Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
1946-12-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1946:73, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 73.
1
73.
Ankom lill riksdagens kansli den 10 december 1946 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
I en den 8 november 1946 dagtecknad proposition nr 364, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må
bankaktiebolag under tiden intill utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning
med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestå!- hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
alt obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 8 sami. Nr 73—74.
t
2
Bankoutskottets utlåtande nr 73.
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro avfullgod
beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
feni miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver
vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen örn bankrörelse — ej
mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller som
tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering
eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,
som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas
av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, i samband varmed
lagen den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva
undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
upphör att gälla.
Gällande bestämmelser. Enligt 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr
74) örn bankrörelse får för bankaktiebolag, vars egna fonder uppgå till högst
fem miljoner kronor, inlåningen allenast med det belopp, som motsvarar
vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga
fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Uppgå de egna fonderna till
mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem
miljoner kronor ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet avbolagets
egna fonder och fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman
icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Genom lag den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva
undantag från gällande bestämmelser angående bankbolags inlåning har
Konungen bemyndigats att på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss
bestämd tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning
utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna med högst
ett belopp, motsvarande summan av följande poster, nämligen
bankens inneliggande kassa,
vad för bankens räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro,
marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, av banken tillhöriga, av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer, samt,
Bankoutskottets utlåtande nr 73.
3
därest bankens egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, vad
för bankens räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrält
vid anfordran eller efter en dags uppsägning.
Vid tillämpning av 49 § banklagen inräknas under inlåning, enligt den
tolkning av lagrummet som godtagits av praxis, förutom inlåningen å de
vanliga bankräkningarna, endast kontoskulder till inhemska banker och
sparbanker samt till utländska banker och bankirer ävensom förlagsbevis
och annan upplåning. I 1943 års provisoriska lag åter har inlåningsbegreppet
en vidare betydelse. Enligt denna lag skall till inlåning räknas, förutom
vad som jämlikt banklagens bestämmelser hör dit, även egna accepter samt
rediskonterade och försålda andra växlar jämte beloppet av de garantiförpliktelser,
som banken iklätt sig, i den mån dessa senare förpliktelser icke
täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. De enda
poster på balansräkningens skuldsida, som vid tillämpning av den provisoriska
lagen icke inräknas i inlåningen, äro förutom egna fonder och vinstbalans
endast utelöpande pos tremiss växlar och posten »diverse räkningar».
Bankkommitténs förslag. I skrivelse den 13 augusti 1946 har 19A5 års
bankkommitté hemställt, alt för innevarande års riksdag måtte framläggas
förslag till provisorisk lagstiftning om vidgad inlåningsrätt för affärsbankerna.
Över framställningen hava yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,
fullmäktige i Sveriges riksbank samt svenska bankföreningen.
I sin skrivelse framhåller bankkommittén inledningsvis, att den kraftiga
stegring av affärsbankernas inlåning, som pågått under större delen av 1930- ialet, efter något kortare avbrott i samband med krigsutbrottet följts av en
ännu kraftigare stegring under krigsåren. I detta sammanhang erinrar bankkommittén
örn att efter ikraftträdandet av 1943 års lag den del av inlåningen,
som motsvaras av vissa i lagen angivna likvida tillgångar, icke beröres
av banklagens begränsningsregler och att den aktuella frågan därför
mera gäller bankernas utlåning än deras inlåning.
Bankkommittén framhåller, att den tendens till ökad in- och utlåning, som
tor närvarande räder, kan väntas bestå åtminstone under den närmaste framtiden.
Enligt kommitténs mening måste man därför utgå från att inlåningsmarginalen
snart nog kommer att försvinna för ytterligare ett antal banker,
därest icke särskilda motåtgärder vidtagas. Sett på något längre sikt är, anser
kommittén vidare, marginalen för det alldeles övervägande antalet banker
otillräcklig med hänsyn till den utveckling av rörelsen, som man på
grund av erfarenheterna från de senaste årtiondena har alt räkna med.
Sedan härefter framhållits, att bankerna för att icke bliva alltför bundna
i sin rörelse måste lia en ganska bred inlåningsmarginal, uttalar kommittén,
att tre utvägar kunna diskuteras för vinnande av en bredare marginal: bankerna
kunna begränsa sin nuvarande rörelse, de kunna öka sitt eget kapital
antingen genom överföring till fonderna av besparade vinstmedel eller
genom nyemission och slutligen kan inlåningsrätten vidgas genom lagändring.
4 Bankoutskottets utlåtande nr 73.
De förstnämnda två utvägarna hava på anförda skäl avvisats av bankkommittén.
Beträffande den tredje av de angivna utvägarna — utvidgning av inlåningsrätten
genom lagändring — framhåller bankkommittén, att inlåningsbestämmelserna
tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda skydd
åt insättarna genom att hindra bankerna från att ikläda sig allt för stora
förpliktelser i förhållande till det egna kapitalet. Då säkerhetssynpunkten
även fortsättningsvis synes böra vara vägledande vid inlåningsreglernas utformande,
gäller det här enligt kommitténs uppfattning att bedöma, örn och
i vilken utsträckning ramen för bankernas inlåning kan vidgas utan att insättarnas
säkerhet äventyras. Behovet av fondtäckning låter sig därvid visserligen
icke med någon större exakthet beräkna, men till stöd för en utvidgning
av inlåningsrätten kan, fortsätter kommittén, åberopas den påtagliga
förändring av karaktären på affärsbankernas medelsplaceringar, som inträtt
under de senaste årtiondena och som inneburit en förskjutning mot
mindre riskbetonade placeringar.
På anförda skäl anser bankkommittén, att bankernas aktuella svårigheter
i fråga om inlåningen lämpligen böra lösas genom en utvidgning av inlåningsrätten.
Med utgångspunkt från att regeln örn viss fondtäckningsprocent för inlåningen
giver uttryck för tanken, att affärsbankernas medelsplaceringar äro
förenade med risker, vilka böra täckas av bankernas egna fonder, har bankkommittén
vid utformningen av förslag lill nya bestämmelser verkställt en
uppdelning av bankernas placeringar i tre grupper efter riskgraden. Till den
första gruppen ha hänförts sådana placeringar, som anses praktiskt taget
riskfria och därför icke erfordra någon täckning utan kunna för hela sitt
värde utgöra underlag för inlåning. Till den andra gruppen ha hänförts placeringar,
vilka icke äro helt riskfria men dock förenade med så väsentlig
mindre risk än placeringarna i allmänhet, att de kunna för en mera betydande
del av sitt värde ligga till grund för inlåning. Den tredje gruppen utgöres
av övriga placeringar.
Föredragande departementschefen har anfört:
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utvecklingen medfört en
fortgående sammankrympning av affärsbankernas marginal för ökad inlåning.
Med den konstruktion som affärsbankernas inlåningsrätt erhållit genom
1943 års provisoriska lagstiftning kan denna utveckling ytterst föras
tillbaka på den ökning av affärsbankernas utlåning, vilken inträtt framför
allt under tiden efter världskrigets slut.
I den uppkomna situationen bär bankkommittén ansett, att affärsbankernas
inlåningsrätt bör vidgas. Jag delar kommitténs uppfattning, att det ur
säkerhetssynpunkt icke är erforderligt att numera upprätthålla de krav på
fondtäckning, som gällande bestämmelser innefatta, och att en allmän ökning
av affärsbankernas egna kapital icke är önskvärd med hänsyn till de
anspråk från bankernas sida på högre räntemarginal vid kreditförmedlingen,
som en sådan ökning kan förmodas föranleda. Mot den ökning av utlåningsmöjligheterna
för affärsbankerna, som bankkommitténs förslag innebär, ha
Bankoutskottets utlåtande nr 73. 5
emellertid invändningar rests av en ledamot av kommittén och en minoritet
inom riksbanksfullmäktige, som avstyrkt förslagets genomförande i nuvarande
penningpolitiska läge. Ehuru det otvivelaktigt möter betänkligheter
att nu vidga möjligheterna för affärsbankernas utlåning, synes mig i detta
fall böra beaktas, att vissa afförsbanker jämväl med nuvarande inlåningsbestämmelser
äga relativt stor marginal för ytterligare utlåning. Ett fasthållande
vid dessa bestämmelser med de olägenheter för vissa banker som
därav föranledas blir därför -— örn än i princip motiverat — av begränsad
praktisk betydelse när det gäller att hålla tillbaka en kreditexpansion.
Jag vill därför icke motsätta mig att affärsbankerna nu erhålla en vidgad
inlåningsrätt enligt de riktlinjer, som uppdragits i bankkommitténs förslag.
Mot förslagets detaljer har jag icke någon erinran. Vad särskilt beträffar
den av bank- och fondinspektionen berörda tolkningsfrågan, torde det liksom
eljest i liknande fall i första hand ankomma på inspektionen att avgöra,
huru bestämmelserna skola tillämpas.
Av skäl som bankkommittén anfört böra de nya bestämmelserna örn affärsbankernas
inlåningsrätt sammanfattas i en provisorisk lag. Denna torde
böra äga giltighet intill utgången av juni månad 1949.
Såsom framgår av den i propositionen lämnade redogörelsen, lia de nuvarande
begränsningsreglerna för affärsbankernas inlåningsrätt trots den år
1943 beslutade utvidgningen visat sig vara alltför snäva med hänsyn till den
starka tendens till ökning av inlåningen, som gjort sig gällande under de
senaste åren och som alltjämt råder. Då den krympning av inlåningsmarginalen,
som under demia tid ägt rum för ett flertal banker, ytterst är att
hänföra till bankernas särskilt efter världskrigets slut ökade utlåning, främst
på fastighetskredi[marknaden, kunde det måhända ligga närmast till hands
att bankerna begränsade sin kreditgivning och därigenom anpassade sin
rörelse efter de lagligen uppställda kraven på viss fondtäckning. Med hänsyn
till de olägenheter, som därvid skulle uppstå, synes denna väg ej vara tillrådlig.
Icke heller synes i nuvarande läge en breddning av inlåningsmarginalen
lämpligen kunna mera allmänt ernås genom ökning av bankernas
egna kapital. Vid sådant förhållande synes någon annan lösning icke stå lill
buds än att genom lagändring utvidga inlåningsrätten.
Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen, att de nuvarande
kraven på fondtäckning måste ur säkerhetssynpunkt anses vara alllför
stränga samt att en utvidgning av inlåningsrätten därför synes kunna ske
utan att säkerheten för insättarna äventyras. Mot det förslag i sådant avseende,
som framlagts i propositionen, har utskottet icke funnit anledning till
erinran. Då den nya lagstiftningen .skulle erhålla endast provisorisk giltighet,
kommer bankernas inlaningsfraga att örn några år bli föremål för pro viling
i ett sammanhang nied de övriga kreditinstitutens.
Ehuru frågan örn en ökning av bankernas inlåningsrätt främst bör bedömas
ur säkerhetssynpunkt, lia under ärendets behandling betänkligheter
framförts mot att i nuvarande läge vidga möjligheterna flir affärsbankernas
utlåning genom att öka deras inlåningsrätt. I anledning härav vill utskottet
understryka vikten av att dessa möjligheter icke av bankerna utnyttjas för
en osund kreditexpansion nied därav följande icke önskvärda verkningar
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 73.
i penningpolitiskt avseende. I övrigt anser utskottet i likhet med bank- och
fondinspektionen, att om en restriktivare inställning i allmänhet till nybyggnads-
och annan investeringsverksamhet skulle erfordras av penningpolitiska
eller andra skäl, åtgärder i sådant syfte i första hand böra ankomma icke
på bankerna utan på de myndigheter, som lämna tillstånd till verksamhetens
igångsättande. Utskottet förutsätter, att bankerna även efter en ökning av inlåningsrätten
komma att lämna riksbanken det stöd i dess penning- och räntepolitik,
som i olika lägen kan påkallas.
Åberopande, det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition.
Stockholm den 10 december 1946.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet lia närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Friggeråker, Leander*, Edin*, Lindblom,
Fahlander och Nordenson*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Munkaljungby, Johnsson i Kastanjegården,
Sundberg, Svensson i Alingsås, Persson i Norrby och Stjärne*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:554 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk reglering av viss förlust i Sveriges riksbank. a1 i texten