Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945

1946-06-07 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1946 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni

1945 (nr 420) om semester, m. m., d e l s o c k i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 29 mans 1946 dagtecknad proposition, nr 221, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §•

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst

sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest

arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen

av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast

högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under —--sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn

annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,

och är rätten till sådan längre semester grundad på att arbetstagaren

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 37.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton år, må dock semestern förläggas

till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits skall, i vad avser semestertid utöver sex

dagar, icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande

binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,

såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton

år.

Semester för---svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal

eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av

arbetsinkomsten för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej

fyllt aderton år.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket

och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra punkten nya lagen är stadgat skall icke

tillämpas med avseende å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre

semester än tolv dagar.

2) Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

3

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

2 §•

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare

för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett

arbete, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som

omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar örn arbetet är sådant,

som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd

brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till

godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart

före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar honom

till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke

må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,

därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,

uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet

att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

4 §•

Örn semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad

i lagen om semester är stadgat. Utan hinder av vad i 12 § nämnda lag är

föreskrivet om att semestern skall utgå i ett sammanhang må dock, såframt

arbetsrådet så medgivit på grund av att sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags drift, semestern förläggas till två

skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan

ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 310 av herr Wistrand,

nr 311 av herr Strand,

nr 316 av herr Ericsson, Carl Eric,

nr 317 av herr Hage, ävensom

inom andra kammaren

nr 474 av herr Nilsson i Göteborg, likalydande med nr 311 i första kammaren,

nr 475 av herrar Karlsson i Grängesberg och Gavelin,

nr 483 av herr Henriksson,

nr 484 av herr Henriksson, likalydande med nr 316 i första kammaren,

samt

nr 485 av herrar Dahlgren och Jansson i örebro.

Motionärernas yrkanden återgivas i det följande.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

lagförslagen ävensom i fråga örn de skäl motionärerna andragit till

stöd för sina yrkanden får utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan hänvisa till propositionen och motionerna.

I ärendet har till utskottet inkommit en skriftlig framställning från Aktiebolaget

svensk nattvakt, Städernas vaktaktiebolag, Garanti- & nattvaktsaktiebolaget,

Malmö nattvakts garantiaktiebolag och Förenade svenska vakt

aktiebolag, vilken skrift är i huvudsak likalydande med motionen II: 483.

Inledning.

Sedan jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 30 juni 1942 särskilda

sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn

av 1938 års semesterlagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 17 mars

1944 åt de sakkunniga — vilka antagit benämningen 1942 års semesterkommitté

— att företaga en omprövning av frågan om differentiering av den

lagstadgade semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn

till deras semesterbehov. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t den 6 april 1945

åt kommittén att verkställa utredning av frågan örn utvidgning av ungdomens

semestertid och dess förläggande till den därför lämpligaste tidpunkten

samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag vartill utredningen

kunde föranleda. Till fullgörande av de sålunda erhållna uppdragen har

kommittén — som den 30 november 1944 avlämnade det betänkande angående

ändrad semesterlagstiftning, vilket ligger till grund för den under sistlidet

år genomförda nya semesterlagen — med skrivelse den 15 december

1945 överlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn längre semester

för vissa arbetstagare (statens offentl. utredn. 1945:59). Förslaget innebär

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

5

utsträckning av den lagstadgade semesterns längd dels för arbetstagare, vilka

utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten, och dels för ungdom

under aderton år.

över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, kommerskollegium — som

bifogat utlåtanden av samtliga handelskammare i riket utom Gotlands handelskammare

samt av fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges segelfartygsförening

u. p. a. och svenska sjöfolksförbundet — lantbruksstyrelsen, statskontoret,

riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, arbetsmarknadskommissionen,

skolöverstyrelsen, fritidsnämnden och försvarets

avtalsnämnd ävensom av svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

kooperationens förhandlingsorganisation, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening,

svenska lantarbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten,

Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,

landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningamas centralkommitté,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges läkarförbund.

I propositionen lämnas å s. 7—11 en redogörelse för huvuddragen av 1945

års semesterlagstiftning och tidigare behandling av frågan om differentiering

av semesterns längd. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse. Här torde

endast böra nämnas, att 1944 års riksdag på hemställan av utskottet i skrivelse

till Kungl. Majit anhöll, att 1942 års semesterkommitté erhölle uppdrag

att verkställa omprövning av frågan örn differentiering av den lagstadgade

semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras

semesterbehov.

Härutöver ha i skrivelse till Kungl. Majit eller till kommittén gjorts åtskilliga

framställningar om en differentiering av semestern. Bland annat lia

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds verkställande utskott och

Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt i skrivelse den 27 februari

1945 gjort framställning örn utvidgning av ungdomens semestertid och dess

förläggning till den därför lämpligaste tidpunkten. Flir de inkomna skrivelserna

och deras innehåll har närmare redogörelse lämnats i semesterkommitténs

betänkande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37-

Semesterkommitténs betänkande.

Till utredning av frågan om en differentiering av semestern efter behovssynpunkt

har kommittén föranstaltat om vissa undersökningar.

Genom medverkan av riksförsäkringsanstalten har kommittén från yrkesinspektörer

och andra tillsynsorgan inom arbetarskyddet införskaffat uppgifter

om vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbetsförhållanden enligt uppgiftslämnarnas

mening vore så pressande, att deras rekreationsbehov framstode

såsom avsevärt större än flertalet andra arbetstagargruppers. På grundval

av denna undersökning (yrkesinspektionens undersökning) har därefter

beträffande vissa arbetstagargrupper kommittén låtit undersöka, huruvida arbetets

pressande karaktär återspeglade sig i större sjuklighet för dessa grupper

än för andra arbetargrupper. Denna undersökning (sjuklighetsundersökningen)

omfattade bland andra gruvarbetare, sprängämnesarbetare, treskiftsarbetare,

typografer med nattarbete och sjuksköterskor. Vidare har kommittén

låtit medicine doktorn Axel Ahlmark, vilken såsom expert biträtt kommittén,

utföra en undersökning rörande arbetstagares rekreationsbehov ur

medicinska synpunkter. I denna undersökning (den medicinska undersökningen),

som avser både arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete och ungdomen, ingår en rundfråga till ett stort antal av landets

läkare — huvudsakligen tjänsteläkare — med begäran örn deras uttalanden

i vissa hithörande spörsmål. Slutligen har kommittén genom en rundfråga

till olika arbetsgivarorganisationer sökt vinna utredning örn de olägenheter

för näringslivet, som skulle kunna uppkomma vid en förlängd semester för

vissa grupper av arbetstagare, över de från arbetsgivarorganisationerna inkomna

svaren har kommittén inhämtat yttrande från motsvarande arbetstagarsammanslutningar.

Under erinran, att den semester av två veckors längd, som den gällande

semesterlagen tillförsäkrat arbetstagare med arbete hela året, utmätts efter

ett antaget allmänt minimibehov, har semesterkommittén förklarat, att de

undersökningar kommittén verkställt gåve vid handen, att arbetstagarna i

stor utsträckning hade behov av längre semester. Mot en generell höjning

av den lagstadgade semestern har kommittén emellertid

funnit starka betänkligheter av ekonomisk art möta. Dessa betänkligheter

syntes däremot icke kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga

örn förlängning av semestertiden sikte blott toges på ett begränsat antal grupper

av arbetstagare. Spörsmålet torde härmed närmast gälla, huruvida det

kunde anses lämpligt att i avbidan på den tidpunkt, då en allmän förbättring

av semesterförmånerna bleve möjlig, tillförsäkra vissa arbetstagargrupper

en mot deras verkliga rekreationsbehov bättre anpassad semester, medan

däremot övriga grupper trots att vissa av dem jämväl hade ett ökat semesterbehov

lämnades åsido. Den omständigheten, att samtliga arbetstagare icke

nu kunde beredas bättre semester förmåner, borde icke utgöra hinder mot

att sådana arbetstagare, vilkas semesterbehov uppenbarligen i avsevärd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

7

grad överstege flertalets behov av semester, i lag tillförsäkrades en förlängd

semester. Att en dylik begränsad differentiering av semesterns längd skulle

förrycka semesterlagens karaktär av minimilagstiftning syntes icke med fog

kunna göras gällande.

I fråga om de omständigheter kommittén funnit böra vara vägledande för

en differentiering av semestern ur behovssynpunkt har

kommittén anfört följande.

Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet

i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kroppens

funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis

inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet är,

desto större blir den trölthetsrest, som semestern avser att så vitt möjligt

borttaga.

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta med

i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga sig

mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller psykisk

trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss kroppsdel

eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas av

den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring

av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller ohälsa.

Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av arbetarskyddet

eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga

sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra vidtagas.

Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste självfallet

vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva eller

lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man blott

i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.

Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande skyddsanordningar

icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för att taga ett exempel,

anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen, att det försiggår

å instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta förhållande kan man

tydligen icke komma till rätta med genom några skyddsåtgärder. I fråga om

vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls

eller blott delvis förhindra skadliga verkningar av arbetsförhållandena; även

med användande av de mest moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade

trötthetssymtom eller kvarstå i organismen verkningar av giftiga eller eljest

farliga ämnen. Den radikala utvägen att förbjuda arbete, som genom sin

särskilt pressande eller hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis

tillgripas, enär andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir

utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen

att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. 1 de fall, dylika men

genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller

i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.

Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet

i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador över huvud

icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång lids avbrott i arbetet.

Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke lia någon verkan å de

sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre semester

kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening

skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren

till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott

i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig del, av

menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

Beträffande frågan vilka grupper av arbetstagare, som borde komma i

åtnjutande av förlängd semester, har kommittén ansett, att man tills vidare

borde begränsa sig till ett mindre antal av dessa grupper. Kommittén har

framhållit, att ju flera arbetstagargrupper som foges med, desto större bleve

gränsskiktet till de grupper som folie utanför, varjämte i motsvarande grad de

oundvikliga svårigheterna vid lagstiftningens tillämpning i praktiken ökades.

Olägenheterna för näringslivet bleve också större allt efter som antalet

grupper utökades.

Med denna utgångspunkt och med beaktande av de allmänna synpunkterna

har kommittén funnit följande arbetstagare böra tillförsäkras rätt till

förlängd minimisemester, nämligen arbetstagare som utföra 1) arbete under

jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete, 4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes

för röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. Kommittén

har till diskussion upptagit frågan örn beredande av längre semester även

för åtskilliga andra arbetstagargrupper — däribland jämväl treskiftsarbetare

— men på anförda skäl funnit dessa icke böra för närvarande medtagas vid

införandet av bestämmelser örn längre semester för vissa arbetstagare.

I fråga örn längden av den semester som borde tillförsäkras de av förslaget

omfattade arbetstagargruppema har kommittén för sin del funnit att

en förlängning av semestern till tre veckor i allmänhet borde ske. För arbetstagare,

som vore sysselsatta med radiologiskt arbete, syntes dock en

ännu längre semester vara motiverad. Den medicinska erfarenheten utvisade

nämligen, att den strålning, som dessa arbetstagare vore utsatta för, hade så

djupgående verkningar, att det mått av ledighet, som erfordrades för att

återställa organismen, måste sättas väsentligt högre än för de övriga grupperna.

En semester om sex veckor vore här påkallad.

I fråga örn behovet av en förlängd semester för ungdomen

har semesterkommittén anfört följande.

Ungdomen befinner sig i ett utvecklingsstadium, då kroppen ej nått full

styrka och mognad, vilket gör att ungdomen ej har samma motståndskraft

mot ansträngningarna i arbetet som vuxna arbetstagare utan lättare röner

inverkan av de skadliga momenten i arbetet. De unga ha ej heller samma

vana som vuxna vid ihållande arbete; de tröttna fortare och fordra oftare

vila och omväxling. Detta gäller dock icke undantagslöst. Det finnes unga

arbetstagare, som äro tidigt utvecklade och tåla arbetets påfrestningar lika

bra som vuxna, liksom det förekommer arbetsförhållanden av så lindrig

beskaffenhet, att de knappast kunna utöva någon skadlig verkan på ungdomen.

Allmänt sett torde det emellertid förhålla sig så, att ungdomen är

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

9

mera känslig och mottaglig för arbetets skadliga inflytelser än de äldre och

att ungdomen på grund härav har behov av längre tids årlig avkoppling frän

arbetet än de vuxna. Av betydelse i förevarande hänseende är också, att

övergången från skolan med dess långa ferier till förvärvslivet med dess korta

ledigheter icke göres alltför tvär. Den omställning av levnadsvanor, som

denna övergång medför, bör göras så mjuk som möjligt utan att åsidosätta

andra intressen och hänsyn. Ett annat skäl till längre semester för ungdomen

är att unga arbetstagare ej sällan vid sidan av sitt yrkesarbete bedriva

studier för sin utbildning och härigenom få större behov av rekreation. Av

sociala skäl kan det vidare vara motiverat, att ungdomar, som för sin försörjning

tidigt måste söka sig förvärvsarbete, i fråga om ledighet i icke alltför

hög grad försättas i sämre ställning än sådana av sina tidigare skolkamrater,

som äro i tillfälle att fortsätta sina studier. Åtskilliga omständigheter

tala sålunda bestämt för att unga arbetstagare böra beredas längre

semester än som för närvarande tillmätts för arbetstagare i allmänhet.

Kommittén har härefter anfört följande.

Liksom längre semester för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete är en utökad semester för ungdomen att betrakta som en

komplettering av arbetarskyddet. Gällande arbetarskyddslag innehåller i åtskilliga

avseenden skärpta bestämmelser för minderåriga (arbetstagare under

18 år). I lagen stadgas sålunda bland annat förbud mot att använda minderåriga

i vissa farliga arbeten och i nattarbete samt obligatorisk årlig läkarbesiktning

av minderåriga i viss sysselsättning. Även arbetstidslagstiftningen

tager ur skyddssynpunkt särskild hänsyn till ungdomen. Visserligen göres i

fråga om den ordinarie arbetstiden ingen skillnad mellan olika åldersgrupper,

men arbetsgivarens möjligheter att uttaga övertid äro inom de flesta yrkesområden

avsevärt mera begränsade i fråga om minderåriga än beträffande

vuxna arbetstagare.

Genom en effektivisering av arbetarskyddet skulle man säkerligen kunna

uppnå vissa resultat, när det gäller att genom förebyggande åtgärder förhindra,

att ungdomen ådrager sig ohälsa eller skada på grund av arbetsförhållandena.

De resultat, som därmed skulle vinnas, kunna dock icke bli

till fyllest. Däremot synes det icke uteslutet, att större verkan i förevarande

avseende skulle kunna nås genom en sänkning av den ordinarie arbetstiden

för ungdomen. Då ungdomen är sysselsatt inom de flesta näringsgrenarna,

skulle emellertid en åtgärd av detta slag med all sannolikhet komma

att för näringslivet medföra betydande svårigheter av driftsteknisk natur.

Härtill kommer att en begränsning av ungdomens arbetstid skulle bli oförmånlig

för ungdomen själv. En sänkning av arbetsinkomsten bleve ofrånkomlig,

och arbetsgivarna skulle bli obenägna alt använda ungdomlig arbetskraft.

Nämnas må, att enligt vad kommittén under hand inhämtat 1938

års arbetarskyddskommitté, som till behandling haft frågan örn en sänkning

av arbetstiden för minderåriga, icke anser sig böra förorda en sådan sänkning.

I detta läge ter sig en förlängning av ungdomens semester som en

rationell komplettering av andra åtgärder till ungdomens skyddande. Vad

som icke står att vinna genom skyddsåtgärder i arbetet och begränsning av

arbetstiden torde kunna ernås genom en förlängning av ungdomens semester.

Såsom förut framhållits är en dylik förlängning motiverad jämväl av skäl

som icke omedelbart sammanhänga med arbetsförhållandena. Någon fara

för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen skulle använda

yngre arbetskraft i minskad omfattning torde ej föreligga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Beträffande åldersgränsen för den förlängda ungdomssemestern har kommittén

anfört, att det uppenbarligen icke kunde sättas i fråga att låta gränsen

bli beroende av det individuella semesterbehovet utan att i stället en

enhetlig gräns måste sättas efter vad som genomsnittligt sett kunde anses

riktigt. Med ledning av svaren på den rundfråga till olika läkare som ingått

i den av kommittén föranstaltade medicinska undersökningen har kommittén

ansett ett ökat semesterbehov för ungdomen föreligga åtminstone till

dess 18-årsåldem uppnåtts.

I anslutning till resultatet av den medicinska undersökningen har kommittén

i fråga om längden av ungdomssemestern föreslagit att ungdomar

för arbete, som de utföra till dess de fyllt 16 år, skola erhålla rätt till en

årlig semester av fyra veckor samt för arbete, som de därefter utföra till dess

de fyllt 18 år, skola erhålla rätt till en årlig semester av tre veckor. Härmed

har kommittén jämväl velat tillgodose önskemålet att göra övergången från

skolarbetet till förvärvsarbetet så mjuk som möjlig.

De skäl som åberopats för en förlängd semester åt ungdom bär kommittén

funnit även tala för att ungdomarna i okontrollerat arbete erhålla rätt till

förhöjd semesterlön i motsvarande proportion.

I fråga om verkningarna för näringslivet av en förlängning

av semestertiden för vissa grupper av arbetstagare har kommittén sökt vinna

utredning genom den i det föregående omnämnda rundfrågan till olika arbetsgivarorganisationer.

Örn resultatet av denna undersökning — som avsett ett

stort antal arbetstagargrupper -— har kommittén anfört följande.

Av rundfrågan framgår, att utökad semester för de däri förtecknade arbetstagargrupperna

enligt arbetsgivarnas mening kommer att medföra ej obetydliga

svårigheter för näringslivet. Detta synes främst vara fallet, därest treskiftsarbetare

erhålla rätt till förlängd semester. Det har sålunda i fråga om

massaindustrien anförts, att en treveckorssemester för dessa arbetare skulle

medföra totalt driftsstopp under motsvarande tid. Från andra håll har påpekats,

att olägenheterna skulle bestå i driftsinställelse i de avdelningar, som

äro direkt berörda av den ifrågasatta utökningen av semestern, och driftsminskning

i övriga avdelningar under den utökade semestertiden. De ekonomiska

konsekvenserna av semesterförlängningen skulle bli av den storleksordning,

att företagens konkurrensförmåga avsevärt försämrades. I fråga om

andra arbetstagargrupper än treskiftsarbetare synas enligt svaren svårigheterna

för näringslivet med förlängd semester icke vara lika uttalade. -— I

åtskilliga fall har angivits, att det nuvarande läget på arbetsmarknaden förhindrar

insättandet av reserver, en åtgärd, sorn, om den stöde till buds,

skulle minska olägenheterna. Det påpekas från andra håll, att de arbetstagare,

varom här är fråga, ofta ha speciell utbildning och att därför särskilda

svårigheter föreligga att anskaffa kompetenta ersättare. — De flesta

arbetsgivarorganisationerna ha uppgivit, att en uppdelning av den utökade

semestern på olika årstider skulle medföra en minskning av olägenheterna.

Vissa organisationer göra dock gällande, att en uppdelning icke skulle få

sådan verkan.

Åtskilliga av de hörda arbetstagarorganisationerna vitsorda, att en differentiering

av semestern skulle medföra svårigheter av den art, som angivits

av arbetsgivarorganisationerna, men göra gällande, att olägenheterna över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

11

drivits samt att desamma genom åtgärder av olika slag i större eller mindre

omfattning kunna övervinnas. Svenska metallindustriarbetareförbundet finner

en differentiering av semestern vara möjlig att genomföra men uttalar

dock, att densamma -—- hur den än företages — kommer att ge anledning

lill missnöje och motsättningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förbundet

anser därför, att sådan differentiering, som kommittén ifrågasatt,

icke bör genomföras samt att förändring av semesterns längd i stället bör

ske på så sätt, att den lagstadgade semestern ökas för samtliga arbetstagare

från nuvarande 12 till 18 dagar.

Kommittén har på grundval härav ansett det otvivelaktigt att en utökad

semester för alla de grupper av arbetstagare, som framkommit vid kommitténs

undersökningar, skulle medföra betydande ekonomiska och tekniska

svårigheter för näringslivet. Örn emellertid räckvidden av den förlängda semestern

begränsades på sätt kommittén föreslagit och bestämmelserna erhölle

en utformning, som medgåve en smidig tillämpning, syntes de olägenheter

som kunde uppkomma för näringslivet icke behöva tillmätas avgörande

betydelse.

Beträffande verkningarna för näringslivet av en utökad ungdomssemester

har kommittén anfört följande.

Av arbetsgivarorganisationernas svar på rundfrågan framgår, att de olägenheter

för näringslivet, som en utökad semester för ungdomen skulle

medföra, i stort sett äro av samma natur som de, vilka ansetts skola

uppkomma vid införandet av längre semester för arbetstagare med särskdt

pressande eller hälsofarligt arbete. Från flera håll påpekas, att de unga ofta

ha sådan sysselsättning, att äldre arbetstagare äro direkt beroende av de

unga i sitt arbete. Längre semester för de unga arbetstagarna skulle därför

kunna verka störande på driften i sådana avdelningar, där båda kategorierna

av arbetstagare äro sysselsatta. I vissa fall skulle dylika störningar kunna leda

till stockningar i produktionen och fördyring av densamma. Av åtskilliga

arbetsgivarorganisationer framhålles, att svårigheterna skulle minska i avsevärd

grad, om ersättare funnes, som kunde rycka in under tiden för ungdomens

utökade semester. Med nuvarande läge på arbetsmarknaden vore

denna utväg emellertid i det närmaste stängd. Enligt de gjorda uttalandena

på denna punkt skulle det beträffande svårigheterna att få ersättare för arbetstagare

med förlängd semester föreligga en viss skillnad mellan å ena

sidan arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete och a

andra sidan unga arbetstagare. För förstnämnda arbetstagares dei vöre fragan

närmast av kvalitativ natur, i det dessa arbetstagare ej sällan vöre specialutbildade

och ur den synpunkten svårare att ersätta även vid en viss tillgång

på ledig arbetskraft. För ungdomens del däremot vore problemet att

anskaffa ersättare mera av kvantitativ natur, i det att det här gällde att anskaffa

ett relativt stort antal okvalificerade arbetstagare.

Det må framhållas, att svaren å rundfrågan i första hand äro avgivna under

den förutsättningen att ungdomen skulle intill 20 års ålder erhålla en semester

av fyra veckor, såsom regel sammanhängande och förlagd till sommartiden.

Skulle däremot åldersgränsen sättas till 18 år, semesterns längd bestämmas

till tre veckor och en uppdelning av densamma på olika årstider

medgivas, komme enligt vad som framgår av svaren olägenheterna för näringslivet

att minska i ej oväsentlig omfattning.

I yttrandena över svaren å rundfrågan vitsordas från arbelstagarhåll, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

utökad semester för ungdomen skulle medföra vissa svårigheter för näringslivet.

Det göres emellertid gällande av åtskilliga organisationer, att svårigheterna

av arbetsgivarna överdrivits. Det påpekas bland annat, att äldre arbetstagare

ej äro beroende av unga arbetstagare i så stor utsträckning som

arbetsgivarna påstått. Vidare antydes, att svårigheterna kunna minskas genom

vidtagande av lämpliga åtgärder.

För egen del har kommittén funnit det icke kunna förnekas, att en förlängning

av ungdomens semestertid skulle komma att för näringslivet medföra

olägenheter av driftsteknisk natur. Dessa olägenheter syntes i viss mån

vara likartade med dem som kunde uppkomma vid en förlängning av semestern

för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

Olägenheterna vid en förlängd ungdomssemester syntes dock i vissa avseenden

vara mindre. Unga arbetstagare vore sålunda — åtminstone vad beträffade

arbetstagare under 18 år — i ej oväsentlig utsträckning sysselsatta

med okomplicerat arbete, vars utförande kunde överlämnas åt andra utan

att dessa behövde ha särskild utbildning eller erfarenhet. Möjligheterna att

erhålla ersättare för unga arbetstagare vore med hänsyn härtill i allmänhet

större än när det gällde att ersätta äldre arbetstagare. Å andra sidan finge

förlängd semester för ungdomen i kvantitativt avseende relativt stor betydelse,

då antalet arbetstagare under 18 år torde uppgå till minst 100 000.

Att uppskatta de merkostnader för näringslivet, som kunde vållas av en

förlängd semester för ungdomen har kommittén icke ansett möjligt. Kostnadsökningen

för näringslivet liksom även arten och omfattningen av olägenheterna

för produktionen vore emellertid väsentligen beroende av åldersgränsen

för ungdomssemestern och längden av denna. Såsom kommittén

tänkt sig avgörandet härutinnan syntes nämnda kostnadsökning och olägenheter

icke kunna vara av sådan storleksordning, att man fördenskull borde

avstå från en förlängd semester för ungdomen.

Inom kommittén lia två ledamöter, herrar Elfström och Ödholm, förklarat

sig icke kunna ansluta sig till majoritetens förslag örn en differentiering av

semesterns längd samt fördenskull avstyrkt förslaget.

Beträffande frågan om en uppdelning av semestern har kommittén

i fråga om arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete

anfört följande.

När det gäller en semester, som går utöver det vanliga måttet av 12 dagar,

synes det kommittén, att kravet på att semestern skall utgå i ett sammanhang

icke gör sig lika starkt gällande som vid en semester om blott 12 dagar.

Ett stöd för denna mening kan även hämtas av den medicinska undersökningen.

Vidare måste det antagas, att i åtskilliga fall besvärligheter skulle

uppstå för arbetsgivarna, om de nödgades bereda vissa av sina arbetstagare

en sammanhängande ledighet, som sträcker sig utöver den vanliga semestertiden.

Kommittén har därför ansett, att i de fall, där semestern utgår med

mer än 12 dagar, arbetsgivaren bör äga rätt att uppdela semestern även utan

att överenskommelse därom träffats. För att syftet med semestern ej skall

förfelas bör dock viss begränsning göras i fråga örn sättet för semesterns uppdelning.

Sålunda torde semestern endast få uppdelas i två perioder, av vilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

13

den ena städse skall uppgå till minst 12 dagar. Under vardera av perioderna

måste semesterdagarna givetvis utläggas i en följd. Förslaget innebär alltså,

att arbetsgivare mot arbetstagarens vilja kan uppdela en semester örn

exempelvis 18 dagar i en period örn två veckor och en period om en vecka.

Detta kan synas mindre tillfredsställande beträffande gruvarbetare i övre

Norrland, vilka — för att bli i stånd att på bästa sätt utnyttja semestern -—

kunna vara i behov av att få denna sammanhängande. Kommittén anser sig

emellertid med fog kunna förvänta, att arbetsgivare icke skall begagna sig

av sin rätt enligt förslaget att uppdela arbetstagares semester i andra fall

än där så kan anses vara av driftsförhållandena oundgängligen påkallat eller

ock erforderligt för att så stor del som möjligt av arbetstagarna vid ett företag

skola kunna få åtminstone två veckors semester sommartid.

I fråga om den längre ungdomssemestem har kommittén i här förevarande

avseende anfört följande.

Att ungdomen framför andra åldersgrupper har behov av semester under

sommaren torde vara en allmänt gängse uppfattning. Denna uppfattning får

också stöd av svaren från läkarna. Kommittén har haft under övervägande,

huruvida icke av medicinska skäl skyldighet — eventuellt med möjlighet

till dispens — borde införas för arbetsgivarna att förlägga ungdomssemestem

eller åtminstone en del därav till sommaren. Med hänsyn till produktionens

intresse har kommittén dock ansett, att man borde avvakta verkan av rekommendationen

om semesterns förläggning till sommartid, innan ett dylikt

steg tages.

Frågan, huruvida ungdomens längre semester bör utgå i ett sammanhang

har icke direkt besvarats av läkarna. Åtskilliga av dessa ha emellertid ansett,

att värdet för ungdomen av en förlängd semester icke skulle minskas utan

snarare ökas, om huvuddelen av semestern förlädes till sommaren och en

mindre del därav till vintern eller vårvintern. Den eljest sammanhängande

arbetsperioden på omkring 11 månader skulle då på ett särskilt för den

växande individen lämpligt sätt bli uppdelad, och den rekreation, som kunde

inhämtas under vintern genom sport och idrott, hade minst samma värde

som sommarsemestern. Den förvärvsarbetande ungdomen har visserligen för

närvarande icke i någon större utsträckning möjlighet att använda en vintersemester

till sport å annan ort. Men då det ur medicinsk synpunkt icke synes

vara något att erinra mot en uppdelning av en längre semester för ungdomen

och då en sådan uppdelning är ägnad att väsentligt minska näringslivets olägenheter

av den längre semestern, föreslår kommittén, att en uppdelning av

ungdomssemestem skall få äga rum under samma villkor som föreslagits beträffande

den längre semestern för arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete. Delta innebär, alt en ungdomssemester örn mer än 12

dagar får även ulan överenskommelse uppdelas i två skilda perioder, av vilka

den ena skall uppgå till minst 12 dagar.

Vad som sålunda ansetts böra gälla örn rätt för ungdomen att få sin

semester i ett sammanhang finner kommittén böra lia avseende å ungdom i

värjo slag av verksamhet. Den särskilda begränsning i rätten att få semestern

i ett sammanhang, som gäller för arbetstagare i jordbruket och därmed likställda

näringsgrenar, anser kommittén således icke böra upprätthållas för

ungdomens del. Gränsen har därvid ansetts böra sättas till den tidpunkt, då

18-årsåldern uppnås. Don nu gällande begränsningen i rätten att få semestern

i ett sammanhang skulle således i fortsättningen endast avse arbetstagare,

som vid den lid, då semestern erhålles, lylli 18 år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Inom kommittén ha dess ledamöter Adamsson, Jansson och Sölvén på denna

punkt varit av skiljaktig mening samt ansett, att endast örn semestertiden

överstege aderton dagar och rätten till sådan längre semester ej vöre

grundad på avtal, arbetsgivaren skulle vara berättigad att förlägga semestern

till två skilda perioder, varav den ena dock skulle utgöra minst aderton

dagar.

I syfte att säkerställa att ungdomen vid tiden för semestern har medel att

bekosta en lämplig rekreation har semesterkommittén slutligen föreslagit bestämmelser

om skyldighet att insätta semesterersättning åt ungdom å särskilt

postgirokonto (semesterereättningskonto).

Yttrandena.

En differentiering av den lagstadgade semesterns längd i huvudsaklig överensstämmelse

med de av semesterkommittén angivna riktlinjerna tillstyrkes i

princip av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

statskontoret, riksförsåkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionens majoritet,

arbetsrådets majoritet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av

landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa förbundet

och kooperationens förhandlingsorganisation samt, såvitt angår den utökade

ungdomssemestern, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i princip ej ha något att

invända mot att semestertiden anpassas efter behovet, men håller före att det

lyckligaste vore, örn denna angelägenhet kunde ordnas på annat sätt än genom

partiella ändringar i semesterlagen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ej

haft något att erinra mot förslaget, i vad det avser längre semester för vissa

arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, men har uttryckt

starka betänkligheter inför förslaget om utökad semester för ungdom.

Under åberopande av principella betänkligheter avstyrkes förslaget i dess

helhet eller i allt väsentligt av kommerskollegium och samtliga i ärendet

hörda handelskamrar — med det undantag att Stockholms handelskammare

ej velat motsätta sig förslaget om förlängd semester för ungdom — samt av

fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges redareförening,

Sveriges segelfartygsförening, svenska lantarbetsgivareföreningen — i vars

yttrande Värmlands och västra Bergslagens skogarbetsgivareförening instämt

— och svenska trafikbilågares riksorganisation. Även länsstyrelsen i Jönköpings

län har anfört principiella betänkligheter mot förslaget.

I övriga yttranden ha i allmänhet några uttalanden av principiell innebörd

om förslaget i dess helhet icke gjorts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37-

15

I vissa av de yttranden, i vilka förslaget i princip tillstyrkes, har förklarats

att detta skett med tvekan. Socialstyrelsen har ansett, att man ur flera synpunkter

kunde hysa betänkligheter mot att semesterlagens karaktär av en

odifferentierad skyddslagstiftning ändrades. Därigenom lämnades fältet fritt

för yrkanden om förlängd semester från yrkesgrupper, vilka förmenade att

rekreationsbehovet för dem vore minst lika stort som för de kategorier lagstiftningen

omfattade. Med varje gruppindelning följde vissa svårigheter att

avgränsa de olika grupperna. En gruppindelning hade vidare den konsekvensen,

att alla arbetstagare som tillhörde samma kategori behandlades

lika, oberoende av örn de betingelser, under vilka arbetet utfördes, varierade.

Med hänsyn till vanskligheten att åstadkomma en tillfredsställande och

rättvis gränsdragning mellan olika arbetstagargrupper har länsstyrelsen i

Stockholms län ansett, att det lyckligaste vore, om angelägenheten av att

bereda dem som arbeta under fysiskt eller psykiskt pressande förhållanden

den möjlighet till vila och rekreation, varav de vore i behov, kunde ordnas

på annat sätt än genom partiella ändringar i semesterlagen. Statskontoret synes

omfatta en liknande mening; bland annat har ämbetsverket anmärkt,

att en utredning av frågan huruvida efter tillkomsten av 1938 års semesterlag

försök gjorts från arbetarhåll att få till stånd överenskommelser med

arbetsgivarparten om bättre semesterförmåner skulle ha varit av stort värde

vid bedömandet huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder vore behövliga för

att tillförsäkra arbetstagare med särskilt pressande och ohälsosamt arbete semester

utöver minimimåttet.

Föredragande statsrådet.

Föredraganden, statsrådet Mossberg, har i fråga örn grunddragen i förslagen

anfört:

»Frågan örn en differentiering av semesterns längd efter skilda arbetstagargruppers

olika rekreationsbehov var föremål för övervägande redan i

samband med tillkomsten av 1938 års semesterlag. Spörsmålet gällde då

närmast i vad mån möjlighet fanns att över hela linjen genomföra en dylik

differentiering. De praktiska svårigheterna att åstadkomma en sådan differentiering

ledde till att 1938 års lag utformades som en odifferentierad

minimilagstiftning. Därvid förutsattes, att i den mån för särskilda grupper

av arbetstagare förelåge ett större behov av semester än lagen medgav, frågan

skulle lösas genom överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.

Någon tvekan synes sålunda icke ha rått därom, att arbetstagare

funnes, som hade ett behov av längre semester än den i lagen fastslagna

minimisemestern. Vid sådant förhållande torde det, såsom också semesterkommittén

utlalat, icke kunna anses stå i sirid med semesterlagens innebörd,

att sådana arbetstagare, vilkas behov av semester avsevärt överstiger

det lagstadgade minimibehovet, erhåller förlängd semester.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

En differentiering av semesterns längd efter beliovssynpunkt har semesterkommittén

funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.

Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma

sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids

avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester

har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt

eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till huds eller lämpligen

kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.

Jag är således ense med kommittén därom att, i den mån det genom medverkan

av arbetarskyddet eller genom ändring av arbetsförhållandena är

möjligt att förebygga skadliga verkningar av arbetet, sådana åtgärder i första

hand böra vidtagas. Varken den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen

eller den reviderade lagstiftning på detta område, som kan bliva resultatet

av 1938 års arbetarskyddskommittés arbete, torde emellertid kunna i allo

avhjälpa de olägenheter, som i en del fall medföra ett ökat semesterbehov.

Såsom semesterkommittén framhållit förhåller det sig otvivelaktigt så, att i

vissa fall arbetet i sig självt medför en sådan påfrestning, att det åstadkommer

en nedsättning av kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes

av de dagligen och veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Den trötthetsrest

som kvarstår kräver i dessa fall en längre semester än två veckor för

att arbetarens rekreationsbehov skall bliva behörigen tillgodosett.

Det är givet, att vid en differentiering av semesterns längd efter de nu

angivna linjerna betydande svårigheter möta att verkställa en gränsdragning,

som åstadkommer full rättvisa olika arbetstagargrupper emellan. Såsom

framhållits i yttrandena torde man knappast kunna undvika, att vissa arbetstagare,

som icke bli delaktiga av rätten till förlängd semester, komma

att anse sig missgynnade. Svårigheten att verkställa differentieringen är

dock enligt min mening icke av den storleksordning, att man fördenskull

bör avstå från att förlänga semestern för sådana arbetare som på grund av

pressande eller hälsofarligt arbete äro i särskilt behov av utökad ledighet.

Vad angår ungdomens semesterbehov har i åtskilliga yttranden ifrågasatts,

huruvida det för ungdomen förelåge behov av en längre semester än

två veckor. Att så är fallet synes mig dock uppenbart. Såsom kommittén

anfört torde ungdomen i regel ej ha samma motståndskraft mot ansträngningarna

i arbetet som vuxna arbetstagare och därför lättare påverkas av de

skadliga momenten i arbetet. Jämväl i övrigt finner jag de skäl kommittén

anfört för en längre ungdomssemester vara bärande. Jag vill särskilt understryka,

att övergången från skollivet med dess ofta återkommande raster,

långa ferier och omväxling i arbetet till förvärvsarbetet med dess längre arbetsperioder

och mera monotona och ensidiga arbete medför en omställning

av levnadsvanorna, vars ogynnsamma verkningar böra i görligaste mån motverkas.

En längre semester för ungdomen än två veckor synes mig med

hänsyn till det anförda vara väl motiverad. Till stöd härför kan ytterligare

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

17

åberopas, att vid kommitténs undersökningar icke mindre än 517 av 746

tillfrågade läkare ansett att ungdom i förvärvsarbete vore i behov av längre

semester än den för närvarande lagstadgade. Av 23 tillfrågade förste provinsialläkare

— dessa läkare kunna antagas ha särskilt god inblick i frågor

rörande minderårigas användning i förvärvsarbete — hyses nämnda åsikt

av 21.

De skäl som i enlighet med det anförda kunna åberopas för en förlängd

ungdomssemester äga i första hand tillämplighet i fråga om industriellt och

därmed jämförligt arbete. I andra fall, exempelvis beträffande jordbruksoch

skogsarbete, äro skälen i vissa avseenden icke lika starka, men i det

väsentliga torde de tala för att även ungdomen i dessa näringsgrenar erhåller

längre semester än de vuxna arbetstagarna. Vad i yttrandena anförts

i motsatt riktning har alltså icke föranlett mig att i detta hänseende intaga

annan ståndpunkt än kommittén.

Från näringslivets håll har mot en differentiering av semesterns längd

främst åberopats, att härav skulle kunna uppkomma driftstekniska störningar

av olika slag samt att en produktionsminskning måste bliva följden

av ett genomförande av längre semester för vissa arbetstagargrupper. I detta

hänseende har bland annat anförts, att olika arbetstagargrupper i stor utsträckning

äro beroende av varandra i arbetet, så att en längre semester för

vissa grupper måste leda till en omläggning av arbetsförhållandena. Inom

vissa branscher skulle den förlängda semestern till och med kunna befaras

leda till ett nedläggande av driften i dess helhet under semestertiden.

De sålunda åberopade olägenheterna av en förlängd semester för vissa

arbetstagare måste givetvis beaktas i nuvarande läge, då det är angeläget

att uppehålla en hög produktionsnivå. Emellertid är jag av den uppfattningen,

att de svårigheter för näringslivet, som en utökning av semesterns

längd för vissa arbetargrupper kan medföra, i viss mån överdrivits från arbetsgivarhåll.

Kommittén har såtillvida beaktat näringslivets önskemål, att

kommittén föreslagit en möjlighet att uppdela den förlängda semestern på två

perioder. Vid de undersökningar kommittén verkställt lia åtskilliga arbetsgivarorganisationer

vitsordat, att en dylik uppdelning skulle i icke ringa mån

förminska de olägenheter och kostnader som en differentiering av semesterns

längd kunde väntas medföra. Särskilt synes en uppdelning av den längre semestern

kunna vara betydelsefull för näringslivet när det gäller de ungdomliga

arbetstagarna. Dessa utgöra nämligen numerärt sett en mycket betydande

grupp, varjämte de återfinnas på så gott som alla arbetsområden.

Jag vill fördenskull av hänsyn till näringslivets intressen förorda att en

dylik uppdelning av den förlängda semestern medgives såvitt angår ungdomen.

Från medicinsk synpunkt synes någon erinran icke vara att göra

mot en dylik uppdelning; av utredningen framgår, att det till och med kan

vara en fördel, att ungdomen beredes tillfälle att exempelvis under vintern

erhålla en veckas semester, medan sommarsemestern begränsas till två veckor.

De övriga arbetstagargrupper, varom bär är fråga, äro så begränsade

och deras arbetsuppgifter av den art, att en generell rätt för arbetsgivaren

Mildrig till riksdagens protokoll 194G. 9 samt. 2 aud. Nr 37. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

att uppdela semestern ur nu ifrågakommande synpunkter icke synes vara lika

betydelsefull. För arbetstagarna själva torde däremot i vissa fall ■— exempelvis

i fråga om gruvarbetare i Norrland —- en uppdelning av semestern avsevärt

minska värdet av densamma. Med avseende å dessa arbetstagargrupper

vill jag fördenskull ansluta mig till de ledamöter inom kommittén, som ansett

att den förlängda semestern bör utgå i ett sammanhang. I enlighet med ett

uttalande av nämnda ledamöter föreslår jag emellertid, att arbetsrådet skall

äga att, då särskilda driftstekniska skäl föranleda därtill, medgiva att i visst

företag den längre semestern må uppdelas i två perioder, av vilka den ena

utgör minst tolv dagar.

I likhet med kommittén har jag funnit reglerna om ungdomssemestems

uppdelning böra omfatta även ungdomliga arbetstagare inom jordbruket och

närstående näringsgrenar, vilka vid tiden för semesterns början ej fyllt

aderton år.

I fråga om semesterns längd för arbetstagare med särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete har jag ej funnit anledning till erinran mot vad kommittén

föreslagit. Vad angår ungdomssemestern är jag likaledes ense med

kommittén därom, att åldersgränsen för den förlängda semestern bör sättas

vid 18 år. Beträffande längden av ungdomssemestern synes mig däremot till

undvikande av onödig komplicering av semesterrätten en enhetlig semester

av tre veckors längd böra fastställas för all ungdom under 18 år. Det övervägande

antalet unga personer i vårt land torde inträda i förvärvsarbetet så

pass sent, att rätten till ytterligare förlängd semester före 16 års ålder icke

spelar någon mera avsevärd roll. Enligt vad jag under hand erfarit torde

1938 års arbetarskyddskommitté komma att framlägga förslag att ungdom

under 15 års ålder i princip icke får sysselsättas i industriellt arbete. Med

hänsyn härtill synes behovet att ytterligare differentiera semesterns längd

för ungdomen efter olika åldersgrupper icke vara särskilt framträdande.

Därest ändamålet med den längre semestern skall vinnas är det givetvis

ett önskemål, att arbetstagaren vid tiden för semestern också har sådana

ekonomiska resurser att han kan utnyttja semestern för rekreation. I syfte

att tillgodose detta önskemål har semesterkommittén föreslagit, att beträffande

arbetstagare, som ej fyllt 20 år, semesterersättning skall insättas å särskilt

semesterersättningskonto. Motsvarande förslag beträffande semesterersättning

i allmänhet var föremål för övervägande i samband med tillkomsten

av den nya semesterlagen men vann då ej statsmakternas gillande. I de

avgivna yttrandena har förslaget örn införandet av dylika bestämmelser enbart

för ungdomen rönt ringa anslutning. Även örn starkare skäl tala för

systemets genomförande då fråga är om ungdomliga arbetstagare synes mig

med hänsyn till vad sålunda förekommit kommitténs förslag på denna punkt

icke nu böra genomföras.»

Beträffande 1 § i förslaget till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete har föredragande

statsrådet anfört:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

19

»Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för

vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta

utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,

att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt

arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka

förlängd semester nu föreslås. Kommittén har under sitt utredningsarbete

ägnat särskild uppmärksamhet åt skiftarbetarna. De skäl kommittén anfört

för att icke för närvarande föreslå längre semester för denna arbetstagargrupp

kan jag godtaga, då det är min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskyddskommitté

slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning,

upptaga frågan om verkställande av utredning rörande skiftarbetarnas

arbetsförhållanden och de möjligheter som kunna föreligga att avhjälpa de

olägenheter skiftarbetet i fysiskt och psykiskt hänseende ger upphov till. Såsom

semesterkommittén antytt torde resultatet av en dylik utredning böra avvaktas,

innan slutlig ståndpunkt tages till frågan om en förlängd semester

för skiftarbetare.

Jämväl i övrigt kan jag i allt väsentligt godtaga den av semesterkommittén

föreslagna gränsdragningen. Beträffande vissa arbetstagargrupper, för vilka

kommittén endast med tvekan underlåtit att föreslå förlängd semester, hyser

jag i likhet med kommittén den uppfattningen, att det föreliggande materialet

icke till fullo klarlagt i vad mån en längre semester är påkallad. För den

händelse det beträffande dessa liksom vissa andra arbetstagargrupper framdeles

skulle ådagaläggas, att behov av förlängd semester föreligger — medverkan

till undersökningar härom borde kunna påräknas från såväl arbetsgivar-

som arbetarson — synes en lösning i många fall kunna åstadkommas

avtalsvägen.

I fråga örn de grupper av arbetstagare kommittén funnit redan nu böra

genom ändrad lagstiftning tillerkännas en förlängd minimisemester, synes

mig någon tvekan icke råda örn att gruvarbetare under jord

böra omfattas av lagstiftningen. Gentemot resultatet av de undersökningar

kommittén verkställt torde de invändningar rörande semesterbehovet för

dessa arbetstagare som gjorts i vissa yttranden icke kunna tillmätas någon

avgörande vikt.

Vad åter angår gruvarbetare ovan jord i Norrbottens

1 ä n äga otvivelaktigt de erinringar som anförts i yttrandena en viss tyngd.

Det torde icke kunna bestridas, att vad kommittén anfört till stöd för att

denna arbetstagargrupp skulle lia ett avsevärt större behov av semester än

flertalet andra arbetstagargrupper icke obetingat gäller med avseende å alla

arbetstagare inom gruppen. De svåra klimatiska förhållandena för dem, vilka

arbeta i det fria, kunna uppenbarligen icke åberopas i fråga om dem, vilkas

arbete är förlagt inomhus i sovrings- och anrikningsverk eller i verkstäder.

Å andra sidan är det tydligt, att klimatförhållandena kunna vara lika besvärande

för vissa andra arbetstagargrupper. Beträffande dessa senare saknas

emellertid för närvarande närmare utredning örn semesterbehovet, varför

frågan om en ulökad semester för dem icke synes böra lösas i detta samman
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

hang. Då därjämte praktiska skäl synas tala för att någon differentiering

inom gruppen ovanjordsarbetare icke göres, har jag, om än med viss tvekan,

funnit mig böra godtaga kommitténs förslag på denna punkt.

I fråga örn nattarbetare har svenska arbetsgivareföreningen ansett

de av kommittén gjorda undersökningarna ofullständiga och olägenheterna av

nattarbetet ej vara tillräckligt utredda. Även i andra yttranden har beträffande

särskilda grupper av nattarbetare ifrågasatts, huruvida ett verkligt

behov förelåge av förlängd semester. Den av kommittén verkställda medicinska

undersökningen ger dock vid handen såväl att en högre sjuklighet

torde föreligga hos åtminstone vissa nattarbetare som att arbetet till sin

natur är sådant, att särskilda skadeverkningar därav kunna befaras. Med

hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka en förlängd semester för nattarbetare.

Såsom nattarbete skall enligt kommitténs förslag anses arbete, förlagt så

att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla mellan klockan 22 och

klockan 5. Denna gränsdragning torde, såsom landsorganisationen påpekat,

vara något för snäv. I vart fall torde den tid på morgonen, varom här är

fråga, böra framflyttas till klockan 6. Jag vill alltså förorda, att såsom nattarbete

skall anses arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infalla

mellan klockan 22 och klockan 6.

I ett yttrande har ifrågasatts, att nattarbete icke skulle medföra förlängd

semester i den mån det utfördes såsom skiftarbete. Därest emellertid skiften

skulle vara så anordnade, att arbetstagaren måste arbeta nattetid i den utsträckning

som eljest skulle berättiga honom till förlängd semester, torde

den omständigheten att arbetet utförts såsom skiftarbete icke böra medföra

att andra regler skola tillämpas än de för annat nattarbete föreskrivna.

Vad slutligen angår mörkrumsarbetare och arbetare, vilka

i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktiva ämnen, har jag icke något att invända mot kommitténs

förslag. I fråga om sistnämnda grupp torde, såsom svenska landstingsförbundet

erinrat, viss hänsyn böra tagas till omfattningen av det hälsovådliga

arbetet. Kommittén har härutinnan anfört, att det städse borde

förutsättas att arbetstagaren hade sådan befattning med röntgenapparat

eller med radioaktivt ämne, att fara för inverkan vore för handen. Vad

kommittén sålunda anfört bör enligt min mening läggas till grund för

tolkningen av lagstiftningen på denna punkt.»

Beträffande detaljmoliveringen i övrigt till lagförslagen får utskottet hänvisa

till propositionen.

Lagrådet har i anledning av de till lagrådet remitterade förslagen framställt

en anmärkning av formell art, vilken anmärkning beaktats vid propositionens

avlåtande till riksdagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

21

Utskottet.

Enligt det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring

i semesterlagen skola arbetstagare som ej uppnått 18 år förvärva rätt till

tre veckors semester årligen. Förslaget till lag örn förlängd semester för vissa

arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete innebär en utsträckning

av den årliga semestern för vissa gruvarbetare, nattarbetare och

mörkrumsarbetare till tre veckor samt för arbetare sysselsatta med radiologiskt

arbete till sex veckor.

I motionen 1: 310 yrkas, att propositionen måtte avslås.

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering

av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å vilka semesterlagstiftningen

vilar.

Vid avgörandet av frågan, om behov föreligger för vissa kategorier arbetstagare

att erhålla en semester utöver den nu lagstadgade, bör i första hand

beaktas semesterns funktion att utgöra ett komplement till arbetarskyddet.

Vad till en början angår den föreslagna utvidgningen av ungdomens semesterrätt

synas semesterkommittén och föredragande statsrådet ha förebragt

starka skäl för att ungdomen ur nyss angivna synpunkt bär behov av

en utökad semester. Särskilt bör härvidlag bemärkas, att enligt vad kommittén

inhämtat det synes vara en allmänt utbredd uppfattning bland läkare,

som kunna antagas besitta speciell sakkunskap på förevarande område, att

dylikt behov föreligger för ungdomens del.

Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn

till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär lia behov av längre

semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering

av semesterns längd ur behovssynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter

att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning på

detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna undgås. Med

hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning synas dock de svårigheter

som kunna uppkomma icke böra tillerkännas avgörande betydelse.

Såsom av propositionen framgår bär från näringslivets håll mot en utsträckt

semesterrätt för vissa arbetstagare invänts, att härav skulle uppkomma

driftstekniska störningar och produktionsminskning. Liknande invändningar

framställas i motionen 1:310. önskvärdheten av längre semester tolde

arbetstagare som äro i behov därav får givetvis icke leda till ett åsidosättande

av tillbörlig hänsyn till produktionens intresse. Farhågorna för att

svårigheter skulle uppstå för näringslivet torde emellertid — liksom visat

sig vara fallet vid tidigare tillfällen då frågor förevarit örn ändring av semester-

eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas förmån — vara överdrivna.

Att vissa olägenheter kunna komma att uppstå till en början är naturligtvis

icke uteslutet. Det torde emellertid kunna antagas, att näringslivet

liksom vid tidigare liknande tillfällen snart kommer att anpassa sig efter de

nya förhållandena. En utökning av semesterns längd, då behov därav före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

ligger ur hälsovårdssynpunkt, torde även såtillvida ligga i produktionens intresse

som en sådan utökning kan förväntas medföra större arbetsresultat

genom förbättrad fysisk och psykisk hälsa hos arbetarna.

Under beaktande av vad ovan anförts har utskottet funnit en avvägning

mellan intresset av en längre semester för vissa arbetstagare och hänsynen

till näringslivet böra leda till att de genom propositionen framlagda förslagen

i princip böra tillstyrkas.

Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelsema i förslagen. I den män

de icke beröras här nedan, har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Denna paragraf innehåller den grundläggande bestämmelsen örn utsträckt

semesterrätt för ungdom.

I motionerna I: 316 och II: k8k yrkas, att sjöfartsnäringen tills vidare måtte

undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Ett undantagande av viss näringsgren från den allmänna bestämmelsen

örn ungdomssemestern skulle stå i mindre god överensstämmelse med lagstiftningens

karaktär av skyddslagstiftning och skulle vara ägnat att skapa

misstämning bland de arbetstagare som beröras av undantaget. En minskad

benägenhet lias yngre arbetstagare att söka anställning inom ifrågavarande

näringsgren skulle även kunna befaras. Även örn för sjöfartens del få anses

föreligga speciella förhållanden av beskaffenhet att öva viss inverkan på

bedömandet av de anställdas semesterproblem, får likväl beaktas, att säregna

förhållanden som kunna ha dylik inverkan föreligga jämväl inom

andra näringsgrenar. Olägenheterna för sjöfartsnäringen av den förlängda semestern

torde också ha överdrivits i motionerna, särskilt som semesterproblemet

för en övervägande del av sjömännen blir endast en fråga om semesterersättning.

Tillräckligt bärande skäl för ett undantag just för sjöfolket

synas icke föreligga. Utskottet vill erinra örn att jämväl vid tillkomsten

av den första semesterlagen motionsvis framställdes yrkanden om undantag

för sjöfolket från lägerns tillämpning, varvid åberopades i viss mån liknande

skäl som andragits i de nu föreliggande motionerna. Nämnda yrkanden vunno

dock icke riksdagens bifall.

12 §.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse

skall semestern utgå i ett sammanhang, örn ej annat överenskommes mellan

parterna. I propositionen föreslås nu i fråga örn ungdomssemestern, att densamma

må förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv

dagar. I motionen II: 485 yrkas, att detta föreslagna stadgande måtte utgå

och att 12 § andra stycket följaktligen skall få följande lydelse: »Semestern

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

23

skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning

träffats med arbetstagaren.»

Av den i propositionen förebragta utredningen synes framgå, att det ur

medicinsk synpunkt icke lärer finnas något att invända mot en uppdelning

av den förlängda ungdomssemestern. Åtskilliga läkare, som tillfrågats härom

av semesterkommittén, ha uttryckt den uppfattningen, att värdet för ungdomen

av den längre semestern snarast skulle ökas, om huvuddelen av semestern

förlädes till sommaren och en mindre del till vintern eller vårvintern. Med

hänsyn härtill och då en uppdelning torde vara ägnad att minska de olägenheter

för näringslivet som må kunna föranledas av den förlängda ungdomssemestem,

finner utskottet ej skäl frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete.

1 §•

Denna paragraf innehåller uppräkning av de arbetstagare som med hänsyn

till arbetets karaktär föreslås skola komma i åtnjutande av förlängd semester.

Under första punkten i den gjorda uppräkningen upptages arbete under

jord i gruva eller stenbrott. Motionerna 1:311 och II: 474. innehålla ett yrtande,

att paragrafen i denna del måtte erhålla följande lydelse: »1) arbete

under jord i gruva, stenbrott eller tunnel.»

Frågan, i vad mån tunnelarbetare böra erhålla rätt till förlängd semester,

har icke gjorts till föremål för närmare utredning av semesterkommittén. Under

remissbehandlingen av kommitténs förslag har i ett yttrande pa förekommen

anledning gjorts gällande, att skäl saknas för ett jämställande av tunnelarbetare

med gruvarbetare under jord, enär tunnelbyggen vore relativt

kortvariga och tunnelarbetarna förde ett betydligt rörligare liv än gruvarbetarna.

Även örn vad sålunda andragits icke kan tillmätas avgörande vikt, torde

det likväl icke kunna anses vara till fullo klarlagt, att behovet av längre

semester är särskilt framträdande för tunnelarbetarnas del. I detta sammanhang

bör framhållas, att såsom föredragande statsrådet anfört förnyade undersökningar

kunna giva vid handen, att ytterligare grupper av arbetstagare

än de i 1 § omförmälda med hänsyn till pressande eller hälsofarligt arbete

böra erhålla förlängd semester.

Enligt tredje punkten i 1 § skall förlängd semester tillkomma arbetstagare,

vilken utfört arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn

infallit mellan klockan 22 och klockan 6. Till denna punkt ansluta sig

flera motioner.

I motionen II: 485 yrkas sålunda, att 1 § i vad angår tredje punkten skall

erhålla följande lydelse: »3) arbete, förlagt så att minst tyra timmar av arbetstiden

för dygn infallit mellan klockan 21 och klockan fi.»

Enligt kommitténs förslag skulle nattarbete för afl berättiga till förlängd

semester vara förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infallit mellan

klockan 22 och klockan 5. I vissa remissyttranden har anmärkts, att denna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

gränsdragning vore för snäv. Föredragande statsrådet har för sin del ansett

en fram flyttning av den senare tidpunkten nied en timme vara motiverad.

Utskottet finner Kungl. Maj:ts förslag i denna del väl avvägt och anser sig

förty icke böra tillstyrka motionärernas ändringsyrkande.

Motionerna 1:316 och II: 484 innehålla ett yrkande, att sjöfartsnäringen

tills vidare måtte undantagas jämväl från tillämpningsområdet för lagen örn

förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete. Ett sådant undantag torde uteslutande lia praktisk betydelse

såvitt angår nattarbetare. Mot en dylik särbestämmelse för sjöfolket kunna

delvis anföras samma skäl som åberopats mot ett sådant undantag beträffande

ungdomssemestem. Behovet ur hälsosynpunkt för nattarbetare att

komma i åtnjutande av förlängd semester torde icke vara mindre inom sjöfartsnäringen

än inom andra näringsgrenar, särskilt som nattarbete för sjöfolk

oftast är kombinerat med arbete i skift.

Motionen 11:483 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen, under förutsättning

av bifall till lagförslaget, ville i fråga om tredje punkten i 1 § meddela

en särskild undantagsbestämmelse för arbetstagare, vilka lia såsom uppgift

att utöva vakttjänst, som icke är förenad med utförande av andra än tillfälliga

och av omständigheterna påkallade arbetsprestationer. I sitt över

kommittéförslaget avgivna remissyttrande har jämväl svenska arbetsgivarföreningen

hävdat, att något behov av förlängd semester för nattvakter icke

förelåge. Föredragande statsrådet har emellertid icke ansett någon skillnad

böra göras mellan olika kategorier av nattarbetare.

Ej heller ha enligt utskottets mening bärande skäl förebragts för ett undantagande

av nattvakterna från den förlängda semestern. De olägenheter av

nattarbetet som hänföra sig till den onormala livsföringen, särskilt förläggningen

av sovtiden, framträda med samma styrka i fråga örn nattvakter som

beträffande andra nattarbetare. I jämförelse med flertalet övriga nattarbetare

torde också nattvaktens arbete avse en betydligt större del av natten. Utskottet

kan sålunda icke dela motionärernas uppfattning, att nattvaktsarbetet

är att anse som avsevärt lindrigare än annat nattarbete.

I 1 § nämnes vidare bland arbeten, som berättiga till förlängd semester,

under fjärde punkten, arbete däri arbetstagaren under minst fyra timmar

av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum samt under femte punkten

arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne.

Motionerna I: 311 och II: 474 utmynna, såvitt nu är i fråga, i ett yrkande,

att femte punkten skall erhålla följande lydelse: »5) arbete, i vilket arbetstagaren

handskats med röntgen eller radium, däri inbegripet sysselsättning

i mörkrum vid röntgenanläggning.»

Yrkandet i motionerna får ses i samband med att enligt 2 § arbetstagare

som avses i femte punkten skola äga rätt till dubbelt så lång semester som

arbetstagare, avsedda under fjärde punkten.

Vad till en början angår motionärernas yrkande i vad det avser utbyte

av orden »utsatts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

25

mot »handskats med röntgen eller radium» har yrkandet i denna del motiverats

med att den i propositionen föreslagna formuleringen skulle föranleda

bevisningssvårigheter, då det gällde att konstatera om arbetstagaren blivit

utsatt för strålning. Det synes emellertid utskottet föga antagligt, att den

av motionärerna föreslagna ändringen skulle i någon nämnvärd grad minska

de bevisningssvårigheter som må kunna uppstå. Å andra sidan torde stadgandet

i dess av motionärerna föreslagna formulering medföra en viss inskränkning

av bestämmelsens tillämpningsområde så att örn nämnda ändringsförslag

antages, vissa arbetstagare som enligt propositionen skola erhålla

förlängd semester icke kunde komma i åtnjutande därav.

Beträffande motionärernas yrkande i övrigt har i motionerna anförts, att

enligt gällande avlöningsreglementen personalen vid karolinska sjukhusets

och serafimerlasarettets röntgen- och radiumavdelningar åtnjuter semester

med minst 42 dagar årligen, oavsett örn den arbetar i mörkrum med framkallning

av röntgenplåtar eller eljest inom avdelningarna samt att enligt gällande

kollektivavtal biträdespersonalen vid landstingens sjukvårdsanstalter

erhåller semester med 32 dagar årligen, om vederbörande övervägande tjänstgör

vid röntgen- eller radiologisk avdelning och härvid utsättes för röntgeneller

radiumbestrålning eller övervägande tjänstgör i mörkrum. Motionärerna

förmena, under hänvisning till dessa bestämmelser, att mörkrumspersonal

vid röntgenavdelning i den föreslagna lagen bör jämställas med arbetstagare

som utsättes för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt

ämne.

Att arbetstagare, som utsättas för röntgen- eller radiumstrålning, föreslås

skola komma i en särställning bland arbetstagare som skola erhålla förlängd

semester beror på att sådan strålning har djupgående inverkan på den mänskliga

organismen, vilka verkningar endast kunna elimineras genom frånvaro

från arbetet under väsentligt längre tid än den för flertalet övriga arbetstagare

behövliga semestertiden. Något liknande skäl torde icke kunna åberopas

för att sådan personal, som sysselsättes med mörkrum sarbete vid röntgenavdelning

men icke utsättes för strålning, skall erhålla semester utöver

den förlängda tid som enligt lagförslaget skall gälla för övriga arbetstagare

som arbeta i mörkrum. Givetvis skall personal, som arbetar i mörkrum vid

röntgenavdelning, därest arbetstagarna i fråga utsättas för strålning, hänföras

under femte punkten. Om arbetstagarna skola komma under fjärde eller

femte punkten får sålunda avgöras efter prövning av omständigheterna i

det särskilda fallet. — I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att den

föreslagna lagstiftningen icke blir tillämplig å sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gälla särskilda föreskrifter angående semester. Vidare vill utskottet

hiinvisa till det skydd för bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd,

varom stadgas i 10 § semesterlagen.

2 §.

Enligt 7 4} andra stycket i den allmänna semesterlagen får under vissa

omständigheter dag, då arbetstagaren under pågående anställning varit borta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

från arbetet, vid beräkning av den tid som skall kvalificera för semester

jämställas med dag, å vilken arbete utförts. Denna privilegiering gäller bland

annat bortovaro på grund av semester. I 2 § förslaget till lag om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt ar

bete stadgas, att med avseende å semester, som utgår enligt lagen, bestämmelserna

i bland annat 7 § andra stycket i den allmänna semesterlagen skola

äga motsvarande tillämpning. Därvid skall iakttagas, att dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester, må räknas honom till godo för erhållande avförhöjt

antal semesterdagar endast därest han omedelbart före och efter semestern

utfört sådant arbete som berättigar honom till dylik förhöjning.

I motionen 11: J75 yrkas, att sådant tillgodoräknade skall få ske, därest

arbetstagaren omedelbart före eller efter semestern utfört arbete som nyss

nämnts, saint att 2 § i följd härav måtte erhålla följande lydelse:

2 §.

För varje kalendermånad---närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester---motsvarande tillämpning. Därvid skall

iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han

omedelbart före eller efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar

honom till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren--- — honom å sådan dag.

Såsom framgår av semesterkommitténs betänkande har kommittén beträffande

frågan om semestertids jämställande med tid varå arbete utförts

ansett det principiellt riktiga vara, att semestertiden bör räknas såsom kvalificerande,

därest arbetstagaren under tiden för semestern skulle ha varit sysselsatt

med arbete som omförmäles i 1 § av lagförslaget. Då det emellertid

ej sällan skulle kunna komma att bli föremål för tvist, huruvida så verkligen

skulle ha varit förhållandet, har en schematisk regel funnits vara önskvärd.

Jämväl enligt utskottets mening torde en sådan regel svårligen kunna undvaras,

och denna regel synes knappast kunna givas annan utformning än i

propositionen föreslagits. En bestämmelse, att det vore tillräckligt om arbetet

i fråga utförts före eller efter semestern, skulle strida mot nyssnämnda

principiella utgångspunkt och i vissa fall leda till mindre rimliga resultat.

Utskottet förutsätter, att villkoret att arbetstagare omedelbart före och efter

semestertid skall ha utfört arbete som berättigar honom till förhöjning av

semestern, icke kommer att i rättstillämpningen tolkas alltför snävt. Med

hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet icke böra tillstyrka

motionen.

4 §-

Enligt denna paragraf skall i fråga om semester enligt den föreslagna lagen,

utöver vad i lagen föreskrives, gälla vad som är stadgat i lagen örn semester.

Utan hinder av vad som i 12 § semesterlagen är föreskrivet örn att semestern

skall utgå i ett sammanhang, må dock semester enligt den föreslagna lagen

kunna förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

27

dagar. Förutsättning för uppdelning är dock, att arbetsrådet lämnat medgivande

därtill. Sådant medgivande må arbetsrådet lämna, om sammanhängande

semester skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift.

I motionen II: 485 yrkas, att semestern i regel icke skall få uppdelas ens

efter medgivande av arbetsrådet. Endast örn överenskommelse örn uppdelning

träffats mellan parterna eller om semestertiden överstiger aderton dagar

och rätten till sådan längre semester ej är grundad på avtal, bör uppdelning

få ske. Motionärerna hemställa förty, att 4 § måtte erhålla följande lydelse:

4 §•

Örn semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad

i lagen örn semester är stadgat. Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt

icke överenskommelse örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Överstiger semestertiden aderton dagar, och är ej rätten till sådan längre

semester grundad på avtal, är dock arbetsgivaren berättigad att förlägga semestern

till två skilda perioder, varav den ena skall utgöra minst aderton

dagar.

Semesterkommittén föreslog på denna punkt med hänsyn till näringslivets

intressen, att uppdelning av semestertiden liksom i fråga om ungdomssemestem

skulle kunna äga rum även utan medgivande av arbetsrådet. Föredragande

statsrådet bär emellertid gjort gällande, att en generell rätt för arbetsgivarna

att uppdela den semester, som grundade sig på den särskilda lagen,

icke vore för näringslivets vidkommande lika betydelsefull som rätten att

uppdela ungdomssemestern. Dessutom syntes en uppdelning av den semester

som utginge enligt nämnda lag för arbetstagarna själva i vissa fall avsevärt

minska värdet av semestern. Av nu anförda skäl förordade statsrådet, att bestämmelsen

om uppdelning skulle erhålla den för arbetstagarna fördelaktigare

utformning som föreslagits i propositionen.

Otvivelaktigt kunna fall förekomma, då arbetsgivaren i fråga om arbete

som avses i de fyra första punkterna av 1 § av driftstekniska skäl kan ha

stort behov att uppdela semestern. Viss möjlighet bör då finnas till uppdelning,

även om avtal därom icke träffats. Med hänsyn härtill och då den av

Kungl. Maj:t föreslagna dispensmöjligheten synes utgöra en lämplig lösning

av förevarande spörsmål, finner utskottet någon ändring av Kungl. Maj:ts

förslag i denna del icke böra vidtagas.

1 motionen I: 317 har till en början framhållits, att inom landet funnes

ett icke obetydligt antal kemiska tvättinrättningar, som bland annat sysslade

med rengöring av kläder. Antalet arbetare sysselsatta i denna industri uppgåves

utgöra omkring 2 400. Det arbete som dessa arbetare utförde vore i

hög grad hälsovådligt. Arbetare varom här vore fråga hade i icke obetydlig

utsträckning drabbats av en sjukdom, som härrörde från giftiga gaser och

tvättångor, varmed arbetarna konune i beröring under sitt arbete. Sjukdomen

yttrade sig i nervositet, sömnlöshet lii. m. Från läkarhåll gjordes gällande, att

endast ett botemedel mot denna sjukdom funnes, nämligen en längre tids

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

vistelse ute i frisk luft. Under åberopande av vad sålunda och i övrigt i motionen

anförts hemställer motionären, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning angående frågan, örn och i vilken utsträckning

arbetare, sysselsatta vid de i motionen åsyftade företagen, borde

innefattas i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete.

Såsom föredragande statsrådet anfört och utskottet ovan framhållit är

det icke uteslutet, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen att

jämväl andra grupper av arbetstagare än de i 1 § angivna med hänsyn till

det pressande eller hälsofarliga arbete som de kunna anses utföra böra komma

i åtnjutande av förlängd semester. Vid sådana förnyade undersökningar

böra enligt utskottets mening även de i den nu behandlade motionen avsedda

arbetarnas arbetsförhållanden göras till föremål för närmare utredning. Någon

särskild framställning till Kungl. Majit angående det i motionen berörda

spörsmålet torde icke böra göras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionen 1:310 bifalla

propositionen nr 221 oförändrad;

B. att motionerna I: 311, I: 316, lii 474, lii 475 och lii 483

—485 måtte anses besvarade genom vad utskottet under A.

hemställt; samt

C. att motionen 1:317, i den mån den icke besvarats genom

vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 juni 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Nils Elowsson,

Hallagård*, Uhlén och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg*, Nilson i Eskilstuna*, Hermansson, fru Johansson,

herrar Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Lundberg och Holmberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

29

Reservationer:

1) av herr Wistrand;

2) av herrar Carl Eric Ericsson, Holmbäck och Andersson i Gisselås, vilka

anfört:

För närvarande pågå strävanden att genom samarbete staterna emellan

åstadkomma internationella föreskrifter på sjöfartens område, i vad det gäller

de ombordanställdas förmåner. Vid den pågående konferensen i Seattle

äro sålunda sjöfolkets anställningsförhållanden föremål för behandling. Resultatet

av denna konferens bör avvaktas, innan nya bestämmelser genomföras

beträffande anställningsförhållandena inom den svenska sjöfartsnäringen.

Därjämte är att märka, att, såsom framhållits av bland annat kommerskollegium

i dess över semesterkommitténs förslag avgivna remissyttrande,

den föreslagna lagstiftningen kommer att förorsaka betydande svårigheter

för sjöfartsnäringen. Särskilt är detta förhållandet med lagen om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

Bestämmelsen om förlängd semester för arbetstagare som utfört arbete

under fyra timmar mellan klockan 22 och klockan 6 kommer att beröra ett

stort antal arbetstagare. De säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen

ha icke beaktats vid förslagets utformning.

Vad ovan anförts giver vid handen, att sjöfolket bör undantagas från tilllämpningen

av lagen örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete.

Vi få sålunda hemställa, att 1 § i förslaget till lag örn förlängd semester

för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete måtte

erhålla följande lydelse:

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, iskall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

Vad under 3) är stadgat skall dock icke gälla arbete ombord å fartyg.

3) av herrar Uhlén, Hermansson, Larsson i Östersund, Lundberg och

Holmberg, vilka ansett,

att utskottets uttalande beträffande 1 § i förslaget till lag örn förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete

bort lia följande lydelse:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Denna paragraf etc.---(lika med utskottet) — -— — förlängd se
mester.

Under första etc. — — — (lika med utskottet) — ---elier tunnel.»

Såsom motionärerna framhållit förhåller det sig så att sprängningar och

grävningar av tunnlar för trafikleder, vatten och avlopp m. m. utföras inom

städer, vid kraftverksanläggningar eller annorstädes, där byggnation av

större omfattning pågår. Med avseende på arbetets svårighetsgrad äro de arbetare,

som sysselsättas med sprängning, grävning, lastning o. d. vid sådana

arbeten, i allt väsentlig att jämföra med arbetare i gruva eller stenbrott under

jord. Arbetet pågår i många fall i flera år med samma arbetare och dessa

sysselsättas, sedan de vunnit yrkesvana, från det ena tunnelbygget till det

andra. Av nu anförda skäl föreslår utskottet den ändringen av 1 §, att arbetare

som arbeta vid byggande av tunnel i semesterhänseende likställas

med gruvarbetare under jord.

Enligt tredje etc. — ---(lika med utskottet)--- — flera motioner.

I motionen etc.---- (lika med utskottet)---klockan 6.»

Utskottet är i likhet med motionärerna av den uppfattningen, att den i propositionen

föreslagna gränsdragningen är något för snäv. Det synes därför,

såsom också landsorganisationen i Sverige framhållit i sitt över kommittéförslaget

avgivna remissyttrande, vara motiverat att såsom nattarbete

anse arbete som utföres mellan klockan 21 och klockan 6. Utskottet vill

därför tillstyrka motionen II: 485 i denna del.

Motionerna I: 316 etc.--—• — (lika med återstoden av utskottets yttrande

under 1 §)---10§ semesterlagen.

samt att utskottet med hänsyn till vad sålunda anförts bort tillstyrka

förslaget till lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt

pressande eller hälsofarligt arbete med den ändringen, att 1 § erhåller följande

lydelse:

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen örn semester, skall i den omfattning

som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,

därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva, i stenbrott eller vid byggande av tunnel,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 21 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för

dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning

från radioaktivt ämne.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462375

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 10 i texten