Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån.
1946-05-03 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:117, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr il7.
3
Nr 117.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade
äldre lån.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ivar Persson (I: 204) och den andra inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 350), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn en omprövning av räntan å ur statens pensionsfonder
beviljade äldre lån med särskilt höga räntesatser, så att räntan å dessa
lån bringades i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.
Angående de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionen I: 204.
Över motionerna ha utlåtanden, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, avgivits av statskontoret och, efter samråd med fullmäktige
för folkpensioneringsfonden, av pensionsstgrelsen, vilka utlåtanden fogats
såsom bilagor vid detta utlåtande (Bilagor A och B).
Utskottet får till en början erinra om att frågan örn en sänkning av dels Utskottet.
medelräntenivån å lån ur pensionsförsäkringsfonden för att åstadkomma
större överensstämmelse med ränteläget pa den allmänna lanemarknaden,
dels ock räntan av redan beviljade lån tidigare varit föremål för riksdagens
prövning. Sålunda avslog 1936 års riksdag i angivna syfte väckta motioner.
I nu förevarande motioner har till stöd för förslaget örn en omprövning
av frågan om räntan å de ur statens pensionsfonder beviljade äldre lånen
med särskilt höga räntesatser åberopats, att storleken av den försäkringsmässiga
avsättningen till folkpensioneringsfonden numera minskats. Enligt
utskottet kan emellertid denna omständighet i och för sig icke motivera den
av motionärerna ifrågasatta omprövningen. Utskottet får härutinnan hänvisa
till vad pensionsstvrelsen anfört.
Det är uppenbart att, såsom statskontoret och pensionsstyrelsen framhållit,
principiella skäl kunna anföras mot en omprövning av bär avsedda
4
Statsutskottets utlåtande nr 117.
låneavtal, vilka enligt pensionsstyrelsens uttalande ingåtts med tillämpande
av affärsmässiga principer och till räntesatser, som vid tidpunkten för lånens
beviljande varit gällande i allmänna lånemarknaden. Å andra sidan synes
icke kunna förnekas, att billighetsskäl kunna anföras för en omprövning av
räntesatsen för sådana äldre lån till kommuner, som under en längre tid
löpt och enligt lånevillkoren äro för avsevärd tid bundna med i förhållande
till nuvarande ränteläge exceptionellt hög ränta. I förevarande sammanhang
förtjänar jämväl uppmärksammas, att en olikformighet synes ha förekommit
vid erbjudande av äldre lån, i det att erbjudande örn konverteringsrätt
i åtskilliga fall icke förekommit. Vidare må framhållas, att vissa kommuner
på senare tid mot erläggande av gottgörelse för uppkommande förlust
i samband med omplacering till lägre räntesats medgivits förtidsinbetalning
av bundna lån. Utskottet är medvetet om att konsekvenserna av den
av motionärerna föreslagna omprövningen kunna vara svåröverskådliga.
För bedömande av det förevarande spörsmålet synes sålunda t. ex. önskvärt
äga kännedom om av hypoteksinrättningarna i motsvarande fall tillämpad
praxis. Utskottet är icke berett att på föreliggande utredning föreslå en omprövning
av lånevillkoren för här avsedda lån. Utskottet anser emellertid,
att spörsmålet är förtjänt av särskild uppmärksamhet, och vill för sin del
förorda, att frågan av Kungl. Maj:t upptages till förutsättningslöst bedömande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 204 och
11:350, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 3 maj 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 116.
Reservation
av herrar Berling och Hesselbom.
Statsutskottets utlåtande nr 117.
5
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
I riksdagens båda kamrar hava avgivits motioner, i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en omprövning av
räntan å ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån med särskilt höga
räntesatser, så att räntan å dessa lån bringas i bättre överensstämmelse med
det allmänna ränteläget.
Statskontoret, som genom remiss den 1 innevarande mars anbefallts att
avgiva utlåtande över berörda motioner, får i anledning härav anföra
följande.
Frågan om sänkning av äldre, av statlig myndighet utlämnade kommunlån
med särskilt höga räntor har tidigare vid åtminstone ett par tillfällen —
åren 1934 och 1936 — varit föremål för riksdagens prövning, i båda fallen
utan att föranleda någon riksdagens åtgärd. Det gällde i nämnda båda fall
pensionsförsäkringsfonden, och vad därvid av fullmäktige för fonden anfördes
torde i väsentliga delar äga giltighet även beträffande de av statskontoret
förvaltade pensionsfonderna — allmänna familjepensionsfonden,
civila tjänstepensionsfonden och militära tjänstepensionsfonden.
I sin skrivelse till riksdagens andra tillfälliga utskott den 28 februari 1934
anförde fullmäktige sammanfattningsvis bland annat följande.
Den av fullmäktige förut intagna ståndpunkten i fråga om nödvändigheten
för fonden att i stort sett fasthålla vid ingångna låneavtal måste anses
vara principiellt riktig. Fullmäktige ville visserligen icke förneka det i och
för sig beklagliga faktum, att en del kommuner, som upptagit lån hos fonden,
medan låneräntan stod i toppläge, till följd därav numera befunne sig
i ett ogynnsamt ekonomiskt läge. Situationen för dessa låntagare hade dock
icke blivit bättre, om lånet från början fast placerats i annan penninginrättning.
Fondens låneräntor vore nämligen även under högränteperioden
moderata vid jämförelse med räntorna på lånemarknaden i övrigt. Att en
låntagare själv finge bära de ekonomiska konsekvenserna av en upplåning,
verkställd vid en tidpunkt, som sedermera visat sig hava varit för honom
ogynnsam, syntes vara ganska självklart. Efterklokheten, om också dyrt
förvärvad, borde väl i varje fall icke rimligtvis leda till, att det ekonomiska
ansvaret härvid överflyttades på långivaren. Den allmänna regeln, att på
lång tid ingångna låneavtal icke finge brytas till nackdel för den ena av
kontrahenterna, vore för övrigt grundad i en allmänt vedertagen praxis hos
de privata kreditinrättningar, som utlåna medel för långa lånetider lill kommuner
och andra. Det vore ock uppenbart, att så måste vara fallet, då ju
en rationellt ordnad penningförvaltning överhuvud icke kunde upprätthållas
efter andra än affärsmässiga grunder. Örn man därjämte ville betrakta föreliggande
fråga såsom en angelägenhet, berörande icke allenast fonden och
dess låntagare utan även den allmänna lånemarknaden i vårt land —• en
synpunkt som säkerligen vore riktig med hänsyn till, att fonden vore landets
största långivare till kommuner — torde det även av detta skäl väcka
betänkligheter, örn den principen .skulle fastslås, att fondens låneavtal generellt
skulle få rubbas till ensidig fördel för låntagarna.
I sitt utlåtande den 28 februari 1936 till statsutskottet vid 1936 års riksdag
framhöllo fullmäktige vidare i anledning av vissa förändringar i fondens
6
Statsutskottets utlåtande nr 117.
uppgifter, att fonden visserligen upphört att vara en premiereserv för de
delaktiga, men att dess egenskap av stödfond åt staten dock medförde en
förpliktelse att i statens direkta intresse så långt som möjligt upprätthålla
avkastningen å fondens placeringar.
Vad fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden sålunda anfört äger i allt
väsentligt tillämpning jämväl å de av statskontoret förvaltade pensionsfonderna.
Å dessa utestode den 30 juni 1945 63 lån å sammanlagt 4 589 786
kronor 79 öre. Endast i ett enda fall uppgick vid nämnda tidpunkt räntan
till mer än 5 procent och detta lån är numera i sin helhet inlöst. Någon
ränta, som skulle kunna betecknas såsom oskälig, torde under sådana förhållanden
knappast kunna sägas förekomma å lån från dessa pensionsfonder.
För övrigt bör uppmärksammas, att de lån med relativt hög ränta, som
utlämnats av en fondförvaltning regelmässigt motsvaras av ett antal lån
med osedvanligt låg ränta. Den höga räntan under vissa perioder kommer
på detta sätt att utgöra en nödvändig motvikt mot de alltför låga räntorna
under andra konjunkturer. En eventuell, genom statliga åtgärder framtvingad
räntesänkning å äldre lån borde följaktligen i motsatt situation föra
med sig räntehöjning, en konsekvens som vederbörande kommuner knappast
torde vara beredda att taga. Framhållas må vidare, att kommuner ej sällan
torde upptaga lån även hos enskilda långivare och hos andra av statliga
organ förvaltade fonder än pensionsfonderna. En räntesänkning torde i sådana
fall få anses utesluten. Någon anledning att i detta hänseende gynna
vissa av pensionsfondernas låntagare torde, såvitt statskontoret kan finna,
icke föreligga.
Stockholm den 19 mars 1946.
WILHELM BJÖRCK.
S. T. ÖRTENGREN.
I Rolf Rudhe.
Statsutskottets utlåtande nr 117.
7
Bilaga B.
Till Riksdagens statsutskott.
1 likalydande motioner till innevarande års riksdag nr 204 i första kammaren
och nr 350 i andra kammaren har hemställan gjorts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en omprövning av räntan å
ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån med särskilt höga räntesatser,
så att räntan å dessa lån bringades i bättre överensstämmelse med det allmänna
ränteläget.
Kungl. Majit har i skrivelse den 1 mars 1946 anbefallt pensionsstyreisen
att till riksdagens statsutskott överlämna utlåtande över nämnda motioner.
Med anledning härav får styrelsen efter samråd med fullmäktige för
folkpensioneringsfonden anföra följande.
Fullmäktige för folkpensioneringsfonden ha tidigare vid flera tillfällen
avgivit yttranden över likartade motioner. Så ha dylika yttranden avgivits
den 1 mars 1923 (intaget som bilaga till första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 19 till 1923 års riksdag), den 28 februari 1934 (bilaga
till andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 till 1934 års
riksdag) och den 28 februari 1936 (bilaga till statsutskottets utlåtande nr 84
till 1936 års riksdag). Dessa tidigare motioner föranledde icke någon riksdagens
åtgärd.
Genom 1935 års lag om folkpensionering, som trädde i kraft den 1
januari 1937, förändrades fondens karaktär. Från att förut ha utgjort en
försäkringsmässigt beräknad premiereserv för dem, som voro delaktiga i
försäkringen, övergick fonden då till att bli en stödfond åt staten. Enligt
planen för fondens användning (se statsverkspropositionen till 1936 års
riksdag, femte huvudtiteln sid. 89 o. f. samt riksdagens skrivelse nr 379)
skulle en del av avkastningen användas till fondökning under viss tid och
återstoden tagas i anspråk av staten såsom bidrag till folkpensioneringens
finansiering. Med anledning av kristidens ökade belastning av statens finanser
inställdes tillfälligt fondökningen för budgetåren 1939/40 och
1940/41. Enligt beslut av 1941 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 462)
skall fortsatt fondering icke längre äga rum. Fondens avkastning tages
alltså numera helt i anspråk för sistnämnda ändamål. Fonden, som numera
uppgår till 787 miljoner kronor, lämnar för närvarande en avkastning
av ca 29,6 miljoner kronor om året, som inlevereras till statsverket.
Härtill kommer att gemensamt med fonden och med gemensamma värdehandlingar
med denna förvaltas den frivilliga försäkringens 4,3 % fond,
som uppgår till ca 35 miljoner kronor. Denna frivilliga försäkringens fond
kan komma att medföra förlust, som givetvis skulle bli än större, därest
räntenedsättning skedde i enlighet med motionernas syfte.
Vid utgången av budgetåret 1944/45 funnos från fonden och nyssnämnda
frivilliga försäkringens fond utelöpande omkring 1 300 lån till landsting etc.,
kommuner och tingshusbyggnadsskyldige eller mot kommunal garanti. Av
lånens sammanlagda belopp vid budgetårsskiftet återstod oguldet ett belopp
av omkring 298 miljoner kronor, motsvarande ca 36 % av fondernas
totalbelopp vid samma tidpunkt, omkring 822 miljoner kronor (787 + 35
miljoner kronor). Lånen beviljas i regel såsom amorteringslån med förräntning
och avbetalning nied lika annuiteter. Sedan omkring 18 år tillbaka
ha fullmäktige enligt den praxis, som allmänt torde tillämpas av lån
-
8
Statsutskottets utlåtande nr lil.
givande institutioner, i regel erbjudit lånesökande kommuner konverteringsrätt
efter viss tid, oftast 10 år. Tidigare Ilar fullmäktiges praxis i detta
hänseende varit något växlande, men med undantag för vissa kortare tidsperioder
har konverteringsrätt i regel icke ingått i de lånevillkor, som erbjudits
kommunerna. Ett anbud innefattar numera i regel lånevillkor enligt
olika alternativ å såväl fast bundet lån som lån med konverteringsrätt.
Den ränta, som fullmäktige tillämpat för lån åt kommuner m. fl., har
bestämts med hänsyn till ränteläget å den allmänna lånemarknaden vid
den tidpunkt, då lån beviljats. Under fondens mer än 30-åriga tillvaro
hava räntorna givetvis varit utsatta för starka fluktuationer. Efter första
världskrigets slut inträdde en högränteperiod, som tog sin början vid mitten
av år 1918 och. bortsett från vissa perioder med lägre ränta, varade till
törsta hälften av år 1925, med räntor överstigande 5 %. Under vissa tider
åren 1920 och 1921 nådde räntan ett exceptionellt högt läge eller 6 % och
däröver. Räntan å kommunlån undergick därefter en långsam sänkning
för att i början av 1939 stå som lägst eller i 2,7 %. Det förtjänar framhållas
att fullmäktige lämnade bundna lån på lång tid mot denna låga
ränta på samma sätt som tidigare mot högre räntesatser. Räntans storlek
har icke heller påverkat lånegivningens omfattning. Även under tider med
låg ränta, då en viss återhållsamhet vid utlämnandet av lån eventuellt
kunde vara ekonomiskt befogat, hava fullmäktige ansett sig böra i stor
omfattning tillmötesgå kommunerna med långtidslån. Efter krigsutbrottet
1939 steg räntan, så att den exempelvis på våren 1940 utgjorde 4,75 %. I
de anbud, som för närvarande avgivas i fråga om lån med amorteringstid
över 10 år, erbjudas lånesökande antingen 3,1 % ränta och uppsägningsrätt
efter tio år endast för låntagaren eller 3 % fast ränta hela lånetiden eller
2,9 % ränta och uppsägningsrätt efter tio år för såväl pensionsstyrelsen
som låntagaren.
I de nu förevarande motionerna anhålles om en omprövning av räntan
å äldre lån ur statens pensionsfonder med särskilt höga räntesatser. Av
motiveringen synes framgå att motionärerna närmast avse lån som upptagits
omkring 1920 mot en ränta av ungefär 6 %. Vid bedömandet av vad
som är att hänföra till höga räntesatser torde man icke utan vidare kunna
taga som utgångspunkt en jämförelse med gällande låga räntor. Med hänsyn
till låneräntans växlingar under en längre följd av år — våren 1940
utlämnades till kommuner lån mot 4,75 % ränta — har styrelsen därför i
det följande begränsat sig till lån, som löpa med en ränta överstigande 5 %.
Den 1 januari 1946 uppgick antalet kommunlån, som löpa mot en ränta
överstigande 5 %, till 160 stycken med ett sammanlagt belopp av omkring
16,6 miljoner kronor. Lånen fördela sig med hänsyn till räntesatserna på
följande sätt.
5 lån med 6,25% ränta å ............ 190 618:02
29 » » 6 % » » 4 188 950:78
20 » » 5,75% » » 2 304 518:83
26 » » 5,5 % » » 2 466 702:00
58 » » 5,25% » » 4 468 546:69
7 » » 5,15% » » 2 266 365:89
14 » » 5,1 % » » ............ 728 175:78
1 » » 5,05 % » » ............ 12 799:42
Summa 160 lån å tillhopa 16 626 677:41
Statsutskottets utlåtande nr 117.
9
Beträffande 43 av dessa lån med ett kvarstående lånebelopp av kronor
o 241 234. 96 har alternativt erbjudande om en något högre ränta med konverteringsrätt
efter 10 ar lämnats, men i samtliga fall har vederbörande
låntagare löredragit att binda länet mot den lägre räntan. För dessa lån
hava låntagarna icke endast haft möjlighet att betinga sig konverteringslätt,
utan låntagarna hava vid låneärendenas behandling haft att direkt
taga ståndpunkt till vilken låneform de ansett lämpligast.
Såsom motiv anges i motionen särskilt alt — även örn låntagare haft
möjlighet betinga sig konverteringsrätt och att ingångna låneavtal skola
vara oåterkalleliga — det måste anses uppenbart obilligt att just staten
skall betunga kommunerna med ifrågavarande höga låneräntor. Av vad
unförts framgar, att beviljandet av kommunlån sker efter i huvudsak
affärsmässiga principer med tillämpande av de räntesatser, som vid tidpunkten
för lånens beviljande äro gällande i den allmänna lånemarknaden.
Lantagande kommun har givetvis icke behövt betala högre ränta än örn
lånet med samma villkor i övrigt tagits hos annan långivande institution.
Låntagarna visste på förhand vid lånens upptagande att kapitalräntan
under lånetiden kunde komma att undergå åtskilliga förändringar såväl
uppåt som nedåt, och de hade full frihet ingå låneavtal på sätt de ansågo
lämpligast. När ett låneavtal efter sådana förutsättningar ingåtts, måste
detta betraktas såsom bindande för både långivare oell låntagare. Fullha
icke a sin sida rätt att vid ett högt ränteläge påfordra räntehöjning
eller återbetalning av lån, som bundits vid låg ränta. En låntagare
mäste själv få bära de ekonomiska konsekvenserna av en upplåning, även
örn den skett pa en för honom ogynnsam tidpunkt. Ett frångående av
denna regel skulle innebära, att det ekonomiska ansvaret ensidigt överflyttades
å långivaren.
Fullmäktige ha under årens lopp haft att behandla ett stort antal ansökningar
örn räntesänkning. Därest räntesänkning eller konverteringsrätt
skulle medgivas låntagare utan motsvarande gottgörelse, skulle detta innebära
en form av subvention till den låntagande kommunen och motsvarande
förlust för fonden. På framställning av en del låntagare ha fullmäktige
medgivit förtidsinbetalning av lan mot det att låntagaren erlade
gottgörelse för fondens förlust vid omplacering till lägre räntesats. Fullmäktige
ha emellertid icke ansett sig kunna vidtaga någon generell sänkning
av räntorna a bundna lan, da detta skulle innebära ett frångående
av de ekonomiska grunderna för fondens förvaltning.
1 ärendets behandling har, förutom undertecknade, deltagit t. f. byråchefen
Broberg.
Stockholm den 21 mars 1946.
K. PERSSON.
EDWARD HENNING.
Bihang till riksdagens protokoll IDAG. G sami. Nr 116—117.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:223 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående en omprövning av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. s. 9 i texten