Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen.

1946-03-07 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1946:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1946 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 kap. 39 §

andra stycket vattenlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 273,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hansson i Skediga hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag

till sådan ändring av 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen, att torrläggningsföretag

må kunna genomföras utan hinder av strömfall av mindre betydelse.

För de skäl som anförts till stöd för denna hemställan lämnas redogörelse

här nedan.

7 kap. i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande

lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning av

mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§ avse dikning.

37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser om vattenavledning. En

beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,

lämnas i 37 §. Där talas bland annat örn att för torrläggning av

mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga

eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Å

sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—

47 §§ rörande dikning meddelade bestämmelser tillämpas. Vidare uttalas i

37 §, att vattenlagens stadganden om vattenavledning skola lända till efterrättelse

även i fråga örn vissa andra åtgärder, som huvudsakligen avse torrläggning

av mark och på vilka de i 3 kap. av lagen innefattade bestämmelserna

om vattenreglering icke äro tillämpliga.

Bestämmelser örn rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande

vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 7 kap.

38 §. För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,

att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande

skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för sådana

fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord

dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under

byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn vattenhushållning

eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 9. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt

eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av

vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att förlusten,

skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i beräkning

två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan

och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker,

må skattas. Där fråga är örn företag, som verkställes för samfälld räkning,

skall dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare än

sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas

med skada eller intrång å annans egendom.

Det må erinras, att vattenavledningsföretagen äro underkastade väsentligt

mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten.

Beträffande företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser

meddelade i 2 kap. 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen

får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas

eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan

av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande

tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två

gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall

inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig

egendom må skattas.

Av hänsyn till intressen av allmän natur stadgas beträffande vattenavledningar

i 7 kap. 39 § undantag i två riktningar från förut angivna regler för

sådana företags tillåtlighet. Sålunda föreskrives å ena sidan att, oaktat nyttan

av vattenavledning uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, åtgärden

likväl icke må ske, för den händelse därigenom större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava sitt uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller ock fiskerinäring av större betydenhet lider

väsentligt förfång. Detsamma gäller, där genom vattenavledningen skulle

förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt

minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld är att befara. Ä andra sidan har Konungen tillagts

befogenhet att, utan hinder av nu återgivna bestämmelser i 38 och 39 §§,

lämna medgivande i viss ordning till vattenavledningsföretag. Såsom förutsättning

härför gäller, att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för

jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Vad

angår byggande i vatten upptagas i 2 kap. 3 § vattenlagen liknande bestämmelser

örn där åsyftade företags tillåtlighet av hänsyn till allmänna intressen.

För genomförande av torrläggningsföretag stadgas såväl beträffande dikning

som vattenavledning skyldighet i viss utsträckning för markägare

att taga del i dylikt företag. Skyldighet härtill föreligger i princip, så snart

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

3

företaget medför båtnad för marken i fråga, dock med viss begränsning då

företaget avser sänkning eller uttappning av sjö (7 kap. 20 och 44 §§).

Frågor om ersättning för skada och intrång bedömas enligt 9 kap.

vattenlagen. Ersättning i penningar skall jämlikt 49 § i princip bestämmas

till belopp, motsvarande full gottgörelse för skada eller intrång, som föranletts

av åtgärden. Dock skall för vissa i 48 § angivna fall ersättningen beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund

skall tillämpas bland annat, då fråga är örn ersättning för tillgodogjord

vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för

befintlig eller under byggnad varande anläggning. Vidare utgår på angivet

sätt förhöjd ersättning beträffande fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan

därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning

för vattnets utnyttjande.

Ansökan om tillstånd att utföra vattenavledningsföretag skall ingivas till

Konungens befallningshavande (7 kap. 45 §). Frågan skall därefter i regel

prövas vid syneförrättning i den ordning, som stadgas i 10 kap. I vissa fall

skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning. Så

sker exempelvis när företaget innefattar sänkning eller uttappning av sjö.

Till att handlägga syneförrättning rörande företag, som avses i 7 kap., skall

enligt 10 kap. 32 § 1 mom. förordnas statens lantbruksingenjör eller annan

(enligt särskilda bestämmelser) behörig person.

De sakkunniga, som 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning

angående torrläggning av mark m. m., anförde rörande vattenavledningsföretagens

tillåtlighet bland annat följande:

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,

hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen.

Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan

antagna bestämmelserna i 2 kap., måste alltså enligt vårt förmenande leda

till, att dessa företag komma i åtnjutande av en väsentligt gynnsammare

ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet.

Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga

betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi,

att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning

såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å

annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom

vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna

jorden tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande

garanti med avseende å de värden i fråga om vattnets tillgodogörande,

som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning,

varåt redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss

välgrundad.

38 § i 7 kap. vattenlagen har — bortsett från en formell skiljaktighet —

samma lydelse som motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Vissa frågor rörande möjligheten att få till stånd vattenavledningsföretag

ha berörts i motioner som väckts vid 1935 och 1937 års riksdagar. Härutinnan

får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 34 vid 1942 års riksdag

(s. 4 och 5).

Vid 19A2 års riksdag väcktes tvenne likalydande motioner, nr 104 i första

kammaren av herr Albert Andersson m. fl. och nr 76 i andra kammaren av

herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo, i vilka motioner riktades

anmärkning mot vissa i 7 kap. vattenlagen intagna bestämmelser örn

dämningsrätt, vilka ansetts hindra en önskvärd torrläggning av försumpade

marker. Motionärerna hemställde i anslutning härtill, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville begära skyndsam, allsidig utredning av i motionerna

berörda spörsmål samt framläggande av de förslag, som erfordrades

för en lösning av frågan.

Andra lagutskottet anförde i sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande,

nr 34:

I förevarande motioner har framhållits, att i vissa fall åtgärder för önskvärd

torrläggning av mark förhindrades av hänsynstagande till bestående

dämningsrättigheter. Därvid har särskilt erinrats om, att enligt vattenlagen

samma skydd åtnjötes för anläggningar för uttagande av vattenkraft oavsett

vattenkraftens mer eller mindre prima eller sekunda beskaffenhet. Motionärerna

hava med hänsyn härtill ifrågasatt en gränsdragning ur denna synpunkt

mellan olika slag av vattenkraft. Med anledning av vad i motionerna

anförts har påyrkats framställning till Kungl. Maj:t angående utredning av

däri berörda spörsmål.

Enligt utskottets mening är det — särskilt under nu rådande förhållanden

— otvivelaktigt av stor vikt för folkförsörjningen att alla möjligheter prövas,

varigenom kan erhållas ökad utvinning av jordbruksprodukter. Härvid

kan uppenbarligen frågan om torrläggning av vattensjuk mark vara av betydelse.

I den mån en dylik åtgärd medför intrång eller skada å andra intressen,

måste emellertid de olika intressena vägas emot varandra. Vad då

särskilt angår intresset av vattenkraftens utnyttjande må erinras, att även

tillgodoseendet av kraftbehovet inom landet kommit att utgöra ett alltmera

betydelsefullt led i folkets försörjning.

Vid utarbetande av nu gällande bestämmelser beträffande avvägningen

mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena har särskilt beaktats jordbruksnäringens

stora samhälleliga vikt. I anslutning härtill kräves i princip

för tillstånd till åtgärd för vattenavledning — i motsats till vad som gäller

beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet — allenast att nyttan av åtgärden

överstiger skadan å annans egendom. För vissa fall, avseende huvudsakligen

förlust av tillgodogjord vattenkraft, skärpes emellertid kravet därhän,

att vid nämnda jämförelse förlusten tages i beräkning två gånger. Detta

har ansetts motiverat för att tillbörligen skydda de värden i fråga om vattnets

tillgodogörande, vilka redan kommit till användning för produktionen.

Det torde endast i sällsynta fall kunna ifrågakomma att vattenavledningsföretag,

som eljest bort komma till stånd, förhindras på grund därav att

skada även beträffande utbyggt strömfall av sekunda beskaffenhet skall beräknas

dubbelt. Då fråga är örn sådana anläggningar torde nämligen som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

5

regel värdet vara jämförelsevis ringa. För övrigt synes erfarenheten giva

vid handen, att en viss försiktighet kan vara påkallad vid igångsättandet av

vattenavledningsföretag. Statsmakternas uppmärksamhet har sålunda vid

upprepade tillfällen varit riktad på frågan om undvikande av att ekonomiskt

sett mindre bärkraftiga vattenavledningsföretag komma till utförande. Med

hänsyn till det anförda och då några olägenheter av vikt ej kunnat påvisas

av de i motionen berörda lagbestämmelserna, finner utskottet — i likhet med

de hörda myndigheterna — ej påkallat, att för närvarande vidtages någon

utredning i det av motionärerna angivna syftet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls.

I en den 31 juli 1942 till jordbruksdepartementet inkommen skriftlig framställning

ha lantbrukarna J. A. Andersson i Valnäs och K. E. Hansson i Skediga

anfört i huvudsak samma synpunkter som i 1942 års motioner. Skriften

överlämnades till 1942 års torrläggningssakknnniga för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av deras uppdrag. I sitt den 28 november 1944 avgivna

betänkande angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

(SOU 1944: 56) ha de sakkunniga i denna del anfört följande:

När ett enskilt intresse skall tillåtas att utöva tvångsrätt mot ett annat

sådant intresse, synes det böra krävas, att det förra klart överväger det senare

och att tvivel sålunda icke kan råda om vilketdera intresset som samhälleligt

och ur ekonomisk synpunkt är bäst förtjänt av att främjas. Det

har tidigare ifrågasatts, om ett allmänt bedömande av de olika intressenas

företrädesrätt kunde vara till fyllest, men man stannade för alt bibehålla

den redan förut tillämpade metoden att göra en jämförelse mellan vartdera

företagets värde ur enskild synpunkt. Annan bedömningsgrund synes ej

heller nu böra ifrågasättas. Den gällande regeln att värdet av utbyggd vattenkraft,

som avses skola vika för ett torrläggningsföretag, skall vid jämförelsen

räknas två gånger innebär, att en säkerhetsmarginal uppställts,

grundad på den utan tvivel riktiga principen att försiktighet bör iakttagas,

då det gäller att uppoffra en redan befintlig produktiv tillgång för en beräknad

vinst i förbättrade odlingsmöjligheter. Anordningen synes välbetänkt

även ur den synpunkten, att värdet av den tillgodogjorda vattenkraften

låter sig beräkna med större visshet än den blivande vinsten av torrläggningen.

Då i den till de sakkunniga överlämnade skrivelsen framställts såsom

omotiverat att små mindervärdiga kraftanläggningar, som kanske endast

brukas korta tider av året, gentemot jordbruksintresset få åtnjuta det nu

medgivna skyddet, må till en början anmärkas, att vid den värdering, som

föregår jämförelsen mellan de båda intressena, en anläggning av det slag

som beskrivits givetvis icke bör åsättas något högre värde och därför sällan

kan utgöra hinder för ett verkligt bärkraftigt torrläggningsföretag. Det är

också att märka, alt örn vid undersökning som en gång företagits värdet

av skadan å kraftanläggningen befunnits så högt, att torrläggningsföretaget

ej kunnat tillåtas, därigenom icke träffats något för framtiden bindande

avgörande. Om kraftanläggningen försämras eller minskar i betydelse eller

förhållanden eljest inträda, som kunna föranleda ett för jordägarna fördel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

aktigare bedömande, står det dem givetvis öppet att påkalla ny prövning

av frågan om utrivning eller ändring av anläggningen. Då i skrivelsen anföres,

att vattenlagen icke gör skillnad mellan prima och sekunda kraft,

är detta endast så till vida riktigt som de båda slagen av kraft bedömas efter

enhetliga grunder. Åtskillnad göres givetvis med hänsyn till kraftens kvalitet

och krafttillgångens varaktighet så att sekunda kraft icke i värde jämställes

med prima. Att värdera kraft av visst slag från en mindre kraftanläggning

lägre än samma slag av kraft från en större anläggning skulle

däremot varken vara motiverat ur ekonomisk synpunkt eller kunna anses

förenligt med befogade krav på likhet i rättsskydd.

I framställningen ha omnämnts torrläggningsföretag, för vilka det kan

vara nog så vanskligt att siffermässigt framvisa någon vinst men som dock

äro önskvärda. Vad som kan motivera att ett sådant företag kommer till

stånd är huvudsakligen förekomsten av betydande social båtnad. Enligt

7 kap. 39 § vattenlagen har Kungl. Majit rätt att till företag, som är av

synnerlig betydelse för orten eller eljest från allmän synpunkt, lämna medgivande

även om företaget enligt de vanliga reglerna icke skulle vara tilllåtet.

Syftet med denna bestämmelse torde ha varit att möjliggöra utförandet

av företag med betydande social båtnad. Denna utväg att söka Kungl.

Majlis medgivande till företaget har, såvitt de sakkunniga funnit, ännu

icke vid något tillfälle anlitats.

Slutligen ha de sakkunniga från lantbruksingenjörerna inhämtat, att det

hittills endast i några få fall förekommit att kraftanläggningar, som kunnat

anses som mindervärdiga, befunnits utgöra hinder för torrläggningsföretag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl för ändring

av gällande bestämmelser om skadeersättningens beräkning icke synas föreligga,

ha de sakkunniga icke funnit anledning förorda ändring av de i framställningen

avsedda lagbestämmelserna.

I den nu till behandling föreliggande motionen har — efter en redogörelse

för bestämmelserna i 7 kap. 38 § och 39 § andra stycket samt 9 kap. 48 och

49 §§ vattenlagen — till stöd för det i motionen upptagna yrkandet anförts

följande:

Reglerna om beräkning av värdet av strömfall i fråga om dels tillåtligheten

av ett företag, dels ersättningen för ett utrivet fall medföra ofta stora

svårigheter, när det gäller att genomföra en i och för sig önskvärd och nyttig

torrläggning. Ehuru omvärdering lär kunna ske, om en kraftanläggning försämras

eller minskar i betydelse, torde dock i många fall torrläggningar ha

hindrats av gamla kraftanläggningar, som en gång kunna ha varit mycket

betydelsefulla men numera på grund av utvecklingens gång nästan helt förlorat

sitt värde. Undantagsbestämmelsen i 7 kap. 39 § andra stycket synes

vara så formulerad, att den knappast i något fall kan tillämpas, vilket väl

torde vara orsaken till att ingen vattendomstol hittills försökt sig på att göra

en sådan framställning till Kungl. Majit, som avses med denna bestämmelse.

Att ett företag skall vara av »synnerlig betydelse för jordbruksnäringen»

torde innebära, att det måste vara av sådan storleksordning, att det påverkar

jordbruksnäringen som sådan i hela landet, vilket såsom lätt inses aldrig

kan vara fallet. Uttrycket »av synnerlig betydelse för orten eller eljest från

allmän synpunkt» skulle kanske lättare kunna tänkas bli tillämpligt, men

även detta villkor torde vara svårt att uppfylla. Om bestämmelsen i stället

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

7

hade det innehållet, att företaget skulle prövas vara av synnerlig betydelse

för jordbruksnäringen i orten eller i övrigt för ortsbefolkningen, kunde man

tänka sig, att den bleve tillämplig för betydelsefulla företag av lokal

karaktär.

En ändring i nu gällande bestämmelser är tydligen nödvändig, om det

skall bli möjligt att övervinna det hinder dylika mindre viktiga vattenfall

mången gång lägga i vägen för torrläggningsföretags genomförande.

Frågan om rätt att för möjliggörande av marks torrläggning genom vat- utskottet.

tenavledning vidtaga åtgärd som medför intrång i annans rätt behandlas i

7 kap. 38 § vattenlagen. Häri stadgas, att sådan åtgärd ej är tillåten utan

att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes

överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Vid denna jämförelse

skola dock vissa slag av skada eller intrång tagas i beräkning två gånger.

Så är förhållandet bland annat i fråga om förlust, som strömfallsägare tillskyndas

av tillgodogjord vattenkraft eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen

är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning,

eller av förmån som i fråga om vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer

honom såsom kraftverksägare.

Av hänsyn till intressen av allmän natur ha emellertid i 7 kap. 39 § stadgats

undantag från bestämmelserna i 38 §. I 39 § andra stycket — som

här närmast är av intresse — föreskrives sålunda, att om torrläggningsföretag

finnes vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten

eller eljest från allmän synpunkt, Konungen, ändå att hinder mot företaget

skulle möta av nämnda bestämmelser, efter hemställan av vattendomstolen

må lämna medgivande till företaget.

Motionären gör nu gällande, att de regler för vilka ovan redogjorts ofta

medföra svårigheter, när det gäller att genomföra en i och för sig önskvärd

och nyttig torrläggning. I många fall torde, framhåller motionären, genom

dessa bestämmelser torrläggning ha hindrats på grund av förefintligheten

av gamla kraftanläggningar, som en gång kunna ha varit betydelsefulla men

numera till följd av utvecklingens gång nästan helt förlorat sitt värde. Om

undantagsbestämmelsen i 7 kap. 39 § andra stycket vattenlagen erhölle en

mindre restriktiv utformning, exempelvis så att förutsättning för stadgandets

tillämpning skulle vara att företaget vore av synnerlig betydelse för

jordbruksnäringen i orten eller eljest för ortsbefolkningen, skulle bestämmelsen

kunna tillämpas å betydelsefulla företag av lokal karaktär. Motionären

hemställer förty, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

förslag till sådan ändring av nämnda lagrum att torrläggningsföretag

må kunna genomföras utan hinder av strömfall av mindre betydelse.

I detta sammanhang må nämnas, att samma skäl, som motionären sålunda

åberopat till stöd för sitt yrkande, även utgjorde motiv till motionerna I: 104

och II: 70 vid 1942 års riksdag. Emellertid åsyftades i nämnda motioner närmast,

att förevarande spörsmål skulle lösas genom ändring av 7 kap. 38 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

vattenlagen. Nämnda motioner blevo, efter hemställan av utskottet (utlåtande

nr 34), avslagna av riksdagen. Två av motionärerna ingåvo därefter till jordbruksdepartementet

en skrivelse med i huvudsak samma innehåll som de

vid 1942 års riksdag väckta motionerna. Skrivelsen överlämnades till 1942

års torrläggningssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av deras uppdrag.

I sitt den 28 november 1944 avgivna betänkande förklarade de sakkunniga,

att de icke funnit anledning förorda ändring av i skrivelsen avsedda

lagbestämmelser.

De sakkunniga anförde bland annat, att, enligt vad de inhämtat från lantbruksingenjörerna,

det endast i några få fall förekommit att kraftanläggningar

som kunnat anses som mindervärdiga befunnits utgöra hinder för

torrläggningsföretag.

I de fall, då mot tillämnat torrläggningsföretag förekommer hinder av nu

nämnd art, torde företaget vara att anse såsom ur ekonomisk synpunkt

mindre önskvärt. Då i den nu föreliggande motionen göres gällande, att torrläggning

i många fall torde ha hindrats på grund av förefintligheten av

gamla, numera nästan värdelösa kraftanläggningar, vill utskottet nämligen

understryka, att, såsom 1942 års riksdag och nämnda sakkunniga framhållit,

en dylik anläggning givetvis icke bör å sättas något högre värde vid den

värdering som skall äga rum jämlikt 7 kap. 38 § och därför sällan kan

hindra ett verkligt bärkraftigt torrläggningsföretag.

Något behov torde sålunda icke föreligga att av de i motionen anförda

skälen vidtaga ändring i gällande bestämmelser örn tillstånd till vattenavledning.

Erfarenheten synes också giva vid handen, att en viss försiktighet kan vara

påkallad vid igångsättande av ett torrläggningsföretag. Även ur denna synpunkt

torde sålunda en ändring av nämnda bestämmelser framstå såsom

mindre lämplig.

Särskilda skäl kunna åberopas mot att såsom motionären föreslagit söka

genomföra ökade möjligheter att få till stånd torrläggningsföretag genom

ändring av 7 kap. 39 § andra stycket. Att ändra nämnda bestämmelse så att

dispens kan medgivas även med hänsyn till enskilda ekonomiska intressen

skulle vara mindre följdriktigt, då ju nämnda intressen redan tagas i beräkning

vid den jämförelse som skall ske enligt 7 kap. 38 §. Några enskilda

intressen av icke-ekonomisk art som skulle kunna tala till förmån för dispens

torde näppeligen förefinnas. Vad de allmänna intressena beträffar torde hänsyn

till dem i tillbörlig utsträckning ha tagits redan genom den nuvarande

utformningen av 7 kap. 39 § andra stycket. Att giva bestämmelsen en mindre

restriktiv avfattning skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

9

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke mätte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Forslund*, Hage*,

fröken Andersson*, herrar Hallagård och Carl Eric Ericsson*;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg*, Holm*, fru Johansson*,

herrar Osterman, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna och Andersson i

Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 9 sami. 2 avd. Nr 9.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.