Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn överförande i statlig besittning av vissa malmoch mineraltillgångar m. m.

1946-04-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1946:6, Utlåtande i anledning av väckt motion örn överförande i statlig besittning av vissa malmoch mineraltillgångar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1946 kl. 3 em.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning

av väckt motion örn överförande i statlig besittning

av vissa malm- och mineraltillgångar m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion, nr 187, har herr Öhman föreslagit, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till överförande

i statlig besittning och på skäliga villkor av de i privat eller halvprivat

ägo befintliga viktigare malm- och mineraltillgångarna och anläggningar

i anslutning till dessa.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I ärendet ha yttranden inhämtats från kommerskollegium, statskontoret

och 1945 års gruvutredning. Härjämte ha Landsorganisationen i Sverige,

Sveriges industriförbund och Jernkontoret beretts tillfälle yttra sig över

motionen.

Kommerskollegium har tagit del av det yttrande, som avgivits av industriförbundet,

och anför bland annat:

I motionen angivas icke närmare de skäl, som anses tala för att viktigare

malm- och mineraltillgångar helt böra undandragas den privata exploateringen

och göras till samhällelig egendom, ehuru ännu så sent som år 1938

nu gällande gruvlag antogs, genom vilken inmutningsrätten bibehölls samtidigt

som Kronan bereddes rätt till kronoandel, det vill säga hälften av

gruvegendomen, i alla nyinmutade fyndigheter.

Såvitt kollegium kan finna torde som motiv för dessa naturtillgångars

överförande helt i statens ägo främst anföras statens intresse av att dels

påverka malmhushållningen och försörjningen med mineral- och metallprodukter,

dels åstadkomma goda sociala förhållanden inom ifrågakommande

samhällen, dels ock tillförsäkra sig hela avkastningen av tillgodogörandet.

Med avseende på malmhushållningen torde statens verksamhet böra ha

till syfte att tillse, dels att malmtillgångarna icke utbrytas på ett oekonomiskt

sätt och dels att den inhemska förädlingsverksamheten icke blir

strandsatt på råmaterial.

Jämlikt 69 § gruvlagen skola vederbörande tillsynsmyndigheter tillse,

att gruvarbetet icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd

äventyras eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm

omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning

med malm äger rum. I 71 § gruvlagen föreskrives, att örn

bergmästaren finner nödigt, att i gruva göres anstalt till bland annat före
liihang

till riksdagens protokoll 1946. 12 sami. 2 avd. Nr 6—7. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

kommande av fara för gruvans bestånd eller till förhindrande av sådan

misshushållning med malm, varom förmäles i 69 §, bergmästaren äger att

förelägga gruvinnehavaren att utföra sådan anstalt. I extrema fall kan

gruvarbetets fortsatta bedrivande förbjudas. Misshushållning och rovbrytning

i fråga örn själva gruvdriften kan sålunda förekommas med stöd av

gruvlagen. Misshushållning är emellertid också tänkbar på så sätt att genom

export malm- och mineraltillgångar allt för hastigt bliva tömda till förfång

för framtiden.

I sistnämnda hänseende erinrar kollegium örn en av kollegium och Sveriges

geologiska undersökning år 1944 avgiven redogörelse för resultatet

av den utredning, som ämbetsverken verkställt rörande de mellansvenska

järnmalmstillgångama med särskild hänsyn tagen till tillgångarna på fosforrena

och manganhaltiga malmer samt rörande de åtgärder, som kunna

finnas påkallade för alt trygga den svenska järnhanteringens behov av

dylika malmer. Ämbetsverken förordade därvid dels en viss återhållsamhet

beträffande exporten av fosforrena och manganhaltiga malmer, dels ock

en stimulans till företagande av mera omfattande undersökningsarbeten

genom lämpliga åtgärder beträffande skattelagstiftningen.

Vad beträffar exporten av järnmalm är den, framhåller kollegium vidare,

efter det tyska sammanbrottet för närvarande förhållandevis obetydlig.

Huru den i det följande kan komma att utveckla sig anser kollegium svårt

att förutse. Emellertid synas enligt kollegium åtminstone tillsvidare exportkvantiteterna

av såväl järnmalm som andra mineralprodukter komma att

i stor utsträckning regleras genom handelsavtal och erforderlig kontroll

över exporten således kunna utövas från statens sida. Kollegium erinrar

även om att exporten från de förnämsta jämmalmsfyndigheterna i Norrbotten

och från vissa gruvor i Grängesberg av andra än fosforrena eller

manganhaltiga järnmalmer begränsats genom 1927 års malmavtal.

Vad angår de fyndigheter, som de svenska järnverken äga och på vilka

de grunda sina tillverkningar, torde man enligt kollegium kunna utgå ifrån

att det ligger i järnverkens eget intresse att tillse, att misshushållning icke

förekommer. Järnverken själva måste förutsättas kunna bäst bedöma förekommande

kvalitets- och kvantitetsfrågor, och det torde för dem vara av

stort värde att själva kunna inrikta gruvdriften på det sätt, som är lämpligast

för produktionsprogrammet vid varje verk, i vad angår den huvudsakliga

delen av malmförsörjningen. Under alla omständigheter synes det

kollegium därför ligga i statens intresse att dessa så kallade »bruksgruvor»

kvarbliva i malmkonsumenternas ägo, även vad beträffar sådana fyndigheter,

som huvudsakligen få betraktas som reserver för framtiden och

därför bearbetas i ringa utsträckning eller icke alls. Dessa synpunkter i

fråga örn järnverken anser kollegium med liknande rätt kunna göras gällande

också beträffande andra smältverk.

I fråga örn de sociala synpunkterna framhåller kollegium i anslutning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6. 3

till vad industriförbundet anfört, att denna fråga principiellt ligger till på

samma sätt beträffande alla företagare och rätteligen bör lösas genom

sociallagstiftningen. Kollegium fortsätter:

Kollegium vill därutöver endast erinra om att gruvföretag intaga en

särställning så till vida att fyndigheten genom verksamheten förbrukas.

I vissa fall kan fyndigheten vara slutbruten efter ganska kort tid, och det

är då tänkbart att sociala olägenheter kunna uppstå. I andra och kanske

de flesta fall torde dock fyndighetemas varaktighet vara sådan, att man

knappast har anledning antaga, att driften skulle komma att upphöra

under de begränsade tidsrymder, med vilka man i detta sammanhang kan

behöva räkna. Kollegium får härutinnan hänvisa till förhållandena vid ett

flertal gruvfält i mellersta Sverige, vilka bearbetats under lång tid för den

inhemska förädlingsindustriens räkning. En annan sak är att ogynnsamma

konjunkturer kunna inverka på driftens omfattning och även förorsaka

dess nedläggande, men detta är ju icke ett fenomen, som är särskilt utmärkande

för gruvhanteringen. Statlig äganderätt torde i detta fall icke

väsentligt kunna påverka utvecklingen under förutsättning att de av staten

ägda fyndighetema icke bearbetas på sätt, som är oförenligt med sunda

företagsekonomiska principer. I de fall, då allvarliga sociala olägenheter

skulle kunna tänkas uppstå, lär det icke saknas medel att från statsmakternas

sida påverka förhållandena, även örn företaget i fråga befunne sig

i enskild ägo.

Vidare framhåller kommerskollegium, att kollegium utgår från att motionären

icke anser, att staten bör tillförsäkra sig endast sådana fyndigheter,

som äro särskilt lönsamma. Igångsättandet av gruvdrift fordrar avseväpda

kapitalutlägg och är ofta ett mycket riskfyllt företag. Sådana initiativ

kunna enligt kollegium säkerligen icke påräknas från enskilt håll, örn

statsinlösen kan förväntas, när företaget visat sig giva god avkastning.

Vad angår de utländska intressena i svenska gruvor erinrar kollegium

örn att spörsmålet om det tyska innehavet av aktier i svenska gruvbolag

är aktuellt i samband med flyktkapitalbyråns verksamhet och även i övrigt

torde vara föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Kommerskollegium avstyrker motionen.

Statskontoret framhåller, att överförande i statlig besittning av privatägda

viktigare malm- och mineraltillgångar skulle kräva så stora kapitalinvesteringar,

att det kan vara tveksamt, örn förutsättningar därför för närvarande

äro för handen. Frågan bör få vila tills resultatet av 1945 års gruvutrednipg

föreligger.

1915 års gruvutredning anför, att utredningen har i uppdrag att verkställa

utredning och avgiva förslag om ett särskilt statligt organ för tillvaratagande

av statens gruvintressen m. m. men icke att undersöka lämpligheten

av statens förvärv av ytterligare fyndigheter.

Landsorganisationen, som i sin tur hört Svenska gruvindustriarbetgrförbundet,

bär överlämnat ett av nämnda förbund avgivet yttrande och

hänvisar till detta. Däri anföres, att det ur principiell synpunkt icke är

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

riktigt, att ifrågavarande naturtillgångar kontrolleras av privata intressen.

De järnmalmsgruvor, från vilka export bedrives, böra enligt förbundet

helt vara i samhällets ägo, varigenom brytningen under konjunkturcykelns

olika faser skulle kunna bättre fördelas med hänsynstagande till sysselsättningens

omfattning. Förbundet anser vidare önskvärt, att kontroll kan

utövas över de ur konjunktursynpunkt särskilt känsliga mindre järnmalmsgruvorna

i mellersta Sverige. Ett förstatligande bör därför övervägas. Det

kan sedan bliva en lämplighetsfråga, huruvida fyndigheterna skola brytas

i statlig regi eller utarrenderas. Vad angår de av järnbruken ägda och

huvudsakligen för egna behov brutna gruvorna förefaller det förbundet

mindre angeläget att i statlig ägo överföra dessa fyndigheter, såvida icke

samtidigt även järnbruken förstatligas. Ett betydande antal av dessa gruvor

äro dessutom mindre enheter och tillika i vissa fall avsänkta till stort djup,

varför deras framtida ekonomiska värde är osäkert. Beträffande övriga

fyndigheter anser förbundet att jämväl i fråga om dem utredning kan vara

befogad, varvid särskilt bör uppmärksammas möjligheten att i större utsträckning

inom landet förädla sulfidmalmen.

Sveriges industriförbund erinrar om att i proposition nr 40 till 1938 års

riksdag med förslag till gruvlag m. m. anfördes såsom skäl för en statlig

verksamhet inom gruvhanteringen dels behovet av statens ingripande i vissa

fall för anordnande av kommunikationsmöjligheter samt lösandet av särskilda

tekniska eller kommersiella problem, dels malmpolitiska och sociala

synpunkter och dels statens privatekonomiska intresse i gruvhanteringen. Beträffande

dessa skäl anför industriförbundet bland annat:

Behovet av statliga ingripanden av förstberörda slag uppträder så relativt

sällan, att det ingalunda med skäl kan åberopas såsom argument för en

socialisering av gruvindustrien. Om situationen skulle inträffa, ha statsmakterna

i sin hand att förbinda eventuella statliga åtgärder med sådana villkor,

att garanti vinnes för att syftet med åtgärderna i fråga icke förfelas.

De malmpolitiska synpunkterna behandlades på sin tid bl. a. av kommerskollegium

i dess utlåtande över socialiseringsnämndens år 1927 avgivna

yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. Kollegium

påvisade, att den kontroll över gruvbrytningen, som av malmpolitiska

skäl tilläventyrs kunde befinnas påkallad, mycket väl kunde åstadkommas

genom i administrativ ordning givna föreskrifter. — Ändamålets uppnående

kräver således ingalunda, att staten övertager gruvorna. Erfarenheten

har för övrigt hittills icke givit vid handen, att behov av dylika restriktiva

föreskrifter skulle föreligga.

Vad beträffar skyldighet att tillgodose behovet av sociala välfärdsanordningar,

torde det vara tillräckligt att erinra om socialiseringsnämndens uttalande,

att en dylik skyldighet principiellt bör gälla alla företagare och ej

blott dem, som äro verksamma inom en viss näringsgren, samt att frågan

om dylika välfärdsanordningar rätteligen hör hemma i sociallagstiftningen.

Statens privatekonomiska intressen i gruvhanteringen anser industriförbundet

redan synnerligen väl tillgodosedda, bland annat genom delägarska
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

5

pet i Luossayaara-Kiirunavaara aktiebolag. Genom utfärdandet av den nya

gruvlagen har statens inflytande i fråga om gruvhanteringen ytterligare utvidgats.

Industriförbundet avstyrker motionen.

Jernkontoret hänvisar till det av industriförbundet avgivna yttrandet.

För egen del får utskottet anföra följande.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena äger staten redan i

viss utsträckning möjlighet att utöva inflytande i fråga örn utnyttjandet

av malmtillgångarna inom landet. Sålunda äger staten hälften av aktiekapitalet

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB), varjämte staten

dessutom äger betydande jämmalmsfyndigheter i Norrbotten. Vidare är att

märka, att enligt 1938 års gruvlag den andel, som vid inmutningar tidigare

tillkommit jordägaren, utbytts mot kronoandel, varigenom staten erhåller

rätt till hälften av gruvegendomen i alla nyinmutade fyndigheter.

Sedan ett flertal år bedriver staten genom Sveriges geologiska undersökning

prospekteringsarbeten i Norrbotten och Västerbotten, varigenom för det

allmänna föreligger möjlighet att bliva ensamägare till av institutionen

upptäckta fyndigheter. Härjämte må framhållas, att exporten från de förnämsta

järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten och från vissa gruvor i

Grängesberg av andra än fosforrena eller manganhaltiga järnmalmer begränsats

genom 1927 års malmavtal.

I betydande omfattning kontrolleras emellertid malmhushållningen i landet

alltjämt av privata intressen. Lämpligheten av en sådan ordning

anser utskottet av olika skäl, bland annat av malmpolitisk och social natur,

med fog kunna sättas i fråga, och enligt utskottets uppfattning bör därför

frågan om en ökad samhällelig kontroll över gruvdriften bliva föremål

för en förutsättningslös utredning. Huruvida ett ökat inflytande från statens

sida i förevarande hänseende bör taga formen av ett överförande i

statens ägo helt eller delvis av malmtillgångarna eller huruvida ifrågavarande

syfte lämpligen bör vinnas på annat sätt, därom torde den utredning,

utskottet för sin del vill tillstyrka, få lämna närmare besked.

Det torde emellertid böra beaktas, att det för närvarande pågår förhandlingar

mellan staten och LKAB örn upprättande av nytt fraktavtal samt att

frågan om statsinlösen av de till nämnda bolag hörande norrbottensgruvoma

i samband därmed torde komma att bli föremål för övervägande.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer vidare frågan om de förut tyskägda

gruvornas framtida ställning upp till behandling i samband med pågående

undersökningar rörande det tyska flyktkapitalet. Dessutom har åt

1945 års gruvutredning uppdragits att företaga utredning bland annat om

ett särskilt organ för tillvaratagande av statens gruvintressen.

Innan nu nämnda undersökningar avslutats, synas några ytterligare åt
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6*

gärder i förevarande syfte icke böra vidtagas. Sedan resultaten av undersökningarna

föreligga, anser utskottet det emellertid angeläget, att den av

utskottet i det föregående förordade utredningen igångsättes utan uppskov.

Utskottet får alltså hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit anhåller, att, då resultaten

av nu pågående utredningar och undersökningar på ifrågavarande

område föreligga, förutsättningslös utredning måtte

verkställas örn och i så fall på vilket sätt och i vilken utsträckning

samhällets kontroll över malm- och mineraltillgångarna

bör ökas.

Stockholm den 4 april 1946.

På utskottets vägnar:

IVAR EKSTRÖMER.

Närvarande: Herrar Ekströmer, Heuman, Franzon*, Nils Elowsson, Albert Andersson,

Birger Andersson, Albertsson och Ramberg*.

* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.

Reservation

av herrar Ekströmer, Albert Andersson och Albertsson, vilka ansett,

att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

»I motionen har, närmast med utgångspunkt ifrån det s. k. malmavtalet

och det önskemål att i samhällets ägo överföra de norrbottniska malmfälten,

som kommit till tittryck i sagda avtal, väckts förslag om förstatligande

av gruvföretagen i allmänhet. Naturrikedomarna i nämnda malmfält ha

emellertid av olika anledningar anseus i förevarande hänseende intaga en

särställning, och från motionärens sida ha icke åberopats några som hälst

sakliga Skäl för det av honom nu framlagda synnerligen vittutseende för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6. 7

slaget. Det torde väl kunna antagas, att de motiv, som främst varit bestämmande

för motionären, utgjorts dels av malmpolitiska och sociala synpunkter,

dels ock av statens privatekonomiska intresse i gruvhanteringen.

Utskottet vill därför ur nämnda synpunkter upptaga motionärens förslag

till granskning.

Den kontroll över gruvbrytningen, som av malmpolitiska skäl tilläventyrs

kan befinnas påkallad, kan mycket väl åstadkommas i administrativ

ordning utan att staten inlöser gruvorna. Det förtjänar i detta sammanhang

framhållas, att misshushållning och rovbrytning i fråga örn själva

gruvdriften kunna förekommas med stöd av gällande gruvlag. Erfarenheten

har icke givit vid handen, att något behov av mera vittgående restriktiva

åtgärder i förevarande hänseende skulle föreligga.

Vad angår behovet att tillgodose de sociala synpunkterna i samband

med gruvhanteringen är utskottet av den uppfattningen att denna angelägenhet

rätteligen bör erhålla sin lösning inom sociallagstiftningens ram.

Någon statsinlösen för dessa frågors skull är därför icke påkallad.

Vad slutligen beträffar statens privatekonomiska intressen, så äro dessa

redan väl tillgodosedda å förevarande område. Sålunda är staten ägare till

hälften av det till 110 000 000 kronor uppgående aktiekapitalet i LKAB. De

till nämnda bolag hörande norrbottensgruvorna lära väl dessutom inom

överskådlig tid komma att helt övergå i statlig ägo. Härutöver äger staten

mycket betydande järnmalmsfyndigheter i Norrbotten. Vidare må erinras

örn att enligt 1938 års gruvlag staten erhållit rätt till kronoandel, det vill

säga hälften av gruvegendomen i alla fyndigheter, som inmutas efter 1940

års ingång. Sedan ett flertal år bedriver staten genom Sveriges geologiska

undersökning prospekteringsarbeten i Norrbotten och Västerbotten, varigenom

för det allmänna föreligger möjlighet att bliva ensamägare till av institutionen

upptäckta fyndigheter.

På grund av vad sålunda anförts och då motionären icke ens försökt att

göra sannolikt att några fördelar i övrigt skulle stå att vinna för det allmänna

med en helt statlig drift av gruvorna får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.