Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
1946-02-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1946:9, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1946 kl. 3 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 4 januari 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 §.
3 mom. Såsom intäkt — ---avsedda utgifter.
Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild
tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för
befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt
till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.
1 Senaste lydelse, se 1940: 876.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 7 sami. Nr 9 — 11.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 251 av herr Lodenius m. fl. och II: 393 av
herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 med förslag till lag om ändrad lydelse av
32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)».
Vad angår motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 393.
Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
bl. a. avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,
bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Något undantagsstadgande i fråga
om löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård är icke meddelat.
I proposition den 9 februari 1945 (nr 83) med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen föreslogs, att till nämnda moment
skulle fogas ett tillägg av innehåll, att förmånen av fri sjukvård eller
fri tandvård icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett örn förmånen ånjutits
på grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst; dock att,
om sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt
förmånligare grunder än som gällde för befattningshavare i statens
tjänst, förmånen skulle upplagas såsom intäkt till den del den utgått efter förmånligare
grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Enligt
förslaget skulle lagen träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; och
skulle lagen äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställdes år 1945.
1915 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande (nr 19) i anledning
av sistnämnda proposition samt i ärendet väckta motioner, att tidigare års
bevillningsutskott vid flera tillfällen uttalat sig mot bifall till motionsvis
framställda yrkanden örn införande av skattefrihet för intäkter av olika
slag. För egen del hade även utskottet den uppfattningen att intäkter, som
principiellt sett vore av skattepliktig natur, borde vara underkastade beskattning
samt att ett frångående av denna regel icke utan mycket vägande skäl
borde äga ram. Mot införande av skattefrihet för de nu ifrågavarande förmånerna
talade även det förhållandet, att det måste anses inkonsekvent att
införa bestämmelser om sådan skattefrihet, medan däremot skattskyldiga,
som ej åtnjöte dessa förmåner, icke skulle äga åtnjuta avdrag för erlagda
sjukvårds- och tandvårdskostnader.
Utskottet anförde ytterligare följande:
Syftet med de förevarande motionerna är att söka undanröja den inkonsekvens,
som det i propositionen framlagda förslaget sålunda kan anses innebära.
Ehuru utskottet ingalunda är främmande för den tanke, som kommit
Bevillningsutskottets betänkande nr 0. 3
till uttryck i motionerna, måste utskottet dock uttala betänkligheter mot motionärernas
förslag.
Enligt civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglcmentet, vilka
reglementen äro tillämpliga å ett stort antal tjänstemän i statens tjänst, är
tjänsteman berättigad att kostnadsfritt anlita vederbörande verksläkare för
erhållande av läkarvård. Kostnader för sjukhusvård ersättas av statsmedel i
regel med hälften av kostnadernas belopp, vilket i allmänhet skall beräknas
enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal.
Under vissa förutsättningar må emellertid vård meddelas i halvenskilt rum
eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, varvid ersättningen av
statsmedel utgår med i regel den del av kostnaden, som överskjuter halva beloppet
av legosängsavgiften för plats å allmän sal. Kostnader för tandvård
ersättas av statsmedel i regel endast örn sådan vård avser botande av sjukdom
i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande
av annan sjukdom, vilken står i orsakssammanhang med tändernas
tillstånd. Ersättning av statsmedel utgår i dylika fall med tre fjärdedelar av
kostnadernas belopp.
Med hänsyn till den begränsning, som sålunda förefinnes i fråga örn rätten
till fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, torde det få anses
uppenbart, att en avdragsrätt för erlagda kostnader i sådant hänseende icke
kan utan vidare medgivas. För åstadkommande av likställighet med dem, som
åtnjuta förmån av fri sjukvård eller fri tandvård, får avdragsrätten icke
sträcka sig längre än dessa förmåner. Införandet av en avdragsrätt av detta
slag skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen mellan
avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Detaljerade uppgifter måste
av den skattskyldige i varje särskilt fall lämnas angående beskaffenheten av
den vård, varom fråga är, och för taxeringsmyndigheterna skulle bedömandet
av de verkställda avdragens befogenhet föranleda ett besvärligt och tidsödande
merarbete. Även bortsett från dessa praktiska svårigheter har utskottet
— med hänsyn till de ojämna verkningarna i olika inkomstskikt av avdrag
vid taxeringen — icke kunnat undgå alt känna tveksamhet beträffande lämpligheten
i och för sig av den nu ifrågasatta avdragsrätten. Utskottet kan fördenskull
icke förorda bifall till de i motionerna framställda yrkandena.
Vid sitt övervägande av det i den föreliggande propositionen framlagda
förslaget har utskottet emellertid av skäl, som ovan anförts, hyst betänkligheter
i fråga om lämpligheten överhuvud taget av att införa bestämmelser
om skattefrihet för ovannämnda förmåner. För införande av sådana bestämmelser
kan dock anses tala, att såsom framgår av propositionen, dessa
förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom ett av regeringsrätten
under år 1944 meddelat utslag, tidigare icke torde ha tagits till beskattning.
Vidare må framhållas, att, därest förmånerna skulle bliva beskattade,
detta finge antagas komma att medföra ett betydande arbete för de
myndigheter och enskilda, som hade att avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna
om värdet å åtnjutna sjukvårds- och tandvårdsförmåner, utan
att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna skulle uppkomma. I
vissa fall skulle det, åtminstone med nuvarande anordningar på detta område
— såsom exempelvis där den anlitade läkarens ersättning utgår i form
av ackord och icke med särskilt belopp för varje prestation — uppenbarligen
bereda stora svårigheter eller kanske rent av visa sig helt ogörligt att fastställa
c11 riktigt belopp för de åtnjutna förmånernas värde. Säkerligen kommo
detta att leda lill ojämnhet vid taxeringen olika skattskyldiga emellan.
På grund av nu anförda omständigheter lior utskottet trots nämnda betänkligheter
icke ansell sig böra avstyrka bifall lill propositionen. Utskottet
förutsätter emellertid, att, därest en allmän sjukförsäkring genomföres, frå
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
gan om huruvida skattefrihet bör bibehållas för förmån av fri sjukvård och
fri tandvård upptages till prövning samt att därvid tillses att den inkonsekvens,
som den föreslagna lagstiftningen innebär, undanröjes.
1 enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte, med bifall till
propositionen nr 83 och med avslag å de i anslutning därtill väckta motionerna,
antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Mot utskottets betänkande anfördes reservation av herr Ekman, som ansåg
att utskottet bort föreslå riksdagen avslå propositionen nr 83.
Vid ärendets behandling i kamrarna biföll andra kammaren (utan debatt)
bevillningsutskottets betänkande, medan första kammaren (med 62 röster mot
40) avslog utskottets hemställan.
I följd härav hade den föreliggande frågan för 1945 års riksdag förfallit.
I en den 11 juni 1945 dagtecknad cirkulärskrivelse till generaltullstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt armé-, marin-
och flygförvaltningarna anförde departementschefen — sedan en redogörelse
lämnats för det i propositionen nr 83 framlagda förslaget och riksdagens
beslut i anledning av nämnda proposition — att enligt ett från socialdepartementet
dåmera för yttrande utremitterat förslag till omläggning av
sjukförsäkringen denna försäkring skulle göras obligatorisk och generell.
Genomfördes detta förslag komme nämnda skattefråga i ett annat läge. Den
fria sjukvården komme att försvinna som löneförmån och praktiskt taget alla
medborgare komme att i stället beredas sjukvård på grundval av sjukförsäkringslagens
bestämmelser. Skattefrågan komme alltså, därest förslaget till omläggning
av sjukförsäkringen genomfördes, att vara aktuell endast under tiden
till dess den nya sjukförsäkringslagen trädde i kraft, vilket i huvudsak
avsåges skola ske den 1 januari 1947. Vid sådant förhållande uppställde sig
frågan om det kunde vara praktiskt eller lämpligt att för en dylik kortare
tidsperiod —-i överensstämmelse med regeringsrättens utslag av den 2 juni
1944 men med ändring av tidigare långvarig praxis -— beskatta löntagares
förmån av fri sjukvård. Därest denna fråga besvarades nekande, erfordrades
att ny proposition i skattefrågan framlades för 1946 års riksdag.
I skrivelsen anförde departementschefen vidare, att ett ståndpunkttagande
till nyssberörda spörsmål i viss mån måste bliva beroende av vilka praktiska
olägenheter, som skulle uppkomma för de statliga verken och förvaltningarna
därest av personalen åtnjutna fria sjukvårdsförmåner (läkarbesök, medicin
o. s. v.) skulle redovisas i de jämlikt taxeringsförordningen för vederbörande
avgivna löneuppgifterna. I anledning härav anmodade departementschefen
förenämnda myndigheter att till finansdepartementet inkomma med en redogörelse
för deras synpunkter härutinnan.
Beträffande innehållet i de inkomna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa
till propositionen (s. 7—14).
I en den 14 november 1945 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har
Statstjänstemannens riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte ånyo
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 5
föreslå riksdagen medgiva, att av anställningshavare på grund av tjänsten åtnjutna
sjukvårdsförmåner icke skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst.
Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande:
»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogs i propositionen
nr 83 till 1945 års riksdag, att löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård
skulle anses utgöra icke skattepliktig inkomst. Genom detta förslag
som så till vida var av provisorisk innebörd att det förutsatte en omprövning
av vissa hithörande spörsmål i samband med den planerade sjukförsäkringsreformen
—- avsågs att konfirmera tidigare rådande, men genom ett regeringsrättsutslag
av den 2 juni 1944 bruten praxis. Då kamrarna vid behandlingen
av nämnda förslag stannade i olika beslut, förföll emellertid ärendet
för 1945 års riksdag.
Löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård torde endast i rena
undantagsfall ha blivit föremål för beskattning vid 1945 års taxering. Med
hänsyn härtill och då den planerade lagstiftningen om allmän sjukförsäkring
nu icke beräknas träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1948, är utgångsläget
för bedömande av frågan, huruvida lagstadgad skattefrihet för nämnda
förmåner bör införas eller icke, praktiskt taget detsamma som vid den tid, då
förslag härom framlades för 1945 års riksdag.
Vid sistnämnda tillfälle motiverades från min sida förslaget örn skattefrihet
för löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård i huvudsak
därmed, att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet,
en beskattning av ifrågavarande förmåner skulle märkbart strida mot
den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan samt att,
i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och
medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande
ökning av skatteintäkterna. De sålunda anförda skälen till stöd för att ifrågavarande
förmåner borde undantagas från beskattning — vilka skäl i och för
sig lämnades utan erinran av 1945 års riksdag —- torde fortfarande äga full
giltighet.
Emellertid har det synts angeläget att få närmare utrett, i vad mån statliga
verk och förvaltningar, särskilt sådana hos vilka antalet anställda är förhållandevis
stort, äro i stånd att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter
örn ifrågavarande förmåner på sätt och inom tid som i taxeringsförordningen
föreskrives. 1 enlighet härmed har jag låtit föranstalta örn en undersökning
härutinnan.
Av denna undersökning får anses framgå, att betydande svårigheter skulle
uppstå för statliga myndigheter, hos vilka antalet anställda är förhållandevis
stort, alt för varje särskild löntagare fastställa, till vilket belopp förmånerna
av fri sjukvård och fri tandvård böra beräknas. Svårigheter skulle föreligga
bland annat i det hänseendet, att myndigheterna bleve nödsakade att beträffande
varje särskild utgiftspost, avseende sjukvård eller tandvård, undersöka
huruvida utbetalningen kunde anses såsom ersättning i anledning av
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
olycksfall i arbete, i vilket fall ersättningen enligt gällande beskattningsregler
icke skall tagas till beskattning. Vidare skulle särskilda svårigheter uppstå då
det gällde att avgöra, efter vilka grunder ersättning till verksläkare, som utgår
i form av ackord, skall fördelas på befattningshavare som anlitat denne
läkare. Såsom generaltullstyrelsen framhållit är det i vissa fall icke möjligt att
definitivt fastställa värdet av under kalenderåret åtnjutna sjukvårdsförmåner
förrän den 30 juni året därefter, varför några exakta uppgifter om dylika
förmåner icke skulle kunna lämnas förrän taxeringsnämnderna redan avslutat
sitt arbete. För att få klarlagt i vilken utsträckning ersättning för sjukvård
och tandvård utbetalats för olika befattningshavare skulle vidare i många
fall en omfattande skriftväxling bliva nödvändig mellan olika medelsförvaltare
hos de statliga myndigheterna. Jämväl i övrigt torde arbetet med lämnandet
av uppgifter rörande dylika förmåner föranleda ett omfattande merarbete
för myndigheterna.
Motsvarande svårigheter skulle självfallet uppkomma för större enskilda
företag, i de fall då personalen tillförsäkrats ifrågavarande förmåner.
Den verkställda undersökningen torde sålunda, ehuru den varit av begränsad
omfattning, få anses hava på ett otvetydigt sätt ådagalagt de praktiska
olägenheter, som skulle uppkomma därest löntagares förmån av fri sjukvård
eller fri tandvård skulle tagas till beskattning.
Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ånyo böra framlägga förslag
örn sådan ändring i gällande beskattningsregler, att löntagares förmån av fri
sjukvård eller fri tandvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Jag
vill understryka att den sålunda föreslagna lagändringen bör betraktas som
ett provisorium i avbidan på den omprövning av hithörande spörsmål, som
bör ske i samband med en sjukförsäkringsreform. Jag är alltjämt av den
uppfattningen, att vid angivna förhållande lagändringen kan genomföras utan
hinder av att avdragsrätt för av skattskyldig erlagda sjukvårdskostnader icke
samtidigt medgives. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att enligt
övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen de skatter, som
skulle hava utgått på grund av 1946 och 1947 års taxeringar, i princip efterskänkas,
förstnämnda skatter dock endast i den mån de skolat erläggas
under år 1947.»
I de likalydande motionerna 1:251 och 11:393 har anförts bland annat
följande.
Den av departementschefen hävdade uppfattningen, att den föreslagna
författningsändringen kunde genomföras utan hinder av att avdragsrätt för
sjukvårdskostnader icke samtidigt medgåves kunde motionärerna icke dela.
Någon principiell skillnad mellan att medgiva avdrag för sjukvårdskostnader
och att förklara förmåner av fri sjukvård som skattefri inkomst kunde
ej anses föreligga. De rent tekniska svårigheterna att i princip skipa full
rättvisa mellan alla skattskyldiga kunde icke anses vara av den storleksordning
att man borde avstå härifrån.
Redan nu funnes många förmåner, som taxeringsmyndigheterna uppskat
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. ''
tade till ett visst värde, exempelvis naturaförmåner för jordbrukare, fritt
vivre för tjänstefolk, drickspengar för restaurangpersonal och droskbilchaufförer
m. fl. Även i här nämnda fall vöre det möjligt att nå fram till en uppskattning,
som vore användbar i avvaktan på att detta spörsmål löses genom
den obligatoriska sjukförsäkringen.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen föreslogs i
proposition nr 83 till 1945 års riksdag införande av bestämmelser om skattefrihet
för på grund av tjänst åtnjuten förmån av fri sjukvård eller fri
tandvård. Detta förslag motiverades av departementschefen i huvudsak därmed
att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet,
en beskattning av ifrågavarande förmån skulle strida mot den grundläggande
principen örn beskattning efter skatteförmagan samt att i övriga fall
en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig
irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande ökning
av skatteintäkterna. Konsekvensen av en sadan författningsändring borde
rätteligen vara, att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande förmån, berättigades
att göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader. En sådan reform
ansågs emellertid vara förenad med vissa svårigheter. Det ansags vidare icke
uteslutet, att ett genomförande av allmän sjukförsäkring kunde avsevärt
ändra förutsättningarna för ett bedömande av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader.
Slutligen framhöll departementschefen, att genom den föreslagna
författningsändringen icke i praktiken skapades ett nytt läge utan
alt densamma endast konfirmerade den praxis, som länge varit rådande
och som brutits först genom ett av regeringsrätten den 2 juni 1944 meddelat
utslag.
I motioner vid 1945 års riksdag yrkades avslag a den ovannämnda propositionen
nr 83 samt skrivelse till Kungl. Majit med hemställan om förslag
örn skattefrihet för förmånen av kostnadsfri sjukvård och rätt till avdrag
för erlagda sjukvårdskostnader.
1945 års bevillningsutskott erinrade i sitt över propositionen och motionerna
avgivna betänkande nr 19 örn den begränsning, som förefinnes i fråga
örn rätten till fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, samt ansåg
uppenbart, att en avdragsrätt för erlagda kostnader i sådant hänseende icke
kunde utan vidare medgivas. För åstadkommande av likställighet med dem,
som åtnjöte förmån av fri sjukvård eller fri tandvård, finge avdragsrätten
icke sträcka sig längre än dessa förmåner. Införandet av en avdragsrätt av
delta slag skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen
mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Vad angår det i propositionen
framlagda förslaget örn införande av bestämmelser örn skattefrihet
för ovannämnda förmåner uttalade utskottet vissa betänkligheter häremot.
För införande av sådana bestämmelser ansåg dock utskottet tala, att dessa
förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom omförmälda
utslag av regeringsrätten, icke torde lia tagits till beskattning. Därest förmånerna
skulle bliva beskattade, finge detta antagas komma att medföra ett
Utskotta.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
betydande arbete för de myndigheter och enskilda, som hade att avlämna
uppgifter till taxeringsmyndigheterna om värdet å åtnjutna sjukvårds- och
tandvårdsförmåner, utan att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna
skulle uppkomma. På grund härav ansåg sig utskottet icke böra avstyrka
bifall till propositionen.
Vid ärendets behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i följd
varav frågan för 1945 års riksdag förfallit.
Det i den nu ifrågavarande propositionen framlagda förslaget är av samma
innebörd som förslaget vid 1945 års riksdag. I syfte att få närmare utrett, i
vad mån praktiska olägenheter skulle uppkomma, därest löntagares förmån
av fri sjukvård eller fri tandvård upptoges till beskattning, har departementschefen
låtit verkställa en undersökning härutinnan i vissa statliga verk
och förvaltningar, hos vilka antalet anställda är förhållandevis stort. I de
mkomna yttrandena har — med ett undantag -— uttalats, att det på grund
av praktiska olägenheter icke syntes lämpligt att med ändring av tidigare
praxis beskatta löntagares förmån av fri sjukvård. Såsom exempel på uppkommande
svårigheter i förevarande hänseende har anförts bland annat,
att det i vissa fall icke vore möjligt att fastställa värdet av under kalenderaret
åtnjutna förmåner förrän den 30 juni året därefter, varför några exakta
uppgifter örn dylika förmaner icke skulle kunna lämnas förrän taxeringsnämnderna
redan avslutat sitt arbete. Svårigheter skulle vidare föreligga,
bland annat, i det hänseendet, att myndigheterna bleve nödsakade att beträffande
varje särskild utgiftspost, avseende sjukvård eller tandvård, undersöka,
huruvida utbetalningen kunde anses såsom ersättning för olycksfall i
arbete, i vilket fall ersättningen enligt gällande beskattningsregler icke skulle
tagas till beskattning. Slutligen har åberopats, att i sådana fall, då verksläkare
avlönades med visst belopp per befattningshavare och år, det skulle
medföra stora svårigheter att beräkna värdet av läkarens särskilda prestationer
samt att stora kostnader skulle uppstå vid en individuell redovisning
av de åtnjutna förmånerna. Sistnämnda synpunkter lia anförts av bland
annat järnvägsstyrelsen.
Departementschefen har i anslutning härtill framhållit, att den verkställda
undersökningen finge anses ha på ett otvetydigt sätt ådagalagt de praktiska
olägenheter, som skulle uppkomma, därest löntagares förmån av fri sjukvård
eller fri tandvård skulle tagas till beskattning. Detta gällde självfallet
även för enskilda större företag, i den mån personalen tillförsäkrats sådan
förmån. Med hänsyn härtill ansåge sig departementschefen ånyo böra framlägga
förslag örn skattefrihet för ifrågavarande förmån såsom ett provisorium
i avbidan å den planerade sjukförsäkringslagstiftningen, som nu kunde
beräknas träda i kraft tidigast den 1 januari 1948. I detta sammanhang ville
departementschefen erinra om, att de skatter, som skulle ha utgått på grund
av 1946 och 1947 års taxeringar, enligt övergångsbestämmelserna till den nya
uppbördsförordningen i princip bleve helt eller delvis efterskänkta.
I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:251
och II: 393 har yrkats avslag å propositionen. Enligt motionärernas mening
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
9
kunde de omnämnda tekniska svårigheterna vid genomförande av en dylik
beskattning övervinnas genom att taxeringsmyndigheterna uppskattade förmånerna
till ett visst värde på sätt brukade förfaras beträffande värdering
av drickspengar, naturaförmåner o. d.
Utskottet vill för sin del helt instämma i de uttalanden, som gjordes av
1945 års bevillningsutskott rörande förevarande spörsmål. Den undersökning
rörande möjligheten att genomföra en beskattning av ifrågavarande förmån,
som numera verkställts, synes utskottet klart ha ådagalagt de praktiska
svårigheter, som därvid skulle uppkomma för såväl arbetsgivare som taxeringsmyndigheter.
Då frågan om införande av en lagstiftning örn allmän
sjukförsäkring enligt vad för utskottet upplysts kommer att föreläggas innevarande
års riksdag, finner utskottet icke rimligen böra ifrågasättas, att statliga
och kommunala myndigheter samt enskilda arbetsgivare, som bereda
sina anställda förmån av förevarande slag, skola nödgas för några få år omlägga
sin bokföring på sådant sätt, att densamma kommer att innehålla specificerade
uppgifter å ifrågavarande kostnader för varje särskild befattningshavare.
Anledning härtill synes så mycket mindre föreligga som en beskattning
av berörda förmån icke kan antagas komma att medföra någon mera
betydande ökning av skatteintäkterna. Därest den ifrågasatta lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring skulle bliva antagen av riksdagen och träda i kraft
den 1 januari 1948 skulle — på grund av övergångsbestämmelserna till den
nya uppbördsförordningen — en beskattning av ifrågavarande förmån för
övrigt få praktisk betydelse i stort sett endast för ett beskattningsår, nämligen
år 1947. Utskottet vill även understryka, att det i propositionen framlagda
förslaget icke i praktiken innebär införande av en förmån, som de anställda
tidigare ej haft, utan allenast utgör ett konfirmerande av en mångårig
praxis. På grund härav tillstyrker utskottet bifall till propositionen, varemot
de i anledning av densamma väckta motionerna avstyrkas av utskottet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 10 och med avslag å de likalydande
motionerna 1:251 av herr Lodenius m. fl. och 11:393 av
herr Pettersson i Norregård m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3
mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Stockholm den 19 februari 1946.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Velander*,
Sjödahl, friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Robert Berg och Carl Eric Ericsson samt
från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö*, Björklund, Hammarlund, Olsson i
Gävle, Sandberg, Orgärd, Karlsson i Grängesberg, Nilsson i Kristinehamn*, Vigelsbo och
Karlsson i Granebo*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar friherre De Geer, Ekman, Hammarlund, Sandberg och Vigelsbo,
som anfört:
»Emot det i propositionen framlagda förslaget, att förmånen av fri sjukvård
och fri tandvård icke skall upptagas som skattepliktig intäkt, skulle
enligt vår mening någon berättigad invändning icke kunna göras, under förutsättning
att avdragsrätt för motsvarande kostnader samtidigt kunde införas
för de skattskyldiga, som icke åtnjuta denna förmån. Detta har emellertid
icke ansetts kunna ske på grund av därmed förenade taxeringstekniska
svårigheter. De medborgare, som icke äro anställda i statlig eller kommunal
tjänst eller höra till det fåtal i enskild tjänst som åtnjuta fri läkarvård, skulle
alltså komma att taxeras efter oförmånligare grunder än de medborgare som
innehava sådan tjänst. Att förmånen av fri sjukvård och tandvård först nyligen
genom ett regeringsrättsutslag kommit att betraktas som skattepliktig
intäkt synes icke utgöra tillräckligt skäl att företaga en lagändring, om icke
samtidigt avdrag för sjukvårdskostnaderna kan medgivas dem som själva
få bekosta sin sjukvård.
På grund av i huvudsak dessa skäl ha vi ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 10.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:39 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 192 s. 1 i texten