Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
1946-06-04 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1946:19, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till lag rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.
Till konstitutionsutskottets handläggning lia båda kamrarna den 25 april
1946 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 236,
däri Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden den 29 mars 1946, föreslagit riksdagen att
dels antaga nedan intagna förslag till lag rörande ny indelning av riket i
borgerliga kommuner m. m., dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars
avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Majits förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:
inom första kammaren
nr 299 av herr Friggeråker m. fl.,
nr 300 av herr Mannerskantz m. fl.,
nr 326 av herr Näsgård m. fl., och
nr 327 av herrar Ekströmer och Arrhén; ävensom
inom andra kammaren
nr 461 av herr Haeggblom m. fl.,
nr 462 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
nr 498 av herr Hagård m. fl.,
nr 499 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile samt
nr 500 av herr Svensson i Grönvik m. fl.
I de likalydande motionerna I: 299 och II: 462 hemställes, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 236 matte taga hänsyn
till de synpunkter, som i motionen framförts, så att vid den nyindelning av
riket i borgerliga kommuner, som i nämnda proposition föreslås, möjlighet
beredes alt bilda kommuner av nu existerande pastorat, trots att deras invånarantal
understiger 2 000, i de fall, där detta kan anses lämpligt och befolkningen
själv uttalar sig därför.
I de likalydande motionerna 1:300 och 11:461 föreslås, »att riksdagen
måtte besluta uttala dels att minimigränsen för sammanslagna kommuner
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 5 sami. 2 avd. Nr 19. 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
icke skall tillämpas restriktivt och dels att ingen kommun mot sitt bestridande
skall tvingas ingå i kommunenheter, som omfatta större område än
det pastorat kommunen nu tillhör».
I de likalydande motionerna 1:326 och 11:500 hemställes, »att riksdagen
vid ställningstagande till i propositionen nr 236 föreslagna huvudriktlinjerna
för kommunal indelning måtte uttala
att vid indelningsförändringar måtte eftersträvas en kommunal indelning,
som icke motverkar en verklig kommunal självstyrelse med bevarande av
lekmannainslaget i kommunalförvaltningen;
att i överensstämmelse härmed kommunsammanslagningar icke tvångsvis
genomföras, som nödvändiggöra att förvaltningen väsentligen handhaves genom
kommunaltjänstemän;
att ingen befolkningssiffra eller liknande bestämmelse fixeras som minimum
för en kommun, utan indelningens lämplighet bedömes under samfällt
hänsynstagande till alla de faktorer — skattekraft i relation till medelsbehov,
folkmängd, läge, kommunikationer, annan administrativ indelning,
ev. pastoratsindelning o. s. v. — som äro av betydelse för upprätthållande
av en verklig kommunal självförvaltning;
samt att beträffande ifrågasatt ändrad kommunindelning betydande hänsyn
tages jämväl till förefintligheten av en utpräglad folkmening.»
I de likalydande motionerna I: 327 och II: 498 föreslås, »att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 236 måtte såsom sin mening
uttala, dels att minimigränsen för en nybildad kommun bör sättas till 1 500
innevånare, dels att pastoratsindelningen bör läggas till grund för kommunsammanslagningar,
även på så sätt, att två eller flera mindre pastorat må
sammanslås till en kommun, dels ock att undantag från dessa regler må medgivas,
när särskilda skäl därtill äro».
I motionen 11:499 hemställes, att riksdagen vid behandling av proposition
nr 236 måtte beakta de i motionen utvecklade synpunkterna om ökad möjlighet
att göra undantag från de föreslagna reglerna om den undre gränsen
för kommunernas storlek.
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får
utskottet hänvisa till motionerna.
Till utskottet ha vidare inkommit skrivelser från ett antal kommuner m. fl.
Inledning.
Före tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar handhades de kommunala
angelägenheterna i vårt land av socknarna, vilka äro av kyrkligt ursprung.
I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,
blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande
verksamhet starkare. I de bestämmelser härom, som funnos intagna i 1817
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
3
och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid — oaktat de borgerliga
ärendena blevo övervägande — samtliga angelägenheters behandling alltjämt
förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis kyrkliga organisation.
Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyrkliga och den borgerliga
stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862
års kommunalförfattningar. Genom denna skedde en fullständig utskiltning
mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena. Härvid avsågs emellertid
icke att för någon av dessa båda intressegrupper skapa någon ny indelningsenhet,
ehuru frågan om en ändring härutinnan under förarbetena varit under
övervägande. Den gamla indelningen i socknar (och städer) bibehölls alltså.
Anmärkningsvärt är sålunda, att den nya kommunala lagstiftningen icke
gjorde den borgerliga kommunen till en i förhållande till den förutvarande,
äldre indelningen självständig områdesenhet; kommunen blev vilande på
och beroende av annan indelning. I 1 § i kommunalförordningen för landet
fastslogs också uttryckligen som grundregel, att »varje socken på landet utgör
för sig en särskild kommun». Från att kommunen alltså varit en av den
kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes detta samband genom
1919 års lag örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning skall även härefter
den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen i allmänhet inbördes
överensstämma; skiljaktigheter dem emellan böra även i fortsättningen endast
undantagsvis förekomma. Principen örn att varje socken skall utgöra
en kommun har därför också kunnat komma till förnyat uttryck i 1 § i 1930
års lag örn kommunalstyrelse på landet.
I anledning av motioner väckta vid 1939 års riksdag hemställde denna
(skrivelse nr 387) hos Kungl. Majit om utredning av frågan om ändrad lagstiftning,
syftande till en rationell kommunindelning.
I konstitutionsutskottets till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande,
nr 18, yttrade utskottet:
Ett betydande antal kommuner i vårt land har ett mycket ringa invånarantal
— vilket på många håll visar en tendens att ytterligare minskas genom
utflyttning från landsbygden. I trots av dessa kommuners litenhet har inom
dem mångenstädes utförts ett kommunalt arbete, som förtjänar det .största
erkännande och medfört värdefulla resultat. Det bör vidare framhållas att
tillvaron av mycket små kommuner icke, såsom ofta antages, utgör den enda
eller ens den huvudsakliga anledningen till den under nuvarande förvaltningsordning
rådande stora ojämnheten i skattebelastningen olika kommuner
emellan. Men då de verkliga små kommunala enheterna av naturliga skäl
i regel måste äga en ringare ekonomisk bärkraft, äro de mycket känsliga
för även i och för sig obetydliga utgifter. Allt eftersom de kommunala
uppgifterna vuxit i omfattning och fått en allt större ekonomisk räckvidd icke
minst på grund av ålägganden från statens sida på socialverksamhetens m.
fl. områden, har det blivit alli svårare för de ifrågavarande kommunerna att
på ett tillfredsställande sätt tillgodose dem, Det har därför också ofta visat
sig svårt all erhålla lämpliga personer att handhava de kommunala förvaltningsuppgifterna.
I alltför små kommunala enheter möta sålunda, i varje fall
numera, synnerliga svårigheter för en rationellt bedriven kommunalverksamhet.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
Vissa försök hava gjorts att genom lagstiftningsåtgärder undanröja de eljest
ogynnsamma verkningarna av förefintligheten av en mångfald små kommuner.
Sålunda kunna två eller flera kommuner för handhavande av en kommunal
förvaltningsuppgift sammansluta sig till ett kommunalförbund eller
förenas till ett fattigvårdssamhälle eller skoldistrikt. Men dels kan kommunalförhundsinstitutionen
icke tänkas erhålla en så vidsträckt tillämpning, att
olägenheterna med den nuvarande splittringen i en mångfald små kommunala
enheter därigenom undanröjas, dels har dess användning i tillämpningen
ingalunda visat enbart goda resultat. Förfaringssättet att bilda specialkommuner
för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter kan också,
örn det tillgripes i mera vidsträckt omfattning, äventyra planmässigheten i
den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd
såsom bärare av den kommunala självstyrelsen. Genom 1919 års indelningslag
hava visserligen skapats ökade möjligheter att sammanslå smärre kommuner,
något som också skett i vissa fall. Men mot vederbörande kommuners
bestridande är en sådan sammanslagning endast möjlig i en mycket begränsad
utsträckning. Däremot banar lagstiftningen i sin nuvarande utformning
i viss mån vägen för en ytterligare utveckling i riktning mot en förminskning
av kommunernas omfång. Sålunda förekommer det, att de skattekraftiga
delarna av landskommuner inkorporeras med städer och köpingar samt att
socknar uppdelas på nya kommunalbildningar genom att municipalsamhällen
hrytas ut till särskilda köpingskommuner.
Utskottet framhöll vidare, att indelningsfrågan visserligen till en del vore
föremål för övervägande av vissa kommittéer, men att en allsidig utredning
likväl vore av behovet påkallad. Utskottet yttrade beträffande en dylik utredning
:
Vid utredningen i ämnet bör beaktas, att befolkningssiffrorna givetvis icke
ensamt kunna läggas till grund för åstadkommandet av en mera rationell
kommunal indelning. Det är också av vikt, att kommunernas gränser uppdragas
med beaktande av bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationerna
och dylikt. Det bör vidare tillses, att kommunerna genom en
sammanslagning icke komma upp till en sådan storleksordning, att den personliga
kontakten mellan kommunmedlemmarna eller det lekmannamässiga
inflytandet på kommunalförvaltningens praktiska handhavande äventyras.
I den mån så kan ske utan åsidosättande av andra mera vägande intressen,
bör härvid också hänsyn tagas till de faktorer, delvis av traditionsbunden
karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas
sida mot sammanslagning med andra kommuner. Det har i nu avgivna yttranden
och även tidigare ifrågasatts, huruvida icke i större eller mindre utsträckning
pastoratsindelningen, vilken efter tillkomsten av 1932 års ecklesiastika
bostadslagstiftning fått ökad betydelse, skulle kunna läggas till grund
för en mera rationell kommunal indelning. I frågans nuvarande läge är utskottet
icke berett att göra något uttalande örn lämpligheten härav.
Frågan örn en av förhållandena påkallad mera ändamålsenlig gränsdragning
än den nuvarande mellan vissa kommuner synes vidare böra beaktas
vid en blivande utredning.
o För att icke ett sammanförande av mindre kommunala enheter till större
sådana skall äventyra syftemålet med 1930 års lag om skolstyrelse i vissa
kommuner — enligt vilken skolärendena kunna bliva borgerligt kommunala
angelägenheter endast i kommuner, som sammanfalla med skoldistrikt —
bör vid utredningen även beaktas frågan om en efter de nya kommunala
enheterna anpassad skoldistriktsindelning.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
5
I motioner viel 1941 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte dels
att förhindra en stympning av landsbygdens kommunala enheter, dels att
möjliggöra regleringar inom tättbebyggda områden av landskommunerna
utan kommunala nybildningar. Konstitutionsutskottet erinrade i sitt i anledning
härav avgivna utlåtande (nr 16) örn att nyss nämnda av riksdagen begärda
utredning, som jämväl omfattade de i motionerna berörda spörsmålen,
då ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Utskottet förväntade
emellertid, att nämnda utredning dock skulle komma att påbörjas inom en
snar framtid. Med hänsyn härtill och till att de i motionerna berörda spörsmålen
icke syntes böra prövas fristående utan i ett större sammanhang, avstyrkte
utskottet bifall till motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.
Med anledning av vid 1942 års riksdag väckta motioner hemställde denna
i skrivelse (nr 121) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit med det snaraste måtte
föranstalta örn företagandet av ovan angivna av 1939 ars liksdag begärda
utredning.
Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade chefen
för socialdepartementet sju sakkunniga för att utreda frågan örn åstadkommande
av en mera rationell kommunal indelning och framlägga därav
föranledda förslag.
De sakkunniga, som antogo namnet kommunindelningskommittén, nedan
kallad kommittén, överlämnade dels i juni 1944 en översikt över den lantkommunala
författningsregleringens historia med särskilt avseende å landsbygdens
primärkommuner (SOU 1944: 37) och dels den 26 september 1945
betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner (SOU 1945:38). I anslutning till huvudförslaget
framlade kommittén i detta betänkande jämväl särskilda förslag rörande
landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen samt angående
kommunala samarbetsnämnder. I en särskild volym fogades som bilagor
till betänkandet redogörelser för vissa undersökningar rörande större
och mindre kommuners lämplighet såsom förvaltningsenheter för särskilda
grenar av kommunalförvaltningen (SOU 1945:39).
Över kommitténs förslag lia efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, samtliga
länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från landstingens förvaltningsutskott,
de mindre städerna, flertalet köpingar och municipalsamhälle!!
samt en femtedel av landskommunerna, varav hälften mindre kommuner,
en fjärdedel medelstora och en fjärdedel större kommuner), byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,
lan Indi lerisityrelsen, socialvårdskommittén, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet saint .svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
Behovet av en ny kommunindelning.
I sitt betänkande uttalade kommittén efter att lia redogjort för de
skäl, vilka tala för och mot en reform av kommunindelningen:
Stora kommuner innebära åtskilliga fördelar framför de mindre kommunerna.
De större ekonomiska resurserna ge bättre möjligheter att planmässigt
tillgodose allmänna behov och intressen. Tillfälliga större utgifter kunna
lättare balanseras. Det större förvaltningsområdet innebär en betydelsefull
skatteutjämning. Det ger möjligheter till en mera rationell organisation av
förvaltningen i allmänhet. Tillgången på lämpliga förtroendemän och erforderlig
sakkunskap för de kommunala förvaltningsorganen är större.
Förvaltningsorganen erhålla inom det större verksamhetsområdet en ökad
erfarenhet och rutin, vilket icke minst inom socialvården är av allra största
betydelse för verksamhetens utövning.
Småkommunema äro icke endast ur allmänna lämplighetssynpunkter underlägsna
medelstora och större kommuner såsom förvaltningsenheter. De
äro i åtskilliga avseenden direkt olämpliga att handhava de kommunala uppgifterna.
Verkställda undersökningar rörande ett antal viktigare förvaltningsuppgifter
bekräfta, att de kommunala uppgifterna i regel för en rationell
organisation kräva förvaltningsenheter av en viss minimistorlek. Vissa verksamhetsgrenar
kunna överhuvud taget icke självständigt organiseras inom de
minsta kommunerna. Vissa inrättningar och anordningar kunna icke effektivt
utnyttjas inom en mindre enhet och vålla därför förhållandevis högre
kostnader i de mindre kommunerna. Vissa verksamhetsgrenar ge icke tillräckligt
med arbetsuppgifter för att kunna motivera en självständig förvaltning
inom småkommunema. Förvaltningsorganen erhålla i sådana fall alltför
ringa erfarenhet i arbetet, för att uppgifterna skola kunna fullgöras på ett
tillfredsställande sätt, och intresset för verksamheten slappnar. De små ekonomiska
förhållandena verka hämmande på det lokala initiativet och föranleda
ofta en rent negativ inställning till den kommunala verksamheten. Man
strävar på manga håll i första hand att hålla kommunens kostnader så låga
som möjligt. En tidsenlig utveckling förhindras därigenom, och den kommunala
verksamhetens standard blir till följd därav i regel lägre inom de
mindre kommunerna än i de större.
Även om många relativt små kommuner tack vare gynnsamma ekonomiska
och personella förhållanden kunna uppvisa en i åtskilliga avseenden god
kommunalförvaltning, anser kommittén likväl uppenbart, att småkommuneina
i stort sett äro behäftade med sa betydande olägenheter i jämförelse
med de större kommunerna, icke minst med hänsyn till de framtida utvecklingsmöjligheterna,
att effektiva åtgärder för olägenheternas undanröjande
snarast böra vidtagas.
Beträffande de förefintliga möjligheterna att minska olägenheterna av små
kommuner framhöll kommittén, att inrättandet av specialkommuner endast
i begränsad utsträckning kunnat ske på grund av kommunernas motstånd
häremot samt att överflyttandet av vissa primärkommunala uppgifter å
landstingen eller staten försvagat primärkommunernas självstyrelse. Föreställningen
örn sockentraditionens upplösning såsom skäl emot reformens
genomförande fann kommittén ej bärande, i synnerhet som församlingsstyrelsen
bomme att kvarstå oförändrad.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
7
Föredraganden, som i sitt principuttalande ansluter sig till kommitténs
uppfattning, betonar särskilt vikten av att vidmakthålla den kommunala
självstyrelsen och framhåller därvid:
Att åtskilliga av de mindre kommunerna ställt sig avvisande mot förslaget
torde ha flera anledningar. I synnerhet för dessa torde ofta en nyindelning,
innebärande en sammanslagning av hittills i kommunalt avseende s jälvständiga
enheter, lia framstått som särskilt omvälvande. Åtskilliga förhållanden,
som ha traditionens helgd, skulle bli rubbade. Även om den nuvarande
kommunindelningen är föga mer än 80 år gammal, knöt den dock an till
en samfundsbildning, nämligen socknen, vilken är urgammal. Känslan av att
en tradition skulle brytas genom nyindelningen torde ofta ha influerat pa
ställningstagandet till reformen. Även andra psykologiska moment såsom
hänsyn till personliga relationer, som kanske knutits fastare i de små kommunerna
än i de större och som man nu fruktar skola brytas, torde ha spelat
in vid bedömandet av reformförslaget. Det är naturligt, att kommunala
förtroendemän, som äro vana vid de relativt enkla former, som pragla de
kommunala livet i de minsta kommunerna, ofta betrakta de större kommunernas
förhållanden som komplicerade och av denna anledning kunna vara
benägna att ställa sig tveksamma inför de nya problem, som en kommunsammanslagning
väntas medföra. Att så är förhållandet Damgar av de i
yttrandena ofta uttalade farhågorna för att en sammanslagning skulle medföra
ökade förvaltningskostnader och beroende av kommunala tjänstemän, i viss
mån torde farhågan för att avstånden i de nya kommunerna skola medföra
olägenheter vara grundad på liknande tänkesätt. Det i vissa länsstyrelsers
yttranden omvittnade förhållandet, att efter hand som kommumndelnm0sreformens
innebörd blivit mera känd, motståndet mot den tran kommunernas
sida minskat, tyder på ali detta motstånd ofta varit grundal pa kansloskäl,
som fått vika, sedan ökade insikter vunnits örn reformens allmänna
betydelse och dess tänkbara konsekvenser för ortens liv.
Utskottet. Svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande
sätt självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter och det därigenom
uppkomna beroendet av staten och landstinget, den ökade känsligheten
i skatteavseende samt den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla
kvalificerad arbetskraft på de kommunala förtroendeposterna utgöra
några av de väsentligaste skälen för den ar 11/39 väckta tanken pa en ny
kommunindelning. Härtill kommer att de försök som gjorts att undanröja
sagda olägenheter, genom bl. a. bildandet av specialkommuner för skolväsen,
fattigvård o. dyl., icke vunnit den anslutning som förväntats, och, där
ett dylikt förfarande tillämpats, liksom beroendet av högre förvaltningsmyndigheter
varit ägnat att försvaga den kommunala självstyrelse!!. Den utredning
sorn av kommittén förebragts bestyrker att ett patagligt reformbehov
förefinnes.
Gentemot de betänkligheter, som anförts mot en förstoring av kommunerna,
såsom risken leir sockentraditionens upplösning, tjänstemannavälde
eller en försämrad ekonomisk ställning, lia av såväl kommittén som löredraganden
enligt utskottets uppfattning avgörande skäl anförts. Dessa spörsmål
komma delvis all nedan närmare upptagas lill behandling. Utskottet vill
i detta sammanhang endast understryka, all, även örn i vissa fall en mindel
-
8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
ning kan innebära ett ingrepp i gamla och traditionsrika kommunenheter, utgör
dock reformens huvudsyfte bevarandet av självstyrelsen i former, sorn
kunna tillgodose det nutida samhällets krav. Denna synpunkt har, såsom av
flertalet remissyttranden framgår, vunnit förståelse inom kommunerna.
Utskottet vill sålunda uttrycka den uppfattningen, att behovet av en ny
kommunindelning till fullo adagalagts och att därför en reform på området
snarast bör genomföras.
Kommunernas storlek oell gränser.
Det viktigaste och mest svarlösta problemet vid genomförandet av ny
kommunal indelning utgör frågan om kommunernas storlek och gränser.
Kommittén yttrade härom, att frågan örn de nya kommunernas storlek
främst borde bedömas med beaktande av angelägenheten att skapa lämpliga
förvaltningsenheter för den kommunala verksamheten. Förvaltningsenheterna
skulle emellertid också vara självstyrelseenheter. En ekonomiskt alltför
svag kommun vore icke lämplig såsom självstyrelseenhet, även örn den i betraktande
av folkmängden och arbetsuppgifternas omfattning m. m. kunde
erbjuda underlag för en rationell förvaltningsorganisation. Vid kommunindelningens
bestämmande borde hänsyn dessutom tagas till den framtida utvecklingen.
Reformen borde utformas så, att den icke inom avsevärd tid behövde
upprepas.
För en rationell förvaltningsorganisation fordrades enligt kommitténs mening
en folkmängd av viss storleksordning. Kommittén har företagit vissa
undersökningar för utrönande av det med hänsyn till vissa viktiga kommunala
uppgifter lämpliga invånarantalet. Sålunda fordrades med hänsyn till
skolväsendets förhållanden, att minimifolkmängden icke sattes lägre än
2 000—2 500 invånare. För att möjliggöra en rationell uppdelning av undervisningen
i 7 och 8 klasserna på teoretiska och praktiska linjer borde man
dock räkna med en folkmängd av 3 000—3 500 personer i skoldistriktet. Vad
fattigvård, barnavård och nykterhetsvård beträffar bär kommittén funnit,
att en kommunstorlek pa 2 000—2 500 invånare skulle giva förutsättningar
för en tidsenlig utveckling. För pensionsnämndemas uppgifter angiver kommittén
minimifolkmängden till 2 000—3 000 personer; för hälsovården och
byggnadsväsendet angives motsvarande befolkningstal till 2 000 invånare.
De sålunda angivna talen vore att anse såsom minima. Kommittén har i olika
sammanhang rekommenderat väsentligt större kommuner, där förutsättningar
härför vore förhanden.
Efter att hava vägt de krav, som kommittén funnit de olika förvaltningsuppgifterna
ställa, mot de nackdelar ur andra isynpunkter, som ett tillmötesgående
av kraven skulle medföra, förordade kommittén att vid sammanslagning
av mindre kommuner en kommunstorlek av 2 000—3 500 personer
eftersträvades. Den fann dessa storleksgränser böra avse områden nied normalt
tillväxande eller i stort sett oförändrad folkmängd. Beträffande områden
med tendens till fallande folkmängd förordade kommittén, att de an
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
9
givna folkmängdstalen ökade nied det tal, som motsvarade den sannolika
folkminskningen under de närmaste trettio åren. Örn folkmängden visade en
stigande tendens, som överskrede medeltalet för svensk landsbygd, borde enligt
kommittén motsvarande avvikelser nedåt kunna ske. Även i övrigt borde
vissa avvikelser kunna tillåtas. Någon anledning att förhindra bildandet av
kommuner med större folkmängd än den angivna anisåge kommittén icke
föreligga, varvid dock den lokala opinionens önskemal måste tillmätas stor
betydelse. Beträffande avvikelserna nedåt anfördes, att den angivna minimifolkmängden
borde få underskridas endast i sådana undantagsfall, då ytterligare
sammanslagning med hänsyn till kommunernas ur kommunikationssynpunkt
isolerade läge i förhållande till angränsande kommuner måste
anses olämplig. Det angivna minimum finge icke fattas såsom en riktpunkt
vid nyindelningen. Dess innebörd borde i första hand uppfattas så, att en
redan befintlig kommun med 2 000 invånare och nöjaktig skattekraft finge
lämnas utanför nyindelningen, örn icke mindre grannkommuner måste tillläggas
densamma för att man skulle kunna få till stånd en rationell indelning
av angränsande område. Samma synpunkt borde gälla för pastorat med
2 000 invånare. Ytterligare sammanslagning utöver pastoratet borde ej ske
mot befolkningens bestridande, därest detta icke vöre erforderligt med hänsyn
till angränsande kommuner. I andra fall syntes anledning att stanna vid
minimum mera sällan föreligga.
Beträffande skatteunderlaget framhöll kommittén, att man endast i undantagsfall
borde bilda kommuner med ett lägre antal skattekronor än sammanlagt
8 000—10 000. Vid sammanslagning av kommuner med i medeltal
5 skattekronor per invånare behövdes alltså en sammanlagd folkmängd av
2 000 personer för att uppnå sådant skatteunderlag. Då antalet skattekronor
per invånare i rikets landskommuner under åren 1935—1940 uppgått till i
medeltal 4,38, syntes ett skatteunderlag av 8 000—10 000 kronor i regel uppnås
vid den av kommittén rekommenderade normalfolkmängden.
Vid områdesregleringen borde enligt kommitténs mening även vissa andra
synpunkter uppmärksammas. Kommittén erinrade härutinnan om den naturliga
med grannskapet sammanhängande samhörigheten, om betydelsen av
att anknyta till bestående indelningsenheter och gränser samt om den hänsyn,
som borde tagas till städernas och köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter.
I vissa av remissyttrandena lia jämkningar eller uppmjukningar
föreslagits beträffande de av kommittén angivna grunderna för bestämmandet
av kommunernas storlek och gränser. Så har i en del yttranden förordats,
att normalstorleken i fråga örn invånarantal skulle sättas väsentligt högre än
enligt betänkandet. Även minimigränsen har av en del myndigheter ansetts
väl låg. Förslag lia även framlagts att minimisiffran skulle sänkas. Ävenså
har understrukits, att vid kommunindelningen hänsyn borde tågås till omständigheterna
i varje särskilt fall.
Efter att lia framhållit, att en schablonmässig lösning av frågan örn kommunernas
storlek vöre utesluten, yttrar föredraganden fortsättningsvis:
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
Det bör visserligen fasthållas, att den föreslagna reformens huvudsyfte är
att åstadkomma lämpliga förvaltnings- och självstyrelseenheter och att kommunerna
på grund därav måste fylla vissa fordringar i fråga om folkmängd
och skatteunderlag. Hänsyn måste emellertid tagas även till ett flertal andra
faktorer, t. ex. geografiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas
inriktning, vissa traditioner o. s. v. Det kan därför icke komma i
fråga, att kommunindelningen skulle bindas vid vissa fixerade tal för folkmängd
och skatteunderlag. Vad som kan och bör ske är, att en viss normal
storlek för kommunerna fastställes, vilken bör eftersträvas, och att ett visst
minimum för storleken angives, vilket icke utom i särskilda undantagsfall
bör få underskridas.
Beträffande kommunernas normalstorlek anför föredraganden:
Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att inom områden, där de lokala
förutsättningarna för större kommuner äro mindre gynnsamma, särskilt inom
rena jordbruksområden, en kommunstorlek å omkring 3 000 invånare bör
eftersträvas, därvid man dock — med hänsyn bland annat till angelägenheten
att möjliggöra en tidsenlig utveckling av skolväsendet — hellre bör stanna
för ett alternativ med något högre folkmängdstal än ett med lägre. Där de
lokala förutsättningarna för större kommunbildningar äro mera gynnsamma,
särskilt inom områden med tätorter eller industrialiserad befolkning,
bör det i överensstämmelse med kommitténs flerstädes uttalade rekommendationer
övervägas att skapa kommuner med högre folkmängd. Den lokala
opinionens önskemål synes dock i sådana fall böra tillmätas stor betydelse.
Med avseende å den av kommittén föreslagna nedre gränsen för kommunernas
storlek uttalar föredraganden:
Vad minimistorleken angår bär i vissa remissyttranden uttalats, att en
minimigräns av 2 000 invånare finge anses väl låg. Jag vill i anledning härav
erinra, att — såsom av den förut lämnade redogörelsen för kommitténs förslag
framgår — detta minimum enligt kommitténs mening icke vore att anse
såsom riktpunkt vid avvägningen av de olika kommunernas storlek utan närmast
vore avsett för vissa i redogörelsen omnämnda specialfall. Med den av
mig intagna ståndpunkten i fråga örn kommunernas normalstorlek är det
tydligt, att en minimigräns icke kan få annan principiell betydelse än den
av kommittén angivna. Var minimigränsen bör dragas, kan givetvis i allt
fall bliva föremål för diskussion. För egen del anser jag, att man icke bör
fastställa högre gräns än kommittén föreslagit. Vid en nyindelning måste
nämligen, såsom jag förut påpekat, hänsyn tagas till ett flertal olika faktorer,
såsom geografiska betingelser m. m. Beaktandet av sådana faktorer
skulle, om minimigränsen höjdes, med säkerhet nödvändiggöra ett stort antal
undantag från minimiregeln. En dylik tillämpning vore i olika hänseenden
icke lycklig. A andra sidan synes en lägre minimisiffra icke tillrådlig. Härvid
göra sig särskilt de förvaltningstekniska synpunkterna gällande. Den fortgående
befolkningsminskningen på landsbygden är ett ytterligare skäl att icke
fastställa en för låg minimisiffra. Bestämmes gränsen till 2 000 invånare, bör
den kunna så gott som undantagslöst upprätthållas. I likhet med kommittén
anser jag, att med denna gränsdragning ett underskridande i regel bör medgivas
endast beträffande ökommuner samt kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter.
I de fall, då lokala önskemål om sammanslagning i väsentligt större enheter
än normalramen angiver framföras, torde ur allmän synpunkt i regel
icke finnas anledning att tillbakavisa dessa önskemål.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
11
Till de av kommittén framförda synpunkterna i fråga om det skatteunderlag,
som bör eftersträvas vid nyindelningen, ansluter sig föredraganden, som
härom yttrar:
De av kommittén angivna skattekrontalen, 8 000—10 000 skattekronor,
böra anses såsom minimum för normalfallen och icke betraktas såsom en
riktpunkt. I regel torde också ett väsentligt starkare skatteunderlag kunna
uppnås vid tillämpningen av förut angivna riktlinjer för de nya kommunernas
storlek.
Föredraganden yttrar vidare:
I likhet med kommittén finner jag det vara av stor vikt, att den naturliga
samhörigheten mellan kommunerna vinner beaktande vid sammanslagningen.
Det bör sålunda vara angeläget bland annat att tillse, att den nya kommunen
såvitt möjligt utgör en samlad enhet av icke alltför oregelbunden form
med tillfredsställande kommunikationsmöjligheter mellan kommunens olika
ddär
Jag är ense med kommittén om att man vid nyindelningen bör taga den
hänsyn till pastoratsindelningen, som är möjlig utan eftergivande av väsentliga
med kommunindelningsreformen avsedda syften. Det får därför anses
uteslutet, att man enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund.
Utskottet. I likhet med föredraganden anser utskottet det icke vara möjligt
att finna en för alla fall och ur alla synpunkter tillfredsställande norm för
kommunernas storlek. En schablonmässig lösning av storleksfrågan vid nyindeiningen
bör därför icke förekomma. Det sagda hindrar emellertid icke
att vissa normerande riktlinjer böra fastslas, vilka vid en nyindelning säkerställa
att likartade principer komma i tillämpning inom hela riket och garantera
att reformens huvudsyfte uppnås, nämligen att kommunerna erhålla
en sådan storlek att de göras lämpade som fristående förvaltnings- och
självstyrelseenheter med hänsyn till samtliga en kommun åvilande arbetsuppgifter.
Mot de riktlinjer, som av föredraganden i anslutning till kommittén uppdragits
för normalstorleken å kommunerna, har utskottet intet att erinra.
Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och kravet på ett skatteunderlag
å 8—10 000 skattekronor finner utskottet med iakttagande av vad
här nedan anföres godtagbara. Utskottet har salunda icke kunnat tillstyrka
de i motionerna I: 326 och II: 500 samt II: 499 framlagda förslagen, att ingen
befolkningssiffra eller liknande bestämmelse fixeras som minimum för en
kommun. Detsamma gäller i motionerna T: 327 och II: 498 framställt yrkande,
att minimigränsen bör sättas till 1 500 innevånare.
Ehuru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixerad minimigräns
vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner,
betona, att denna gräns icke kan bliva undantagslös. Icke blott ökommuner
(‘Iler kommuner med jämförliga koinmunikationssvårigheter kunna bilda undanlag
från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter
skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den
uppställda regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre mnevånareanlal
än 2 000 kan anses siga förutsättning att på ett tillfredsställande
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och
självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke
blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer
såsom geografiska betingelser, bebyggelser och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt
centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m.
I de fall då fråga uppkommer örn sammanläggning av stad eller köping med
landskommun bör vid ställningstagande till ifrågasatt indelningsändring särskild
hänsyn tagas till de speciella omständigheter, som därvid kunna tala
för bibehållandet av gällande indelning.
I fråga om pastoratsindelningens betydelse vid indelningsreformens genomförande
har i motionerna 1:300 och 11:461 samt 1:299 och 11:462 hemställts,
att ingen kommun mot sitt bestridande skall kunna hängas ingå i
kommunenheter som omfatta större område än det pastorat kommunen tillhör.
I motionerna I: 327 och II: 498 har vidare föreslagits, att pastoratsindelningen
lägges till grund för kommunsammanslagningar, dock på så sätt, alt
två eller flera mindre pastorat må sammanslås till en kommun. Utskottet
vill i anledning härav framhålla, att pastoraten äro mycket växlande till
sin storlek och att de olika kommunerna inom pastoraten understundom äro
så belägna i förhållande till varandra, att de icke äro lämpade att bilda en
borgerlig förvaltningsenhet. I de fall då gamla indelningsgränser, sålunda
även pastoratsgränserna, kunna följas, har emellertid såväl kommittén som
föredraganden framhållit det önskvärda uti att så sker. Utskottet ger sin
anslutning till dessa uttalanden.
Att såsom flertalet motionärer framhållit, nödig hänsyn skall tagas till förefintligheten
av en utpräglad folkmening har klargjorts genom uttalanden av
kommittén och föredraganden. Utskottet anser det självklart, att hänsyn
tages till en bestämd folkmening inom berörda kommuner så långt detta är
förenligt med reformens huvudsyfte och i ole enskilda fallen en lämplig indelning
kan åstadkommas. Införandet av vetorätt för kommunerna gentemot
indelningsförslag är däremot enligt utskottets mening icke förenligt med förslagets
karaktär av allmän reglering.
I motionerna 1:326 och 11:500 hemsfälles, att vid indelningsförändringar
måtte eftersträvas en kommunal indelning, som icke motverkar en verklig
kommunal självstyrelse med bevarande av lekmannainslaget i kommunalförvaltningen,
samt att i överensstämmelse härmed kommunsammanslagningar
icke tvångsvis genomföras, som nödvändiggöra att förvaltningen väsentligen
handhaves genom kommunaltjänstemän. Utskottet vill i anledning härav
understryka vad kommittén och föredraganden uttalat i denna sak. Vid
de fall av sammanläggning, varå motionärerna syfta, bliva i regel de nybildade
kommunerna icke av sådan storlek, att förvaltningen under alla förhållanden
kraver anställandet av kommunala tjänstemän. Det må erinras örn
att betydligt större kommuner än som här äro i fråga icke anlita tjänstemän
utan i stället lämna ersättning till en eiler flera kommunala förtroendemän,
som handhava vissa förvaltningsuppgifter, medan andra mindre kommuner
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
anlita heltidsanställda tjänstemän. Även efter genomförandet av nyindelningen
lärer det kommunala förvaltningsarbetet komma att organiseras olika
också inom kommuner av samma storleksordning. Utskottets ovan gjorda uttalanden
rörande de hänsyn, som böra tagas vid sammanförandet av kommuner,
sammanfalla i övrigt till stor del med vad motionärerna aniört.
Förfarandet vid sammanläggning av kommuner.
Till grund för förfarandet vid den nya kommunindelningen har kommittén
framlagt förslag till lag örn översyn av rikets kommunala indelning
m. m. Kommittén yttrade härom, att även örn lagen den 18 juni 1919 örn ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning formellt
gåve Kungl. Maj :t befogenhet att genomföra en allmän revision av den kommunala
indelningen, en så genomgripande förändring icke borde vidtagas
utan riksdagens godkännande, då 1919 års lag loide syfta uteslutande på
lokalt begränsade indelningsändringar. Då reformen vore av engångskaraktär,
måste det ur flera synpunkter anses olämpligt att inrymma bestämmelserna
i den gällande indelningslagen.
Rörande tillvägagångssättet vid reformens genomförande föreslog kommittén,
att Kungl. Majit uppdrog åt länsstyrelserna att efter erforderliga undersökningar
och utredningar upprätta preliminära förslag till nyindelning
inom respektive län i enlighet med de av riksdagen godkända närmare riktlinjerna,
att inhämta kommunernas yttranden över förslagen samt att inom
viss utsatt tid översända de i anledning av yttrandena eventuellt öveiarbetade
förslagen till kammarkollegiet. Kammarkollegiet borde efter den ytterligare
utredning, som eventuellt kunde visa sig erforderlig, överlämna förslagen
med eget utlåtande till Kungl. Majit, som skulle ha att besluta i de
särskilda indelningsärendena.
Kommittén ansåg, att nyindelningen borde genomföras i ett sammanhang
i hela riket, så att indelningsändringarna kunde såvitt möjligt träda i kraft
samtidigt i samtliga kommuner. Kungl. Majit ansågs böra meddela erforderliga
närmare föreskrifter rörande förfarandet och därvid även bestämma
den tid, inom vilken indelningsreformen skulle vara genomförd. Kommittén
betonade, att tiden för förslagens upprättande icke borde tillmätas for
knapp.
Beträffande förfarandet i övrigt framhöll kommittén angelägenheten av
att indelningsändringen genomfördes så snart ske kunde. För att utredningsarbetet
skulle kunna bedrivas utan onödig tidsutdräkt oell i stort sett oberoende
av det löpande länsstyrelsearbetet finge länsstyrelserna beredas nödig
förstärkning av arbetskraften. Även kammarkollegiets personalstat borde tillfälligt
förstärkas. Kommittén förutsatte jämväl, att tillfällig personaltörstärkuing
kunde bli erforderlig även inom socialdepartementet för indelningsärcndenas
snabba behandling i departementet.
För att handläggningen inom de olika länsstyrelserna skulle kunna ske
efter i möjligaste mån enhetliga linjer syntes det kommittén, all länsstyrelser
-
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
nas vederbörande befattningshavare genom socialdepartementets försorg
borde pa lämpligt sätt, t. ex. vid en centralt anordnad konferens, beredas tillfälle
till närmare orientering i fråga örn hithörande arbetsuppgifter och arbetsmetoder.
För utredningsdetaljer, som krävde speciell sakkunskap, borde
länsstyrelserna på begäran erhålla biträde av kammarkollegiet, som för sådant
ändamål borde kunna förordna särskilda utredningsmän att tillhandagå
länsstyrelserna.
Kommittén uttalade vidare, att utredningsarbetet i länsstyrelserna såvitt
möjligt borde bedrivas under personlig kontakt med de kommunala förtroendemännen
inom de olika orterna. Särskilda sammanträden inför länsstyrelserna
med representanter för kommunerna och de särskilda kommunala
organen borde dessutom hållas i de olika orterna, innan länsstyrelserna uppgjorde
det förslag till nyindelning, varöver kommunernas lieslutande organ
borde höras genom handlingarnas remittering.
Ur förtroendesynpunkt ansåg kommittén det vara synnerligen värdefullt,
att representanter för de kommunala intressena erhölle tillfälle att deltaga
i ärendenas behandling i kammarkollegiet, och föreslog, att två av Kungl.
Majit utsedda personer med praktisk erfarenhet från kommunalt arbete
skulle ingå i den avdelning av kammarkollegiet, som skall handlägga dessa
ärenden.
Föredraganden, som ansluter sig till kommitténs uppfattning rörande
riksdagens medverkan, finner lämpligt, att en särskild lag rörande ny indelning
av riket i borgerliga kommuner utfärdas rörande reformens genomförande.
Genom tillägg till kommitténs förslag till 1 § att hänsyn bör tagas,
förutom till de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet,
även till »förhallandena i övrigt», vill föredraganden förebvgga, att
lagtexten tages till intäkt för en i huvudsak schablonmässig indelning i förvaltningsområden
efter enbart folkmängd och skatteunderlag.
Föredraganden yttrar vidare:
Utöver vad nu sagts torde i 1 § böra föreskrivas, att, när förhållandena
därtill föranleda, kommuner må sammanläggas utan hinder av vad eljest
är stadgat om villkor för ändring i kommunal indelning. Genom ett stadgande
av denna innebörd, som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslaget,
möjliggöres en fri prövning av samtliga på frågan om en lämplig
indelning inverkande omständigheter. Kammarkollegiet har ifrågasatt såväl
lämpligheten som behovet av en sådan bestämmelse, under förmenande att
det i och med den av kommittén gjorda utredningen finge anses fastslaget,
att nyindelning i enlighet med de uppdragna riktlinjerna vore påkallad av ett
betydande allmänt behov, varför ett bestridande från en kommuns sida ej
kunde hindra erforderliga sammanläggningar av kommuner, även om det
kommunala bestridandet bibehölles vid sin verkan enligt indelningslagen.
Denna tankegång torde dock icke äga giltighet för alla förekommande fall.
Vid möjlighet till val mellan olika alternativ, vilka var för sig äro godtagbara
enligt de angivna riktlinjerna, skulle sålunda en kommuns bestridande
kunna tänkas få den verkan, att det ur allmän synpunkt mest fördelaktiga
alternativet icke finge genomföras. Särskilt örn i ett dylikt fall övriga berörda
kommuner uttalat sig för detta alternativ, synes det rimligt, att indelningsändringen
genomföres i enlighet därmed utan hinder av den förstnämnda
kommunens bestridande.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
15
Med avseende på förfarandet vid översynen i de delar, varom lagen icke
är avsedd att giva bestämmelser, betonar föredraganden vikten av att representanter
för kommunerna på ett tidigt stadium orienteras i frågan, att
personlig kontakt upprätthålles mellan utredningsmän och kommunrepresentanter,
att representanter för de kommunala intressena böra beredas tillfälle
att deltaga vid ärendenas behandling inom kammarkollegiet samt att samråd
med landstingens förvaltningsutskott bör äga rum. Föredraganden biträder
vidare kommitténs förslag örn anordnandet av en central informationskonferens
för länsstyrelsernas vederbörande befattningshavare samt ansluter
sig till tanken att indelningsändringarna genomföras i ett sammanhang inom
hela riket, varvid dessa skola träda i kraft den 1 januari 1950.
Utskottet. De skäl, som av kommittén och föredraganden anförts för tillskapandet
av en särskild lag för reformens genomförande, finner utskottet
bärande. Av betydelse synes det utskottet härvid vara, att det av lagtextens
formulering klart framgår, att fråga är om sammanläggningar av hela kommuner,
medan vid eventuella delningar av kommuner, även då de företagas
i samband med reformen, 1919 års lag skall tillämpas. För att detta förhållande
må tydligt framträda i lagtexten föreslår utskottet vissa formella
jämkningar av det i propositionen intagna förslaget.
Som ovan nämnts framhåller föredraganden betydelsen av samrådet vid
nyindelning med landstingens förvaltningsutskott med hänsyn till landstingens
intresse av indelningens verkan på bland annat folktandvården, distriktsvården,
dispensärvården, den förebyggande medra- och barnavården,
barnmorskeväsendet och den sociala hemhjälpsverksamheten. Denna förvaltningsutskottets
medverkan synes utskottet vara av sådan vikt, att den bör
förekomma icke blott under utredningsarbetet utan även i den form, att i
lagen föreskrives att förvaltningsutskottet, i likhet med kommunerna, bör
lämnas tillfälle att avgiva yttrande över det i lagförslagets 3 § omnämnda
preliminärförslaget från länsstyrelsen. Utskottet har i enlighet härmed föreslagit
tillägg av sådan innebörd till nyssnämnda paragraf.
Reformens slutliga genomförande har beräknats till den 1 januari 1950.
Hur önskvärt det än vore att nyindelningarna kunde avslutas vid en tidigare
tidpunkt, lärer detta av praktiska skäl knappast vara genomförbart. Med hänsyn
till reformens engångskaraktär finner utskottet lämpligt, att lagen tidsbegränsas.
Tidpunkten då lagen upphör att gälla bör utsättas till utgången
av år 1951, då den i lagen avsedda nyindelningen bör vara genomförd i sin
helhet.
Vad härefter angår de riktlinjer rörande förfarandet, vilka ej inrymts i
själva lagförslaget, vill utskottet understryka betydelsen av lekmannarepresentanters
medverkan. Utskottet finner det angeläget all dessa örn möjligt
utses i så god tid, att de kunna närvara vid den informationskonferens, som
avses komma att inleda indelningsarbetet. Utöver de föreslagna två lekmannarepresentantema
bör emellertid enligt utskottets mening en av Konungen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
utsedd representant lör varje län deltaga vid beredningen inom kammarkollegiet
av de förslag, som röra länet. Vid ärendenas behandling finner utskottet
lämpligt, att detta sker i kollegial form, varvid de fasta representanterna, men
ej den tillfällige länsrepresentanten, skola deltaga i besluten.
Emot vad i övrigt anförts med avseende å förfarandet vid översynen har
utskottet intet att erinra.
Ekonomiska uppgörelser mellan kommunerna.
Enligt kommittén borde vad i indelningslagen stadgas örn ekonomiska
uppgörelser mellan kommunerna vid indelningsändring i tillämpliga delar
böra gälla vid den allmänna revisionen av kommunindelningen. Detta skulle
innebära, att de sammanslagna kommunernas tillgångar och ansvarigheten
iör deras förbindelser enligt den i 10 § givna huvudregeln normalt borde
tillkomma den nybildade kommunen. Med stöd av 6 § andra stycket kunde
emellertid undantag medgivas för viss tillgång eller förbindelse, örn särskilda
skäl därtill föranledde. Sådana undantag borde dock vid den nu föreslagna
indelningsrevisionen icke tillämpas beträffande andra tillgångar eller skulder
än dels lokalt betonade donationsfonder och dels kommunala förpliktelser,
som i avvaktan på indelningsändringen avsiktligt försummats.
Beträffade donationer borde, enligt kommittén, donators vilja respekteras,
med möjlighet för Kungl. Maj :t att vid behov jämka donationsbestämmelser.
Kommittén framhöll, att man därför vid nyindelningen borde i enlighet
med den allmänna regeln tillse, att sammanslagna kommuners donationsfonder
och annan donerad egendom såvitt möjligt även efter sammanslagningen
bomme till användning för sitt ursprungligen avsedda syfte och område i
överensstämmelse med donationsbestämmelserna. Kommittén fann emellertid,
att de genom kommunsammanslagningen ändrade förhållandena med
nödvändighet måste medföra vissa rättsliga och organisatoriska förändringar
även i avseende å donationerna. Kommittén framhöll, att förändringarna i
första rummet bomme att avse äganderätten och förvaltningsrätten, vilka i
och med den gamla kommunens och dess organs upplösning och en ny kommuns
bildande måste överflyttas från ett rättssubjekt till ett annat, men att
i vissa fall förändringar kunde bli erforderliga även i avseende å användningen.
Uppdraget att handhava donationerna borde enligt kommittén överflyttas
på de nya kommunala organen. För att öka inflytandet från den kommundel,
som donationsfonden avsåge, kunde nämnden (styrelsen etc.) vid behandling
av ärenden rörande fonden förstärkas med en eller flera av kommunens beslutande
organ utsedda särskilda ledamöter från kommundelen.
Vad härefter anginge de ekonomiska uppgörelserna mellan kommunerna
hävdade kommittén, att någon ersättningsskyldighet mellan de ursprungliga
kommunerna på grund av förändrad ekonomisk ställning genom sammanslagningen
i princip icke borde förekomma.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
17
Kommittén fann dock, att kommun i särskilda fall borde kunna åläggas
ersättningsskyldighet till den nya kommunen, nämligen om en kommun i
syfte att på den nya kommunen överföra kostnader, som bort gäldas genom
utdebitering av kommunalskatt, underlåtit att utdebitera dylik skatt i erforderlig
utsträckning eller missbrukat sin rätt att upptaga lån eller obehörigen
förfogat över kommunens tillgångar eller sedan en längre tid tillbaka fört en
uppenbart oklok ekonomisk politik eller eljest vanvårdat sina angelägenheter.
Ersättning i sådana fall borde uttagas genom särskild utdebitering under
viss tid av de skattskyldiga i den ursprungliga kommunen.
Föredraganden har med avseende å donationsfonderna yttrat följande:
Vad
beträffar lämpligheten och behövligheten av undantag enligt 6 §
andra stycket indelningslagen, har jag intet att erinra mot vad kommittén
föreslagit i fråga om behandlingen av donationsfonder och annan donerad
egendom. Jag vill emellertid tillägga, att fall undantagsvis torde kunna förekomma,
då skäliga rättvisesynpunkter ofrånkomligt tala för en analog behandling
även av andra tillgångar. Kungl. Maj:t torde därför, trots kommitténs
uttalanden för en till vissa angivna fall begränsad tillämpning, böra
vara oförhindrad att tillämpa 6 § andra stycket indelningslagen enligt dess
ordalydelse, »där skilda omständigheter därtill föranleda».
I fråga örn kommuns ersättningsskyldighet vid fall av åtgärder i syfte att
å den nya kommunen överföra kostnader, för vilka den ursprungliga kommunen
bort svara, har föredraganden, under framhållande att indelningslagen
ej borde täcka alla sådana fall, i sitt lagförslag intagit bestämmelser
härom i 5 § andra stycket.
Utskottet. I förevarande sammanhang vill utskottet understryka vad som
av såväl kommittén som föredraganden anförts beträffande donationsfondernas
användning, nämligen att donators vilja så långt möjligt är bör respekteras.
Även i fråga örn andra tillgångar, vilka tillhöra kommun som blir
föremål för sammanläggning, kan i visst fall anses skäligt att hänsyn tages
till anknytningen till denna. Att vissa regler givas för att förhindra att kommun
i samband med sammanläggning söker övervältra kostnader å den nybildade
kommunen, är med hänsyn till den senares intressen skäligt. Utskottet
vill dock uttala som sin uppfattning, att bestämmelserna härom tillämpas
med varsamhet.
övriga riktlinjer.
Med avseende på indelningsreformens inverkan på skoldistrikten uttalade
kommittén, att dessa såvilt möjligt borde sammanfalla med de nybildade
större kommunerna. För sådant ändamål fann kommittén vissa ändringai
i lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner, folkskolestadgan, lagen örn församlingsstyrelse,
lagen örn kommunalstyrelse på landet m. fl. författningar
önskvärda. Föredraganden anför, all dessa ändringar torde få anmälas
i annat sammanhang av chefen för ecklesiastikdepartementet.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 5 samt. 2 avd. Nr 19. 2
18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
De särskilda åtgärder, som borde vidtagas för att underlätta genomförandet
av nyindelningen och undanröja olägenheter under övergångstiden bestode
enligt kommittén dels av statsbidrag (övergångsbidrag) för utjämning
av mera kännbara skattehöjningar och dels av åtgärder för att underlätta
samfärdseln och öka samhörigheten inom de nybildade kommunerna.
Övergångsbidraget skulle anpassas så, att skatteökningen för skattedragarna
inträdde successivt med 50 öre vart annat år. Kostnaderna för övergångsbidragen
uppskattades under första och andra året inom samtliga län
till högst 2 å 3 miljoner kronor årligen.
Underlättandet av samfärdseln och ökandet av samhörigheten skulle enligt
kommittén vinnas genom förbättringar och anpassning av vägnätet, omreglering
av telefontaxeområdena samt anordnandet av offentliga samlingslokaler,
bygdegårdar och dylikt.
Emot vad kommittén sålunda föreslagit bär föredraganden i princip
icke något att erinra, men framhåller att Kungl. Maj:t bör äga befogenhet
att avgöra, huruvida övergångsbidrag böra utgå eller ej bland annat i det
fall, att den lägre utdebiteringen beror på sådana förhållanden, som föranleda
ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen.
Med avseende på namnfrågan anför kommittén, mot vilken föredraganden
ej funnit något att erinra:
Namnet bör helst särskilja den nybildade kommunen från de förutvarande
kommunerna men så vitt möjligt samtidigt erinra örn dessa.
Folkopinionen är i regel mycket konservativ, när det gäller ortnamnsfrågor.
Man torde icke gärna vilja släppa de gamla sockennamnen såsom beteckning
för de nya kommunerna. Örn endast två kommuner sammanslås, torde man
stundom kunna använda båda namnen i ett dubbelnamn, antingen direkt
sammanförda eller med ett sammanknytande ord, t. ex. »Surteby-Kattunga»
eller »Bråttensby och Landa». Då flera än två kommuner sammanslås, blir
i regel en uppräkning av samtliga namn alltför otymplig.
Finnes en gemensam huvudort, torde dennas namn ofta med fördel kunna
användas. I vissa fall kan det vara naturligt att använda namnet på den till
folkmängden största kommunen eller a den kommun, inom vilken den nybildade
kommunens förvaltningscentrum kommer att förläggas, ev. med ett kvalificerande
tillägg, såsom »stora» eller dylikt.
Örn två kommuner, som tidigare utgjort en kommun, sammanläggas, torde
man lämpligen kunna återgå till den ursprungliga kommunens namn, ev. med
kvalificerande tillägg.
Då den nya kommunen omfattar ett helt pastorat, torde moderförsamlingens
namn ofta kunna användas.
Förenas samtliga kommuner i ett härad, synes den nybildade kommunen
självfallet böra fa häradets namn. I vissa fall torde namn å nuvarande eller
förutvarande tingslag och skeppslag under motsvarande förutsättning kunna
överflyttas på den nya kommunen.
Om samtliga kommuner i ett härad sammanföras i ett fåtal kommuner,
torde, under förutsättning att häradstraditionen är tillräckligt stark, häradets
namn med särskiljande tillägg, såsom »norra», »mellersta» o. s. v. med fördel
kunna användas.
I något fall kan det tänkas, att namnet å en sjö eller ett berg eller något
annat naturföremål är sa betecknande för bygden, att det nya kommunnamnet
kan anknytas till detta namn.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
19
I icke så få fall torde det bli nödvändigt att konstruera helt nya namn.
Någon gång kunna därvid delar av de ursprungliga kommunernas namn komma
till användning.
Organisationskostnaderna för reformens genomförande beräknas till sammanlagt
544 000 kronor och avse kostnader för informationskonferens, utredningsarbete
inom länsstyrelserna, personalförstärkning inom kammarkollegiet
och socialdepartementet samt för kommunalfullmäktigeval, anvisningar
rörande de nya kommunernas organisation och dylikt.
Utskottet. En överensstämmelse emellan skoldistrikten och de nybildade
kommunerna bör enligt utskottets mening eftersträvas. Pa detta spörsmål
finnes emellertid för närvarande icke anledning att närmare ingå med hänsyn
till pågående utredning i ämnet.
I fråga örn de föreslagna övergångsbidragen vill utskottet förorda, att de
fall, där dessa icke skola utgå begränsas till att avse kommuner, vilka ålagts
ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen på grund av åtgärder
eller underlåtenhet i syfte att å denna överföra vissa kostnader.
Utskottet vill vidare understryka betydelsen av att kommunikationsförhållandena
anpassas till de nybildade kommunerna, varigenom en naturlig
samhörighet inom den nybildade kommunen kan komma till stånd.
I den säkerligen ofta svårlösta namnfrågan finner utskottet de av kommittén
angivna riktlinjerna kunna tjäna till vägledning.
Beträffande de framlagda kostnadsberäkningarna har utskottet icke något
att erinra.
Under hänvisning till vad i det föregående anförts far utskottet hemställa,
1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i
anledning av sagda proposition ville
a) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
(Kungl.
Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förslag
till
Lag
rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i
övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän
översyn av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sågs.
20
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Vid indelningsändring i anledning av översynen må, när förhållandena
därtill föranleda, kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är
stadgat örn villkor för ändring i kommunal indelning.
2 §•
För ändamål som i 1 § sägs skall varje länsstyrelse verkställa utredning
i vad mån genom sammanläggning av kommuner en ändamålsenligare kommunindelning
inom länet kan vinnas.
Till biträde vid utredningen äger länsstyrelsen förordna därtill lämpad
person. Där länsstyrelsen det begär, må kammarkollegiet förordna tjänsteman
i kollegiet eller annan att biti’äda länsstyrelsen vid utredning av särskild
fråga.
Under utredningen skall tillfälle beredas representanter för kommunerna
att framföra sina synpunkter.
3
Med ledning av utredningen skall
länsstyrelsen uppgöra preliminärt förslag
till indelning av länet i kommuner.
Över förslaget skall yttrande inhämtas
från de av ifrågasatta indelning
sändringar berörda kommunerna.
§•
Med ledning av utredningen skall
länsstyrelsen uppgöra preliminärt förslag
till indelning av länet i kommuner.
Över förslaget skall yttrande inhämtas
från de av ifrågasatta sammanläggningar
berörda kommunerna
samt från landstingets förvaltningsutskott.
4 §•
Sedan utredningen slutförts, skall länsstyrelsen upprätta slutligt förslag
till kommunindelning. Förslaget ävensom övriga handlingar i ärendet skola
insändas till kammarkollegiet, som har att med eget utlåtande jämte den
ytterligare utredning, som ma finnas erforderlig, överlämna ärendet till
Konungen.
5 §•
Fastställes ny kommunindelning
inom visst län skola, där så finnes
nödigt, de av indelningsändring en berörda
kommunernas inbördes ekonomiska
förhållanden ordnas genom
sådan uppgörelse, som avses i lagen
örn ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning.
Fastställes ny kommunindelning
inom visst län skola, där så finnes
nödigt, de av sammanläggningen berörda
kommunernas inbördes ekonomiska
förhållanden ordnas genom sådan
uppgörelse, som avses i lagen om
ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning.
Har efter den 1 januari 1944 kommun, som genom indelningsändringen
uppgår i nybildad kommun, i syfte att undandraga sig kostnader, som bort
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
21
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
gäldas genom utdebitering i förstnämnda kommun, underlåtit att i erforderlig
omfattning verkställa dylik utdebitering eller obehörigen förfogat över
kommunens tillgångar, må Konungen vid fastställande av uppgörelse som
i första stycket sägs förordna, att under visst antal år särskild kommunalskatt
skall påföras inom den del av den nybildade kommunen, som motsvarar
förstnämnda kommun. Närmare bestämmelser om uttagande av sådan
särskild kommunalskatt meddelas av Konungen.
6 §•
Kostnaderna för utredning som i denna lag avses skola gäldas av allmänna
medel.
7 §•
I den mån ej annat följer av vad ovan sagts gäller vad i lagen örn ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är
stadgat jämväl med avseende å förfarande enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juli
1946. 1946 och gäller till och med den 31
december 1951.
b) godkänna de av utskottet ovan förordade riktlinjerna
för nyindelningens genomförande.
2) att motionerna
a) I: 299 och II: 462,
b) I: 300 och II: 461,
c) I: 326 och II: 500,
d) 1:327 och 11:498 samt
e) 11:499
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 juni 1946.
På konstitutionsutskottets vägnar:
JONES ERIK ANDERSSON.
22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
Närvarande: herrar Jones Erik Andersson, Källman*, Herlitz, Karl August Johanson,
Björck, John Gustavson*, John Sandberg, Söderdahl*, Per Olofsson*, Hjalmar
Nilsson*, Thorell, Fast, Nordström i Torsby*, Nolin, Hällgren, Spängberg,
Jonsson i Haverö, Hansson i Skediga, Haeggblom och Larsson i Stockholm.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herr Hceggblom, som med instämmande av herr Björck ansett, att
utskottets uttalande å s. 11—13 bort ha följande lydelse:
I likhet med---åvilande arbetsuppgifter.
Mot de---att erinra.
Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och ett skatteunderlag
å 8—10 000 kronor har utskottet ej kunnat godtaga. Även mindre kommunenheter
lära på ett tillfredsställande sätt kunna självständigt omhänderha
dem åliggande förvaltningsuppgifter och erhålla kvalificerade personer å förtroendeposterna.
Det synes dock icke möjligt att helt frångå bestämmelser
om fixerad minimigräns, därest icke reformens grundtanke i tillämpningen
skall äventyras. Med hänsyn härtill torde den i motionerna I: 327 och II: 498
föreslagna minimigränsen på 1 500 innevånare och ett däremot svarande skatteunderlag
vara lämpligt avvägda. Med dessa utgångspunkter kommer nyindelningens
genomförande i ett stort antal fall att underlättas utan att de
nybildade kommunerna därför skulle bliva ur stånd att lösa sina uppgifter.
De i motionerna I: 326 och II: 500 samt II: 499 framlagda förslagen att
ingen befolkningssiffra fixeras som minimum för en kommun kan utskottet
med hänsyn till vad nu anförts icke biträda.
Ehuru utskottet — — — äga rum. Huruvida en kommun med mindre
innevånarantal än 1 500 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande
sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och
självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke
blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer, såsom
geografiska betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden,
existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt
centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m. I
de fall---gällande indelning.
I fråga---dessa uttalanden.
Att såsom---allmän reglering.
I motionerna---motionärerna anfört.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
23
2) av herr Larsson i Stockholm, som med instämmande av herr Björck
anfört:
Enligt 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning har Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att företaga
ändringar i den kommunala indelningen. Såsom kommittén anfört torde ej
heller något formellt hinder föreligga för Kungl. Majit att förordna om sammanläggning
av kommuner även emot kommuns bestridande, därest en sådan
sammanläggning med hänsyn till olägenheterna av den nuvarande kommunindelningen
skulle finnas påkallad av ett betydande allmänt behov.
Emellertid anses en reform av så betydande omfattning som en allmän revision
av den kommunala indelningen, med så vittgående och i hävdvunna
förhållanden ingripande konsekvenser, icke böra vidtagas, utan att riksdagen
i ett principbeslut uttalat sig för densamma och godkänt de huvudsakliga
riktlinjerna för reformen. I anslutning härtill har i propositionen framlagts
förslag till särskild lag om nyindelning av riket i borgerliga kommuner. Denna
lag är begränsad att avse sammanläggningar av kommuner, medan däremot
vid delningar av kommun, också där sådana företagas i samband med
den nu förestående reformen, 1919 års lag skall gälla.
Även om den nya lagen är av engångskaraktär och, enligt utskottets föreliggande
förslag, upphör att gälla med utgången av år 1951, komma kommunala
indelningsändringar under de närmaste åren alltså att få bedömas efter
tvenne, parallellt gällande lagar. Dessa lagar skilja sig därjämte på en principiellt
viktig punkt.
I 1919 års lag, 3 § andra stycket, stadgas bland annat, att örn indelningsändringen
medför avsevärd olägenhet för därav berörd kommun, så må mot
kommunens bestridande därom förordnas allenast i det fall den finnes vara
påkallad av ett betydande allmänt behov. Huruvida ett sådant behov är förhanden,
prövas av Kungl. Maj :t med ledning av i lagen — såsom exempel —
angivna allmänna förutsättningar.
Enligt den nu föreslagna lagen kunna kommunsammanläggningar genomföras
utan hinder av det nyss angivna stadgandet. Kungl. Majit har sålunda
lämnats helt fri prövning och kommuns bestridande av ifrågasatt sammanläggning
har icke någon rättslig verkan.
Under den nya lagens giltighetstid skulle sålunda det både formellt och
sakligt egendomliga förhållandet kunna uppstå, att därest vid den förestående
indelningsrevisionen ifrågasättes delning av kommun, eventuellt därjämte
överflyttning av sålunda utbruten del till annan kommun, och därvid
någon av de berörda kommunerna motsätter sig sådan ändring, denna kan
genomföras allenast om den, vid skärpt prövning av förutsättningarna, finnes
vara påkallad av ett »betydande allmänt behov». En kommuns bestridande
av en föreslagen sammanläggning med annan kommun skulle däremot
icke hava någon motsvarande rättslig verkan. Kommun skulle sålunda åtnjuta
ett särskilt rättsskydd mot mindre ingrepp, men däremot sakna sådant skydd
gentemot en ändring, som innebure dess fullständiga upphörande såsom egen
förvaltningsenhet.
24
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
Denna konstruktion av den nya lagstiftningen synes ologisk och torde böra
undvikas genom att kommuns vilja vid den förestående reformen tillmätes
samma betydelse som enligt 1919 års lag.
I sitt remissyttrande över kommittéförslaget har även kammarkollegium
ifrågasatt lämpligheten och behovet av den föreslagna inskränkningen i
kommuns normala ställning vid en indelningsändring. Då kommittén otvivelaktigt
visat —- anför kollegiet — att reformen representerar ett betydande
allmänt behov, kan ett bestridande från en kommuns sida ej hindra erforderliga
sammanläggningar, även om detta bestridande bibehölles vid sin verkan
enligt indelningslagen. Kommunens vilja skulle emellertid därmed icke
bliva betydelselös. För nyindelningen kunna säkerligen olika alternativ ifrågakomma,
och örn de berörda kommunerna föredraga något av dessa och
motsätta sig de andra, synas önskemålen i görligaste mån böra respekteras.
Så svårbedömda som dessa frågor torde visa sig vara, synes det, enligt kollegiets
mening, icke berättigat att avskaffa det skydd, som indelningslagen
lämnar för kommunernas önskemål. Visserligen skulle man med de av kommittén
föreslagna bestämmelserna kunna snabbare genomföra indelningsändringama,
men med hänsyn till reformens betydelse på lång sikt synes
grundligheten vid prövningen böra sättas framför snabbheten. Kammarkollegiet
är därför benäget att tillråda, att kommunens bestridande bibehålies till
sina verkningar enligt indelningslagen.
I propositionen har, ehuru med vissa ändringar, kommitténs lagförslag
följts. Gentemot kammarkollegiet har föredraganden anmärkt, att därest det
kommunala bestridandet bibehölles vid sin verkan enligt indelningslagen,
skulle vid val mellan olika alternativ en kommuns bestridande kunna tänkas
få den verkan, att det ur allmän synpunkt mest fördelaktiga alternativet
icke finge genomföras. För en helt fri prövning av ärendet talade även det
förhållandet, att en nyindelningsfråga ofta torde komma att beröra ett större
område, och att olika ifrågasatta indelningsändringars sammanhang med
varandra också talade för att man vid den allmänna indelningsrevisionen
icke kunde taga lika stor hänsyn till enskilda kommuners bestridande som
vid lokala indelningsändringar.
Det i propositionen i enlighet härmed framlagda lagförslaget har av utskottet
utan ändring i förevarande avseende tillstyrkts. I sin motivering uttalar
utskottet emellertid, att vid genomförandet av indelningsrevisionen nödig
hänsyn bör tagas till förefintligheten av en utpräglad folkmening så
långt detta är förenligt med reformens huvudsyfte. Utskottet anser lika med
Kungl. Majit, att en vetorätt i någon form för kommunerna icke låter sig
förenas med den karaktär av allmän reglering, som förslagen till indelningsändringar
måste erhålla.
De skäl, som salunda anförts för en principiell avvikelse från grunderna
för 1919 års indelningslag, synas icke övertygande. Det torde, såsom kammarkollegium
framhållit, vara uppenbart, att en kommuns upplösning genom
sammanläggning med annan kommun innebär en avsevärd olägenhet för
densamma, som kan vara väsentligt större än den olägenhet, som kan upp
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.
25
komma vid delning av kommun eller vid andra, mindre omfattande, lokalt
betonade indelningsändringar. I de senare fallen gäller enligt 1919 års indelningslag
ett särskilt skydd för kommunen, låt vara icke av absolut art. En
sådan ordning synes ock bäst överensstämma med grunderna för den kommunala
självstyrelsen och bör följaktligen gälla även vid genomförandet av
den nu förestående reformen.
Väl är det riktigt, att om hänsyn i enlighet med 3 § indelningslagen skall
tagas till kommunens bestridande, prövningen vid en allmän nyindelning kan
komma att te sig mera komplicerad, än då en indelningsändring allenast berör
en eller två kommuner. Men såsom kammarkollegium framhåller kan
detta ingalunda utgöra ett hinder för att jämväl regleringar av det förra slaget
bedömas efter samma grunder som lokalt betonade indelningsändringar.
Vid val mellan olika, i och för sig acceptabla alternativ kunna förhållandena
vara sådana, att den inställning vederbörande kommuner intagit bör få vara
utslagsgivande.
Med åberopande av vad sålunda anförts, hemställes, att första paragrafen
i den föreslagna nya lagen måtte givas följande ändrade avfattning:
1 §•
För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i
övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän
översyn av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sägs.
1 anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda, kommuner
sammanläggas med varandra. Motsätter sig kommun sådan sammanläggning,
må därom förordnas, endast då densamma finnes vara av betydande
allmänt behov påkallad. Såsom sådant behov skall anses, att en med
hänsyn till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig
kommunindelning icke kan utan sammanläggningen vinnas.
Hiliana till riksdagens protokoll 1946. 5 sami. 2 avd. Nr 19.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m. a1 i texten