Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33

1946-05-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1946:33, Jordbruksutskottets utlåtande nr 33

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 1 em

Utlåtande i anledning au väckta motioner om ändrad lydelse av

5 § 2 mom. lagen örn rätt till jakt.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 241 av friherre Beck-Friis och II: 364 av herr Edberg,

har hemställts, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för ändring av 5 §

2 mom. jaktlagen på sätt i motionen I: 241 angivits.

I sistnämnda motion har anförts att det syntes påkallat, att ifrågavarande

lagrum gåves följande lydelse: Å område, hörande till järnväg, spårväg eller

kanalverk, må ej idkas jakt, med mindre fråga är örn åtgärder, som erfordras

för trafikanläggningens skyddande mot skada av villebråd, eller den

som innehar jakträtten å mark, belägen intill anläggningen, av dennas ägare

erhåller tillstånd att jaga.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkande får utskottet,

i den mån de ej beröras närmare i det följande, hänvisa till motionen

I: 241.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna

av domänstyrelsen, som tillika överlämnat yttrande av Svenska jägareförbundet.

5 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 örn rätt till jakt lyder på följande sätt:

Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej idkas jakt,

med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikanläggningens

skyddande mot skada av villebråd.

I det förslag till lag som remitterades till lagrådet hade lagrummet, vilket

i nämnda förslag motsvarades av 6 § 2 morn., följande lydelse (se prop. nr

46/1938 s. 70): Ägare av järnväg, spårväg eller kanalverk må ej idka jakt å

område som av sådan anläggning upptages, med mindre han erhållit tillstånd

av den som innehar jakträtten å därinlill liggande mark eller fråga är

örn åtgärder som må erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada

av villebråd.

Sistnämnda förslag anslöt sig i allt väsentligt till det förslag som framlagts

av utredningsmannen beträffande jaktlagstiftningsfrågor i statens offentliga

utredningar 1936: 38. Såsom motivering för detta förslag anförde utred
II

i hang till riksdagens protokoll lilia. 10 saini. Nr 33—36.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33.

ningsmannen, efter att ha konstaterat att jakt i viss omfattning förekomme

från å järnväg framförda trallor eller dylikt särskilt efter skogsfågel och

hare, bland annat följande (se SOU 1936: 38 s. 112 o. ffsärskilt s. 114).

Ett förbud mot jakt å den mark som upptages av —--(ifrågavarande)

— — — anläggningar synes---sakligt befogat, och med hänsyn till

de former varunder denna jakt bedrives samt den fara för decimering framför

allt av stammen av olika fågelarter som densamma medför torde ett dylikt

förbud få anses motiverat lika mycket ur allmän synpunkt som i jakträttsinnehavamas

å kringliggande marker intresse.----

Att ägaren till en anläggning av ifrågavarande slag har jakträtt å den

mark som av anläggningen upptages lärer vara obestridligt. Å andra sidan

torde man kunna utgå ifrån, att, då denna mark förvärvades, vare sig genom

expropriation eller frivilligt avtal, varken anläggningens ägare eller den

förutvarande ägaren till marken tänkt sig, att nämnda jakträtt skulle utövas.

Hade det sistnämnda avsetts skola bliva fallet, borde ju detta lia inverkat

på expropriationsersätlningens respektive köpeskillingens belopp,

men något sådant har åtminstone aldrig omtalats. Man lärer därför vara befogad

säga, att innehavet av jakträtten saknar varje intresse för anläggningens

ägare, och det synes alltså föreligga en så väsentlig skillnad i jakträttshänseende

mellan nu ifrågavarande områden och andra områden, vilka

likna de här avsedda, därutinnan att de till följd av sin beskaffenhet icke

kunna hysa en villebrådsstam, att ett förbud i princip för ägaren av anläggningen

att å av detsamma upptaget område idka jakt i realiteten icke behöver

betraktas såsom ett undantag eller i allt fall icke ett betydande sådant från

regeln om jordägarens rätt att tillgodogöra sig det villebråd som förekommer

å hans mark.

Departementschefen uttalade vid lagrådsremissen bland annat följande (se

prop. nr 46/1938 s. 48):

Vidkommande 2 mom. ansluter jag mig till vad utredningsmannen anfört

om behovet av bestämmelser som inskränka och reglera den ägaren av ifrågavarande

trafikanläggningar tillkommande rätten att utöva jakt å område,

som av anläggningen upptages, och biträder utredningsmannens förslag

härutinnan.

Lagrådet anförde i huvudsak följande (se prop. nr 46/1938 s. 92):

Med hänsyn till de skäl som åberopats för att jakt å område, varom i

2 mom. är fråga, bör vara förbjuden, synes opåkallat att medgiva eftergift

av förbudet för det fall att tillstånd till jakten erhålles av den eller dem,

som inneha jakträtt å den intill trafikanläggningen belägna marken. Näppeligen

lärer kunna påvisas något annat berättigande för jakt å dylikt område

än att den erfordras för anläggningens skydd emot skada. Ifrågasättas

kan dock, huruvida något praktiskt behov av ett sådant förbehåll kan vara

för handen eller, därest en åtgärd av dylikt slag måste vidtagas, den kan

kräva stödet av en särskild lagbestämmelse. Åt stadgandet i 2 mom. synes

därför böra givas formen av ett allmänt förbud emot jakt å här avsedda

områden, eventuellt, därest så anses nödigt, med det undantag som sist

angivits.

Uttrycket »område som av sådan anläggning upptages» torde till undvikande

av tvetydighet lämpligen kunna jämkas, så att bestämmelsen kommer

att avse område, vilket, även om det ej upptages av själva anläggningen, dock

rättsligen hör till denna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33.

3

I det riksdagen till antagande förelagda förslaget till lag om rätt till jakt

hade lagrummet den lydelse som nu gäller (se prop. nr 46/1938 s. 3).

Som motivering härför anförde departementschefen (se prop:n s. 116)

bland annat följande:

I anledning av vad lagrådet anfört i fråga om stadgandet i 6 § (5 §) 2

morn. anser jag mig böra föreslå, att åt stadgandet gives formen av ett allmänt

förbud mot jakt å här avsedda områden, i samband varmed avfattningen

av stadgandet i övrigt torde få jämkas i enlighet med lagrådets hemställan.

Jordbruksutskottet anförde i utlåtande i ärendet bland annat följande (se

jordbr.-utsk. uti. nr 53/1938 s. 29 o. 30):

Utskottet vill---till en början framhålla, att ett bifall till Kungl
Marits

förslag visserligen innebär, att å det område, som är taget i anspråk

för själva trafikanläggningen, i allmänhet icke får idkas jakt, men att anläggningens

ägare därför icke upphör att vara jakträttsinnehavare med därav

följande befogenhet bland annat att tillvarataga och förfoga över å anläggningens

område anträffat fallvilt jämlikt de i sådant avseende i 18 § givna

reglerna. Vad åter angår en jakträttsinnehavare ä intilliggande mark lärer

stadgandet hindra honom att, oberoende av örn han befinner sig å egen

mark eller å område, som hör till trafikanläggningen, nedlägga villebråd

srom uppehåller sig a berörda område. Ej heller torde han äga släppa hund

a området (kurs. av utskottet i nu förevarande sammanhang). Däremot utgör

stadgandet i och för sig intet hinder för en jakträttsinnehavare, som har

mark på bägge sidor örn trafikanläggningen, att vid förflyttning från den

ena till den andra sidan beträda trafikanläggningens område._ —_

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då utskottet finner det ifrågavarande

förbudet lämpligt såväl ur allmän jaktvårdssynpunkt som av hänsyn

till trafiksäkerheten, vill utskottet förorda bifall till Kungl. Mårts förslås i

denna del. 6

Utskottets sålunda gjorda uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens

sida.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande har domänstyrelsen vitsordat

önskvärdheten av en ändring i förevarande lagrum på sätt föreslagits i motionerna

och tillstyrkt att åtgärder därför måtte vidtagas.

Även Svenska jägareförbundet har vitsordat motionärernas uttalande rörande

olägenheterna av förevarande lagbestämmelse och tillstyrkt ändring

av lagrummet på sätt föreslagits i motionerna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen äro stadgandena i förevarande

lagrum föranledda av allmänna jaktvårdssynpunkter, men bestämmelserna

avse synbarligen även att tillgodose trafiksäkerheten på de i lagrummet

omtalade kommunikationsanläggningama. Ur nämnda synpunkter har

icke ansetts lämpligt att medge annat undantag från det allmänna förbudet

mot jakt å dylik anläggnings område än för sådana åtgärder, som erfordras

för anläggningens skyddande mot skada av villebråd. Ett förslag därom att

trafikanläggningens ägare skulle få rätt att jaga på av anläggningen upptaget

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33.

område, därest han fått tillstånd därtill av innehavaren av jakträtten å intill

anläggningen belägna marker, ansågs — efter den kritik som riktades

mot detsamma av lagrådet — icke böra föreläggas riksdagen.

Enligt vad som framhålles av motionärerna ha ifrågavarande bestämmelser

visat sig medföra vissa olägenheter för innehavare av jakträtt å till järnväg

gränsande områden därigenom att vid jakt med drivande hund efter

bland annat hare villebrådet gärna söker sig ut till järnvägen, som det därefter

följer för att lättare komma undan hundarna. De senare ha härigenom

i åtskilliga fall blivit överkörda av passerande tåg. Till avhjälpande av nämnda

olägenheter föreslå motionärerna, att i lagrummet skulle införas ett stadgande

därom att den som innehar jakträtt å mark, belägen intill område

hörande till de uppräknade slagen av trafikanläggningar, skulle få rätt att

jaga å sådant område, därest han erhållit tillstånd därtill av anläggningens

.ägare.

Ett stadgande i antydd riktning synes utskottet få sin huvudsakliga betydelse

i avseende å järnvägarna. Eftersom flertalet dylika numera stå under

enhetlig förvaltning, vilken torde få antagas icke meddela tillstånd varom nu

är fråga för andra än ansvarskännande jägare, lära med hänsyn till trafiksäkerheten

några mera vägande skäl mot förslaget knappast kunna anföras. Ur

jaktvårds- och djurskyddssynpunkter torde icke heller några allvarligare invändningar

kunna riktas mot detsamma. Tvärtom förefaller det utskottet, som

örn i nämnda avseenden med hänsyn till de i motionerna anförda omständigheterna

den föreslagna formuleringen av förevarande lagrum skulle innebära

vissa fördelar i förhållande till den nu gällande. Utan ytterligare utredning

finner sig emellertid utskottet icke böra framlägga förslag i ämnet för riksdagen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 241 och II: 364 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte föranstalta örn utarbetande och framläggande

för riksdagen av förslag till lag om sådan ändring i

jaktlagen, som utskottet ovan förordat.

Stockholm den 3 maj 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se memorial nr 32.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:225 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen örn rätt till jakt. a1 i texten