Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928

1946-02-19 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1946:9, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1946 kl. 3 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 §

3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 10, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt — ---avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,

oavsett om förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal

eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild

tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för

befattningshavare i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt

till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare

gällande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga

tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1946.

1 Senaste lydelse, se 1940: 876.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 7 sami. Nr 9 — 11.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.

Maj:t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen

väckta likalydande motionerna I: 251 av herr Lodenius m. fl. och II: 393 av

herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts »att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 med förslag till lag om ändrad lydelse av

32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)».

Vad angår motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen II: 393.

Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

bl. a. avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,

bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Något undantagsstadgande i fråga

om löntagares förmån av kostnadsfri sjukvård är icke meddelat.

I proposition den 9 februari 1945 (nr 83) med förslag till lag om ändrad

lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen föreslogs, att till nämnda moment

skulle fogas ett tillägg av innehåll, att förmånen av fri sjukvård eller

fri tandvård icke skulle upptagas såsom intäkt, oavsett örn förmånen ånjutits

på grund av statlig eller på grund av kommunal eller enskild tjänst; dock att,

om sådan förmån åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt

förmånligare grunder än som gällde för befattningshavare i statens

tjänst, förmånen skulle upplagas såsom intäkt till den del den utgått efter förmånligare

grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Enligt

förslaget skulle lagen träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; och

skulle lagen äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för

vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställdes år 1945.

1915 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande (nr 19) i anledning

av sistnämnda proposition samt i ärendet väckta motioner, att tidigare års

bevillningsutskott vid flera tillfällen uttalat sig mot bifall till motionsvis

framställda yrkanden örn införande av skattefrihet för intäkter av olika

slag. För egen del hade även utskottet den uppfattningen att intäkter, som

principiellt sett vore av skattepliktig natur, borde vara underkastade beskattning

samt att ett frångående av denna regel icke utan mycket vägande skäl

borde äga ram. Mot införande av skattefrihet för de nu ifrågavarande förmånerna

talade även det förhållandet, att det måste anses inkonsekvent att

införa bestämmelser om sådan skattefrihet, medan däremot skattskyldiga,

som ej åtnjöte dessa förmåner, icke skulle äga åtnjuta avdrag för erlagda

sjukvårds- och tandvårdskostnader.

Utskottet anförde ytterligare följande:

Syftet med de förevarande motionerna är att söka undanröja den inkonsekvens,

som det i propositionen framlagda förslaget sålunda kan anses innebära.

Ehuru utskottet ingalunda är främmande för den tanke, som kommit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 0. 3

till uttryck i motionerna, måste utskottet dock uttala betänkligheter mot motionärernas

förslag.

Enligt civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglcmentet, vilka

reglementen äro tillämpliga å ett stort antal tjänstemän i statens tjänst, är

tjänsteman berättigad att kostnadsfritt anlita vederbörande verksläkare för

erhållande av läkarvård. Kostnader för sjukhusvård ersättas av statsmedel i

regel med hälften av kostnadernas belopp, vilket i allmänhet skall beräknas

enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal.

Under vissa förutsättningar må emellertid vård meddelas i halvenskilt rum

eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, varvid ersättningen av

statsmedel utgår med i regel den del av kostnaden, som överskjuter halva beloppet

av legosängsavgiften för plats å allmän sal. Kostnader för tandvård

ersättas av statsmedel i regel endast örn sådan vård avser botande av sjukdom

i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande

av annan sjukdom, vilken står i orsakssammanhang med tändernas

tillstånd. Ersättning av statsmedel utgår i dylika fall med tre fjärdedelar av

kostnadernas belopp.

Med hänsyn till den begränsning, som sålunda förefinnes i fråga örn rätten

till fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, torde det få anses

uppenbart, att en avdragsrätt för erlagda kostnader i sådant hänseende icke

kan utan vidare medgivas. För åstadkommande av likställighet med dem, som

åtnjuta förmån av fri sjukvård eller fri tandvård, får avdragsrätten icke

sträcka sig längre än dessa förmåner. Införandet av en avdragsrätt av detta

slag skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen mellan

avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Detaljerade uppgifter måste

av den skattskyldige i varje särskilt fall lämnas angående beskaffenheten av

den vård, varom fråga är, och för taxeringsmyndigheterna skulle bedömandet

av de verkställda avdragens befogenhet föranleda ett besvärligt och tidsödande

merarbete. Även bortsett från dessa praktiska svårigheter har utskottet

— med hänsyn till de ojämna verkningarna i olika inkomstskikt av avdrag

vid taxeringen — icke kunnat undgå alt känna tveksamhet beträffande lämpligheten

i och för sig av den nu ifrågasatta avdragsrätten. Utskottet kan fördenskull

icke förorda bifall till de i motionerna framställda yrkandena.

Vid sitt övervägande av det i den föreliggande propositionen framlagda

förslaget har utskottet emellertid av skäl, som ovan anförts, hyst betänkligheter

i fråga om lämpligheten överhuvud taget av att införa bestämmelser

om skattefrihet för ovannämnda förmåner. För införande av sådana bestämmelser

kan dock anses tala, att såsom framgår av propositionen, dessa

förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom ett av regeringsrätten

under år 1944 meddelat utslag, tidigare icke torde ha tagits till beskattning.

Vidare må framhållas, att, därest förmånerna skulle bliva beskattade,

detta finge antagas komma att medföra ett betydande arbete för de

myndigheter och enskilda, som hade att avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna

om värdet å åtnjutna sjukvårds- och tandvårdsförmåner, utan

att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna skulle uppkomma. I

vissa fall skulle det, åtminstone med nuvarande anordningar på detta område

— såsom exempelvis där den anlitade läkarens ersättning utgår i form

av ackord och icke med särskilt belopp för varje prestation — uppenbarligen

bereda stora svårigheter eller kanske rent av visa sig helt ogörligt att fastställa

c11 riktigt belopp för de åtnjutna förmånernas värde. Säkerligen kommo

detta att leda lill ojämnhet vid taxeringen olika skattskyldiga emellan.

På grund av nu anförda omständigheter lior utskottet trots nämnda betänkligheter

icke ansell sig böra avstyrka bifall lill propositionen. Utskottet

förutsätter emellertid, att, därest en allmän sjukförsäkring genomföres, frå
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

gan om huruvida skattefrihet bör bibehållas för förmån av fri sjukvård och

fri tandvård upptages till prövning samt att därvid tillses att den inkonsekvens,

som den föreslagna lagstiftningen innebär, undanröjes.

1 enlighet härmed hemställde utskottet, att riksdagen måtte, med bifall till

propositionen nr 83 och med avslag å de i anslutning därtill väckta motionerna,

antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Mot utskottets betänkande anfördes reservation av herr Ekman, som ansåg

att utskottet bort föreslå riksdagen avslå propositionen nr 83.

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll andra kammaren (utan debatt)

bevillningsutskottets betänkande, medan första kammaren (med 62 röster mot

40) avslog utskottets hemställan.

I följd härav hade den föreliggande frågan för 1945 års riksdag förfallit.

I en den 11 juni 1945 dagtecknad cirkulärskrivelse till generaltullstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt armé-, marin-

och flygförvaltningarna anförde departementschefen — sedan en redogörelse

lämnats för det i propositionen nr 83 framlagda förslaget och riksdagens

beslut i anledning av nämnda proposition — att enligt ett från socialdepartementet

dåmera för yttrande utremitterat förslag till omläggning av

sjukförsäkringen denna försäkring skulle göras obligatorisk och generell.

Genomfördes detta förslag komme nämnda skattefråga i ett annat läge. Den

fria sjukvården komme att försvinna som löneförmån och praktiskt taget alla

medborgare komme att i stället beredas sjukvård på grundval av sjukförsäkringslagens

bestämmelser. Skattefrågan komme alltså, därest förslaget till omläggning

av sjukförsäkringen genomfördes, att vara aktuell endast under tiden

till dess den nya sjukförsäkringslagen trädde i kraft, vilket i huvudsak

avsåges skola ske den 1 januari 1947. Vid sådant förhållande uppställde sig

frågan om det kunde vara praktiskt eller lämpligt att för en dylik kortare

tidsperiod —-i överensstämmelse med regeringsrättens utslag av den 2 juni

1944 men med ändring av tidigare långvarig praxis -— beskatta löntagares

förmån av fri sjukvård. Därest denna fråga besvarades nekande, erfordrades

att ny proposition i skattefrågan framlades för 1946 års riksdag.

I skrivelsen anförde departementschefen vidare, att ett ståndpunkttagande

till nyssberörda spörsmål i viss mån måste bliva beroende av vilka praktiska

olägenheter, som skulle uppkomma för de statliga verken och förvaltningarna

därest av personalen åtnjutna fria sjukvårdsförmåner (läkarbesök, medicin

o. s. v.) skulle redovisas i de jämlikt taxeringsförordningen för vederbörande

avgivna löneuppgifterna. I anledning härav anmodade departementschefen

förenämnda myndigheter att till finansdepartementet inkomma med en redogörelse

för deras synpunkter härutinnan.

Beträffande innehållet i de inkomna yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa

till propositionen (s. 7—14).

I en den 14 november 1945 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har

Statstjänstemannens riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte ånyo

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 5

föreslå riksdagen medgiva, att av anställningshavare på grund av tjänsten åtnjutna

sjukvårdsförmåner icke skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst.

Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har

departementschefen anfört följande:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogs i propositionen

nr 83 till 1945 års riksdag, att löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård

skulle anses utgöra icke skattepliktig inkomst. Genom detta förslag

som så till vida var av provisorisk innebörd att det förutsatte en omprövning

av vissa hithörande spörsmål i samband med den planerade sjukförsäkringsreformen

—- avsågs att konfirmera tidigare rådande, men genom ett regeringsrättsutslag

av den 2 juni 1944 bruten praxis. Då kamrarna vid behandlingen

av nämnda förslag stannade i olika beslut, förföll emellertid ärendet

för 1945 års riksdag.

Löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård torde endast i rena

undantagsfall ha blivit föremål för beskattning vid 1945 års taxering. Med

hänsyn härtill och då den planerade lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

nu icke beräknas träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1948, är utgångsläget

för bedömande av frågan, huruvida lagstadgad skattefrihet för nämnda

förmåner bör införas eller icke, praktiskt taget detsamma som vid den tid, då

förslag härom framlades för 1945 års riksdag.

Vid sistnämnda tillfälle motiverades från min sida förslaget örn skattefrihet

för löntagares förmån av fri sjukvård eller fri tandvård i huvudsak

därmed, att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet,

en beskattning av ifrågavarande förmåner skulle märkbart strida mot

den grundläggande principen om beskattning efter skatteförmågan samt att,

i övriga fall, en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och

medföra åtskillig irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande

ökning av skatteintäkterna. De sålunda anförda skälen till stöd för att ifrågavarande

förmåner borde undantagas från beskattning — vilka skäl i och för

sig lämnades utan erinran av 1945 års riksdag —- torde fortfarande äga full

giltighet.

Emellertid har det synts angeläget att få närmare utrett, i vad mån statliga

verk och förvaltningar, särskilt sådana hos vilka antalet anställda är förhållandevis

stort, äro i stånd att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter

örn ifrågavarande förmåner på sätt och inom tid som i taxeringsförordningen

föreskrives. 1 enlighet härmed har jag låtit föranstalta örn en undersökning

härutinnan.

Av denna undersökning får anses framgå, att betydande svårigheter skulle

uppstå för statliga myndigheter, hos vilka antalet anställda är förhållandevis

stort, alt för varje särskild löntagare fastställa, till vilket belopp förmånerna

av fri sjukvård och fri tandvård böra beräknas. Svårigheter skulle föreligga

bland annat i det hänseendet, att myndigheterna bleve nödsakade att beträffande

varje särskild utgiftspost, avseende sjukvård eller tandvård, undersöka

huruvida utbetalningen kunde anses såsom ersättning i anledning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

olycksfall i arbete, i vilket fall ersättningen enligt gällande beskattningsregler

icke skall tagas till beskattning. Vidare skulle särskilda svårigheter uppstå då

det gällde att avgöra, efter vilka grunder ersättning till verksläkare, som utgår

i form av ackord, skall fördelas på befattningshavare som anlitat denne

läkare. Såsom generaltullstyrelsen framhållit är det i vissa fall icke möjligt att

definitivt fastställa värdet av under kalenderåret åtnjutna sjukvårdsförmåner

förrän den 30 juni året därefter, varför några exakta uppgifter om dylika

förmåner icke skulle kunna lämnas förrän taxeringsnämnderna redan avslutat

sitt arbete. För att få klarlagt i vilken utsträckning ersättning för sjukvård

och tandvård utbetalats för olika befattningshavare skulle vidare i många

fall en omfattande skriftväxling bliva nödvändig mellan olika medelsförvaltare

hos de statliga myndigheterna. Jämväl i övrigt torde arbetet med lämnandet

av uppgifter rörande dylika förmåner föranleda ett omfattande merarbete

för myndigheterna.

Motsvarande svårigheter skulle självfallet uppkomma för större enskilda

företag, i de fall då personalen tillförsäkrats ifrågavarande förmåner.

Den verkställda undersökningen torde sålunda, ehuru den varit av begränsad

omfattning, få anses hava på ett otvetydigt sätt ådagalagt de praktiska

olägenheter, som skulle uppkomma därest löntagares förmån av fri sjukvård

eller fri tandvård skulle tagas till beskattning.

Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ånyo böra framlägga förslag

örn sådan ändring i gällande beskattningsregler, att löntagares förmån av fri

sjukvård eller fri tandvård förklaras icke utgöra skattepliktig inkomst. Jag

vill understryka att den sålunda föreslagna lagändringen bör betraktas som

ett provisorium i avbidan på den omprövning av hithörande spörsmål, som

bör ske i samband med en sjukförsäkringsreform. Jag är alltjämt av den

uppfattningen, att vid angivna förhållande lagändringen kan genomföras utan

hinder av att avdragsrätt för av skattskyldig erlagda sjukvårdskostnader icke

samtidigt medgives. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att enligt

övergångsbestämmelserna till den nya uppbördsförordningen de skatter, som

skulle hava utgått på grund av 1946 och 1947 års taxeringar, i princip efterskänkas,

förstnämnda skatter dock endast i den mån de skolat erläggas

under år 1947.»

I de likalydande motionerna 1:251 och 11:393 har anförts bland annat

följande.

Den av departementschefen hävdade uppfattningen, att den föreslagna

författningsändringen kunde genomföras utan hinder av att avdragsrätt för

sjukvårdskostnader icke samtidigt medgåves kunde motionärerna icke dela.

Någon principiell skillnad mellan att medgiva avdrag för sjukvårdskostnader

och att förklara förmåner av fri sjukvård som skattefri inkomst kunde

ej anses föreligga. De rent tekniska svårigheterna att i princip skipa full

rättvisa mellan alla skattskyldiga kunde icke anses vara av den storleksordning

att man borde avstå härifrån.

Redan nu funnes många förmåner, som taxeringsmyndigheterna uppskat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9. ''

tade till ett visst värde, exempelvis naturaförmåner för jordbrukare, fritt

vivre för tjänstefolk, drickspengar för restaurangpersonal och droskbilchaufförer

m. fl. Även i här nämnda fall vöre det möjligt att nå fram till en uppskattning,

som vore användbar i avvaktan på att detta spörsmål löses genom

den obligatoriska sjukförsäkringen.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen föreslogs i

proposition nr 83 till 1945 års riksdag införande av bestämmelser om skattefrihet

för på grund av tjänst åtnjuten förmån av fri sjukvård eller fri

tandvård. Detta förslag motiverades av departementschefen i huvudsak därmed

att i de fall, då löntagares sjukdom varit av någon längre varaktighet,

en beskattning av ifrågavarande förmån skulle strida mot den grundläggande

principen örn beskattning efter skatteförmagan samt att i övriga fall

en sådan beskattning skulle förorsaka mycket merarbete och medföra åtskillig

irritation utan att likväl resultera i någon mera betydande ökning

av skatteintäkterna. Konsekvensen av en sadan författningsändring borde

rätteligen vara, att skattskyldiga, som icke åtnjöte ifrågavarande förmån, berättigades

att göra avdrag för erlagda sjukvårdskostnader. En sådan reform

ansågs emellertid vara förenad med vissa svårigheter. Det ansags vidare icke

uteslutet, att ett genomförande av allmän sjukförsäkring kunde avsevärt

ändra förutsättningarna för ett bedömande av frågan örn avdrag för sjukvårdskostnader.

Slutligen framhöll departementschefen, att genom den föreslagna

författningsändringen icke i praktiken skapades ett nytt läge utan

alt densamma endast konfirmerade den praxis, som länge varit rådande

och som brutits först genom ett av regeringsrätten den 2 juni 1944 meddelat

utslag.

I motioner vid 1945 års riksdag yrkades avslag a den ovannämnda propositionen

nr 83 samt skrivelse till Kungl. Majit med hemställan om förslag

örn skattefrihet för förmånen av kostnadsfri sjukvård och rätt till avdrag

för erlagda sjukvårdskostnader.

1945 års bevillningsutskott erinrade i sitt över propositionen och motionerna

avgivna betänkande nr 19 örn den begränsning, som förefinnes i fråga

örn rätten till fri sjukvård och fri tandvård för statsanställda, samt ansåg

uppenbart, att en avdragsrätt för erlagda kostnader i sådant hänseende icke

kunde utan vidare medgivas. För åstadkommande av likställighet med dem,

som åtnjöte förmån av fri sjukvård eller fri tandvård, finge avdragsrätten

icke sträcka sig längre än dessa förmåner. Införandet av en avdragsrätt av

delta slag skulle därför otvivelaktigt medföra svårigheter vid gränsdragningen

mellan avdragsgilla och icke avdragsgilla utgifter. Vad angår det i propositionen

framlagda förslaget örn införande av bestämmelser örn skattefrihet

för ovannämnda förmåner uttalade utskottet vissa betänkligheter häremot.

För införande av sådana bestämmelser ansåg dock utskottet tala, att dessa

förmåner enligt en mångårig praxis, som brutits först genom omförmälda

utslag av regeringsrätten, icke torde lia tagits till beskattning. Därest förmånerna

skulle bliva beskattade, finge detta antagas komma att medföra ett

Utskotta.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

betydande arbete för de myndigheter och enskilda, som hade att avlämna

uppgifter till taxeringsmyndigheterna om värdet å åtnjutna sjukvårds- och

tandvårdsförmåner, utan att därigenom någon större ökning av skatteintäkterna

skulle uppkomma. På grund härav ansåg sig utskottet icke böra avstyrka

bifall till propositionen.

Vid ärendets behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i följd

varav frågan för 1945 års riksdag förfallit.

Det i den nu ifrågavarande propositionen framlagda förslaget är av samma

innebörd som förslaget vid 1945 års riksdag. I syfte att få närmare utrett, i

vad mån praktiska olägenheter skulle uppkomma, därest löntagares förmån

av fri sjukvård eller fri tandvård upptoges till beskattning, har departementschefen

låtit verkställa en undersökning härutinnan i vissa statliga verk

och förvaltningar, hos vilka antalet anställda är förhållandevis stort. I de

mkomna yttrandena har — med ett undantag -— uttalats, att det på grund

av praktiska olägenheter icke syntes lämpligt att med ändring av tidigare

praxis beskatta löntagares förmån av fri sjukvård. Såsom exempel på uppkommande

svårigheter i förevarande hänseende har anförts bland annat,

att det i vissa fall icke vore möjligt att fastställa värdet av under kalenderaret

åtnjutna förmåner förrän den 30 juni året därefter, varför några exakta

uppgifter örn dylika förmaner icke skulle kunna lämnas förrän taxeringsnämnderna

redan avslutat sitt arbete. Svårigheter skulle vidare föreligga,

bland annat, i det hänseendet, att myndigheterna bleve nödsakade att beträffande

varje särskild utgiftspost, avseende sjukvård eller tandvård, undersöka,

huruvida utbetalningen kunde anses såsom ersättning för olycksfall i

arbete, i vilket fall ersättningen enligt gällande beskattningsregler icke skulle

tagas till beskattning. Slutligen har åberopats, att i sådana fall, då verksläkare

avlönades med visst belopp per befattningshavare och år, det skulle

medföra stora svårigheter att beräkna värdet av läkarens särskilda prestationer

samt att stora kostnader skulle uppstå vid en individuell redovisning

av de åtnjutna förmånerna. Sistnämnda synpunkter lia anförts av bland

annat järnvägsstyrelsen.

Departementschefen har i anslutning härtill framhållit, att den verkställda

undersökningen finge anses ha på ett otvetydigt sätt ådagalagt de praktiska

olägenheter, som skulle uppkomma, därest löntagares förmån av fri sjukvård

eller fri tandvård skulle tagas till beskattning. Detta gällde självfallet

även för enskilda större företag, i den mån personalen tillförsäkrats sådan

förmån. Med hänsyn härtill ansåge sig departementschefen ånyo böra framlägga

förslag örn skattefrihet för ifrågavarande förmån såsom ett provisorium

i avbidan å den planerade sjukförsäkringslagstiftningen, som nu kunde

beräknas träda i kraft tidigast den 1 januari 1948. I detta sammanhang ville

departementschefen erinra om, att de skatter, som skulle ha utgått på grund

av 1946 och 1947 års taxeringar, enligt övergångsbestämmelserna till den nya

uppbördsförordningen i princip bleve helt eller delvis efterskänkta.

I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:251

och II: 393 har yrkats avslag å propositionen. Enligt motionärernas mening

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

9

kunde de omnämnda tekniska svårigheterna vid genomförande av en dylik

beskattning övervinnas genom att taxeringsmyndigheterna uppskattade förmånerna

till ett visst värde på sätt brukade förfaras beträffande värdering

av drickspengar, naturaförmåner o. d.

Utskottet vill för sin del helt instämma i de uttalanden, som gjordes av

1945 års bevillningsutskott rörande förevarande spörsmål. Den undersökning

rörande möjligheten att genomföra en beskattning av ifrågavarande förmån,

som numera verkställts, synes utskottet klart ha ådagalagt de praktiska

svårigheter, som därvid skulle uppkomma för såväl arbetsgivare som taxeringsmyndigheter.

Då frågan om införande av en lagstiftning örn allmän

sjukförsäkring enligt vad för utskottet upplysts kommer att föreläggas innevarande

års riksdag, finner utskottet icke rimligen böra ifrågasättas, att statliga

och kommunala myndigheter samt enskilda arbetsgivare, som bereda

sina anställda förmån av förevarande slag, skola nödgas för några få år omlägga

sin bokföring på sådant sätt, att densamma kommer att innehålla specificerade

uppgifter å ifrågavarande kostnader för varje särskild befattningshavare.

Anledning härtill synes så mycket mindre föreligga som en beskattning

av berörda förmån icke kan antagas komma att medföra någon mera

betydande ökning av skatteintäkterna. Därest den ifrågasatta lagstiftningen

om allmän sjukförsäkring skulle bliva antagen av riksdagen och träda i kraft

den 1 januari 1948 skulle — på grund av övergångsbestämmelserna till den

nya uppbördsförordningen — en beskattning av ifrågavarande förmån för

övrigt få praktisk betydelse i stort sett endast för ett beskattningsår, nämligen

år 1947. Utskottet vill även understryka, att det i propositionen framlagda

förslaget icke i praktiken innebär införande av en förmån, som de anställda

tidigare ej haft, utan allenast utgör ett konfirmerande av en mångårig

praxis. På grund härav tillstyrker utskottet bifall till propositionen, varemot

de i anledning av densamma väckta motionerna avstyrkas av utskottet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 10 och med avslag å de likalydande

motionerna 1:251 av herr Lodenius m. fl. och 11:393 av

herr Pettersson i Norregård m. fl., antaga det vid propositionen

fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3

mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Stockholm den 19 februari 1946.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, Velander*,

Sjödahl, friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Robert Berg och Carl Eric Ericsson samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö*, Björklund, Hammarlund, Olsson i

Gävle, Sandberg, Orgärd, Karlsson i Grängesberg, Nilsson i Kristinehamn*, Vigelsbo och

Karlsson i Granebo*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar friherre De Geer, Ekman, Hammarlund, Sandberg och Vigelsbo,

som anfört:

»Emot det i propositionen framlagda förslaget, att förmånen av fri sjukvård

och fri tandvård icke skall upptagas som skattepliktig intäkt, skulle

enligt vår mening någon berättigad invändning icke kunna göras, under förutsättning

att avdragsrätt för motsvarande kostnader samtidigt kunde införas

för de skattskyldiga, som icke åtnjuta denna förmån. Detta har emellertid

icke ansetts kunna ske på grund av därmed förenade taxeringstekniska

svårigheter. De medborgare, som icke äro anställda i statlig eller kommunal

tjänst eller höra till det fåtal i enskild tjänst som åtnjuta fri läkarvård, skulle

alltså komma att taxeras efter oförmånligare grunder än de medborgare som

innehava sådan tjänst. Att förmånen av fri sjukvård och tandvård först nyligen

genom ett regeringsrättsutslag kommit att betraktas som skattepliktig

intäkt synes icke utgöra tillräckligt skäl att företaga en lagändring, om icke

samtidigt avdrag för sjukvårdskostnaderna kan medgivas dem som själva

få bekosta sin sjukvård.

På grund av i huvudsak dessa skäl ha vi ansett, att utskottet bort föreslå

riksdagen att avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 10.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:39 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 192 s. 1 i texten