Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

1946-12-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1946:73, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 73.

1

73.

Ankom lill riksdagens kansli den 10 december 1946 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

I en den 8 november 1946 dagtecknad proposition nr 364, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till lag med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må

bankaktiebolag under tiden intill utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning

med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestå!- hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

alt obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 8 sami. Nr 73—74.

t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 73.

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro avfullgod

beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

feni miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver

vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen örn bankrörelse — ej

mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller som

tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering

eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,

som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas

av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, i samband varmed

lagen den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva

undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

upphör att gälla.

Gällande bestämmelser. Enligt 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr

74) örn bankrörelse får för bankaktiebolag, vars egna fonder uppgå till högst

fem miljoner kronor, inlåningen allenast med det belopp, som motsvarar

vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga

fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Uppgå de egna fonderna till

mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem

miljoner kronor ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet avbolagets

egna fonder och fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman

icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Genom lag den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva

undantag från gällande bestämmelser angående bankbolags inlåning har

Konungen bemyndigats att på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss

bestämd tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning

utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna med högst

ett belopp, motsvarande summan av följande poster, nämligen

bankens inneliggande kassa,

vad för bankens räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro,

marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, av banken tillhöriga, av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer, samt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 73.

3

därest bankens egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, vad

för bankens räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrält

vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Vid tillämpning av 49 § banklagen inräknas under inlåning, enligt den

tolkning av lagrummet som godtagits av praxis, förutom inlåningen å de

vanliga bankräkningarna, endast kontoskulder till inhemska banker och

sparbanker samt till utländska banker och bankirer ävensom förlagsbevis

och annan upplåning. I 1943 års provisoriska lag åter har inlåningsbegreppet

en vidare betydelse. Enligt denna lag skall till inlåning räknas, förutom

vad som jämlikt banklagens bestämmelser hör dit, även egna accepter samt

rediskonterade och försålda andra växlar jämte beloppet av de garantiförpliktelser,

som banken iklätt sig, i den mån dessa senare förpliktelser icke

täckas av hos banken insatta, till banken pantförskrivna medel. De enda

poster på balansräkningens skuldsida, som vid tillämpning av den provisoriska

lagen icke inräknas i inlåningen, äro förutom egna fonder och vinstbalans

endast utelöpande pos tremiss växlar och posten »diverse räkningar».

Bankkommitténs förslag. I skrivelse den 13 augusti 1946 har 19A5 års

bankkommitté hemställt, alt för innevarande års riksdag måtte framläggas

förslag till provisorisk lagstiftning om vidgad inlåningsrätt för affärsbankerna.

Över framställningen hava yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,

fullmäktige i Sveriges riksbank samt svenska bankföreningen.

I sin skrivelse framhåller bankkommittén inledningsvis, att den kraftiga

stegring av affärsbankernas inlåning, som pågått under större delen av 1930- ialet, efter något kortare avbrott i samband med krigsutbrottet följts av en

ännu kraftigare stegring under krigsåren. I detta sammanhang erinrar bankkommittén

örn att efter ikraftträdandet av 1943 års lag den del av inlåningen,

som motsvaras av vissa i lagen angivna likvida tillgångar, icke beröres

av banklagens begränsningsregler och att den aktuella frågan därför

mera gäller bankernas utlåning än deras inlåning.

Bankkommittén framhåller, att den tendens till ökad in- och utlåning, som

tor närvarande räder, kan väntas bestå åtminstone under den närmaste framtiden.

Enligt kommitténs mening måste man därför utgå från att inlåningsmarginalen

snart nog kommer att försvinna för ytterligare ett antal banker,

därest icke särskilda motåtgärder vidtagas. Sett på något längre sikt är, anser

kommittén vidare, marginalen för det alldeles övervägande antalet banker

otillräcklig med hänsyn till den utveckling av rörelsen, som man på

grund av erfarenheterna från de senaste årtiondena har alt räkna med.

Sedan härefter framhållits, att bankerna för att icke bliva alltför bundna

i sin rörelse måste lia en ganska bred inlåningsmarginal, uttalar kommittén,

att tre utvägar kunna diskuteras för vinnande av en bredare marginal: bankerna

kunna begränsa sin nuvarande rörelse, de kunna öka sitt eget kapital

antingen genom överföring till fonderna av besparade vinstmedel eller

genom nyemission och slutligen kan inlåningsrätten vidgas genom lagändring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bankoutskottets utlåtande nr 73.

De förstnämnda två utvägarna hava på anförda skäl avvisats av bankkommittén.

Beträffande den tredje av de angivna utvägarna — utvidgning av inlåningsrätten

genom lagändring — framhåller bankkommittén, att inlåningsbestämmelserna

tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda skydd

åt insättarna genom att hindra bankerna från att ikläda sig allt för stora

förpliktelser i förhållande till det egna kapitalet. Då säkerhetssynpunkten

även fortsättningsvis synes böra vara vägledande vid inlåningsreglernas utformande,

gäller det här enligt kommitténs uppfattning att bedöma, örn och

i vilken utsträckning ramen för bankernas inlåning kan vidgas utan att insättarnas

säkerhet äventyras. Behovet av fondtäckning låter sig därvid visserligen

icke med någon större exakthet beräkna, men till stöd för en utvidgning

av inlåningsrätten kan, fortsätter kommittén, åberopas den påtagliga

förändring av karaktären på affärsbankernas medelsplaceringar, som inträtt

under de senaste årtiondena och som inneburit en förskjutning mot

mindre riskbetonade placeringar.

På anförda skäl anser bankkommittén, att bankernas aktuella svårigheter

i fråga om inlåningen lämpligen böra lösas genom en utvidgning av inlåningsrätten.

Med utgångspunkt från att regeln örn viss fondtäckningsprocent för inlåningen

giver uttryck för tanken, att affärsbankernas medelsplaceringar äro

förenade med risker, vilka böra täckas av bankernas egna fonder, har bankkommittén

vid utformningen av förslag lill nya bestämmelser verkställt en

uppdelning av bankernas placeringar i tre grupper efter riskgraden. Till den

första gruppen ha hänförts sådana placeringar, som anses praktiskt taget

riskfria och därför icke erfordra någon täckning utan kunna för hela sitt

värde utgöra underlag för inlåning. Till den andra gruppen ha hänförts placeringar,

vilka icke äro helt riskfria men dock förenade med så väsentlig

mindre risk än placeringarna i allmänhet, att de kunna för en mera betydande

del av sitt värde ligga till grund för inlåning. Den tredje gruppen utgöres

av övriga placeringar.

Föredragande departementschefen har anfört:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utvecklingen medfört en

fortgående sammankrympning av affärsbankernas marginal för ökad inlåning.

Med den konstruktion som affärsbankernas inlåningsrätt erhållit genom

1943 års provisoriska lagstiftning kan denna utveckling ytterst föras

tillbaka på den ökning av affärsbankernas utlåning, vilken inträtt framför

allt under tiden efter världskrigets slut.

I den uppkomna situationen bär bankkommittén ansett, att affärsbankernas

inlåningsrätt bör vidgas. Jag delar kommitténs uppfattning, att det ur

säkerhetssynpunkt icke är erforderligt att numera upprätthålla de krav på

fondtäckning, som gällande bestämmelser innefatta, och att en allmän ökning

av affärsbankernas egna kapital icke är önskvärd med hänsyn till de

anspråk från bankernas sida på högre räntemarginal vid kreditförmedlingen,

som en sådan ökning kan förmodas föranleda. Mot den ökning av utlåningsmöjligheterna

för affärsbankerna, som bankkommitténs förslag innebär, ha

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 73. 5

emellertid invändningar rests av en ledamot av kommittén och en minoritet

inom riksbanksfullmäktige, som avstyrkt förslagets genomförande i nuvarande

penningpolitiska läge. Ehuru det otvivelaktigt möter betänkligheter

att nu vidga möjligheterna för affärsbankernas utlåning, synes mig i detta

fall böra beaktas, att vissa afförsbanker jämväl med nuvarande inlåningsbestämmelser

äga relativt stor marginal för ytterligare utlåning. Ett fasthållande

vid dessa bestämmelser med de olägenheter för vissa banker som

därav föranledas blir därför -— örn än i princip motiverat — av begränsad

praktisk betydelse när det gäller att hålla tillbaka en kreditexpansion.

Jag vill därför icke motsätta mig att affärsbankerna nu erhålla en vidgad

inlåningsrätt enligt de riktlinjer, som uppdragits i bankkommitténs förslag.

Mot förslagets detaljer har jag icke någon erinran. Vad särskilt beträffar

den av bank- och fondinspektionen berörda tolkningsfrågan, torde det liksom

eljest i liknande fall i första hand ankomma på inspektionen att avgöra,

huru bestämmelserna skola tillämpas.

Av skäl som bankkommittén anfört böra de nya bestämmelserna örn affärsbankernas

inlåningsrätt sammanfattas i en provisorisk lag. Denna torde

böra äga giltighet intill utgången av juni månad 1949.

Såsom framgår av den i propositionen lämnade redogörelsen, lia de nuvarande

begränsningsreglerna för affärsbankernas inlåningsrätt trots den år

1943 beslutade utvidgningen visat sig vara alltför snäva med hänsyn till den

starka tendens till ökning av inlåningen, som gjort sig gällande under de

senaste åren och som alltjämt råder. Då den krympning av inlåningsmarginalen,

som under demia tid ägt rum för ett flertal banker, ytterst är att

hänföra till bankernas särskilt efter världskrigets slut ökade utlåning, främst

på fastighetskredi[marknaden, kunde det måhända ligga närmast till hands

att bankerna begränsade sin kreditgivning och därigenom anpassade sin

rörelse efter de lagligen uppställda kraven på viss fondtäckning. Med hänsyn

till de olägenheter, som därvid skulle uppstå, synes denna väg ej vara tillrådlig.

Icke heller synes i nuvarande läge en breddning av inlåningsmarginalen

lämpligen kunna mera allmänt ernås genom ökning av bankernas

egna kapital. Vid sådant förhållande synes någon annan lösning icke stå lill

buds än att genom lagändring utvidga inlåningsrätten.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen, att de nuvarande

kraven på fondtäckning måste ur säkerhetssynpunkt anses vara alllför

stränga samt att en utvidgning av inlåningsrätten därför synes kunna ske

utan att säkerheten för insättarna äventyras. Mot det förslag i sådant avseende,

som framlagts i propositionen, har utskottet icke funnit anledning till

erinran. Då den nya lagstiftningen .skulle erhålla endast provisorisk giltighet,

kommer bankernas inlaningsfraga att örn några år bli föremål för pro viling

i ett sammanhang nied de övriga kreditinstitutens.

Ehuru frågan örn en ökning av bankernas inlåningsrätt främst bör bedömas

ur säkerhetssynpunkt, lia under ärendets behandling betänkligheter

framförts mot att i nuvarande läge vidga möjligheterna flir affärsbankernas

utlåning genom att öka deras inlåningsrätt. I anledning härav vill utskottet

understryka vikten av att dessa möjligheter icke av bankerna utnyttjas för

en osund kreditexpansion nied därav följande icke önskvärda verkningar

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 73.

i penningpolitiskt avseende. I övrigt anser utskottet i likhet med bank- och

fondinspektionen, att om en restriktivare inställning i allmänhet till nybyggnads-

och annan investeringsverksamhet skulle erfordras av penningpolitiska

eller andra skäl, åtgärder i sådant syfte i första hand böra ankomma icke

på bankerna utan på de myndigheter, som lämna tillstånd till verksamhetens

igångsättande. Utskottet förutsätter, att bankerna även efter en ökning av inlåningsrätten

komma att lämna riksbanken det stöd i dess penning- och räntepolitik,

som i olika lägen kan påkallas.

Åberopande, det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition.

Stockholm den 10 december 1946.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet lia närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Friggeråker, Leander*, Edin*, Lindblom,

Fahlander och Nordenson*;

från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Munkaljungby, Johnsson i Kastanjegården,

Sundberg, Svensson i Alingsås, Persson i Norrby och Stjärne*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:554 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk reglering av viss förlust i Sveriges riksbank. a1 i texten