Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån.

1946-05-03 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:117, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr il7.

3

Nr 117.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning

av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade

äldre lån.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Ivar Persson (I: 204) och den andra inom andra kammaren av herr Hansson

i Skegrie m. fl. (II: 350), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla örn en omprövning av räntan å ur statens pensionsfonder

beviljade äldre lån med särskilt höga räntesatser, så att räntan å dessa

lån bringades i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

Angående de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet

hänvisa till motionen I: 204.

Över motionerna ha utlåtanden, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, avgivits av statskontoret och, efter samråd med fullmäktige

för folkpensioneringsfonden, av pensionsstgrelsen, vilka utlåtanden fogats

såsom bilagor vid detta utlåtande (Bilagor A och B).

Utskottet får till en början erinra om att frågan örn en sänkning av dels Utskottet.

medelräntenivån å lån ur pensionsförsäkringsfonden för att åstadkomma

större överensstämmelse med ränteläget pa den allmänna lanemarknaden,

dels ock räntan av redan beviljade lån tidigare varit föremål för riksdagens

prövning. Sålunda avslog 1936 års riksdag i angivna syfte väckta motioner.

I nu förevarande motioner har till stöd för förslaget örn en omprövning

av frågan om räntan å de ur statens pensionsfonder beviljade äldre lånen

med särskilt höga räntesatser åberopats, att storleken av den försäkringsmässiga

avsättningen till folkpensioneringsfonden numera minskats. Enligt

utskottet kan emellertid denna omständighet i och för sig icke motivera den

av motionärerna ifrågasatta omprövningen. Utskottet får härutinnan hänvisa

till vad pensionsstvrelsen anfört.

Det är uppenbart att, såsom statskontoret och pensionsstyrelsen framhållit,

principiella skäl kunna anföras mot en omprövning av bär avsedda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 117.

låneavtal, vilka enligt pensionsstyrelsens uttalande ingåtts med tillämpande

av affärsmässiga principer och till räntesatser, som vid tidpunkten för lånens

beviljande varit gällande i allmänna lånemarknaden. Å andra sidan synes

icke kunna förnekas, att billighetsskäl kunna anföras för en omprövning av

räntesatsen för sådana äldre lån till kommuner, som under en längre tid

löpt och enligt lånevillkoren äro för avsevärd tid bundna med i förhållande

till nuvarande ränteläge exceptionellt hög ränta. I förevarande sammanhang

förtjänar jämväl uppmärksammas, att en olikformighet synes ha förekommit

vid erbjudande av äldre lån, i det att erbjudande örn konverteringsrätt

i åtskilliga fall icke förekommit. Vidare må framhållas, att vissa kommuner

på senare tid mot erläggande av gottgörelse för uppkommande förlust

i samband med omplacering till lägre räntesats medgivits förtidsinbetalning

av bundna lån. Utskottet är medvetet om att konsekvenserna av den

av motionärerna föreslagna omprövningen kunna vara svåröverskådliga.

För bedömande av det förevarande spörsmålet synes sålunda t. ex. önskvärt

äga kännedom om av hypoteksinrättningarna i motsvarande fall tillämpad

praxis. Utskottet är icke berett att på föreliggande utredning föreslå en omprövning

av lånevillkoren för här avsedda lån. Utskottet anser emellertid,

att spörsmålet är förtjänt av särskild uppmärksamhet, och vill för sin del

förorda, att frågan av Kungl. Maj:t upptages till förutsättningslöst bedömande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 204 och

11:350, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 3 maj 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 116.

Reservation

av herrar Berling och Hesselbom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 117.

5

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

I riksdagens båda kamrar hava avgivits motioner, i vilka hemställts att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en omprövning av

räntan å ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån med särskilt höga

räntesatser, så att räntan å dessa lån bringas i bättre överensstämmelse med

det allmänna ränteläget.

Statskontoret, som genom remiss den 1 innevarande mars anbefallts att

avgiva utlåtande över berörda motioner, får i anledning härav anföra

följande.

Frågan om sänkning av äldre, av statlig myndighet utlämnade kommunlån

med särskilt höga räntor har tidigare vid åtminstone ett par tillfällen —

åren 1934 och 1936 — varit föremål för riksdagens prövning, i båda fallen

utan att föranleda någon riksdagens åtgärd. Det gällde i nämnda båda fall

pensionsförsäkringsfonden, och vad därvid av fullmäktige för fonden anfördes

torde i väsentliga delar äga giltighet även beträffande de av statskontoret

förvaltade pensionsfonderna — allmänna familjepensionsfonden,

civila tjänstepensionsfonden och militära tjänstepensionsfonden.

I sin skrivelse till riksdagens andra tillfälliga utskott den 28 februari 1934

anförde fullmäktige sammanfattningsvis bland annat följande.

Den av fullmäktige förut intagna ståndpunkten i fråga om nödvändigheten

för fonden att i stort sett fasthålla vid ingångna låneavtal måste anses

vara principiellt riktig. Fullmäktige ville visserligen icke förneka det i och

för sig beklagliga faktum, att en del kommuner, som upptagit lån hos fonden,

medan låneräntan stod i toppläge, till följd därav numera befunne sig

i ett ogynnsamt ekonomiskt läge. Situationen för dessa låntagare hade dock

icke blivit bättre, om lånet från början fast placerats i annan penninginrättning.

Fondens låneräntor vore nämligen även under högränteperioden

moderata vid jämförelse med räntorna på lånemarknaden i övrigt. Att en

låntagare själv finge bära de ekonomiska konsekvenserna av en upplåning,

verkställd vid en tidpunkt, som sedermera visat sig hava varit för honom

ogynnsam, syntes vara ganska självklart. Efterklokheten, om också dyrt

förvärvad, borde väl i varje fall icke rimligtvis leda till, att det ekonomiska

ansvaret härvid överflyttades på långivaren. Den allmänna regeln, att på

lång tid ingångna låneavtal icke finge brytas till nackdel för den ena av

kontrahenterna, vore för övrigt grundad i en allmänt vedertagen praxis hos

de privata kreditinrättningar, som utlåna medel för långa lånetider lill kommuner

och andra. Det vore ock uppenbart, att så måste vara fallet, då ju

en rationellt ordnad penningförvaltning överhuvud icke kunde upprätthållas

efter andra än affärsmässiga grunder. Örn man därjämte ville betrakta föreliggande

fråga såsom en angelägenhet, berörande icke allenast fonden och

dess låntagare utan även den allmänna lånemarknaden i vårt land —• en

synpunkt som säkerligen vore riktig med hänsyn till, att fonden vore landets

största långivare till kommuner — torde det även av detta skäl väcka

betänkligheter, örn den principen .skulle fastslås, att fondens låneavtal generellt

skulle få rubbas till ensidig fördel för låntagarna.

I sitt utlåtande den 28 februari 1936 till statsutskottet vid 1936 års riksdag

framhöllo fullmäktige vidare i anledning av vissa förändringar i fondens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 117.

uppgifter, att fonden visserligen upphört att vara en premiereserv för de

delaktiga, men att dess egenskap av stödfond åt staten dock medförde en

förpliktelse att i statens direkta intresse så långt som möjligt upprätthålla

avkastningen å fondens placeringar.

Vad fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden sålunda anfört äger i allt

väsentligt tillämpning jämväl å de av statskontoret förvaltade pensionsfonderna.

Å dessa utestode den 30 juni 1945 63 lån å sammanlagt 4 589 786

kronor 79 öre. Endast i ett enda fall uppgick vid nämnda tidpunkt räntan

till mer än 5 procent och detta lån är numera i sin helhet inlöst. Någon

ränta, som skulle kunna betecknas såsom oskälig, torde under sådana förhållanden

knappast kunna sägas förekomma å lån från dessa pensionsfonder.

För övrigt bör uppmärksammas, att de lån med relativt hög ränta, som

utlämnats av en fondförvaltning regelmässigt motsvaras av ett antal lån

med osedvanligt låg ränta. Den höga räntan under vissa perioder kommer

på detta sätt att utgöra en nödvändig motvikt mot de alltför låga räntorna

under andra konjunkturer. En eventuell, genom statliga åtgärder framtvingad

räntesänkning å äldre lån borde följaktligen i motsatt situation föra

med sig räntehöjning, en konsekvens som vederbörande kommuner knappast

torde vara beredda att taga. Framhållas må vidare, att kommuner ej sällan

torde upptaga lån även hos enskilda långivare och hos andra av statliga

organ förvaltade fonder än pensionsfonderna. En räntesänkning torde i sådana

fall få anses utesluten. Någon anledning att i detta hänseende gynna

vissa av pensionsfondernas låntagare torde, såvitt statskontoret kan finna,

icke föreligga.

Stockholm den 19 mars 1946.

WILHELM BJÖRCK.

S. T. ÖRTENGREN.

I Rolf Rudhe.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 117.

7

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

1 likalydande motioner till innevarande års riksdag nr 204 i första kammaren

och nr 350 i andra kammaren har hemställan gjorts att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en omprövning av räntan å

ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån med särskilt höga räntesatser,

så att räntan å dessa lån bringades i bättre överensstämmelse med det allmänna

ränteläget.

Kungl. Majit har i skrivelse den 1 mars 1946 anbefallt pensionsstyreisen

att till riksdagens statsutskott överlämna utlåtande över nämnda motioner.

Med anledning härav får styrelsen efter samråd med fullmäktige för

folkpensioneringsfonden anföra följande.

Fullmäktige för folkpensioneringsfonden ha tidigare vid flera tillfällen

avgivit yttranden över likartade motioner. Så ha dylika yttranden avgivits

den 1 mars 1923 (intaget som bilaga till första kammarens andra tillfälliga

utskotts utlåtande nr 19 till 1923 års riksdag), den 28 februari 1934 (bilaga

till andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 till 1934 års

riksdag) och den 28 februari 1936 (bilaga till statsutskottets utlåtande nr 84

till 1936 års riksdag). Dessa tidigare motioner föranledde icke någon riksdagens

åtgärd.

Genom 1935 års lag om folkpensionering, som trädde i kraft den 1

januari 1937, förändrades fondens karaktär. Från att förut ha utgjort en

försäkringsmässigt beräknad premiereserv för dem, som voro delaktiga i

försäkringen, övergick fonden då till att bli en stödfond åt staten. Enligt

planen för fondens användning (se statsverkspropositionen till 1936 års

riksdag, femte huvudtiteln sid. 89 o. f. samt riksdagens skrivelse nr 379)

skulle en del av avkastningen användas till fondökning under viss tid och

återstoden tagas i anspråk av staten såsom bidrag till folkpensioneringens

finansiering. Med anledning av kristidens ökade belastning av statens finanser

inställdes tillfälligt fondökningen för budgetåren 1939/40 och

1940/41. Enligt beslut av 1941 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 462)

skall fortsatt fondering icke längre äga rum. Fondens avkastning tages

alltså numera helt i anspråk för sistnämnda ändamål. Fonden, som numera

uppgår till 787 miljoner kronor, lämnar för närvarande en avkastning

av ca 29,6 miljoner kronor om året, som inlevereras till statsverket.

Härtill kommer att gemensamt med fonden och med gemensamma värdehandlingar

med denna förvaltas den frivilliga försäkringens 4,3 % fond,

som uppgår till ca 35 miljoner kronor. Denna frivilliga försäkringens fond

kan komma att medföra förlust, som givetvis skulle bli än större, därest

räntenedsättning skedde i enlighet med motionernas syfte.

Vid utgången av budgetåret 1944/45 funnos från fonden och nyssnämnda

frivilliga försäkringens fond utelöpande omkring 1 300 lån till landsting etc.,

kommuner och tingshusbyggnadsskyldige eller mot kommunal garanti. Av

lånens sammanlagda belopp vid budgetårsskiftet återstod oguldet ett belopp

av omkring 298 miljoner kronor, motsvarande ca 36 % av fondernas

totalbelopp vid samma tidpunkt, omkring 822 miljoner kronor (787 + 35

miljoner kronor). Lånen beviljas i regel såsom amorteringslån med förräntning

och avbetalning nied lika annuiteter. Sedan omkring 18 år tillbaka

ha fullmäktige enligt den praxis, som allmänt torde tillämpas av lån
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr lil.

givande institutioner, i regel erbjudit lånesökande kommuner konverteringsrätt

efter viss tid, oftast 10 år. Tidigare Ilar fullmäktiges praxis i detta

hänseende varit något växlande, men med undantag för vissa kortare tidsperioder

har konverteringsrätt i regel icke ingått i de lånevillkor, som erbjudits

kommunerna. Ett anbud innefattar numera i regel lånevillkor enligt

olika alternativ å såväl fast bundet lån som lån med konverteringsrätt.

Den ränta, som fullmäktige tillämpat för lån åt kommuner m. fl., har

bestämts med hänsyn till ränteläget å den allmänna lånemarknaden vid

den tidpunkt, då lån beviljats. Under fondens mer än 30-åriga tillvaro

hava räntorna givetvis varit utsatta för starka fluktuationer. Efter första

världskrigets slut inträdde en högränteperiod, som tog sin början vid mitten

av år 1918 och. bortsett från vissa perioder med lägre ränta, varade till

törsta hälften av år 1925, med räntor överstigande 5 %. Under vissa tider

åren 1920 och 1921 nådde räntan ett exceptionellt högt läge eller 6 % och

däröver. Räntan å kommunlån undergick därefter en långsam sänkning

för att i början av 1939 stå som lägst eller i 2,7 %. Det förtjänar framhållas

att fullmäktige lämnade bundna lån på lång tid mot denna låga

ränta på samma sätt som tidigare mot högre räntesatser. Räntans storlek

har icke heller påverkat lånegivningens omfattning. Även under tider med

låg ränta, då en viss återhållsamhet vid utlämnandet av lån eventuellt

kunde vara ekonomiskt befogat, hava fullmäktige ansett sig böra i stor

omfattning tillmötesgå kommunerna med långtidslån. Efter krigsutbrottet

1939 steg räntan, så att den exempelvis på våren 1940 utgjorde 4,75 %. I

de anbud, som för närvarande avgivas i fråga om lån med amorteringstid

över 10 år, erbjudas lånesökande antingen 3,1 % ränta och uppsägningsrätt

efter tio år endast för låntagaren eller 3 % fast ränta hela lånetiden eller

2,9 % ränta och uppsägningsrätt efter tio år för såväl pensionsstyrelsen

som låntagaren.

I de nu förevarande motionerna anhålles om en omprövning av räntan

å äldre lån ur statens pensionsfonder med särskilt höga räntesatser. Av

motiveringen synes framgå att motionärerna närmast avse lån som upptagits

omkring 1920 mot en ränta av ungefär 6 %. Vid bedömandet av vad

som är att hänföra till höga räntesatser torde man icke utan vidare kunna

taga som utgångspunkt en jämförelse med gällande låga räntor. Med hänsyn

till låneräntans växlingar under en längre följd av år — våren 1940

utlämnades till kommuner lån mot 4,75 % ränta — har styrelsen därför i

det följande begränsat sig till lån, som löpa med en ränta överstigande 5 %.

Den 1 januari 1946 uppgick antalet kommunlån, som löpa mot en ränta

överstigande 5 %, till 160 stycken med ett sammanlagt belopp av omkring

16,6 miljoner kronor. Lånen fördela sig med hänsyn till räntesatserna på

följande sätt.

5 lån med 6,25% ränta å ............ 190 618:02

29 » » 6 % » » 4 188 950:78

20 » » 5,75% » » 2 304 518:83

26 » » 5,5 % » » 2 466 702:00

58 » » 5,25% » » 4 468 546:69

7 » » 5,15% » » 2 266 365:89

14 » » 5,1 % » » ............ 728 175:78

1 » » 5,05 % » » ............ 12 799:42

Summa 160 lån å tillhopa 16 626 677:41

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 117.

9

Beträffande 43 av dessa lån med ett kvarstående lånebelopp av kronor

o 241 234. 96 har alternativt erbjudande om en något högre ränta med konverteringsrätt

efter 10 ar lämnats, men i samtliga fall har vederbörande

låntagare löredragit att binda länet mot den lägre räntan. För dessa lån

hava låntagarna icke endast haft möjlighet att betinga sig konverteringslätt,

utan låntagarna hava vid låneärendenas behandling haft att direkt

taga ståndpunkt till vilken låneform de ansett lämpligast.

Såsom motiv anges i motionen särskilt alt — även örn låntagare haft

möjlighet betinga sig konverteringsrätt och att ingångna låneavtal skola

vara oåterkalleliga — det måste anses uppenbart obilligt att just staten

skall betunga kommunerna med ifrågavarande höga låneräntor. Av vad

unförts framgar, att beviljandet av kommunlån sker efter i huvudsak

affärsmässiga principer med tillämpande av de räntesatser, som vid tidpunkten

för lånens beviljande äro gällande i den allmänna lånemarknaden.

Lantagande kommun har givetvis icke behövt betala högre ränta än örn

lånet med samma villkor i övrigt tagits hos annan långivande institution.

Låntagarna visste på förhand vid lånens upptagande att kapitalräntan

under lånetiden kunde komma att undergå åtskilliga förändringar såväl

uppåt som nedåt, och de hade full frihet ingå låneavtal på sätt de ansågo

lämpligast. När ett låneavtal efter sådana förutsättningar ingåtts, måste

detta betraktas såsom bindande för både långivare oell låntagare. Fullha

icke a sin sida rätt att vid ett högt ränteläge påfordra räntehöjning

eller återbetalning av lån, som bundits vid låg ränta. En låntagare

mäste själv få bära de ekonomiska konsekvenserna av en upplåning, även

örn den skett pa en för honom ogynnsam tidpunkt. Ett frångående av

denna regel skulle innebära, att det ekonomiska ansvaret ensidigt överflyttades

å långivaren.

Fullmäktige ha under årens lopp haft att behandla ett stort antal ansökningar

örn räntesänkning. Därest räntesänkning eller konverteringsrätt

skulle medgivas låntagare utan motsvarande gottgörelse, skulle detta innebära

en form av subvention till den låntagande kommunen och motsvarande

förlust för fonden. På framställning av en del låntagare ha fullmäktige

medgivit förtidsinbetalning av lan mot det att låntagaren erlade

gottgörelse för fondens förlust vid omplacering till lägre räntesats. Fullmäktige

ha emellertid icke ansett sig kunna vidtaga någon generell sänkning

av räntorna a bundna lan, da detta skulle innebära ett frångående

av de ekonomiska grunderna för fondens förvaltning.

1 ärendets behandling har, förutom undertecknade, deltagit t. f. byråchefen

Broberg.

Stockholm den 21 mars 1946.

K. PERSSON.

EDWARD HENNING.

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. G sami. Nr 116—117.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:223 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. s. 9 i texten