Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m.

1946-05-03 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1946:34, Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

5

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna

i lagen örn rätt till jakt m. m.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,,

nr 76, av herr Johanson i Norrköping m. fl. har anhållits, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en översyn av

bestämmelserna i lagen om rätt till jakt av den 3 juni 1938 och jaktstadgan

av den 3 juni 1938 samt att Kungl. Majit därvid beaktar de anmärkningar mot

nu gällande bestämmelser, som i motionen blivit framställda, ävensom att

vid utarbetandet av förslaget till nya bestämmelser representanter icke endast

för Svenska jägareförbundet utan även för Jägarnas riksförbund och

för böndernas och lant- och skogsarbetarnas ekonomiska och fackliga organisationer

måtte lämnas tillfälle till medverkan.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkanden hänvisas

till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande över motionen

av domänstyrelsen, som tillika överlämnat yttranden av Svenska jägareförbundet

och Jägarnas riksförbund ävensom en skrift i ämnet av Mo och

Domsjö Aktiebolag, vars innehav av skogsmark blivit berört i motionen.

Domänstyrelsen som i allt väsentligt instämt i vad Svenska jägareförbundet

anfört i ärendet har ansett, att skäl för översyn av gällande jaktlag och jaktstadga

för närvarande ej föreligga och följaktligen avstyrkt bifall till motionen.

I övrigt har domänstyrelsen anfört, att den ansåge angeläget att de jaktoch

viltvårdande organen bereddes möjlighet att ostörda få fortsätta sitt

arbete till viltbeståndets förkovran och jaktens böjande efter de linjer, som

vore angivna i de nu gällande jaktförfattningama.

Även Svenska jägareförbundet har avstyrkt bifall till motionen och anfört

följande:

Motionärerna uttala i början av sin motion, bland annat, att den nu gällande

jaktlagen och jaktstadgan redan vid sin tillkomst rönte hård kritik

av ideellt intresserade jakt- och viltvårdare ävensom att de nu gällande författningarna

ur såväl jaktsynpunkt som viltvårdssynpunkt vore otillfredsställande.

Med anledning härav får förbundet uttala, att tillkomsten av 1938 års

jaktlag och jaktstadga innebar eli betydande framsteg med avseende på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr

jakt- och viltvård inom riket och att det mot dessa författningar i stort sett

ej synes kunna framföras några mera allvarliga anmärkningar. I varje fall

torde den tid, som förflutit sedan de nu gällande jaktförfattningars tillkomst,

vara alltför kort för ett bestämt omdöme i fråga örn nödvändigheten av mera

ingripande ändringar av desamma. Det ligger i sakens natur att de första

åren efter antagandet av en lag av så genomgripande natur som den nu gällande

jaktlagen till stor del måste upptagas av organisationsarbete. Det erfordras

viss tid innan jaktvårdsinstitutet, som var något helt nytt, tränger in i

den allmänna uppfattningen. Det har dock gått fortare än man kunnat vänta.

För närvarande äro mer än 500 jaktvårdsområden fastställda och åtskilliga

100-tals äro under bildning. Någon på mera ingående erfarenhet grundad uppfattning

örn den nytta jaktvårdsområdesbildningen för med sig kan man dock

svårligen ännu äga, men det förspörjes att delägarna i allmänhet äro tillfredsställda

och att de hysa goda förhoppningar örn framtiden. Beträffande flera

av de först bildade jakt vårdsområdena gör man ock gällande att det redan

förmärkes, att villebrådsstammarna stärkts. Ett bedömande av förevarande

fråga ger vid handen, att de resultat som redan nåtts måste — särskilt med

hänsyn till krigsårens särskilda förhållanden — vara snarare mycket tillfredsställande

än motsatsen.

Motionärerna omnämna den vid 1945 års riksdag väckta motionen II: 181.

vari yrkats, bland annat, att 2 § i lagen örn rätt till jakt skulle utgå och

att jakträtten skulle skiljas från jordäganderätten. I den nu förevarande motionen

framhålles, att detta yrkande i viss mån blivit missförstått i det att

motionärerna ej avsett att en mindre jordägare skulle mista sin jakträtt. Nu

synas emellertid motionärerna åsyfta en begränsning av jakträtten å de

större markerna till förmån för andra.

Under de åtta år de nu gällande jaktförfattningarna ägt tillämpning har

förbundet genom sina länsjaktvårdsföreningar sökt att, i den utsträckning

detta varit möjligt, öka allmänhetens intresse för en förbättrad jaktvård

och en mer human jakt. Förbundet anser att den stora anslutningen av nya

medlemmar till förbundet och det betydande antalet nybildade jaktvårdssammanslutningar

tyda på en ökad förståelse för viltvårdens krav. De jaktvårdsområden,

som bildats jämlikt bestämmelserna i 10 g jaktlagen, synas

giva stöd för den alltmera belastade uppfattningen hos de mindre markägarna,

att rationell jaktvård ej kan bedrivas å marker av mindre omfattning.

Även domänverket och större bolag, allmänningsstyrelser och förvaltningar

av ecklesiastika skogar, m. fl. lia visat intresse för bildandet av jaktvårdsområden

genom anslutning till sådana av betydande arealer, varigenom skapats

jaktvårdsområden, varå tidigare jakträttslösa jägare i stor utsträckning

bereus möjlighet att mot erläggande av ett mindre belopp förvärva rätt till

jakt. Många exempel kunna anföras på jaktvårdsområden, som tillkommit

just i avsikt att bereda möjlighet till jakt för jägare, som tidigare ej haft

tillgång till jaktmarker. Jaktvårdsområdena äro således ett medel i det syfte

motionärerna avse och det synes förbundet som örn utvecklingen leder mot

en upporganisering av jaktmarkerna, vilken torde resultera i såväl förbättrade

viltvårdsförhållanden som ökade jaktmöjligheter för allmänheten.

Motionärerna uttala, alt grundorsakerna till den florerande tjuvjakten

hade sin egentliga förklaring i de höga jaktarrendena.

Förbundet får framhålla, att tjuvjakt huvudsakligen förekommer på sådana

marker, varest det på grund av jaktvård finnes god tillgång på vilt.

Tjuvjägare hålla sig i allmänhet i utkanterna av jaktvårdade områden, däri

vid lämpliga tillfällen ingrepp göras. Även om en sådan person erhåller

jakträtt å visst område, komma samina förhållanden att fortsätta, örn den

angränsande marken hyser bättre villebrådsbestånd än den, varå vederbö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

rande äger rätt att bedriva jakt. Att de tidigare låga jaktarrendena på senare

tid stigit, sammanhänger främst med ökad brist på jaktmarker kring snabbväxande

och tättbefolkade samhällen, men även med det sjunkande penningvärdet.

Så länge man betraktar jakten såsom en binäring till jordbruket, fåi

väl denna företeelse icke ses enbart med oblida ögon, då ju en högre avkastning

av jordbruket i allmänhet anses önskvärd.

Frågan örn jaktadministrationens förläggande till länsstyrelserna har tidigare

varit på tal men ej föranlett åtgärd. Förbundet kan ej finna något företräde

vara förenat med en sådan anordning, som i första hand förutsätter

att länsstyrelserna skulle äga tillgång till jaktligt sakkunniga tjänstemän, vilket

för närvarande, med undantag för ett fåtal län, ej torde vara fallet.

Vad motionärerna anfört i fråga örn bestämmelserna i jaktstadgan synes

ej böra föranleda annat uttalande, än att dessa bestämmelser, i den mån de

anses mindre lämpliga, kunna ändras av Kungl. Majit utan beslut av riksdagen.

Motionärernas uttalande örn det anmärkningsvärda i att älgkalv får

skjutas vid licensjakt synes vara beroende av en missuppfattning av nu gällande

bestämmelser, vilka ej medgiva sådan rätt.

Förbundet får slutligen framhålla att en förutsättning för en god utveckling

av jaktvårdsintresset i riket är att de personer och sammanslutningar,

som verka i sådant syfte, givas möjlighet att utan störningar av allt för ofta

återkommande lagändringar skaffa sig en fördjupad erfarenhet beträffande

verkningarna av de nu gällande författningarna, vilka hittills enligt förbundets

mening, visat sig i stort sett ändamålsenliga.

Jägarnas riksförbund har på det livligaste tillstyrkt en sådan utredning

som föreslås i motionen. Som stöd för sin sålunda uttalade uppfattning har

riksförbundet anfört följande:

Riksförbundet har intet att erinra mot motionen örn översyn av jaktstadgan

och lagen om rätt till jakt utan instämmer helt i motionärernas förslag

örn utredning, då det finnes alla skäl antaga att en sådan utredning endast

kan bli till båtnad för ett framgångsrikt jakt- och viltvårdsarbete i vårt land.

Riksförbundet anser nu tiden vara mogen för en allsidig och genomgripande

översyn av jaktlag och jaktstadga, emedan icke alla jakt- och viltvårdsproblemen

löstes eller kunde lösas i 1938 års lag. Nu ha även på dessa

senare år vissa rön och erfarenheter vunnits, sorn kunna vara till nytta och

gagn härvidlag. Ävenså ha tidsläget och det nya och modernare samhället

gjort, att en hel del andra och nya problem inom viltvården och jakten yppat

sig som nu fordra sin lösning. Förbundet anser, att de ideella aspekterna

därvidlag böra noga beaktas och att viltvården bör bli den väsentligaste delen

i hela jaktfrågekomplexet.

Då det inom jakten och viltvården finnes många synpunkter och invecklade

detaljer, vilka icke här i korthet gå att närmare utveckla och klarlägga

och som även äro av lokal karaktär, anser riksförbundet, att en utredning i

enlighet med vad i motionen anförts måtte få sig dessa frågor förelagda.

Likaså anser förbundet, att motionärernas förslag rörande sammansättningen

av en eventuell kommande utredning bör beaktas för att därigenom

största stöd och förståelse må vinnas från de breda folklagren i stad och

på landsbygd.

Emedan viltvården och jakten är ett riksintresse, sorn icke hör underskattas,

är det av allra största vikt att de jaktliga förhållandena regleras på ett

för alla parter samhällsnyttigt och ur vilt- och djurskyddssynpunkt lämpligt

sätt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 34.

Mo och Domsjö Aktiebolag har anfört i huvudsak följande:

Mo och Domsjö aktiebolag har från Västernorrlands läns jaktvårdsförening

erhållit begäran om yttrande över — -—• —t (förevarande)----mo
tion.

Enär bolagets markinnehav är förlagt till såväl Västernorrlands som

Västerbottens län och bolaget även nämnts i motionen, lämna vi vårt yttrande

direkt till Svenska jägareförbundet.

Bolagets totala skogsmarksareal — cirka 500 000 hektar — är belägen i Västernorrlands

och Västerbottens län och utgör cirka 6 °/o av sagda läns sam
manlagda

fastmarksareal. Skogsmarken är fördelad på över 1 000 från varandra

helt skilda skiften och spridda inom ett område av vårt land, som är

större än hela Götaland. Ett stort antal av skiftena äro till ytvidd och form

så beskaffade, att jakt med drivande hund å dem icke kan bedrivas utan att

träda angränsande markägares rättigheter för när.

Efter vad det vill synas syfta motionärerna främst att tillgodose industrioch

lantarbetarbefolkning med möjligheter till jakt. Med hänsyn till den ringa

förekomsten av lantarbetare torde motionärernas avsikt i dessa trakter närmast

vara att tillgodose industriarbetarbefolkningens intressen. Den större

norrlandsindustrien är som bekant lokaliserad till kusten och då bolagets

skogsmarksareal till huvudsaklig del är förlagd på avsevärda avstånd från

densamma, kan bolagets skogsmark redan ur denna synpunkt endast till en

mindre del tagas i bruk för med motionen avsett ändamål. De små, ofta

långa och smahl skiften, som bolaget innehar i kustlandet, ligga insprängda

bland mängder av likartade skiften, som i regel tillhöra den bofasta jordbruksbefolkningen.

På allenast ett ställe ligger ett större komplex av bolagets

skogsmark i närheten av befintliga industrier, nämligen vid Hörnefors sulfitfabrik

i Hörnefors socken, Västerbottens län. Här har även bolaget utan avgift

upplåtit jakträtt å vissa områden till anställda arbetare och tjänstemän.

Bolaget anser det vara av mycket stor betydelse att den befolkning, som

har sitt arbete i fabriker och kontor, gives möjlighet till avkoppling från det

dagliga enahanda arbetet genom vistelse i skog och mark. För dem som ha

intresse för jakt och fiske innebär utövandet härav en rekreation, som är

av stort värde. Det är därför ur såväl företagets som det allmännas synpunkt

av intresse att möjligheter givas de anställda att utöva jakt i den mån

detta är möjligt. Man måste emellertid här betänka, att jakt icke enbart

består av ett utskjutande av det vilda utan även består i en viltvård, som

tar sig uttryck i olika åtgärder för ökande av viltstammen. Ett ensidigt upplåtande

av jakt utan hänsynstagande till vad viltstammen på olika områden

tål i beskattning kan icke vara önskvärt. Ej heller kan jakträtt upplåtas

på alla små skiften av ofta kanske endast 50—100 meters bredd och några

100 meters längd utan att angränsande hemmansägares och smärre jordägares

rättigheter trädas för när. Icke heller kan jakt bli den avkoppling och

förströelse, som motionärerna avse. örn jaktmarkerna äro belägna långt

borta från bosättningscentra, vilket i regel är fallet med bolagets skogsmarksinnehav.

För att främja en god jaktvård och lämna de mindre fastighetsägarna

på landsbygden möjlighet till jakt har bolaget sökt befrämja bildar

det av jaktvårdsområden.

Bolagets strävanden i detta hänseende ha slagit väl ut. För närvarande har

bolaget ställt skogsmark till förfogande leir bildandet av 49 jaktvårdsområden.

Bolagets andel i totalarealen utgöres flir närvarande av cirka 102 000 hektar,

motsvarande ungefär 1/3 av denna. Därtill är under bildande 5 jaktvårdsområden,

till vilka bolaget kommer alt bidraga med cirka 8 500 hektar.

Som regel kommer denna mark jaktvårdsområdenas övriga medlemmar till

godo utan inskränkningar, enär bolagets andelar i jakten utnyttjas endast

i ringa omfattning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

9

Bolaget utarrenderar därjämte cirka 15 000 hektar till jaktvårdsföreningar

eller jaktklubbar, ofta som ett första led i bildandet av jaktvårdsområden.

Arrendena äro synnerligen låga.

Bolaget försäljer därjämte s. k. jaktkort till ett pris av 5 å 10 kronor per

person och år för jakt på marker, som på grund av läge eller andra omständigheter

icke för närvarande kunna disponeras för jaktvårdsområden.

Som ovan i förbigående nämnts utarrenderar bolaget till den jaktvårdsförening,

som bildats av anställda arbetare och tjänstemän vid Hörnefors

sulfitfabrik, avgiftsfritt ett område om 10 860 hektar, beläget i omedelbar anslutning

till bolagets fabrik i Hörnefors. Likaså disponerar Domsjö Jaktvårdsförening

— ävenledes bildad av arbetare och tjänstemän — de bolagets

skiften, som äro belägna i anslutning till bolagets industrier i trakten av

Örnsköldsvik.

Med stöd av det ovan sagda finner bolaget, att motionärernas avsikt

främjats så långt omständigheterna medgivit, även om naturligen industriarbetarebefolkningen

icke har kunnat tillgodoses på samma sätt som landsbygdens

befolkning. Sannolikt torde det ej heller bli möjligt att genom den

lagändring, som motionärerna åsyfta, kunna nå det mål de uppsatt, närmast

beroende på befintliga bosättningscentras belägenhet i förhållande till skogsmarken

i varje fall i Norrland.

Då av det ovan sagda torde framgå, att man inom ramen för nu gällande

lagstiftning kan giva även icke markägare tillfälle till jakt genom bildande

av jaktklubbar eller genom försäljande av jaktkort till lågt pris, få vi hemställa

att jägareförbundet i sitt yttrande ville uttala, att skäl till ändring

av gällande jaktlagstiftning på grund av i motionen angivna synpunkter

icke synas föreligga.

Såsom erinrats av motionärerna hade föregående års riksdag att fatta Utskottet.

ståndpunkt till en motion med samma hemställan som den nu förevarande.

Jordbruksutskottet till vilket nämnda motion hänvisades anförde i utlåtande

nr 42 bland annat, att motionärernas förslag till revision av gällande jaktlagstiftning,

som till sina huvuddrag ginge ut på att jordägares jakträtt skulle

avskaffas, syntes ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Såvitt utskottet

kunde finna skulle ett borttagande av nämnda rätt icke, såsom motionärerna

syntes anse, medföra en förbättring av viltvården. Fastmera torde — örn

jakträtten bleve fri för envar — delta komma att medföra att, därest icke

synnerligen restriktiva regler för jaktutövningen utfärdades, villebrådsbeståndet

i ett land med sådan struktur som vårt skulle bliva utsatt för en

synnerligen kraftig decimering. Utskottet hemställde följaktligen att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens

beslut.

I motiveringen till yrkandena i den förevarande motionen anföres bland

annat, att i stället för ett slopande av 2 § jaktlagen som stadgar alt jakträtt,

där ej annorledes föreskrives i lagen, tillkommer en var jordägare å honom

tillhörigt område, varom förslag framlades i den vid föregående års riksdag

väckta motionen, borde övervägas, huruvida icke till förmån för den jaktoch

viltvårdsintresserade landsortsbefolkningen, sorn icke ägde tillgång till

egna jaktmarker, samt evenluellt även andra »marklösa» jägare vissa inskränkningar

kunde göras i de större jordägarnas rätt lill jakt på av dem

disponerade områden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

]0

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.

Beträffande den jaktliga administrationen anse motionärerna, att densamma

helt borde åvila statliga organ, i första hand länsstyrelserna. Landet borde,

om ortsbefolkningen det påkallade, indelas i jaktområden, vilka skulle

stå under kontroll av länsstyrelserna och vid desamma anställda jaktvårdskonsulenter.

Även i vad gäller jaktstadgan ha vissa förslag till ändringar framlagts.

Vad först beträffar frågan om på vilket sätt även personer utan jaktmarker

skulle kunna få tillfälle att i större utsträckning komma i åtnjutande

av den avspänning och avkoppling från det dagliga arbetet, som jakten synes

utgöra för därav intresserade, får utskottet uttala, att, ehuru det torde kunna

ifrågasättas om för en dylik rekreation i skog och mark det i och för sig

är nödvändigt att vederbörande även har möjlighet att medföra och göra

bruk av skjutvapen, utskottet dock icke är främmande för de i motionen

anförda synpunkterna. Då emellertid enligt vad som framgår av utredningen

i ärendet vissa möjligheter i nu berörda hänseenden finnas redan inom

ramen för gällande lagstiftning framför allt genom bildande av jaktvårdsområden

och försäljning av jaktkort samt utskottet icke kan ange några riktlinjer,

enligt vilka frågan med tillbörligt hänsynstagande till alla därav intresserade

kan lösas på ett bättre sätt än den för närvarande är, vill utskottet

ifrågasätta, huruvida en utredning i ämnet kommer att kunna ge

några positiva resultat.

Vad härefter angår jaktadministrationen förutsätter ett överförande av de

lokala uppgifterna på detta område på länsstyrelserna, att dessa få tillgång

till jaktligt utbildade tjänstemän. Med hänsyn till de alltmera omfattande

arbetsuppgifter, som under senare år lagts på länsstyrelserna, anser utskottet

det i motionen framlagda förslaget i detta avseende föga lämpligt. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Maj:t numera förordnat en

särskild granskningsman för att övervaka Svenska jägareförbundets verksamhet.

Härigenom synes vara sörjt för att av förbundet handhavda medel

användas på lämpligt sätt.

Vad slutligen beträffar jaktstadgan faller densamma inom Kungl. Maj:ts

egen lagstiftning och kan följaktligen ändras ulan något riksdagens beslut.

Det lämpligaste torde därför vara, att motionärerna göra sina synpunkter i

ämnet gällande hos Kungl. Majit. Framhållas må emellertid, att vad motionärerna

uttalat i fråga om nedläggande av kalv vid s. k. licensjakt efter älg,

såsom erinrats av Svenska jägareförbundet, torde bero på en missuppfattning

av de gällande bestämmelserna.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 76 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se memorial nr 32.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.