Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.

1946-06-12 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

1

Nr 41.

Ankom lill riksdagens kansli den 12 juni 1946 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande

av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin

m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen hos

Kungl. Majit måtte begära utredning rörande

dels sådan ändring av 96 § i nu gällande byggnadsstadga att byggnadsnämnderna

bli obligatoriska i alla landskommuner och en enda byggnadsnämnd

i varje landskommun svarar för alla planfrågor,

dels om det nuvarande byggnadsplaneinstitutets utrustande med expropriationsrätt

och rätt att påfordra inlösen i enlighet med vad som i motionerna

närmare utvecklats.

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet

hänvisa till motionerna.

Jämlikt stadgande i stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall för stads ordnande

och bebyggande finnas stadsplan (1 §). Denna skall utmärka och till

gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen,

såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser

m. m. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga

(2 §). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande,

fastställas av Konungen (3 §). Vidare givas bestämmelser för ordnande

av stads område utom stadsplan. Sålunda kan för dylikt område

upprättas stomplan (10 §) eller meddelas utomplansbestämmelser (11 §)

med en mera begränsad syftning.

För genomförande av såväl stads- som stomplan är sörjt bland annat därigenom

att staden medgivits lösningsrätt till område, som ingår i fastställd

plan och är avsedd till gata eller annan allmän plats (21 §). För samma

ändamål må jämväl Konungen under vissa förutsättningar medgiva staden

rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, eller ock å marken uppförd

byggnad för nedrivning (24 och 25 §§).

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 aud. Nr 41.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Ancha lagutskottets utlåtande nr 41.

Stadens rätt att inlösa mark, belägen inom planlagt område, motsvaras

tillika i viss utsträckning av en lösnings/;Wc?. Sålunda stadgas, att för den

händelse i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för

annat ändamål än enskilt bebyggande, och till följd härav markens ägare

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

markens värde, staden skall vara skyldig att lösa marken (28 §).

Vad i sladsplanelagen stadgas för stad skall äga motsvarande tillämpning

för köping ävensom för annat samhälle, där enligt äldre bestämmelser den

för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas (56 §). Vidare

äger Konungen förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall tillämpas

för tätare befolkad ort på landet (57 §).

Beträffande den egentliga landsbygden kan länsstyrelsen, där så erfordras,

fastställa byggnadsplan. Såsom förutsättning härför gäller, att större byggnadsverksamhet

är att förvänta inom det avsedda området och att plan för

nämnda verksamhet erfordras utan att likväl förhållandena föranleda tilllämpning

av bestämmelserna angående stad (60 §). Byggnadsplanen skall

i nära överensstämmelse med stadsplan — utmärka och till gränserna

angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom

byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser, varjämte den skall

innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande och

användande i övrigt, som finnas erforderliga (61 §). Emellertid äro de civilrättsliga

verkningarna av byggnadsplan avsevärt mer begränsade än i

fråga om stadsplan. Väl stadgas förbud dels i regel mot nybyggnad i strid

mot byggnadsplan (63 §), dels ock —- efter förordnande av länsstyrelsen —

mot vissa andra åtgärder av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användande för avsett ändamål (63 och 64 §§), men motsvarighet

saknas alldeles lill de i fråga örn stad meddelade bestämmelserna angående

lösen av mark, tillhörande planlagt område. För av byggnadsplan berört

område stadgas allenast att, sedan nybyggnad ägt rum inom området, sådan

mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till

följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, må utan

ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor

härför är dock, att marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde

antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark

för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare

(65 §).

Slutligen äger länsstyrelsen att för område på landet, där byggnadsplan

tills vidare ej är erforderlig, fastställa utomplansbestämmelser angående

byggnadsverksamheten inom samma område (66 §).

Närmare föreskrifter om byggnadsverksamhetens ordnande enligt de i

sladsplanelagen givna grundläggande bestämmelserna återfinnas i —- förutom

lokala byggnadsordningar —• byggnadsstadgan den 20 november 1931.

I stad och stadsliknande samhälle å landet skall finnas byggnadsnämnd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Al.

3

Beträffande byggnadsnämnd inom kommun å den egentliga landsbygden

meddelas bestämmelser i 96—101 §§. Förstnämnda paragraf har följande

lydelse:

Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, utövas av en byggnadsnämnd,

vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av vad i detta kapitel

stadgas och de i enlighet därmed givna föreskrifter samt vad i övrigt

gäller beträffande områdets ordnande och bebyggande, att, där byggnadsplan

icke finnes, tillse att sådan i mån av behov upprättas och underställes

KB:s prövning, att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan

inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området, samt

att hos kommunalfullmäktige, KB eller annan myndighet väcka de förslag

och göra de framställningar, som finnas nödiga.

Byggnadsnämnden skall särskilt verka för:

att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna

med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;

att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å

härför avsedd mark;

att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord

plan på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser

och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten

och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla

olägenhet; samt

att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning

icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårdsnämnden.

I samband med bestämmelserna om byggnadsplan torde även böra bemärkas

71 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar, enligt vilket

lagrum länsstyrelsen beträffande område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit

eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, äger förordna,

att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna

inom området, skola bilda en vägförening för väghållning i fråga om de

vägar som i särskild ordning av länsstyrelsen förklaras skola anses såsom

föreningens. Kostnaderna för väghållningen fördelas mellan fastigheterna

efter särskilda grunder.

Vid 1912 års riksdag yrkade herr Holmbäck i en inom första kammaren

väckt motion, nr 175, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att i samband med den igångsatta utredningen om regionplanelagstiftning

m. m. även målte utredas frågan örn bildandet av intrcssentsammanslutningar

inom byggnadsplaneområden och i samband därmed utfärdande av

regler örn lösenrätt oell lösenplikt för sådan sammanslutning lill mark, som

reserverats för allmänt ändamål inom området. På hemställan av andra lagutskottet

(utlåtande nr 6) anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, alt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr Al.

Kungl. Majit ville överlämna motionen till de i motionen omförmälda sakkunniga,

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Nämnda sakkunniga, stcidsplaneutredningen 19A2, ha den 22 maj 1945

framlagt betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15).

Utredningen har beträffande frågan om byggnadsplanens rättsverkningar

m. m. anfört bland annat följande (s. 196 o. f.):

Byggnadsplaneinstitutet torde böra undergå genomgripande ändringar.

Gällande bestämmelser i ämnet äro ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.

De erinringar, vilka kunna riktas mot nuvarande föreskrifter, hänföra

sig huvudsakligen dels till byggnadsplanens rättsverkningar, vilka äro otillräckliga

och icke möjliggöra rättvisa mellan markägarna, dels ock till reglerna

örn kostnaderna för planens uppgörande.

Det mest effektiva sättet att komma till rätta med de olägenheter, som i

berörda hänseenden äro förbundna med byggnadsplanen, skulle vara att

komplettera byggnadsplaneinstitutet så att det närmade sig stadsplanen.

Samtidigt finge då bildas ett särskilt organ, en byggnadsplaneförening, för

handhavandet av de frågor, som vid planens genomförande uppkomme. Såsom

mönster för ett dylikt organ skulle kunna tjäna sådan vägförening, som

omförmäles i 1939 års lag örn enskilda vägar. Byggnadsplaneföreningen

finge svara för att de åtgärder med avseende å anordnande av avlopp, vägar

m. m., vilka förutsättas i byggnadsplanen, bleve utförda på ett tillfredsställande

sätt. Stadsplanentredningen har haft under övervägande att framgå

enligt nu angivna riktlinjer, vilket skulle innebära en fullständig omgestaltning

av nuvarande byggnadsplaneinstitut.

Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att så genomgripande

ändringar knappast böra vidtagas. Fördelen av att äga tillgång till

ett planinstitut av förhållandevis enkel beskaffenhet, motsvarande den nuvarande

byggnadsplanen, får ej underskattas. Under vissa omständigheter

kan det väl vara nödvändigt för en ändamålsenlig reglering att kunna tillgripa

mera långtgående åtgärder än byggnadsplanen för närvarande medgiver.

Att därför komplicera byggnadsplaneinstitutet på sätt som måste ske,

örn det skulle ombildas efter mönster av stadsplanen, synes emellertid icke

vare sig behövligt eller lämpligt. Bland annat torde nödvändigheten att tillskapa

en byggnadsplaneförening eller något liknande organ för planens

genomförande medföra åtskilliga svårlösta problem. Äro förhållandena inom

ett bebyggelseområde sådana, att bestämmelser motsvarande stadsplanens

där erfordras, torde det naturliga vara, alt stadsplan utlägges. Bättre än

att ändra om byggnadsplaneinstitutet, så att det liknar stadsplanen, har utredningen

därför funnit vara att bibehålla byggnadsplanen i ungefär dess

nuvarande form men öka möjligheterna att inom byggnadsplanens ram, i

den mån omständigheterna föranleda därtill, ytterligare reglera de med

byggnadsverksamheten sammanhängande förhållandena inom planområdet.

Härvid måste tillses, att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de brister,

vilka, enligt vad ovan nämnts, vidlåda institutet i det skick, det har enligt

gällande bestämmelser.

Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får

såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, markägaren

härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något

att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andrei lagutskottets utlåtande nr it.

5

samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir

läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare

måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till

den nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits,

orättvisor för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det

visserligen rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 §

stadsplanelagen omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts

till väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare

verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett

stadgande, motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl

i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande

de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas

även i fråga örn byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av

byggnadsplanen, för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig

att även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning

upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför

erhålla gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom.

Avsättes eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål,

som nu sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels

under vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet

att bebygga marken, dels ock, då sedermera marken tages i anspråk för avsett

ändamål, gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes

ersättningen böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående

ersättningens bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages

i anspråk för vägändamål utanför planlagt område.

Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän

väg, böra åvila kronan. I andra fall synes erforderlig medelsanskaffning

och medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna

bero på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik

förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning,

som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än

vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer,

bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och

underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros

uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett byggnadsplaneområde

utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes

ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om

densamma ej godta ges, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild förening

för ändamålet av samina slag som vägföreningen, vilket emellertid

förefaller alt vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde vägföreningen

ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.

Skapas möjlighet för vägförening alt taga befattning ej blott med vägar

utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan

den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande byggnadsplaneinstitut

därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän

plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångsvis

tagas i anspråk flir avsett ändamål. En förutsättning för att en fastighetsägare

skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än samfärdseln,

synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till

ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock alt garantier vinnas för

att platsen efter upplåtelsen iordningslälles för ändamålet och underhålles.

De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

här föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot

införande av skyldighet för markägare att, örn vägförening finnes, efter förordnande

av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts

till allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn

till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.

I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att länsstyrelsen

alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager

under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna örn vägförening

inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garantier

för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad, dels ock förutsättningar

att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna

platser.

Stadsplaneutredningen har jämväl behandlat frågan örn byggnadsnämnd

i landskommun. I 131 § av sitt förslag till byggnadsstadga har utredningen

upptagit en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnd liksom för närvarande

skall finnas inom varje byggnadsplane- eller utomplansområde på

landet. Enligt 132 § i förslaget skall emellertid länsstyrelsen, örn omständigheterna

därtill föranleda, förordna, att byggnadsnämnd skall finnas jämväl

inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke

fastställts. I sin motivering till sistnämnda stadgande har utredningen anfört

(s. 546):

I den mån byggnadsverksamheten ej göres beroende av särskilt byggnadslov

är behovet av byggnadsnämnd icke mera påfallande. Stadsplaneutredningen

ifrågasätter ej någon ändring i nuvarande regel, att inom landskommun

— i olikhet mot vad som gäller inom stad —- byggnadslov erfordras

allenast inom byggnadsplane- och utomplansområden. Örn man, såsom utredningen

föreslagit, inriktar sig på att tillse, att plan alltid upprättas för ett

område innan tätbebyggelse kommer till stånd inom detsamma, torde emellertid

byggnadsnämnden kunna ha en uppgift att fylla jämväl utanför byggnadsplane-

och utomplansområden, nämligen såsom tillsynsmyndighet över

att oreglerad tätbebyggelse icke äger rum. Det står visserligen icke i byggnadsnämndens

makt att inom områden, där byggnadslov ej kräves, förhindra

olämplig bebyggelse. Men byggnadsnämnden .skulle kunna indirekt åstadkomma

samma resultat genom att hos länsstyrelsen ofördröjligen anmäla,

då utvecklingen inom någon del av kommunen artar sig att gå i sådan riktning,

att bebyggelsereglering synes påkallad. Likaså skulle byggnadsnämnden

kunna vara lill gagn, då det gäller tillämpningen av de föreslagna 143,

144 och 146 §§ byggnadslagen, nämligen genom att, örn nämnden finner förhållandena

vara sådana, alf bebyggelsereglering, som i nämnda paragrafer

avses, erfordras, hos länsstyrelsen hemställa om förordnande därom. Byggnadsnämnden

skulle slutligen också kunna utöva en vägledande och rådgivande

verksamhet på byggnadsverksamhetens område. Även om byggnadsnämnden

icke erhåller befogenhet att förbjuda olämpliga byggnadsföretag,

torde nämnden sålunda säkerligen kunna göra mycket för att påverka byggnadsverksamheten

i rätt riktning. —■ •— —

Stadsplaneutredningen anser det med hänsyn till vad sålunda anförts

önskvärt, att möjlighet öppnas till inrättande av byggnadsnämnd för hel

kommun eller del därav, även om den icke omfattas av byggnadsplan eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

7

utomplansbestämmelser. Inrättandet av dylik byggnadsnämnd bör enligt

utredningens mening åtminstone tills vidare icke vara obligatoriskt. Inom

kommuner av utpräglad jordbrukskaraktär torde, särskilt örn kommunen

är liten, uppgifterna för nämnden bli så ringa, att nämnd icke är behövlig.

Är däremot en kommun föremål för industrialisering eller eljest stadd i livligare

utveckling, kan en sådan tillsyn, som den nämnden skulle utöva, lia

sin betydelse. Huruvida byggnadsnämnd skall finnas samt omfattningen av

nämndens verksamhetsområde torde därför få bestämmas av länsstyrelsen

med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Frågan om byggnadsnämnd obligatoriskt skall finnas i varje landskommun

har även behandlats av kommunindelningskommittén i dess den

26 september 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en revision

av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). I

7 kap. i betänkandet, vilket kapitel handlar om fördelar och nackdelar av

slöra och små kommuner och örn lämplig kommunstorlek, yttrar kommittén

i fråga örn landskommunernas byggnadsväsende bland annat följande

(s. 162 o. f.):

För att få till stånd en så tidig reglering som möjligt av förhållandena

inom uppväxande tätorter torde det vara nödvändigt, att landskommunerna

göras direkt ansvariga för dessa angelägenheters ordnande inom sina respektive

områden. I första hand synes ansvaret för byggnadsplanernas upprättande

böra åläggas kommunerna, eventuellt med rätt för kommunen att

uttaga hela eller viss del av kostnaden av markägarna. Men icke endast bebyggelseproblemen

utan även de övriga med den tillväxande tätorten uppkommande

speciella behoven, synas böra beaktas och tillgodoses av primärkommunen

på ett så tidigt stadium som möjligt. Erforderliga strängare

byggnads-, hälsovårds-, brandskydds- och ordningsföreskrifter böra vara

direkt tillämpliga inom den begynnande tätorten, utan att tätorten därför

skall behöva bilda municipalsamhälle med egen förvaltning. En revision av

de s. k. stadsstadgorna är för sådant ändamål påkallad. I ett nyligen avlämnat

kommittéförslag till ny ordningsstadga för riket ha ovan anförda

synpunkter beaktats. Man torde få förutsätta, att motsvarande omarbetning

av stadsplanelagen och byggnadsstadgan samt hälsovårdsstadgan och brandstadgan

snarast kommer till stånd.

o Vissa allmänna byggnadsbestämmelser äro önskvärda även för glesområdena.

Genom den fullständigt okontrollerade bebyggelsen inom dylika

områden vållas ofta i onödan stor skada ur natur- och kul lurskyddssynpunkt.

Otrevnad för omgivningen kan också vållas framför allt genom

olämplig förläggning av industrier och dylika anläggningar men även, om

ock i mindre mån, genom olämplig förläggning och utformning av andra

byggnader. Byggnadsinvesteringen är vårt lands största kapitalinvestering,

och det är ett allmänt intresse, alt denna investering överallt sker så planmässigt

och ekonomiskt som möjligt. Erfarenheten visar, att allmänheten

synnerligen väl behöver upplysning och rådgivning i byggnadsfrågor. För

utövandet av kontinuerlig kontroll över byggnadsverksamheten även inom

glesområdena och för förmedling av sakkunnig rådgivning i byggnadsfrågor

åt allmänheten torde byggnadsnämnder få anses önskvärda i .samtliga kommuner,

oavsett örn någon tendens till tätbebyggelse gjort sig gällande

eller icke.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr Al.

Skyldighet för kommunen att i ovan antydd utsträckning övervaka byggnadsverksamheten

och ordna förhållandena inom uppväxande tätorter förutsätter

större personliga och ekonomiska resurser, än vad flertalet av de

nuvarande kommunerna ha. Småkommunerna utgöra på så sätt ett hinder

för utvecklingen även på detta område.

I 13 kap. som innefattar särskilda förslag rörande landskommunernas

förhållande till tätorts- och samhällsbildningen framhåller kommittén, att

den nuvarande lagstiftningen icke förmår hindra uppkomsten av okontrollerad

och med hänsyn till allmänna intressen olämplig bebyggelse. De synpunkter

som kommunindelningskommittén vill anlägga å dessa frågor ha,

anför kommittén, endast delvis beaktats i stadsplaneutredningens förslag till

ny byggnadslagstiftning. Behovet av kommunal, med hjälp av sakkunnigt

biträde utövad tillsyn över byggnadsverksamheten samt av kommunalt stöd

för mera effektiva byggnadsplaners upprättande och genomförande anser

kommunindelningskommittén vara de mest framträdande bristerna i nu

gällande system för bebyggelsens ordnande på landsbygden. Kommittén

föreslår, att till avhjälpande av nu rådande bristfälligheter en ökning sker

av landskommunernas nuvarande befogenheter och skyldigheter i vad avser

byggnads- och planväsendet. I fortsättningen anför kommittén bland annat

(s. 331):

Kommunernas skyldigheter böra i första hand avse att öva tillsyn över

förhållandenas utveckling och över efterlevnaden av gällande föreskrifter.

Skyldigheten att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd, som för närvarande endast

gäller kommuner med mera än 3 000 invånare, bör göras obligatorisk

för samtliga kommuner. Särskild byggnadsnämnd bör även utses i alla

kommuner, såvida länsstyrelsen icke medgivit befrielse från skyldigheten att

utse sådan nämnd. Stadsplaneutredningens förslag, att länsstyrelsen, om

omständigheterna därtill föranleda, skall äga förordna, att byggnadsnämnd

skall finnas jämväl för område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

icke fastställts, synes icke tillfredsställande. Då tätortsbildningar

komma att finnas i de allra flesta kommuner efter genomförandet av

en ny kommunindelning, kommer regelmässigt behov av byggnadsnämnd

att föreligga. Ett särskilt förordnande av länsstyrelsen skulle icke endast

medföra ett onödigt arbete. Det skulle även ge anledning till irritation och

invändningar. Kommunens skyldigheter i avseende å tillsynen över byggnadsverksamheten

komma mera bestämt till uttryck, örn byggnadsnämnd

föreskrives direkt i byggnadsstadgan.

Genom propositionen nr 236 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit

framlagt förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner.

Propositionen grundar sig å kommunindelningskommitténs förslag.

Kommitténs särskilda förslag rörande landskommunernas förhållande till

tätorts- och samhällsbildningen har dock icke upptagits till behandling i

propositionen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

9

Enligt 96 § byggnadsstadgan skall å den egentliga landsbygden byggnadsnämnd

finnas allenast inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbeslämmelser

fastställts. Finnas inom viss kommun flera sådana områden,

utses en byggnadsnämnd för varje område. Hinder möter dock ej att

samma personer förordnas till ledamöter i samtliga byggnadsnämnder inom

kommunen.

I motionerna har nu hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte

begära utredning bland annat angående sådan ändring av 96 § byggnadsstadgan

att byggnadsnämnd blir obligatorisk inom varje landskommun och

att en enda byggnadsnämnd svarar för alla planfrågor inom kommunen.

Frågan i vilken utsträckning byggnadsnämnd bör finnas inom landskommun

har behandlats såväl av stadsplaneutredningen 1942 i dess betänkande

med förslag till byggnadslag m. m. som av kommunindelningskommittén i

dess betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning

i borgerliga primärkommuner. Stadsplaneutredningen har föreslagit,

att den nuvarande ordningen i princip skall bibehållas, dock att länsstyrelsen,

när omständigheterna därtill föranleda, skall äga förordna, att byggnadsnämnd

skall finnas även inom område, för vilket byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke fastställts. I ett flertal remissyttranden över

utredningens förslag har emellertid förordats, att byggnadsnämnd obligatoriskt

skall finnas i varje landskommun, där ej länsstyrelsen medgiver undantag.

Jämväl kommunindelningskommittén har funnit stadsplaneutredningens

förslag i denna del mindre tillfredsställande och intagit samma

ståndpunkt, som kommit till synes i berörda remissyttranden.

Onekligen kunna vissa skäl åberopas för att byggnadsnämnd bör finnas

i varje landskommun och att hela kommunen bör utgöra nämndens verksamhetsfält.

Såsom motionärerna framhållit skulle med en sådan ordning

vinnas organisatoriska fördelar i de fall, då flera byggnadsplane- eller utomplansområden

finnas inom samma kommun. Nämnden skulle ock kunna utöva

en vägledande och rådgivande verksamhet på byggnadsväsendets område.

Dessutom skulle åt nämnden kunna uppdragas att hos länsstyrelsen anmäla,

när inom visst område av kommunen utvecklingen ginge i sådan riktning

att byggnadsplan eller utomplansbestämmelser erfordrades. Därest i övrigt

kontroll över bebyggelsen inom glesbebyggda områden ansåges böra införas,

skulle den kontrollerande verksamheten kunna utövas av nämnden. Å

andra sidan kan naturligtvis göras gällande, att något särskilt behov av

byggnadsnämnd icke kan anses föreligga inom kommun med utpräglad jordbrukskaraktär.

Det kan också ifrågasättas, huruvida icke förslagets genomförande

förutsätter större personliga och ekonomiska resurser än flertalet

mindre kommuner för närvarande lia. Sistnämnda invändning förlorar dock

i bärkraft, i den mån de nuvarande småkommunerna efter en revision av

kommunindelningen komma att upphöra.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. !) sami. 2 avd. Nr il.

Utskottet.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr Al.

Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är förbudet

mot nybyggnad i strid mot planen. Motsvarighet saknas helt till de i fråga

örn stadsplan meddelade bestämmelserna angående lösen av mark inom

planlagt område. Dispositionsrätt till vägmark inom byggnadsplaneområde

kunna intressenterna i planen erhålla enligt vissa särskilda bestämmelser,

särskilt genom bildande av vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Däremot

finnes icke möjlighet för intressenterna att mot fastighetsägares vilja

erhålla förfoganderätt till övriga i planen ingående, för allmänt ändamål

reserverade områden, och markägaren kan icke påfordra, att området inlöses.

Ej heller kan denne få ersättning för det intrång i förfoganderätten som

byggnadsförbudet innebär. Såsom motionärerna påpekat har avsaknaden av

reglerande bestämmelser härutinnan lett till uppenbara missförhållanden.

Motionärerna hemställa därför, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte hos

Kungl. Majit begära utredning rörande byggnadsplaneinstitutets utrustande

med expropriationsrätt och rätt för markägare att påfordra inlösen enligt

vissa regler. Expropriationsrätten skulle enligt motionärernas förslag tillkomma

kommunen; likaså skulle kommunen ha inlösenskyldighet.

Det problem som motionärerna upptagit till behandling är av mycket svårlöst

beskaffenhet. Mot den av motionärerna förordade lösningen kan såsom

de själva framhållit invändas, att upprättande och genomförande av byggnadsplan

icke behöver vara något kommunens intresse. Motionärerna ha

emellertid ifragasatt, att byggnadsplaneinstitutet endast skall komma att användas

i fråga örn områden, där ordnandet av bebyggelsen är att anse som

en kommunal angelägenhet. Alternativt förorda motionärerna, att Kungl.

Majit i varje särskilt fall skall kunna medgiva kommun expropriationsrätt,

förenad med inlösenskyldighet, för byggnadsplan^ genomförande. Vad

motionärerna anfört i denna fråga är givetvis av beskaffenhet att böra tagas

under noggrant övervägande.

Stadsplaneutredningen har i sitt förut angivna betänkande förordat en

annan lösning av sist berörda problem. Enligt utredningens förslag skall

fastighetsägare efter vissa närmare regler vara skyldig att upplåta mark och

ha rätt till ersättning för intrång som föranledes av byggnadsförbudet och

för upplåtelse av marken. Sådan vägförening som avses i lagen om enskilda

vägar skall i regel vara skyldig att svara för ersättningen.

De i motionerna berörda frågorna ha uppenbarligen nära samband med

byggnadslagstiftningen i övrigt. Stadsplaneutredningens förslag till ny sådan

lagstiftning är för närvarande efter remissbehandling av betänkandet föremål

för överarbetning inom justitiedepartementet. Tydligen böra de av motionärerna

behandlade spörsmålen prövas i detta större sammanhang. Då

utskottet förutsätter, att motionärernas synpunkter därvid komma att tillbörligt

beaktas, finner utskottet någon framställning till Kungl. Majit i anledning

av motionerna icke vara påkallad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

11

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 juni 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Linder*, Wistrand, Forslund, Björkman,

Sten*, Nils Elowsson och Hallagård;

från andra kammaren: herr Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,

Osterman, Andersson i Gisselås, Carlsson i Bakeröd och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandeis justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.