Utlåtande i anledning av väckt motion örn överförande i statlig besittning av vissa malmoch mineraltillgångar m. m.
1946-04-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1946:6, Utlåtande i anledning av väckt motion örn överförande i statlig besittning av vissa malmoch mineraltillgångar m. m.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1946 kl. 3 em.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion örn överförande i statlig besittning
av vissa malm- och mineraltillgångar m. m.
I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 187, har herr Öhman föreslagit, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till överförande
i statlig besittning och på skäliga villkor av de i privat eller halvprivat
ägo befintliga viktigare malm- och mineraltillgångarna och anläggningar
i anslutning till dessa.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
I ärendet ha yttranden inhämtats från kommerskollegium, statskontoret
och 1945 års gruvutredning. Härjämte ha Landsorganisationen i Sverige,
Sveriges industriförbund och Jernkontoret beretts tillfälle yttra sig över
motionen.
Kommerskollegium har tagit del av det yttrande, som avgivits av industriförbundet,
och anför bland annat:
I motionen angivas icke närmare de skäl, som anses tala för att viktigare
malm- och mineraltillgångar helt böra undandragas den privata exploateringen
och göras till samhällelig egendom, ehuru ännu så sent som år 1938
nu gällande gruvlag antogs, genom vilken inmutningsrätten bibehölls samtidigt
som Kronan bereddes rätt till kronoandel, det vill säga hälften av
gruvegendomen, i alla nyinmutade fyndigheter.
Såvitt kollegium kan finna torde som motiv för dessa naturtillgångars
överförande helt i statens ägo främst anföras statens intresse av att dels
påverka malmhushållningen och försörjningen med mineral- och metallprodukter,
dels åstadkomma goda sociala förhållanden inom ifrågakommande
samhällen, dels ock tillförsäkra sig hela avkastningen av tillgodogörandet.
Med avseende på malmhushållningen torde statens verksamhet böra ha
till syfte att tillse, dels att malmtillgångarna icke utbrytas på ett oekonomiskt
sätt och dels att den inhemska förädlingsverksamheten icke blir
strandsatt på råmaterial.
Jämlikt 69 § gruvlagen skola vederbörande tillsynsmyndigheter tillse,
att gruvarbetet icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd
äventyras eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm
omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning
med malm äger rum. I 71 § gruvlagen föreskrives, att örn
bergmästaren finner nödigt, att i gruva göres anstalt till bland annat före
liihang
till riksdagens protokoll 1946. 12 sami. 2 avd. Nr 6—7. 1
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
kommande av fara för gruvans bestånd eller till förhindrande av sådan
misshushållning med malm, varom förmäles i 69 §, bergmästaren äger att
förelägga gruvinnehavaren att utföra sådan anstalt. I extrema fall kan
gruvarbetets fortsatta bedrivande förbjudas. Misshushållning och rovbrytning
i fråga örn själva gruvdriften kan sålunda förekommas med stöd av
gruvlagen. Misshushållning är emellertid också tänkbar på så sätt att genom
export malm- och mineraltillgångar allt för hastigt bliva tömda till förfång
för framtiden.
I sistnämnda hänseende erinrar kollegium örn en av kollegium och Sveriges
geologiska undersökning år 1944 avgiven redogörelse för resultatet
av den utredning, som ämbetsverken verkställt rörande de mellansvenska
järnmalmstillgångama med särskild hänsyn tagen till tillgångarna på fosforrena
och manganhaltiga malmer samt rörande de åtgärder, som kunna
finnas påkallade för alt trygga den svenska järnhanteringens behov av
dylika malmer. Ämbetsverken förordade därvid dels en viss återhållsamhet
beträffande exporten av fosforrena och manganhaltiga malmer, dels ock
en stimulans till företagande av mera omfattande undersökningsarbeten
genom lämpliga åtgärder beträffande skattelagstiftningen.
Vad beträffar exporten av järnmalm är den, framhåller kollegium vidare,
efter det tyska sammanbrottet för närvarande förhållandevis obetydlig.
Huru den i det följande kan komma att utveckla sig anser kollegium svårt
att förutse. Emellertid synas enligt kollegium åtminstone tillsvidare exportkvantiteterna
av såväl järnmalm som andra mineralprodukter komma att
i stor utsträckning regleras genom handelsavtal och erforderlig kontroll
över exporten således kunna utövas från statens sida. Kollegium erinrar
även om att exporten från de förnämsta jämmalmsfyndigheterna i Norrbotten
och från vissa gruvor i Grängesberg av andra än fosforrena eller
manganhaltiga järnmalmer begränsats genom 1927 års malmavtal.
Vad angår de fyndigheter, som de svenska järnverken äga och på vilka
de grunda sina tillverkningar, torde man enligt kollegium kunna utgå ifrån
att det ligger i järnverkens eget intresse att tillse, att misshushållning icke
förekommer. Järnverken själva måste förutsättas kunna bäst bedöma förekommande
kvalitets- och kvantitetsfrågor, och det torde för dem vara av
stort värde att själva kunna inrikta gruvdriften på det sätt, som är lämpligast
för produktionsprogrammet vid varje verk, i vad angår den huvudsakliga
delen av malmförsörjningen. Under alla omständigheter synes det
kollegium därför ligga i statens intresse att dessa så kallade »bruksgruvor»
kvarbliva i malmkonsumenternas ägo, även vad beträffar sådana fyndigheter,
som huvudsakligen få betraktas som reserver för framtiden och
därför bearbetas i ringa utsträckning eller icke alls. Dessa synpunkter i
fråga örn järnverken anser kollegium med liknande rätt kunna göras gällande
också beträffande andra smältverk.
I fråga örn de sociala synpunkterna framhåller kollegium i anslutning
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6. 3
till vad industriförbundet anfört, att denna fråga principiellt ligger till på
samma sätt beträffande alla företagare och rätteligen bör lösas genom
sociallagstiftningen. Kollegium fortsätter:
Kollegium vill därutöver endast erinra om att gruvföretag intaga en
särställning så till vida att fyndigheten genom verksamheten förbrukas.
I vissa fall kan fyndigheten vara slutbruten efter ganska kort tid, och det
är då tänkbart att sociala olägenheter kunna uppstå. I andra och kanske
de flesta fall torde dock fyndighetemas varaktighet vara sådan, att man
knappast har anledning antaga, att driften skulle komma att upphöra
under de begränsade tidsrymder, med vilka man i detta sammanhang kan
behöva räkna. Kollegium får härutinnan hänvisa till förhållandena vid ett
flertal gruvfält i mellersta Sverige, vilka bearbetats under lång tid för den
inhemska förädlingsindustriens räkning. En annan sak är att ogynnsamma
konjunkturer kunna inverka på driftens omfattning och även förorsaka
dess nedläggande, men detta är ju icke ett fenomen, som är särskilt utmärkande
för gruvhanteringen. Statlig äganderätt torde i detta fall icke
väsentligt kunna påverka utvecklingen under förutsättning att de av staten
ägda fyndighetema icke bearbetas på sätt, som är oförenligt med sunda
företagsekonomiska principer. I de fall, då allvarliga sociala olägenheter
skulle kunna tänkas uppstå, lär det icke saknas medel att från statsmakternas
sida påverka förhållandena, även örn företaget i fråga befunne sig
i enskild ägo.
Vidare framhåller kommerskollegium, att kollegium utgår från att motionären
icke anser, att staten bör tillförsäkra sig endast sådana fyndigheter,
som äro särskilt lönsamma. Igångsättandet av gruvdrift fordrar avseväpda
kapitalutlägg och är ofta ett mycket riskfyllt företag. Sådana initiativ
kunna enligt kollegium säkerligen icke påräknas från enskilt håll, örn
statsinlösen kan förväntas, när företaget visat sig giva god avkastning.
Vad angår de utländska intressena i svenska gruvor erinrar kollegium
örn att spörsmålet om det tyska innehavet av aktier i svenska gruvbolag
är aktuellt i samband med flyktkapitalbyråns verksamhet och även i övrigt
torde vara föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Kommerskollegium avstyrker motionen.
Statskontoret framhåller, att överförande i statlig besittning av privatägda
viktigare malm- och mineraltillgångar skulle kräva så stora kapitalinvesteringar,
att det kan vara tveksamt, örn förutsättningar därför för närvarande
äro för handen. Frågan bör få vila tills resultatet av 1945 års gruvutrednipg
föreligger.
1915 års gruvutredning anför, att utredningen har i uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag om ett särskilt statligt organ för tillvaratagande
av statens gruvintressen m. m. men icke att undersöka lämpligheten
av statens förvärv av ytterligare fyndigheter.
Landsorganisationen, som i sin tur hört Svenska gruvindustriarbetgrförbundet,
bär överlämnat ett av nämnda förbund avgivet yttrande och
hänvisar till detta. Däri anföres, att det ur principiell synpunkt icke är
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
riktigt, att ifrågavarande naturtillgångar kontrolleras av privata intressen.
De järnmalmsgruvor, från vilka export bedrives, böra enligt förbundet
helt vara i samhällets ägo, varigenom brytningen under konjunkturcykelns
olika faser skulle kunna bättre fördelas med hänsynstagande till sysselsättningens
omfattning. Förbundet anser vidare önskvärt, att kontroll kan
utövas över de ur konjunktursynpunkt särskilt känsliga mindre järnmalmsgruvorna
i mellersta Sverige. Ett förstatligande bör därför övervägas. Det
kan sedan bliva en lämplighetsfråga, huruvida fyndigheterna skola brytas
i statlig regi eller utarrenderas. Vad angår de av järnbruken ägda och
huvudsakligen för egna behov brutna gruvorna förefaller det förbundet
mindre angeläget att i statlig ägo överföra dessa fyndigheter, såvida icke
samtidigt även järnbruken förstatligas. Ett betydande antal av dessa gruvor
äro dessutom mindre enheter och tillika i vissa fall avsänkta till stort djup,
varför deras framtida ekonomiska värde är osäkert. Beträffande övriga
fyndigheter anser förbundet att jämväl i fråga om dem utredning kan vara
befogad, varvid särskilt bör uppmärksammas möjligheten att i större utsträckning
inom landet förädla sulfidmalmen.
Sveriges industriförbund erinrar om att i proposition nr 40 till 1938 års
riksdag med förslag till gruvlag m. m. anfördes såsom skäl för en statlig
verksamhet inom gruvhanteringen dels behovet av statens ingripande i vissa
fall för anordnande av kommunikationsmöjligheter samt lösandet av särskilda
tekniska eller kommersiella problem, dels malmpolitiska och sociala
synpunkter och dels statens privatekonomiska intresse i gruvhanteringen. Beträffande
dessa skäl anför industriförbundet bland annat:
Behovet av statliga ingripanden av förstberörda slag uppträder så relativt
sällan, att det ingalunda med skäl kan åberopas såsom argument för en
socialisering av gruvindustrien. Om situationen skulle inträffa, ha statsmakterna
i sin hand att förbinda eventuella statliga åtgärder med sådana villkor,
att garanti vinnes för att syftet med åtgärderna i fråga icke förfelas.
De malmpolitiska synpunkterna behandlades på sin tid bl. a. av kommerskollegium
i dess utlåtande över socialiseringsnämndens år 1927 avgivna
yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. Kollegium
påvisade, att den kontroll över gruvbrytningen, som av malmpolitiska
skäl tilläventyrs kunde befinnas påkallad, mycket väl kunde åstadkommas
genom i administrativ ordning givna föreskrifter. — Ändamålets uppnående
kräver således ingalunda, att staten övertager gruvorna. Erfarenheten
har för övrigt hittills icke givit vid handen, att behov av dylika restriktiva
föreskrifter skulle föreligga.
Vad beträffar skyldighet att tillgodose behovet av sociala välfärdsanordningar,
torde det vara tillräckligt att erinra om socialiseringsnämndens uttalande,
att en dylik skyldighet principiellt bör gälla alla företagare och ej
blott dem, som äro verksamma inom en viss näringsgren, samt att frågan
om dylika välfärdsanordningar rätteligen hör hemma i sociallagstiftningen.
Statens privatekonomiska intressen i gruvhanteringen anser industriförbundet
redan synnerligen väl tillgodosedda, bland annat genom delägarska
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
5
pet i Luossayaara-Kiirunavaara aktiebolag. Genom utfärdandet av den nya
gruvlagen har statens inflytande i fråga om gruvhanteringen ytterligare utvidgats.
Industriförbundet avstyrker motionen.
Jernkontoret hänvisar till det av industriförbundet avgivna yttrandet.
För egen del får utskottet anföra följande.
Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena äger staten redan i
viss utsträckning möjlighet att utöva inflytande i fråga örn utnyttjandet
av malmtillgångarna inom landet. Sålunda äger staten hälften av aktiekapitalet
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB), varjämte staten
dessutom äger betydande jämmalmsfyndigheter i Norrbotten. Vidare är att
märka, att enligt 1938 års gruvlag den andel, som vid inmutningar tidigare
tillkommit jordägaren, utbytts mot kronoandel, varigenom staten erhåller
rätt till hälften av gruvegendomen i alla nyinmutade fyndigheter.
Sedan ett flertal år bedriver staten genom Sveriges geologiska undersökning
prospekteringsarbeten i Norrbotten och Västerbotten, varigenom för det
allmänna föreligger möjlighet att bliva ensamägare till av institutionen
upptäckta fyndigheter. Härjämte må framhållas, att exporten från de förnämsta
järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten och från vissa gruvor i
Grängesberg av andra än fosforrena eller manganhaltiga järnmalmer begränsats
genom 1927 års malmavtal.
I betydande omfattning kontrolleras emellertid malmhushållningen i landet
alltjämt av privata intressen. Lämpligheten av en sådan ordning
anser utskottet av olika skäl, bland annat av malmpolitisk och social natur,
med fog kunna sättas i fråga, och enligt utskottets uppfattning bör därför
frågan om en ökad samhällelig kontroll över gruvdriften bliva föremål
för en förutsättningslös utredning. Huruvida ett ökat inflytande från statens
sida i förevarande hänseende bör taga formen av ett överförande i
statens ägo helt eller delvis av malmtillgångarna eller huruvida ifrågavarande
syfte lämpligen bör vinnas på annat sätt, därom torde den utredning,
utskottet för sin del vill tillstyrka, få lämna närmare besked.
Det torde emellertid böra beaktas, att det för närvarande pågår förhandlingar
mellan staten och LKAB örn upprättande av nytt fraktavtal samt att
frågan om statsinlösen av de till nämnda bolag hörande norrbottensgruvoma
i samband därmed torde komma att bli föremål för övervägande.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer vidare frågan om de förut tyskägda
gruvornas framtida ställning upp till behandling i samband med pågående
undersökningar rörande det tyska flyktkapitalet. Dessutom har åt
1945 års gruvutredning uppdragits att företaga utredning bland annat om
ett särskilt organ för tillvaratagande av statens gruvintressen.
Innan nu nämnda undersökningar avslutats, synas några ytterligare åt
-
Utskottet.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6*
gärder i förevarande syfte icke böra vidtagas. Sedan resultaten av undersökningarna
föreligga, anser utskottet det emellertid angeläget, att den av
utskottet i det föregående förordade utredningen igångsättes utan uppskov.
Utskottet får alltså hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhåller, att, då resultaten
av nu pågående utredningar och undersökningar på ifrågavarande
område föreligga, förutsättningslös utredning måtte
verkställas örn och i så fall på vilket sätt och i vilken utsträckning
samhällets kontroll över malm- och mineraltillgångarna
bör ökas.
Stockholm den 4 april 1946.
På utskottets vägnar:
IVAR EKSTRÖMER.
Närvarande: Herrar Ekströmer, Heuman, Franzon*, Nils Elowsson, Albert Andersson,
Birger Andersson, Albertsson och Ramberg*.
* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Reservation
av herrar Ekströmer, Albert Andersson och Albertsson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I motionen har, närmast med utgångspunkt ifrån det s. k. malmavtalet
och det önskemål att i samhällets ägo överföra de norrbottniska malmfälten,
som kommit till tittryck i sagda avtal, väckts förslag om förstatligande
av gruvföretagen i allmänhet. Naturrikedomarna i nämnda malmfält ha
emellertid av olika anledningar anseus i förevarande hänseende intaga en
särställning, och från motionärens sida ha icke åberopats några som hälst
sakliga Skäl för det av honom nu framlagda synnerligen vittutseende för
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6. 7
slaget. Det torde väl kunna antagas, att de motiv, som främst varit bestämmande
för motionären, utgjorts dels av malmpolitiska och sociala synpunkter,
dels ock av statens privatekonomiska intresse i gruvhanteringen.
Utskottet vill därför ur nämnda synpunkter upptaga motionärens förslag
till granskning.
Den kontroll över gruvbrytningen, som av malmpolitiska skäl tilläventyrs
kan befinnas påkallad, kan mycket väl åstadkommas i administrativ
ordning utan att staten inlöser gruvorna. Det förtjänar i detta sammanhang
framhållas, att misshushållning och rovbrytning i fråga örn själva
gruvdriften kunna förekommas med stöd av gällande gruvlag. Erfarenheten
har icke givit vid handen, att något behov av mera vittgående restriktiva
åtgärder i förevarande hänseende skulle föreligga.
Vad angår behovet att tillgodose de sociala synpunkterna i samband
med gruvhanteringen är utskottet av den uppfattningen att denna angelägenhet
rätteligen bör erhålla sin lösning inom sociallagstiftningens ram.
Någon statsinlösen för dessa frågors skull är därför icke påkallad.
Vad slutligen beträffar statens privatekonomiska intressen, så äro dessa
redan väl tillgodosedda å förevarande område. Sålunda är staten ägare till
hälften av det till 110 000 000 kronor uppgående aktiekapitalet i LKAB. De
till nämnda bolag hörande norrbottensgruvorna lära väl dessutom inom
överskådlig tid komma att helt övergå i statlig ägo. Härutöver äger staten
mycket betydande järnmalmsfyndigheter i Norrbotten. Vidare må erinras
örn att enligt 1938 års gruvlag staten erhållit rätt till kronoandel, det vill
säga hälften av gruvegendomen i alla fyndigheter, som inmutas efter 1940
års ingång. Sedan ett flertal år bedriver staten genom Sveriges geologiska
undersökning prospekteringsarbeten i Norrbotten och Västerbotten, varigenom
för det allmänna föreligger möjlighet att bliva ensamägare till av institutionen
upptäckta fyndigheter.
På grund av vad sålunda anförts och då motionären icke ens försökt att
göra sannolikt att några fördelar i övrigt skulle stå att vinna för det allmänna
med en helt statlig drift av gruvorna får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.