Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19

1946-06-04 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1946:19, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition till riksdagen med förslag till lag rörande

ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m.

ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning lia båda kamrarna den 25 april

1946 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 236,

däri Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden den 29 mars 1946, föreslagit riksdagen att

dels antaga nedan intagna förslag till lag rörande ny indelning av riket i

borgerliga kommuner m. m., dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars

avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Majits förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

inom riksdagen väckta till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:

inom första kammaren

nr 299 av herr Friggeråker m. fl.,

nr 300 av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 326 av herr Näsgård m. fl., och

nr 327 av herrar Ekströmer och Arrhén; ävensom

inom andra kammaren

nr 461 av herr Haeggblom m. fl.,

nr 462 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

nr 498 av herr Hagård m. fl.,

nr 499 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile samt

nr 500 av herr Svensson i Grönvik m. fl.

I de likalydande motionerna I: 299 och II: 462 hemställes, att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 236 matte taga hänsyn

till de synpunkter, som i motionen framförts, så att vid den nyindelning av

riket i borgerliga kommuner, som i nämnda proposition föreslås, möjlighet

beredes alt bilda kommuner av nu existerande pastorat, trots att deras invånarantal

understiger 2 000, i de fall, där detta kan anses lämpligt och befolkningen

själv uttalar sig därför.

I de likalydande motionerna 1:300 och 11:461 föreslås, »att riksdagen

måtte besluta uttala dels att minimigränsen för sammanslagna kommuner

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 5 sami. 2 avd. Nr 19. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

icke skall tillämpas restriktivt och dels att ingen kommun mot sitt bestridande

skall tvingas ingå i kommunenheter, som omfatta större område än

det pastorat kommunen nu tillhör».

I de likalydande motionerna 1:326 och 11:500 hemställes, »att riksdagen

vid ställningstagande till i propositionen nr 236 föreslagna huvudriktlinjerna

för kommunal indelning måtte uttala

att vid indelningsförändringar måtte eftersträvas en kommunal indelning,

som icke motverkar en verklig kommunal självstyrelse med bevarande av

lekmannainslaget i kommunalförvaltningen;

att i överensstämmelse härmed kommunsammanslagningar icke tvångsvis

genomföras, som nödvändiggöra att förvaltningen väsentligen handhaves genom

kommunaltjänstemän;

att ingen befolkningssiffra eller liknande bestämmelse fixeras som minimum

för en kommun, utan indelningens lämplighet bedömes under samfällt

hänsynstagande till alla de faktorer — skattekraft i relation till medelsbehov,

folkmängd, läge, kommunikationer, annan administrativ indelning,

ev. pastoratsindelning o. s. v. — som äro av betydelse för upprätthållande

av en verklig kommunal självförvaltning;

samt att beträffande ifrågasatt ändrad kommunindelning betydande hänsyn

tages jämväl till förefintligheten av en utpräglad folkmening.»

I de likalydande motionerna I: 327 och II: 498 föreslås, »att riksdagen vid

behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 236 måtte såsom sin mening

uttala, dels att minimigränsen för en nybildad kommun bör sättas till 1 500

innevånare, dels att pastoratsindelningen bör läggas till grund för kommunsammanslagningar,

även på så sätt, att två eller flera mindre pastorat må

sammanslås till en kommun, dels ock att undantag från dessa regler må medgivas,

när särskilda skäl därtill äro».

I motionen 11:499 hemställes, att riksdagen vid behandling av proposition

nr 236 måtte beakta de i motionen utvecklade synpunkterna om ökad möjlighet

att göra undantag från de föreslagna reglerna om den undre gränsen

för kommunernas storlek.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får

utskottet hänvisa till motionerna.

Till utskottet ha vidare inkommit skrivelser från ett antal kommuner m. fl.

Inledning.

Före tillkomsten av 1862 års kommunalförfattningar handhades de kommunala

angelägenheterna i vårt land av socknarna, vilka äro av kyrkligt ursprung.

I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,

blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande

verksamhet starkare. I de bestämmelser härom, som funnos intagna i 1817

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

3

och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid — oaktat de borgerliga

ärendena blevo övervägande — samtliga angelägenheters behandling alltjämt

förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis kyrkliga organisation.

Det var delvis kravet på ett åtskiljande av den kyrkliga och den borgerliga

stämman, som gav anledning till den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862

års kommunalförfattningar. Genom denna skedde en fullständig utskiltning

mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena. Härvid avsågs emellertid

icke att för någon av dessa båda intressegrupper skapa någon ny indelningsenhet,

ehuru frågan om en ändring härutinnan under förarbetena varit under

övervägande. Den gamla indelningen i socknar (och städer) bibehölls alltså.

Anmärkningsvärt är sålunda, att den nya kommunala lagstiftningen icke

gjorde den borgerliga kommunen till en i förhållande till den förutvarande,

äldre indelningen självständig områdesenhet; kommunen blev vilande på

och beroende av annan indelning. I 1 § i kommunalförordningen för landet

fastslogs också uttryckligen som grundregel, att »varje socken på landet utgör

för sig en särskild kommun». Från att kommunen alltså varit en av den

kyrkliga indelningen avsevärt beroende enhet, löstes detta samband genom

1919 års lag örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. Men enligt grunderna för denna lagstiftning skall även härefter

den kyrkligt och den borgerligt kommunala indelningen i allmänhet inbördes

överensstämma; skiljaktigheter dem emellan böra även i fortsättningen endast

undantagsvis förekomma. Principen örn att varje socken skall utgöra

en kommun har därför också kunnat komma till förnyat uttryck i 1 § i 1930

års lag örn kommunalstyrelse på landet.

I anledning av motioner väckta vid 1939 års riksdag hemställde denna

(skrivelse nr 387) hos Kungl. Majit om utredning av frågan om ändrad lagstiftning,

syftande till en rationell kommunindelning.

I konstitutionsutskottets till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande,

nr 18, yttrade utskottet:

Ett betydande antal kommuner i vårt land har ett mycket ringa invånarantal

— vilket på många håll visar en tendens att ytterligare minskas genom

utflyttning från landsbygden. I trots av dessa kommuners litenhet har inom

dem mångenstädes utförts ett kommunalt arbete, som förtjänar det .största

erkännande och medfört värdefulla resultat. Det bör vidare framhållas att

tillvaron av mycket små kommuner icke, såsom ofta antages, utgör den enda

eller ens den huvudsakliga anledningen till den under nuvarande förvaltningsordning

rådande stora ojämnheten i skattebelastningen olika kommuner

emellan. Men då de verkliga små kommunala enheterna av naturliga skäl

i regel måste äga en ringare ekonomisk bärkraft, äro de mycket känsliga

för även i och för sig obetydliga utgifter. Allt eftersom de kommunala

uppgifterna vuxit i omfattning och fått en allt större ekonomisk räckvidd icke

minst på grund av ålägganden från statens sida på socialverksamhetens m.

fl. områden, har det blivit alli svårare för de ifrågavarande kommunerna att

på ett tillfredsställande sätt tillgodose dem, Det har därför också ofta visat

sig svårt all erhålla lämpliga personer att handhava de kommunala förvaltningsuppgifterna.

I alltför små kommunala enheter möta sålunda, i varje fall

numera, synnerliga svårigheter för en rationellt bedriven kommunalverksamhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

Vissa försök hava gjorts att genom lagstiftningsåtgärder undanröja de eljest

ogynnsamma verkningarna av förefintligheten av en mångfald små kommuner.

Sålunda kunna två eller flera kommuner för handhavande av en kommunal

förvaltningsuppgift sammansluta sig till ett kommunalförbund eller

förenas till ett fattigvårdssamhälle eller skoldistrikt. Men dels kan kommunalförhundsinstitutionen

icke tänkas erhålla en så vidsträckt tillämpning, att

olägenheterna med den nuvarande splittringen i en mångfald små kommunala

enheter därigenom undanröjas, dels har dess användning i tillämpningen

ingalunda visat enbart goda resultat. Förfaringssättet att bilda specialkommuner

för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter kan också,

örn det tillgripes i mera vidsträckt omfattning, äventyra planmässigheten i

den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd

såsom bärare av den kommunala självstyrelsen. Genom 1919 års indelningslag

hava visserligen skapats ökade möjligheter att sammanslå smärre kommuner,

något som också skett i vissa fall. Men mot vederbörande kommuners

bestridande är en sådan sammanslagning endast möjlig i en mycket begränsad

utsträckning. Däremot banar lagstiftningen i sin nuvarande utformning

i viss mån vägen för en ytterligare utveckling i riktning mot en förminskning

av kommunernas omfång. Sålunda förekommer det, att de skattekraftiga

delarna av landskommuner inkorporeras med städer och köpingar samt att

socknar uppdelas på nya kommunalbildningar genom att municipalsamhällen

hrytas ut till särskilda köpingskommuner.

Utskottet framhöll vidare, att indelningsfrågan visserligen till en del vore

föremål för övervägande av vissa kommittéer, men att en allsidig utredning

likväl vore av behovet påkallad. Utskottet yttrade beträffande en dylik utredning

:

Vid utredningen i ämnet bör beaktas, att befolkningssiffrorna givetvis icke

ensamt kunna läggas till grund för åstadkommandet av en mera rationell

kommunal indelning. Det är också av vikt, att kommunernas gränser uppdragas

med beaktande av bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationerna

och dylikt. Det bör vidare tillses, att kommunerna genom en

sammanslagning icke komma upp till en sådan storleksordning, att den personliga

kontakten mellan kommunmedlemmarna eller det lekmannamässiga

inflytandet på kommunalförvaltningens praktiska handhavande äventyras.

I den mån så kan ske utan åsidosättande av andra mera vägande intressen,

bör härvid också hänsyn tagas till de faktorer, delvis av traditionsbunden

karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas

sida mot sammanslagning med andra kommuner. Det har i nu avgivna yttranden

och även tidigare ifrågasatts, huruvida icke i större eller mindre utsträckning

pastoratsindelningen, vilken efter tillkomsten av 1932 års ecklesiastika

bostadslagstiftning fått ökad betydelse, skulle kunna läggas till grund

för en mera rationell kommunal indelning. I frågans nuvarande läge är utskottet

icke berett att göra något uttalande örn lämpligheten härav.

Frågan örn en av förhållandena påkallad mera ändamålsenlig gränsdragning

än den nuvarande mellan vissa kommuner synes vidare böra beaktas

vid en blivande utredning.

o För att icke ett sammanförande av mindre kommunala enheter till större

sådana skall äventyra syftemålet med 1930 års lag om skolstyrelse i vissa

kommuner — enligt vilken skolärendena kunna bliva borgerligt kommunala

angelägenheter endast i kommuner, som sammanfalla med skoldistrikt —

bör vid utredningen även beaktas frågan om en efter de nya kommunala

enheterna anpassad skoldistriktsindelning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

5

I motioner viel 1941 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte dels

att förhindra en stympning av landsbygdens kommunala enheter, dels att

möjliggöra regleringar inom tättbebyggda områden av landskommunerna

utan kommunala nybildningar. Konstitutionsutskottet erinrade i sitt i anledning

härav avgivna utlåtande (nr 16) örn att nyss nämnda av riksdagen begärda

utredning, som jämväl omfattade de i motionerna berörda spörsmålen,

då ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Utskottet förväntade

emellertid, att nämnda utredning dock skulle komma att påbörjas inom en

snar framtid. Med hänsyn härtill och till att de i motionerna berörda spörsmålen

icke syntes böra prövas fristående utan i ett större sammanhang, avstyrkte

utskottet bifall till motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Med anledning av vid 1942 års riksdag väckta motioner hemställde denna

i skrivelse (nr 121) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit med det snaraste måtte

föranstalta örn företagandet av ovan angivna av 1939 ars liksdag begärda

utredning.

Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade chefen

för socialdepartementet sju sakkunniga för att utreda frågan örn åstadkommande

av en mera rationell kommunal indelning och framlägga därav

föranledda förslag.

De sakkunniga, som antogo namnet kommunindelningskommittén, nedan

kallad kommittén, överlämnade dels i juni 1944 en översikt över den lantkommunala

författningsregleringens historia med särskilt avseende å landsbygdens

primärkommuner (SOU 1944: 37) och dels den 26 september 1945

betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga

primärkommuner (SOU 1945:38). I anslutning till huvudförslaget

framlade kommittén i detta betänkande jämväl särskilda förslag rörande

landskommunernas förhållande till tätorts- och samhällsbildningen samt angående

kommunala samarbetsnämnder. I en särskild volym fogades som bilagor

till betänkandet redogörelser för vissa undersökningar rörande större

och mindre kommuners lämplighet såsom förvaltningsenheter för särskilda

grenar av kommunalförvaltningen (SOU 1945:39).

Över kommitténs förslag lia efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, samtliga

länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från landstingens förvaltningsutskott,

de mindre städerna, flertalet köpingar och municipalsamhälle!!

samt en femtedel av landskommunerna, varav hälften mindre kommuner,

en fjärdedel medelstora och en fjärdedel större kommuner), byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,

lan Indi lerisityrelsen, socialvårdskommittén, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet saint .svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

Behovet av en ny kommunindelning.

I sitt betänkande uttalade kommittén efter att lia redogjort för de

skäl, vilka tala för och mot en reform av kommunindelningen:

Stora kommuner innebära åtskilliga fördelar framför de mindre kommunerna.

De större ekonomiska resurserna ge bättre möjligheter att planmässigt

tillgodose allmänna behov och intressen. Tillfälliga större utgifter kunna

lättare balanseras. Det större förvaltningsområdet innebär en betydelsefull

skatteutjämning. Det ger möjligheter till en mera rationell organisation av

förvaltningen i allmänhet. Tillgången på lämpliga förtroendemän och erforderlig

sakkunskap för de kommunala förvaltningsorganen är större.

Förvaltningsorganen erhålla inom det större verksamhetsområdet en ökad

erfarenhet och rutin, vilket icke minst inom socialvården är av allra största

betydelse för verksamhetens utövning.

Småkommunema äro icke endast ur allmänna lämplighetssynpunkter underlägsna

medelstora och större kommuner såsom förvaltningsenheter. De

äro i åtskilliga avseenden direkt olämpliga att handhava de kommunala uppgifterna.

Verkställda undersökningar rörande ett antal viktigare förvaltningsuppgifter

bekräfta, att de kommunala uppgifterna i regel för en rationell

organisation kräva förvaltningsenheter av en viss minimistorlek. Vissa verksamhetsgrenar

kunna överhuvud taget icke självständigt organiseras inom de

minsta kommunerna. Vissa inrättningar och anordningar kunna icke effektivt

utnyttjas inom en mindre enhet och vålla därför förhållandevis högre

kostnader i de mindre kommunerna. Vissa verksamhetsgrenar ge icke tillräckligt

med arbetsuppgifter för att kunna motivera en självständig förvaltning

inom småkommunema. Förvaltningsorganen erhålla i sådana fall alltför

ringa erfarenhet i arbetet, för att uppgifterna skola kunna fullgöras på ett

tillfredsställande sätt, och intresset för verksamheten slappnar. De små ekonomiska

förhållandena verka hämmande på det lokala initiativet och föranleda

ofta en rent negativ inställning till den kommunala verksamheten. Man

strävar på manga håll i första hand att hålla kommunens kostnader så låga

som möjligt. En tidsenlig utveckling förhindras därigenom, och den kommunala

verksamhetens standard blir till följd därav i regel lägre inom de

mindre kommunerna än i de större.

Även om många relativt små kommuner tack vare gynnsamma ekonomiska

och personella förhållanden kunna uppvisa en i åtskilliga avseenden god

kommunalförvaltning, anser kommittén likväl uppenbart, att småkommuneina

i stort sett äro behäftade med sa betydande olägenheter i jämförelse

med de större kommunerna, icke minst med hänsyn till de framtida utvecklingsmöjligheterna,

att effektiva åtgärder för olägenheternas undanröjande

snarast böra vidtagas.

Beträffande de förefintliga möjligheterna att minska olägenheterna av små

kommuner framhöll kommittén, att inrättandet av specialkommuner endast

i begränsad utsträckning kunnat ske på grund av kommunernas motstånd

häremot samt att överflyttandet av vissa primärkommunala uppgifter å

landstingen eller staten försvagat primärkommunernas självstyrelse. Föreställningen

örn sockentraditionens upplösning såsom skäl emot reformens

genomförande fann kommittén ej bärande, i synnerhet som församlingsstyrelsen

bomme att kvarstå oförändrad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

7

Föredraganden, som i sitt principuttalande ansluter sig till kommitténs

uppfattning, betonar särskilt vikten av att vidmakthålla den kommunala

självstyrelsen och framhåller därvid:

Att åtskilliga av de mindre kommunerna ställt sig avvisande mot förslaget

torde ha flera anledningar. I synnerhet för dessa torde ofta en nyindelning,

innebärande en sammanslagning av hittills i kommunalt avseende s jälvständiga

enheter, lia framstått som särskilt omvälvande. Åtskilliga förhållanden,

som ha traditionens helgd, skulle bli rubbade. Även om den nuvarande

kommunindelningen är föga mer än 80 år gammal, knöt den dock an till

en samfundsbildning, nämligen socknen, vilken är urgammal. Känslan av att

en tradition skulle brytas genom nyindelningen torde ofta ha influerat pa

ställningstagandet till reformen. Även andra psykologiska moment såsom

hänsyn till personliga relationer, som kanske knutits fastare i de små kommunerna

än i de större och som man nu fruktar skola brytas, torde ha spelat

in vid bedömandet av reformförslaget. Det är naturligt, att kommunala

förtroendemän, som äro vana vid de relativt enkla former, som pragla de

kommunala livet i de minsta kommunerna, ofta betrakta de större kommunernas

förhållanden som komplicerade och av denna anledning kunna vara

benägna att ställa sig tveksamma inför de nya problem, som en kommunsammanslagning

väntas medföra. Att så är förhållandet Damgar av de i

yttrandena ofta uttalade farhågorna för att en sammanslagning skulle medföra

ökade förvaltningskostnader och beroende av kommunala tjänstemän, i viss

mån torde farhågan för att avstånden i de nya kommunerna skola medföra

olägenheter vara grundad på liknande tänkesätt. Det i vissa länsstyrelsers

yttranden omvittnade förhållandet, att efter hand som kommumndelnm0sreformens

innebörd blivit mera känd, motståndet mot den tran kommunernas

sida minskat, tyder på ali detta motstånd ofta varit grundal pa kansloskäl,

som fått vika, sedan ökade insikter vunnits örn reformens allmänna

betydelse och dess tänkbara konsekvenser för ortens liv.

Utskottet. Svårigheten för de små kommunerna att på ett tillfredsställande

sätt självständigt handha vissa förvaltningsuppgifter och det därigenom

uppkomna beroendet av staten och landstinget, den ökade känsligheten

i skatteavseende samt den icke sällan förekommande svårigheten att erhålla

kvalificerad arbetskraft på de kommunala förtroendeposterna utgöra

några av de väsentligaste skälen för den ar 11/39 väckta tanken pa en ny

kommunindelning. Härtill kommer att de försök som gjorts att undanröja

sagda olägenheter, genom bl. a. bildandet av specialkommuner för skolväsen,

fattigvård o. dyl., icke vunnit den anslutning som förväntats, och, där

ett dylikt förfarande tillämpats, liksom beroendet av högre förvaltningsmyndigheter

varit ägnat att försvaga den kommunala självstyrelse!!. Den utredning

sorn av kommittén förebragts bestyrker att ett patagligt reformbehov

förefinnes.

Gentemot de betänkligheter, som anförts mot en förstoring av kommunerna,

såsom risken leir sockentraditionens upplösning, tjänstemannavälde

eller en försämrad ekonomisk ställning, lia av såväl kommittén som löredraganden

enligt utskottets uppfattning avgörande skäl anförts. Dessa spörsmål

komma delvis all nedan närmare upptagas lill behandling. Utskottet vill

i detta sammanhang endast understryka, all, även örn i vissa fall en mindel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

ning kan innebära ett ingrepp i gamla och traditionsrika kommunenheter, utgör

dock reformens huvudsyfte bevarandet av självstyrelsen i former, sorn

kunna tillgodose det nutida samhällets krav. Denna synpunkt har, såsom av

flertalet remissyttranden framgår, vunnit förståelse inom kommunerna.

Utskottet vill sålunda uttrycka den uppfattningen, att behovet av en ny

kommunindelning till fullo adagalagts och att därför en reform på området

snarast bör genomföras.

Kommunernas storlek oell gränser.

Det viktigaste och mest svarlösta problemet vid genomförandet av ny

kommunal indelning utgör frågan om kommunernas storlek och gränser.

Kommittén yttrade härom, att frågan örn de nya kommunernas storlek

främst borde bedömas med beaktande av angelägenheten att skapa lämpliga

förvaltningsenheter för den kommunala verksamheten. Förvaltningsenheterna

skulle emellertid också vara självstyrelseenheter. En ekonomiskt alltför

svag kommun vore icke lämplig såsom självstyrelseenhet, även örn den i betraktande

av folkmängden och arbetsuppgifternas omfattning m. m. kunde

erbjuda underlag för en rationell förvaltningsorganisation. Vid kommunindelningens

bestämmande borde hänsyn dessutom tagas till den framtida utvecklingen.

Reformen borde utformas så, att den icke inom avsevärd tid behövde

upprepas.

För en rationell förvaltningsorganisation fordrades enligt kommitténs mening

en folkmängd av viss storleksordning. Kommittén har företagit vissa

undersökningar för utrönande av det med hänsyn till vissa viktiga kommunala

uppgifter lämpliga invånarantalet. Sålunda fordrades med hänsyn till

skolväsendets förhållanden, att minimifolkmängden icke sattes lägre än

2 000—2 500 invånare. För att möjliggöra en rationell uppdelning av undervisningen

i 7 och 8 klasserna på teoretiska och praktiska linjer borde man

dock räkna med en folkmängd av 3 000—3 500 personer i skoldistriktet. Vad

fattigvård, barnavård och nykterhetsvård beträffar bär kommittén funnit,

att en kommunstorlek pa 2 000—2 500 invånare skulle giva förutsättningar

för en tidsenlig utveckling. För pensionsnämndemas uppgifter angiver kommittén

minimifolkmängden till 2 000—3 000 personer; för hälsovården och

byggnadsväsendet angives motsvarande befolkningstal till 2 000 invånare.

De sålunda angivna talen vore att anse såsom minima. Kommittén har i olika

sammanhang rekommenderat väsentligt större kommuner, där förutsättningar

härför vore förhanden.

Efter att hava vägt de krav, som kommittén funnit de olika förvaltningsuppgifterna

ställa, mot de nackdelar ur andra isynpunkter, som ett tillmötesgående

av kraven skulle medföra, förordade kommittén att vid sammanslagning

av mindre kommuner en kommunstorlek av 2 000—3 500 personer

eftersträvades. Den fann dessa storleksgränser böra avse områden nied normalt

tillväxande eller i stort sett oförändrad folkmängd. Beträffande områden

med tendens till fallande folkmängd förordade kommittén, att de an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

9

givna folkmängdstalen ökade nied det tal, som motsvarade den sannolika

folkminskningen under de närmaste trettio åren. Örn folkmängden visade en

stigande tendens, som överskrede medeltalet för svensk landsbygd, borde enligt

kommittén motsvarande avvikelser nedåt kunna ske. Även i övrigt borde

vissa avvikelser kunna tillåtas. Någon anledning att förhindra bildandet av

kommuner med större folkmängd än den angivna anisåge kommittén icke

föreligga, varvid dock den lokala opinionens önskemal måste tillmätas stor

betydelse. Beträffande avvikelserna nedåt anfördes, att den angivna minimifolkmängden

borde få underskridas endast i sådana undantagsfall, då ytterligare

sammanslagning med hänsyn till kommunernas ur kommunikationssynpunkt

isolerade läge i förhållande till angränsande kommuner måste

anses olämplig. Det angivna minimum finge icke fattas såsom en riktpunkt

vid nyindelningen. Dess innebörd borde i första hand uppfattas så, att en

redan befintlig kommun med 2 000 invånare och nöjaktig skattekraft finge

lämnas utanför nyindelningen, örn icke mindre grannkommuner måste tillläggas

densamma för att man skulle kunna få till stånd en rationell indelning

av angränsande område. Samma synpunkt borde gälla för pastorat med

2 000 invånare. Ytterligare sammanslagning utöver pastoratet borde ej ske

mot befolkningens bestridande, därest detta icke vöre erforderligt med hänsyn

till angränsande kommuner. I andra fall syntes anledning att stanna vid

minimum mera sällan föreligga.

Beträffande skatteunderlaget framhöll kommittén, att man endast i undantagsfall

borde bilda kommuner med ett lägre antal skattekronor än sammanlagt

8 000—10 000. Vid sammanslagning av kommuner med i medeltal

5 skattekronor per invånare behövdes alltså en sammanlagd folkmängd av

2 000 personer för att uppnå sådant skatteunderlag. Då antalet skattekronor

per invånare i rikets landskommuner under åren 1935—1940 uppgått till i

medeltal 4,38, syntes ett skatteunderlag av 8 000—10 000 kronor i regel uppnås

vid den av kommittén rekommenderade normalfolkmängden.

Vid områdesregleringen borde enligt kommitténs mening även vissa andra

synpunkter uppmärksammas. Kommittén erinrade härutinnan om den naturliga

med grannskapet sammanhängande samhörigheten, om betydelsen av

att anknyta till bestående indelningsenheter och gränser samt om den hänsyn,

som borde tagas till städernas och köpingarnas behov av utvecklingsmöjligheter.

I vissa av remissyttrandena lia jämkningar eller uppmjukningar

föreslagits beträffande de av kommittén angivna grunderna för bestämmandet

av kommunernas storlek och gränser. Så har i en del yttranden förordats,

att normalstorleken i fråga örn invånarantal skulle sättas väsentligt högre än

enligt betänkandet. Även minimigränsen har av en del myndigheter ansetts

väl låg. Förslag lia även framlagts att minimisiffran skulle sänkas. Ävenså

har understrukits, att vid kommunindelningen hänsyn borde tågås till omständigheterna

i varje särskilt fall.

Efter att lia framhållit, att en schablonmässig lösning av frågan örn kommunernas

storlek vöre utesluten, yttrar föredraganden fortsättningsvis:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

Det bör visserligen fasthållas, att den föreslagna reformens huvudsyfte är

att åstadkomma lämpliga förvaltnings- och självstyrelseenheter och att kommunerna

på grund därav måste fylla vissa fordringar i fråga om folkmängd

och skatteunderlag. Hänsyn måste emellertid tagas även till ett flertal andra

faktorer, t. ex. geografiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden,

existerande indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas

inriktning, vissa traditioner o. s. v. Det kan därför icke komma i

fråga, att kommunindelningen skulle bindas vid vissa fixerade tal för folkmängd

och skatteunderlag. Vad som kan och bör ske är, att en viss normal

storlek för kommunerna fastställes, vilken bör eftersträvas, och att ett visst

minimum för storleken angives, vilket icke utom i särskilda undantagsfall

bör få underskridas.

Beträffande kommunernas normalstorlek anför föredraganden:

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att inom områden, där de lokala

förutsättningarna för större kommuner äro mindre gynnsamma, särskilt inom

rena jordbruksområden, en kommunstorlek å omkring 3 000 invånare bör

eftersträvas, därvid man dock — med hänsyn bland annat till angelägenheten

att möjliggöra en tidsenlig utveckling av skolväsendet — hellre bör stanna

för ett alternativ med något högre folkmängdstal än ett med lägre. Där de

lokala förutsättningarna för större kommunbildningar äro mera gynnsamma,

särskilt inom områden med tätorter eller industrialiserad befolkning,

bör det i överensstämmelse med kommitténs flerstädes uttalade rekommendationer

övervägas att skapa kommuner med högre folkmängd. Den lokala

opinionens önskemål synes dock i sådana fall böra tillmätas stor betydelse.

Med avseende å den av kommittén föreslagna nedre gränsen för kommunernas

storlek uttalar föredraganden:

Vad minimistorleken angår bär i vissa remissyttranden uttalats, att en

minimigräns av 2 000 invånare finge anses väl låg. Jag vill i anledning härav

erinra, att — såsom av den förut lämnade redogörelsen för kommitténs förslag

framgår — detta minimum enligt kommitténs mening icke vore att anse

såsom riktpunkt vid avvägningen av de olika kommunernas storlek utan närmast

vore avsett för vissa i redogörelsen omnämnda specialfall. Med den av

mig intagna ståndpunkten i fråga örn kommunernas normalstorlek är det

tydligt, att en minimigräns icke kan få annan principiell betydelse än den

av kommittén angivna. Var minimigränsen bör dragas, kan givetvis i allt

fall bliva föremål för diskussion. För egen del anser jag, att man icke bör

fastställa högre gräns än kommittén föreslagit. Vid en nyindelning måste

nämligen, såsom jag förut påpekat, hänsyn tagas till ett flertal olika faktorer,

såsom geografiska betingelser m. m. Beaktandet av sådana faktorer

skulle, om minimigränsen höjdes, med säkerhet nödvändiggöra ett stort antal

undantag från minimiregeln. En dylik tillämpning vore i olika hänseenden

icke lycklig. A andra sidan synes en lägre minimisiffra icke tillrådlig. Härvid

göra sig särskilt de förvaltningstekniska synpunkterna gällande. Den fortgående

befolkningsminskningen på landsbygden är ett ytterligare skäl att icke

fastställa en för låg minimisiffra. Bestämmes gränsen till 2 000 invånare, bör

den kunna så gott som undantagslöst upprätthållas. I likhet med kommittén

anser jag, att med denna gränsdragning ett underskridande i regel bör medgivas

endast beträffande ökommuner samt kommuner med jämförliga kommunikationssvårigheter.

I de fall, då lokala önskemål om sammanslagning i väsentligt större enheter

än normalramen angiver framföras, torde ur allmän synpunkt i regel

icke finnas anledning att tillbakavisa dessa önskemål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

11

Till de av kommittén framförda synpunkterna i fråga om det skatteunderlag,

som bör eftersträvas vid nyindelningen, ansluter sig föredraganden, som

härom yttrar:

De av kommittén angivna skattekrontalen, 8 000—10 000 skattekronor,

böra anses såsom minimum för normalfallen och icke betraktas såsom en

riktpunkt. I regel torde också ett väsentligt starkare skatteunderlag kunna

uppnås vid tillämpningen av förut angivna riktlinjer för de nya kommunernas

storlek.

Föredraganden yttrar vidare:

I likhet med kommittén finner jag det vara av stor vikt, att den naturliga

samhörigheten mellan kommunerna vinner beaktande vid sammanslagningen.

Det bör sålunda vara angeläget bland annat att tillse, att den nya kommunen

såvitt möjligt utgör en samlad enhet av icke alltför oregelbunden form

med tillfredsställande kommunikationsmöjligheter mellan kommunens olika

ddär

Jag är ense med kommittén om att man vid nyindelningen bör taga den

hänsyn till pastoratsindelningen, som är möjlig utan eftergivande av väsentliga

med kommunindelningsreformen avsedda syften. Det får därför anses

uteslutet, att man enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund.

Utskottet. I likhet med föredraganden anser utskottet det icke vara möjligt

att finna en för alla fall och ur alla synpunkter tillfredsställande norm för

kommunernas storlek. En schablonmässig lösning av storleksfrågan vid nyindeiningen

bör därför icke förekomma. Det sagda hindrar emellertid icke

att vissa normerande riktlinjer böra fastslas, vilka vid en nyindelning säkerställa

att likartade principer komma i tillämpning inom hela riket och garantera

att reformens huvudsyfte uppnås, nämligen att kommunerna erhålla

en sådan storlek att de göras lämpade som fristående förvaltnings- och

självstyrelseenheter med hänsyn till samtliga en kommun åvilande arbetsuppgifter.

Mot de riktlinjer, som av föredraganden i anslutning till kommittén uppdragits

för normalstorleken å kommunerna, har utskottet intet att erinra.

Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och kravet på ett skatteunderlag

å 8—10 000 skattekronor finner utskottet med iakttagande av vad

här nedan anföres godtagbara. Utskottet har salunda icke kunnat tillstyrka

de i motionerna I: 326 och II: 500 samt II: 499 framlagda förslagen, att ingen

befolkningssiffra eller liknande bestämmelse fixeras som minimum för en

kommun. Detsamma gäller i motionerna T: 327 och II: 498 framställt yrkande,

att minimigränsen bör sättas till 1 500 innevånare.

Ehuru utskottet som ovan sagts ansluter sig till tanken på en fixerad minimigräns

vill utskottet, bland annat i anledning av ovan angivna motioner,

betona, att denna gräns icke kan bliva undantagslös. Icke blott ökommuner

(‘Iler kommuner med jämförliga koinmunikationssvårigheter kunna bilda undanlag

från minimiregeln, utan även i andra fall, där mera betydande olägenheter

skulle uppkomma genom en sammanslagning, böra avvikelser från den

uppställda regeln kunna äga rum. Huruvida en kommun med mindre mnevånareanlal

än 2 000 kan anses siga förutsättning att på ett tillfredsställande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och

självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke

blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer

såsom geografiska betingelser, bebyggelser och kommunikationsförhållanden,

existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt

centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m.

I de fall då fråga uppkommer örn sammanläggning av stad eller köping med

landskommun bör vid ställningstagande till ifrågasatt indelningsändring särskild

hänsyn tagas till de speciella omständigheter, som därvid kunna tala

för bibehållandet av gällande indelning.

I fråga om pastoratsindelningens betydelse vid indelningsreformens genomförande

har i motionerna 1:300 och 11:461 samt 1:299 och 11:462 hemställts,

att ingen kommun mot sitt bestridande skall kunna hängas ingå i

kommunenheter som omfatta större område än det pastorat kommunen tillhör.

I motionerna I: 327 och II: 498 har vidare föreslagits, att pastoratsindelningen

lägges till grund för kommunsammanslagningar, dock på så sätt, alt

två eller flera mindre pastorat må sammanslås till en kommun. Utskottet

vill i anledning härav framhålla, att pastoraten äro mycket växlande till

sin storlek och att de olika kommunerna inom pastoraten understundom äro

så belägna i förhållande till varandra, att de icke äro lämpade att bilda en

borgerlig förvaltningsenhet. I de fall då gamla indelningsgränser, sålunda

även pastoratsgränserna, kunna följas, har emellertid såväl kommittén som

föredraganden framhållit det önskvärda uti att så sker. Utskottet ger sin

anslutning till dessa uttalanden.

Att såsom flertalet motionärer framhållit, nödig hänsyn skall tagas till förefintligheten

av en utpräglad folkmening har klargjorts genom uttalanden av

kommittén och föredraganden. Utskottet anser det självklart, att hänsyn

tages till en bestämd folkmening inom berörda kommuner så långt detta är

förenligt med reformens huvudsyfte och i ole enskilda fallen en lämplig indelning

kan åstadkommas. Införandet av vetorätt för kommunerna gentemot

indelningsförslag är däremot enligt utskottets mening icke förenligt med förslagets

karaktär av allmän reglering.

I motionerna 1:326 och 11:500 hemsfälles, att vid indelningsförändringar

måtte eftersträvas en kommunal indelning, som icke motverkar en verklig

kommunal självstyrelse med bevarande av lekmannainslaget i kommunalförvaltningen,

samt att i överensstämmelse härmed kommunsammanslagningar

icke tvångsvis genomföras, som nödvändiggöra att förvaltningen väsentligen

handhaves genom kommunaltjänstemän. Utskottet vill i anledning härav

understryka vad kommittén och föredraganden uttalat i denna sak. Vid

de fall av sammanläggning, varå motionärerna syfta, bliva i regel de nybildade

kommunerna icke av sådan storlek, att förvaltningen under alla förhållanden

kraver anställandet av kommunala tjänstemän. Det må erinras örn

att betydligt större kommuner än som här äro i fråga icke anlita tjänstemän

utan i stället lämna ersättning till en eiler flera kommunala förtroendemän,

som handhava vissa förvaltningsuppgifter, medan andra mindre kommuner

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

anlita heltidsanställda tjänstemän. Även efter genomförandet av nyindelningen

lärer det kommunala förvaltningsarbetet komma att organiseras olika

också inom kommuner av samma storleksordning. Utskottets ovan gjorda uttalanden

rörande de hänsyn, som böra tagas vid sammanförandet av kommuner,

sammanfalla i övrigt till stor del med vad motionärerna aniört.

Förfarandet vid sammanläggning av kommuner.

Till grund för förfarandet vid den nya kommunindelningen har kommittén

framlagt förslag till lag örn översyn av rikets kommunala indelning

m. m. Kommittén yttrade härom, att även örn lagen den 18 juni 1919 örn ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning formellt

gåve Kungl. Maj :t befogenhet att genomföra en allmän revision av den kommunala

indelningen, en så genomgripande förändring icke borde vidtagas

utan riksdagens godkännande, då 1919 års lag loide syfta uteslutande på

lokalt begränsade indelningsändringar. Då reformen vore av engångskaraktär,

måste det ur flera synpunkter anses olämpligt att inrymma bestämmelserna

i den gällande indelningslagen.

Rörande tillvägagångssättet vid reformens genomförande föreslog kommittén,

att Kungl. Majit uppdrog åt länsstyrelserna att efter erforderliga undersökningar

och utredningar upprätta preliminära förslag till nyindelning

inom respektive län i enlighet med de av riksdagen godkända närmare riktlinjerna,

att inhämta kommunernas yttranden över förslagen samt att inom

viss utsatt tid översända de i anledning av yttrandena eventuellt öveiarbetade

förslagen till kammarkollegiet. Kammarkollegiet borde efter den ytterligare

utredning, som eventuellt kunde visa sig erforderlig, överlämna förslagen

med eget utlåtande till Kungl. Majit, som skulle ha att besluta i de

särskilda indelningsärendena.

Kommittén ansåg, att nyindelningen borde genomföras i ett sammanhang

i hela riket, så att indelningsändringarna kunde såvitt möjligt träda i kraft

samtidigt i samtliga kommuner. Kungl. Majit ansågs böra meddela erforderliga

närmare föreskrifter rörande förfarandet och därvid även bestämma

den tid, inom vilken indelningsreformen skulle vara genomförd. Kommittén

betonade, att tiden för förslagens upprättande icke borde tillmätas for

knapp.

Beträffande förfarandet i övrigt framhöll kommittén angelägenheten av

att indelningsändringen genomfördes så snart ske kunde. För att utredningsarbetet

skulle kunna bedrivas utan onödig tidsutdräkt oell i stort sett oberoende

av det löpande länsstyrelsearbetet finge länsstyrelserna beredas nödig

förstärkning av arbetskraften. Även kammarkollegiets personalstat borde tillfälligt

förstärkas. Kommittén förutsatte jämväl, att tillfällig personaltörstärkuing

kunde bli erforderlig även inom socialdepartementet för indelningsärcndenas

snabba behandling i departementet.

För att handläggningen inom de olika länsstyrelserna skulle kunna ske

efter i möjligaste mån enhetliga linjer syntes det kommittén, all länsstyrelser
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

nas vederbörande befattningshavare genom socialdepartementets försorg

borde pa lämpligt sätt, t. ex. vid en centralt anordnad konferens, beredas tillfälle

till närmare orientering i fråga örn hithörande arbetsuppgifter och arbetsmetoder.

För utredningsdetaljer, som krävde speciell sakkunskap, borde

länsstyrelserna på begäran erhålla biträde av kammarkollegiet, som för sådant

ändamål borde kunna förordna särskilda utredningsmän att tillhandagå

länsstyrelserna.

Kommittén uttalade vidare, att utredningsarbetet i länsstyrelserna såvitt

möjligt borde bedrivas under personlig kontakt med de kommunala förtroendemännen

inom de olika orterna. Särskilda sammanträden inför länsstyrelserna

med representanter för kommunerna och de särskilda kommunala

organen borde dessutom hållas i de olika orterna, innan länsstyrelserna uppgjorde

det förslag till nyindelning, varöver kommunernas lieslutande organ

borde höras genom handlingarnas remittering.

Ur förtroendesynpunkt ansåg kommittén det vara synnerligen värdefullt,

att representanter för de kommunala intressena erhölle tillfälle att deltaga

i ärendenas behandling i kammarkollegiet, och föreslog, att två av Kungl.

Majit utsedda personer med praktisk erfarenhet från kommunalt arbete

skulle ingå i den avdelning av kammarkollegiet, som skall handlägga dessa

ärenden.

Föredraganden, som ansluter sig till kommitténs uppfattning rörande

riksdagens medverkan, finner lämpligt, att en särskild lag rörande ny indelning

av riket i borgerliga kommuner utfärdas rörande reformens genomförande.

Genom tillägg till kommitténs förslag till 1 § att hänsyn bör tagas,

förutom till de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet,

även till »förhallandena i övrigt», vill föredraganden förebvgga, att

lagtexten tages till intäkt för en i huvudsak schablonmässig indelning i förvaltningsområden

efter enbart folkmängd och skatteunderlag.

Föredraganden yttrar vidare:

Utöver vad nu sagts torde i 1 § böra föreskrivas, att, när förhållandena

därtill föranleda, kommuner må sammanläggas utan hinder av vad eljest

är stadgat om villkor för ändring i kommunal indelning. Genom ett stadgande

av denna innebörd, som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslaget,

möjliggöres en fri prövning av samtliga på frågan om en lämplig

indelning inverkande omständigheter. Kammarkollegiet har ifrågasatt såväl

lämpligheten som behovet av en sådan bestämmelse, under förmenande att

det i och med den av kommittén gjorda utredningen finge anses fastslaget,

att nyindelning i enlighet med de uppdragna riktlinjerna vore påkallad av ett

betydande allmänt behov, varför ett bestridande från en kommuns sida ej

kunde hindra erforderliga sammanläggningar av kommuner, även om det

kommunala bestridandet bibehölles vid sin verkan enligt indelningslagen.

Denna tankegång torde dock icke äga giltighet för alla förekommande fall.

Vid möjlighet till val mellan olika alternativ, vilka var för sig äro godtagbara

enligt de angivna riktlinjerna, skulle sålunda en kommuns bestridande

kunna tänkas få den verkan, att det ur allmän synpunkt mest fördelaktiga

alternativet icke finge genomföras. Särskilt örn i ett dylikt fall övriga berörda

kommuner uttalat sig för detta alternativ, synes det rimligt, att indelningsändringen

genomföres i enlighet därmed utan hinder av den förstnämnda

kommunens bestridande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

15

Med avseende på förfarandet vid översynen i de delar, varom lagen icke

är avsedd att giva bestämmelser, betonar föredraganden vikten av att representanter

för kommunerna på ett tidigt stadium orienteras i frågan, att

personlig kontakt upprätthålles mellan utredningsmän och kommunrepresentanter,

att representanter för de kommunala intressena böra beredas tillfälle

att deltaga vid ärendenas behandling inom kammarkollegiet samt att samråd

med landstingens förvaltningsutskott bör äga rum. Föredraganden biträder

vidare kommitténs förslag örn anordnandet av en central informationskonferens

för länsstyrelsernas vederbörande befattningshavare samt ansluter

sig till tanken att indelningsändringarna genomföras i ett sammanhang inom

hela riket, varvid dessa skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Utskottet. De skäl, som av kommittén och föredraganden anförts för tillskapandet

av en särskild lag för reformens genomförande, finner utskottet

bärande. Av betydelse synes det utskottet härvid vara, att det av lagtextens

formulering klart framgår, att fråga är om sammanläggningar av hela kommuner,

medan vid eventuella delningar av kommuner, även då de företagas

i samband med reformen, 1919 års lag skall tillämpas. För att detta förhållande

må tydligt framträda i lagtexten föreslår utskottet vissa formella

jämkningar av det i propositionen intagna förslaget.

Som ovan nämnts framhåller föredraganden betydelsen av samrådet vid

nyindelning med landstingens förvaltningsutskott med hänsyn till landstingens

intresse av indelningens verkan på bland annat folktandvården, distriktsvården,

dispensärvården, den förebyggande medra- och barnavården,

barnmorskeväsendet och den sociala hemhjälpsverksamheten. Denna förvaltningsutskottets

medverkan synes utskottet vara av sådan vikt, att den bör

förekomma icke blott under utredningsarbetet utan även i den form, att i

lagen föreskrives att förvaltningsutskottet, i likhet med kommunerna, bör

lämnas tillfälle att avgiva yttrande över det i lagförslagets 3 § omnämnda

preliminärförslaget från länsstyrelsen. Utskottet har i enlighet härmed föreslagit

tillägg av sådan innebörd till nyssnämnda paragraf.

Reformens slutliga genomförande har beräknats till den 1 januari 1950.

Hur önskvärt det än vore att nyindelningarna kunde avslutas vid en tidigare

tidpunkt, lärer detta av praktiska skäl knappast vara genomförbart. Med hänsyn

till reformens engångskaraktär finner utskottet lämpligt, att lagen tidsbegränsas.

Tidpunkten då lagen upphör att gälla bör utsättas till utgången

av år 1951, då den i lagen avsedda nyindelningen bör vara genomförd i sin

helhet.

Vad härefter angår de riktlinjer rörande förfarandet, vilka ej inrymts i

själva lagförslaget, vill utskottet understryka betydelsen av lekmannarepresentanters

medverkan. Utskottet finner det angeläget all dessa örn möjligt

utses i så god tid, att de kunna närvara vid den informationskonferens, som

avses komma att inleda indelningsarbetet. Utöver de föreslagna två lekmannarepresentantema

bör emellertid enligt utskottets mening en av Konungen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

utsedd representant lör varje län deltaga vid beredningen inom kammarkollegiet

av de förslag, som röra länet. Vid ärendenas behandling finner utskottet

lämpligt, att detta sker i kollegial form, varvid de fasta representanterna, men

ej den tillfällige länsrepresentanten, skola deltaga i besluten.

Emot vad i övrigt anförts med avseende å förfarandet vid översynen har

utskottet intet att erinra.

Ekonomiska uppgörelser mellan kommunerna.

Enligt kommittén borde vad i indelningslagen stadgas örn ekonomiska

uppgörelser mellan kommunerna vid indelningsändring i tillämpliga delar

böra gälla vid den allmänna revisionen av kommunindelningen. Detta skulle

innebära, att de sammanslagna kommunernas tillgångar och ansvarigheten

iör deras förbindelser enligt den i 10 § givna huvudregeln normalt borde

tillkomma den nybildade kommunen. Med stöd av 6 § andra stycket kunde

emellertid undantag medgivas för viss tillgång eller förbindelse, örn särskilda

skäl därtill föranledde. Sådana undantag borde dock vid den nu föreslagna

indelningsrevisionen icke tillämpas beträffande andra tillgångar eller skulder

än dels lokalt betonade donationsfonder och dels kommunala förpliktelser,

som i avvaktan på indelningsändringen avsiktligt försummats.

Beträffade donationer borde, enligt kommittén, donators vilja respekteras,

med möjlighet för Kungl. Maj :t att vid behov jämka donationsbestämmelser.

Kommittén framhöll, att man därför vid nyindelningen borde i enlighet

med den allmänna regeln tillse, att sammanslagna kommuners donationsfonder

och annan donerad egendom såvitt möjligt även efter sammanslagningen

bomme till användning för sitt ursprungligen avsedda syfte och område i

överensstämmelse med donationsbestämmelserna. Kommittén fann emellertid,

att de genom kommunsammanslagningen ändrade förhållandena med

nödvändighet måste medföra vissa rättsliga och organisatoriska förändringar

även i avseende å donationerna. Kommittén framhöll, att förändringarna i

första rummet bomme att avse äganderätten och förvaltningsrätten, vilka i

och med den gamla kommunens och dess organs upplösning och en ny kommuns

bildande måste överflyttas från ett rättssubjekt till ett annat, men att

i vissa fall förändringar kunde bli erforderliga även i avseende å användningen.

Uppdraget att handhava donationerna borde enligt kommittén överflyttas

på de nya kommunala organen. För att öka inflytandet från den kommundel,

som donationsfonden avsåge, kunde nämnden (styrelsen etc.) vid behandling

av ärenden rörande fonden förstärkas med en eller flera av kommunens beslutande

organ utsedda särskilda ledamöter från kommundelen.

Vad härefter anginge de ekonomiska uppgörelserna mellan kommunerna

hävdade kommittén, att någon ersättningsskyldighet mellan de ursprungliga

kommunerna på grund av förändrad ekonomisk ställning genom sammanslagningen

i princip icke borde förekomma.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

17

Kommittén fann dock, att kommun i särskilda fall borde kunna åläggas

ersättningsskyldighet till den nya kommunen, nämligen om en kommun i

syfte att på den nya kommunen överföra kostnader, som bort gäldas genom

utdebitering av kommunalskatt, underlåtit att utdebitera dylik skatt i erforderlig

utsträckning eller missbrukat sin rätt att upptaga lån eller obehörigen

förfogat över kommunens tillgångar eller sedan en längre tid tillbaka fört en

uppenbart oklok ekonomisk politik eller eljest vanvårdat sina angelägenheter.

Ersättning i sådana fall borde uttagas genom särskild utdebitering under

viss tid av de skattskyldiga i den ursprungliga kommunen.

Föredraganden har med avseende å donationsfonderna yttrat följande:
Vad

beträffar lämpligheten och behövligheten av undantag enligt 6 §

andra stycket indelningslagen, har jag intet att erinra mot vad kommittén

föreslagit i fråga om behandlingen av donationsfonder och annan donerad

egendom. Jag vill emellertid tillägga, att fall undantagsvis torde kunna förekomma,

då skäliga rättvisesynpunkter ofrånkomligt tala för en analog behandling

även av andra tillgångar. Kungl. Maj:t torde därför, trots kommitténs

uttalanden för en till vissa angivna fall begränsad tillämpning, böra

vara oförhindrad att tillämpa 6 § andra stycket indelningslagen enligt dess

ordalydelse, »där skilda omständigheter därtill föranleda».

I fråga örn kommuns ersättningsskyldighet vid fall av åtgärder i syfte att

å den nya kommunen överföra kostnader, för vilka den ursprungliga kommunen

bort svara, har föredraganden, under framhållande att indelningslagen

ej borde täcka alla sådana fall, i sitt lagförslag intagit bestämmelser

härom i 5 § andra stycket.

Utskottet. I förevarande sammanhang vill utskottet understryka vad som

av såväl kommittén som föredraganden anförts beträffande donationsfondernas

användning, nämligen att donators vilja så långt möjligt är bör respekteras.

Även i fråga örn andra tillgångar, vilka tillhöra kommun som blir

föremål för sammanläggning, kan i visst fall anses skäligt att hänsyn tages

till anknytningen till denna. Att vissa regler givas för att förhindra att kommun

i samband med sammanläggning söker övervältra kostnader å den nybildade

kommunen, är med hänsyn till den senares intressen skäligt. Utskottet

vill dock uttala som sin uppfattning, att bestämmelserna härom tillämpas

med varsamhet.

övriga riktlinjer.

Med avseende på indelningsreformens inverkan på skoldistrikten uttalade

kommittén, att dessa såvilt möjligt borde sammanfalla med de nybildade

större kommunerna. För sådant ändamål fann kommittén vissa ändringai

i lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner, folkskolestadgan, lagen örn församlingsstyrelse,

lagen örn kommunalstyrelse på landet m. fl. författningar

önskvärda. Föredraganden anför, all dessa ändringar torde få anmälas

i annat sammanhang av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 5 samt. 2 avd. Nr 19. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

De särskilda åtgärder, som borde vidtagas för att underlätta genomförandet

av nyindelningen och undanröja olägenheter under övergångstiden bestode

enligt kommittén dels av statsbidrag (övergångsbidrag) för utjämning

av mera kännbara skattehöjningar och dels av åtgärder för att underlätta

samfärdseln och öka samhörigheten inom de nybildade kommunerna.

Övergångsbidraget skulle anpassas så, att skatteökningen för skattedragarna

inträdde successivt med 50 öre vart annat år. Kostnaderna för övergångsbidragen

uppskattades under första och andra året inom samtliga län

till högst 2 å 3 miljoner kronor årligen.

Underlättandet av samfärdseln och ökandet av samhörigheten skulle enligt

kommittén vinnas genom förbättringar och anpassning av vägnätet, omreglering

av telefontaxeområdena samt anordnandet av offentliga samlingslokaler,

bygdegårdar och dylikt.

Emot vad kommittén sålunda föreslagit bär föredraganden i princip

icke något att erinra, men framhåller att Kungl. Maj:t bör äga befogenhet

att avgöra, huruvida övergångsbidrag böra utgå eller ej bland annat i det

fall, att den lägre utdebiteringen beror på sådana förhållanden, som föranleda

ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen.

Med avseende på namnfrågan anför kommittén, mot vilken föredraganden

ej funnit något att erinra:

Namnet bör helst särskilja den nybildade kommunen från de förutvarande

kommunerna men så vitt möjligt samtidigt erinra örn dessa.

Folkopinionen är i regel mycket konservativ, när det gäller ortnamnsfrågor.

Man torde icke gärna vilja släppa de gamla sockennamnen såsom beteckning

för de nya kommunerna. Örn endast två kommuner sammanslås, torde man

stundom kunna använda båda namnen i ett dubbelnamn, antingen direkt

sammanförda eller med ett sammanknytande ord, t. ex. »Surteby-Kattunga»

eller »Bråttensby och Landa». Då flera än två kommuner sammanslås, blir

i regel en uppräkning av samtliga namn alltför otymplig.

Finnes en gemensam huvudort, torde dennas namn ofta med fördel kunna

användas. I vissa fall kan det vara naturligt att använda namnet på den till

folkmängden största kommunen eller a den kommun, inom vilken den nybildade

kommunens förvaltningscentrum kommer att förläggas, ev. med ett kvalificerande

tillägg, såsom »stora» eller dylikt.

Örn två kommuner, som tidigare utgjort en kommun, sammanläggas, torde

man lämpligen kunna återgå till den ursprungliga kommunens namn, ev. med

kvalificerande tillägg.

Då den nya kommunen omfattar ett helt pastorat, torde moderförsamlingens

namn ofta kunna användas.

Förenas samtliga kommuner i ett härad, synes den nybildade kommunen

självfallet böra fa häradets namn. I vissa fall torde namn å nuvarande eller

förutvarande tingslag och skeppslag under motsvarande förutsättning kunna

överflyttas på den nya kommunen.

Om samtliga kommuner i ett härad sammanföras i ett fåtal kommuner,

torde, under förutsättning att häradstraditionen är tillräckligt stark, häradets

namn med särskiljande tillägg, såsom »norra», »mellersta» o. s. v. med fördel

kunna användas.

I något fall kan det tänkas, att namnet å en sjö eller ett berg eller något

annat naturföremål är sa betecknande för bygden, att det nya kommunnamnet

kan anknytas till detta namn.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

19

I icke så få fall torde det bli nödvändigt att konstruera helt nya namn.

Någon gång kunna därvid delar av de ursprungliga kommunernas namn komma

till användning.

Organisationskostnaderna för reformens genomförande beräknas till sammanlagt

544 000 kronor och avse kostnader för informationskonferens, utredningsarbete

inom länsstyrelserna, personalförstärkning inom kammarkollegiet

och socialdepartementet samt för kommunalfullmäktigeval, anvisningar

rörande de nya kommunernas organisation och dylikt.

Utskottet. En överensstämmelse emellan skoldistrikten och de nybildade

kommunerna bör enligt utskottets mening eftersträvas. Pa detta spörsmål

finnes emellertid för närvarande icke anledning att närmare ingå med hänsyn

till pågående utredning i ämnet.

I fråga örn de föreslagna övergångsbidragen vill utskottet förorda, att de

fall, där dessa icke skola utgå begränsas till att avse kommuner, vilka ålagts

ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen på grund av åtgärder

eller underlåtenhet i syfte att å denna överföra vissa kostnader.

Utskottet vill vidare understryka betydelsen av att kommunikationsförhållandena

anpassas till de nybildade kommunerna, varigenom en naturlig

samhörighet inom den nybildade kommunen kan komma till stånd.

I den säkerligen ofta svårlösta namnfrågan finner utskottet de av kommittén

angivna riktlinjerna kunna tjäna till vägledning.

Beträffande de framlagda kostnadsberäkningarna har utskottet icke något

att erinra.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts far utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande

proposition ej kunnat i oförändrat skick bifallas, i

anledning av sagda proposition ville

a) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
(Kungl.

Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala

förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i

övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän

översyn av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sågs.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid indelningsändring i anledning av översynen må, när förhållandena

därtill föranleda, kommuner sammanläggas utan hinder av vad eljest är

stadgat örn villkor för ändring i kommunal indelning.

2 §•

För ändamål som i 1 § sägs skall varje länsstyrelse verkställa utredning

i vad mån genom sammanläggning av kommuner en ändamålsenligare kommunindelning

inom länet kan vinnas.

Till biträde vid utredningen äger länsstyrelsen förordna därtill lämpad

person. Där länsstyrelsen det begär, må kammarkollegiet förordna tjänsteman

i kollegiet eller annan att biti’äda länsstyrelsen vid utredning av särskild

fråga.

Under utredningen skall tillfälle beredas representanter för kommunerna

att framföra sina synpunkter.

3

Med ledning av utredningen skall

länsstyrelsen uppgöra preliminärt förslag

till indelning av länet i kommuner.

Över förslaget skall yttrande inhämtas

från de av ifrågasatta indelning

sändringar berörda kommunerna.

§•

Med ledning av utredningen skall

länsstyrelsen uppgöra preliminärt förslag

till indelning av länet i kommuner.

Över förslaget skall yttrande inhämtas

från de av ifrågasatta sammanläggningar

berörda kommunerna

samt från landstingets förvaltningsutskott.

4 §•

Sedan utredningen slutförts, skall länsstyrelsen upprätta slutligt förslag

till kommunindelning. Förslaget ävensom övriga handlingar i ärendet skola

insändas till kammarkollegiet, som har att med eget utlåtande jämte den

ytterligare utredning, som ma finnas erforderlig, överlämna ärendet till

Konungen.

5 §•

Fastställes ny kommunindelning

inom visst län skola, där så finnes

nödigt, de av indelningsändring en berörda

kommunernas inbördes ekonomiska

förhållanden ordnas genom

sådan uppgörelse, som avses i lagen

örn ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning.

Fastställes ny kommunindelning

inom visst län skola, där så finnes

nödigt, de av sammanläggningen berörda

kommunernas inbördes ekonomiska

förhållanden ordnas genom sådan

uppgörelse, som avses i lagen om

ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning.

Har efter den 1 januari 1944 kommun, som genom indelningsändringen

uppgår i nybildad kommun, i syfte att undandraga sig kostnader, som bort

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

gäldas genom utdebitering i förstnämnda kommun, underlåtit att i erforderlig

omfattning verkställa dylik utdebitering eller obehörigen förfogat över

kommunens tillgångar, må Konungen vid fastställande av uppgörelse som

i första stycket sägs förordna, att under visst antal år särskild kommunalskatt

skall påföras inom den del av den nybildade kommunen, som motsvarar

förstnämnda kommun. Närmare bestämmelser om uttagande av sådan

särskild kommunalskatt meddelas av Konungen.

6 §•

Kostnaderna för utredning som i denna lag avses skola gäldas av allmänna

medel.

7 §•

I den mån ej annat följer av vad ovan sagts gäller vad i lagen örn ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är

stadgat jämväl med avseende å förfarande enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juli

1946. 1946 och gäller till och med den 31

december 1951.

b) godkänna de av utskottet ovan förordade riktlinjerna

för nyindelningens genomförande.

2) att motionerna

a) I: 299 och II: 462,

b) I: 300 och II: 461,

c) I: 326 och II: 500,

d) 1:327 och 11:498 samt

e) 11:499

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 4 juni 1946.

På konstitutionsutskottets vägnar:

JONES ERIK ANDERSSON.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

Närvarande: herrar Jones Erik Andersson, Källman*, Herlitz, Karl August Johanson,

Björck, John Gustavson*, John Sandberg, Söderdahl*, Per Olofsson*, Hjalmar

Nilsson*, Thorell, Fast, Nordström i Torsby*, Nolin, Hällgren, Spängberg,

Jonsson i Haverö, Hansson i Skediga, Haeggblom och Larsson i Stockholm.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

1) av herr Hceggblom, som med instämmande av herr Björck ansett, att

utskottets uttalande å s. 11—13 bort ha följande lydelse:

I likhet med---åvilande arbetsuppgifter.

Mot de---att erinra.

Den föreslagna minimigränsen på 2 000 innevånare och ett skatteunderlag

å 8—10 000 kronor har utskottet ej kunnat godtaga. Även mindre kommunenheter

lära på ett tillfredsställande sätt kunna självständigt omhänderha

dem åliggande förvaltningsuppgifter och erhålla kvalificerade personer å förtroendeposterna.

Det synes dock icke möjligt att helt frångå bestämmelser

om fixerad minimigräns, därest icke reformens grundtanke i tillämpningen

skall äventyras. Med hänsyn härtill torde den i motionerna I: 327 och II: 498

föreslagna minimigränsen på 1 500 innevånare och ett däremot svarande skatteunderlag

vara lämpligt avvägda. Med dessa utgångspunkter kommer nyindelningens

genomförande i ett stort antal fall att underlättas utan att de

nybildade kommunerna därför skulle bliva ur stånd att lösa sina uppgifter.

De i motionerna I: 326 och II: 500 samt II: 499 framlagda förslagen att

ingen befolkningssiffra fixeras som minimum för en kommun kan utskottet

med hänsyn till vad nu anförts icke biträda.

Ehuru utskottet — — — äga rum. Huruvida en kommun med mindre

innevånarantal än 1 500 kan anses äga förutsättning att på ett tillfredsställande

sätt fylla de anspråk, som böra ställas på en kommunal förvaltnings- och

självstyrelseenhet, må i förekommande fall prövas med hänsyn tagen icke

blott till befolkningstal och skatteunderlag utan även till andra faktorer, såsom

geografiska betingelser, bebyggelse och kommunikationsförhållanden,

existerande indelningar, befintligheten av lämpligt beläget administrativt

centrum, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning m. m. I

de fall---gällande indelning.

I fråga---dessa uttalanden.

Att såsom---allmän reglering.

I motionerna---motionärerna anfört.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

23

2) av herr Larsson i Stockholm, som med instämmande av herr Björck

anfört:

Enligt 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning har Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att företaga

ändringar i den kommunala indelningen. Såsom kommittén anfört torde ej

heller något formellt hinder föreligga för Kungl. Majit att förordna om sammanläggning

av kommuner även emot kommuns bestridande, därest en sådan

sammanläggning med hänsyn till olägenheterna av den nuvarande kommunindelningen

skulle finnas påkallad av ett betydande allmänt behov.

Emellertid anses en reform av så betydande omfattning som en allmän revision

av den kommunala indelningen, med så vittgående och i hävdvunna

förhållanden ingripande konsekvenser, icke böra vidtagas, utan att riksdagen

i ett principbeslut uttalat sig för densamma och godkänt de huvudsakliga

riktlinjerna för reformen. I anslutning härtill har i propositionen framlagts

förslag till särskild lag om nyindelning av riket i borgerliga kommuner. Denna

lag är begränsad att avse sammanläggningar av kommuner, medan däremot

vid delningar av kommun, också där sådana företagas i samband med

den nu förestående reformen, 1919 års lag skall gälla.

Även om den nya lagen är av engångskaraktär och, enligt utskottets föreliggande

förslag, upphör att gälla med utgången av år 1951, komma kommunala

indelningsändringar under de närmaste åren alltså att få bedömas efter

tvenne, parallellt gällande lagar. Dessa lagar skilja sig därjämte på en principiellt

viktig punkt.

I 1919 års lag, 3 § andra stycket, stadgas bland annat, att örn indelningsändringen

medför avsevärd olägenhet för därav berörd kommun, så må mot

kommunens bestridande därom förordnas allenast i det fall den finnes vara

påkallad av ett betydande allmänt behov. Huruvida ett sådant behov är förhanden,

prövas av Kungl. Maj :t med ledning av i lagen — såsom exempel —

angivna allmänna förutsättningar.

Enligt den nu föreslagna lagen kunna kommunsammanläggningar genomföras

utan hinder av det nyss angivna stadgandet. Kungl. Majit har sålunda

lämnats helt fri prövning och kommuns bestridande av ifrågasatt sammanläggning

har icke någon rättslig verkan.

Under den nya lagens giltighetstid skulle sålunda det både formellt och

sakligt egendomliga förhållandet kunna uppstå, att därest vid den förestående

indelningsrevisionen ifrågasättes delning av kommun, eventuellt därjämte

överflyttning av sålunda utbruten del till annan kommun, och därvid

någon av de berörda kommunerna motsätter sig sådan ändring, denna kan

genomföras allenast om den, vid skärpt prövning av förutsättningarna, finnes

vara påkallad av ett »betydande allmänt behov». En kommuns bestridande

av en föreslagen sammanläggning med annan kommun skulle däremot

icke hava någon motsvarande rättslig verkan. Kommun skulle sålunda åtnjuta

ett särskilt rättsskydd mot mindre ingrepp, men däremot sakna sådant skydd

gentemot en ändring, som innebure dess fullständiga upphörande såsom egen

förvaltningsenhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

Denna konstruktion av den nya lagstiftningen synes ologisk och torde böra

undvikas genom att kommuns vilja vid den förestående reformen tillmätes

samma betydelse som enligt 1919 års lag.

I sitt remissyttrande över kommittéförslaget har även kammarkollegium

ifrågasatt lämpligheten och behovet av den föreslagna inskränkningen i

kommuns normala ställning vid en indelningsändring. Då kommittén otvivelaktigt

visat —- anför kollegiet — att reformen representerar ett betydande

allmänt behov, kan ett bestridande från en kommuns sida ej hindra erforderliga

sammanläggningar, även om detta bestridande bibehölles vid sin verkan

enligt indelningslagen. Kommunens vilja skulle emellertid därmed icke

bliva betydelselös. För nyindelningen kunna säkerligen olika alternativ ifrågakomma,

och örn de berörda kommunerna föredraga något av dessa och

motsätta sig de andra, synas önskemålen i görligaste mån böra respekteras.

Så svårbedömda som dessa frågor torde visa sig vara, synes det, enligt kollegiets

mening, icke berättigat att avskaffa det skydd, som indelningslagen

lämnar för kommunernas önskemål. Visserligen skulle man med de av kommittén

föreslagna bestämmelserna kunna snabbare genomföra indelningsändringama,

men med hänsyn till reformens betydelse på lång sikt synes

grundligheten vid prövningen böra sättas framför snabbheten. Kammarkollegiet

är därför benäget att tillråda, att kommunens bestridande bibehålies till

sina verkningar enligt indelningslagen.

I propositionen har, ehuru med vissa ändringar, kommitténs lagförslag

följts. Gentemot kammarkollegiet har föredraganden anmärkt, att därest det

kommunala bestridandet bibehölles vid sin verkan enligt indelningslagen,

skulle vid val mellan olika alternativ en kommuns bestridande kunna tänkas

få den verkan, att det ur allmän synpunkt mest fördelaktiga alternativet

icke finge genomföras. För en helt fri prövning av ärendet talade även det

förhållandet, att en nyindelningsfråga ofta torde komma att beröra ett större

område, och att olika ifrågasatta indelningsändringars sammanhang med

varandra också talade för att man vid den allmänna indelningsrevisionen

icke kunde taga lika stor hänsyn till enskilda kommuners bestridande som

vid lokala indelningsändringar.

Det i propositionen i enlighet härmed framlagda lagförslaget har av utskottet

utan ändring i förevarande avseende tillstyrkts. I sin motivering uttalar

utskottet emellertid, att vid genomförandet av indelningsrevisionen nödig

hänsyn bör tagas till förefintligheten av en utpräglad folkmening så

långt detta är förenligt med reformens huvudsyfte. Utskottet anser lika med

Kungl. Majit, att en vetorätt i någon form för kommunerna icke låter sig

förenas med den karaktär av allmän reglering, som förslagen till indelningsändringar

måste erhålla.

De skäl, som salunda anförts för en principiell avvikelse från grunderna

för 1919 års indelningslag, synas icke övertygande. Det torde, såsom kammarkollegium

framhållit, vara uppenbart, att en kommuns upplösning genom

sammanläggning med annan kommun innebär en avsevärd olägenhet för

densamma, som kan vara väsentligt större än den olägenhet, som kan upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.

25

komma vid delning av kommun eller vid andra, mindre omfattande, lokalt

betonade indelningsändringar. I de senare fallen gäller enligt 1919 års indelningslag

ett särskilt skydd för kommunen, låt vara icke av absolut art. En

sådan ordning synes ock bäst överensstämma med grunderna för den kommunala

självstyrelsen och bör följaktligen gälla även vid genomförandet av

den nu förestående reformen.

Väl är det riktigt, att om hänsyn i enlighet med 3 § indelningslagen skall

tagas till kommunens bestridande, prövningen vid en allmän nyindelning kan

komma att te sig mera komplicerad, än då en indelningsändring allenast berör

en eller två kommuner. Men såsom kammarkollegium framhåller kan

detta ingalunda utgöra ett hinder för att jämväl regleringar av det förra slaget

bedömas efter samma grunder som lokalt betonade indelningsändringar.

Vid val mellan olika, i och för sig acceptabla alternativ kunna förhållandena

vara sådana, att den inställning vederbörande kommuner intagit bör få vara

utslagsgivande.

Med åberopande av vad sålunda anförts, hemställes, att första paragrafen

i den föreslagna nya lagen måtte givas följande ändrade avfattning:

1 §•

För att möjliggöra genomförandet av en med hänsyn till de kommunala

förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i

övrigt lämplig indelning av riket i borgerliga kommuner skall en allmän

översyn av kommunindelningen äga rum i enlighet med vad i denna lag sägs.

1 anledning av översynen må, när förhållandena därtill föranleda, kommuner

sammanläggas med varandra. Motsätter sig kommun sådan sammanläggning,

må därom förordnas, endast då densamma finnes vara av betydande

allmänt behov påkallad. Såsom sådant behov skall anses, att en med

hänsyn till de i första stycket här ovan angivna omständigheterna lämplig

kommunindelning icke kan utan sammanläggningen vinnas.

Hiliana till riksdagens protokoll 1946. 5 sami. 2 avd. Nr 19.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m. m. a1 i texten