Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909

1946-03-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1946:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande nr 13.

9

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni

1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, m. m.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 1 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr 110, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels jämlikt § 87

regeringsformen antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad

lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredraganden

hemställt.

Förslaget till lag är av följande lydelse:

»Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)

angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

Vad i---nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, järv, lo, varg eller örn

skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva

uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av

statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.»

1 Senaste lydelse, se 1938: 276.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

J ordbruksutskottets utlåtande nr 13.

I skrivelse den 19 maj 1945, nr 264, hemställde riksdagen, under åbero

pande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 43, i anledning

av de likalydande motionerna 1:10 och 11:23, att Kungl. Majit i

enlighet med vad i utlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning rörande

beredande av ersättning för skador å tamdjur, förorsakade av varg

och järv, samt för riksdagen framlägga de förslag i ämnet vartill utredningen

kunde föranleda. Med anledning härav tillkallades den 29 juni 1945 jämlikt

Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande dels ledamoten av riksdagens

första kammare, f. d. statssekreteraren B. Näsgård att såsom utredningsman

verkställa den av riksdagen begärda utredningen, dels ock filosofie

doktorn N. Dahlbeck, Stockholm, samt lappfogdarna H. Johansson

och K. E. Malmström att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga

i överläggningarna beträffande utredningen.

Med skrivelse den 31 december 1945 har utredningsmannen överlämnat

promemoria angående beredande av ersättning till ägare av tamdjur för

skador, som förorsakats av varg och järv. Över promemorian ha utlåtanden

avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar m. fl.

Gällande bestämmelser rörande ersättning för skador å tamdjur, förorsakade

av rovdjur, återfinnas i 27 § 2 mom. jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr

279) samt 2 § andra stycket lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående

nationalparker. 1 förstnämnda lagrum stadgas, att förorsakas av björn,

lo eller örn skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej

densamma är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller

djuren utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. Det senare

lagrummet innebär, att förorsakas inom nationalparks område av björn, lo

eller örn skada å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att

tillskriva uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada

ersättas av statsverket. Beslutanderätten i ärenden rörande ersättning på

grund av förevarande bestämmelser ankommer på Kungl. Majit. Beviljade

ersättningar bestridas från ett under nionde huvudtiteln uppfört särskilt förslagsanslag

till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur. Anslaget är för

innevarande budgetår upptaget med 40 000 kronor. För budgetåret 1946/47

har för ändamålet äskats ett anslag av samma storlek. Sistnämnda äskande

har utskottet tillstyrkt i sitt tidigare vid innevarande års riksdag avgivna utlåtande,

nr 1.

Såsom framgår av det anförda omfatta ifrågavarande bestämmelser icke

skador, förorsakade av varg och järv. Någon möjlighet för ägare av tamdjur

att erhålla ersättning av statsverket för skador, som förorsakats av dessa

rovdjur, föreligger sålunda för närvarande icke. Det torde emellertid böra

anmärkas att särskilda belöningar utgå för dödande av varg och järv. Jämlikt

10 § 2 mom. jaktstadgan erhåller sålunda den som dödar nämnda djur

en belöning av 100 respektive 20 kronor. Tillika har Kungl. Majit genom beslut

den 23 mars 1945 medgivit, att inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län finge under

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

11

åren 1945—1947 — utöver nyssnämnda belöningar — utdelas särskilda belöningar

med 200 kronor för dödande av varg och 100 kronor för dödande

av järv. Förutom nu omförmälda belöningar utgår även ersättning ur lappkassorna.

I detta sammanhang torde även få erinras därom, att varg och järv

icke äro fridlysta, under det att björn, lo och örn jämlikt bestämmelser i

jaktstadgan samt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 399) angående tillfälliga

ändringar i fridlysningstiderna för vissa djurslag gjorts till föremål för

fridlysning i större eller mindre utsträckning. Örnen är sålunda fridlyst hela

året. I fråga om björn gäller, att detta djur är fridlyst i Norrbottens och

Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands län från och

med den 1 november till och med den 31 augusti, samt i övriga delar av

riket å kronomark hela året. Fridlysningstiden för lo är beträffande hela riket

från och med den 1 februari till och med den 30 november. Härjämte

gäller enligt en år 1943 genomförd ändring av 11 § jaktstadgan i fråga om

björn och lo den bestämmelsen, att därest genom angrepp av något av dessa

djur tamdjur dödats eller skadats och skälig anledning finnes att antaga, att

angreppet skall upprepas, den som äger tamdjuret eller eljest har det under

sin vård må förfölja och döda det angripande djuret, under förutsättning att

han äger rätt till jakt å området i fråga.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att rätten till ersättning

av statsmedel för skador å tamdjur, som förorsakas av rovdjur, från och

med budgetåret 1946/47 skulle utsträckas till att gälla även skador vållade

av varg och järv. De merkostnader som förslagets genomförande skulle komma

att åsamka statsverket, har utredningsmannen föreslagit böra gäldas från

anslag under nionde huvudtiteln. Utredningsmannen har framhållit, att i

anslutning till förslaget i 27 § 2 mom. jaktstadgan samt 2 § andra stycket

lagen angående nationalparker borde vidtagas den ändringen, att till de i

nämnda lagrum uppräknade rovdjuren — björn, lo och örn ■—- fogas även

varg och järv.

Beträffande motiveringen till utredningsmannens förslag må hänvisas till s.

5—10 i propositionen.

Utredningsmannens förslag har i det stora flertalet yttranden över detsamma

tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga erinringar. Överjägmästarna i

övre Norrbottens och nedre Norrbottens distrikt ha emellertid ansett, att

någon generell ersättning icke borde utgå för skador av varg och järv utan

att ersättningen borde begränsas till att gälla blott skador av större omfattning.

F. d. generaldirektören Berglöf i egenskap av utredningsman för utredning

av vissa frågor beträffande lapparna m. m. har uttalat, att full ersättning

icke syntes böra utgå för ifrågavarande skador, samt för sin del föreslagit

en begränsning av densamma till två tredjedelar av skadornas uppskattade

värde. Skogsstyrelsen samt överjägmästarna i nyssnämnda distrikt lia

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

framhållit, att jämväl skogsstatens personal borde höras i ärenden rörande

anspråk på ersättning av förevarande slag. Samma synpunkt har framförts

av Svenska naturskyddsföreningen. I fråga om tiden för ingivande av ansökning

örn ersättning har skogsstyrelsen ansett denna böra vara kortare än

som i promemorian föreslagits, medan länsstyrelsen i Norrbottens län velat

ifrågasätta en utsträckning av densamma. Nämnda länsstyrelse har tillika

föreslagit, att ersättning skulle kunna utgå retroaktivt. Endast statskontoret

samt överjägmästama i Skellefteå och mellersta Norrlands distrikt ävensom

Svenska jägareförbundet ha helt avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen,

varjämte över jägmästaren i Umeå distrikt ställt sig tveksam till lämpligheten

av desammas genomförande.

En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena återfinnas på s. 10—16

i propositionen, till vilka hänvisas.

I propositionen har vidare anmälts en av statens krigsskadenämnd med

eget utlåtande till Kungl. Maj:t överlämnad framställning den 13 mars 1945

från Stötens fjällbetesförening u. p. a. om ersättning av statsmedel med dels

4 570 kronor för föreningen tillhöriga 125 får, vilka under år 1944 kommit

in på norskt område och där förlorats, dels ock 408 kronor för tidsspillan

med sökande efter fåren.

Tillika har föredraganden i detta sammanhang erinrat om att Kungl. Majit

den 14 december 1945 i anledning av en av samma förening gjord framställning

■— jämte det Kungl. Majit beviljat föreningen ersättning med 1890

kronor från förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur

för förlusten av 54 föreningen tillhöriga får, vilka uppgivits ha sommaren

1944 dödats av björn under betesgång å Fulufjället inom Särna socken -—- förklarat sig vilja framdeles meddela beslut i vad avsåge föreningens begäran

om ersättning med 1 512 kronor för de kostnader utöver de normala,

som åsamkats föreningen för de skingrade fårens hopsamlande.

Föredraganden, statsrådet Sträng, har i ärendet anfört följande:

»Såsom framgår av det förut anförda ersätter staten för närvarande endast

i begränsad omfattning sådana förluster, som tillskyndas den enskilde genom

av rovdjur vållade skador å tamdjur. Dylik ersättning utgår sålunda

endast för skador som förorsakats av björn, lo eller örn, varom bestämmelser

meddelats i jaktstadgan samt lagen angående nationalparker. Däremot

saknas motsvarande möjligheter att lämna ersättning, då fråga är örn skadegörelse

av varg eller järv. I de fall, där sistnämnda slags rovdjur orsakat

skadegörelsen, får alltså den enskilde djurägaren själv bära den uppkomna

förlusten. Anledningen till att ersättning lämnas för skador av björn, lo och

örn var ursprungligen det förhållandet att dessa rovdjur fridlysts och till

följd därav billigheten ansågs kräva att, då staten förbjöd jakt å ifrågavarande

rovdjur, staten ersatte av dem orsakade skador. Emellertid har numera

genom den år 1943 företagna ändringen i bestämmelserna i jaktstadgan

rörande rätten att döda björn och lo för skyddande av tamdjur samt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

13

genom borttagande av fridlysningen för dessa rovdjur under viss tid av året

det ursprungliga motivet för ifrågavarande ersättningsrätt till stor del bortfallit.

Av utredningen framgår, att även genom varg och järv orsakas icke

obetydliga skador på tamdjur. I stor utsträckning torde förlusterna genom

angrepp av dessa rovdjur drabba ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper

inom Norrland. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med flertalet

av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna billighetsskäl tala

för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador

å tamdjur utsträckes till att omfatta även skador av varg och järv. De farhågor,

som i vissa yttranden uttalats därom att en utsträckning av ersättningsrätten

skulle medföra minskad omsorg vid bevakningen särskilt av renhjordarna,

finner jag för min del överdrivna.

Vad beträffar frågan i vilken omfattning ersättning bör utgå kan jag ansluta

mig till vad utredningsmannen i sådant hänseende föreslagit. Ersättning

torde alltså böra utgå vid alla fall av skadegörelse å tamdjur, förorsakad

av varg och järv, oberoende av om denna är av större eller mindre

omfattning, samt till belopp i regel motsvarande den lidna förlustens verkliga

värde. Att begränsa ersättningen på sätt i några yttranden ifrågasatts

till viss del av förlusten eller till sådana fall där förlusten är av större omfattning

anser jag av flera skäl icke böra komma i fråga. Följden härav

skulle nämligen bliva den, att olika ersättningsgrunder skulle komma att

tillämpas för skador som vållats av björn, lo eller örn, å ena, samt varg

eller järv, å andra sidan. Någon anledning att genomföra en dylik skillnad

synes numera knappast föreligga och detta torde icke heller ur praktiska synpunkter

vara lämpligt. Såtillvida torde emellertid en inskränkning i möjligheten

till ersättning böra gälla, att denna, liksom nu är fallet vid skada av

björn, lo eller örn, ej bör utgå därest uppenbar vårdslöshet vid bevakningen

av de skadade tamdjuren förelegat. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att utfärda erforderliga direktiv rörande de fordringar m. m., som böra

uppställas för utfående av ersättning. Härvid torde böra beaktas att samma

regler böra gälla för skador av samtliga nu ifrågavarande rovdjur. Liksom

för närvarande utgår viss ersättning för utredning rörande skador av

björn, lo och örn synes motsvarande gottgörelse böra lämnas, då fråga är

om skador förorsakade av varg och järv. De nya ersättningsreglerna torde

böra tillämpas från och med ingången av budgetåret 1946/47. Att, såsom

länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, medgiva att ersättning må utgå

även för sådana skador av varg och järv, som inträffat före nämnda tidpunkt,

torde icke böra ifrågakomma.

Utredningsmannen har beräknat att ett genomförande av den utvidgade

ersättningsrätten skulle medföra ökade årliga kostnader för statsverket till

ett belopp av 20 000 a 30 000 kronor. Det synes lämpligt, att det under nionde

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Ersättning för av rovdjur dödade

tamdjur får anlitas även för ersättning av nu ifrågavarande skador.

Någon förstärkning av detta anslag för nästa budgetår utöver tidigare äskat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

Utskottet.

belopp synes icke behövlig. Därest så skulle finnas lämpligt, må det få ankomma

på annan myndighet än Kungl. Maj:t att besluta rörande ersättning.

I några yttranden har berörts dels frågan om ett borttagande eller sänkande

av skottpenningarna å varg och järv, och dels frågan om fridlysning

av nämnda djur. Till dessa spörsmål är jag emellertid icke beredd att i förevarande

sammanhang taga ståndpunkt utan torde det vara erforderligt att

desamma dessförinnan bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande.

Vad angår de av Stötens fjällbetesförening u. p. a. gjorda framställningarna

synas desamma med hänsyn till de speciella omständigheterna

böra åtminstone i viss utsträckning bifallas. Ersättning för de lidna förlusterna

torde lämpligen kunna bestridas från förut omförmälda förslagsanslag.

Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, torde jag i sinom

tid ånyo få anmäla framställningarna för Kungl. Majit.

Ett genomförande av det i det föregående förordade förslaget rörande rätt

till ersättning för skada av varg och järv påkallar ändring i 2 § lagen angående

nationalparker. I anledning härav har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909

(nr 56 s. 7) angående nationalparker. Ifrågavarande förslag är av den natur,

att lagrådets utlåtande över detsamma bör inhämtas.1 I övrigt torde

det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som

kunna bliva erforderliga för genomförande av de i det föregående av mig

förordade förslagen.»

I likhet med föredragande statsrådet finner utskottet billighetsskäl tala

för att rätten till ersättning av statsmedel för av rovdjur förorsakade skador

å tamdjur utsträckes till att gälla även skador vållade av varg och järv.

Såsom anförts i propositionen torde det vara lämpligast att härvidlag

i allt väsentligt samma regler komma till användning som beträffande

skador å tamdjur förorsakade av björn, lo och örn. De förordade förslagen

nödvändiggöra viss ändring i lagen angående nationalparker. Mot det vid

propositionen fogade förslaget till lag i detta ämne har utskottet ingen erinran

att framställa. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda övriga

för förslagens genomförande erforderliga bestämmelser.

Därest det efter genomförandet av de sålunda tillstyrkta förslagen skulle visa

sig, att det redan nu avsevärda antalet inom Kungl. Maj:ts kansli handlagda

ärenden rörande rovdjursskador skulle öka i en sådan omfattning, att ärendenas

beredning skulle taga alltför stor tid i anspråk för vederbörande inom

departementet, synes intet vara att erinra mot att såsom i propositionen

ifrågasatts beslutanderätten i ärendena överlåtes på Kungl. Majit under
1

Enligt det vid propositionen fogade lagrådsprotokollet har lagrådet lämnat förslaget utan

erinran.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

15

ställd myndighet. Förutsättningar för att även i ett dylikt fall ärendena komma

att bliva prövade på ett tillfredsställande sätt synas kunna skapas genom

av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.

Eftersom icke heller Kungl. Maj :ts övriga i propositionen framlagda förslag

föranleda någon utskottets erinran får utskottet hemställa,

att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 mars 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se under utlåtande nr 11.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Matris •proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 a1 i texten