Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945
1946-06-07 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1946 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, m. m., d e l s o c k i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 29 mans 1946 dagtecknad proposition, nr 221, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 §•
Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest
arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast
högre antal dagar.
Med dag---till godo.
Dag, under —--sådan dag.
Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.
12 §.
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och
tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn
annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,
och är rätten till sådan längre semester grundad på att arbetstagaren
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 37.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton år, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Vad i andra stycket föreskrivits skall, i vad avser semestertid utöver sex
dagar, icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande
binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,
såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton
år.
Semester för---svensk hamn.
18 §.
Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal
eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av
arbetsinkomsten för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej
fyllt aderton år.
Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket
och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Semesterlönen skall---dess utgång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.
Vad i 12 § andra stycket andra punkten nya lagen är stadgat skall icke
tillämpas med avseende å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre
semester än tolv dagar.
2) Lag
om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
3
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
2 §•
För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare
för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett
arbete, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som
omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar örn arbetet är sådant,
som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd
brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.
Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall iakttagas,
1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till
godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart
före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar honom
till dylik förhöjning, samt
2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke
må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,
därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,
uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.
3 §.
På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
4 §•
Örn semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad
i lagen om semester är stadgat. Utan hinder av vad i 12 § nämnda lag är
föreskrivet om att semestern skall utgå i ett sammanhang må dock, såframt
arbetsrådet så medgivit på grund av att sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags drift, semestern förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 310 av herr Wistrand,
nr 311 av herr Strand,
nr 316 av herr Ericsson, Carl Eric,
nr 317 av herr Hage, ävensom
inom andra kammaren
nr 474 av herr Nilsson i Göteborg, likalydande med nr 311 i första kammaren,
nr 475 av herrar Karlsson i Grängesberg och Gavelin,
nr 483 av herr Henriksson,
nr 484 av herr Henriksson, likalydande med nr 316 i första kammaren,
samt
nr 485 av herrar Dahlgren och Jansson i örebro.
Motionärernas yrkanden återgivas i det följande.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
lagförslagen ävensom i fråga örn de skäl motionärerna andragit till
stöd för sina yrkanden får utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan hänvisa till propositionen och motionerna.
I ärendet har till utskottet inkommit en skriftlig framställning från Aktiebolaget
svensk nattvakt, Städernas vaktaktiebolag, Garanti- & nattvaktsaktiebolaget,
Malmö nattvakts garantiaktiebolag och Förenade svenska vakt
aktiebolag, vilken skrift är i huvudsak likalydande med motionen II: 483.
Inledning.
Sedan jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 30 juni 1942 särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn
av 1938 års semesterlagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 17 mars
1944 åt de sakkunniga — vilka antagit benämningen 1942 års semesterkommitté
— att företaga en omprövning av frågan om differentiering av den
lagstadgade semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn
till deras semesterbehov. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 6 april 1945
åt kommittén att verkställa utredning av frågan örn utvidgning av ungdomens
semestertid och dess förläggande till den därför lämpligaste tidpunkten
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag vartill utredningen
kunde föranleda. Till fullgörande av de sålunda erhållna uppdragen har
kommittén — som den 30 november 1944 avlämnade det betänkande angående
ändrad semesterlagstiftning, vilket ligger till grund för den under sistlidet
år genomförda nya semesterlagen — med skrivelse den 15 december
1945 överlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn längre semester
för vissa arbetstagare (statens offentl. utredn. 1945:59). Förslaget innebär
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
5
utsträckning av den lagstadgade semesterns längd dels för arbetstagare, vilka
utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten, och dels för ungdom
under aderton år.
över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, kommerskollegium — som
bifogat utlåtanden av samtliga handelskammare i riket utom Gotlands handelskammare
samt av fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges segelfartygsförening
u. p. a. och svenska sjöfolksförbundet — lantbruksstyrelsen, statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, arbetsmarknadskommissionen,
skolöverstyrelsen, fritidsnämnden och försvarets
avtalsnämnd ävensom av svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
kooperationens förhandlingsorganisation, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening,
svenska lantarbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten,
Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningamas centralkommitté,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges läkarförbund.
I propositionen lämnas å s. 7—11 en redogörelse för huvuddragen av 1945
års semesterlagstiftning och tidigare behandling av frågan om differentiering
av semesterns längd. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse. Här torde
endast böra nämnas, att 1944 års riksdag på hemställan av utskottet i skrivelse
till Kungl. Majit anhöll, att 1942 års semesterkommitté erhölle uppdrag
att verkställa omprövning av frågan örn differentiering av den lagstadgade
semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras
semesterbehov.
Härutöver ha i skrivelse till Kungl. Majit eller till kommittén gjorts åtskilliga
framställningar om en differentiering av semestern. Bland annat lia
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds verkställande utskott och
Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt i skrivelse den 27 februari
1945 gjort framställning örn utvidgning av ungdomens semestertid och dess
förläggning till den därför lämpligaste tidpunkten. Flir de inkomna skrivelserna
och deras innehåll har närmare redogörelse lämnats i semesterkommitténs
betänkande.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 37-
Semesterkommitténs betänkande.
Till utredning av frågan om en differentiering av semestern efter behovssynpunkt
har kommittén föranstaltat om vissa undersökningar.
Genom medverkan av riksförsäkringsanstalten har kommittén från yrkesinspektörer
och andra tillsynsorgan inom arbetarskyddet införskaffat uppgifter
om vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbetsförhållanden enligt uppgiftslämnarnas
mening vore så pressande, att deras rekreationsbehov framstode
såsom avsevärt större än flertalet andra arbetstagargruppers. På grundval
av denna undersökning (yrkesinspektionens undersökning) har därefter
beträffande vissa arbetstagargrupper kommittén låtit undersöka, huruvida arbetets
pressande karaktär återspeglade sig i större sjuklighet för dessa grupper
än för andra arbetargrupper. Denna undersökning (sjuklighetsundersökningen)
omfattade bland andra gruvarbetare, sprängämnesarbetare, treskiftsarbetare,
typografer med nattarbete och sjuksköterskor. Vidare har kommittén
låtit medicine doktorn Axel Ahlmark, vilken såsom expert biträtt kommittén,
utföra en undersökning rörande arbetstagares rekreationsbehov ur
medicinska synpunkter. I denna undersökning (den medicinska undersökningen),
som avser både arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete och ungdomen, ingår en rundfråga till ett stort antal av landets
läkare — huvudsakligen tjänsteläkare — med begäran örn deras uttalanden
i vissa hithörande spörsmål. Slutligen har kommittén genom en rundfråga
till olika arbetsgivarorganisationer sökt vinna utredning örn de olägenheter
för näringslivet, som skulle kunna uppkomma vid en förlängd semester för
vissa grupper av arbetstagare, över de från arbetsgivarorganisationerna inkomna
svaren har kommittén inhämtat yttrande från motsvarande arbetstagarsammanslutningar.
Under erinran, att den semester av två veckors längd, som den gällande
semesterlagen tillförsäkrat arbetstagare med arbete hela året, utmätts efter
ett antaget allmänt minimibehov, har semesterkommittén förklarat, att de
undersökningar kommittén verkställt gåve vid handen, att arbetstagarna i
stor utsträckning hade behov av längre semester. Mot en generell höjning
av den lagstadgade semestern har kommittén emellertid
funnit starka betänkligheter av ekonomisk art möta. Dessa betänkligheter
syntes däremot icke kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga
örn förlängning av semestertiden sikte blott toges på ett begränsat antal grupper
av arbetstagare. Spörsmålet torde härmed närmast gälla, huruvida det
kunde anses lämpligt att i avbidan på den tidpunkt, då en allmän förbättring
av semesterförmånerna bleve möjlig, tillförsäkra vissa arbetstagargrupper
en mot deras verkliga rekreationsbehov bättre anpassad semester, medan
däremot övriga grupper trots att vissa av dem jämväl hade ett ökat semesterbehov
lämnades åsido. Den omständigheten, att samtliga arbetstagare icke
nu kunde beredas bättre semester förmåner, borde icke utgöra hinder mot
att sådana arbetstagare, vilkas semesterbehov uppenbarligen i avsevärd
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
7
grad överstege flertalets behov av semester, i lag tillförsäkrades en förlängd
semester. Att en dylik begränsad differentiering av semesterns längd skulle
förrycka semesterlagens karaktär av minimilagstiftning syntes icke med fog
kunna göras gällande.
I fråga om de omständigheter kommittén funnit böra vara vägledande för
en differentiering av semestern ur behovssynpunkt har
kommittén anfört följande.
Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet
i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kroppens
funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis
inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet är,
desto större blir den trölthetsrest, som semestern avser att så vitt möjligt
borttaga.
Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta med
i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga sig
mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller psykisk
trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss kroppsdel
eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas av
den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring
av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller ohälsa.
Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av arbetarskyddet
eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga
sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra vidtagas.
Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste självfallet
vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva eller
lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man blott
i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.
Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande skyddsanordningar
icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för att taga ett exempel,
anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen, att det försiggår
å instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta förhållande kan man
tydligen icke komma till rätta med genom några skyddsåtgärder. I fråga om
vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls
eller blott delvis förhindra skadliga verkningar av arbetsförhållandena; även
med användande av de mest moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade
trötthetssymtom eller kvarstå i organismen verkningar av giftiga eller eljest
farliga ämnen. Den radikala utvägen att förbjuda arbete, som genom sin
särskilt pressande eller hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis
tillgripas, enär andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir
utfört.
Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. 1 de fall, dylika men
genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller
i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.
Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet
i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador över huvud
icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång lids avbrott i arbetet.
Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke lia någon verkan å de
sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre semester
kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.
De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening
skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott
i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig del, av
menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.
Beträffande frågan vilka grupper av arbetstagare, som borde komma i
åtnjutande av förlängd semester, har kommittén ansett, att man tills vidare
borde begränsa sig till ett mindre antal av dessa grupper. Kommittén har
framhållit, att ju flera arbetstagargrupper som foges med, desto större bleve
gränsskiktet till de grupper som folie utanför, varjämte i motsvarande grad de
oundvikliga svårigheterna vid lagstiftningens tillämpning i praktiken ökades.
Olägenheterna för näringslivet bleve också större allt efter som antalet
grupper utökades.
Med denna utgångspunkt och med beaktande av de allmänna synpunkterna
har kommittén funnit följande arbetstagare böra tillförsäkras rätt till
förlängd minimisemester, nämligen arbetstagare som utföra 1) arbete under
jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) nattarbete, 4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes
för röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. Kommittén
har till diskussion upptagit frågan örn beredande av längre semester även
för åtskilliga andra arbetstagargrupper — däribland jämväl treskiftsarbetare
— men på anförda skäl funnit dessa icke böra för närvarande medtagas vid
införandet av bestämmelser örn längre semester för vissa arbetstagare.
I fråga örn längden av den semester som borde tillförsäkras de av förslaget
omfattade arbetstagargruppema har kommittén för sin del funnit att
en förlängning av semestern till tre veckor i allmänhet borde ske. För arbetstagare,
som vore sysselsatta med radiologiskt arbete, syntes dock en
ännu längre semester vara motiverad. Den medicinska erfarenheten utvisade
nämligen, att den strålning, som dessa arbetstagare vore utsatta för, hade så
djupgående verkningar, att det mått av ledighet, som erfordrades för att
återställa organismen, måste sättas väsentligt högre än för de övriga grupperna.
En semester om sex veckor vore här påkallad.
I fråga örn behovet av en förlängd semester för ungdomen
har semesterkommittén anfört följande.
Ungdomen befinner sig i ett utvecklingsstadium, då kroppen ej nått full
styrka och mognad, vilket gör att ungdomen ej har samma motståndskraft
mot ansträngningarna i arbetet som vuxna arbetstagare utan lättare röner
inverkan av de skadliga momenten i arbetet. De unga ha ej heller samma
vana som vuxna vid ihållande arbete; de tröttna fortare och fordra oftare
vila och omväxling. Detta gäller dock icke undantagslöst. Det finnes unga
arbetstagare, som äro tidigt utvecklade och tåla arbetets påfrestningar lika
bra som vuxna, liksom det förekommer arbetsförhållanden av så lindrig
beskaffenhet, att de knappast kunna utöva någon skadlig verkan på ungdomen.
Allmänt sett torde det emellertid förhålla sig så, att ungdomen är
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
9
mera känslig och mottaglig för arbetets skadliga inflytelser än de äldre och
att ungdomen på grund härav har behov av längre tids årlig avkoppling frän
arbetet än de vuxna. Av betydelse i förevarande hänseende är också, att
övergången från skolan med dess långa ferier till förvärvslivet med dess korta
ledigheter icke göres alltför tvär. Den omställning av levnadsvanor, som
denna övergång medför, bör göras så mjuk som möjligt utan att åsidosätta
andra intressen och hänsyn. Ett annat skäl till längre semester för ungdomen
är att unga arbetstagare ej sällan vid sidan av sitt yrkesarbete bedriva
studier för sin utbildning och härigenom få större behov av rekreation. Av
sociala skäl kan det vidare vara motiverat, att ungdomar, som för sin försörjning
tidigt måste söka sig förvärvsarbete, i fråga om ledighet i icke alltför
hög grad försättas i sämre ställning än sådana av sina tidigare skolkamrater,
som äro i tillfälle att fortsätta sina studier. Åtskilliga omständigheter
tala sålunda bestämt för att unga arbetstagare böra beredas längre
semester än som för närvarande tillmätts för arbetstagare i allmänhet.
Kommittén har härefter anfört följande.
Liksom längre semester för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete är en utökad semester för ungdomen att betrakta som en
komplettering av arbetarskyddet. Gällande arbetarskyddslag innehåller i åtskilliga
avseenden skärpta bestämmelser för minderåriga (arbetstagare under
18 år). I lagen stadgas sålunda bland annat förbud mot att använda minderåriga
i vissa farliga arbeten och i nattarbete samt obligatorisk årlig läkarbesiktning
av minderåriga i viss sysselsättning. Även arbetstidslagstiftningen
tager ur skyddssynpunkt särskild hänsyn till ungdomen. Visserligen göres i
fråga om den ordinarie arbetstiden ingen skillnad mellan olika åldersgrupper,
men arbetsgivarens möjligheter att uttaga övertid äro inom de flesta yrkesområden
avsevärt mera begränsade i fråga om minderåriga än beträffande
vuxna arbetstagare.
Genom en effektivisering av arbetarskyddet skulle man säkerligen kunna
uppnå vissa resultat, när det gäller att genom förebyggande åtgärder förhindra,
att ungdomen ådrager sig ohälsa eller skada på grund av arbetsförhållandena.
De resultat, som därmed skulle vinnas, kunna dock icke bli
till fyllest. Däremot synes det icke uteslutet, att större verkan i förevarande
avseende skulle kunna nås genom en sänkning av den ordinarie arbetstiden
för ungdomen. Då ungdomen är sysselsatt inom de flesta näringsgrenarna,
skulle emellertid en åtgärd av detta slag med all sannolikhet komma
att för näringslivet medföra betydande svårigheter av driftsteknisk natur.
Härtill kommer att en begränsning av ungdomens arbetstid skulle bli oförmånlig
för ungdomen själv. En sänkning av arbetsinkomsten bleve ofrånkomlig,
och arbetsgivarna skulle bli obenägna alt använda ungdomlig arbetskraft.
Nämnas må, att enligt vad kommittén under hand inhämtat 1938
års arbetarskyddskommitté, som till behandling haft frågan örn en sänkning
av arbetstiden för minderåriga, icke anser sig böra förorda en sådan sänkning.
I detta läge ter sig en förlängning av ungdomens semester som en
rationell komplettering av andra åtgärder till ungdomens skyddande. Vad
som icke står att vinna genom skyddsåtgärder i arbetet och begränsning av
arbetstiden torde kunna ernås genom en förlängning av ungdomens semester.
Såsom förut framhållits är en dylik förlängning motiverad jämväl av skäl
som icke omedelbart sammanhänga med arbetsförhållandena. Någon fara
för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen skulle använda
yngre arbetskraft i minskad omfattning torde ej föreligga.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Beträffande åldersgränsen för den förlängda ungdomssemestern har kommittén
anfört, att det uppenbarligen icke kunde sättas i fråga att låta gränsen
bli beroende av det individuella semesterbehovet utan att i stället en
enhetlig gräns måste sättas efter vad som genomsnittligt sett kunde anses
riktigt. Med ledning av svaren på den rundfråga till olika läkare som ingått
i den av kommittén föranstaltade medicinska undersökningen har kommittén
ansett ett ökat semesterbehov för ungdomen föreligga åtminstone till
dess 18-årsåldem uppnåtts.
I anslutning till resultatet av den medicinska undersökningen har kommittén
i fråga om längden av ungdomssemestern föreslagit att ungdomar
för arbete, som de utföra till dess de fyllt 16 år, skola erhålla rätt till en
årlig semester av fyra veckor samt för arbete, som de därefter utföra till dess
de fyllt 18 år, skola erhålla rätt till en årlig semester av tre veckor. Härmed
har kommittén jämväl velat tillgodose önskemålet att göra övergången från
skolarbetet till förvärvsarbetet så mjuk som möjlig.
De skäl som åberopats för en förlängd semester åt ungdom bär kommittén
funnit även tala för att ungdomarna i okontrollerat arbete erhålla rätt till
förhöjd semesterlön i motsvarande proportion.
I fråga om verkningarna för näringslivet av en förlängning
av semestertiden för vissa grupper av arbetstagare har kommittén sökt vinna
utredning genom den i det föregående omnämnda rundfrågan till olika arbetsgivarorganisationer.
Örn resultatet av denna undersökning — som avsett ett
stort antal arbetstagargrupper -— har kommittén anfört följande.
Av rundfrågan framgår, att utökad semester för de däri förtecknade arbetstagargrupperna
enligt arbetsgivarnas mening kommer att medföra ej obetydliga
svårigheter för näringslivet. Detta synes främst vara fallet, därest treskiftsarbetare
erhålla rätt till förlängd semester. Det har sålunda i fråga om
massaindustrien anförts, att en treveckorssemester för dessa arbetare skulle
medföra totalt driftsstopp under motsvarande tid. Från andra håll har påpekats,
att olägenheterna skulle bestå i driftsinställelse i de avdelningar, som
äro direkt berörda av den ifrågasatta utökningen av semestern, och driftsminskning
i övriga avdelningar under den utökade semestertiden. De ekonomiska
konsekvenserna av semesterförlängningen skulle bli av den storleksordning,
att företagens konkurrensförmåga avsevärt försämrades. I fråga om
andra arbetstagargrupper än treskiftsarbetare synas enligt svaren svårigheterna
för näringslivet med förlängd semester icke vara lika uttalade. -— I
åtskilliga fall har angivits, att det nuvarande läget på arbetsmarknaden förhindrar
insättandet av reserver, en åtgärd, sorn, om den stöde till buds,
skulle minska olägenheterna. Det påpekas från andra håll, att de arbetstagare,
varom här är fråga, ofta ha speciell utbildning och att därför särskilda
svårigheter föreligga att anskaffa kompetenta ersättare. — De flesta
arbetsgivarorganisationerna ha uppgivit, att en uppdelning av den utökade
semestern på olika årstider skulle medföra en minskning av olägenheterna.
Vissa organisationer göra dock gällande, att en uppdelning icke skulle få
sådan verkan.
Åtskilliga av de hörda arbetstagarorganisationerna vitsorda, att en differentiering
av semestern skulle medföra svårigheter av den art, som angivits
av arbetsgivarorganisationerna, men göra gällande, att olägenheterna över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
11
drivits samt att desamma genom åtgärder av olika slag i större eller mindre
omfattning kunna övervinnas. Svenska metallindustriarbetareförbundet finner
en differentiering av semestern vara möjlig att genomföra men uttalar
dock, att densamma -—- hur den än företages — kommer att ge anledning
lill missnöje och motsättningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förbundet
anser därför, att sådan differentiering, som kommittén ifrågasatt,
icke bör genomföras samt att förändring av semesterns längd i stället bör
ske på så sätt, att den lagstadgade semestern ökas för samtliga arbetstagare
från nuvarande 12 till 18 dagar.
Kommittén har på grundval härav ansett det otvivelaktigt att en utökad
semester för alla de grupper av arbetstagare, som framkommit vid kommitténs
undersökningar, skulle medföra betydande ekonomiska och tekniska
svårigheter för näringslivet. Örn emellertid räckvidden av den förlängda semestern
begränsades på sätt kommittén föreslagit och bestämmelserna erhölle
en utformning, som medgåve en smidig tillämpning, syntes de olägenheter
som kunde uppkomma för näringslivet icke behöva tillmätas avgörande
betydelse.
Beträffande verkningarna för näringslivet av en utökad ungdomssemester
har kommittén anfört följande.
Av arbetsgivarorganisationernas svar på rundfrågan framgår, att de olägenheter
för näringslivet, som en utökad semester för ungdomen skulle
medföra, i stort sett äro av samma natur som de, vilka ansetts skola
uppkomma vid införandet av längre semester för arbetstagare med särskdt
pressande eller hälsofarligt arbete. Från flera håll påpekas, att de unga ofta
ha sådan sysselsättning, att äldre arbetstagare äro direkt beroende av de
unga i sitt arbete. Längre semester för de unga arbetstagarna skulle därför
kunna verka störande på driften i sådana avdelningar, där båda kategorierna
av arbetstagare äro sysselsatta. I vissa fall skulle dylika störningar kunna leda
till stockningar i produktionen och fördyring av densamma. Av åtskilliga
arbetsgivarorganisationer framhålles, att svårigheterna skulle minska i avsevärd
grad, om ersättare funnes, som kunde rycka in under tiden för ungdomens
utökade semester. Med nuvarande läge på arbetsmarknaden vore
denna utväg emellertid i det närmaste stängd. Enligt de gjorda uttalandena
på denna punkt skulle det beträffande svårigheterna att få ersättare för arbetstagare
med förlängd semester föreligga en viss skillnad mellan å ena
sidan arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete och a
andra sidan unga arbetstagare. För förstnämnda arbetstagares dei vöre fragan
närmast av kvalitativ natur, i det dessa arbetstagare ej sällan vöre specialutbildade
och ur den synpunkten svårare att ersätta även vid en viss tillgång
på ledig arbetskraft. För ungdomens del däremot vore problemet att
anskaffa ersättare mera av kvantitativ natur, i det att det här gällde att anskaffa
ett relativt stort antal okvalificerade arbetstagare.
Det må framhållas, att svaren å rundfrågan i första hand äro avgivna under
den förutsättningen att ungdomen skulle intill 20 års ålder erhålla en semester
av fyra veckor, såsom regel sammanhängande och förlagd till sommartiden.
Skulle däremot åldersgränsen sättas till 18 år, semesterns längd bestämmas
till tre veckor och en uppdelning av densamma på olika årstider
medgivas, komme enligt vad som framgår av svaren olägenheterna för näringslivet
att minska i ej oväsentlig omfattning.
I yttrandena över svaren å rundfrågan vitsordas från arbelstagarhåll, att
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
utökad semester för ungdomen skulle medföra vissa svårigheter för näringslivet.
Det göres emellertid gällande av åtskilliga organisationer, att svårigheterna
av arbetsgivarna överdrivits. Det påpekas bland annat, att äldre arbetstagare
ej äro beroende av unga arbetstagare i så stor utsträckning som
arbetsgivarna påstått. Vidare antydes, att svårigheterna kunna minskas genom
vidtagande av lämpliga åtgärder.
För egen del har kommittén funnit det icke kunna förnekas, att en förlängning
av ungdomens semestertid skulle komma att för näringslivet medföra
olägenheter av driftsteknisk natur. Dessa olägenheter syntes i viss mån
vara likartade med dem som kunde uppkomma vid en förlängning av semestern
för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.
Olägenheterna vid en förlängd ungdomssemester syntes dock i vissa avseenden
vara mindre. Unga arbetstagare vore sålunda — åtminstone vad beträffade
arbetstagare under 18 år — i ej oväsentlig utsträckning sysselsatta
med okomplicerat arbete, vars utförande kunde överlämnas åt andra utan
att dessa behövde ha särskild utbildning eller erfarenhet. Möjligheterna att
erhålla ersättare för unga arbetstagare vore med hänsyn härtill i allmänhet
större än när det gällde att ersätta äldre arbetstagare. Å andra sidan finge
förlängd semester för ungdomen i kvantitativt avseende relativt stor betydelse,
då antalet arbetstagare under 18 år torde uppgå till minst 100 000.
Att uppskatta de merkostnader för näringslivet, som kunde vållas av en
förlängd semester för ungdomen har kommittén icke ansett möjligt. Kostnadsökningen
för näringslivet liksom även arten och omfattningen av olägenheterna
för produktionen vore emellertid väsentligen beroende av åldersgränsen
för ungdomssemestern och längden av denna. Såsom kommittén
tänkt sig avgörandet härutinnan syntes nämnda kostnadsökning och olägenheter
icke kunna vara av sådan storleksordning, att man fördenskull borde
avstå från en förlängd semester för ungdomen.
Inom kommittén lia två ledamöter, herrar Elfström och Ödholm, förklarat
sig icke kunna ansluta sig till majoritetens förslag örn en differentiering av
semesterns längd samt fördenskull avstyrkt förslaget.
Beträffande frågan om en uppdelning av semestern har kommittén
i fråga om arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
anfört följande.
När det gäller en semester, som går utöver det vanliga måttet av 12 dagar,
synes det kommittén, att kravet på att semestern skall utgå i ett sammanhang
icke gör sig lika starkt gällande som vid en semester om blott 12 dagar.
Ett stöd för denna mening kan även hämtas av den medicinska undersökningen.
Vidare måste det antagas, att i åtskilliga fall besvärligheter skulle
uppstå för arbetsgivarna, om de nödgades bereda vissa av sina arbetstagare
en sammanhängande ledighet, som sträcker sig utöver den vanliga semestertiden.
Kommittén har därför ansett, att i de fall, där semestern utgår med
mer än 12 dagar, arbetsgivaren bör äga rätt att uppdela semestern även utan
att överenskommelse därom träffats. För att syftet med semestern ej skall
förfelas bör dock viss begränsning göras i fråga örn sättet för semesterns uppdelning.
Sålunda torde semestern endast få uppdelas i två perioder, av vilka
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
13
den ena städse skall uppgå till minst 12 dagar. Under vardera av perioderna
måste semesterdagarna givetvis utläggas i en följd. Förslaget innebär alltså,
att arbetsgivare mot arbetstagarens vilja kan uppdela en semester örn
exempelvis 18 dagar i en period örn två veckor och en period om en vecka.
Detta kan synas mindre tillfredsställande beträffande gruvarbetare i övre
Norrland, vilka — för att bli i stånd att på bästa sätt utnyttja semestern -—
kunna vara i behov av att få denna sammanhängande. Kommittén anser sig
emellertid med fog kunna förvänta, att arbetsgivare icke skall begagna sig
av sin rätt enligt förslaget att uppdela arbetstagares semester i andra fall
än där så kan anses vara av driftsförhållandena oundgängligen påkallat eller
ock erforderligt för att så stor del som möjligt av arbetstagarna vid ett företag
skola kunna få åtminstone två veckors semester sommartid.
I fråga om den längre ungdomssemestem har kommittén i här förevarande
avseende anfört följande.
Att ungdomen framför andra åldersgrupper har behov av semester under
sommaren torde vara en allmänt gängse uppfattning. Denna uppfattning får
också stöd av svaren från läkarna. Kommittén har haft under övervägande,
huruvida icke av medicinska skäl skyldighet — eventuellt med möjlighet
till dispens — borde införas för arbetsgivarna att förlägga ungdomssemestem
eller åtminstone en del därav till sommaren. Med hänsyn till produktionens
intresse har kommittén dock ansett, att man borde avvakta verkan av rekommendationen
om semesterns förläggning till sommartid, innan ett dylikt
steg tages.
Frågan, huruvida ungdomens längre semester bör utgå i ett sammanhang
har icke direkt besvarats av läkarna. Åtskilliga av dessa ha emellertid ansett,
att värdet för ungdomen av en förlängd semester icke skulle minskas utan
snarare ökas, om huvuddelen av semestern förlädes till sommaren och en
mindre del därav till vintern eller vårvintern. Den eljest sammanhängande
arbetsperioden på omkring 11 månader skulle då på ett särskilt för den
växande individen lämpligt sätt bli uppdelad, och den rekreation, som kunde
inhämtas under vintern genom sport och idrott, hade minst samma värde
som sommarsemestern. Den förvärvsarbetande ungdomen har visserligen för
närvarande icke i någon större utsträckning möjlighet att använda en vintersemester
till sport å annan ort. Men då det ur medicinsk synpunkt icke synes
vara något att erinra mot en uppdelning av en längre semester för ungdomen
och då en sådan uppdelning är ägnad att väsentligt minska näringslivets olägenheter
av den längre semestern, föreslår kommittén, att en uppdelning av
ungdomssemestem skall få äga rum under samma villkor som föreslagits beträffande
den längre semestern för arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete. Delta innebär, alt en ungdomssemester örn mer än 12
dagar får även ulan överenskommelse uppdelas i två skilda perioder, av vilka
den ena skall uppgå till minst 12 dagar.
Vad som sålunda ansetts böra gälla örn rätt för ungdomen att få sin
semester i ett sammanhang finner kommittén böra lia avseende å ungdom i
värjo slag av verksamhet. Den särskilda begränsning i rätten att få semestern
i ett sammanhang, som gäller för arbetstagare i jordbruket och därmed likställda
näringsgrenar, anser kommittén således icke böra upprätthållas för
ungdomens del. Gränsen har därvid ansetts böra sättas till den tidpunkt, då
18-årsåldern uppnås. Don nu gällande begränsningen i rätten att få semestern
i ett sammanhang skulle således i fortsättningen endast avse arbetstagare,
som vid den lid, då semestern erhålles, lylli 18 år.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Inom kommittén ha dess ledamöter Adamsson, Jansson och Sölvén på denna
punkt varit av skiljaktig mening samt ansett, att endast örn semestertiden
överstege aderton dagar och rätten till sådan längre semester ej vöre
grundad på avtal, arbetsgivaren skulle vara berättigad att förlägga semestern
till två skilda perioder, varav den ena dock skulle utgöra minst aderton
dagar.
I syfte att säkerställa att ungdomen vid tiden för semestern har medel att
bekosta en lämplig rekreation har semesterkommittén slutligen föreslagit bestämmelser
om skyldighet att insätta semesterersättning åt ungdom å särskilt
postgirokonto (semesterereättningskonto).
Yttrandena.
En differentiering av den lagstadgade semesterns längd i huvudsaklig överensstämmelse
med de av semesterkommittén angivna riktlinjerna tillstyrkes i
princip av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
statskontoret, riksförsåkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionens majoritet,
arbetsrådets majoritet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av
landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa förbundet
och kooperationens förhandlingsorganisation samt, såvitt angår den utökade
ungdomssemestern, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i princip ej ha något att
invända mot att semestertiden anpassas efter behovet, men håller före att det
lyckligaste vore, örn denna angelägenhet kunde ordnas på annat sätt än genom
partiella ändringar i semesterlagen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ej
haft något att erinra mot förslaget, i vad det avser längre semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, men har uttryckt
starka betänkligheter inför förslaget om utökad semester för ungdom.
Under åberopande av principella betänkligheter avstyrkes förslaget i dess
helhet eller i allt väsentligt av kommerskollegium och samtliga i ärendet
hörda handelskamrar — med det undantag att Stockholms handelskammare
ej velat motsätta sig förslaget om förlängd semester för ungdom — samt av
fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening, svenska lantarbetsgivareföreningen — i vars
yttrande Värmlands och västra Bergslagens skogarbetsgivareförening instämt
— och svenska trafikbilågares riksorganisation. Även länsstyrelsen i Jönköpings
län har anfört principiella betänkligheter mot förslaget.
I övriga yttranden ha i allmänhet några uttalanden av principiell innebörd
om förslaget i dess helhet icke gjorts.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37-
15
I vissa av de yttranden, i vilka förslaget i princip tillstyrkes, har förklarats
att detta skett med tvekan. Socialstyrelsen har ansett, att man ur flera synpunkter
kunde hysa betänkligheter mot att semesterlagens karaktär av en
odifferentierad skyddslagstiftning ändrades. Därigenom lämnades fältet fritt
för yrkanden om förlängd semester från yrkesgrupper, vilka förmenade att
rekreationsbehovet för dem vore minst lika stort som för de kategorier lagstiftningen
omfattade. Med varje gruppindelning följde vissa svårigheter att
avgränsa de olika grupperna. En gruppindelning hade vidare den konsekvensen,
att alla arbetstagare som tillhörde samma kategori behandlades
lika, oberoende av örn de betingelser, under vilka arbetet utfördes, varierade.
Med hänsyn till vanskligheten att åstadkomma en tillfredsställande och
rättvis gränsdragning mellan olika arbetstagargrupper har länsstyrelsen i
Stockholms län ansett, att det lyckligaste vore, om angelägenheten av att
bereda dem som arbeta under fysiskt eller psykiskt pressande förhållanden
den möjlighet till vila och rekreation, varav de vore i behov, kunde ordnas
på annat sätt än genom partiella ändringar i semesterlagen. Statskontoret synes
omfatta en liknande mening; bland annat har ämbetsverket anmärkt,
att en utredning av frågan huruvida efter tillkomsten av 1938 års semesterlag
försök gjorts från arbetarhåll att få till stånd överenskommelser med
arbetsgivarparten om bättre semesterförmåner skulle ha varit av stort värde
vid bedömandet huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder vore behövliga för
att tillförsäkra arbetstagare med särskilt pressande och ohälsosamt arbete semester
utöver minimimåttet.
Föredragande statsrådet.
Föredraganden, statsrådet Mossberg, har i fråga örn grunddragen i förslagen
anfört:
»Frågan örn en differentiering av semesterns längd efter skilda arbetstagargruppers
olika rekreationsbehov var föremål för övervägande redan i
samband med tillkomsten av 1938 års semesterlag. Spörsmålet gällde då
närmast i vad mån möjlighet fanns att över hela linjen genomföra en dylik
differentiering. De praktiska svårigheterna att åstadkomma en sådan differentiering
ledde till att 1938 års lag utformades som en odifferentierad
minimilagstiftning. Därvid förutsattes, att i den mån för särskilda grupper
av arbetstagare förelåge ett större behov av semester än lagen medgav, frågan
skulle lösas genom överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.
Någon tvekan synes sålunda icke ha rått därom, att arbetstagare
funnes, som hade ett behov av längre semester än den i lagen fastslagna
minimisemestern. Vid sådant förhållande torde det, såsom också semesterkommittén
utlalat, icke kunna anses stå i sirid med semesterlagens innebörd,
att sådana arbetstagare, vilkas behov av semester avsevärt överstiger
det lagstadgade minimibehovet, erhåller förlängd semester.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
En differentiering av semesterns längd efter beliovssynpunkt har semesterkommittén
funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.
Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma
sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester
har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt
eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till huds eller lämpligen
kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.
Jag är således ense med kommittén därom att, i den mån det genom medverkan
av arbetarskyddet eller genom ändring av arbetsförhållandena är
möjligt att förebygga skadliga verkningar av arbetet, sådana åtgärder i första
hand böra vidtagas. Varken den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen
eller den reviderade lagstiftning på detta område, som kan bliva resultatet
av 1938 års arbetarskyddskommittés arbete, torde emellertid kunna i allo
avhjälpa de olägenheter, som i en del fall medföra ett ökat semesterbehov.
Såsom semesterkommittén framhållit förhåller det sig otvivelaktigt så, att i
vissa fall arbetet i sig självt medför en sådan påfrestning, att det åstadkommer
en nedsättning av kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes
av de dagligen och veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Den trötthetsrest
som kvarstår kräver i dessa fall en längre semester än två veckor för
att arbetarens rekreationsbehov skall bliva behörigen tillgodosett.
Det är givet, att vid en differentiering av semesterns längd efter de nu
angivna linjerna betydande svårigheter möta att verkställa en gränsdragning,
som åstadkommer full rättvisa olika arbetstagargrupper emellan. Såsom
framhållits i yttrandena torde man knappast kunna undvika, att vissa arbetstagare,
som icke bli delaktiga av rätten till förlängd semester, komma
att anse sig missgynnade. Svårigheten att verkställa differentieringen är
dock enligt min mening icke av den storleksordning, att man fördenskull
bör avstå från att förlänga semestern för sådana arbetare som på grund av
pressande eller hälsofarligt arbete äro i särskilt behov av utökad ledighet.
Vad angår ungdomens semesterbehov har i åtskilliga yttranden ifrågasatts,
huruvida det för ungdomen förelåge behov av en längre semester än
två veckor. Att så är fallet synes mig dock uppenbart. Såsom kommittén
anfört torde ungdomen i regel ej ha samma motståndskraft mot ansträngningarna
i arbetet som vuxna arbetstagare och därför lättare påverkas av de
skadliga momenten i arbetet. Jämväl i övrigt finner jag de skäl kommittén
anfört för en längre ungdomssemester vara bärande. Jag vill särskilt understryka,
att övergången från skollivet med dess ofta återkommande raster,
långa ferier och omväxling i arbetet till förvärvsarbetet med dess längre arbetsperioder
och mera monotona och ensidiga arbete medför en omställning
av levnadsvanorna, vars ogynnsamma verkningar böra i görligaste mån motverkas.
En längre semester för ungdomen än två veckor synes mig med
hänsyn till det anförda vara väl motiverad. Till stöd härför kan ytterligare
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
17
åberopas, att vid kommitténs undersökningar icke mindre än 517 av 746
tillfrågade läkare ansett att ungdom i förvärvsarbete vore i behov av längre
semester än den för närvarande lagstadgade. Av 23 tillfrågade förste provinsialläkare
— dessa läkare kunna antagas ha särskilt god inblick i frågor
rörande minderårigas användning i förvärvsarbete — hyses nämnda åsikt
av 21.
De skäl som i enlighet med det anförda kunna åberopas för en förlängd
ungdomssemester äga i första hand tillämplighet i fråga om industriellt och
därmed jämförligt arbete. I andra fall, exempelvis beträffande jordbruksoch
skogsarbete, äro skälen i vissa avseenden icke lika starka, men i det
väsentliga torde de tala för att även ungdomen i dessa näringsgrenar erhåller
längre semester än de vuxna arbetstagarna. Vad i yttrandena anförts
i motsatt riktning har alltså icke föranlett mig att i detta hänseende intaga
annan ståndpunkt än kommittén.
Från näringslivets håll har mot en differentiering av semesterns längd
främst åberopats, att härav skulle kunna uppkomma driftstekniska störningar
av olika slag samt att en produktionsminskning måste bliva följden
av ett genomförande av längre semester för vissa arbetstagargrupper. I detta
hänseende har bland annat anförts, att olika arbetstagargrupper i stor utsträckning
äro beroende av varandra i arbetet, så att en längre semester för
vissa grupper måste leda till en omläggning av arbetsförhållandena. Inom
vissa branscher skulle den förlängda semestern till och med kunna befaras
leda till ett nedläggande av driften i dess helhet under semestertiden.
De sålunda åberopade olägenheterna av en förlängd semester för vissa
arbetstagare måste givetvis beaktas i nuvarande läge, då det är angeläget
att uppehålla en hög produktionsnivå. Emellertid är jag av den uppfattningen,
att de svårigheter för näringslivet, som en utökning av semesterns
längd för vissa arbetargrupper kan medföra, i viss mån överdrivits från arbetsgivarhåll.
Kommittén har såtillvida beaktat näringslivets önskemål, att
kommittén föreslagit en möjlighet att uppdela den förlängda semestern på två
perioder. Vid de undersökningar kommittén verkställt lia åtskilliga arbetsgivarorganisationer
vitsordat, att en dylik uppdelning skulle i icke ringa mån
förminska de olägenheter och kostnader som en differentiering av semesterns
längd kunde väntas medföra. Särskilt synes en uppdelning av den längre semestern
kunna vara betydelsefull för näringslivet när det gäller de ungdomliga
arbetstagarna. Dessa utgöra nämligen numerärt sett en mycket betydande
grupp, varjämte de återfinnas på så gott som alla arbetsområden.
Jag vill fördenskull av hänsyn till näringslivets intressen förorda att en
dylik uppdelning av den förlängda semestern medgives såvitt angår ungdomen.
Från medicinsk synpunkt synes någon erinran icke vara att göra
mot en dylik uppdelning; av utredningen framgår, att det till och med kan
vara en fördel, att ungdomen beredes tillfälle att exempelvis under vintern
erhålla en veckas semester, medan sommarsemestern begränsas till två veckor.
De övriga arbetstagargrupper, varom bär är fråga, äro så begränsade
och deras arbetsuppgifter av den art, att en generell rätt för arbetsgivaren
Mildrig till riksdagens protokoll 194G. 9 samt. 2 aud. Nr 37. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
att uppdela semestern ur nu ifrågakommande synpunkter icke synes vara lika
betydelsefull. För arbetstagarna själva torde däremot i vissa fall ■— exempelvis
i fråga om gruvarbetare i Norrland —- en uppdelning av semestern avsevärt
minska värdet av densamma. Med avseende å dessa arbetstagargrupper
vill jag fördenskull ansluta mig till de ledamöter inom kommittén, som ansett
att den förlängda semestern bör utgå i ett sammanhang. I enlighet med ett
uttalande av nämnda ledamöter föreslår jag emellertid, att arbetsrådet skall
äga att, då särskilda driftstekniska skäl föranleda därtill, medgiva att i visst
företag den längre semestern må uppdelas i två perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.
I likhet med kommittén har jag funnit reglerna om ungdomssemestems
uppdelning böra omfatta även ungdomliga arbetstagare inom jordbruket och
närstående näringsgrenar, vilka vid tiden för semesterns början ej fyllt
aderton år.
I fråga om semesterns längd för arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete har jag ej funnit anledning till erinran mot vad kommittén
föreslagit. Vad angår ungdomssemestern är jag likaledes ense med
kommittén därom, att åldersgränsen för den förlängda semestern bör sättas
vid 18 år. Beträffande längden av ungdomssemestern synes mig däremot till
undvikande av onödig komplicering av semesterrätten en enhetlig semester
av tre veckors längd böra fastställas för all ungdom under 18 år. Det övervägande
antalet unga personer i vårt land torde inträda i förvärvsarbetet så
pass sent, att rätten till ytterligare förlängd semester före 16 års ålder icke
spelar någon mera avsevärd roll. Enligt vad jag under hand erfarit torde
1938 års arbetarskyddskommitté komma att framlägga förslag att ungdom
under 15 års ålder i princip icke får sysselsättas i industriellt arbete. Med
hänsyn härtill synes behovet att ytterligare differentiera semesterns längd
för ungdomen efter olika åldersgrupper icke vara särskilt framträdande.
Därest ändamålet med den längre semestern skall vinnas är det givetvis
ett önskemål, att arbetstagaren vid tiden för semestern också har sådana
ekonomiska resurser att han kan utnyttja semestern för rekreation. I syfte
att tillgodose detta önskemål har semesterkommittén föreslagit, att beträffande
arbetstagare, som ej fyllt 20 år, semesterersättning skall insättas å särskilt
semesterersättningskonto. Motsvarande förslag beträffande semesterersättning
i allmänhet var föremål för övervägande i samband med tillkomsten
av den nya semesterlagen men vann då ej statsmakternas gillande. I de
avgivna yttrandena har förslaget örn införandet av dylika bestämmelser enbart
för ungdomen rönt ringa anslutning. Även örn starkare skäl tala för
systemets genomförande då fråga är om ungdomliga arbetstagare synes mig
med hänsyn till vad sålunda förekommit kommitténs förslag på denna punkt
icke nu böra genomföras.»
Beträffande 1 § i förslaget till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete har föredragande
statsrådet anfört:
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
19
»Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för
vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta
utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,
att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt
arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka
förlängd semester nu föreslås. Kommittén har under sitt utredningsarbete
ägnat särskild uppmärksamhet åt skiftarbetarna. De skäl kommittén anfört
för att icke för närvarande föreslå längre semester för denna arbetstagargrupp
kan jag godtaga, då det är min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskyddskommitté
slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning,
upptaga frågan om verkställande av utredning rörande skiftarbetarnas
arbetsförhållanden och de möjligheter som kunna föreligga att avhjälpa de
olägenheter skiftarbetet i fysiskt och psykiskt hänseende ger upphov till. Såsom
semesterkommittén antytt torde resultatet av en dylik utredning böra avvaktas,
innan slutlig ståndpunkt tages till frågan om en förlängd semester
för skiftarbetare.
Jämväl i övrigt kan jag i allt väsentligt godtaga den av semesterkommittén
föreslagna gränsdragningen. Beträffande vissa arbetstagargrupper, för vilka
kommittén endast med tvekan underlåtit att föreslå förlängd semester, hyser
jag i likhet med kommittén den uppfattningen, att det föreliggande materialet
icke till fullo klarlagt i vad mån en längre semester är påkallad. För den
händelse det beträffande dessa liksom vissa andra arbetstagargrupper framdeles
skulle ådagaläggas, att behov av förlängd semester föreligger — medverkan
till undersökningar härom borde kunna påräknas från såväl arbetsgivar-
som arbetarson — synes en lösning i många fall kunna åstadkommas
avtalsvägen.
I fråga örn de grupper av arbetstagare kommittén funnit redan nu böra
genom ändrad lagstiftning tillerkännas en förlängd minimisemester, synes
mig någon tvekan icke råda örn att gruvarbetare under jord
böra omfattas av lagstiftningen. Gentemot resultatet av de undersökningar
kommittén verkställt torde de invändningar rörande semesterbehovet för
dessa arbetstagare som gjorts i vissa yttranden icke kunna tillmätas någon
avgörande vikt.
Vad åter angår gruvarbetare ovan jord i Norrbottens
1 ä n äga otvivelaktigt de erinringar som anförts i yttrandena en viss tyngd.
Det torde icke kunna bestridas, att vad kommittén anfört till stöd för att
denna arbetstagargrupp skulle lia ett avsevärt större behov av semester än
flertalet andra arbetstagargrupper icke obetingat gäller med avseende å alla
arbetstagare inom gruppen. De svåra klimatiska förhållandena för dem, vilka
arbeta i det fria, kunna uppenbarligen icke åberopas i fråga om dem, vilkas
arbete är förlagt inomhus i sovrings- och anrikningsverk eller i verkstäder.
Å andra sidan är det tydligt, att klimatförhållandena kunna vara lika besvärande
för vissa andra arbetstagargrupper. Beträffande dessa senare saknas
emellertid för närvarande närmare utredning örn semesterbehovet, varför
frågan om en ulökad semester för dem icke synes böra lösas i detta samman
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
hang. Då därjämte praktiska skäl synas tala för att någon differentiering
inom gruppen ovanjordsarbetare icke göres, har jag, om än med viss tvekan,
funnit mig böra godtaga kommitténs förslag på denna punkt.
I fråga örn nattarbetare har svenska arbetsgivareföreningen ansett
de av kommittén gjorda undersökningarna ofullständiga och olägenheterna av
nattarbetet ej vara tillräckligt utredda. Även i andra yttranden har beträffande
särskilda grupper av nattarbetare ifrågasatts, huruvida ett verkligt
behov förelåge av förlängd semester. Den av kommittén verkställda medicinska
undersökningen ger dock vid handen såväl att en högre sjuklighet
torde föreligga hos åtminstone vissa nattarbetare som att arbetet till sin
natur är sådant, att särskilda skadeverkningar därav kunna befaras. Med
hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka en förlängd semester för nattarbetare.
Såsom nattarbete skall enligt kommitténs förslag anses arbete, förlagt så
att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla mellan klockan 22 och
klockan 5. Denna gränsdragning torde, såsom landsorganisationen påpekat,
vara något för snäv. I vart fall torde den tid på morgonen, varom här är
fråga, böra framflyttas till klockan 6. Jag vill alltså förorda, att såsom nattarbete
skall anses arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infalla
mellan klockan 22 och klockan 6.
I ett yttrande har ifrågasatts, att nattarbete icke skulle medföra förlängd
semester i den mån det utfördes såsom skiftarbete. Därest emellertid skiften
skulle vara så anordnade, att arbetstagaren måste arbeta nattetid i den utsträckning
som eljest skulle berättiga honom till förlängd semester, torde
den omständigheten att arbetet utförts såsom skiftarbete icke böra medföra
att andra regler skola tillämpas än de för annat nattarbete föreskrivna.
Vad slutligen angår mörkrumsarbetare och arbetare, vilka
i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktiva ämnen, har jag icke något att invända mot kommitténs
förslag. I fråga om sistnämnda grupp torde, såsom svenska landstingsförbundet
erinrat, viss hänsyn böra tagas till omfattningen av det hälsovådliga
arbetet. Kommittén har härutinnan anfört, att det städse borde
förutsättas att arbetstagaren hade sådan befattning med röntgenapparat
eller med radioaktivt ämne, att fara för inverkan vore för handen. Vad
kommittén sålunda anfört bör enligt min mening läggas till grund för
tolkningen av lagstiftningen på denna punkt.»
Beträffande detaljmoliveringen i övrigt till lagförslagen får utskottet hänvisa
till propositionen.
Lagrådet har i anledning av de till lagrådet remitterade förslagen framställt
en anmärkning av formell art, vilken anmärkning beaktats vid propositionens
avlåtande till riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
21
Utskottet.
Enligt det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring
i semesterlagen skola arbetstagare som ej uppnått 18 år förvärva rätt till
tre veckors semester årligen. Förslaget till lag örn förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete innebär en utsträckning
av den årliga semestern för vissa gruvarbetare, nattarbetare och
mörkrumsarbetare till tre veckor samt för arbetare sysselsatta med radiologiskt
arbete till sex veckor.
I motionen 1: 310 yrkas, att propositionen måtte avslås.
Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering
av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å vilka semesterlagstiftningen
vilar.
Vid avgörandet av frågan, om behov föreligger för vissa kategorier arbetstagare
att erhålla en semester utöver den nu lagstadgade, bör i första hand
beaktas semesterns funktion att utgöra ett komplement till arbetarskyddet.
Vad till en början angår den föreslagna utvidgningen av ungdomens semesterrätt
synas semesterkommittén och föredragande statsrådet ha förebragt
starka skäl för att ungdomen ur nyss angivna synpunkt bär behov av
en utökad semester. Särskilt bör härvidlag bemärkas, att enligt vad kommittén
inhämtat det synes vara en allmänt utbredd uppfattning bland läkare,
som kunna antagas besitta speciell sakkunskap på förevarande område, att
dylikt behov föreligger för ungdomens del.
Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn
till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär lia behov av längre
semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering
av semesterns längd ur behovssynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter
att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning på
detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna undgås. Med
hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning synas dock de svårigheter
som kunna uppkomma icke böra tillerkännas avgörande betydelse.
Såsom av propositionen framgår bär från näringslivets håll mot en utsträckt
semesterrätt för vissa arbetstagare invänts, att härav skulle uppkomma
driftstekniska störningar och produktionsminskning. Liknande invändningar
framställas i motionen 1:310. önskvärdheten av längre semester tolde
arbetstagare som äro i behov därav får givetvis icke leda till ett åsidosättande
av tillbörlig hänsyn till produktionens intresse. Farhågorna för att
svårigheter skulle uppstå för näringslivet torde emellertid — liksom visat
sig vara fallet vid tidigare tillfällen då frågor förevarit örn ändring av semester-
eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas förmån — vara överdrivna.
Att vissa olägenheter kunna komma att uppstå till en början är naturligtvis
icke uteslutet. Det torde emellertid kunna antagas, att näringslivet
liksom vid tidigare liknande tillfällen snart kommer att anpassa sig efter de
nya förhållandena. En utökning av semesterns längd, då behov därav före
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
ligger ur hälsovårdssynpunkt, torde även såtillvida ligga i produktionens intresse
som en sådan utökning kan förväntas medföra större arbetsresultat
genom förbättrad fysisk och psykisk hälsa hos arbetarna.
Under beaktande av vad ovan anförts har utskottet funnit en avvägning
mellan intresset av en längre semester för vissa arbetstagare och hänsynen
till näringslivet böra leda till att de genom propositionen framlagda förslagen
i princip böra tillstyrkas.
Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelsema i förslagen. I den män
de icke beröras här nedan, har utskottet ej funnit anledning till erinran.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester.
Denna paragraf innehåller den grundläggande bestämmelsen örn utsträckt
semesterrätt för ungdom.
I motionerna I: 316 och II: k8k yrkas, att sjöfartsnäringen tills vidare måtte
undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Ett undantagande av viss näringsgren från den allmänna bestämmelsen
örn ungdomssemestern skulle stå i mindre god överensstämmelse med lagstiftningens
karaktär av skyddslagstiftning och skulle vara ägnat att skapa
misstämning bland de arbetstagare som beröras av undantaget. En minskad
benägenhet lias yngre arbetstagare att söka anställning inom ifrågavarande
näringsgren skulle även kunna befaras. Även örn för sjöfartens del få anses
föreligga speciella förhållanden av beskaffenhet att öva viss inverkan på
bedömandet av de anställdas semesterproblem, får likväl beaktas, att säregna
förhållanden som kunna ha dylik inverkan föreligga jämväl inom
andra näringsgrenar. Olägenheterna för sjöfartsnäringen av den förlängda semestern
torde också ha överdrivits i motionerna, särskilt som semesterproblemet
för en övervägande del av sjömännen blir endast en fråga om semesterersättning.
Tillräckligt bärande skäl för ett undantag just för sjöfolket
synas icke föreligga. Utskottet vill erinra örn att jämväl vid tillkomsten
av den första semesterlagen motionsvis framställdes yrkanden om undantag
för sjöfolket från lägerns tillämpning, varvid åberopades i viss mån liknande
skäl som andragits i de nu föreliggande motionerna. Nämnda yrkanden vunno
dock icke riksdagens bifall.
12 §.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse
skall semestern utgå i ett sammanhang, örn ej annat överenskommes mellan
parterna. I propositionen föreslås nu i fråga örn ungdomssemestern, att densamma
må förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv
dagar. I motionen II: 485 yrkas, att detta föreslagna stadgande måtte utgå
och att 12 § andra stycket följaktligen skall få följande lydelse: »Semestern
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
23
skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning
träffats med arbetstagaren.»
Av den i propositionen förebragta utredningen synes framgå, att det ur
medicinsk synpunkt icke lärer finnas något att invända mot en uppdelning
av den förlängda ungdomssemestern. Åtskilliga läkare, som tillfrågats härom
av semesterkommittén, ha uttryckt den uppfattningen, att värdet för ungdomen
av den längre semestern snarast skulle ökas, om huvuddelen av semestern
förlädes till sommaren och en mindre del till vintern eller vårvintern. Med
hänsyn härtill och då en uppdelning torde vara ägnad att minska de olägenheter
för näringslivet som må kunna föranledas av den förlängda ungdomssemestem,
finner utskottet ej skäl frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.
1 §•
Denna paragraf innehåller uppräkning av de arbetstagare som med hänsyn
till arbetets karaktär föreslås skola komma i åtnjutande av förlängd semester.
Under första punkten i den gjorda uppräkningen upptages arbete under
jord i gruva eller stenbrott. Motionerna 1:311 och II: 474. innehålla ett yrtande,
att paragrafen i denna del måtte erhålla följande lydelse: »1) arbete
under jord i gruva, stenbrott eller tunnel.»
Frågan, i vad mån tunnelarbetare böra erhålla rätt till förlängd semester,
har icke gjorts till föremål för närmare utredning av semesterkommittén. Under
remissbehandlingen av kommitténs förslag har i ett yttrande pa förekommen
anledning gjorts gällande, att skäl saknas för ett jämställande av tunnelarbetare
med gruvarbetare under jord, enär tunnelbyggen vore relativt
kortvariga och tunnelarbetarna förde ett betydligt rörligare liv än gruvarbetarna.
Även örn vad sålunda andragits icke kan tillmätas avgörande vikt, torde
det likväl icke kunna anses vara till fullo klarlagt, att behovet av längre
semester är särskilt framträdande för tunnelarbetarnas del. I detta sammanhang
bör framhållas, att såsom föredragande statsrådet anfört förnyade undersökningar
kunna giva vid handen, att ytterligare grupper av arbetstagare
än de i 1 § omförmälda med hänsyn till pressande eller hälsofarligt arbete
böra erhålla förlängd semester.
Enligt tredje punkten i 1 § skall förlängd semester tillkomma arbetstagare,
vilken utfört arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn
infallit mellan klockan 22 och klockan 6. Till denna punkt ansluta sig
flera motioner.
I motionen II: 485 yrkas sålunda, att 1 § i vad angår tredje punkten skall
erhålla följande lydelse: »3) arbete, förlagt så att minst tyra timmar av arbetstiden
för dygn infallit mellan klockan 21 och klockan fi.»
Enligt kommitténs förslag skulle nattarbete för afl berättiga till förlängd
semester vara förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infallit mellan
klockan 22 och klockan 5. I vissa remissyttranden har anmärkts, att denna
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
gränsdragning vore för snäv. Föredragande statsrådet har för sin del ansett
en fram flyttning av den senare tidpunkten nied en timme vara motiverad.
Utskottet finner Kungl. Maj:ts förslag i denna del väl avvägt och anser sig
förty icke böra tillstyrka motionärernas ändringsyrkande.
Motionerna 1:316 och II: 484 innehålla ett yrkande, att sjöfartsnäringen
tills vidare måtte undantagas jämväl från tillämpningsområdet för lagen örn
förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete. Ett sådant undantag torde uteslutande lia praktisk betydelse
såvitt angår nattarbetare. Mot en dylik särbestämmelse för sjöfolket kunna
delvis anföras samma skäl som åberopats mot ett sådant undantag beträffande
ungdomssemestem. Behovet ur hälsosynpunkt för nattarbetare att
komma i åtnjutande av förlängd semester torde icke vara mindre inom sjöfartsnäringen
än inom andra näringsgrenar, särskilt som nattarbete för sjöfolk
oftast är kombinerat med arbete i skift.
Motionen 11:483 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen, under förutsättning
av bifall till lagförslaget, ville i fråga om tredje punkten i 1 § meddela
en särskild undantagsbestämmelse för arbetstagare, vilka lia såsom uppgift
att utöva vakttjänst, som icke är förenad med utförande av andra än tillfälliga
och av omständigheterna påkallade arbetsprestationer. I sitt över
kommittéförslaget avgivna remissyttrande har jämväl svenska arbetsgivarföreningen
hävdat, att något behov av förlängd semester för nattvakter icke
förelåge. Föredragande statsrådet har emellertid icke ansett någon skillnad
böra göras mellan olika kategorier av nattarbetare.
Ej heller ha enligt utskottets mening bärande skäl förebragts för ett undantagande
av nattvakterna från den förlängda semestern. De olägenheter av
nattarbetet som hänföra sig till den onormala livsföringen, särskilt förläggningen
av sovtiden, framträda med samma styrka i fråga örn nattvakter som
beträffande andra nattarbetare. I jämförelse med flertalet övriga nattarbetare
torde också nattvaktens arbete avse en betydligt större del av natten. Utskottet
kan sålunda icke dela motionärernas uppfattning, att nattvaktsarbetet
är att anse som avsevärt lindrigare än annat nattarbete.
I 1 § nämnes vidare bland arbeten, som berättiga till förlängd semester,
under fjärde punkten, arbete däri arbetstagaren under minst fyra timmar
av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum samt under femte punkten
arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.
Motionerna I: 311 och II: 474 utmynna, såvitt nu är i fråga, i ett yrkande,
att femte punkten skall erhålla följande lydelse: »5) arbete, i vilket arbetstagaren
handskats med röntgen eller radium, däri inbegripet sysselsättning
i mörkrum vid röntgenanläggning.»
Yrkandet i motionerna får ses i samband med att enligt 2 § arbetstagare
som avses i femte punkten skola äga rätt till dubbelt så lång semester som
arbetstagare, avsedda under fjärde punkten.
Vad till en början angår motionärernas yrkande i vad det avser utbyte
av orden »utsatts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne»
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
25
mot »handskats med röntgen eller radium» har yrkandet i denna del motiverats
med att den i propositionen föreslagna formuleringen skulle föranleda
bevisningssvårigheter, då det gällde att konstatera om arbetstagaren blivit
utsatt för strålning. Det synes emellertid utskottet föga antagligt, att den
av motionärerna föreslagna ändringen skulle i någon nämnvärd grad minska
de bevisningssvårigheter som må kunna uppstå. Å andra sidan torde stadgandet
i dess av motionärerna föreslagna formulering medföra en viss inskränkning
av bestämmelsens tillämpningsområde så att örn nämnda ändringsförslag
antages, vissa arbetstagare som enligt propositionen skola erhålla
förlängd semester icke kunde komma i åtnjutande därav.
Beträffande motionärernas yrkande i övrigt har i motionerna anförts, att
enligt gällande avlöningsreglementen personalen vid karolinska sjukhusets
och serafimerlasarettets röntgen- och radiumavdelningar åtnjuter semester
med minst 42 dagar årligen, oavsett örn den arbetar i mörkrum med framkallning
av röntgenplåtar eller eljest inom avdelningarna samt att enligt gällande
kollektivavtal biträdespersonalen vid landstingens sjukvårdsanstalter
erhåller semester med 32 dagar årligen, om vederbörande övervägande tjänstgör
vid röntgen- eller radiologisk avdelning och härvid utsättes för röntgeneller
radiumbestrålning eller övervägande tjänstgör i mörkrum. Motionärerna
förmena, under hänvisning till dessa bestämmelser, att mörkrumspersonal
vid röntgenavdelning i den föreslagna lagen bör jämställas med arbetstagare
som utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne.
Att arbetstagare, som utsättas för röntgen- eller radiumstrålning, föreslås
skola komma i en särställning bland arbetstagare som skola erhålla förlängd
semester beror på att sådan strålning har djupgående inverkan på den mänskliga
organismen, vilka verkningar endast kunna elimineras genom frånvaro
från arbetet under väsentligt längre tid än den för flertalet övriga arbetstagare
behövliga semestertiden. Något liknande skäl torde icke kunna åberopas
för att sådan personal, som sysselsättes med mörkrum sarbete vid röntgenavdelning
men icke utsättes för strålning, skall erhålla semester utöver
den förlängda tid som enligt lagförslaget skall gälla för övriga arbetstagare
som arbeta i mörkrum. Givetvis skall personal, som arbetar i mörkrum vid
röntgenavdelning, därest arbetstagarna i fråga utsättas för strålning, hänföras
under femte punkten. Om arbetstagarna skola komma under fjärde eller
femte punkten får sålunda avgöras efter prövning av omständigheterna i
det särskilda fallet. — I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att den
föreslagna lagstiftningen icke blir tillämplig å sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gälla särskilda föreskrifter angående semester. Vidare vill utskottet
hiinvisa till det skydd för bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd,
varom stadgas i 10 § semesterlagen.
2 §.
Enligt 7 4} andra stycket i den allmänna semesterlagen får under vissa
omständigheter dag, då arbetstagaren under pågående anställning varit borta
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
från arbetet, vid beräkning av den tid som skall kvalificera för semester
jämställas med dag, å vilken arbete utförts. Denna privilegiering gäller bland
annat bortovaro på grund av semester. I 2 § förslaget till lag om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt ar
bete stadgas, att med avseende å semester, som utgår enligt lagen, bestämmelserna
i bland annat 7 § andra stycket i den allmänna semesterlagen skola
äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas, att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom till godo för erhållande avförhöjt
antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och efter semestern
utfört sådant arbete som berättigar honom till dylik förhöjning.
I motionen 11: J75 yrkas, att sådant tillgodoräknade skall få ske, därest
arbetstagaren omedelbart före eller efter semestern utfört arbete som nyss
nämnts, saint att 2 § i följd härav måtte erhålla följande lydelse:
2 §.
För varje kalendermånad---närmast högre antal dagar.
Med avseende å semester---motsvarande tillämpning. Därvid skall
iakttagas,
1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han
omedelbart före eller efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar
honom till dylik förhöjning, samt
2) att dag, varunder arbetstagaren--- — honom å sådan dag.
Såsom framgår av semesterkommitténs betänkande har kommittén beträffande
frågan om semestertids jämställande med tid varå arbete utförts
ansett det principiellt riktiga vara, att semestertiden bör räknas såsom kvalificerande,
därest arbetstagaren under tiden för semestern skulle ha varit sysselsatt
med arbete som omförmäles i 1 § av lagförslaget. Då det emellertid
ej sällan skulle kunna komma att bli föremål för tvist, huruvida så verkligen
skulle ha varit förhållandet, har en schematisk regel funnits vara önskvärd.
Jämväl enligt utskottets mening torde en sådan regel svårligen kunna undvaras,
och denna regel synes knappast kunna givas annan utformning än i
propositionen föreslagits. En bestämmelse, att det vore tillräckligt om arbetet
i fråga utförts före eller efter semestern, skulle strida mot nyssnämnda
principiella utgångspunkt och i vissa fall leda till mindre rimliga resultat.
Utskottet förutsätter, att villkoret att arbetstagare omedelbart före och efter
semestertid skall ha utfört arbete som berättigar honom till förhöjning av
semestern, icke kommer att i rättstillämpningen tolkas alltför snävt. Med
hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet icke böra tillstyrka
motionen.
4 §-
Enligt denna paragraf skall i fråga om semester enligt den föreslagna lagen,
utöver vad i lagen föreskrives, gälla vad som är stadgat i lagen örn semester.
Utan hinder av vad som i 12 § semesterlagen är föreskrivet örn att semestern
skall utgå i ett sammanhang, må dock semester enligt den föreslagna lagen
kunna förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
27
dagar. Förutsättning för uppdelning är dock, att arbetsrådet lämnat medgivande
därtill. Sådant medgivande må arbetsrådet lämna, om sammanhängande
semester skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift.
I motionen II: 485 yrkas, att semestern i regel icke skall få uppdelas ens
efter medgivande av arbetsrådet. Endast örn överenskommelse örn uppdelning
träffats mellan parterna eller om semestertiden överstiger aderton dagar
och rätten till sådan längre semester ej är grundad på avtal, bör uppdelning
få ske. Motionärerna hemställa förty, att 4 § måtte erhålla följande lydelse:
4 §•
Örn semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad
i lagen örn semester är stadgat. Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt
icke överenskommelse örn annan ordning träffas med arbetstagaren.
Överstiger semestertiden aderton dagar, och är ej rätten till sådan längre
semester grundad på avtal, är dock arbetsgivaren berättigad att förlägga semestern
till två skilda perioder, varav den ena skall utgöra minst aderton
dagar.
Semesterkommittén föreslog på denna punkt med hänsyn till näringslivets
intressen, att uppdelning av semestertiden liksom i fråga om ungdomssemestem
skulle kunna äga rum även utan medgivande av arbetsrådet. Föredragande
statsrådet bär emellertid gjort gällande, att en generell rätt för arbetsgivarna
att uppdela den semester, som grundade sig på den särskilda lagen,
icke vore för näringslivets vidkommande lika betydelsefull som rätten att
uppdela ungdomssemestern. Dessutom syntes en uppdelning av den semester
som utginge enligt nämnda lag för arbetstagarna själva i vissa fall avsevärt
minska värdet av semestern. Av nu anförda skäl förordade statsrådet, att bestämmelsen
om uppdelning skulle erhålla den för arbetstagarna fördelaktigare
utformning som föreslagits i propositionen.
Otvivelaktigt kunna fall förekomma, då arbetsgivaren i fråga om arbete
som avses i de fyra första punkterna av 1 § av driftstekniska skäl kan ha
stort behov att uppdela semestern. Viss möjlighet bör då finnas till uppdelning,
även om avtal därom icke träffats. Med hänsyn härtill och då den av
Kungl. Maj:t föreslagna dispensmöjligheten synes utgöra en lämplig lösning
av förevarande spörsmål, finner utskottet någon ändring av Kungl. Maj:ts
förslag i denna del icke böra vidtagas.
1 motionen I: 317 har till en början framhållits, att inom landet funnes
ett icke obetydligt antal kemiska tvättinrättningar, som bland annat sysslade
med rengöring av kläder. Antalet arbetare sysselsatta i denna industri uppgåves
utgöra omkring 2 400. Det arbete som dessa arbetare utförde vore i
hög grad hälsovådligt. Arbetare varom här vore fråga hade i icke obetydlig
utsträckning drabbats av en sjukdom, som härrörde från giftiga gaser och
tvättångor, varmed arbetarna konune i beröring under sitt arbete. Sjukdomen
yttrade sig i nervositet, sömnlöshet lii. m. Från läkarhåll gjordes gällande, att
endast ett botemedel mot denna sjukdom funnes, nämligen en längre tids
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
vistelse ute i frisk luft. Under åberopande av vad sålunda och i övrigt i motionen
anförts hemställer motionären, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning angående frågan, örn och i vilken utsträckning
arbetare, sysselsatta vid de i motionen åsyftade företagen, borde
innefattas i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.
Såsom föredragande statsrådet anfört och utskottet ovan framhållit är
det icke uteslutet, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen att
jämväl andra grupper av arbetstagare än de i 1 § angivna med hänsyn till
det pressande eller hälsofarliga arbete som de kunna anses utföra böra komma
i åtnjutande av förlängd semester. Vid sådana förnyade undersökningar
böra enligt utskottets mening även de i den nu behandlade motionen avsedda
arbetarnas arbetsförhållanden göras till föremål för närmare utredning. Någon
särskild framställning till Kungl. Majit angående det i motionen berörda
spörsmålet torde icke böra göras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionen 1:310 bifalla
propositionen nr 221 oförändrad;
B. att motionerna I: 311, I: 316, lii 474, lii 475 och lii 483
—485 måtte anses besvarade genom vad utskottet under A.
hemställt; samt
C. att motionen 1:317, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 juni 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Nils Elowsson,
Hallagård*, Uhlén och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Ryberg*, Nilson i Eskilstuna*, Hermansson, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Lundberg och Holmberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
29
Reservationer:
1) av herr Wistrand;
2) av herrar Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Andersson i Gisselås, vilka
anfört:
För närvarande pågå strävanden att genom samarbete staterna emellan
åstadkomma internationella föreskrifter på sjöfartens område, i vad det gäller
de ombordanställdas förmåner. Vid den pågående konferensen i Seattle
äro sålunda sjöfolkets anställningsförhållanden föremål för behandling. Resultatet
av denna konferens bör avvaktas, innan nya bestämmelser genomföras
beträffande anställningsförhållandena inom den svenska sjöfartsnäringen.
Därjämte är att märka, att, såsom framhållits av bland annat kommerskollegium
i dess över semesterkommitténs förslag avgivna remissyttrande,
den föreslagna lagstiftningen kommer att förorsaka betydande svårigheter
för sjöfartsnäringen. Särskilt är detta förhållandet med lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.
Bestämmelsen om förlängd semester för arbetstagare som utfört arbete
under fyra timmar mellan klockan 22 och klockan 6 kommer att beröra ett
stort antal arbetstagare. De säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen
ha icke beaktats vid förslagets utformning.
Vad ovan anförts giver vid handen, att sjöfolket bör undantagas från tilllämpningen
av lagen örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete.
Vi få sålunda hemställa, att 1 § i förslaget till lag örn förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete måtte
erhålla följande lydelse:
1 §•
Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, iskall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
Vad under 3) är stadgat skall dock icke gälla arbete ombord å fartyg.
3) av herrar Uhlén, Hermansson, Larsson i Östersund, Lundberg och
Holmberg, vilka ansett,
att utskottets uttalande beträffande 1 § i förslaget till lag örn förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
bort lia följande lydelse:
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Denna paragraf etc.---(lika med utskottet) — -— — förlängd se
mester.
Under första etc. — — — (lika med utskottet) — ---elier tunnel.»
Såsom motionärerna framhållit förhåller det sig så att sprängningar och
grävningar av tunnlar för trafikleder, vatten och avlopp m. m. utföras inom
städer, vid kraftverksanläggningar eller annorstädes, där byggnation av
större omfattning pågår. Med avseende på arbetets svårighetsgrad äro de arbetare,
som sysselsättas med sprängning, grävning, lastning o. d. vid sådana
arbeten, i allt väsentlig att jämföra med arbetare i gruva eller stenbrott under
jord. Arbetet pågår i många fall i flera år med samma arbetare och dessa
sysselsättas, sedan de vunnit yrkesvana, från det ena tunnelbygget till det
andra. Av nu anförda skäl föreslår utskottet den ändringen av 1 §, att arbetare
som arbeta vid byggande av tunnel i semesterhänseende likställas
med gruvarbetare under jord.
Enligt tredje etc. — ---(lika med utskottet)--- — flera motioner.
I motionen etc.---- (lika med utskottet)---klockan 6.»
Utskottet är i likhet med motionärerna av den uppfattningen, att den i propositionen
föreslagna gränsdragningen är något för snäv. Det synes därför,
såsom också landsorganisationen i Sverige framhållit i sitt över kommittéförslaget
avgivna remissyttrande, vara motiverat att såsom nattarbete
anse arbete som utföres mellan klockan 21 och klockan 6. Utskottet vill
därför tillstyrka motionen II: 485 i denna del.
Motionerna I: 316 etc.--—• — (lika med återstoden av utskottets yttrande
under 1 §)---10§ semesterlagen.
samt att utskottet med hänsyn till vad sålunda anförts bort tillstyrka
förslaget till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete med den ändringen, att 1 § erhåller följande
lydelse:
1 §•
Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört
1) arbete under jord i gruva, i stenbrott eller vid byggande av tunnel,
2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 21 och klockan 6,
4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.
Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
462375
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 10 i texten