Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.
1946-06-12 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
1
Nr 41.
Ankom lill riksdagens kansli den 12 juni 1946 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt införande
av byggnadsnämnd i alla kommuner m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 220 i första kammaren av herr Edin
m. fl. och nr 355 i andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Majit måtte begära utredning rörande
dels sådan ändring av 96 § i nu gällande byggnadsstadga att byggnadsnämnderna
bli obligatoriska i alla landskommuner och en enda byggnadsnämnd
i varje landskommun svarar för alla planfrågor,
dels om det nuvarande byggnadsplaneinstitutets utrustande med expropriationsrätt
och rätt att påfordra inlösen i enlighet med vad som i motionerna
närmare utvecklats.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.
Jämlikt stadgande i stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall för stads ordnande
och bebyggande finnas stadsplan (1 §). Denna skall utmärka och till
gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen,
såsom byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser
m. m. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga
(2 §). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande,
fastställas av Konungen (3 §). Vidare givas bestämmelser för ordnande
av stads område utom stadsplan. Sålunda kan för dylikt område
upprättas stomplan (10 §) eller meddelas utomplansbestämmelser (11 §)
med en mera begränsad syftning.
För genomförande av såväl stads- som stomplan är sörjt bland annat därigenom
att staden medgivits lösningsrätt till område, som ingår i fastställd
plan och är avsedd till gata eller annan allmän plats (21 §). För samma
ändamål må jämväl Konungen under vissa förutsättningar medgiva staden
rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, eller ock å marken uppförd
byggnad för nedrivning (24 och 25 §§).
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 aud. Nr 41.
1
2
Ancha lagutskottets utlåtande nr 41.
Stadens rätt att inlösa mark, belägen inom planlagt område, motsvaras
tillika i viss utsträckning av en lösnings/;Wc?. Sålunda stadgas, att för den
händelse i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för
annat ändamål än enskilt bebyggande, och till följd härav markens ägare
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
markens värde, staden skall vara skyldig att lösa marken (28 §).
Vad i sladsplanelagen stadgas för stad skall äga motsvarande tillämpning
för köping ävensom för annat samhälle, där enligt äldre bestämmelser den
för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas (56 §). Vidare
äger Konungen förordna, att vad i lagen är stadgat för stad skall tillämpas
för tätare befolkad ort på landet (57 §).
Beträffande den egentliga landsbygden kan länsstyrelsen, där så erfordras,
fastställa byggnadsplan. Såsom förutsättning härför gäller, att större byggnadsverksamhet
är att förvänta inom det avsedda området och att plan för
nämnda verksamhet erfordras utan att likväl förhållandena föranleda tilllämpning
av bestämmelserna angående stad (60 §). Byggnadsplanen skall
i nära överensstämmelse med stadsplan — utmärka och till gränserna
angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom
byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser, varjämte den skall
innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande och
användande i övrigt, som finnas erforderliga (61 §). Emellertid äro de civilrättsliga
verkningarna av byggnadsplan avsevärt mer begränsade än i
fråga om stadsplan. Väl stadgas förbud dels i regel mot nybyggnad i strid
mot byggnadsplan (63 §), dels ock —- efter förordnande av länsstyrelsen —
mot vissa andra åtgärder av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets
användande för avsett ändamål (63 och 64 §§), men motsvarighet
saknas alldeles lill de i fråga örn stad meddelade bestämmelserna angående
lösen av mark, tillhörande planlagt område. För av byggnadsplan berört
område stadgas allenast att, sedan nybyggnad ägt rum inom området, sådan
mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till
följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, må utan
ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor
härför är dock, att marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde
antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark
för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare
(65 §).
Slutligen äger länsstyrelsen att för område på landet, där byggnadsplan
tills vidare ej är erforderlig, fastställa utomplansbestämmelser angående
byggnadsverksamheten inom samma område (66 §).
Närmare föreskrifter om byggnadsverksamhetens ordnande enligt de i
sladsplanelagen givna grundläggande bestämmelserna återfinnas i —- förutom
lokala byggnadsordningar —• byggnadsstadgan den 20 november 1931.
I stad och stadsliknande samhälle å landet skall finnas byggnadsnämnd.
Andra lagutskottets utlåtande nr Al.
3
Beträffande byggnadsnämnd inom kommun å den egentliga landsbygden
meddelas bestämmelser i 96—101 §§. Förstnämnda paragraf har följande
lydelse:
Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, utövas av en byggnadsnämnd,
vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av vad i detta kapitel
stadgas och de i enlighet därmed givna föreskrifter samt vad i övrigt
gäller beträffande områdets ordnande och bebyggande, att, där byggnadsplan
icke finnes, tillse att sådan i mån av behov upprättas och underställes
KB:s prövning, att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan
inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området, samt
att hos kommunalfullmäktige, KB eller annan myndighet väcka de förslag
och göra de framställningar, som finnas nödiga.
Byggnadsnämnden skall särskilt verka för:
att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna
med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;
att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å
härför avsedd mark;
att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord
plan på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser
och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla
olägenhet; samt
att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning
icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges.
Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårdsnämnden.
I samband med bestämmelserna om byggnadsplan torde även böra bemärkas
71 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar, enligt vilket
lagrum länsstyrelsen beträffande område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit
eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, äger förordna,
att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna
inom området, skola bilda en vägförening för väghållning i fråga om de
vägar som i särskild ordning av länsstyrelsen förklaras skola anses såsom
föreningens. Kostnaderna för väghållningen fördelas mellan fastigheterna
efter särskilda grunder.
Vid 1912 års riksdag yrkade herr Holmbäck i en inom första kammaren
väckt motion, nr 175, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att i samband med den igångsatta utredningen om regionplanelagstiftning
m. m. även målte utredas frågan örn bildandet av intrcssentsammanslutningar
inom byggnadsplaneområden och i samband därmed utfärdande av
regler örn lösenrätt oell lösenplikt för sådan sammanslutning lill mark, som
reserverats för allmänt ändamål inom området. På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtande nr 6) anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, alt
4
Andra lagutskottets utlåtande nr Al.
Kungl. Majit ville överlämna motionen till de i motionen omförmälda sakkunniga,
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.
Nämnda sakkunniga, stcidsplaneutredningen 19A2, ha den 22 maj 1945
framlagt betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15).
Utredningen har beträffande frågan om byggnadsplanens rättsverkningar
m. m. anfört bland annat följande (s. 196 o. f.):
Byggnadsplaneinstitutet torde böra undergå genomgripande ändringar.
Gällande bestämmelser i ämnet äro ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.
De erinringar, vilka kunna riktas mot nuvarande föreskrifter, hänföra
sig huvudsakligen dels till byggnadsplanens rättsverkningar, vilka äro otillräckliga
och icke möjliggöra rättvisa mellan markägarna, dels ock till reglerna
örn kostnaderna för planens uppgörande.
Det mest effektiva sättet att komma till rätta med de olägenheter, som i
berörda hänseenden äro förbundna med byggnadsplanen, skulle vara att
komplettera byggnadsplaneinstitutet så att det närmade sig stadsplanen.
Samtidigt finge då bildas ett särskilt organ, en byggnadsplaneförening, för
handhavandet av de frågor, som vid planens genomförande uppkomme. Såsom
mönster för ett dylikt organ skulle kunna tjäna sådan vägförening, som
omförmäles i 1939 års lag örn enskilda vägar. Byggnadsplaneföreningen
finge svara för att de åtgärder med avseende å anordnande av avlopp, vägar
m. m., vilka förutsättas i byggnadsplanen, bleve utförda på ett tillfredsställande
sätt. Stadsplanentredningen har haft under övervägande att framgå
enligt nu angivna riktlinjer, vilket skulle innebära en fullständig omgestaltning
av nuvarande byggnadsplaneinstitut.
Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att så genomgripande
ändringar knappast böra vidtagas. Fördelen av att äga tillgång till
ett planinstitut av förhållandevis enkel beskaffenhet, motsvarande den nuvarande
byggnadsplanen, får ej underskattas. Under vissa omständigheter
kan det väl vara nödvändigt för en ändamålsenlig reglering att kunna tillgripa
mera långtgående åtgärder än byggnadsplanen för närvarande medgiver.
Att därför komplicera byggnadsplaneinstitutet på sätt som måste ske,
örn det skulle ombildas efter mönster av stadsplanen, synes emellertid icke
vare sig behövligt eller lämpligt. Bland annat torde nödvändigheten att tillskapa
en byggnadsplaneförening eller något liknande organ för planens
genomförande medföra åtskilliga svårlösta problem. Äro förhållandena inom
ett bebyggelseområde sådana, att bestämmelser motsvarande stadsplanens
där erfordras, torde det naturliga vara, alt stadsplan utlägges. Bättre än
att ändra om byggnadsplaneinstitutet, så att det liknar stadsplanen, har utredningen
därför funnit vara att bibehålla byggnadsplanen i ungefär dess
nuvarande form men öka möjligheterna att inom byggnadsplanens ram, i
den mån omständigheterna föranleda därtill, ytterligare reglera de med
byggnadsverksamheten sammanhängande förhållandena inom planområdet.
Härvid måste tillses, att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de brister,
vilka, enligt vad ovan nämnts, vidlåda institutet i det skick, det har enligt
gällande bestämmelser.
Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får
såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, markägaren
härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något
att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas
Andrei lagutskottets utlåtande nr it.
5
samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir
läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare
måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till
den nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits,
orättvisor för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det
visserligen rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 §
stadsplanelagen omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts
till väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare
verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett
stadgande, motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl
i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande
de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas
även i fråga örn byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av
byggnadsplanen, för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig
att även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning
upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför
erhålla gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom.
Avsättes eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål,
som nu sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels
under vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet
att bebygga marken, dels ock, då sedermera marken tages i anspråk för avsett
ändamål, gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes
ersättningen böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående
ersättningens bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages
i anspråk för vägändamål utanför planlagt område.
Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän
väg, böra åvila kronan. I andra fall synes erforderlig medelsanskaffning
och medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna
bero på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik
förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning,
som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än
vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer,
bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och
underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros
uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett byggnadsplaneområde
utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes
ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om
densamma ej godta ges, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild förening
för ändamålet av samina slag som vägföreningen, vilket emellertid
förefaller alt vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde vägföreningen
ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.
Skapas möjlighet för vägförening alt taga befattning ej blott med vägar
utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan
den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande byggnadsplaneinstitut
därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän
plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångsvis
tagas i anspråk flir avsett ändamål. En förutsättning för att en fastighetsägare
skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än samfärdseln,
synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till
ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock alt garantier vinnas för
att platsen efter upplåtelsen iordningslälles för ändamålet och underhålles.
De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
här föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot
införande av skyldighet för markägare att, örn vägförening finnes, efter förordnande
av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts
till allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn
till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.
I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att länsstyrelsen
alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager
under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna örn vägförening
inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garantier
för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad, dels ock förutsättningar
att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna
platser.
Stadsplaneutredningen har jämväl behandlat frågan örn byggnadsnämnd
i landskommun. I 131 § av sitt förslag till byggnadsstadga har utredningen
upptagit en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnd liksom för närvarande
skall finnas inom varje byggnadsplane- eller utomplansområde på
landet. Enligt 132 § i förslaget skall emellertid länsstyrelsen, örn omständigheterna
därtill föranleda, förordna, att byggnadsnämnd skall finnas jämväl
inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke
fastställts. I sin motivering till sistnämnda stadgande har utredningen anfört
(s. 546):
I den mån byggnadsverksamheten ej göres beroende av särskilt byggnadslov
är behovet av byggnadsnämnd icke mera påfallande. Stadsplaneutredningen
ifrågasätter ej någon ändring i nuvarande regel, att inom landskommun
— i olikhet mot vad som gäller inom stad —- byggnadslov erfordras
allenast inom byggnadsplane- och utomplansområden. Örn man, såsom utredningen
föreslagit, inriktar sig på att tillse, att plan alltid upprättas för ett
område innan tätbebyggelse kommer till stånd inom detsamma, torde emellertid
byggnadsnämnden kunna ha en uppgift att fylla jämväl utanför byggnadsplane-
och utomplansområden, nämligen såsom tillsynsmyndighet över
att oreglerad tätbebyggelse icke äger rum. Det står visserligen icke i byggnadsnämndens
makt att inom områden, där byggnadslov ej kräves, förhindra
olämplig bebyggelse. Men byggnadsnämnden .skulle kunna indirekt åstadkomma
samma resultat genom att hos länsstyrelsen ofördröjligen anmäla,
då utvecklingen inom någon del av kommunen artar sig att gå i sådan riktning,
att bebyggelsereglering synes påkallad. Likaså skulle byggnadsnämnden
kunna vara lill gagn, då det gäller tillämpningen av de föreslagna 143,
144 och 146 §§ byggnadslagen, nämligen genom att, örn nämnden finner förhållandena
vara sådana, alf bebyggelsereglering, som i nämnda paragrafer
avses, erfordras, hos länsstyrelsen hemställa om förordnande därom. Byggnadsnämnden
skulle slutligen också kunna utöva en vägledande och rådgivande
verksamhet på byggnadsverksamhetens område. Även om byggnadsnämnden
icke erhåller befogenhet att förbjuda olämpliga byggnadsföretag,
torde nämnden sålunda säkerligen kunna göra mycket för att påverka byggnadsverksamheten
i rätt riktning. —■ •— —
Stadsplaneutredningen anser det med hänsyn till vad sålunda anförts
önskvärt, att möjlighet öppnas till inrättande av byggnadsnämnd för hel
kommun eller del därav, även om den icke omfattas av byggnadsplan eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
7
utomplansbestämmelser. Inrättandet av dylik byggnadsnämnd bör enligt
utredningens mening åtminstone tills vidare icke vara obligatoriskt. Inom
kommuner av utpräglad jordbrukskaraktär torde, särskilt örn kommunen
är liten, uppgifterna för nämnden bli så ringa, att nämnd icke är behövlig.
Är däremot en kommun föremål för industrialisering eller eljest stadd i livligare
utveckling, kan en sådan tillsyn, som den nämnden skulle utöva, lia
sin betydelse. Huruvida byggnadsnämnd skall finnas samt omfattningen av
nämndens verksamhetsområde torde därför få bestämmas av länsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Frågan om byggnadsnämnd obligatoriskt skall finnas i varje landskommun
har även behandlats av kommunindelningskommittén i dess den
26 september 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en revision
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). I
7 kap. i betänkandet, vilket kapitel handlar om fördelar och nackdelar av
slöra och små kommuner och örn lämplig kommunstorlek, yttrar kommittén
i fråga örn landskommunernas byggnadsväsende bland annat följande
(s. 162 o. f.):
För att få till stånd en så tidig reglering som möjligt av förhållandena
inom uppväxande tätorter torde det vara nödvändigt, att landskommunerna
göras direkt ansvariga för dessa angelägenheters ordnande inom sina respektive
områden. I första hand synes ansvaret för byggnadsplanernas upprättande
böra åläggas kommunerna, eventuellt med rätt för kommunen att
uttaga hela eller viss del av kostnaden av markägarna. Men icke endast bebyggelseproblemen
utan även de övriga med den tillväxande tätorten uppkommande
speciella behoven, synas böra beaktas och tillgodoses av primärkommunen
på ett så tidigt stadium som möjligt. Erforderliga strängare
byggnads-, hälsovårds-, brandskydds- och ordningsföreskrifter böra vara
direkt tillämpliga inom den begynnande tätorten, utan att tätorten därför
skall behöva bilda municipalsamhälle med egen förvaltning. En revision av
de s. k. stadsstadgorna är för sådant ändamål påkallad. I ett nyligen avlämnat
kommittéförslag till ny ordningsstadga för riket ha ovan anförda
synpunkter beaktats. Man torde få förutsätta, att motsvarande omarbetning
av stadsplanelagen och byggnadsstadgan samt hälsovårdsstadgan och brandstadgan
snarast kommer till stånd.
o Vissa allmänna byggnadsbestämmelser äro önskvärda även för glesområdena.
Genom den fullständigt okontrollerade bebyggelsen inom dylika
områden vållas ofta i onödan stor skada ur natur- och kul lurskyddssynpunkt.
Otrevnad för omgivningen kan också vållas framför allt genom
olämplig förläggning av industrier och dylika anläggningar men även, om
ock i mindre mån, genom olämplig förläggning och utformning av andra
byggnader. Byggnadsinvesteringen är vårt lands största kapitalinvestering,
och det är ett allmänt intresse, alt denna investering överallt sker så planmässigt
och ekonomiskt som möjligt. Erfarenheten visar, att allmänheten
synnerligen väl behöver upplysning och rådgivning i byggnadsfrågor. För
utövandet av kontinuerlig kontroll över byggnadsverksamheten även inom
glesområdena och för förmedling av sakkunnig rådgivning i byggnadsfrågor
åt allmänheten torde byggnadsnämnder få anses önskvärda i .samtliga kommuner,
oavsett örn någon tendens till tätbebyggelse gjort sig gällande
eller icke.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr Al.
Skyldighet för kommunen att i ovan antydd utsträckning övervaka byggnadsverksamheten
och ordna förhållandena inom uppväxande tätorter förutsätter
större personliga och ekonomiska resurser, än vad flertalet av de
nuvarande kommunerna ha. Småkommunerna utgöra på så sätt ett hinder
för utvecklingen även på detta område.
I 13 kap. som innefattar särskilda förslag rörande landskommunernas
förhållande till tätorts- och samhällsbildningen framhåller kommittén, att
den nuvarande lagstiftningen icke förmår hindra uppkomsten av okontrollerad
och med hänsyn till allmänna intressen olämplig bebyggelse. De synpunkter
som kommunindelningskommittén vill anlägga å dessa frågor ha,
anför kommittén, endast delvis beaktats i stadsplaneutredningens förslag till
ny byggnadslagstiftning. Behovet av kommunal, med hjälp av sakkunnigt
biträde utövad tillsyn över byggnadsverksamheten samt av kommunalt stöd
för mera effektiva byggnadsplaners upprättande och genomförande anser
kommunindelningskommittén vara de mest framträdande bristerna i nu
gällande system för bebyggelsens ordnande på landsbygden. Kommittén
föreslår, att till avhjälpande av nu rådande bristfälligheter en ökning sker
av landskommunernas nuvarande befogenheter och skyldigheter i vad avser
byggnads- och planväsendet. I fortsättningen anför kommittén bland annat
(s. 331):
Kommunernas skyldigheter böra i första hand avse att öva tillsyn över
förhållandenas utveckling och över efterlevnaden av gällande föreskrifter.
Skyldigheten att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd, som för närvarande endast
gäller kommuner med mera än 3 000 invånare, bör göras obligatorisk
för samtliga kommuner. Särskild byggnadsnämnd bör även utses i alla
kommuner, såvida länsstyrelsen icke medgivit befrielse från skyldigheten att
utse sådan nämnd. Stadsplaneutredningens förslag, att länsstyrelsen, om
omständigheterna därtill föranleda, skall äga förordna, att byggnadsnämnd
skall finnas jämväl för område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
icke fastställts, synes icke tillfredsställande. Då tätortsbildningar
komma att finnas i de allra flesta kommuner efter genomförandet av
en ny kommunindelning, kommer regelmässigt behov av byggnadsnämnd
att föreligga. Ett särskilt förordnande av länsstyrelsen skulle icke endast
medföra ett onödigt arbete. Det skulle även ge anledning till irritation och
invändningar. Kommunens skyldigheter i avseende å tillsynen över byggnadsverksamheten
komma mera bestämt till uttryck, örn byggnadsnämnd
föreskrives direkt i byggnadsstadgan.
Genom propositionen nr 236 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit
framlagt förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner.
Propositionen grundar sig å kommunindelningskommitténs förslag.
Kommitténs särskilda förslag rörande landskommunernas förhållande till
tätorts- och samhällsbildningen har dock icke upptagits till behandling i
propositionen.
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
9
Enligt 96 § byggnadsstadgan skall å den egentliga landsbygden byggnadsnämnd
finnas allenast inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbeslämmelser
fastställts. Finnas inom viss kommun flera sådana områden,
utses en byggnadsnämnd för varje område. Hinder möter dock ej att
samma personer förordnas till ledamöter i samtliga byggnadsnämnder inom
kommunen.
I motionerna har nu hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte
begära utredning bland annat angående sådan ändring av 96 § byggnadsstadgan
att byggnadsnämnd blir obligatorisk inom varje landskommun och
att en enda byggnadsnämnd svarar för alla planfrågor inom kommunen.
Frågan i vilken utsträckning byggnadsnämnd bör finnas inom landskommun
har behandlats såväl av stadsplaneutredningen 1942 i dess betänkande
med förslag till byggnadslag m. m. som av kommunindelningskommittén i
dess betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner. Stadsplaneutredningen har föreslagit,
att den nuvarande ordningen i princip skall bibehållas, dock att länsstyrelsen,
när omständigheterna därtill föranleda, skall äga förordna, att byggnadsnämnd
skall finnas även inom område, för vilket byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser icke fastställts. I ett flertal remissyttranden över
utredningens förslag har emellertid förordats, att byggnadsnämnd obligatoriskt
skall finnas i varje landskommun, där ej länsstyrelsen medgiver undantag.
Jämväl kommunindelningskommittén har funnit stadsplaneutredningens
förslag i denna del mindre tillfredsställande och intagit samma
ståndpunkt, som kommit till synes i berörda remissyttranden.
Onekligen kunna vissa skäl åberopas för att byggnadsnämnd bör finnas
i varje landskommun och att hela kommunen bör utgöra nämndens verksamhetsfält.
Såsom motionärerna framhållit skulle med en sådan ordning
vinnas organisatoriska fördelar i de fall, då flera byggnadsplane- eller utomplansområden
finnas inom samma kommun. Nämnden skulle ock kunna utöva
en vägledande och rådgivande verksamhet på byggnadsväsendets område.
Dessutom skulle åt nämnden kunna uppdragas att hos länsstyrelsen anmäla,
när inom visst område av kommunen utvecklingen ginge i sådan riktning
att byggnadsplan eller utomplansbestämmelser erfordrades. Därest i övrigt
kontroll över bebyggelsen inom glesbebyggda områden ansåges böra införas,
skulle den kontrollerande verksamheten kunna utövas av nämnden. Å
andra sidan kan naturligtvis göras gällande, att något särskilt behov av
byggnadsnämnd icke kan anses föreligga inom kommun med utpräglad jordbrukskaraktär.
Det kan också ifrågasättas, huruvida icke förslagets genomförande
förutsätter större personliga och ekonomiska resurser än flertalet
mindre kommuner för närvarande lia. Sistnämnda invändning förlorar dock
i bärkraft, i den mån de nuvarande småkommunerna efter en revision av
kommunindelningen komma att upphöra.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. !) sami. 2 avd. Nr il.
Utskottet.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr Al.
Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är förbudet
mot nybyggnad i strid mot planen. Motsvarighet saknas helt till de i fråga
örn stadsplan meddelade bestämmelserna angående lösen av mark inom
planlagt område. Dispositionsrätt till vägmark inom byggnadsplaneområde
kunna intressenterna i planen erhålla enligt vissa särskilda bestämmelser,
särskilt genom bildande av vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Däremot
finnes icke möjlighet för intressenterna att mot fastighetsägares vilja
erhålla förfoganderätt till övriga i planen ingående, för allmänt ändamål
reserverade områden, och markägaren kan icke påfordra, att området inlöses.
Ej heller kan denne få ersättning för det intrång i förfoganderätten som
byggnadsförbudet innebär. Såsom motionärerna påpekat har avsaknaden av
reglerande bestämmelser härutinnan lett till uppenbara missförhållanden.
Motionärerna hemställa därför, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit begära utredning rörande byggnadsplaneinstitutets utrustande
med expropriationsrätt och rätt för markägare att påfordra inlösen enligt
vissa regler. Expropriationsrätten skulle enligt motionärernas förslag tillkomma
kommunen; likaså skulle kommunen ha inlösenskyldighet.
Det problem som motionärerna upptagit till behandling är av mycket svårlöst
beskaffenhet. Mot den av motionärerna förordade lösningen kan såsom
de själva framhållit invändas, att upprättande och genomförande av byggnadsplan
icke behöver vara något kommunens intresse. Motionärerna ha
emellertid ifragasatt, att byggnadsplaneinstitutet endast skall komma att användas
i fråga örn områden, där ordnandet av bebyggelsen är att anse som
en kommunal angelägenhet. Alternativt förorda motionärerna, att Kungl.
Majit i varje särskilt fall skall kunna medgiva kommun expropriationsrätt,
förenad med inlösenskyldighet, för byggnadsplan^ genomförande. Vad
motionärerna anfört i denna fråga är givetvis av beskaffenhet att böra tagas
under noggrant övervägande.
Stadsplaneutredningen har i sitt förut angivna betänkande förordat en
annan lösning av sist berörda problem. Enligt utredningens förslag skall
fastighetsägare efter vissa närmare regler vara skyldig att upplåta mark och
ha rätt till ersättning för intrång som föranledes av byggnadsförbudet och
för upplåtelse av marken. Sådan vägförening som avses i lagen om enskilda
vägar skall i regel vara skyldig att svara för ersättningen.
De i motionerna berörda frågorna ha uppenbarligen nära samband med
byggnadslagstiftningen i övrigt. Stadsplaneutredningens förslag till ny sådan
lagstiftning är för närvarande efter remissbehandling av betänkandet föremål
för överarbetning inom justitiedepartementet. Tydligen böra de av motionärerna
behandlade spörsmålen prövas i detta större sammanhang. Då
utskottet förutsätter, att motionärernas synpunkter därvid komma att tillbörligt
beaktas, finner utskottet någon framställning till Kungl. Majit i anledning
av motionerna icke vara påkallad.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
11
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 juni 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Linder*, Wistrand, Forslund, Björkman,
Sten*, Nils Elowsson och Hallagård;
från andra kammaren: herr Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,
Osterman, Andersson i Gisselås, Carlsson i Bakeröd och Andersson i Alfredshem*.
* Ej närvarande vid utlåtandeis justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.