Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
1946-03-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1946:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
Dokumentets text
J ordbruksutskottets utlåtande nr 13.
9
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1946 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni
1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 1 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 110, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels jämlikt § 87
regeringsformen antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.
Förslaget till lag är av följande lydelse:
»Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
Vad i---nödiga hundar.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, järv, lo, varg eller örn
skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva
uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av
statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.»
1 Senaste lydelse, se 1938: 276.
10
J ordbruksutskottets utlåtande nr 13.
I skrivelse den 19 maj 1945, nr 264, hemställde riksdagen, under åbero
pande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 43, i anledning
av de likalydande motionerna 1:10 och 11:23, att Kungl. Majit i
enlighet med vad i utlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning rörande
beredande av ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av varg
och järv, samt för riksdagen framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen
kunde föranleda. Med anledning härav tillkallades den 29 juni 1945 jämlikt
Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande dels ledamoten av riksdagens
första kammare, f. d. statssekreteraren B. Näsgård att såsom utredningsman
verkställa den av riksdagen begärda utredningen, dels ock filosofie
doktorn N. Dahlbeck, Stockholm, samt lappfogdarna H. Johansson
och K. E. Malmström att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga
i överläggningarna beträffande utredningen.
Med skrivelse den 31 december 1945 har utredningsmannen överlämnat
promemoria angående beredande av ersättning till ägare av tamdjur för
skador, som förorsakats av varg och järv. Över promemorian ha utlåtanden
avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar m. fl.
Gällande bestämmelser rörande ersättning för skador å tamdjur, förorsakade
av rovdjur, återfinnas i 27 § 2 mom. jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr
279) samt 2 § andra stycket lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående
nationalparker. 1 förstnämnda lagrum stadgas, att förorsakas av björn,
lo eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej
densamma är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller
djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. Det senare
lagrummet innebär, att förorsakas inom nationalparks område av björn, lo
eller örn skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att
tillskriva uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada
ersättas av statsverket. Beslutanderätten i ärenden rörande ersättning på
grund av förevarande bestämmelser ankommer på Kungl. Majit. Beviljade
ersättningar bestridas från ett under nionde huvudtiteln uppfört särskilt förslagsanslag
till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur. Anslaget är för
innevarande budgetår upptaget med 40 000 kronor. För budgetåret 1946/47
har för ändamålet äskats ett anslag av samma storlek. Sistnämnda äskande
har utskottet tillstyrkt i sitt tidigare vid innevarande års riksdag avgivna utlåtande,
nr 1.
Såsom framgår av det anförda omfatta ifrågavarande bestämmelser icke
skador, förorsakade av varg och järv. Någon möjlighet för ägare av tamdjur
att erhålla ersättning av statsverket för skador, som förorsakats av dessa
rovdjur, föreligger sålunda för närvarande icke. Det torde emellertid böra
anmärkas att särskilda belöningar utgå för dödande av varg och järv. Jämlikt
10 § 2 mom. jaktstadgan erhåller sålunda den som dödar nämnda djur
en belöning av 100 respektive 20 kronor. Tillika har Kungl. Majit genom beslut
den 23 mars 1945 medgivit, att inom Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län finge under
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
11
åren 1945—1947 — utöver nyssnämnda belöningar — utdelas särskilda belöningar
med 200 kronor för dödande av varg och 100 kronor för dödande
av järv. Förutom nu omförmälda belöningar utgår även ersättning ur lappkassorna.
I detta sammanhang torde även få erinras därom, att varg och järv
icke äro fridlysta, under det att björn, lo och örn jämlikt bestämmelser i
jaktstadgan samt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 399) angående tillfälliga
ändringar i fridlysningstiderna för vissa djurslag gjorts till föremål för
fridlysning i större eller mindre utsträckning. Örnen är sålunda fridlyst hela
året. I fråga om björn gäller, att detta djur är fridlyst i Norrbottens och
Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands län från och
med den 1 november till och med den 31 augusti, samt i övriga delar av
riket å kronomark hela året. Fridlysningstiden för lo är beträffande hela riket
från och med den 1 februari till och med den 30 november. Härjämte
gäller enligt en år 1943 genomförd ändring av 11 § jaktstadgan i fråga om
björn och lo den bestämmelsen, att därest genom angrepp av något av dessa
djur tamdjur dödats eller skadats och skälig anledning finnes att antaga, att
angreppet skall upprepas, den som äger tamdjuret eller eljest har det under
sin vård må förfölja och döda det angripande djuret, under förutsättning att
han äger rätt till jakt å området i fråga.
Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att rätten till ersättning
av statsmedel för skador å tamdjur, som förorsakas av rovdjur, från och
med budgetåret 1946/47 skulle utsträckas till att gälla även skador vållade
av varg och järv. De merkostnader som förslagets genomförande skulle komma
att åsamka statsverket, har utredningsmannen föreslagit böra gäldas från
anslag under nionde huvudtiteln. Utredningsmannen har framhållit, att i
anslutning till förslaget i 27 § 2 mom. jaktstadgan samt 2 § andra stycket
lagen angående nationalparker borde vidtagas den ändringen, att till de i
nämnda lagrum uppräknade rovdjuren — björn, lo och örn ■—- fogas även
varg och järv.
Beträffande motiveringen till utredningsmannens förslag må hänvisas till s.
5—10 i propositionen.
Utredningsmannens förslag har i det stora flertalet yttranden över detsamma
tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga erinringar. Överjägmästarna i
övre Norrbottens och nedre Norrbottens distrikt ha emellertid ansett, att
någon generell ersättning icke borde utgå för skador av varg och järv utan
att ersättningen borde begränsas till att gälla blott skador av större omfattning.
F. d. generaldirektören Berglöf i egenskap av utredningsman för utredning
av vissa frågor beträffande lapparna m. m. har uttalat, att full ersättning
icke syntes böra utgå för ifrågavarande skador, samt för sin del föreslagit
en begränsning av densamma till två tredjedelar av skadornas uppskattade
värde. Skogsstyrelsen samt överjägmästarna i nyssnämnda distrikt lia
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
framhållit, att jämväl skogsstatens personal borde höras i ärenden rörande
anspråk på ersättning av förevarande slag. Samma synpunkt har framförts
av Svenska naturskyddsföreningen. I fråga om tiden för ingivande av ansökning
örn ersättning har skogsstyrelsen ansett denna böra vara kortare än
som i promemorian föreslagits, medan länsstyrelsen i Norrbottens län velat
ifrågasätta en utsträckning av densamma. Nämnda länsstyrelse har tillika
föreslagit, att ersättning skulle kunna utgå retroaktivt. Endast statskontoret
samt överjägmästama i Skellefteå och mellersta Norrlands distrikt ävensom
Svenska jägareförbundet ha helt avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen,
varjämte över jägmästaren i Umeå distrikt ställt sig tveksam till lämpligheten
av desammas genomförande.
En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena återfinnas på s. 10—16
i propositionen, till vilka hänvisas.
I propositionen har vidare anmälts en av statens krigsskadenämnd med
eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämnad framställning den 13 mars 1945
från Stötens fjällbetesförening u. p. a. om ersättning av statsmedel med dels
4 570 kronor för föreningen tillhöriga 125 får, vilka under år 1944 kommit
in på norskt område och där förlorats, dels ock 408 kronor för tidsspillan
med sökande efter fåren.
Tillika har föredraganden i detta sammanhang erinrat om att Kungl. Majit
den 14 december 1945 i anledning av en av samma förening gjord framställning
■— jämte det Kungl. Majit beviljat föreningen ersättning med 1890
kronor från förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur
för förlusten av 54 föreningen tillhöriga får, vilka uppgivits ha sommaren
1944 dödats av björn under betesgång å Fulufjället inom Särna socken -—- förklarat sig vilja framdeles meddela beslut i vad avsåge föreningens begäran
om ersättning med 1 512 kronor för de kostnader utöver de normala,
som åsamkats föreningen för de skingrade fårens hopsamlande.
Föredraganden, statsrådet Sträng, har i ärendet anfört följande:
»Såsom framgår av det förut anförda ersätter staten för närvarande endast
i begränsad omfattning sådana förluster, som tillskyndas den enskilde genom
av rovdjur vållade skador å tamdjur. Dylik ersättning utgår sålunda
endast för skador som förorsakats av björn, lo eller örn, varom bestämmelser
meddelats i jaktstadgan samt lagen angående nationalparker. Däremot
saknas motsvarande möjligheter att lämna ersättning, då fråga är örn skadegörelse
av varg eller järv. I de fall, där sistnämnda slags rovdjur orsakat
skadegörelsen, får alltså den enskilde djurägaren själv bära den uppkomna
förlusten. Anledningen till att ersättning lämnas för skador av björn, lo och
örn var ursprungligen det förhållandet att dessa rovdjur fridlysts och till
följd därav billigheten ansågs kräva att, då staten förbjöd jakt å ifrågavarande
rovdjur, staten ersatte av dem orsakade skador. Emellertid har numera
genom den år 1943 företagna ändringen i bestämmelserna i jaktstadgan
rörande rätten att döda björn och lo för skyddande av tamdjur samt
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
13
genom borttagande av fridlysningen för dessa rovdjur under viss tid av året
det ursprungliga motivet för ifrågavarande ersättningsrätt till stor del bortfallit.
Av utredningen framgår, att även genom varg och järv orsakas icke
obetydliga skador på tamdjur. I stor utsträckning torde förlusterna genom
angrepp av dessa rovdjur drabba ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper
inom Norrland. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med flertalet
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna billighetsskäl tala
för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador
å tamdjur utsträckes till att omfatta även skador av varg och järv. De farhågor,
som i vissa yttranden uttalats därom att en utsträckning av ersättningsrätten
skulle medföra minskad omsorg vid bevakningen särskilt av renhjordarna,
finner jag för min del överdrivna.
Vad beträffar frågan i vilken omfattning ersättning bör utgå kan jag ansluta
mig till vad utredningsmannen i sådant hänseende föreslagit. Ersättning
torde alltså böra utgå vid alla fall av skadegörelse å tamdjur, förorsakad
av varg och järv, oberoende av om denna är av större eller mindre
omfattning, samt till belopp i regel motsvarande den lidna förlustens verkliga
värde. Att begränsa ersättningen på sätt i några yttranden ifrågasatts
till viss del av förlusten eller till sådana fall där förlusten är av större omfattning
anser jag av flera skäl icke böra komma i fråga. Följden härav
skulle nämligen bliva den, att olika ersättningsgrunder skulle komma att
tillämpas för skador som vållats av björn, lo eller örn, å ena, samt varg
eller järv, å andra sidan. Någon anledning att genomföra en dylik skillnad
synes numera knappast föreligga och detta torde icke heller ur praktiska synpunkter
vara lämpligt. Såtillvida torde emellertid en inskränkning i möjligheten
till ersättning böra gälla, att denna, liksom nu är fallet vid skada av
björn, lo eller örn, ej bör utgå därest uppenbar vårdslöshet vid bevakningen
av de skadade tamdjuren förelegat. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga direktiv rörande de fordringar m. m., som böra
uppställas för utfående av ersättning. Härvid torde böra beaktas att samma
regler böra gälla för skador av samtliga nu ifrågavarande rovdjur. Liksom
för närvarande utgår viss ersättning för utredning rörande skador av
björn, lo och örn synes motsvarande gottgörelse böra lämnas, då fråga är
om skador förorsakade av varg och järv. De nya ersättningsreglerna torde
böra tillämpas från och med ingången av budgetåret 1946/47. Att, såsom
länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, medgiva att ersättning må utgå
även för sådana skador av varg och järv, som inträffat före nämnda tidpunkt,
torde icke böra ifrågakomma.
Utredningsmannen har beräknat att ett genomförande av den utvidgade
ersättningsrätten skulle medföra ökade årliga kostnader för statsverket till
ett belopp av 20 000 a 30 000 kronor. Det synes lämpligt, att det under nionde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade
tamdjur får anlitas även för ersättning av nu ifrågavarande skador.
Någon förstärkning av detta anslag för nästa budgetår utöver tidigare äskat
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
Utskottet.
belopp synes icke behövlig. Därest så skulle finnas lämpligt, må det få ankomma
på annan myndighet än Kungl. Maj:t att besluta rörande ersättning.
I några yttranden har berörts dels frågan om ett borttagande eller sänkande
av skottpenningarna å varg och järv, och dels frågan om fridlysning
av nämnda djur. Till dessa spörsmål är jag emellertid icke beredd att i förevarande
sammanhang taga ståndpunkt utan torde det vara erforderligt att
desamma dessförinnan bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande.
Vad angår de av Stötens fjällbetesförening u. p. a. gjorda framställningarna
synas desamma med hänsyn till de speciella omständigheterna
böra åtminstone i viss utsträckning bifallas. Ersättning för de lidna förlusterna
torde lämpligen kunna bestridas från förut omförmälda förslagsanslag.
Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, torde jag i sinom
tid ånyo få anmäla framställningarna för Kungl. Majit.
Ett genomförande av det i det föregående förordade förslaget rörande rätt
till ersättning för skada av varg och järv påkallar ändring i 2 § lagen angående
nationalparker. I anledning härav har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker. Ifrågavarande förslag är av den natur,
att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas.1 I övrigt torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som
kunna bliva erforderliga för genomförande av de i det föregående av mig
förordade förslagen.»
I likhet med föredragande statsrådet finner utskottet billighetsskäl tala
för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador
å tamdjur utsträckes till att gälla även skador vållade av varg och järv.
Såsom anförts i propositionen torde det vara lämpligast att härvidlag
i allt väsentligt samma regler komma till användning som beträffande
skador å tamdjur förorsakade av björn, lo och örn. De förordade förslagen
nödvändiggöra viss ändring i lagen angående nationalparker. Mot det vid
propositionen fogade förslaget till lag i detta ämne har utskottet ingen erinran
att framställa. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda övriga
för förslagens genomförande erforderliga bestämmelser.
Därest det efter genomförandet av de sålunda tillstyrkta förslagen skulle visa
sig, att det redan nu avsevärda antalet inom Kungl. Maj:ts kansli handlagda
ärenden rörande rovdjursskador skulle öka i en sådan omfattning, att ärendenas
beredning skulle taga alltför stor tid i anspråk för vederbörande inom
departementet, synes intet vara att erinra mot att såsom i propositionen
ifrågasatts beslutanderätten i ärendena överlåtes på Kungl. Majit under
1
Enligt det vid propositionen fogade lagrådsprotokollet har lagrådet lämnat förslaget utan
erinran.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
15
ställd myndighet. Förutsättningar för att även i ett dylikt fall ärendena komma
att bliva prövade på ett tillfredsställande sätt synas kunna skapas genom
av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.
Eftersom icke heller Kungl. Maj :ts övriga i propositionen framlagda förslag
föranleda någon utskottets erinran får utskottet hemställa,
att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 28 mars 1946.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Närvarande: se under utlåtande nr 11.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Matris •proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 a1 i texten