Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete.

1946-02-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för

innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning

för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,

har herr Lövgren m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta, att innehavare

av offentliga förtroendeuppdrag, såsom ledamotskap i riksdagen, landsting,

kommunalfullmäktige, kyrkofullmäktige eller under dessa institutioner arbetande

kommittéer och styrelser m. fl., måtte beredas samma rätt till ersättning

för olycksfall i arbete som tillkommer arbetare enligt lagen den 17

juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete

återfinnas i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje

arbetare regelmässigt försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom olycksfall i arbete anses enligt lagen jämväl olycksfall, som inträffar

vid färd till eller från arbetsstället, örn färden föranletts av eller stått i

omedelbart samband med arbetsanställningen (1 §). Med arbetare förstås i

lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan

att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare (2 §).

För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,

under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och denna varat

mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till

den skadades arbetsförtjänst. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under

längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är

beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen

i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Om olycksfallet

medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande

(7 §).

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet

bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

5

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig

ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa

villkor äga mm i detta bolag (4 §).

Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande

lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten

försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels

ock i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan

försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar

lända till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring. (35 §

första och andra styckena.)

Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med

bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas

av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen

bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet

och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter

försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den

risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga örn enskilda försäkringsbolag

av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §).

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som

bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag

skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas

summa, övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel (16 §).

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, användes i 1916 års

lag uttrycket »arbetare» i en annan och mera omfattande betydelse än enligt

det allmänna språkbruket. Envar som mot avlöning utför arbete åt annan

är i regel att anse som arbetare i lagens mening.

Frågan, huruvida ledamot av riksdagen är berättigad till ersättning för

olycksfall enligt 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete, har varit

föremål för riksförsäkringsanstaltens avgörande den 2 september 1938. Anstalten

fann därvid, att ledamot av riksdagen icke i denna egenskap vore

att betrakta som arbetare enligt nämnda lag. Fx-ån riksförsäkringsanstaltens

beslut, som innefattade fyra ledamöters samstämmiga åsikt, anmälde tre ledamöter

skiljaktig mening. Sistnämnda ledamöter ansågo beträffande nu

förevarande spörsmål, att ledamot av riksdagen vore att i denna egenskap

anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening. — Riksförsäkrings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

anstaltens beslut underställdes försäkringsrådets prövning. Genom utslag den

16 december 1938 fann försäkringsrådet ej skäl att göra ändring i anstaltens

beslut. Två ledamöter av försäkringsrådet vörö emellertid av skiljaktig mening

och instämde i det yttrande, som avgivits av minoriteten i riksförsäkringsanstalten.

Vad angår kommunala förtroendemäns rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

göres i praxis en skarp åtskillnad mellan förtroendemän,

som åtnjuta arvode för av dem utfört arbete, och sådana kommunala uppdragshavare,

som äro oavlönade eller som allenast uppbära ersättning för direkta

utgifter (traktamente). Enligt stadgad praxis är till kommunala uppdragshavare

utgående traktamente icke att anse som avlöning i olycksfallsförsäkringslagens

mening. En redogörelse angående detta ämne finnes intagen

i ett av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivet arbete: »Olycksfall

i arbete», s. 152—153.

I anledning av väckta motioner hemställde 1939 års riksdag i skrivelse till

Kungl. Majit (nr 95), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets

av riksdagen godkänt utlåtande nr 18, att Kungl. Majit ville till

fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i

arbete, vid vilken utredning vissa synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets

motivering, borde tagas under övervägande, samt för riksdagen

framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Vid 1939 års riksdag yrkades därjämte i en inom andra kammaren väckt

motion, nr 48, av herr Lövgren, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn allsidig och skyndsam utredning rörande möjligheterna

att på ett betryggande sätt olycksfallsförsäkra medlemmarna av riksdagen,

landstingen, stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna, kyrkofullmäktige,

vägfullmäktige, statliga och kommunala utredningskommittéer samt

innehavare av offentliga förtroendeuppdrag av olika slag m. fl., som objektivt

måste klassificeras som verksamma i det allmännas tjänst, oberoende

av örn det med uppdraget är förenat ersättning eller icke».

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 19:

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i regel envar, som

mot avlöning användes till arbete för annans räkning, berättigad till ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbetet. I överensstämmelse härmed

äro offentliga förtroendemän i vissa fall försäkrade enligt nämnda lag

för olycksfall, som äger samband med uppdragets fullgörande. Förutsättning

härför är dock, att för uppdraget utgår arvode, vilket är att anse som

gottgörelse för utfört arbete. I andra fall åtnjuta offentliga förtroendemän

icke försäkringsskydd enligt berörda lag.

I detta sammanhang må erinras, att något stadgande icke finnes om rätt

för kommun att genom frivillig försäkring bereda ersättning åt förtroendeman

för skada till följd av olycksfall vid fullgörande av honom meddelat

uppdrag. Med hänsyn härtill har spörsmålet, om sådan rätt är för handen,

blivit föremål för tveksamhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5. 7

Frågan om den omfattning, i vilken innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

böra åtnjuta skydd mot följderna av olycksfall vid uppdragets fullgörande,

är enligt utskottets mening förtjänt av uppmärksamhet. I enlighet

med den uppfattning, som kommit till uttryck i motionen, torde kunna

ifrågasättas, om icke offentliga förtroendemän böra åtnjuta sadant skydd

oberoende av huruvida med uppdraget är förenat arvode eller icke. i

stöd för denna uppfattning kan i fråga om kommunala förtroendeman anföras,

att den utsträckning, i vilken arvoden utgå, är synnerligen växlande

inom olika kommuner. Framhållas må därjämte, att det beträffande vissa

kommunala förtroendeuppdrag föreligger en medborgerlig plikt att stalia

sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Att i sistnämnda fall ersättning

icke alltid kan beredas vederbörande för skada till följd av olycksfall,

som äger samband med uppdraget, måste enligt utskottets mening anses

mindre tillfredsställande. „ . , .

I sitt utlåtande nr 18 har utskottet hemställt, att riksdagen matte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning

upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Enligt u - skottets mening torde det i förevarande motion framlagda spörsmålet lämpligen

kunna upptagas till prövning i samband med en fortsatt utredning av

nyssnämnda mera vidsträckta fråga.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning

av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om förutsättningslös och allsidig utredning rörande möjligheten och lämpligheten

av att i vidgad omfattning bereda innehavare av offentliga förtroendeuppdrag

ersättning för skada i följd av olycksfall i samband med

uppdragets fullgörande samt om framläggande för riksdagen av de förslag,

till vilka utredningen kan föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 96).

Enligt utskottets mening tala starka skäl för motionärernas ståndpunkt,

att innehavare av offentliga förtroendeuppdrag, även om de icke äga uppbära

ersättning för det med uppdraget förenade arbetet, böra åtnjuta skydd

i ekonomiskt hänseende mot följderna av olycksfall i samband med uppdragets

fullgörande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har förevarande spörsmål

tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I skrivelse till

Kungl. Majit anhöll sålunda 1939 års riksdag, på hemställan av andra lagutskottet,

om utredning rörande möjligheten och lämpligheten att bereda

innehavare av dylika uppdrag ersättning för skada i följd av olycksfall utav

förenämnd beskaffenhet. Ifrågavarande utredningsuppdrag har av Kungl.

Majit överlämnats till socialvårdskommittén, som upptagit frågan till behandling

i samband med den åt kommittén anförtrodda allmänna översynen av

olycksfallsförsäkringslagen. Enligt innevarande års riksdagsberattelse kommer

kommittén att slutföra nu berörda arbete under loppet av år 1946.

Kommitténs förslag bör enligt utskottets mening avvaktas, innan riksda
-

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

gen täger slutlig ställning till det i motionen behandlade spörsmålet. Utskottet

får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Linder, Forslund, Hage,

fröken Andersson, herrar Hallagård och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Ryberg, Holm*, fru Johansson, herrar

Osterman, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna* och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet. Esselte ab. Stockholm 194G

640716

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.