson,

Hallagård, Söderkvist* Ehlén och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg, Nilson i Eskilstuna,* fru Johansson, herrar

Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Lundberg, Holmberg och Andersson i

Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 mars 1946 har tillfälle bereus Svenska Arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion nr 354 av herr Brandt m. fl. angående viss förbättring av

semesterförmånerna för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder

av bristande arbetstillgång. Föreningen får i anledning härav anföra

följande.

Motionen bygger på den förutsättningen, att en ökning av den nu lagstadgade

semestern med minst en vecka per år inom kort blir aktuell. Med

utgångspunkt härifrån diskutera motionärerna en ytterligare förlängning av

denna utökade semester för arbetare, som utnyttja förlängningen av semestern

under tider av låg arbetstillgång inom sitt fack. Man kan tänka sig,

anföra motionärerna, att en utvidgad semesterrätt ges icke i form av ytterligare

en vecka per år utan exempelvis i form av sex veckor på sex år, men

att den, som utnyttjar dessa sex veckor under en av arbetsmarknadsmyndigheterna

i samråd med arbetsmarknadsparterna bestämd period (när brist

på sysselsättning konstateras), erhåller en förlängning med ytterligare sex

veckor.

I huvudsak samma förslag framfördes i den offentliga diskussionen i början

av år 1944, alltså vid en tidpunkt, då man på många håll relativt pessimistiskt

bedömde sysselsättningsmöjligheterna efter krigets slut. Det mötte

redan då starka invändningar. När förslaget på detta sätt åter framföres i

nuvarande läge på arbetsmarknaden, ter det sig sällsynt verklighetsfrämmande.

Till en början kan sålunda föreningen icke finna, att frågan örn en generell

förlängning av semestern över huvud taget kan bliva aktuell inom vad

som nu ter sig som en överskådlig framtid. Med hänsyn till den arbetskraftssituation,

som råder nu, och som måste förväntas komma att råda

under ett stort antal år framåt, kan nämligen en förlängning av semestern

icke ske utan en produktionsminskning av den storlek, att den måste verka

sänkande på den allmänna levnadsstandarden — en sänkning som man för

närvarande icke på något håll torde vilja acceptera. Det må erinras om att

1942 års semesterkommitté i sitt den 15 december 1945 avgivna betänkande

med förslag till lagstiftning örn längre semester för vissa arbetstagare av

dessa skäl avvisat en dylik tanke såsom saknande aktualitet (sid. 29 i betänkandet)

.

Det andra ledet av förslaget, till vilket motionärerna förlägga tyngdpunkten

av sin argumentering, avser som ovan nämnts att, örn arbetstagaren

»går med på» att förlägga sin förlängda semesterledighet till en tid av låg

arbetstillgång, han skulle kunna erhålla ytterligare sex semesterveckor på

sex år. Det skulle då, för att vidare citera motionärerna, bli fråga örn »en

verklig långledighet på ett par månader». Motionärerna utgå från att det

föreligger ett arbetslöshetsproblem, som till en del kan lösas på detta sätt.

De anse det vara en brist i det nuvarande systemet, att för erhållande av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

21

ersättning genom arbetslöshetskassa eller understöd från den statliga hjälpverksamheten

för arbetslösa arbetarna skola under hela den tid arbetslösheten

varar stå till arbetsmarknadens förfogande. Man vill på detta sätt i

stället bereda arbetarna en tids betald rekreation i samband med arbetslösheten.

Även detta är ett resonemang, som i betänklig grad bortser från dagens

verklighet och från det tillstånd, som vi ha anledning antaga skola

fortbestå under lång tid framåt. Det svenska näringslivets kanske största

problem för närvarande är ju den stora och till synes permanenta bristen

på arbetskraft. Detta är icke något bekymmer enbart för arbetsgivarna, utan

arbetskraftsbristen är så stor, att den till men för hela vårt folkhushåll nedbringar

vår produktionskapacitet under vad som eljest vöre möjligt. Den

utgör med andra ord ett hot mot ökningen av vår levnadsstandard. Denna

situation kommer, örn effektiva motåtgärder icke vidtagas, att ytterligare

skärpas under de följande åren. Befolkningen kommer visserligen att långsamt

tillväxa, men en ansenlig förskjutning av befolkningssammansättningen

kommer att inträda från de arbetsföra till de icke arbetsföra åldrarna.

Föreningen vill i detta sammanhang blott erinra örn de prognoser med avseende

å befolkningens ålderssammansättning under de närmaste årtiondena,

som framkommit i det nyligen framlagda betänkandet om allmän

pensionsförsäkring. Mänskligt att döma synes vårt stora näringspolitiska

problem bli att så effektivt som möjligt utnyttja den arbetskraft, som står

till vårt förfogande under kommande år. Motionärerna utgå från en rakt

motsatt tankegång: det gäller för deras del att ransonera de tillgängliga arbetstillfällena.

En dylik uppfattning ter sig i nuvarande läge minst sagt

egendomlig.

Föreningen vill blott tillägga, att kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering

i sitt betänkande nr XI sid. 37 något berört dessa frågor och därvid

tagit avstånd från tanken att använda arbetstids- och semesterlagstiftningen

såsom ett medel att ransonera arbetstillfällena.

Under åberopande härav får föreningen hemställa, att den ifrågavarande

motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1946.

Svenska arbetsgivareföreningen:

IVAR O. LARSON.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

Bilaga B.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 mars 1946 har Landsorganisationen i Sverige beretts

tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Brandt m. fl. inom Andra kammaren

väckt motion (nr 354) angående utredning rörande ökning av nuvarande

semesterrätt, innebärande särskilda förmåner för de arbetare, som

uttaga denna ökade semester under perioder av bristande arbetstillgång.

Motionärerna framhålla inledningsvis, att med stigande levnadsstandard

intresset att erhålla ökad fritid aktualiseras. En sänkning av arbetstiden

motiveras emellertid ofta även med arbetsmarknadspolitiska synpunkter. I

motionen ha dessa två motiveringar kombinerats. Sålunda föreslås att arbetstiden

generellt minskas med en semestervecka per år, men att löntagarna

skulle stimuleras att taga ut dessa extrasemestrar i ett sammanhang

för en längre följd av år och koncentrera dem till tider med lågsäsong

eller lågkonjunktur i det egna facket. Härigenom skulle en del arbetslöshet,

som annars vore svår att helt och hållet undvika, kunna förvandlas till

värdefull ledighet.

Landsorganisationen instämmer i uppfattningen, att en ökning av semesterrätten

bör aktualiseras inom en icke alltför avlägsen framtid. Så snart

kristidens varubrist är hävd och effektivitetsstegringen inom näringslivet

åter till fullo kan göra sig gällande böra de reella förutsättningarna vara

givna för en semesterförlängning. Landsorganisationen, som inte i detta

sammanhang önskar taga ställning till frågan om tidpunkten för en dylik

utvidgning av semesterrätten, skulle finna det naturligt, örn i samband därmed

även det av motionärerna framförda förslaget örn rörlig tilläggssemester

bleve föremål för prövning.

Stockholm den 29 april 1946.

RUDOLF MEIDNER.

Landsorganisationen i Sverige:

AUG. LINDBERG

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

23

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), som genom remiss av den

8 mars 1946 bereus tillfälle avgiva yttrande över en inom andra kammaren

väckt motion angående viss förbättring av semesterförmånerna för arbetare,

som uttaga sina semestrar under perioder av bristande arbetstillgång, får

med anledning härav anföra följande.

Motionärerna ha utgått från att önskemålet örn en längre semester för

löntagarna lättare skulle kunna genomföras, örn den längre semestern komme

att uttagas under tidsperioder av bristande arbetstillgång. Härigenom skulle

en viss del av arbetslösheten kunna förvandlas till värdefull semestertid och

samtidigt skulle samhällets kostnader för den ökade semestern bli förhållandevis

små.

TCO har stor förståelse för önskemålet örn införande av en längre minimisemester

för samtliga arbetstagare men kan icke helt dela motionärens uppfattning,

att det är lämpligt att sammankoppla semesterfrågan med de åtgärder,

som böra vidtagas för att utjämna konjunkturerna och minska arbetslösheten

vid lågkonjunktur. Det synes önskvärt, att man håller fast vid

den grundläggande tanken, att semestern är en förmån, som löntagarna erhålla

för att beredas rekreation och vila från sitt dagliga arbete. Den nuvarande

minimisemestern synes i detta avseende icke vara tillfredsställande

med avseende å sin längd. Vilka åtgärder, som från samhällets sida böra

vidtagas för att utjämna konjunkturerna, skall i detta sammanhang icke

närmare beröras. Från statsmakternas sida avser man att för en dylik konjunkturutjämning

vidtaga olika åtgärder, exempelvis att under högkonjunktur

skapa en investeringsreserv, som skulle användas i händelse av lågkonjunktur.

Även kontantunderstöden och arbetslöshetsförsäkringen kunna

i viss mån betraktas såsom led i samma strävan. Motionärernas tanke att

söka förvandla en viss del av den arbetslöshet, som uppkommer vid en lågkonjunktur,

till värdefull ledighet synes även böra övervägas, men utan att

frågan sammanblandas med semesterlagstiftningen. Man skulle kunna beteckna

en dylik ledighet såsom konjunkturledighet och i enlighet med motionärernas

förslag undersöka, örn det är möjligt att vid lågkonjunktur giva

arbetstagarna inom en viss näringsgren sådan ledighet. Vad motionärerna

åsyfta skulle kunna vinnas, om man i ett uppkommet läge av bristande

arbetstillgång vöre beredd att giva arbetstagare inom en viss näringsgren

viss tids ledighet med bibehållen lön. Genom en fördelning i tiden av arbetstagarnas

konjunkturledighet skulle en ur social synpunkt önskvärd utjämning

av sysselsättningsfrekvensen kunna åstadkommas. Kontantunderstödsverksamlieten

för arbetslösa skulle då till viss del kunna tänkas ersatt av en

på ett relativt sett större antal arbetstagare fördelad »konjunkturledighet» med

bibehållen lön. Dessa åtgärder skulle även kunna bidraga till att skapa ökad

köpkraft och därmed verka för ett hävande av lågkonjunkturen.

TCO vill samtidigt framhålla, att det knappast synes möjligt att på grundval

av den föreliggande motionen, som i vissa avseenden är något oklart utformad,

taga ställning till dessa spörsmål. Motionärerna lia själva pekat på

vissa olägenheter, som skulle vara förenade med förslaget och det torde allvarligt

böra övervägas, hur detta kommer att verka i olika liigen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 30.

TCO anser sig sålunda icke kunna tillstyrka motionärernas förslag om

införande av en rörlig semester, som sammankopplas med konjunkturpolitiken,

men har å andra sidan icke något att invända mot att en utredning

verkställes av frågan om införandet av viss ledighet för arbetstagarna inom

olika grenar av näringslivet vid lågkonjunktur och huruvida en dylik åtgärd

skulle kunna användas som ett led i strävandena att utjämna konjunkturerna.

Stockholm den 26 april 1946.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO):

RUBEN WAGNSSON.

OTTO NORDENSKIÖLD.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946

617092

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.