Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen.
1946-03-07 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1946:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 §
andra stycket vattenlagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 273,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hansson i Skediga hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag
till sådan ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen, att torrläggningsföretag
må kunna genomföras utan hinder av strömfall av mindre betydelse.
För de skäl som anförts till stöd för denna hemställan lämnas redogörelse
här nedan.
7 kap. i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande
lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning av
mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§ avse dikning.
37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser om vattenavledning. En
beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,
lämnas i 37 §. Där talas bland annat örn att för torrläggning av
mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga
eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Å
sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—
47 §§ rörande dikning meddelade bestämmelser tillämpas. Vidare uttalas i
37 §, att vattenlagens stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse
även i fråga örn vissa andra åtgärder, som huvudsakligen avse torrläggning
av mark och på vilka de i 3 kap. av lagen innefattade bestämmelserna
om vattenreglering icke äro tillämpliga.
Bestämmelser örn rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande
vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 7 kap.
38 §. För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,
att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande
skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för sådana
fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord
dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under
byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn vattenhushållning
eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 9. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt
eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av
vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att förlusten,
skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i beräkning
två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan
och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker,
må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld räkning,
skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare än
sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas
med skada eller intrång å annans egendom.
Det må erinras, att vattenavledningsföretagen äro underkastade väsentligt
mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.
Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser
meddelade i 2 kap. 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen
får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två
gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall
inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig
egendom må skattas.
Av hänsyn till intressen av allmän natur stadgas beträffande vattenavledningar
i 7 kap. 39 § undantag i två riktningar från förut angivna regler för
sådana företags tillåtlighet. Sålunda föreskrives å ena sidan att, oaktat nyttan
av vattenavledning uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, åtgärden
likväl icke må ske, för den händelse därigenom större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava sitt uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas eller ock fiskerinäring av större betydenhet lider
väsentligt förfång. Detsamma gäller, där genom vattenavledningen skulle
förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets
djur- eller växtvärld är att befara. Ä andra sidan har Konungen tillagts
befogenhet att, utan hinder av nu återgivna bestämmelser i 38 och 39 §§,
lämna medgivande i viss ordning till vattenavledningsföretag. Såsom förutsättning
härför gäller, att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för
jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Vad
angår byggande i vatten upptagas i 2 kap. 3 § vattenlagen liknande bestämmelser
örn där åsyftade företags tillåtlighet av hänsyn till allmänna intressen.
För genomförande av torrläggningsföretag stadgas såväl beträffande dikning
som vattenavledning skyldighet i viss utsträckning för markägare
att taga del i dylikt företag. Skyldighet härtill föreligger i princip, så snart
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
3
företaget medför båtnad för marken i fråga, dock med viss begränsning då
företaget avser sänkning eller uttappning av sjö (7 kap. 20 och 44 §§).
Frågor om ersättning för skada och intrång bedömas enligt 9 kap.
vattenlagen. Ersättning i penningar skall jämlikt 49 § i princip bestämmas
till belopp, motsvarande full gottgörelse för skada eller intrång, som föranletts
av åtgärden. Dock skall för vissa i 48 § angivna fall ersättningen beräknas
till fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund
skall tillämpas bland annat, då fråga är örn ersättning för tillgodogjord
vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för
befintlig eller under byggnad varande anläggning. Vidare utgår på angivet
sätt förhöjd ersättning beträffande fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan
därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning
för vattnets utnyttjande.
Ansökan om tillstånd att utföra vattenavledningsföretag skall ingivas till
Konungens befallningshavande (7 kap. 45 §). Frågan skall därefter i regel
prövas vid syneförrättning i den ordning, som stadgas i 10 kap. I vissa fall
skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning. Så
sker exempelvis när företaget innefattar sänkning eller uttappning av sjö.
Till att handlägga syneförrättning rörande företag, som avses i 7 kap., skall
enligt 10 kap. 32 § 1 mom. förordnas statens lantbruksingenjör eller annan
(enligt särskilda bestämmelser) behörig person.
De sakkunniga, som 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning
angående torrläggning av mark m. m., anförde rörande vattenavledningsföretagens
tillåtlighet bland annat följande:
De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,
hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen.
Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan
antagna bestämmelserna i 2 kap., måste alltså enligt vårt förmenande leda
till, att dessa företag komma i åtnjutande av en väsentligt gynnsammare
ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet.
Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga
betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi,
att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning
såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å
annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom
vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna
jorden tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande
garanti med avseende å de värden i fråga om vattnets tillgodogörande,
som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning,
varåt redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss
välgrundad.
38 § i 7 kap. vattenlagen har — bortsett från en formell skiljaktighet —
samma lydelse som motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
Vissa frågor rörande möjligheten att få till stånd vattenavledningsföretag
ha berörts i motioner som väckts vid 1935 och 1937 års riksdagar. Härutinnan
får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 34 vid 1942 års riksdag
(s. 4 och 5).
Vid 19A2 års riksdag väcktes tvenne likalydande motioner, nr 104 i första
kammaren av herr Albert Andersson m. fl. och nr 76 i andra kammaren av
herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo, i vilka motioner riktades
anmärkning mot vissa i 7 kap. vattenlagen intagna bestämmelser örn
dämningsrätt, vilka ansetts hindra en önskvärd torrläggning av försumpade
marker. Motionärerna hemställde i anslutning härtill, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville begära skyndsam, allsidig utredning av i motionerna
berörda spörsmål samt framläggande av de förslag, som erfordrades
för en lösning av frågan.
Andra lagutskottet anförde i sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande,
nr 34:
I förevarande motioner har framhållits, att i vissa fall åtgärder för önskvärd
torrläggning av mark förhindrades av hänsynstagande till bestående
dämningsrättigheter. Därvid har särskilt erinrats om, att enligt vattenlagen
samma skydd åtnjötes för anläggningar för uttagande av vattenkraft oavsett
vattenkraftens mer eller mindre prima eller sekunda beskaffenhet. Motionärerna
hava med hänsyn härtill ifrågasatt en gränsdragning ur denna synpunkt
mellan olika slag av vattenkraft. Med anledning av vad i motionerna
anförts har påyrkats framställning till Kungl. Maj:t angående utredning av
däri berörda spörsmål.
Enligt utskottets mening är det — särskilt under nu rådande förhållanden
— otvivelaktigt av stor vikt för folkförsörjningen att alla möjligheter prövas,
varigenom kan erhållas ökad utvinning av jordbruksprodukter. Härvid
kan uppenbarligen frågan om torrläggning av vattensjuk mark vara av betydelse.
I den mån en dylik åtgärd medför intrång eller skada å andra intressen,
måste emellertid de olika intressena vägas emot varandra. Vad då
särskilt angår intresset av vattenkraftens utnyttjande må erinras, att även
tillgodoseendet av kraftbehovet inom landet kommit att utgöra ett alltmera
betydelsefullt led i folkets försörjning.
Vid utarbetande av nu gällande bestämmelser beträffande avvägningen
mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena har särskilt beaktats jordbruksnäringens
stora samhälleliga vikt. I anslutning härtill kräves i princip
för tillstånd till åtgärd för vattenavledning — i motsats till vad som gäller
beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet — allenast att nyttan av åtgärden
överstiger skadan å annans egendom. För vissa fall, avseende huvudsakligen
förlust av tillgodogjord vattenkraft, skärpes emellertid kravet därhän,
att vid nämnda jämförelse förlusten tages i beräkning två gånger. Detta
har ansetts motiverat för att tillbörligen skydda de värden i fråga om vattnets
tillgodogörande, vilka redan kommit till användning för produktionen.
Det torde endast i sällsynta fall kunna ifrågakomma att vattenavledningsföretag,
som eljest bort komma till stånd, förhindras på grund därav att
skada även beträffande utbyggt strömfall av sekunda beskaffenhet skall beräknas
dubbelt. Då fråga är örn sådana anläggningar torde nämligen som
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
5
regel värdet vara jämförelsevis ringa. För övrigt synes erfarenheten giva
vid handen, att en viss försiktighet kan vara påkallad vid igångsättandet av
vattenavledningsföretag. Statsmakternas uppmärksamhet har sålunda vid
upprepade tillfällen varit riktad på frågan om undvikande av att ekonomiskt
sett mindre bärkraftiga vattenavledningsföretag komma till utförande. Med
hänsyn till det anförda och då några olägenheter av vikt ej kunnat påvisas
av de i motionen berörda lagbestämmelserna, finner utskottet — i likhet med
de hörda myndigheterna — ej påkallat, att för närvarande vidtages någon
utredning i det av motionärerna angivna syftet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls.
I en den 31 juli 1942 till jordbruksdepartementet inkommen skriftlig framställning
ha lantbrukarna J. A. Andersson i Valnäs och K. E. Hansson i Skediga
anfört i huvudsak samma synpunkter som i 1942 års motioner. Skriften
överlämnades till 1942 års torrläggningssakknnniga för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av deras uppdrag. I sitt den 28 november 1944 avgivna
betänkande angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
(SOU 1944: 56) ha de sakkunniga i denna del anfört följande:
När ett enskilt intresse skall tillåtas att utöva tvångsrätt mot ett annat
sådant intresse, synes det böra krävas, att det förra klart överväger det senare
och att tvivel sålunda icke kan råda om vilketdera intresset som samhälleligt
och ur ekonomisk synpunkt är bäst förtjänt av att främjas. Det
har tidigare ifrågasatts, om ett allmänt bedömande av de olika intressenas
företrädesrätt kunde vara till fyllest, men man stannade för alt bibehålla
den redan förut tillämpade metoden att göra en jämförelse mellan vartdera
företagets värde ur enskild synpunkt. Annan bedömningsgrund synes ej
heller nu böra ifrågasättas. Den gällande regeln att värdet av utbyggd vattenkraft,
som avses skola vika för ett torrläggningsföretag, skall vid jämförelsen
räknas två gånger innebär, att en säkerhetsmarginal uppställts,
grundad på den utan tvivel riktiga principen att försiktighet bör iakttagas,
då det gäller att uppoffra en redan befintlig produktiv tillgång för en beräknad
vinst i förbättrade odlingsmöjligheter. Anordningen synes välbetänkt
även ur den synpunkten, att värdet av den tillgodogjorda vattenkraften
låter sig beräkna med större visshet än den blivande vinsten av torrläggningen.
Då i den till de sakkunniga överlämnade skrivelsen framställts såsom
omotiverat att små mindervärdiga kraftanläggningar, som kanske endast
brukas korta tider av året, gentemot jordbruksintresset få åtnjuta det nu
medgivna skyddet, må till en början anmärkas, att vid den värdering, som
föregår jämförelsen mellan de båda intressena, en anläggning av det slag
som beskrivits givetvis icke bör åsättas något högre värde och därför sällan
kan utgöra hinder för ett verkligt bärkraftigt torrläggningsföretag. Det är
också att märka, alt örn vid undersökning som en gång företagits värdet
av skadan å kraftanläggningen befunnits så högt, att torrläggningsföretaget
ej kunnat tillåtas, därigenom icke träffats något för framtiden bindande
avgörande. Om kraftanläggningen försämras eller minskar i betydelse eller
förhållanden eljest inträda, som kunna föranleda ett för jordägarna fördel
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
aktigare bedömande, står det dem givetvis öppet att påkalla ny prövning
av frågan om utrivning eller ändring av anläggningen. Då i skrivelsen anföres,
att vattenlagen icke gör skillnad mellan prima och sekunda kraft,
är detta endast så till vida riktigt som de båda slagen av kraft bedömas efter
enhetliga grunder. Åtskillnad göres givetvis med hänsyn till kraftens kvalitet
och krafttillgångens varaktighet så att sekunda kraft icke i värde jämställes
med prima. Att värdera kraft av visst slag från en mindre kraftanläggning
lägre än samma slag av kraft från en större anläggning skulle
däremot varken vara motiverat ur ekonomisk synpunkt eller kunna anses
förenligt med befogade krav på likhet i rättsskydd.
I framställningen ha omnämnts torrläggningsföretag, för vilka det kan
vara nog så vanskligt att siffermässigt framvisa någon vinst men som dock
äro önskvärda. Vad som kan motivera att ett sådant företag kommer till
stånd är huvudsakligen förekomsten av betydande social båtnad. Enligt
7 kap. 39 § vattenlagen har Kungl. Majit rätt att till företag, som är av
synnerlig betydelse för orten eller eljest från allmän synpunkt, lämna medgivande
även om företaget enligt de vanliga reglerna icke skulle vara tilllåtet.
Syftet med denna bestämmelse torde ha varit att möjliggöra utförandet
av företag med betydande social båtnad. Denna utväg att söka Kungl.
Majlis medgivande till företaget har, såvitt de sakkunniga funnit, ännu
icke vid något tillfälle anlitats.
Slutligen ha de sakkunniga från lantbruksingenjörerna inhämtat, att det
hittills endast i några få fall förekommit att kraftanläggningar, som kunnat
anses som mindervärdiga, befunnits utgöra hinder för torrläggningsföretag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl för ändring
av gällande bestämmelser om skadeersättningens beräkning icke synas föreligga,
ha de sakkunniga icke funnit anledning förorda ändring av de i framställningen
avsedda lagbestämmelserna.
I den nu till behandling föreliggande motionen har — efter en redogörelse
för bestämmelserna i 7 kap. 38 § och 39 § andra stycket samt 9 kap. 48 och
49 §§ vattenlagen — till stöd för det i motionen upptagna yrkandet anförts
följande:
Reglerna om beräkning av värdet av strömfall i fråga om dels tillåtligheten
av ett företag, dels ersättningen för ett utrivet fall medföra ofta stora
svårigheter, när det gäller att genomföra en i och för sig önskvärd och nyttig
torrläggning. Ehuru omvärdering lär kunna ske, om en kraftanläggning försämras
eller minskar i betydelse, torde dock i många fall torrläggningar ha
hindrats av gamla kraftanläggningar, som en gång kunna ha varit mycket
betydelsefulla men numera på grund av utvecklingens gång nästan helt förlorat
sitt värde. Undantagsbestämmelsen i 7 kap. 39 § andra stycket synes
vara så formulerad, att den knappast i något fall kan tillämpas, vilket väl
torde vara orsaken till att ingen vattendomstol hittills försökt sig på att göra
en sådan framställning till Kungl. Majit, som avses med denna bestämmelse.
Att ett företag skall vara av »synnerlig betydelse för jordbruksnäringen»
torde innebära, att det måste vara av sådan storleksordning, att det påverkar
jordbruksnäringen som sådan i hela landet, vilket såsom lätt inses aldrig
kan vara fallet. Uttrycket »av synnerlig betydelse för orten eller eljest från
allmän synpunkt» skulle kanske lättare kunna tänkas bli tillämpligt, men
även detta villkor torde vara svårt att uppfylla. Om bestämmelsen i stället
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
7
hade det innehållet, att företaget skulle prövas vara av synnerlig betydelse
för jordbruksnäringen i orten eller i övrigt för ortsbefolkningen, kunde man
tänka sig, att den bleve tillämplig för betydelsefulla företag av lokal
karaktär.
En ändring i nu gällande bestämmelser är tydligen nödvändig, om det
skall bli möjligt att övervinna det hinder dylika mindre viktiga vattenfall
mången gång lägga i vägen för torrläggningsföretags genomförande.
Frågan om rätt att för möjliggörande av marks torrläggning genom vat- utskottet.
tenavledning vidtaga åtgärd som medför intrång i annans rätt behandlas i
7 kap. 38 § vattenlagen. Häri stadgas, att sådan åtgärd ej är tillåten utan
att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes
överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Vid denna jämförelse
skola dock vissa slag av skada eller intrång tagas i beräkning två gånger.
Så är förhållandet bland annat i fråga om förlust, som strömfallsägare tillskyndas
av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen
är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning,
eller av förmån som i fråga om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer
honom såsom kraftverksägare.
Av hänsyn till intressen av allmän natur ha emellertid i 7 kap. 39 § stadgats
undantag från bestämmelserna i 38 §. I 39 § andra stycket — som
här närmast är av intresse — föreskrives sålunda, att om torrläggningsföretag
finnes vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten
eller eljest från allmän synpunkt, Konungen, ändå att hinder mot företaget
skulle möta av nämnda bestämmelser, efter hemställan av vattendomstolen
må lämna medgivande till företaget.
Motionären gör nu gällande, att de regler för vilka ovan redogjorts ofta
medföra svårigheter, när det gäller att genomföra en i och för sig önskvärd
och nyttig torrläggning. I många fall torde, framhåller motionären, genom
dessa bestämmelser torrläggning ha hindrats på grund av förefintligheten
av gamla kraftanläggningar, som en gång kunna ha varit betydelsefulla men
numera till följd av utvecklingens gång nästan helt förlorat sitt värde. Om
undantagsbestämmelsen i 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen erhölle en
mindre restriktiv utformning, exempelvis så att förutsättning för stadgandets
tillämpning skulle vara att företaget vore av synnerlig betydelse för
jordbruksnäringen i orten eller eljest för ortsbefolkningen, skulle bestämmelsen
kunna tillämpas å betydelsefulla företag av lokal karaktär. Motionären
hemställer förty, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till sådan ändring av nämnda lagrum att torrläggningsföretag
må kunna genomföras utan hinder av strömfall av mindre betydelse.
I detta sammanhang må nämnas, att samma skäl, som motionären sålunda
åberopat till stöd för sitt yrkande, även utgjorde motiv till motionerna I: 104
och II: 70 vid 1942 års riksdag. Emellertid åsyftades i nämnda motioner närmast,
att förevarande spörsmål skulle lösas genom ändring av 7 kap. 38 §
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
vattenlagen. Nämnda motioner blevo, efter hemställan av utskottet (utlåtande
nr 34), avslagna av riksdagen. Två av motionärerna ingåvo därefter till jordbruksdepartementet
en skrivelse med i huvudsak samma innehåll som de
vid 1942 års riksdag väckta motionerna. Skrivelsen överlämnades till 1942
års torrläggningssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av deras uppdrag.
I sitt den 28 november 1944 avgivna betänkande förklarade de sakkunniga,
att de icke funnit anledning förorda ändring av i skrivelsen avsedda
lagbestämmelser.
De sakkunniga anförde bland annat, att, enligt vad de inhämtat från lantbruksingenjörerna,
det endast i några få fall förekommit att kraftanläggningar
som kunnat anses som mindervärdiga befunnits utgöra hinder för
torrläggningsföretag.
I de fall, då mot tillämnat torrläggningsföretag förekommer hinder av nu
nämnd art, torde företaget vara att anse såsom ur ekonomisk synpunkt
mindre önskvärt. Då i den nu föreliggande motionen göres gällande, att torrläggning
i många fall torde ha hindrats på grund av förefintligheten av
gamla, numera nästan värdelösa kraftanläggningar, vill utskottet nämligen
understryka, att, såsom 1942 års riksdag och nämnda sakkunniga framhållit,
en dylik anläggning givetvis icke bör å sättas något högre värde vid den
värdering som skall äga rum jämlikt 7 kap. 38 § och därför sällan kan
hindra ett verkligt bärkraftigt torrläggningsföretag.
Något behov torde sålunda icke föreligga att av de i motionen anförda
skälen vidtaga ändring i gällande bestämmelser örn tillstånd till vattenavledning.
Erfarenheten synes också giva vid handen, att en viss försiktighet kan vara
påkallad vid igångsättande av ett torrläggningsföretag. Även ur denna synpunkt
torde sålunda en ändring av nämnda bestämmelser framstå såsom
mindre lämplig.
Särskilda skäl kunna åberopas mot att såsom motionären föreslagit söka
genomföra ökade möjligheter att få till stånd torrläggningsföretag genom
ändring av 7 kap. 39 § andra stycket. Att ändra nämnda bestämmelse så att
dispens kan medgivas även med hänsyn till enskilda ekonomiska intressen
skulle vara mindre följdriktigt, då ju nämnda intressen redan tagas i beräkning
vid den jämförelse som skall ske enligt 7 kap. 38 §. Några enskilda
intressen av icke-ekonomisk art som skulle kunna tala till förmån för dispens
torde näppeligen förefinnas. Vad de allmänna intressena beträffar torde hänsyn
till dem i tillbörlig utsträckning ha tagits redan genom den nuvarande
utformningen av 7 kap. 39 § andra stycket. Att giva bestämmelsen en mindre
restriktiv avfattning skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.
Andra lagutskottets utlåtande nr 9.
9
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke mätte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund*, Hage*,
fröken Andersson*, herrar Hallagård och Carl Eric Ericsson*;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg*, Holm*, fru Johansson*,
herrar Osterman, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna och Andersson i
Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 9 sami. 2 avd. Nr 9.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.