Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla», som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka.

1946-04-09 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:101, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphörande av den »erkänsla», som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 101.

1

Nr 101.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphörande

av den »erkänsla», som vid försäljning av vissa fastigheter

betalas till Lunds domkyrka.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr L. Bondeson m. fl. (1:11) och den andra inom andra kammaren av

herr G. Liedberg m. fl. (II: 16), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville ta upp förhandlingar med

Lunds domkyrkas styrelse om upphörandet av den erkänsla som vid försäljning

av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka, samt därefter förelägga

riksdagen det förslag, vartill förhandlingarna kunna föranleda.

Motionärerna erinra, att den i motionen berörda frågan jämte vissa andra

spörsmål tidigare varit föremål för utredning genom särskild tillkallad sakkunnig,

numera kammarrådet Skoglund, vilken med skrivelse den 31 mars

1936 överlämnat en promemoria angående upphörande av avgifter till Lunds

domkyrka, utgående av vissa fastigheter i Skåne.

I propositionen nr 234 till 1937 års riksdag lade Kungl. Majit fram vissa

av den sakkunniges utredning föranledda förslag. Frågan örn upphörandet

av den i förevarande motioner avsedda »erkänslan» till Lunds domkyrka

upptogs emellertid icke till avgörande i detta sammanhang. Beträffande

densamma anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.

Med avseende å denna avgift förhåller sig i korthet på följande sätt. Domkyrkan

grundar sin befogenhet att uttaga avgiften, som beräknas till en

procent av köpeskillingen, å två kungl, brev av den 27 augusti 1817 och

den 26 oktober 1827. Avgiften anses utgöra en ekvivalent för den lösningsrätt,

som på grund av stadgande i 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer domkyrkan

till utom börd försålda hemman, varav domkyrkan äger uppbära

frälseränta. Avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av domkyrkan tillhörig

frälseränta inverkar, enligt uttryckligt stadgande i nämnda lags 20 §,

icke på den rätt som domkyrkan kan äga till dylik avgift.

Beträffande innebörden av domkyrkans ifrågavarande rätt hava emellertid

olika meningar gjort sig gällande. Den sakkunnige har sålunda, med

hänvisning till ett av Kungl. Majit år 1842 i särskilt mål gjort uttalande,

ansett domkyrkans befogenhet att uttaga avgiften vara beroende av överenskommelse

med vederbörande köpare i varje särskilt fall om avstående

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 101.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets utlåtande nr JOI.

av lösningsrätten, under det domkyrkorådet, under åberopande av bland

annat några under senare tid meddelade domstolsavgöranden, ansett domkyrkan

hava en ovillkorlig rätt till avgiften. Kammarkollegiet har i sitt

yttrande närmast anslutit sig lill den sakkunniges mening men med hänsyn

till berörda domstolsavgöranden funnit frågan vara i viss mån oklar. Med

den ståndpunkt den sakkunnige intagit har annan åtgärd till avgiftens

upphörande av honom icke ansetts erforderlig än upphävande av stadgandet

i förutnämnda 20 § i 1912 års lag, såvitt domkyrkan angår. I ett

pär av de avgivna yttrandena — av domkapitlet och en skiljaktig ledamot

i kammarkollegiet — har framhållits, att frågan om upphörande av dessa

avgifter borde upptagas till behandling först sedan domkyrkans rätt härutinnan

blivit prövad av domstol i högsta instans.

På grund av vad i ärendet förekommit rörande domkyrkans rätt i ifrågavarande

hänseende torde frågan huruvida och på vad sätt avgifterna skola

bringas att upphöra icke lämpligen böra företagas till avgörande, innan

ytterligare utredning kunnat förebringas rörande innebörden av denna

rätt. Jag anser fördenskull, att förslaget i denna del icke kan upptagas i

detta sammanhang.

Motionärerna ha bland annat anfört följande.

Under den tid, som därefter förflutit, har domkyrkorådet gjort domkyrkans

förmenta rätt till erkänsla gällande på rättslig väg och också fått

gehör hos häradsrätterna. Icke i något fall har emellertid frågan dragits

under högsta domstolens prövning, och det prejudikat, som man enligt

1937 års proposition borde avvakta, synes alltså icke komma till stånd. Det

synes f. ö. vara motbjudande, att det allmänna på detta sätt skall söka driva

enskilda till kostbara rättegångar endast för att få klarhet om vad gällande

rätt innebär. Det förefaller då att vara lämpligare att frågan bringas ur

världen genom en uppgörelse i samförstånd.

Under de gångna åren lär det vid mer än ett tillfälle ha inträffat, att en

köpare av fastighet av ifrågavarande slag saknat kännedom om förefintligheten

av domkyrkans krav å erkänsla. Detta krav har därför för honom

efter avslutandet av fastighetsköpet medfört en mindre angenäm överraskning,

helst som tillvaron av kravet på erkänsla icke alls framgår av gravationsbevis.

För framtiden, sedan frälseräntorna av fastigheterna upphört,

blir det naturligtvis ännu lättare att förbise tillvaron av erkänsla.

Domkyrkorådet föreslog i sitt yttrande över Skoglunds utredning, att

erkänslan skulle antecknas i fastighetsböckerna, så att den kom till synes

i gravationsbevis. Ehuru nu snart ett årtionde gått, har icke någon åtgärd

vidtagits i detta syfte.

Tillvaron av denna erkänsla blir, allt efter som tiden löper och de ifrågavarande

fastigheterna styckas i flera lotter, en allt större fara för rättssäkerhet

och trygghet i fastighetsomsättningen.

Då det sålunda visat sig, att varken det domstolsavgörande, vilket man

år 1937 ville avvakta, eller den inskrivning i fastighetsbok, varmed domkyrkorådet

år 1936 ville avhjälpa olägenheterna av den nuvarande ordningen,

kommit till stånd under de sedan 1937 gångna åren, synes tiden

nu vara inne att ånyo ta upp frågan.

Som lämpligaste sättet för dess lösande vilja vi föreslå, att underhandlingar

inledas mellan representanter för kronan och domkyrkan om avlösning

av erkänslan med ett engångsbelopp av statsmedel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 101.

3

Beträffande de skäl, vilka i övrigt anförts till stöd för förslaget, får utskottet

hänvisa till motionen I: 11.

över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,

kammarkollegiet den 16 mars 1946 avgivit yttrande, vilket fogas såsom bilaga

härtill. (Bilaga.)

I likhet med kammarkollegiet finner utskottet det vara ett allmänt in- Utskottet.

tresse, att ifrågavarande avgifter bringas att upphöra. Kollegiet har även

framlagt enligt utskottets mening bärande skäl för att staten, i den mån så

erfordras, ikläder sig en ekonomisk uppoffring för detta ändamål.

Anledningen till att frågan om avgifternas upphörande ej blev föremål för

behandling vid 1937 års riksdag var, att domkyrkans rätt till avgifterna då

var oklar. Av kollegiets yttrande framgår, att denna oklarhet alltjämt består.

Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning, att spörsmålet

nu bör bliva föremål för förnyad uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Utskottet tillstyrker därför, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att

Kungl. Maj:t täger frågan örn avgifternas upphörande under övervägande.

Därvid må på Kungl. Maj:ts bedömande bero, huruvida klarhet i rättsfrågan

på ett eller annat sätt bör åvägabringas, eller om avlösningsfrågan bör upptagas

till behandling, ehuru rättsfrågan ej blivit löst. Anses en avlösning

erforderlig, förutsätter utskottet, att förslag i ämnet förelägges riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i anledning av motionerna I: 11 och

II: 16 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit

tager frågan örn upphörande av den »erkänsla», som vid

försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka,

under förnyat övervägande.

Stockholm den 9 april 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,

Larsson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson, Gillström, Petersson, Rosenberg,

Hesselbom och Ragnar Bergh; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,

Ward, Bergström, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Holmström, fru Alvén, herrar

Hoppe, Boman i Kieryd och Birke.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 101.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 22 februari 1946 bär kammarkollegiet

anbefallts att till Eder avgiva utlåtande över två inom riksdagen väckta,

lika lydande motioner (F. K. nr 11 och A. K. nr 16), i vilka motioner hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville upptaga förhandlingar med Lunds domkyrkas styrelse om upphörandet

av den erkänsla, som vid försäljning av vissa fastigheter betalas

till domkyrkan, samt därefter förelägga riksdagen det förslag, vartill förhandlingarna

kunna föranleda.

I anledning härav får kollegiet anföra följande.

Beträffande innebörden av ifrågavarande rätt till erkänsla har kollegiet

i huvudsak icke något att tillägga till den i motionen återgivna, i handlingarna

till Kungl. Maj:ts proposition den 26 februari 1937, nr 234, förekommande

utredningen. Enligt uttalande i propositionen borde ytterligare

utredning avvaktas, innan frågan om erkänslans upphörande upptoges till

prövning. Härmed synes hava avsetts, att frågan örn domkyrkans rätt i

ifrågavarande avseende borde underkastas prövning av domstol i högsta

instans. Sådan prövning, varom det icke tillkommer kammarkollegiet att

föranstalta, bär emellertid icke kommit till stånd. Anledningen härtill torde

vara den, att vederbörande fastighetsköpare icke velat ikläda sig risken för

att få betala de med en sådan rättegång förenade kostnaderna utan hellre

erlagt den många gånger rätt obetydliga avgiften. Man kan icke heller

förutsätta att fastighetsägaren, sedan han väl nödgats betala erkänslan, skall

lia något större intresse av att ikläda sig ekonomiska uppoffringar för avgifternas

upphörande för framtiden. Såsom i motionen upplysts har domkyrkans

rätt till erkänsla efter propositionens avgivande gjorts gällande i

rättslig väg och jämväl blivit erkänd av häradsrätterna, men att frågan icke

förts vidare. Man torde kunna antaga, att ringa utsikt finnes för att få

domkyrkans rätt härutinnan prövad i högsta instans, försåvitt icke statsverket

vill ikläda sig kostnaderna för en rättegång.

Det synes vara av allmänt intresse, att dessa för den ekonomiska samfärdseln

hinderliga avgifter bringas att upphöra. Kollegiet är visserligen

fortfarande av den meningen, att ägare av skattesålt domkyrkohemman

icke lagligen kan mot sitt bestridande åläggas att utbetala erkänslan, men

med utgångspunkt från det nuvarande rättsläget, enligt vilket domkyrkans

rätt härutinnan godtagits av domstolarna i orten, synes domkyrkan böra

beredas någon ersättning för rättighetens upphörande. Såsom i motionen

erinrats har från statens sida bidrag tidigare lämnats för upphörande av likartade

från äldre rättssystem kvarstående pålagor. Redan på grund härav

torde skäl föreligga för att staten ikläder sig en ekonomisk uppoffring för

avgifternas upphörande.

Ytterligare skäl för en dylik åtgärd torde ligga i följande omständigheter.

Såsom av utredningen i ärendet framgår utgör erkänslan vederlag för en

i frälseräntan ingående befogenhet, nämligen lösningsrätten. Därest förbehåll

örn kvarstående av domkyrkans rätt till erkänslan icke gjorts i 20 §

lagen om avlösning av vissa frälseräntor, utan rätten härtill upphört vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 101.

5

frälseräntans avlösning, hade, i den mån rättigheten varit av ekonomiskt

värde för domkyrkan, hänsyn bort tagas till detta värde vid bestämmande

av ersättningen till domkyrkan för frälseräntans avlösning. Enligt 2 §

nämnda lag skall viss del av denna ersättning gäldas av statsmedel och

resten förskjutas av statsmedel att återgäldas av fastighetsägaren. Statsbidraget,

som i regel skall utgå med en fjärdedel av ersättningsbeloppet, må

dock utgå med högre belopp, om så erfordras, för att det fastighetsägaren

åliggande annuitetsbeloppet icke skall överstiga vad han varit skyldig för

varje år utgiva såsom frälseränta. Härav följer, att ersättning för sådana

i frälseräntor ingående icke årliga förmåner som erkänslan skulle kunna

komma att helt eller delvis åvila statsverket. Med hänsyn härtill torde det

i viss grad överensstämma med grunderna för avlösningen av frälseräntor,

att ersättningen för erkänslans upphörande må utgå av statsmedel.

Vid ersättningsbeloppets bestämmande torde hänsyn böra tagas till att

domkyrkans rätt fortfarande måste anses tvivelaktig.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet i likhet med motionärerna

att förnyade åtgärder böra vidtagas för erkänslans upphörande i enlighet

med vad i motionerna föreslagits.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava jämte undertecknade

deltagit kammarrådet Pehrzander samt t. f. kammarråden Gavelius och

Nilsson. Stockholm den 16 mars 1946.

ERIC SVERNE.

H. Skoglund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:231 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphörande av den ”erkänsla”, som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyr a1 i texten