Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner.

1946-06-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:182, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

23

Nr 182.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad

av reumatikervården jämte i ämnet väckta

motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 224 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946, föreslagit

riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad departementschefen anfört låta träffa avtal angående inrättande

vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser för

reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande

och andel i vederbörande sjukhus’ gemensamma lokaler icke må

överstiga 15 000 kronor per plats.

I enlighet med de direktiv, som angåvos för 1941 års reumatikervårdssakkunniga,

borde de sakkunniga i första hand undersöka lämpligheten av

att anordna en eller två, med erfoderlig utrustning försedda specialavdelningar

för reumatiskt sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat

lämpligt sjukhus. Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24

februari 1942 framlagt betänkande, del I, med förslag om inrättande av kliniska

reumatologiska avdelningar i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk

avdelning i Uppsala, avsedda att tjäna utom sjukvården även undervisning

och forskning. Nämnda förslag har upptagits till behandling i särskild

proposition (nr 273).

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat om

utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och det totala

behovet av sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken främst

syftat till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser för

kvalificerad vård av reumatiker, s. k. A-platser, kunna komma att krävas

utöver de föreslagna nya kliniska avdelningarna, och den lämpligaste formen

för en sådan utbyggnad, har numera slutförts och förslag i ämnet framlagts

i ett den 26 september 1945 dagtecknat betänkande (SOU 1945:41).

Vidare lia de sakkunniga den 10 juni 1944 framlagt förslag rörande behovet

av och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling

och konvalescentvård i allmänhet, den s. k. B-vården (SOU 1944:28).

Reumatiskt sjuka vårdas för närvarande i stor utsträckning på lasarettens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 182.

och sjukstugornas allmänna avdelningar samt å vanföreanstalterna. Vid sidan

härav ha genom pensionsstyrelsens försorg i anslutning till centrallasaretten

i Lund, Norrköping, Lidköping, Västerås och Umeå samt garnisonssjukhuset

i Boden inrättats särskilda avdelningar för vård av reumatiskt

sjuka, omfattande sammanlagt 344 vårdplatser. Å dessa avdelningar mottagas

endast patienter, som ditremitterats av pensionsstyrelsen. I Malmö och

Vänersborg finnas avdelningar av motsvarande typ, ehuru de närmast tillkommit

för vård av neurospatienter. Pensionsstyrelsen disponerar för sitt

reumatikerklientel även sammanlagt ett 60-tal vårdplatser å den ortopediska

avdelningen vid Lunds lasarett samt å vanföreanstalten och Broströmska

vårdanstalten för barn i Göteborg. Ett relativt stort antal reumatiskt sjuka

mottages jämväl å pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn,

Åre och Tranås, vilka anstalter inrymma omkring 550 vårdplatser. Dessa

äro dock till väsentlig del avsedda för neurospatienter samt vissa andra

sjuka, för vilka tillfredsställande vårdmöjligheter icke kunna på annat sätt

ordnas. Slutligen vårdas åtskilliga fall av reumatiskt sjuka å hem för kroniskt

sjuka och enskilda sjukhem samt under sommarmånaderna å brunnsoch

badanstalter.

En i propositionen å s. 4 återgiven tabell över intagna civila reumatikerfall

å olika slag av sjukvårdsanstalter utvisar, att antalet dylika fall under

åren 1936—1941 varierat mellan cirka 25 000 och 28 000. Av tabellen framgår

jämväl, alt de akuta fallen av ledgångsreumatism i huvudsak vårdas å

lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar, medan pensionsstyrelsens

lasarettsavdelningar och fristående kuranstalter koncentrerat sig på

vården av den kroniska ledgångsreumatismen.

De sakkunniga lia lämnat en utförlig redogörelse för sina undersökningar

i syfte att få ett i möjligaste mån tillförlitligt grepp örn platsbehovet för

de reumatiskt sjuka. Med utgångspunkt från en erforderlig vårdtid av i

genomsnitt 60 dagar för de akuta artriterna, 90 dagar för de kroniska artriterna

samt 40 dagar för övriga reumatiska fall ha de sakkunniga kommit

till det resultatet, att för artriterna skulle behövas ungefär 2 000 nya platser

och för övriga fall ytterligare cirka 850 platser. Därvid ha de sakkunniga

räknat med att av redan befintliga vårdplatser omkring 2 100 platser

alltjämt skulle stå till förfogande för vård av reumatiker.

I anslutning härtill ha de sakkunniga framlagt förslag angående utbyggande

av reumatikervården, innebärande dels en utökning av vårdmöjligheterna

på invärtes-medicinska avdelningar och dels utbyggande av specialavdelningar.

I sistnämnda avseende har föreslagits anordnande av åtta specialavdelningar

med var sitt upptagningsområde. Planens innebörd framgår

av en på s. 11 i propositionen intagen tabell.

De sakkunniga ha även berört vissa spörsmål angående förebyggande och

öppen vård av reumatiskt sjuka men ansett tiden ännu icke vara inne för

framläggande av konkreta förslag till denna vårds ordnande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

25

Slutligen betona de sakkunniga vikten av att parallellt nied förbättrade

vårdåtgärder en intensiv folkupplysning om de reumatiska sjukdomarna,

deras förlopp och behandling igångsättes. Liksom på andra hälsovårdsområden

borde medicinalstyrelsen ha ansvaret för denna upplysningsverksamhet.

De sakkunniga föreslå, att till styrelsens förfogande ställes ett årligt

belopp av förslagsvis 30 000 kronor att användas för sådan upplysning.

Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ett flertal ledamöter.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter

och organisationer. I fråga om utbyggande av specialavdelningar har därvid

i ett flertal yttranden framhållits vikten av att utbyggandet sker efter sådana

linjer att reumatikervården i en framtid kan på ett smidigt sätt inordnas i

respektive landstings sjukvårdsorganisation.

Departementschefen har anfört följande.

Såsom av den föreliggande utredningen närmare belyses har på grund av

de reumatiska ledgångssjukdomarnas invalidiserande verkan frågan om reumatikervårdens

tillgodoseende en vittgående betydelse icke blott ur humanitär

utan även ur social och nationalekonomisk synpunkt. Det har emellertid

visat sig vara förenat med avsevärda svårigheter att finna en lösning av

denna fråga, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska sakkunskapen

och tillika befunnits acceptabel i administrativt-ekonomiskt hänseende.

Icke mindre än tre sakkunnigutredningar ha sålunda haft spörsmålet

under ingående övervägande utan att enighet i väsentliga delar kunnat

uppnås. Med hänsyn till frågans vikt har jag emellertid ansett mig icke

längre kunna underlåta att anmäla densamma och förorda vissa åtgärder i

syfte att befrämja en snabb, om ock begränsad förbättring av vårdmöjligheterna

för de kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov är mest trängande.

Jag vill då till en början konstatera, att enighet bland sakkunskapen och

sjukvårdens huvudmän synes råda örn att behov föreligger av en relativt betydande

utbyggnad av platstillgången för sådana reumatiskt sjuka, som

kräva kvalificerad vård, framför allt för fall av akut och kronisk ledgångsreumatism,

att detta behov såvitt angår de akut sjuka i regel bör tillgodoses

å inviirtesmedicinska lasarettsavdelningar samt att vid undervisningssjukhusen

i Stockholm och Uppsala samt eventuellt vid Sahlgrenska sjukhuset

i Göteborg böra inrättas särskilda reumatologavdelningar, avsedda för

såväl sjukvård som undervisning och forskning. I övrigt göra sig rent principiellt

olika meningar gällande, i det att vissa anse vården av de kroniska

fallen, allt efter deras beskaffenhet, böra ankomma på antingen invärtesmedicinska

eller ortopediska lasarettsavdelningar, medan andra förorda anordnande

av speciella reumatikeravdelningar under ledning av egna, för ändamålet

utbildade överläkare. Det förslag, som 1941 års reumatikervårdssakkunniga

framlagt, utgör närmast en kompromiss mellan dessa båda

ståndpunkter. De sakkunniga föreslå nämligen en utbyggnad av dels invärtesmedicinska

avdelningar, varvid i viss utsträckning smärre delar av desamma

skulle reserveras för reumatiker, dels ock självständiga reumatikeravdelningar

under egna läkare och med garanterad tillgång till ortopedisk

specialist för konsultation och behandling. Samtidigt förordas, att frågan örn

ortopedvårdens utbyggnad och organisation göres lill föremål lör särskild

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 182.

utredning under beaktande av det behov av ortopedisk konsultation, som

föreligger även beträffande vissa reumatikerfall å de invärtesmedicinska avdelningarna.

Enighet har dock icke kunnat ernås om detta kompromissförslag ens inom

de sakkunnigas krets och än mindre vid remissbehandlingen. Sålunda ha,

bland andra, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinska fakulteten i

Lund, karolinska institutets lärarkollegium, statens sjukhusutredning, svenska

läkaresällskapet, landstings- och stadsförbunden samt sex av landstingens

förvaltningsutskott i huvudsak anslutit sig till en inom de sakkunniga

reservationsvis framförd uppfattning, att utbyggnaden av invärtesmedicinska

avdelningar bör komma i första hand och att med anordnande av

specialavdelningar, utom för undervisnings- och forskningsändamål, bör tills

vidare anstå. En del av dessa remissinstanser har samtidigt betonat nödvändigheten

av en snar utbyggnad av ortopedvården. Flera andra remissinstanser,

såsom medicinska fakulteten i Uppsala, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

samt styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och svenska

provinsialläkarföreningen, vilja i likhet med två reservanter inom de

sakkunniga giva företräde åt utbyggandet av självständiga specialavdelningar

för reumatikerfallen under framhållande, att detta vore den snabbaste och

billigaste vägen att få till stånd nya platser för kvalificerad vård av de

kroniskt ledgångssjuka. Anmärkningsvärt är, att centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund uttryckligen varnar för förslaget att för reumatiker reservera

smärre delar av invärtesmedicinska avdelningar, enär erfarenheten

klart visar risken av att dylika annexavdelningar kunna komma i efterhand

för intresset från den medicinska läkarens sida. Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen

synes även vara av samma uppfattning. Framhållas bör

också, att medicinska fakulteten i Uppsala anser behovet av invärtesmedicinska

vårdplatser böra tillgodoses utan sammankoppling med frågan om

reumatikervårdens utbyggande.

Starka meningsskiljaktigheter råda även beträffande sättet för reumatikervårdens

finansiering. Särskilt gäller detta de sakkunnigas förslag om byggnads-

och driftbidrag till särskilda reumatikerplatser å invärtesmedicinska

avdelningar, vilket ansetts betänkligt ur såväl principiella som praktiska synpunkter.

Ett genomförande av förslaget i denna del anses nämligen dels

motivera liknande bidrag till andra sjuka å invärtesmedicinska avdelningar

och till reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar, dels ock innebära risk

för ett mindre rationellt utnyttjande av platstillgången å de invärtesmedicinska

avdelningarna och ett obehörigt gynnande av reumatikerna vid konkurrens

med andra invärtesfall. Åtskilliga remissinstanser, såsom statskontoret,

pensionsstyrelsen, statens sjukhusutredning samt styrelserna för landstings-

och stadsförbunden, ställa sig överhuvud mycket tveksamma emot en

utvidgning av nuvarande statsbidragssystem till nya vårdgrenar och påyrka

en omprövning snarast möjligt av detta system. Begränsas statsbidragen till

de självständiga specialavdelningarna, anses dock konsekvenserna bliva

mindre betänkliga.

Vid övervägande av vad sålunda framkommit är jag för egen del icke beredd

att nu taga ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i vidare mån än att

jag ansluter mig till uppfattningen, att de akuta fallen och vissa andra därför

lämpade fall böra framdeles, liksom hittills, i största möjliga utsträckning

emottagas för vård å vanliga invärtesmedicinska lasarettsavdelningar. Däremot

finner jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, det ur skilda syn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

27

punkter kunna starkt ifrågasättas, huruvida nian genom statsunderstöd bör

stimulera till att vissa delar av de invärtesmedicinska avdelningarna reserveras

för reumatiker, däribland vissa fall av kronisk ledgångsreumatism.

Innan ställning till denna fråga tages, torde det nuvarande statsbidragssystemet

böra underkastas en översyn i syfte att åvägabringa enklare och mera

rationella grunder för statens bidrag till kroppssjukvården, varvid även spörsmålet

örn bidragsverksamhetens totala omfattning bör uppmärksammas. För

ett uppskov med prövningen av de sakkunnigas förslag talar även den omständigheten,

att formerna för reumatikervårdens utbyggande, såvitt angår

de kroniska fallen, nära sammanhänger med den även i övrigt aktuella frågan

om ortopedvårdens framtida organisation.

Det är min avsikt att, så snart lämpligen kan ske, utverka Kungl. Maj:ts

medgivande till igångsättande av utredningar i nu berörda hänseenden. Erfarenheten

har emellertid visat vanskligheten av att på förband beräkna tidpunkten

för sakkunnigutredningars slutförande och omsättning i praktiken.

Det synes mig därför angeläget att redan nu framhålla, att direktiven för ut

redningen rörande statsbidragsverksambeten böra så utformas, att den successivt

pågående planläggningen och utbyggnaden av den allmänna lasarettsvården

i länen icke hämmas i avbidan på statsbidragsfrågans lösning. Härjämte

torde åtgärder böra vidtagas för att tillgodose det mest trängande

platsbehovet inom reumatikervården, varvid givetvis bör beaktas, att ett föregripande

av det slutliga ställningstagandet till vårdens allmänna utbyggnad

i görligaste mån undvikes. Jag vill i detta sammanhang nämna, att enligt

upplysningar som lämnats av pensionsstyrelsen väntetiden vid styrelsens reumatikeravdelningar

för närvarande varierar mellan 7—14 veckor för män

samt 9—20 veckor för kvinnor.

1 första hand synes böra ifrågakomma att inrätta självständiga specialavdelningar

vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala, en åtgärd,

varom full enighet råder inom sakkunskapen. Enligt vad jag inhämtat pågå

för närvarande undersökningar härom inom ecklesiastikdepartementet på

grundval av de sakkunnigas tidigare förslag i ämnet. Jämsides härmed torde

böra undersökas möjligheterna av att genom avtal mellan staten och vederbörande

lokala huvudmän få lill stånd ett mindre antal självständiga reumatikeravdelningar

i anslutning till den plan, som framlagts i nu föreliggande

betänkande, varvid av remissinstanserna framförda erinringar rörande planens

närmare utformning torde böra skänkas skäligt beaktande. Antalet dylika

avdelningar torde tills vidare böra begränsas till 2 å 3 med ett sammanlagt

platsantal av högst 250. Ifrågavarande avdelningar torde ekonomiskt sclt

böra i huvudsak baseras på de principer, som tillämpats för gällande avtal

angående pensionsslyrelsens reumtikeravdelningar. Delta innebär, att vederbörande

huvudman erhåller lån från folkpensioneringsfonden för avdelningens

inrättande och utrustning, vilka lån sedan återbetalas genom avgifter, som

staten erlägger för vården av reumatikerpatienterna. Jag utgår härvid från

att avdelningarnas storlek så tillmätes, att anställande av en särskild överläkare

blir motiverat. Vidare förutsätter jag, alt lånen så avvägas, att statens

ansvar för avdelningarnas inrättande, inklusive deras andel i sjukhusens gemensamma

lokaler, begränsas till det av de sakkunniga föreslagna maximibeloppet,

15 000 kronor per plats. Möjligen torde härjämte avtalstiden, som

för nuvarande avdelningar utgör 50 år, böra med hänsyn lill omständig

helema förkortas, förslagsvis till 25 å 30 år, nied rätt för vardera parten alt

dessförinnan uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet från statens sida till följd av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 182.

omläggning av reumatikervårdens organisation eller finansiering, bör huvudmannen

givetvis icke försättas i sämre situation än huvudmän, som icke

slutit liknande avtal. Avtalen böra ock, i likhet med de gällande, kunna överlåtas

på annan statlig myndighet än den avtalsslutande.

I sak innebär den sålunda skisserade lösningen allenast en fortsättning på

den väg, som redan beträtts av pensionsstyrelsen. Såvitt nu kan bedömas

utgör den intet hinder för ett inordnande vid lämplig tidpunkt av reumatikervården

i den allmänna lasarettsvården, därest detta sedermera skulle bli statsmakternas

beslut. Skulle därvid de reumatologiska specialavdelningarna som

sådana komma att upphöra, torde deras lokaler och inventarier utan större

omändringar kunna användas för annat sjukvårdsändamål.

I princip delar jag de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning

med reumatikeravdelningarna vid lasaretten bör avvecklas. Tills

vidare torde emellertid undersökningarna örn reumatikervårdens utbyggande

avtalsvägen böra anförtros åt pensionsstyrelsen, som dock därvid bör samråda

med medicinalstyrelsen. Nya avtal böra underställas Kungl. Maj:t för

prövning och godkännande. Samtliga avtal kunna sedermera vid önskad tidpunkt

överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattas örn deras

annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills,

böra ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer beläggning

av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med

det slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggande.

Med prövningen av frågan örn anslag till särskild upplysningsverksamhet

på området torde ävenledes böra tills vidare anstå.

Vad slutligen angår den föreslagna anmälningsplikten rörande vissa fall

av reumatisk sjukdom synes denna böra underkastas en förnyad prövning

genom medicinalstyrelsens försorg under beaktande av vad vid remissbehandlingen

framkommit.

En utbyggnad av reumatikervården enligt av mig nu förordade grunder

kommer att i sinom tid medföra en stegrad årlig belastning av det under femte

huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till åtgärder till förebyggande och

hävande av invaliditet. Det är svårt att på förhand beräkna omfattningen av

denna merbelastning, men enligt verkställd approximativ uppskattning kommer

den med nuvarande prisläge sannolikt all uppgå till inemot 1 ÖOO 000

kronor, om alla 250 platserna inrättas. Med hänsyn till nu nämnda förhållande

torde ärendet böra underställas riksdagens prövning.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling

förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Bror Nilsson (I: 314) och den andra inom andra kammaren av herr

Larsson i Luttra (11:477), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för nästa års

riksdag framlägga förslag till utbyggnad av den förebyggande och öppna reumalikervården,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Severin i Gävle och Orgard

väckt motion (II: 478), vari hemställts, att riksdagen måtte i överensstämmelse

med 1941 års reumatikervårdsakkunnigas förslag ställa lill medicinalstyrel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

29

sens förfogande ett årligt belopp av 30 000 kronor att användas för upplysningsverksamhet

rörande de reumatiska sjukdomarna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet

hänvisa till motionerna II: 477 och 478.

Såväl 1941 års reumatikervårdssakkunniga som praktiskt taget alla i före- utskottet.

varande ärende hörda myndigheter och sammanslutningar ha vitsordat, att

behov föreligger av vidgade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka. De

sakkunniga ha beräknat behovet av nya vårdplatser till omkring 2 000. Då

det emellertid visat sig förenat med svårigheter att för denna fråga finna en

praktisk lösning, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska

sakkunskapen, har Kungl. Maj:t för närvarande framlagt förslag allenast

örn anordnande i begränsad omfattning av platser för kvalificerad vård.

Frågan örn inrättande av självständiga specialavdelningar vid universitetssjukhusen

i Stockholm och Uppsala har för riksdagen anmälts i propositionen

nr 273, som utskottet kommer att behandla i annat sammanhang. Det

nu föreliggande förslaget innebär, att Kungl. Maj:t bemyndigas att med

vederbörande lokala huvudmän, landsting eller städer, träffa avtal örn inrättande

vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser,

varvid statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande icke skulle

överstiga 15 000 kronor för plats.

Utskottet finner det angeläget att frågan örn reumatikervårdens utbyggande

bringas till snar lösning och tillstyrker att sjukplatser för närvarande

anordnas i den nu föreslagna begränsade omfattningen, inom ramen för vad

de sakkunniga kunnat enas örn. Det bör på sätt de sakkunniga föreslagit vara

Kungl. Maj:t obetaget att efter särskild prövning, där kostnaderna väsentligt

överstiga nämnda belopp av 15 000 kronor för plats, medgiva högre bidrag.

I de likalydande motionerna I: 314 och II: 477 har framhållits, att den

slutna reumatikervården behöver kompletteras med särskilda för de reumatiska

sjukdomarna avsedda former av öppen vård, främst dispensärverksamhet

och badanstaltsvård. En effektivisering av den öppna vården har synts

motionärerna särskilt påkallad, enär densamma förutsättes medverka till att

de reumatiskt sjuka på ett tidigt stadium komma under sakkunnig behandling

och denna vård sålunda äger förebyggande verkan. I anslutning härtill föreslås

i motionerna att riksdagen hos Kungl. Majit begär utarbetande av förslag

till utbyggnad av den förebyggande och öppna vården att föreläggas

nästa års riksdag.

Utskottet vill erinra, att reumatikervårdssakkunniga framfört vissa allmänna

synpunkter på deli öppna vårdens anordnande men ansett tiden ännu

icke vara inne för framläggande av konkret förslag härom. Frågan om .statligt

understöd till ändamålet lia de sakkunniga hänskjutit lill den inom

medicinalstyrelsen pågående utredningen rörande den öppna vårdens organisation

i allmänhet. Härjämte har kommittén för de partiellt arbetsföra

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 182.

i ett den 13 mars 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 24) uppdragit riktlinjer

beträffande kuratorsverksamheten vid sjukhusen, ett spörsmål, som

äger nära samband med frågan om reumatikerfallens efterbehandling. Då

ifrågavarande spörsmål alltså är föremål för utredning och man har att

räkna med att förslag i ämnet kommer att framläggas så snart pågående

utredning hunnit fullbordas, finner utskottet den i motionerna begärda

framställningen till Kungl. Maj:t icke påkallad.

I motionen II: 478 har erinrats, att reumatikervårdssakkunniga i sitt betänkande

om reumatikervårdens utbyggande understrukit vikten av att parallellt

med förbättrade vårdåtgärder på dessa sjukdomars område en intensiv

folkupplysning äger rum. I motionen hemställes, att riksdagen måtte i överensstämmelse

med ett av de sakkunniga framlagt förslag ställa till medicinalstyrelsens

förfogande ett årligt belopp av 30 000 kronor att användas till

detta ändamål. Departementschefen har ansett, att med anvisande av medel

för ändamålet bör lills vidare anstå.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att folkupplysning utgör ett

betydelsefullt komplement till övriga vårdåtgärder för de reumatiskt sjuka.

I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet dock att med frågan örn medelsanvisning

bör anstå till dess ökade vårdmöjligheter stå till förfogande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet förordat låta träffa avtal angående inrättande

vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250

vårdplatser för reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska

ansvar för vårdplatsernas inrättande och andel i vederbörande

sjukhus’ gemensamma lokaler icke må överstiga

15 000 kronor per plats;

b) att motionerna I: 314 och II: 477 ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 478 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 183.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården. s. 14 i texten