Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m.
1946-05-03 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1946:34, Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna i lagen örn rätt till jakt m. m.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.
5
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
i lagen örn rätt till jakt m. m.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,,
nr 76, av herr Johanson i Norrköping m. fl. har anhållits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en översyn av
bestämmelserna i lagen om rätt till jakt av den 3 juni 1938 och jaktstadgan
av den 3 juni 1938 samt att Kungl. Majit därvid beaktar de anmärkningar mot
nu gällande bestämmelser, som i motionen blivit framställda, ävensom att
vid utarbetandet av förslaget till nya bestämmelser representanter icke endast
för Svenska jägareförbundet utan även för Jägarnas riksförbund och
för böndernas och lant- och skogsarbetarnas ekonomiska och fackliga organisationer
måtte lämnas tillfälle till medverkan.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkanden hänvisas
till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande över motionen
av domänstyrelsen, som tillika överlämnat yttranden av Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund ävensom en skrift i ämnet av Mo och
Domsjö Aktiebolag, vars innehav av skogsmark blivit berört i motionen.
Domänstyrelsen som i allt väsentligt instämt i vad Svenska jägareförbundet
anfört i ärendet har ansett, att skäl för översyn av gällande jaktlag och jaktstadga
för närvarande ej föreligga och följaktligen avstyrkt bifall till motionen.
I övrigt har domänstyrelsen anfört, att den ansåge angeläget att de jaktoch
viltvårdande organen bereddes möjlighet att ostörda få fortsätta sitt
arbete till viltbeståndets förkovran och jaktens böjande efter de linjer, som
vore angivna i de nu gällande jaktförfattningama.
Även Svenska jägareförbundet har avstyrkt bifall till motionen och anfört
följande:
Motionärerna uttala i början av sin motion, bland annat, att den nu gällande
jaktlagen och jaktstadgan redan vid sin tillkomst rönte hård kritik
av ideellt intresserade jakt- och viltvårdare ävensom att de nu gällande författningarna
ur såväl jaktsynpunkt som viltvårdssynpunkt vore otillfredsställande.
Med anledning härav får förbundet uttala, att tillkomsten av 1938 års
jaktlag och jaktstadga innebar eli betydande framsteg med avseende på
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr
jakt- och viltvård inom riket och att det mot dessa författningar i stort sett
ej synes kunna framföras några mera allvarliga anmärkningar. I varje fall
torde den tid, som förflutit sedan de nu gällande jaktförfattningars tillkomst,
vara alltför kort för ett bestämt omdöme i fråga örn nödvändigheten av mera
ingripande ändringar av desamma. Det ligger i sakens natur att de första
åren efter antagandet av en lag av så genomgripande natur som den nu gällande
jaktlagen till stor del måste upptagas av organisationsarbete. Det erfordras
viss tid innan jaktvårdsinstitutet, som var något helt nytt, tränger in i
den allmänna uppfattningen. Det har dock gått fortare än man kunnat vänta.
För närvarande äro mer än 500 jaktvårdsområden fastställda och åtskilliga
100-tals äro under bildning. Någon på mera ingående erfarenhet grundad uppfattning
örn den nytta jaktvårdsområdesbildningen för med sig kan man dock
svårligen ännu äga, men det förspörjes att delägarna i allmänhet äro tillfredsställda
och att de hysa goda förhoppningar örn framtiden. Beträffande flera
av de först bildade jakt vårdsområdena gör man ock gällande att det redan
förmärkes, att villebrådsstammarna stärkts. Ett bedömande av förevarande
fråga ger vid handen, att de resultat som redan nåtts måste — särskilt med
hänsyn till krigsårens särskilda förhållanden — vara snarare mycket tillfredsställande
än motsatsen.
Motionärerna omnämna den vid 1945 års riksdag väckta motionen II: 181.
vari yrkats, bland annat, att 2 § i lagen örn rätt till jakt skulle utgå och
att jakträtten skulle skiljas från jordäganderätten. I den nu förevarande motionen
framhålles, att detta yrkande i viss mån blivit missförstått i det att
motionärerna ej avsett att en mindre jordägare skulle mista sin jakträtt. Nu
synas emellertid motionärerna åsyfta en begränsning av jakträtten å de
större markerna till förmån för andra.
Under de åtta år de nu gällande jaktförfattningarna ägt tillämpning har
förbundet genom sina länsjaktvårdsföreningar sökt att, i den utsträckning
detta varit möjligt, öka allmänhetens intresse för en förbättrad jaktvård
och en mer human jakt. Förbundet anser att den stora anslutningen av nya
medlemmar till förbundet och det betydande antalet nybildade jaktvårdssammanslutningar
tyda på en ökad förståelse för viltvårdens krav. De jaktvårdsområden,
som bildats jämlikt bestämmelserna i 10 g jaktlagen, synas
giva stöd för den alltmera belastade uppfattningen hos de mindre markägarna,
att rationell jaktvård ej kan bedrivas å marker av mindre omfattning.
Även domänverket och större bolag, allmänningsstyrelser och förvaltningar
av ecklesiastika skogar, m. fl. lia visat intresse för bildandet av jaktvårdsområden
genom anslutning till sådana av betydande arealer, varigenom skapats
jaktvårdsområden, varå tidigare jakträttslösa jägare i stor utsträckning
bereus möjlighet att mot erläggande av ett mindre belopp förvärva rätt till
jakt. Många exempel kunna anföras på jaktvårdsområden, som tillkommit
just i avsikt att bereda möjlighet till jakt för jägare, som tidigare ej haft
tillgång till jaktmarker. Jaktvårdsområdena äro således ett medel i det syfte
motionärerna avse och det synes förbundet som örn utvecklingen leder mot
en upporganisering av jaktmarkerna, vilken torde resultera i såväl förbättrade
viltvårdsförhållanden som ökade jaktmöjligheter för allmänheten.
Motionärerna uttala, alt grundorsakerna till den florerande tjuvjakten
hade sin egentliga förklaring i de höga jaktarrendena.
Förbundet får framhålla, att tjuvjakt huvudsakligen förekommer på sådana
marker, varest det på grund av jaktvård finnes god tillgång på vilt.
Tjuvjägare hålla sig i allmänhet i utkanterna av jaktvårdade områden, däri
vid lämpliga tillfällen ingrepp göras. Även om en sådan person erhåller
jakträtt å visst område, komma samina förhållanden att fortsätta, örn den
angränsande marken hyser bättre villebrådsbestånd än den, varå vederbö
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.
rande äger rätt att bedriva jakt. Att de tidigare låga jaktarrendena på senare
tid stigit, sammanhänger främst med ökad brist på jaktmarker kring snabbväxande
och tättbefolkade samhällen, men även med det sjunkande penningvärdet.
Så länge man betraktar jakten såsom en binäring till jordbruket, fåi
väl denna företeelse icke ses enbart med oblida ögon, då ju en högre avkastning
av jordbruket i allmänhet anses önskvärd.
Frågan örn jaktadministrationens förläggande till länsstyrelserna har tidigare
varit på tal men ej föranlett åtgärd. Förbundet kan ej finna något företräde
vara förenat med en sådan anordning, som i första hand förutsätter
att länsstyrelserna skulle äga tillgång till jaktligt sakkunniga tjänstemän, vilket
för närvarande, med undantag för ett fåtal län, ej torde vara fallet.
Vad motionärerna anfört i fråga örn bestämmelserna i jaktstadgan synes
ej böra föranleda annat uttalande, än att dessa bestämmelser, i den mån de
anses mindre lämpliga, kunna ändras av Kungl. Majit utan beslut av riksdagen.
Motionärernas uttalande örn det anmärkningsvärda i att älgkalv får
skjutas vid licensjakt synes vara beroende av en missuppfattning av nu gällande
bestämmelser, vilka ej medgiva sådan rätt.
Förbundet får slutligen framhålla att en förutsättning för en god utveckling
av jaktvårdsintresset i riket är att de personer och sammanslutningar,
som verka i sådant syfte, givas möjlighet att utan störningar av allt för ofta
återkommande lagändringar skaffa sig en fördjupad erfarenhet beträffande
verkningarna av de nu gällande författningarna, vilka hittills enligt förbundets
mening, visat sig i stort sett ändamålsenliga.
Jägarnas riksförbund har på det livligaste tillstyrkt en sådan utredning
som föreslås i motionen. Som stöd för sin sålunda uttalade uppfattning har
riksförbundet anfört följande:
Riksförbundet har intet att erinra mot motionen örn översyn av jaktstadgan
och lagen om rätt till jakt utan instämmer helt i motionärernas förslag
örn utredning, då det finnes alla skäl antaga att en sådan utredning endast
kan bli till båtnad för ett framgångsrikt jakt- och viltvårdsarbete i vårt land.
Riksförbundet anser nu tiden vara mogen för en allsidig och genomgripande
översyn av jaktlag och jaktstadga, emedan icke alla jakt- och viltvårdsproblemen
löstes eller kunde lösas i 1938 års lag. Nu ha även på dessa
senare år vissa rön och erfarenheter vunnits, sorn kunna vara till nytta och
gagn härvidlag. Ävenså ha tidsläget och det nya och modernare samhället
gjort, att en hel del andra och nya problem inom viltvården och jakten yppat
sig som nu fordra sin lösning. Förbundet anser, att de ideella aspekterna
därvidlag böra noga beaktas och att viltvården bör bli den väsentligaste delen
i hela jaktfrågekomplexet.
Då det inom jakten och viltvården finnes många synpunkter och invecklade
detaljer, vilka icke här i korthet gå att närmare utveckla och klarlägga
och som även äro av lokal karaktär, anser riksförbundet, att en utredning i
enlighet med vad i motionen anförts måtte få sig dessa frågor förelagda.
Likaså anser förbundet, att motionärernas förslag rörande sammansättningen
av en eventuell kommande utredning bör beaktas för att därigenom
största stöd och förståelse må vinnas från de breda folklagren i stad och
på landsbygd.
Emedan viltvården och jakten är ett riksintresse, sorn icke hör underskattas,
är det av allra största vikt att de jaktliga förhållandena regleras på ett
för alla parter samhällsnyttigt och ur vilt- och djurskyddssynpunkt lämpligt
sätt.
8
J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 34.
Mo och Domsjö Aktiebolag har anfört i huvudsak följande:
Mo och Domsjö aktiebolag har från Västernorrlands läns jaktvårdsförening
erhållit begäran om yttrande över — -—• —t (förevarande)----mo
tion.
Enär bolagets markinnehav är förlagt till såväl Västernorrlands som
Västerbottens län och bolaget även nämnts i motionen, lämna vi vårt yttrande
direkt till Svenska jägareförbundet.
Bolagets totala skogsmarksareal — cirka 500 000 hektar — är belägen i Västernorrlands
och Västerbottens län och utgör cirka 6 °/o av sagda läns sam
manlagda
fastmarksareal. Skogsmarken är fördelad på över 1 000 från varandra
helt skilda skiften och spridda inom ett område av vårt land, som är
större än hela Götaland. Ett stort antal av skiftena äro till ytvidd och form
så beskaffade, att jakt med drivande hund å dem icke kan bedrivas utan att
träda angränsande markägares rättigheter för när.
Efter vad det vill synas syfta motionärerna främst att tillgodose industrioch
lantarbetarbefolkning med möjligheter till jakt. Med hänsyn till den ringa
förekomsten av lantarbetare torde motionärernas avsikt i dessa trakter närmast
vara att tillgodose industriarbetarbefolkningens intressen. Den större
norrlandsindustrien är som bekant lokaliserad till kusten och då bolagets
skogsmarksareal till huvudsaklig del är förlagd på avsevärda avstånd från
densamma, kan bolagets skogsmark redan ur denna synpunkt endast till en
mindre del tagas i bruk för med motionen avsett ändamål. De små, ofta
långa och smahl skiften, som bolaget innehar i kustlandet, ligga insprängda
bland mängder av likartade skiften, som i regel tillhöra den bofasta jordbruksbefolkningen.
På allenast ett ställe ligger ett större komplex av bolagets
skogsmark i närheten av befintliga industrier, nämligen vid Hörnefors sulfitfabrik
i Hörnefors socken, Västerbottens län. Här har även bolaget utan avgift
upplåtit jakträtt å vissa områden till anställda arbetare och tjänstemän.
Bolaget anser det vara av mycket stor betydelse att den befolkning, som
har sitt arbete i fabriker och kontor, gives möjlighet till avkoppling från det
dagliga enahanda arbetet genom vistelse i skog och mark. För dem som ha
intresse för jakt och fiske innebär utövandet härav en rekreation, som är
av stort värde. Det är därför ur såväl företagets som det allmännas synpunkt
av intresse att möjligheter givas de anställda att utöva jakt i den mån
detta är möjligt. Man måste emellertid här betänka, att jakt icke enbart
består av ett utskjutande av det vilda utan även består i en viltvård, som
tar sig uttryck i olika åtgärder för ökande av viltstammen. Ett ensidigt upplåtande
av jakt utan hänsynstagande till vad viltstammen på olika områden
tål i beskattning kan icke vara önskvärt. Ej heller kan jakträtt upplåtas
på alla små skiften av ofta kanske endast 50—100 meters bredd och några
100 meters längd utan att angränsande hemmansägares och smärre jordägares
rättigheter trädas för när. Icke heller kan jakt bli den avkoppling och
förströelse, som motionärerna avse. örn jaktmarkerna äro belägna långt
borta från bosättningscentra, vilket i regel är fallet med bolagets skogsmarksinnehav.
För att främja en god jaktvård och lämna de mindre fastighetsägarna
på landsbygden möjlighet till jakt har bolaget sökt befrämja bildar
det av jaktvårdsområden.
Bolagets strävanden i detta hänseende ha slagit väl ut. För närvarande har
bolaget ställt skogsmark till förfogande leir bildandet av 49 jaktvårdsområden.
Bolagets andel i totalarealen utgöres flir närvarande av cirka 102 000 hektar,
motsvarande ungefär 1/3 av denna. Därtill är under bildande 5 jaktvårdsområden,
till vilka bolaget kommer alt bidraga med cirka 8 500 hektar.
Som regel kommer denna mark jaktvårdsområdenas övriga medlemmar till
godo utan inskränkningar, enär bolagets andelar i jakten utnyttjas endast
i ringa omfattning.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.
9
Bolaget utarrenderar därjämte cirka 15 000 hektar till jaktvårdsföreningar
eller jaktklubbar, ofta som ett första led i bildandet av jaktvårdsområden.
Arrendena äro synnerligen låga.
Bolaget försäljer därjämte s. k. jaktkort till ett pris av 5 å 10 kronor per
person och år för jakt på marker, som på grund av läge eller andra omständigheter
icke för närvarande kunna disponeras för jaktvårdsområden.
Som ovan i förbigående nämnts utarrenderar bolaget till den jaktvårdsförening,
som bildats av anställda arbetare och tjänstemän vid Hörnefors
sulfitfabrik, avgiftsfritt ett område om 10 860 hektar, beläget i omedelbar anslutning
till bolagets fabrik i Hörnefors. Likaså disponerar Domsjö Jaktvårdsförening
— ävenledes bildad av arbetare och tjänstemän — de bolagets
skiften, som äro belägna i anslutning till bolagets industrier i trakten av
Örnsköldsvik.
Med stöd av det ovan sagda finner bolaget, att motionärernas avsikt
främjats så långt omständigheterna medgivit, även om naturligen industriarbetarebefolkningen
icke har kunnat tillgodoses på samma sätt som landsbygdens
befolkning. Sannolikt torde det ej heller bli möjligt att genom den
lagändring, som motionärerna åsyfta, kunna nå det mål de uppsatt, närmast
beroende på befintliga bosättningscentras belägenhet i förhållande till skogsmarken
i varje fall i Norrland.
Då av det ovan sagda torde framgå, att man inom ramen för nu gällande
lagstiftning kan giva även icke markägare tillfälle till jakt genom bildande
av jaktklubbar eller genom försäljande av jaktkort till lågt pris, få vi hemställa
att jägareförbundet i sitt yttrande ville uttala, att skäl till ändring
av gällande jaktlagstiftning på grund av i motionen angivna synpunkter
icke synas föreligga.
Såsom erinrats av motionärerna hade föregående års riksdag att fatta Utskottet.
ståndpunkt till en motion med samma hemställan som den nu förevarande.
Jordbruksutskottet till vilket nämnda motion hänvisades anförde i utlåtande
nr 42 bland annat, att motionärernas förslag till revision av gällande jaktlagstiftning,
som till sina huvuddrag ginge ut på att jordägares jakträtt skulle
avskaffas, syntes ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Såvitt utskottet
kunde finna skulle ett borttagande av nämnda rätt icke, såsom motionärerna
syntes anse, medföra en förbättring av viltvården. Fastmera torde — örn
jakträtten bleve fri för envar — delta komma att medföra att, därest icke
synnerligen restriktiva regler för jaktutövningen utfärdades, villebrådsbeståndet
i ett land med sådan struktur som vårt skulle bliva utsatt för en
synnerligen kraftig decimering. Utskottet hemställde följaktligen att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens
beslut.
I motiveringen till yrkandena i den förevarande motionen anföres bland
annat, att i stället för ett slopande av 2 § jaktlagen som stadgar alt jakträtt,
där ej annorledes föreskrives i lagen, tillkommer en var jordägare å honom
tillhörigt område, varom förslag framlades i den vid föregående års riksdag
väckta motionen, borde övervägas, huruvida icke till förmån för den jaktoch
viltvårdsintresserade landsortsbefolkningen, sorn icke ägde tillgång till
egna jaktmarker, samt evenluellt även andra »marklösa» jägare vissa inskränkningar
kunde göras i de större jordägarnas rätt lill jakt på av dem
disponerade områden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
]0
Jordbruksutskottets utlåtande nr 34.
Beträffande den jaktliga administrationen anse motionärerna, att densamma
helt borde åvila statliga organ, i första hand länsstyrelserna. Landet borde,
om ortsbefolkningen det påkallade, indelas i jaktområden, vilka skulle
stå under kontroll av länsstyrelserna och vid desamma anställda jaktvårdskonsulenter.
Även i vad gäller jaktstadgan ha vissa förslag till ändringar framlagts.
Vad först beträffar frågan om på vilket sätt även personer utan jaktmarker
skulle kunna få tillfälle att i större utsträckning komma i åtnjutande
av den avspänning och avkoppling från det dagliga arbetet, som jakten synes
utgöra för därav intresserade, får utskottet uttala, att, ehuru det torde kunna
ifrågasättas om för en dylik rekreation i skog och mark det i och för sig
är nödvändigt att vederbörande även har möjlighet att medföra och göra
bruk av skjutvapen, utskottet dock icke är främmande för de i motionen
anförda synpunkterna. Då emellertid enligt vad som framgår av utredningen
i ärendet vissa möjligheter i nu berörda hänseenden finnas redan inom
ramen för gällande lagstiftning framför allt genom bildande av jaktvårdsområden
och försäljning av jaktkort samt utskottet icke kan ange några riktlinjer,
enligt vilka frågan med tillbörligt hänsynstagande till alla därav intresserade
kan lösas på ett bättre sätt än den för närvarande är, vill utskottet
ifrågasätta, huruvida en utredning i ämnet kommer att kunna ge
några positiva resultat.
Vad härefter angår jaktadministrationen förutsätter ett överförande av de
lokala uppgifterna på detta område på länsstyrelserna, att dessa få tillgång
till jaktligt utbildade tjänstemän. Med hänsyn till de alltmera omfattande
arbetsuppgifter, som under senare år lagts på länsstyrelserna, anser utskottet
det i motionen framlagda förslaget i detta avseende föga lämpligt. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Maj:t numera förordnat en
särskild granskningsman för att övervaka Svenska jägareförbundets verksamhet.
Härigenom synes vara sörjt för att av förbundet handhavda medel
användas på lämpligt sätt.
Vad slutligen beträffar jaktstadgan faller densamma inom Kungl. Maj:ts
egen lagstiftning och kan följaktligen ändras ulan något riksdagens beslut.
Det lämpligaste torde därför vara, att motionärerna göra sina synpunkter i
ämnet gällande hos Kungl. Majit. Framhållas må emellertid, att vad motionärerna
uttalat i fråga om nedläggande av kalv vid s. k. licensjakt efter älg,
såsom erinrats av Svenska jägareförbundet, torde bero på en missuppfattning
av de gällande bestämmelserna.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 76 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1946.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Närvarande: se memorial nr 32.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.