Utlåtande i anledning av väckt motion angående förstatligande av de industrier, som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.
1946-05-03 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1946:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förstatligande av de industrier, som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift.
Dokumentets text
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1946 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående förstatligande av de industrier,
som hava tillverkning av krigsmateriel som
huvuduppgift.
I en inom första kammaren väckt till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 75 ha herrar Öhman och Linderot föreslagit, att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Majit att efter utredning framlägga förslag örn
förstatligande av de industrier, vilka ha tillverkning av krigsmateriel som
huvuduppgift, främst aktiebolaget Bofors med dotterföretag, varvid de subventioner
och förmåner av skilda slag statsmakterna beviljat dessa företag
böra räknas staten till godo vid övertagandet.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen av
krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, försvarets forskningsanstalt,
överbefälhavaren, 1945 års försvarskommitté samt kommerskollegium. Härjämte
har utskottet berett Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige
samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillfälle yttra sig i
ärendet.
Krigsmaterielverket upptager till behandling i huvudsak allenast de av
motionärerna åberopade beredskapsskälen för ett förstatligande av krigsmaterielindustrien
och anför i sådant hänseende bland annat följande:
För sådana fall att de privata krigsindustriföretagen skulle omlägga sin
produktion till civila tillverkningar kan det— för att överhuvud taget bibehålla
den krigsindustriella beredskapen — bli nödvändigt att staten vidtager
särskilda åtgärder i fråga om speciella krigsindustriföretag. Krigsmaterielverket
inskränker sig i det följande till att skissera de tänkbara vägarna att
säkra eller tillvarataga beredskapskraven, för den händelse åtgärder av nyss
antydd art skulle befinnas nödvändiga. Det synes då i första hand böra sörjas
för, att åtminstone de speciella produktionsanläggningarna vidmakthållas.
Enär det torde få anses oförenligt med gällande rättsuppfattning att
ålägga företagen att utan ersättning vidmakthålla anläggningarna, synes
detta ej kunna ske på annat sätt än genom att staten påtager sig härav föranledda
kostnader.
Ett visst uppskjutande av tidpunkten för ett eventuellt nedläggande av
de ur försvarets synpunkt önskvärda tillverkningarna skulle kunna åväga
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
9
bringas därigenom, att i den mån som statsbeställningarnas omfattning
minskas därhän, att ekonomisk tillverkning för leverantören icke är möjlig,
staten allteftersom beställningarna avtoge skulle öka enhetspriserna så, att
leverantören kunde finna en möjlighet bibehålla ifrågavarande tillverkning.
Då denna utväg endast i vissa fall torde leda till önskvärt resultat, måste
ytterligare åtgärder förberedas.
Den första väg, som därvid bör undersökas, synes vara att företagen i
fråga enligt avtal med staten åtaga sig att på visst i avtalet angivet sätt
upprätthålla den industriella beredskapen vid sina speciella produktionsanläggningar.
Denna utväg torde vara lämplig och väl genomförbar, därest
såsom fallet är med de speciella flygindustriföretagen relativt långfristiga
leveranskontrakt kunna upprättas, varigenom en avsevärd del av företagens
kapacitet kan bindas.
Emellertid torde avtalsvägen ej vara framkomlig i flertalet fall, emedan
det i dessa icke är möjligt att överblicka, i vilken utsträckning företagens
kapacitet kommer att tagas i anspråk för krigsmaterieltillverkning, beroende
därpå att i dessa fall — i motsats till vad som gäller flygindustrien —
medel i nuläget icke kunna bindas för långsiktiga leveransprogram. Då
detta sålunda icke är möjligt, möta betydande svårigheter att i ett dylikt
rent beredskapsavtal på ett tillräckligt detaljerat och förutseende sätt utforma
företagets förpliktelser. Härtill kommer att — då ett dylikt avtal ej är förbundet
med ett leveransavtal — med en sådan anordning något ekonomiskt
intresse hos företaget att utnyttja, vidmakthålla och utveckla produktionsutrustningen
knappast förefinnes. Slutligen torde arrangemanget med dylika
rena beredskapsavtal i regel även vara för staten ekonomiskt mindre förmånligt.
Vilka vägar som än väljas för att säkra bercdskapskraven, då företagen ej
kunna garanteras sysselsättning, måste dessa alltid med nödvändighet innebära,
att staten har att lämna särskilt ekonomiskt bidrag och ofta mycket
betydande sådant för de extrakostnader företaget har att ikläda sig för beredskapens
vidmakthållande. Det är då även naturligt, att detta statens
ekonomiska engagemang förenas med eif ekonomiskt och förvaltningsmässigt
inflytande i fråga om anläggningarna och deras drift.
Den väg, som synes ligga närmast till hands härvidlag, torde vara att
staten inträder såsom meddelägare i företaget och härigenom erhåller möjlighet
att utöva kontroll över att beredskapen bibehålies, exempelvis genom
av staten utsedda ledamöter i företagets styrelse, särskilda granskningsmän
o. dyl., efter i viss mån likartade linjer med dem, som gälla i fråga örn bevakandet
av statens intressen i malmbolagen. Vidmakthållandet av den för
krigsmaterieltillverkning avsedda kapaciteten kan därvid även i framtiden
under sådana förhållanden givetvis tänkas komma att kräva kapitalinvesteringar,
vilka säkerligen måste finansieras av statsverket.
Enär några speciella beredskapsskäl knappast tala för ett statligt engagemang
i privata företag om och i den utsträckning deras produktionsanläggningar
äro av normal civil natur, torde denna utväg böra ifrågasättas endast
då det gäller företag, som mer eller mindre uteslutande äro specialinrättade
för krigsmaterieltillverkning, eller där de speciella anläggningarna
kunna organisatoriskt avskiljas från företaget i övrigt eller redan nu bedrivas
såsom särskild avdelning, av särskilt dotterbolag eller liknande.
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
En annan form för säkrande av statsinflytande i nu ifrågavarande företag,
som i viss mån skulle kunna innebära större möjligheter till anpassning
av krigsmaterielutrustningen för civila tillverkningar under samtidigt hänsynstagande
till beredskapssynpunkterna, är vidare, att de delar av ett företags
produktionsanläggningar, som äro speciellt inrättade för tillverkning
av krigsmateriel, övertagas av staten och organiseras såsom s. k. skuggfabrik.
Härmed avses i allmänhet av staten ägda, för tillverkning av krigsmateriel
inrättade anläggningar eller utrustningar, vilka vid behov drivas
av enskilda industriföretag för statens räkning. Anordningen har under de
gångna beredskapsåren tillämpats i en mängd fall och, vill det synas av den
hittills vunna erfarenheten, jämväl från nu innevarande avvecklingstid, med
gott resultat. 1 de med företagen träffade avtalen rörande sådana skuggfabriker
har i allmänhet intagits bestämmelser därom, att i den mån den
statsägda produktionsanläggningen eller viss del därav icke tages i anspråk
för tillverkning av krigsmateriel, vederbörande företag få utnyttja densamma
för civila tillverkningar mot erläggande till staten av hyra, beräknad med
hänsyn till utnyttjningsgraden och anläggningens lämplighet för civil produktion.
Statsverket beredes härigenom i viss utsträckning täckning för
sina kapitalutgifter och nödvändiga avskrivningar, så länge tillverkning av
krigsmateriel pågår vid företaget i fråga. Jämväl därest tillverkning av
krigsmateriel upphör men skuggfabriksutrustningens kapacitet i viss utsträckning
utnyttjas för civil tillverkning, komma vissa medel att inflyta till
statsverket. Härvid måste de kapitalkostnader, som icke täckas betraktas
såsom beredskapskostnader. För det fall att skuggfabriken i fredstid icke
kan utnyttjas för sådant ändamål, måste staten självklart helt svara för
underhållet av anläggningarna. Möjlighet torde dock i de flesta fall lörefinnas
för staten att genom en lämplig avvägning av hyran göra det ekonomiskt
fördelaktigt för företaget att utnyttja anläggningen. I varje fall
skulle arrangemanget medföra möjlighet för staten att alltid tillse, att de
för krigsmaterieltillverkning avsedda anläggningarna vidmakthållas.
En ytterligare möjlighet innebärande ett större mått av ingripande skulle
vara, att staten helt övertoge såväl ifrågavarande anläggningar som driften
av desamma och utövade verksamheten genom ett statligt bolag eller ett
affärsdrivande verk. Härigenom skulle visserligen full möjlighet skapas för
staten att tillse, att anläggningarna vidmakthållas. Möjligheten att bedriva
forsknings- och utvecklingsarbete bleve dock liksom i alla andra fall beroende
av tillgången på medel härför, och verksamhetens effektivitet i detta
hänseende — på samma sätt som vid privat drift — sålunda avhängig av,
huruvida tillverkningsobjekt i tillräcklig omfattning stöde till förfogande.
Därtill kommer, att det för nävarande torde vara svårt att bedöma, i vilken
utsträckning med de nu tillämpade organisatoriska formerna för drift av
statsägda krigsmaterieltillverkande företag och med nuvarande allmänna
förutsättningar företagen kunna bereda anläggningar och personal full sysselsättning
med civila tillverkningar och därigenom upprätthålla erforderlig
beredskap. Här föreligga för närvarande vissa svårlösta problem, varom —
i den mån det gäller nuvarande statliga försvarsfabriker — en särskild utredning
på Kungl. Maj:ts uppdrag pågår inom krigsmaterielverket. Innan
tillräcklig erfarenhet vunnits i frågan, synas försvarsberedskapsskäl knappast
kunna åberopas för vidtagande av åtgärder av nu sist diskuterat slag beträffande
de privata krigsmaterieltillverkande företagen.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7. 11
De i det föregående dryftade vägarna för statligt inflytande på här förevarande
område ha huvudsakligen tagit sikte på att vidmakthålla de inom
landet befintliga, speciellt för krigsmaterieltillverkning avsedda produktionsanläggningarna.
Vissa förefintliga privata krigsmateriellillverkande företag
lia emellertid på grund av prissättningen och verksamhetens omfattning haft
möjlighet att nedlägga betydande medel på forsknings- och utvecklingsarbeten.
Då det gäller att tillgodose denna för beredskapen synnerligen viktiga
verksamhet, torde möjlighet härtill knappast förefinnas, därest ej också tillverkning
av krigsmateriel — såsom ekonomiskt och tekniskt underlag för
detta forsknings- och utvecklingsarbete — kan upprätthållas. Även om betvdande
belopp av statsmedel ställas till förfogande för dylik verksamhet,
blir densamma emellertid ej effektiv ur beredskapssynpunkt, örn den ej
äger rum i intim kontakt med en tillverkning. Lika litet kan den betydelsefulla
beredskap, som ligger i förefintligheten av yrkesskickliga specialarbetare
och kvalificerad teknisk ledning, bibehållas, örn ej personalen i viss utsträckning
kan sysselsättas med krigsmaterieltillverkning.
Av det föregående torde framgå, att örn och i de fall de privatägda speciella
krigsindustriföretagen ej skulle kunna eller ej finna det ekonomiskt
fördelaktigt att i ur beredskapssynpunkt erforderlig utsträckning upprätthålla
en produktion av krigsmateriel på grund av minskade beställningar
från det svenska försvaret och på grund av att ekonomiskt tillfredsställande
exportmöjligheter ej förefinnas, det kan bliva nödvändigt att från
statens sida vidtaga åtgärder till beredskapens upprätthållande i detta hänseende.
Frågan örn de former, varigenom staten under sådana förhållanden
skall kunna tillförsäkras erforderligt inflytande vid ifrågavarande företag,
innefattar uppenbarligen en mängd komplicerade och ömtåliga spörsmål.
Krigsmaterielverket har — såsom i det föregående antytts — i sitt utlåtande
önskat belysa frågan om motiven och formerna för ett dylikt statsingripande
uteslutande ur synpunkten av kravet på vidmakthållandet av
erforderlig beredskap inom vårt lands krigsmaterielindustri, och verket har
med hänsyn till problemets centrala betydelse för hela vår krigsindustriella
beredskap behandlat frågan ur principiella synpunkter, varför verket saknat
anledning att för närvarande ingå på de i förevarande motion berörda sär
skilda företagen och dessas förhållanden.
Spörsmålen synas emellertid verket vara av sådan vikt, att en allsidig
utredning i ämnet bör komma till stånd.
Försvarets fabriksstyrelse anför bland annat, att såvitt .styrelsen bär sig
bekant tillverkningen vid de stora krigsindustriella privata företagen inom
landet för närvarande bedrives på ett sådant sätt, att några risker för ett
spolierande av den ur krigsberedskapssynpunkt erforderliga utrustningen
icke nu äro för handen. Någon anledning att ur den angivna synpunkten
ingripa för att trygga försvarsberedskapen svnes styrelsen med hänsyn härtill
för närvarande icke föreligga.
Försvarets forskningsanstalt framhåller, att ur den militärtekniska forskningens
synpunkt sett torde, såvitt nu kan bedömas, ett förstatligande av de
industrier, som hava tillverkning av krigsmateriel som huvuduppgift, icke
innebära några bestämda fördelar. Det förtjänar sålunda framhållas, att det
samarbete beträffande vissa forskningsuppgifter, sorn försvarets forsknings
-
12
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
anstalt haft med den privata industrien, exempelvis AB Bofors med dotterföretag,
varit lika givande och förlöpt lika friktionsfritt som samarbetet med
jämförbara statliga företag och institutioner.
Överbefälhavaren framhåller, att det för tillgodoseende av beredskapskravet
uppenbarligen är nödvändigt, att krigsindustrien kan sysselsättas i viss
utsträckning även i fredstid, och fortsätter:
De beställningar, som härvid kunna utläggas för det svenska försvarets
räkning, torde icke bliva av en sådan storleksordning, att driften vid berörda
företag enbart härigenom kan upprätthållas i en ur beredskapssynpunkt
önskvärd omfattning. Tydligt är därför, att produktionen vid dessa
anläggningar delvis måste inriktas på export. Ur forskningssynpunkt är
detta också till fördel, eftersom den svenska krigsindustrien för att kunna
hävda sig i den internationella konkurrensen måste väl följa med i utvecklingen
och ständigt förbättra eller förnya sina konstruktioner. Vid samarbete
med utländska kunder och fabrikanter vinnas därjämte erfarenheter och
erhållas uppslag, som kunna vara av betydelse. Även då det gäller att finna
motmedel, äro kunskaper örn den internationella krigsmaterielmarknaden
av stort värde. Det framstår sålunda som en beredskapsangelägenhet av
första ordningen, att den svenska krigsindustrien beredes möjligheter att fritt
konkurrera med utländska företag av samma art. Detta torde emellertid bli
väsentligt försvårat — icke minst av utrikespolitiska skäl — därest de inhemska
företagen äro statsägda eller drivas i statens regi.
I den mån man genom ett förstatligande av krigsindustrien avser att vinna
skärpt kontroll över tillverkning och export, synes det önskade resultatet
kunna ernås med redan nu befintliga möjligheter. Tillverkningen inom landet
av krigsmateriel torde i och för sig icke ge anledning till friktioner i
utrikespolitiskt hänseende. Däremot kan det av denna orsak vara nödvändigt
att exporten övervakas. För detta ändamål bör det nuvarande övervakningsorganet,
krigsinaterielinspektionen, utnyttjas även i framtiden.
Därest av utrikespolitiska eller andra skäl export icke kommer till stånd,
kan ett statligt ingripande bli nödvändigt för att tillgodose beredskapskraven
på det krigsindustriella området. De olika former härför, som kunna komma
till användning, ha framlagts i krigsmaterielverkets yttrande. Av detta framgår
jämväl att en mängd komplicerade och ömtåliga spörsmål äro förknippade
härmed. Frågan om vår industriella beredskap är av sådan betydelse
att den bör grundligt utredas. En dylik utredning bör dock icke avse endast
de av motionärerna angivna företagen utan även omfatta alla de anläggningar,
vilka äro av vikt för landets försvar och folkförsörjning i krig eller
vid avspärrning. Utredningen bör därför enligt överbefälhavarens mening
lämpligen uppdragas åt det organ, som kan beräknas övertaga de uppgifter,
vilka hittills påvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
1945 års försvarskommitté anför bland annat:
För alt kunna förebygga en icke önskvärd nedsättning av den krigsindustriella
beredskapen i den mån denna icke uppbäres av statens egna organ
kan det måhända bliva erforderligt, att staten på ett eller annat sätt ingriper.
Frågan om den eller de lämpligaste formerna för ett sådant ingripande torde
kräva särskild utredning. Vid denna, som sålunda icke bör givas den begränsade
räckvidd, som avses i den remitterade motionen, bör självfallet
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
13
uppmärksamhet ägnas åt de skiftande förhållandena inom den mångfald
industriföretag, som de senaste åren bedrivit tillverkning av krigsmateriel,
och det mått av inflytande på verksamheten, som staten i vissa fall redan
förskaffat sig. Arten och omfattningen av ett ifrågasatt statligt ingripande
torde i väsentlig mån bliva beroende på storleken av de kostnader, som staten
kan bliva nödsakad att påtaga sig för vidmakthållande av beredskapen.
En beräkning av dessa kostnader torde därför utgöra ett betydelsefyllt led
i en eventuell utredning.
Kommerskollegium förklarar sig på väsentliga punkter biträda vad Sveriges
allmänna exportförening och Sveriges industriförbund anfört i sitt i
ärendet avgivna gemensamma yttrande, av vilket i det följande lämnas en
sammanfattning. Kollegium framhåller vidare, att det åt 1945 års försvarskommitté
meddelade utredningsuppdraget även omfattar försvarets materielutrustning.
Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund anföra i
gemensamt yttrande sammanfattningsvis, att ett förstatligande av aktiebolaget
Bofors icke, på sätt motionärerna synas antaga, skulle innebära någon
fördel i utrikespolitiskt hänseende utan snarast ökad risk för påtryckningar
utifrån, att staten redan nu i olika avseenden utövar en ingående kontroll
över bolagets tillverkning och försäljning av krigsmateriel, att ett förstatligande
av detta företag skulle försvåra uppbyggandet och vidmakthållandet
av en, kvantitativt och kvalitativt, tillfredsställande beredskap inom krigsmaterielindustrien
och därjämte minska sysselsättningen inom bolagets exporttillverkning,
samt att företagets förstatligande även ur statsfinansiell
synpunkt skulle visa sig ofördelaktigt. Organisationerna avstyrka den av
motionärerna föreslagna utredningen.
Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till exportföreningens och industriförbundets
yttrande.
Landsorganisationen i Sverige, som i sin tur inhämtat utlåtande från
Svenska metallindustriarbetareförbundet, anser i likhet med nämnda förbund
önskvärt att en utredning av hithörande förhållanden kommer till stånd.
Svårigheterna vid gränsdragningen mellan egentlig krigsindustri och övrig
industri böra icke utgöra ett hinder för en förutsättningslös prövning av
samhällets möjligheter att kontrollera och utöva inflytande över krigsindustriens
verksamhet. I förbundets utlåtande uttalas, att förbundet icke kan
yttra sig om, huruvida en ökad samhällskontroll över produktionen och försäljningen
av vapen och ammunition kräver förstatligande av ifrågavarande
industrier. Utredningen får visa, örn det ur samhällsnyttans synpunkt är
lämpligt med förstatligande eller ej.
Tjunstemännens centralorganisation (TCO) har icke något att invända mot
en förutsättningslös utredning angående förstatligande av de svenska rustningsindustrierna
men är icke beredd att, innan en utredning verkställts, taga
14
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
Utskottet.
ställning till frågan om ett förstatligande. Ett förstatligande av ett företag
måste alltid vara en fråga som i stor utsträckning berör där verksamma
tjänstemän och arbetare. De svenska rustningsindustrierna sysselsätta ett
mycket stort antal tjänstemän. Därför synes det TCO motiverat, att om en
utredning i frågan kommer till stånd en representant för TCO herodes tillfälle
medverka i utredningen.
För egen del får utskottet anföra följande.
Den föreliggande motionens yrkande om krigsmaterielindustriens förstatligande
motiveras huvudsakligen med de privata krigsmaterielproducenternas
roll som krigsanstiftare. Det var också närmast från denna utgångspunkt
frågan örn denna industris förstatligande behandlades i riksdagen
år 1935. Utskottet vill erinra örn att sedan dess för vårt lands vidkommande
den förändringen inträtt, att i den man utländska intressen funnits i denna
industri, desamma, åtminstone för aktiebolaget Bofors vidkommande, eliminerats.
Kontroll över krigsmaterielindustrien har införts liksom ett licenssystem,
enligt vilket export av krigsmateriel endast kan ske med Kungl.
Maj:ts medgivande. Läget har alltså i dessa avseenden radikalt förändrats
och kommer att förändras ytterligare, i den mån kontrollen, såsom avsikten
är, skärpes.
Vid bedömandet av frågan örn denna industris förstatligande bör man
först klargöra vad som innefattas i begreppet krigsmaterielindustri. Detta
kan vara svårt nog, då det senaste kriget visat, att praktiskt taget alla slag
av industri måst arbeta i rustningarnas tjänst. Emellertid torde motionärerna
endast syfta på de industrier, vilka i allmänhet betraktas som krigsmaterielindustrier.
Även örn man håller sig till dessa, bör det erinras örn
att de industrier, som framställa krigsmateriel, även tillverka varor, avsedda
för civilt bruk. Detta förhållande torde i och för sig måhända icke göra ett
förstatligande svårare att genomföra, men det vidgar spörsmålet och bör salunda
beaktas i sammanhanget. Likaså bör beaktas, att vissa industrier,
som vid krigstillfällen arbeta i rustningarnas tjänst, i fred helt eller åtminstone
i huvudsak arbeta för de civila behovens tillfredsställande.
Motionärerna göra gällande, att »ett förstatligande av krigsmaterielindustrien
måste vara i hög grad ekonomiskt fördelaktigt för staten». Denna sin
uppfattning torde de främst ha tillägnat sig med ledning av de stora statsbeställningar,
som gjorts under krigsåren hos krigsmaterielindustrierna, en
utgångspunkt för bedömandet som givetvis icke är giltig för förhållandena i
fredstid. Före det andra världskrigets upprustning utgjorde sålunda svenska
statens beställningar hos exempelvis aktiebolaget Bofors endast 10 procent
av företagets hela tillverkning. Skulle det å andra sidan gå så, som motionärerna
förutsätta, att vårt land icke längre skulle kunna hävda sig på den
internationella krigsmaterielmarknaden utan den nuvarande krigsmateriel
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
15
industrien tvingades övergå till tillverkningar för civilt bruk, innebure ju det
att mera betydande vinster icke längre skulle kunna göras på framställning
av krigsmateriel, enär enbart svenska statens beställningar ej skulle ge tillfälle
till dylika vinster. I sådant fall skulle nu förevarande skäl för ett förstatligande
sålunda ej längre äga giltighet.
Ett förstatligande, som avser bibehållandet av företagens produktionskapacitet,
förutsätter sålunda antingen att staten tillverkar och exporterar krigsmateriel
i ungefär samma omfattning som företagen under förkrigstiden
gjort, eller betalar de kostnader, som skulle bli förknippade med ett vidmakthållande
av såväl industriens produktionskapacitet som dess forsknings-
och försöksverksamhet.
Vad krigsmaterielindustriernas vinster angår ha dessa under krigsåren till
stor del uppstått genom att krigskonjunkturskatten efterskänkts, och detta
har skett för att möjliggöra verksamhetens omläggning i behövlig omfattning
för fredsbruk efter krigets slut. Ett villkor härför har för övrigt varit,
att utdelningen på bolagens aktier icke fått höjas under denna tid.
Utskottet vill vidare erinra därom, att rustningsindustriens framtid ligger
i stöpsleven efter Förenta nationernas tillkomst. I artikel 26 i dess charta
heter det nämligen:
»I syfte att främja upprätthållandet och vidmakthållandet äv internationell
fred och säkerhet under iakttagande av att världens mänskliga och ekonomiska
tillgångar i minsta möjliga mån tagas i anspråk för rustningsändamål
skall säkerhetsrådet övertaga ansvaret för att, med bistånd av det i artikel
47 omförmälda militära stabsutskottet, planer utarbetas för upprätthållandet
av ett system rörande reglering av rustningarna, att underställas
Förenta nationernas medlemmar.»
Som synes har Förenta nationernas säkerhetsråd i uppdrag att upptaga
denna fråga till behandling, och det finnes anledning förmoda, att detta
kommer att ske så snart organisationen blir fullt utbyggd. Irman detta skett
och innan ett beslut i frågan fattats av Förenta nationernas generalförsamling,
är det omöjligt att veta i vilken riktning ett sådant beslut kan komma
att gå. Det kan tänkas, att man kommer att förorda ett förstatligande, det
kan likaledes tänkas att man medger även enskilda att tillverka krigsmateriel
men under stark såväl nationell som internationell kontroll.
Ehuru utskottet icke har något att i princip erinra mot ett förstatligande
av krigsmaterielindustrien, anser utskottet vid angivna förhållanden det vara
för tidigt att nu begära att Kungl. Majit skall framlägga förslag härom. Det
är emellertid angeläget, att alla de förberedelser, vilka kunna vara ägnade att
underlätta vårt deltagande i behandlingen av denna fråga inom de Förenta
nationernas organisation, vidtagas.
Utskottet får därför föreslå,
16
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl.
Majit genom krigsmaterielinspektionen eller på annat sätt
noggrant följer frågans utveckling, samt, då tillfället därtill
befinnes lämpligt, framlägger förslag i ämnet för riksdagen.
Stockholm den 3 maj 1946.
På utskottets vägnar:
IVAR EKSTRÖMER.
Närvarande: Herrar Ekströmer, Heuman, Nils Elowsson, Albert Andersson , Birger
Andersson, fru Sjöström-Bengtsson* samt herr Albertsson*.
* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Reservation
av herrar Ekströmer, Albert Andersson och Albertsson, vilka ansett, att
utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Den föreliggande motionens---avsikten är, skärpes.
Även om motionärerna åsyftat, att endast de industrier, som ha krigsmaterieltillverkning
som huvuduppgift, skola inbegripas i förstatligandet,
är dock att märka, att i viss utsträckning en rent civil tillverkning normalt
ingår i dylika industriers verksamhet. Å andra sidan bör beaktas, att många
industrier, som i fred helt eller åtminstone i huvudsak ägna sig åt de civila
behovens tillfredsställande, vid krigstillfällen arbeta i rustningarnas tjänst.
Motionärerna göra gällande---forsknings- och försöksverksamhet.
Utskottet vill vidare — — — som internationell kontroll.
Under alla förhållanden torde det ur beredskapssynpunkt vara nödvändigt,
att det även i fredstid i erforderlig omfattning finnes en krigsindustri
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.
17
inom landet. Med hänsyn till de förhållandevis obetydliga beställningar,
som under sådan tid kunna komma att placeras inom landet, är det emellertid
tydligt, att en dylik industri i stor utsträckning måste tillverka jämväl
för export, örn icke staten skall behöva vidkännas orimligt höga kostnader
för upprätthållande av en för ett krigstillfälle erforderlig kapacitet
hos denna industri. Enligt utskottets uppfattning blir alltså frågeställningen
ur nu angivna synpunkt denna: Är staten eller den enskilde företagaren bäst
skickad att handhava en krigsmaterielindustri, i huvudsak baserad på export?
Svaret lärer obetingat utfalla till förmån för den enskilde företagaren.
Då utskottet därjämte förutsätter, att 1945 års försvarskommitté har sin
uppmärksamhet riktad även på frågor beträffande krigsmaterielberedskapen.
får utskottet hemställa.
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.»
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 12 sami. 2 aud. Nr 6—7.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.