Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 6 kap. 18 § t mom. vägtrafikstadgan.

1946-02-21 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:6, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 6 kap. 18 § t mom. vägtrafikstadgan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Ankom lill riksdagens kansli den 21 februari 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 6 kap.

18 § t mom. vägtrafikstadgan.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 274,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Wiberg hemställt, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning och förslag

lill sådan ändring i vägtrafikstadgan, att den ökade trafiksäkerhet uppnås,

som vidgade föreskrifter örn obligatoriska belysnings- eller reflexanordningar

å med dragare förspänt fordon vid färd under mörker skulle innebära».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

6 kap. 18 § 1 mom. första stycket Kungl. Maj:ts vägtrafikstadga den 23

oktober 1936 har följande lydelse:

Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse

beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt

fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras

antingen en eller flera lända lyktor så anbragta, att ljus är synligt på avstånd

såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning

återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar

skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande,

som ej må avse med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må

innehålla de undantag, länsstyrelsen finner erforderliga, och skall kungöras

samt, i den ordning länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag

å eller invid vägen.

I 1930 års vägtrafikstadga, som ersattes med nu gällande 1936 års vägtrafikstadga,

fanns i 5 § andra stycket en bestämmelse med motsvarande

innehåll.

Frågan örn skyldighet att å fordon förspända med dragare lia belysningseller

reflexanordningar har flera gånger varit föremål för utredning av sakkunniga

och prövning av riksdagen.

Beträffande frågans behandling för tiden fram lill 1936 års riksdag får

utskottet hänvisa till en redogörelse härför, som finnes intagen i andra lagutskottets

då avgivna utlåtande nr 55 s. 106—108.

I en till 1936 års riksdag framlagd proposition, nr 213, med förslag till

vägtrafikstadga m. m. anförde föredragande departementschefen, att han. i

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sand. 2 avd. Nr 6.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

stället för då gällande bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning

ägde med angivet undantag beträffande vissa vägar förordna, att å med

dragare förspänt fordon, som under mörker framfördes å vägen, eller å dess

dragare skulle föras lykta eller reflexanordningar, i anslutning till 1934 års

vägtrafiksakkunnigas förslag föreslog en generell föreskrift av motsvarande

innehåll.

I flera motioner vid samma riksdag yrkades emellertid, att bestämmelserna

angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordningar å hästfordon

måtte givas samma innehåll som i då gällande stadga.

Andra lagutskottet förklarade, att enligt utskottets uppfattning strängare

bestämmelser än de då gällande icke borde ifrågakomma och att utskottet

därför förordade, att det huvudsakliga innehållet av gällande bestämmelser

angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordning upptoges i en kommande

ny vägtrafikstadga.

1936 års riksdag biträdde utskottets uttalande.

Med stöd av Kungl. Maj.ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallades

samma dag en utredningsman att inom kommunikationsdepartementet biträda

med utredning och avgivande av förslag i fråga om revision av nu

gällande vägtrafikstadga samt beträffande de spörsmål, som därmed närmast

ägde samband.

Utredningsmannen avgav betänkande i ämnet den 20 april 1944 med förslag

till vägtrafikstadga m. m. (SOU 1944: 18).

Första stycket i 26 § i utredningsmannens förslag till vägtrafikstadga har

följande lydelse:

Å fordon, förspänt med dragare, skall vid färd under mörker föras vit

belysning framåt och röd belysning bakåt eller ock reflektorer med samma

färger. Främre reflektorn må fästas å dragarens seltyg.

I motiveringen till 26 § i förslaget till vägtrafikstadga har utredningsmannen

—• efter att först ha framhållit att alla förslag om att även hästfordon

under mörker skulle föra belysning eller reflektorer strandat på riksdagens

motstånd — yttrat:

Riksdagens inställning härutinnan är svår att förstå. De skäl, som framförts

mot en sådan reform, kunna icke anses bärande. Det är uppenbart,

att belysning å hästfordon skulle tjäna till att öka icke bilisternas bekvämlighet

utan samtliga vägfarandes och i synnerhet hästfordonens egen säkerhet.

Det har också blivit mer och mer brukligt, att hästfordonen redan nu

förses med belysning eller reflektor. Det har framhållits den olägenhet det

skulle medföra för lantbrukarna, om de alltid skulle vara skyldiga att å

sina arbetsfordon föra reflektorer, hur lätt dessa skulle kunna skadas eller

eljest sättas ur funktion, varvid ägaren riskerade straffansvar etc. Kan en

lantbrukare genom dessa enkla anordningar undgå att bliva utsatt för trafikolyckor,

borde han med glädje underkasta sig det besvär, dessa anordningar

medföra för honom. Det saknas anledning att tillerkänna hästfordonen

en särställning inom trafiken. Vägen är till för alla vägfarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6. 3

oell dessa måste alla underkasta sig de föreskrifter, som uppställas i trafiksäkerhetens

intresse.

över utredningsmannens betänkande ha yttranden avgivits av ett stort

antal myndigheter och sammanslutningar.

Med hänsyn till de uppfattningar, som kommit till uttryck i remissyttrandena,

har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1944

tillkallats sakkunniga, 1944 års trafikförfattningssakkunniga, för att verkställa

en översyn av vägtrafikstadgan och andra författningar på trafikväsendets

område. De sakkunnigas arbete är enligt 1946 års riksdagsberättelse

i vissa väsentliga delar beroende på utredningar, som bedrivas av 1945

års trafiksäkerhetskommitté och 1945 års bilbesiktningsutredning. Tiden

för slutförande av de sakkunnigas arbete har därför icke kunnat närmare

beräknas.

Frågan om skyldighet att å fordon förspända med dragare lia belysningseller

reflexanordningar har såsom ovan anförts tidigare varit föremål för

riksdagens prövning. Uppfattningarna örn nödvändigheten av en sådan

skyldighet lia därvid varit starkt delade. Givetvis kan frågan ses ur olika

synpunkter.

För närvarande arbeta emellertid 1944 års trafikförfattningssakkunniga

med en översyn av gällande trafikförfattningar. Det spörsmål om belysnings-

och reflexanordningar, som beröres i förevarande motion, kommer

med all sannolikhet att beaktas av de sakkunniga, och att nu göra spörsmålet

till föremål för fristående utredning och förslag synes icke vara lämpligt.

Någon riksdagsskrivelse i motionens syfte är således icke erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Löfvander,

Björkman, Nils Elowsson, Uhlén och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Håstad*, fru Johansson, herrar

Hedlund i Rådom*, Osterman, Andersson i Gisselås, Lundberg och Andersson i

Alfredshem*.

Utskottet,

* Ej närvarande vid utltåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.