Betänkande i anledning av väckta motioner om inrättande av en riksskattenämnd.
1946-06-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1946:41, Betänkande i anledning av väckta motioner om inrättande av en riksskattenämnd.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1946 kl. 6 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om inrättande av en riksskattenämnd.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner I: 150 av
herr Anderberg m. fl. och II: 252 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. har hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att en riksskattenämnd, organiserad i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna anförts, inrättas
med uppgift att främja enhetlighet i taxeringen mellan de olika länen och
taxeringsdistrikten samt att därutöver utöva en rådgivande och vägledande
verksamhet för beskattningsmyndigheterna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen
I: 150.
I vid 1941 års riksdag väckta motioner hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande möjlighet för
skattskyldig att erhålla auktoritativa uttalanden av för ändmålet bildat organ
rörande rätt till avdrag för värdeminskning å i näringsverksamhet använda
tillgångar för stadigvarande bruk och eventuellt även i andra vid taxering
uppkommande frågor. Samma års bevillningsutskott anförde i sitt i anledning
av motionerna avgivna av riksdagen godkända betänkande nr 33,
att utskottet de senare åren uppmärksammat, att skatteförfattningarna beträffande
frågor av mera allmänt intresse för de skattskyldiga stundom tilllämpats
på olika sätt i skilda delar av landet samt att i följd härav taxeringarna
de skattskyldiga emellan icke blivit likformiga. Ett auktoritativt organ,
som ägde befogenhet att lämna bindande förhandsuttalanden angående tilllämpningen
av skatteförfattningarna, skulle fördenskull vara av värde. Detta
organs uttalanden borde bliva fullt bindande för alla parter. Skulle det visa
sig att en lösning efter denna riktlinje ej kunde ske, vore det av icke ringa
värde, om man åtminstone kunde tillskapa ett särskilt organ med befogenhet
att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande avskrivningsfrågor
och andra skattefrågor av mera allmänt intresse. Utskottet förordade,
att en utredning av den nu berörda frågan snarast möjligt komme till stånd.
I ett den 25 november 1942 av beskattningsorganisationssalcunniga avgivet
betänkande med förslag till ändrad organisation av beskattningsnämn
Bihang
till riksdagens protokoll 19i6. 7 soini. Nr 41.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
derna och förstärkning av landskontorens arbetskraft m. m. (SOU 1942:49)
föreslogo de sakkunniga, att en s. k. riksskattenämnd skulle inrättas med
uppgift att såsom centralt organ främja likformigheten i taxeringen mellan
de olika länen samt att därjämte utöva en rådgivande, ledande och övervakande
verksamhet. Utöver nyssnämnda uppgifter skulle riksskattenämnden
även övertaga de arbetsuppgifter, som vore anförtrodda åt den mellankommunala
prövningsnämnden. Vad likformighet i taxeringen beträffade funnes
betydande områden, där faktiska avgöranden av stor räckvidd träffades utan
att någon egentlig slutlig prövning i högre instans bomme till stånd. Så
vore fallet exempelvis angående naturaförmåners värdering, angående grunderna
för medgivande av avdrag för resekostnader och kostnad för facklitteratur
samt angående skattebefrielse för dödsbo. Än vidare torde i olika län
tillämpas skilda principer i fråga om överklagande för kronans räkning av
prövningsnämndens och kammarrättens utslag. De sakkunniga ville erinra
om att i Danmark och Norge sedan länge funnits särskilda organ med uppgift
att verka för enhetlighet i taxeringen. I Finland hade under år 1942
inrättats ett centralt organ av ifrågavarande slag, bestående av en byrå i finansdepartementet.
Liksom förhållandet vore i Norge och Danmark borde
enligt de sakkunnigas förslag den svenska riksskattenämnden tillskapa en
officiell serie av tryckta meddelanden rörande av nämnden meddelade beslut
m. m. ävensom med de upplysningar i övrigt, som kunde vara till gagn
för taxeringsarbelets bedrivande. Vidare syntes för vinnande av enhetlighet
vid beskatlningsmålens avgörande en befattningshavare vid nämnden böra
erhålla befogenhet att överklaga prövningsnämndernas, fastighetsprövningsnämndernas
och kammarrättens beslut.
I så gott som samtliga remissyttranden över beskattningsorganisationssakkunnigas
förslag om inrättande av ett centralt organ med uppgift att verka
för enhetlighet i taxeringen tillstyrktes detta eller lämnades utan erinran.
Endast kammarrätten, mellankommunala prövningsnämnden och statskontoret
anmälde betänkligheter mot förslaget i denna del.
I anledning av 1941 års riksdags skrivelse i ifrågavarande ämne upprättades
inom finansdepartementets skatteberedning en den 18 februari 1943 dagtecknad
promemoria. I denna promemoria uttalades bland annat, att förhandsuttalanden
i skattefrågor kunde avse speciella fall eller vara av allmän
räckvidd. I båda avseendena kunde förekomma rättsfrågor och uppskattningsfrågor.
Uttalandena kunde vara antingen bindande eller icke bindande
men likväl auktoritativa. Bindande uttalanden om skatteförfattningarnas
tillämpning i speciella fall torde i princip böra avgivas av den skattedomstol,
som utgjorde sista instans i vederbörande slag av ärenden. Förhandsuttalanden
av mera allmän räckvidd vore väl endast fullt bindande,
om de hade formen av en författning. En särskilt hög grad av auktoritet
borde tillkomma uttalanden av de myndigheter, som utgjorde sista instans i
taxeringsmål. Det torde icke vara lämpligt att sistnämnda allmänna uttalanden
avgåvos beträffande andra frågor än rättsfrågor. Detta spörsmål syntes
dock icke kunna lösas utan särskild, ingående utredning. Förhandsuttalan
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
3
den i speciella fall beträffande avskrivningsfrågor eller andra frågor — rättsfrågor
dock som regel undantagna —- skulle kunna avgivas av ett centralt
organ, vari sakkunskap på beskattningens och näringslivets områden vore
företrädd. Detta organs uttalanden borde dock lämpligen icke vara bindande.
På grund av det sagda förordade skatteberedningen tillsättande av en
för hela riket gemensam nämnd, förslagsvis kallad centrala inkomstskattenämnden,
med uppgift att efter framställning från skattskyldig eller landskamrerare
eller prövningsnämnd eller när anledning eljest ansåges föreligga
i särskilda fall avgiva yttranden i uppskattningsfrågor. Enligt beredningens
mening skulle tillskapandet av en dylik nämnd icke innebära att landskamreraremötena
skulle vara utan betydelse.
I proposition nr 345 till 1943 års riksdag (höstsessionen), vilken proposition
låg till grund för den samma år beslutade taxeringsreformen, anförde
departementschefen, att det torde få betecknas som en brist i taxeringsorganisationen
att intet centralt organ funnes, som hade till uppgift att verka
för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande
verksamhet. Om ett ständigt fungerande organ skulle handha dessa uppgifter,
syntes detta böra vara antingen ett fristående organ, lämpligen en central
nämnd, eller en byrå i finansdepartementet. Med hänsyn till att nämnda
organ borde utöva även en rådgivande verksamhet — därvid även förhandsuttalanden
på begäran av skattskyldig kunde komma i fråga — syntes det
förstnämnda alternativet mest ändamålsenligt. För egen del vöre emellertid
departementschefen ej beredd att för det dåvarande tillstyrka inrättandet av
en riksskattenämnd. Det syntes befogat att, innan denna fråga upptoges till
slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av de i propositionen föreslagna reformerna.
1943 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen och
i ämnet väckta motioner avgivna betänkande nr 57, att utskottet, som funne
angeläget att ett centralt organ snarast komme till stånd, ansåge sig böra
hemställa om skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om framläggande för
riksdagen snarast möjligt av förslag örn inrättande av en central nämnd med
uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen. 1 motiveringen för denna hemställan
anförde utskottet, att den nya taxeringsorganisationen icke torde kunna
avhjälpa avsaknaden av ett centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet
i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet.
Då utskottet vidare funne angeläget att alla de åtgärder bleve vidtagna,
som kunde främja en enhetlig rättstillämpning på taxeringsväsendets
område, ansåge sig utskottet böra i detta sammanhang understryka vikten
av att de hinder, sorn förefunnes för en mera fullständig redigering av regeringsrättens
årsbok, snarast bleve undanröjda.
Vad utskottet sålunda hemställt godkändes av riksdagen.
I en den 27 november 1944 dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven skrift
hemställde Sveriges allmänna sjöfartsförening med instämmande av Sveriges
industriförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare, att Kungl. Majit ville snarast möjligt upp
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
taga frågan om inrättande av ett centralt administrativt organ med uppgift
icke blott att främja enhetlighet i taxeringen utan även att på begäran av
skattskyldig i beskattningsfrågor meddela förhandsuttalanden med för statsverket
och, såvitt möjligt, jämväl för kommunerna bindande verkan. Till
stöd för detta yrkande anfördes i skriften bland annat, att varje år, som
finge förflyta utan att åtgärder vidtoges för att genom förhandsuttalanden
av ett centralt-administrativt organ snabbt och säkert lösa skattefrågor såsom
exempelvis angående rätten till avskrivning å kontrakt, tillämpningen
av reglerna om beskattningsåret, avdrag för medlemsavgifter m. m., medförde
betydande olägenheter för näringslivet och för staten. Det förelåge därför
fara i dröjsmål. Farhågan för konflikter mellan det administrativa organets
och skattedomstolarnas kompetens skulle icke vara grundad, örn förhandsuttalanden
av den administrativa myndigheten bunde statsverket men
ej de skattskyldiga. Frågan kunde då komma till skattedomstolarna och därmed
möjligheten av en konflikt inträda endast örn den enskilde besvärsvägen
fullföljde talan hos skattedomstolarna över de underordnade statliga
skattemyndigheternas beslut. Här skulle emellertid varken den enskilde eller
skattedomstolen vara bunden av förhandsuttalandet. En liknande ordning
gällde i fråga om sådana förhandsupplysningar, som statskontoret jämlikt
förordning den 22 juni 1911 ägde meddela angående skyldighet att utgöra
stämpelavgift.
I en vid 1945 års riksdag i första kammaren av herr Velander framställd
interpellation angående inrättande av ett centralt organ för främjande av
likformighet i taxeringen hemställde interpellanten örn ett uttalande av statsrådet
och chefen för finansdepartementet, huruvida den vid 1941 och 1943
års riksdagar begärda utredningen fortginge och i vad mån ifrågavarande
angelägenhet därigenom bragts närmare sin lösning.
Vid besvarandet av interpellationen uttalade chefen för finansdepartementet,
att han icke vore i tillfälle att göra något uttalande örn vid vilken tidpunkt
förslag till lösning av dessa frågor kunde förväntas föreligga. Vid diskussionen
i anslutning till 1943 års promemoria hade tydligt framträtt de
svårigheter, som vöre förenade med den ifrågasatta anordningen. Skulle förhandsuttalandena
vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste de göras
bindande för skattedomstolarna, och en dylik konstruktion vöre ägnad att
ingiva betänkligheter. Skulle förhandsbeskeden endast verka i kraft av nämndens
auktoritet, bleve nämndens betydelse mera oviss. Med hänsyn till dessa
svårigheter hade förevarande fråga fått stå tillbaka för andra trängande arbetsuppgifter.
Frågan örn inrättande av ett organ med uppgift att verka för
likformighet vid taxeringen kunde visserligen lösas fristående från frågan om
inrättande av ett organ för meddelande av förhandsbesked men hade ansetts
ha ett sådant samband därmed att frågorna borde upptagas till prövning i ett
sammanhang.
I ett av landssekreteraren Olof Åkesson i egenskap av inom socialdepartementet
tillkallad utredningsman den 6 mars 1946 avgivet betänkande med
förslag till rationalisering i vissa hänseenden av länsstyrelsernas arbetssätt
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
5
m. m. upptogs till behandling bland annat frågan om inrättande av ett centralt
register över avgöranden i skattemål. I denna del anförde utredningsmannen,
att det starkt kunde ifrågasättas huruvida icke inom ramen för den
nuvarande taxeringsorganisationen något borde åtgöras för ett bättre tillgodoseende
av enhetlighet och likformighet med avseende å taxeringsverksamheten.
I detta syfte borde i Stockholm i landskamrerare- och taxeringsintendentföreningamas
gemensamma regi inrättas en central expedition eller
enklare byrå. Där skulle uppläggas och föras ett register över rättsfall i
skattemål och annat material av betydelse för taxeringsverksamheten. Det
syntes lämpligt att i allt fall tills vidare anordna denna expedition med dess
register såsom en rent intern upplysningsbyrå. I princip borde dess tjänster
vara förbehållna länsstyrelserna (jämte skatteverket) och prövningsnämnderna.
Något betjänande av allmänheten skulle sålunda icke ifrågakomma.
I de nu föreliggande motionerna har under hänvisning till vad som förekommit
vid frågans tidigare behandling framhållits bland annat, att målet
för all taxering vore att den »varder i möjligaste mån likformig och rättvis».
Utomordentliga svårigheter förelåge att ernå denna likformighet. För närvarande
funnes mycket små möjligheter att vinna likformighet de särskilda
länen emellan, trots att de årliga mötena mellan rikets landskamrerare
och taxeringsintendenter vöre ägnade att verka i rätt riktning. Den, som
haft tillfälle att praktiskt följa taxeringsarbetet efter 1943 års taxeringsreform,
kunde vitsorda, att behovet av ett centralt organ alltjämt vore minst
lika stort som tidigare. Belysande för rådande förhållanden vöre exempelvis
de inom olika län varierande normerna för värdering av naturaförmåner.
Sålunda varierade värdet av fritt vivre för kvinnliga anställda enligt normerna
för 1945 års taxering mellan lägst 500 kronor och högst 960 kronor.
Värderingen vore högst växlande även då det gällde intill varandra gränsande
län. Ett centralt organ skulle kunna undanröja många svårigheter
även vid bestämmande av vanliga avdrag i förvärvskällan tjänst jämte mycket
annat. Enligt motionärernas mening borde en riksskattenämnd endast
vara vägledande och rådgivande men däremot icke kunna ge bindande förhandsuttalanden.
En mångfald besvär skulle enbart därigenom kunna undvikas,
varigenom skattedomstolamas arbetsbörda skulle lättas. I fråga om
nämndens sammansättning torde erfordras, att i en riksskattenämnd de viktigaste
olika inkomstartema bleve representerade så att sakkunskap inom
nämnden förefunnes i fråga om dessa. Dessutom syntes taxeringsmyndigheterna
böra vara representerade. Avsikten vore icke att tillskapa något nytt
ämbetsverk. Tvärtom borde nämnden kunna arbeta i mycket fria former.
Den torde icke behöva sammanträda mer än några få gånger örn året. Framställningar
lill nämnden borde kunna tillställas densamma över finansdepartementet.
Risken för byråkratisering kunde då näppeligen bli stor.
I förevarande motioner har hemställts örn inrättande av en riksskattenämnd
med uppgift att främja enhetlighet i taxeringen mellan de olika länen
Ulekotlet.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
och t a x erinus d i s Ir i k l en samt att därutöver utöva en rådgivande och vägledande
verksamhet för beskattningsmyndigheterna.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har det i
motionerna berörda spörsmålet under de senare åren vid upprepade tillfällen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda yttrade 1941 års
bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 33, att ett
auktoritativt organ, som ägde befogenhet att lämna bindande förhandsuttalanden
angående tillämpningen av skatteförfattningarna, skulle vara av
värde. Skulle det emellertid visa sig, att en lösning efter denna linje ej kunde
ske, ansåge utskottet det vara av ej ringa värde, om det åtminstone kunde
inrättas ett organ med befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning
beträffande avskrivningsfrågor och andra skattefrågor av mera allmänt
intresse. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning i ämnet.
Frågan har sedan behandlats dels i ett den 25 november 1942 av beskattningsorganisationssakkunniga
avgivet betänkande med förslag till ändrad
organisation av beskattningsnämndema och förstärkning av landskontorens
arbetskraft m. m., vari föreslagits inrättande av en s. k. riksskattenämnd, och
dels i en av finansdepartementets skatteberedning utarbetad, den 18 februari
1943 dagtecknad promemoria, vari förordats inrättande av en för hela
riket gemensam nämnd, förslagsvis kallad den centrala inkomstskattenämnden.
I den på grundval av beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande
framlagda propositionen nr 345 till 1943 års riksdag med förslag till ändring
i vissa delar av taxeringsförordningen uttalade emellertid departementschefen,
att han för egen del icke vore beredd att för det dåvarande tillstyrka
inrättandet av en riksskattenämnd samt att det syntes befogat att, innan
denna fråga upptoges till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av de i
propositionen föreslagna reformerna.
Samma års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen
och i ämnet väckta motioner avgivna betänkande nr 57, att utskottet, som
funne angeläget att ett centralt organ snarast komme till stånd, ansåge sig
böra hemställa örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn framläggande
snarast möjligt av förslag örn inrättande av en central nämnd med uppgift
att verka för enhetlighet i taxeringen. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan.
Vid 1945 års riksdag yttrade slutligen chefen för finansdepartementet såsom
svar å framställd interpellation i ämnet, att det vid diskussionen i anslutning
till 1943 års promemoria tydligt framträtt att stora svårigheter vöre
förbundna med att konstruera ett organ med befogenhet att göra för alla
parter bindande förhandsuttalanden. Frågan om inrättande av ett organ med
uppgift att verka för likformighet vid taxeringen kunde visserligen lösas
fristående från förstnämnda fråga men hade ansetts ha ett sådant samband
därmed, att frågorna borde upptagas till prövning i ett sammanhang.
Med hänsyn härtill hade den fortsatta utredningen fått stå tillbaka för
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
7
andia trängande arbetsuppgifter och något besked örn tidpunkten, då ett
förslag i ämnet kunde framläggas, kunde icke för det dåvarande lämnas.
I de nu ifrågavarande motionerna har framhållits bland annat, att efter
genomförandet av 1943 års taxeringsreform behovet av ett centralt organ
alltjämt vore minst lika stort som tidigare. Beträffande det centrala organets
uppgifter och befogenheter kunde visserligen delade meningar råda. Enligt
motionärernas uppfattning borde emellertid en riksskattenämnd endast vara
vägledande och rådgivande men däremot icke kunna ge bindande förhandsultalanden,
vilket skulle inkräkta på de olika beskattningsmyndigheternas
fria prövningsrätt. Enbart genom att ge råd och anvisningar torde en riksskattenämnd
kunna göra mycket stor nytta och dess tillvaro vara väl motiverad.
Såsom framgår av vad ovan nämnts förutsattes redan av 1941 års bevillningsutskott
att inrättandet av ett auktoritativt organ med befogenhet att
lämna bindande förliandsuttalanden angående skatteförfattningarnas tilllämpning
kunde komma att bereda svårigheter. Då 1943 års bevillningsutskott
föreslog skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet inskränktes utskottets hemställan
till att avse framläggande av förslag om inrättande av en central
nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen. Sedermera har
chefen för finansdepartementet i sitt interpellationssvar vid 1945 års riksdag
framhållit, att stora svårigheter äro förbundna med inrättandet av ett
organ, som äger befogenhet att göra bindande förhandsuttalanden i beskattningsfrågor.
Utskottet inser väl att så är fallet. I likhet med 1943 års bevillningsutskott
anser emellertid utskottet angeläget, att ett centralt organ med
uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, vägledande
och övervakande verksamhet snarast kommer till stånd. Då det icke
synes vara erforderligt, att de uttalanden, som skulle komma att göras av
ett sådant organ, skola vara bindande vid taxeringen, torde de med frågans
lösning förbundna svårigheterna vara avsevärt mindre än vid inrättandet av
ett organ med mera vidsträckta befogenheter. Den omständigheten, att det
ifrågasatta organet till en början får sin uppgift begränsad till alt på angivet
sätt verka för enhetlighet i taxeringen, utgör dock givetvis ej hinder för att
organet sedermera, örn så skulle visa sig möjligt, kan på speciella områden
erhålla vidgade uppgifter.
Såsom framgår av vad nu anförts delar utskottet motionärernas uppfattning
om önskvärdheten av att ett organ med uppgift att verka för enhetlighet
i taxeringen inrättas. Då det emellertid icke utan vidare kan tagas för
givet, att en central nämnd är den lämpligaste formen för ett dylikt organ,
synes frågan örn organets art böra närmare övervägas av Kungl. Majit. I
detta sammanhang vill utskottet dock understryka vikten av att den institution,
som anförtros de uppgifter varom här är fråga, skall vara en statlig
sådan.
På grund härav anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan, alt riksdagen omedelbart skall fatta beslut örn inrättandet
av en riksskattenämnd. Då riksdagen dels år 1941 och dels så ny
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 41.
ligen som år 1943 i skrivelse till Kungl. Majit anhållit om framläggande
av förslag i ämnet samt utskottet nu ytterligare understrukit önskvärdheten
av att denna fråga erhåller sin lösning, finner utskottet ej heller erforderligt,
att riksdagen ånyo beslutar skrivelse till Kungl. Majit rörande
samma fråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 150 av herr Anderberg
m. fl. och lii 252 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. om inrättande
av en riksskattenämnd icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 juni 1946.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Velander, friherre de Geer,
Frans Ericson, Hobert Berg, Hamberg och Hosander, samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Sandberg, Orgård, Janson i Frändesta, Jonsson i Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg och
Olofsson i Höganäs.
Reservation
av herrar Velander, Hagberg i Malmö, Sandberg och Janson i Frändesta,
som ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
»I förevarande---(= utskottet s. 5 rad 2 nedifrån—s. 7 rad 11
uppifrån)---väl motiverad.
Såsom av det anförda framgår, har riksdagen så sent som år 1943 i skrivelse
till Kungl. Majit anhållit om framläggande snarast möjligt av förslag
örn inrättande av en central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i
taxeringen. Den i de föreliggande motionerna väckta frågan är sålunda beroende
på Kungl. Maj :ts handläggning. Utskottet finner sig därför icke kunna
tillstyrka bifall till motionärernas hemställan att riksdagen omedelbart skall
fatta beslut om inrättande av en riksskattenämnd. Utskottet vill emellertid
understryka angelägenheten av att Kungl. Majit utan ytterligare tidsutdräkt
framlägger förslag om inrättande av den med 1943 års riksdagsskrivelse avsedda
nämnden. Utskottet förutsätter härjämte, att Kungl. Majit i samband
därmed slutför den av 1941 års riksdag begärda utredningen angående inrättande
av ett centralt organ med uppgift bl. a. att meddela förhandsuttalanden
i beskattningsfrågor och jämväl i detta ämne för riksdagen framlägger
det förslag, vartill utredningen må föranleda.»
468028. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.