Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av t § lagen om behandling av alkoholister.

1946-06-12 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:40, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av t § lagen om behandling av alkoholister.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av

t § lagen om behandling av alkoholister.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

135, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Osterman och von

Friesen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t göra framställning

om förslag till sådan ändring av 1 § lagen om behandling av alkoholister

att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl

möjliggöres.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands

län, varjämte nykterhetsnämndernas riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över motionen.

De inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

I 1 § lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister (alkoholistlag)

angivas förutsättningarna för att ingripande enligt lagen skall kunna ske.

Däri stadgas sålunda, att om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och

han i följd därav finnes

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot

sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

skola i enlighet med vad i lagen är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Så skall jämväl ske örn någon,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna

åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri eller för ett kringflackande

liv. De åtgärder som i första hand kunna ifrågakomma gentemot

alkoholmissbrukare äro hjälpåtgärder, vilka skola vidtagas av nykterhetsnämnd.

Åtgärderna angivas i 3 kap. alkoholistlagen, örn någon som är

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 40.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Amira lagutskottets utlåtande nr AO.

hemfallen åt alkoholmissbruk icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras

till ett nyktert och ordentligt liv eller eljest uppenbarligen utsikt saknas

att utan tvång återföra honom därtill, kan länsstyrelsen enligt 4 kap. förordna

att han intages å allmän alkoholistanstalt.

Motionärerna lia till en början framhållit, att alkoholistlagen framförallt

tager sikte på de sociala följderna av alkoholmissbruket. Efter en redogörelse

för de i 1 § i lagen uppställda förutsättningarna för vidtagande av

åtgärder enligt lagen anföra motionärerna vidare:

E. n. stå i hela landet under nykterhetsnämndernas övervakning uppskattningsvis

20 000 personer, och på alkoholistanstalt voro 31/12 1945 inskrivna

2 039 stycken. Dessa siffror innefatta emellertid sannolikt ej alla

de fall, där ett inskridande enligt alkoholistlagen skulle vara motiverat,

bl. a. av den orsaken, att viss, samtliga läkare åvilande anmälningsskyldighet

beträffande alkoholister av olika skäl ej skrupulöst fullgöres.

Man är å andra sidan berättigad att antaga, att antalet fall, där alkoholmissbrukets

medicinska skadeverkningar göra sig gällande, är lika stort

som antalet av de fall, som föranleda ingripande enligt alkoholistlagen.

Härför talar en samlad läkarerfarenhet. Ur denna synpunkt har man främst

att räkna med en avsevärt nedsatt arbetsförmåga och sådana kroppsliga

och psykiska sjukdomstillstånd, som nödvändiggöra vård på sjukvårdsanstalt

(dier medföra behov av längre eller kortare tids läkarvård med nödtvungen

frånvaro från arbetsanställningen. Någon exakt statistik över sålunda

förlorade arbetsdagar kan dock ej utan omständliga utredningar

åstadkommas. Den diagnos, varunder dylika fäll behandlas, lämnar f. ö.

ofta intet besked örn den till grund för sjukdomstillståndet liggande verkliga

orsaken.

Den nuvarande alkoholistlagstiftningen har utan tvivel medverkat till

omhändertagande av många farliga och asociala alkoholmissbrukare. Att

likväl icke ens på detta begränsade område allt är väl beställt visa de återkommande

misshandelsbrotten oell andra brott, begångna av notoriska

alkoholmissbrukare. Förutom för en effektivisering av redan bestående författningars

tillämpning synes tiden numera mogen för en utvidgning av

indikationsområdet för samhällsingripandet till att omfatta även alkoholmissbrukets

medicinska skadeverkningar. En viss tveksamhet beträffande

en eventuell skärpning av alkoholistlagstiftningen, som härleder sig ur en

principiell obenägenhet att stifta lagar på ett område, där uppenbarligen

individuella levnadsvanor spela en stor roll och bedömandet av gränsen

mellan bruk oell missbruk i det enskilda fället blir en medicinsk angelägenhet,

är förklarlig och berättigad. 1 detta sammanhang må likväl hänvisas

till att samhället på ett annat medicinskt område sett sig nödsakat att rigoröst

begränsa den enskildes rörelsefrihet, nämligen då det gäller åtgärder

mot spridande av de veneriska sjukdomarna. Visserligen är ändamålet här

först och främst att hindra spridande av dessa sjukdomar, men det torde å

andra sidan nied fog kunna påstås, att alkoholmissbruket ur familjelivets

synpunkt verkar minst lika förödande på livslyckan som följderna av de

veneriska åkommorna. På grund av de psykiska förändringar, som förorsakas

av ett kroniskt alkoholmissbruk, inses dessa konsekvenser dock mera

sällan av alkoholisten själv.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

3

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 november 1944 tillkallade

chefen för finansdepartementet sakkunniga för utredning rörande nykterhetslagstiftningens

framtida innehåll och utformning, 1944 års nykterhetskommitté.

Vid 1944 års riksdag hemställdes i motionerna 1:107 och 11:241, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning

av alkoholistvårdsproblemen.

Första kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i sitt utlåtande nr 3 i

anledning av motionen I: 107:

I motionen har framhållits behovet av en förbättring utav alkoholistvården

i landet. Av den i ärendet förebragta utredningen har också på ett

övertygande sätt bestyrkts, att förhållandena på detta område icke äro

tillfredsställande. Sålunda torde alkoholistvården bliva lidande på att det

för närvarande i stor omfattning saknas möjligheter att bereda alkoholisterna

sådan specialvård, som är betingad av den särskilt ur medicinsk

synpunkt förefintliga artskillnaden mellan olika fall. Överhuvud taget

synas de medicinska synpunkterna på alkoholistvården icke vunnit tillräckligt

beaktande. En brist är även att — såsom socialstyrelsen påpekat

— någon undervisning i alkoholistvård icke ingår i läkarutbildningen. Med

hänsyn till vikten ur vårdsynpunkt av att de innersta orsakerna till alkoholismen

klarläggas och då denna fråga icke torde vara av vetenskapen till

fullo löst, får utskottet vidare understryka betydelsen av att den vetenskapliga

forskningen på området lämnas tillfälle att genom nya rön öka

insikten om hithörande problem.

Då alkoholistvården sålunda obestridligen måste anses vara i behov av

en förbättring, får utskottet tillstyrka en utredning i ämnet, därvid här ovan

angivna synpunkter torde vinna beaktande. Särskilt torde böra övervägas

inrättandet av en sådan specialanstalt för alkoholister, som av motionärerna

och socialstyrelsen ifrågasatts, med uppgift icke blott att bereda vård åt

vissa slag av alkoholister utan även att vara en diagnostisk central för hela

alkoholistanstaltsvärden jämte en central för vetenskaplig forskning och

klinisk undervisning i fråga om alkoholsjukdomarna. Tilläggas må, att utskottet

icke förbisett, att stora kostnader kunna komma att bliva förenade

med en omläggning av alkoholistvården i enlighet med vad här ovan ifrågasatts.

Därest en förbättring av denna vård kan komma till stånd och örn

till nyttigt arbete i samhällets tjänst kunna räddas människor, som eljest

skulle ligga samhället eller anhöriga till last, synes emellertid det allmänna

icke böra undandraga sig de härmed förenade utgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning snarast möjligt av alkoholistvårdsproblemen.

I sitt utlåtande, nr 6, i anledning av motionen II: 241 anförde andra kammarens

andra tillfälliga utskott:

Utskottet instämmer i de i motionen framförda synpunkterna, som av de

hörda myndigheterna bestyrkts. Det bör enligt utskottets mening kunna

avsevärt förbättra alkoholistvården, örn orsakerna lill alkoholismen bättre

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Vt skottet.

klarläggas såväl i allmänhet som i det enskilda fallet. Ävenså synes en

genomförd differentiering av klientelet kunna leda till bättre och mera

lämpad vård. En utredning synes därför utskottet motiverad. På denna bör

då även ankomma att överväga i vilken utsträckning centralisering bör

förekomma och i vad mån läkarutbildningen bör förbättras. Utskottet får

alltså hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om utredning snarast möjligt

av alkoholistvårdsproblemen.

Berörda utlåtanden godkändes av respektive kamrar, varefter riksdagsskrivelse

i ärendet avläts den 13 maj 1944, nr 246. Ärendet är beroende

på Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom motionärerna framhålla tager alkoholistlagen i dess nuvarande

utformning framför allt sikte på de sociala följderna av alkoholmissbruk.

För ingripande enligt lagen får sålunda anses krävas, att missbruket i

något av de i lagen angivna hänseendena medfört fara eller allvarlig olägenhet

för samhället. Den omständigheten, att missbruket medfört rent

personliga skadeverkningar för missbrukaren själv, kan däremot i och för

sig icke åberopas till stöd för ett ingripande.

Utan tvivel skulle det emellertid ur skilda synpunkter vara synnerligen

värdefullt, om åtgärder enligt alkoholistlagen skulle kunna vidtagas även i

de fall, då alkoholmissbruket endast medfört medicinska skadeverkningar.

Förutom att fördelar med hänsyn till missbrukarens eget bästa härigenom

skulle vinnas får, såsom socialstyrelsen framhållit i sitt över motionen

avgivna remissyttrande, beaktas, att en lagändring i förenämnda syfte

skulle möjliggöra, att ingripande i många fall skulle kunna ske innan svårare

sociala följdverkningar av alkoholmissbruket uppstått.

Möjligheten till ingripande mot alkoholmissbrukare av medicinska skäl

skulle, för de fall då omhändertagande bleve erforderligt, ställa betydligt

större krav på alkoholistvården än för närvarande. Nämnda förhållande

bär också beaktats av motionärerna, då de i motionen II: 223 hemställt,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande inrättande

av ett för medicinsk vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens

område avsett sjukhus.

Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter komma att uppstå vid lösningen

av frågan om den föreslagna utvidgningen av alkoholistlagen. Säkerligen

kommer det att bli svårt att utforma bestämmelserna angående

förutsättningarna för ingripande på ett så otvetydigt sätt, att icke godtyckliga

ingripanden kunna äga rum. Även bör bemärkas, att ett förverkligande

av motionärernas förslag tydligen på ett helt annat sätt än vad

som är fallet vid tillämpningen av nu gällande lagstiftning förutsätter

medverkan av läkare för avgörande av frågan, huruvida lagliga förutsättningar

för ingripande föreligga. Troligen skulle få erfordras, att läkaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO.

5

ägde speciell utbildning på förevarande område. Det måste sålunda hållas

i sikte, att rättssäkerhetskravet icke åsidosättes.

Frågan om utvidgning av alkoholistlagen på föreslaget sätt bör enligt

utskottets mening med hänsyn till spörsmålets stora betydelse bli föremål

för närmare utredning. För närvarande äro särskilda sakkunniga, 1944 års

nykterhetskommitté, sysselsatta med att utreda frågan om nykterhetslagstiftningens

framtida innehåll och utformning. Dessutom är att märka, att

riksdagen år 1944 hos Kungl. Maj:t hemställde om utredning snarast möjligt

av alkoholistvårdsproblemen. Sistnämnda utredning har ännu icke påbörjats.

Utredning angående det i motionen berörda spörsmålet torde

lämpligen kunna antingen anförtros åt 1944 års nykterhetskommitté eller

ock ske i samband med nyssnämnda av 1944 års riksdag begärda utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville antingen överlämna förevarande motion

till 1944 års nykterhetskommitté för att motionen

måtte tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs

uppdrag eller ock föranstalta om att i samband

med den av 1944 års riksdag begärda utredningen rörande

alkoholistvårdsproblemen jämväl utredes frågan, om och

i vilken utsträckning ingripande från samhällets sida gentemot

alkoholmissbrukare bör kunna ske i de fall, då missbruket

medfört fara för dennes egen hälsa.

Stockholm den 12 juni 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Forslund, Nils Elowsson,

Hallagård, Söderkvist, Englund* och Carl-Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg, Osterman, Andersson i Gisselås, fru

Västberg*, herrar Lundberg och Andersson i Alfredshem*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr iO; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 15 februari 1946 bär Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att avgiva yttrande över motionen II: 135 av herrar Osterman och

von Friesen angående viss ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister.

Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

Det förhåller sig obestridligen så, som i motionen inledningsvis framhålles,

att den gällande alkoholistlagstiftningen framför allt tager sikte

på de sociala följderna av alkoholmissbruket. Grunden för samhällets ingripande

mot alkoholmissbrukare har nämligen av lagstiftaren uttryckligen

angivits vara den fara eller allvarliga olägenhet för samhället i ett

eller annat avseende, som vissa alkoholisters levnadssätt medför. De i 1 §

alkoholistlagen angivna särskilda grunderna för ingripande, de s. k. specialindikationerna,

äro i överensstämmelse härmed avfattade så, att de förutsätta

att alkoholmissbruket medfört andra skador än de rent personliga

för missbrukaren själv. För ett mera formellt betraktelsesätt kunna visserligen

specialindikationerna, farlighet för eget liv och oförmåga att taga

vård örn sig själv, sägas i första hand syfta till att skydda missbrukaren

själv från följderna av hans missbruk, men även i dessa fall är den bakomliggande

grunden av social natur, i det att ingripandet riktar sig mot missbrukaren

i hans egenskap av medborgare med sociala förpliktelser och skyldigheter

och har till syfte att örn möjligt göra honom skickad att uppfylla

sina plikter. I praktiskt hänseende gäller beträffande dessa två specialindikationer,

att de där förutsatta följderna av alkoholmissbruk äro mycket

svårartade samt att den lindrigare av dem, oförmåga att taga vård om sig

själv, i tillämpningen förutsätter ett mycket avancerat alkoholmissbruk.

1 någon utsträckning bär det varit möjligt att åberopa den sistnämnda indikationen

vid mera medicinskt betonade vårdfall, såsom där vederbörande

på grund av sitt alkoholmissbruk ådragit sig sjukdom som påkallat sjukhusvård,

t. ex. delirium tremens. Däremot torde specialindikationen farlighet

för eget liv endast mera undantagsvis -— örn ens någonsin numera ■—

kunna åberopas i andra fall än där självmordsrisk anses föreligga.

Motionärerna torde med sitt förslag närmast avse att få till stånd möjlighet

för den offentliga nykterhetsvården att ingripa i sådana fall, där

medicinska följder av alkoholmissbruk uppträtt eller kunna skönjas medan

sociala skador ännu icke föreligga eller i varje fall icke äro av sådan omfattning,

att alkoholistlagen är tillämplig. Exempel härpå äro ekonomiskt

väl situerade personer, som genom alkoholmissbruk ådragit sig sjukdom

eller äro i färd med alt förstöra sin hälsa men på grund av sin goda ekonomi

väl kunna fullgöra sina materiella förpliktelser mot de sina. I sådana

fall har man visserligen mången gång att räkna med att sådana grövre

följder av alkoholmissbruket, som avses i 1 § alkoholistlagen — såsom

andlig vanvård av hemmavarande minderåriga barn —- skola framträda

efter hand. örn alkoholmissbruket får fortgå ohämmat. En utvidgning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

7

specialindikationerna på det i motionen föreslagna sättet skulle emellertid

medföra möjlighet, bland annat, att ingripa mot alkoholmissbrukare på

ett tidigare stadium än nu kan ske.

Lagstiftaren har icke varit främmande för behovet av möjlighet till tidigt

ingripande mot alkoholmissbrukare. 1 propositionen nr 104 till 1931 års

riksdag, som ligger till grund för den nuvarande alkoholistlagen i dess ursprungliga

lydelse, anförde departementschefen (sid. 35): »Jag vill dock

betona, att ett ingripande från samhällets sida måste anses befogat icke

allenast i sådana fall, då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället

redan klart framträtt, utan jämväl i fall, då det framstår såsom visst

eller högst sannolikt, att sådan fara eller olägenhet inom en nära framtid

måste uppkomma, därest ej åtgärder från det allmännas sida vidtagas till

vinnande av rättelse.» Vidare framhöll föredragande statsrådet i propositionen

nr 259 till 1944 års riksdag, att alkoholistlagen enligt hans mening

medgåve möjlighet för nykterhetsnämnd att ingripa med förebyggande åtgärder

mot alkoholmissbrukare, som icke folie under 1 § i lagen, och anförde

härom (s. 8): »Då detta förslag (örn viss ifrågasatt lagändring) icke

nu kommer alt genomföras, finner jag emellertid angeläget att understryka,

att nykterhetsnämndernas åligganden enligt 3 § alkoholistlagen få anses

innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning vidtaga lindriga förebyggande

åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare, som icke falla

under 1 § i lagen.» Någon erinran mot den sålunda framförda uppfattningen,

enligt vilken det i avsevärd mån ligger i nykterhetsnämndernas

skön att utvidga området för hjälpåtgärder enligt alkoholistlagen utöver

det jämförelsevis fast avgränsade tillämpningsområdet för tvångsåtgärder

enligt samma lag, framfördes icke i riksdagen eller eljest i den offentliga

debatten. Man torde dock icke härav utan vidare kunna sluta, att lika stor

förståelse skulle vara att påräkna för en utvidgning av området för tvångsåtgärder,

låt vara att dessa skulle vara grundade på objektiva medicinska

indikationer.

Huvudskälet för en utvidgning av alkoholistlagstiftningen som möjliggör

ingripande, örn så erfordras med tvångsåtgärd, på ett tidigare stadium

av missbruk, är att utsikterna för ett gynnsamt resultat av ingripandet äro

större ju tidigare detta sättes in. Om indikationerna härvid erhölle medicinsk

karaktär, vunnes den fördelen, att ingripande mången gång kunde äga

rum, innan svårare sociala skador av missbruket hunnit uppkomma. Alkoholistlagens

syfte att i första hand giva medel för att förebygga socialt

skadligt missbruk av alkohol skulle härigenom stärkas. Förverkligande av

motionens förslag skulle därför, långt ifrån att minska alkoholistlagens

karaktär av sociallag, tvärtom vara ägnat att ytterligare understryka denna.

Från de synpunkter socialstyrelsen har att företräda såsom uppsiktsmyndighet

över alkoholistvården i riket tillstyrker socialstyrelsen sålunda åtgärd

i motionens syfte.

Nu gällande indikationer för ingripande enligt alkoholistlagen äro utformade

så, all tillämpligheten av dem kan bedömas av icke medicinska

organ, nämligen nykterhetsnämnder, länsstyrelser och regeringsrätten, som

lia att träffa avgörande örn ingripande enligt lagen. Läkarens obligatoriska

medverkan vid tvångsåtgärd omfattar ej detta bedömande utan bar väsentligen

lill uppgift alt konstatera, ali kontraindikation mot ingripande —

exempelvis sinnessjukdom — ej föreligger; därjämte bör läkaren självfallet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

i förekommande fall ge råd i fråga om valet av den åtgärd, som lämpligen

bör ifrågakomma. Ett ingripande på medicinsk indikation förutsätter tydligen

på ett helt annat sätt läkarens medverkan vid bedömande av indikationens

tillämplighet. Vid införande av medicinsk indikation i 1 § alkoholistlagen

har man därför anledning att överväga jämväl frågan om läkarens

formella ansvarighet vid prövningen av vårdåtgärdens behövlighet.

För den händelse man därvid skulle finna, att tvångsintagning på alkoholistanstalt

av medicinska skäl må kunna äga rum på grundval enbart av

vårdattest av läkare, skulle intagningsförfarandet rörande medicinska alkoholister

komma att nära ansluta sig till vad som gäller i fråga om intagning

på sinnessjukhus. Liksom vid dylik intagning torde man i sådant

fall få förutsätta, att vårdattest för intagning på allmän alkoholistanstalt

av medicinska skäl skulle kunna utfärdas av varje legitimerad läkare, sålunda

ej endast av läkare med särskild erfarenhet på detta område. Mot

en dylik anordning kunna onekligen ur rättssäkerhetssynpunkt allvarliga

erinringar göras. Det skulle säkerligen vara erforderligt med föreskrift för

anstalterna att inom viss kort tid pröva vårdbehovet för sådan vårdtagare;

en liknande bestämmelse gäller för sinnessjukhusen. En ytterligare åtgärd

i samma riktning skulle vara, att de medicinska fallen i första hand bleve

hänvisade till särskilda anstalter av mera medicinsk karaktär med tillgång

till medicinsk expertis. Huru dessa anstalter, eller alkoholistsjukhus, skulle

vara organiserade är ett spörsmål, som givetvis kräver särskild utredning.

En speciell fråga, som äger anknytning till det i motionen framförda

spörsmålet och är av den största betydelse för alkoholistanstaltsvårdens

försätta utveckling, gäller behandlingen av sådana alkoholmissbrukare, som

äro psykiskt sjuka eller skadade. Det i dessa fall ofta mycket svårartade

alkoholmissbruket är ofta snarare ett symtom av denna psykiska sjukdom

eller skada än en självständig företeelse. En intagning på alkoholistanstalt

av medicinska skäl är därför objektivt motiverad i kanske flertalet

av dessa fall. Det skulle emellertid uppenbarligen vara synnerligen olämpligt

att sammanföra dylika vårdbehövande med övriga medicinska vårdfall.

Erfarenheten har visat, att det heller icke låter sig göra att på ett

ändamålsenligt sätt vårda dem på de hittillsvarande allmänna alkoholistanstalterna,

vilka äro organiserade för att omhändertaga psykiskt mera normala

individer. Det för alkoholistvården under senare år alltmera trängande

spörsmålet örn åtgärder för en mera rationell behandling av psykiskt sjuka

eller abnorma alkoholmissbrukare torde därför böra lösas i samband med

frågan om medicinska indikationer för alkoholmissbrukare.

Den i förevarande motion väckta frågan förutsätter sålunda utredningar

i flera hänseenden. 1944 års riksdag har i skrivelse nr 246 begärt utredning

örn alkoholistvårdens problem. Frågan örn införande av medicinska

indikationer för ingripande mot alkoholmissbrukare torde böra prövas i

samband med den sålunda begärda utredningen.

Stockholm den 17 april 1946.

THORWALD BERGQUIST.

A. ÅMAN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

9

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har medicinalstyrelsen anbefallts

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över den inom

riksdagen väckta motionen II: 135 angående viss ändring av 1 § lagen örn

behandling av alkoholister samt att till socialdepartementet insända avskrift

av yttrandet. Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

I sin motivering påpeka motionärerna det förhållandet, att gällande

alkoholistlagstiftning framför allt tager sikte på de sociala följdföreteelserna

av alkoholmissbruket men att antalet fall, där alkoholmissbrukets

medicinska skadeverkningar göra sig gällande, är lika stort som antalet

av de fall, som föranleda ingripande enligt alkoholistlagen. I detta sammanhang

framhålles, att alkoholmissbruket medför en avsevärt nedsatt

arbetsförmåga och sådana kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd,

som nödvändiggöra vård på sjukvårdsanstalt eller förorsaka behov av

längre eller kortare tids läkarvård samt frånvaro från arbetsanställningen.

Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

göra framställning om förslag till sådan ändring av alkoholistlagens 1 §,

att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl

möjliggöras.

I ett mycket stort antal av de under alkoholistlagens bestämmelser hänförbara

fallen föreligger förutom den sociala även en medicinsk indikation

för ett samhällsingripande. En ens tillnärmelsevis tillförlitlig statistik

beträffande antalet fall, där alkoholmissbruket vållat medicinska skadeverkningar

i form av kroppslig eller psykisk sjukdom, torde ej kunna

åstadkommas. Eftersom flertalet alkoholmissbrukare, i den mån de söka

läkarhjälp för sina sjukdomssymtom, torde behandlas av läkare vid öppen

mottagning kan uppgift angående frekvensen av alkoholbetingade sjukdomar

lämnas endast för vissa sjukvårdsanstalter, där tabellarisk sammanställning

av sjukdomsorsakerna upprättas (sinnessjukhusen) samt

vissa kroppssjukhus, som ägnat vården av alkoholsjuka särskild uppmärksamhet

eller för detta syfte inrättat särskilda avdelningar. Ar 1943

intogos på de statliga och de kommunala sinnessjukhusen i Stockholm,

Göteborg och Malmö 299 män hos vilka den sjukdomsframkallande orsaken

var alkoholmissbruk. Totala antalet intagna var detta år 3 751. Alkoholens

andel som etiologisk faktor var alltså 8 °/o. På den speciellt för

somatiskt alkoholsjuka avsedda avdelningen vid S:t Eriks sjukhus intogos

under perioden 12 juni—31 december 1945 161 män, och på Södersjukhuset

behandlades under år 1945 sammanlagt 45 alkoholister för kroppslig sjukdom

i samband med alkoholmissbruk eller för kronisk alkoholism. Av

ett visst intresse för frågans bedömande torde också vara en i annat sammanhang

inom medicinalstyrelsen gjord utredning beträffande frekvensen

av alkoholmissbruk bland under år 1944 rättspsykiatrisk! undersökta.

Cirka 1/4 av de till styrelsen år 1944 inkomna utlåtandena torde lia granskats

ur denna synpunkt. Som kriterium på förhandenvarande av alko
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

holmissbruk användes förutom det aktuella missbruket tidigare vistelse på

alkoholistanstalt samt fylleriförseelser vid minst två tillfällen. Det visade

sig att i 37 fall av 460, alltså 8 °/o, det straffrättsliga bedömandet av brottet

påverkats av det förhållandet att vederbörande varit hemfallen åt alkoholmissbruk.

I 3 °/o voro sjukdomssymtomen så framträdande, att strafflagens

5 kap. 5 § ansågs tillämplig.

Av vad ovan anförts torde framgå, att vissa skäl kunna åberopas för

prövning om alkoholistlagens tillämpningsområde borde utökas i föreslagen

riktning. Beaktas bör emellertid i detta sammanhang att årets riksdag

har att taga ståndpunkt till inrättandet och drivandet med statsbidrag

av psykiatriska avdelningar vid lasarett (proposition 177). I sitt förslag

härtill anförde styrelsen bland annat:

»Vidare torde här lämpligen böra omhändertagas alkoholister, som visa

lindrigare psykiska symtom, då dessa antingen förete ett för alkoholismen

grundläggande somatiskt sjukdomstillstånd eller lida av ett sådant såsom

en följd av sitt alkoholmissbruk. Att dessa patienter snarast beredas medicinsk

vård har länge varit ett önskemål från läkarehåll.»

Måhända torde erfarenheten från dessa avdelningars verksamhet böra

inväntas innan definitiv utvidgning av alkoholistlagen genomföres. Styrelsen

finner emellertid utredning av frågan önskvärd förslagsvis genom

1944 års nykterhetskommitté.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit

överinspektören för sinnessjukvården, medicine doktorn Lundquist.

Stockholm den 26 april 1946.

EINAR EDÉN.

Peder Björck.

C. Brown.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har Överståthållarämbetet anbefallts

att till utskottet avgiva yttrande över den inom riksdagens andra

kammare väckta motionen nr 135/46 angående viss ändring av 1 § lagen

om behandling av alkoholister. Överståthållarämbetet får, med överlämnande

av remisshandlingen tillika med i ärendet inhämtade yttranden1)

från polismästaren i Stockholm ävensom stadens nykterhetsnämnd, till remissens

besvarande härmed anföra följande.

Alkoholistlagens grundläggande syfte är, såsom också påpekats i motionen,

att genom hjälp- och tvångsåtgärder söka förhindra, att personer,

som missbruka alkohol, härigenom bliva till fara eller olägenhet för sin

närmaste omgivning eller för samhället. En förstärkning av skyddet mot

*) Dessa yttranden här uteslutna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

11

alkoholmissbrukets sociala följdverkningar var det också som åsyftades,

då lagen år 1931 utvidgades till att omfatta även alkoholister, vilka kunde

anses vara ur stånd att taga vård om sig själva. Redan i dessa fall får

ingripandet dock många gånger karaktär även av skydd för enskilda personer

mot följderna av deras eget alkoholmissbruk. Då nu lagens tillämplighetsområde

föreslås utsträckt i av motionärerna angiven riktning, kan

ifrågasättas, om icke skyddet för alkoholmissbrukaren själv därigenom

skulle upphöjas till att jämte samhällsskyddet utgöra självständig grund

för ingripande och lagen sålunda komma att sträcka sig längre än som

överensstämmer med dess ursprungliga ändamål. Ehuru Överståthållarämbetet

finner starka skäl kunna andragas härför synes dock en eventuell

lagändring enligt förslaget böra föregås av en total omprövning av

alkoholistlagens principer. Icke minst med hänsyn till svårigheterna att

uppnå en tillfredsställande gränsdragning för ingripande enligt lagen, synas

allvarliga betänkligheter anmäla sig mot att genomföra motionärernas

förslag utan en sådan mera allsidig omprövning. Vanskligheten i de

avgöranden, varom bleve fråga vid tillämpning av medicinska indikationer,

framträder särskilt starkt mot bakgrunden av den ovisshet, som på

läkarhåll fortfarande råder om alkoholismens egentliga orsaker. Här

måste också beaktas den mångfald av faktorer, som jämte alkoholmissbruket

kunna tänkas medverka till uppkomsten av ett sjukdomstillstånd.

Med hänsyn till de frihetsberövanden, som komma i fråga enligt lagen,

måste särskilt stränga krav ställas vad beträffar möjligheten att klart och

otvetydigt fastslå, att en av lagen uppställd förutsättning för ingripande i

det särskilda fallet är uppfylld.

Överståthållarämbetet, som på grund av vad ovan anförts anser sig

icke kunna tillstyrka en isolerad lagändring i av motionärerna antydd

riktning, får i stället biträda nykterhetsnämndens förslag att det i motionen

ställda spörsmålet måtte upptagas till behandling i samband med

den utredning rörande alkoholistvården, som må komma till stånd i anledning

av riksdagens i skrivelse nr 246/1944 hos Kungl. Maj:t därom gjorda

hemställan.

Stockholm den 26 april 1946.

TORSTEN NOTHIN.

Å. Hasselrot.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan länsstyrelsen i Kristianstads län anbefallts avgiva yttrande över

den inom riksdagen väckta motionen II: 135 att riksdagen ville hos Kungl.

Majit göra framställning örn förslag till sådan ändring av alkoholistlagens

1 §, att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

cinska skäl möjliggöres, får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat

yttrande1) från förste provinsialläkaren i länet anföra.

En utvidgning av indikationsområdet för samhällsingripande mot personer,

hemfallna åt alkoholmissbruk, till att omfatta även alkoholmissbrukets

medicinska skadeverkningar måste väcka starka betänkligheter

icke minst med hänsyn till svårigheten att fastslå en viss gräns, där av

medicinska skäl ingripande skall ske. Det torde väl nämligen vara uppenbart,

att varje medicinsk skadeverkan icke bör kunna föranleda till

tvångsintagning på alkoholistanstalt. Motionärernas mening synes emellertid

vara, att lagstiftningen skulle möjliggöra ett ingripande av medicinska

skäl även i sådana fall, där de medicinska skadeverkningarna icke

kunde påvisas utgöra grund till sociala sådana.

Att som stöd för en revision av lagstiftningen uti ifrågasatt riktning

åberopa de lagfästa åtgärderna mot spridande av de veneriska sjukdomarna

lärer knappast vara hållbart. Härvidlag är det ju fråga örn ett medel

att förhindra smittans överförande från person, behäftad med venerisk

sjukdom, till annan person eller sålunda ett skyddsmedel icke för

den sjuke utan för den utomstående.

En oeftergivlig förutsättning för ett införande av medicinska skäl som

indikationsgrund för ingripande mot alkoholmissbrukare är att fastslåendet

av förefintligheten av sådana skäl endast handhaves av läkare med

särskild utbildning på området, då i annat fall bestämmelserna i ämnet

skulle öppna fältet för en högst oenhetlig för att icke säga godtycklig tilllämpning.

I vilken utsträckning vår nuvarande läkarkår är i besittning

av dylik specialkunskap på området känner länsstyrelsen icke till.

Länsstyrelsen finner sig icke kunna tillstyrka bifall till föreliggande

motion.

Kristianstad i landskansliet den 11 mars 1946.

A. E. RODHE.

Gösta Ek.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har länsstyrelsen i Västernorrlands

län anbefallts att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande

över den inom riksdagen väckta motionen II: 135 samt att till socialdepartementet

insända avskrift av yttrandet.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen anföra följande.

Gällande lagstiftning torde medgiva ingripande enligt alkoholistlagen

mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl. Därvid torde dock erfordras

ett mera omedelbart och påtagligt sådant skäl. Den, som genom

!) Detta yttrande har här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

13

alkoholmissbruk direkt ådrager sig sjukdom och därav följande försörjningsoförmåga,

bör kunna anses grovt brista i sina plikter mot person,

som han enligt lag är skyldig försörja. Likaledes bör den, som genom

alkoholmissbruk omedelbart utsätter sin hälsa för allvarlig fara, vara

att anse ur stånd att taga vård om sig själv. Ett alhokolmissbruk, som

indirekt och på längre sikt undergräver fysisk och psykisk hälsa, torde

däremot ej kunna bli föremål för ingripande enligt gällande bestämmelser.

Ett ingripande i sådana fall torde också stå i strid mot den ledande

grundsatsen för samhälleligt ingripande mot alkoholmissbrukare: att alkoholisten

är till fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Missbruk av

narkotika, överdrivet deltagande i nöjeslivet med nattvak, ett omättligt

överansträngande arbetande, frössen, kaffemissbruk m. m. kan också medföra

ett allvarligt undergrävande av den fysiska hälsan, i åtskilliga fall

även den psykiska och moralen med ty åtföljande allvarliga olägenheter

för såväl närstående som samhället. Ett ingripande från samhällets sida

med eventuellt frihetsberövande i sådana fall, vilket i och för sig kan

vara lika motiverat som i fall av undergrävande av hälsan på grund av

alkoholmissbruk, torde ej ifrågasättas. Ehuru från vissa synpunkter

tvångsingripande från samhället i sådana fall kan anses motiverat och

ägnat att giva en klok och hänsynsfull lagtillämpning vidgade möjligheter

att avvärja olyckliga följder av alkoholmissbruk, synes det dock strida

mot alltjämt gällande, vedertagna, ledande grundsatser i fråga om förhållandet

mellan samhället och den enskilde. Det torde därjämte vara en

ömtålig och svår sak för lagstiftaren att bestämma när och under vilka

omständigheter ett ingripande i de av motionärerna åsyftade fallen skall

ske och att hindra att lagen ger otillbörligt utrymme för godtycke och

ovist nit vid tillämpningen.

Under åberopande av det anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna

tillstyrka den av motionärerna föreslagna utvidgningen av indikationerna

för samhällsingripandet i fall av alkoholmissbruk.

Härnösand i landskansliet den 13 maj 1946.

RAGNAR STATTIN.

Carl Hasselrot.

Bilaga F.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Ngkterhetsnämndernas Riksförbund genom skrivelse den 9 februari

1946 bereus tillfälle yttra sig över en i riksdagens andra kammare

av herrar Osterman och von Friesen väckt motion angående viss ändring

av 1 § i lagen om behandling av alkoholister har riksförbundet härmed

äran anföra följande.

Riksförbundet har med största intresse tagit del av den väckta motionen

och den härigenom ådagalagda viljan att medverka i kampen mot

alkoholmissbrukets skadeverkningar. Tyvärr må,ste emellertid riksför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

bundet anmäla sin anslutning till den tveksamhet motionärerna själva tillkännagiva

beträffande möjligheten att genomföra en lagstiftning grundad

på medicinska indikationer av så svårbedömd natur som här är fråga.

Forskningen angående alkoholsjukdomarna är ju av så färskt datum, att

det starkt kan ifrågasättas, huruvida en så pass ingående kännedom örn

alkoholismens endogena och exogena egenskaper föreligger, att man därpå

kan grunda så allvarliga ingripanden i den enskilde individens liv, som

alkoholistlagen angiver.

Vidare lärer det ej vara möjligt för vare sig de kommunala nykterhetsnämndema

eller de administrativa myndigheter, som fatta beslut örn

tvångsintemering, att bedöma de medicinska indikationernas bärighet. Ett

nytt förfarande vid prövning av ett alkoholistvårdsärende måste på grund

härav sålunda komma till stånd.

Härtill kommer vården av de på medicinska indikationer omhändertagna.

För närvarande saknas vid våra anstalter d.e resurser som möjliggöra en

rationell medicinsk behandling av alkoholister. En ny vårdform måste

således skapas.

Riksförbundet vill inskränka sig till här angivna starkt koncentrerade

synpunkter och i anslutning härtill föreslå, att motionen måtte remitteras

till den kungl, kommitté, som — enligt förljudande — skall tillsättas för

översyn av alkoholistvården.

Stockholm den 19 mars 1946.

För Nvkterhetsnämndernas Riksförbund.

AXEL SÄLLQVIST.

Arthur Andersson.

Bilaga G.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 9 februari 1946 har Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund beretts tillfälle avgiva yttrande över en inom riksdagens

andra kammare väckt motion nr 135 av herrar Osterman och von Friesen

angående viss ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister.

Med anledning därav får landsförbundet avgiva följande yttrande.

Gällande alkoholistlag bygger väsentligen på samma principer som den

första lagen av år 1913. Även örn den svenska alkoholistlagen i flera avseenden

varit mönstergill och utgjort en god grund för ett framgångsrikt

samhälleligt nykterhetsvårdsarbete, torde numera rätt allmänt erkännas,

att den fått en väl ensidig karaktär av social vanartslag, varvid de medicinska

synpunkterna trängts i bakgrunden. Dessa ha dock under det se
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

15

naste decenniet vunnit ökat beaktande såväl vid lagtillämpningen som i

formerna för det praktiska vårdarbetet. Såsom motionärerna antytt, har

den i 1 § angivna specialindikationen »vara ur stånd att taga vård örn sig

själv» vunnit ökad tillämpning vid omhändertagande av personer, som

hemfallit åt ett så långtgående alkoholmissbruk, att den medicinska diagnosen

kronisk alkoholism är tillämplig. (Enl. socialstyrelsens redogörelse

för 1944 utgjorde denna grupp 11,8 °/o av de under året intagna. Se Nykterhetsnämndernas

Tidskrift 1945 nr 5.) Det torde icke råda någon tvekan

om att denna intagningsgrund är tillämplig i sådana fall, då alkoholmissbrukets

medicinska skadeverkningar tagit så grova former, som i motionen

exemplifierats (oförmåga till arbete). I alkoholistvårdsarbetet har

läkaren fått en mera framträdande plats, bl. a. genom att läkare obligatoriskt

tillhör länsnykterhetsnämnden. Vid flertalet alkoholistanstalter

finnas numera psykiatriskt utbildade läkare, och medicinska behandlingsformer

ha under senaste åren börjat vinna beaktande. Anstalternas resurser

i sådant avseende äro emellertid otillfredsställande, såsom flera gånger

framhållits, varför den av 1944 års riksdag-begärda utredningen om anstalt

för psykiskt abnorma alkoholister m. m. skyndsamt behövde genomföras.

Alkoholistlagens effekt är väsentligen beroende av i vilken utsträckning

fall av alkoholmissbruk komma till nykterhetsnämndens kännedom. I

allmänhet torde endast de mera avancerade alkoholmissbrukarna bli föremål

för åtgärder, och såväl den hjälpbehövande som hans omgivning

väntar ofta allt för länge med att vända sig till nykterhetsnämnden. Däremot

torde i många fall missbrukare, som skulle omfattas av den föreslagna

lagändringen, antingen frivilligt eller under påtryckning av anhöriga

eller arbetschefer söka läkare. På så sätt kunna de på ett tidigare stadium,

innan det sociala förfallet blivit ohjälpligt, bliva föremål för behandling

och vård, som ofta kan anordnas under mindre uppseendeväckande former,

än om alkoholistlagen skulle tillämpas. I de fall då nykterhetsnämndens

ingripande befinnes påkallat, föreligger anmälningsplikt för läkaren.

Om 1 § i alkoholistlagen genom ändring skulle bliva tillämplig även på

sådana fall, där endast medicinska skadeverkningar föreligga, torde detta

innebära, att läkaren får obligatorisk anmälningsskyldighet till nykterhetsnämnden

beträffande alla patienter, som missbruka alkohol. Det kan

då säkerligen befaras, att såväl den enskilde alkoholmissbrukaren som

hans närstående i det längsta skulle dröja med att söka läkare för att

undgå det obehag, som i allmänhet torde anses förknippat med en anmälan

till nykterhetsnämnden. Alkoholistlagens ökade tillämpning vid omhändertagande

av asociala personer har bidragit till att ingripande från

nykterhetsnämnden enligt mångas föreställning är socialt misskrediterande.

Det kan sålunda ifrågasättas örn den föreslagna lagändringen skulle medföra,

alt eli nämnvärt större antal alkoholmissbrukare bleve föremål för

åtgärder.

Vissa av motionärernas önskemål torde emellertid kunna tillgodoses genom

utvidgning av de möjligheter lill ett omedelbart omhändertagande

för värd, sorn beträffande s. k. farliga och kringflackande alkoholmissbrukare

redan finnas enligt 17 och 20 §§ alkoholistlagen. Vid svårare fall

av kronisk alkoholism torde vårdbehovet ofta vara så trängande, att den

vanliga proceduren för tvångsintagande å alkoholistanstalt icke är ändamålsenlig.

Örn någon är ur stånd att taga vård om sig själv, torde del

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

vara uppenbart, att han utan dröjsmål bör beredas lämplig vård. Det

synes icke böra möta lagtekniska hinder, att i nämnda §§ intages bestämmelse

av innehåll, att den som i följd av alkoholmissbruk är ur stånd

att taga vård om sig själv och enligt läkarintyg är i trängande behov av

alkoholistvård må omhändertagas i den ordning, som i lagrummen angives.

Sådant omhändertagande skall enligt lagen ske »på lämpligt sätt».

Givetvis torde i här avsedda fall i första hand intagning å sjukhus böra

komma i fråga. De nuvarande alkoholistanstalterna äro endast i begränsad

utsträckning lämpliga för omedelbart omhändertagande av alkoholister

med akuta sjukdomssymtom. Då det på många håll i landet torde

möta svårigheter att å vanliga sjukhus bereda vård åt alkoholister, framträder

även i detta sammanhang angelägenheten av ändamålsenligare anstalter.

Motionärerna ha också själva uppmärksammat behovet av ett s. k.

alkoholistsjukhus såsom framgår av motionen nr 223 om inrättande av

ett sådant.

överhuvudtaget kan det diskuteras om några mera betydande reformer

på alkoholistvårdens område kunna eller böra genomföras, innan anstaltsväsendet

omorganiserats, så att det kan fylla de krav, som numera måste

ställas på en rationell alkoholistvård. Härvid böra även medicinska synpunkter

vinna tillräckligt beaktande. Det förefaller tveksamt örn de önskemål,

som från nämnda synpunkter komma att uppställas, kunna tillgodoses

endast genom mindre ändringar i gällande bestämmelser. Fråga

är örn icke utvecklingen på alkoholistvårdens område nu fortskridit så

långt, att det förtjänar utredas, huruvida icke den nuvarande alkoholistlagen

bör ersättas med en lagstiftning, som tillvaratager de principer, av

vilka goda erfarenheter i flera avseenden vunnits, men samtidigt lämnar

ökat utrymme åt medicinska synpunkter samt bättre motsvarar nutida

fordringar på rationell socialvård. Psykologiska synpunkter böra sålunda

erhålla större beaktande. Särskilt bör undersökas möjligheten att vinna

den vårdbehövandes egen positiva medverkan, bl. a. torde förutsättningarna

för vidgad tillämpning av frivillig anstaltsvård uppmärksammas. Den

sociala omvårdnaden, såsom arbetsanskaffning, hjälp åt den intagnes familj

m. m., måste tillgodoses bättre. S. k. korttidsinternering, familjevård

och inackorderingshem äro av statsmakterna redan godkända utvecklingslinjer,

som böra fullföljas. De psykiskt abnorma alkoholisternas vårdbehov

måste tillgodoses genom särskilda anordningar. Slutligen synas alkoholistsjukhus

för diagnosticering, forskning och behandling i vissa fall vara

oundgängliga, örn anstaltsorganisationen skall bli effektiv.

Stockholm den 19 mars 1946.

För Sveriges Nykterhetsvänners landsförbund

JOEL KULLGREN.

Ingeborg Blomberg.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1946

20046

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:386 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister. s. 12 i texten