Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner.
1946-06-04 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:182, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 182.
23
Nr 182.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården jämte i ämnet väckta
motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 224 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen anfört låta träffa avtal angående inrättande
vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser för
reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande
och andel i vederbörande sjukhus’ gemensamma lokaler icke må
överstiga 15 000 kronor per plats.
I enlighet med de direktiv, som angåvos för 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
borde de sakkunniga i första hand undersöka lämpligheten av
att anordna en eller två, med erfoderlig utrustning försedda specialavdelningar
för reumatiskt sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat
lämpligt sjukhus. Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24
februari 1942 framlagt betänkande, del I, med förslag om inrättande av kliniska
reumatologiska avdelningar i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk
avdelning i Uppsala, avsedda att tjäna utom sjukvården även undervisning
och forskning. Nämnda förslag har upptagits till behandling i särskild
proposition (nr 273).
Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat om
utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och det totala
behovet av sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken främst
syftat till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser för
kvalificerad vård av reumatiker, s. k. A-platser, kunna komma att krävas
utöver de föreslagna nya kliniska avdelningarna, och den lämpligaste formen
för en sådan utbyggnad, har numera slutförts och förslag i ämnet framlagts
i ett den 26 september 1945 dagtecknat betänkande (SOU 1945:41).
Vidare lia de sakkunniga den 10 juni 1944 framlagt förslag rörande behovet
av och formen för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling
och konvalescentvård i allmänhet, den s. k. B-vården (SOU 1944:28).
Reumatiskt sjuka vårdas för närvarande i stor utsträckning på lasarettens
24
Statsutskottets utlåtande nr 182.
och sjukstugornas allmänna avdelningar samt å vanföreanstalterna. Vid sidan
härav ha genom pensionsstyrelsens försorg i anslutning till centrallasaretten
i Lund, Norrköping, Lidköping, Västerås och Umeå samt garnisonssjukhuset
i Boden inrättats särskilda avdelningar för vård av reumatiskt
sjuka, omfattande sammanlagt 344 vårdplatser. Å dessa avdelningar mottagas
endast patienter, som ditremitterats av pensionsstyrelsen. I Malmö och
Vänersborg finnas avdelningar av motsvarande typ, ehuru de närmast tillkommit
för vård av neurospatienter. Pensionsstyrelsen disponerar för sitt
reumatikerklientel även sammanlagt ett 60-tal vårdplatser å den ortopediska
avdelningen vid Lunds lasarett samt å vanföreanstalten och Broströmska
vårdanstalten för barn i Göteborg. Ett relativt stort antal reumatiskt sjuka
mottages jämväl å pensionsstyrelsens fristående kuranstalter i Nynäshamn,
Åre och Tranås, vilka anstalter inrymma omkring 550 vårdplatser. Dessa
äro dock till väsentlig del avsedda för neurospatienter samt vissa andra
sjuka, för vilka tillfredsställande vårdmöjligheter icke kunna på annat sätt
ordnas. Slutligen vårdas åtskilliga fall av reumatiskt sjuka å hem för kroniskt
sjuka och enskilda sjukhem samt under sommarmånaderna å brunnsoch
badanstalter.
En i propositionen å s. 4 återgiven tabell över intagna civila reumatikerfall
å olika slag av sjukvårdsanstalter utvisar, att antalet dylika fall under
åren 1936—1941 varierat mellan cirka 25 000 och 28 000. Av tabellen framgår
jämväl, alt de akuta fallen av ledgångsreumatism i huvudsak vårdas å
lasarettens och sjukstugornas allmänna avdelningar, medan pensionsstyrelsens
lasarettsavdelningar och fristående kuranstalter koncentrerat sig på
vården av den kroniska ledgångsreumatismen.
De sakkunniga lia lämnat en utförlig redogörelse för sina undersökningar
i syfte att få ett i möjligaste mån tillförlitligt grepp örn platsbehovet för
de reumatiskt sjuka. Med utgångspunkt från en erforderlig vårdtid av i
genomsnitt 60 dagar för de akuta artriterna, 90 dagar för de kroniska artriterna
samt 40 dagar för övriga reumatiska fall ha de sakkunniga kommit
till det resultatet, att för artriterna skulle behövas ungefär 2 000 nya platser
och för övriga fall ytterligare cirka 850 platser. Därvid ha de sakkunniga
räknat med att av redan befintliga vårdplatser omkring 2 100 platser
alltjämt skulle stå till förfogande för vård av reumatiker.
I anslutning härtill ha de sakkunniga framlagt förslag angående utbyggande
av reumatikervården, innebärande dels en utökning av vårdmöjligheterna
på invärtes-medicinska avdelningar och dels utbyggande av specialavdelningar.
I sistnämnda avseende har föreslagits anordnande av åtta specialavdelningar
med var sitt upptagningsområde. Planens innebörd framgår
av en på s. 11 i propositionen intagen tabell.
De sakkunniga ha även berört vissa spörsmål angående förebyggande och
öppen vård av reumatiskt sjuka men ansett tiden ännu icke vara inne för
framläggande av konkreta förslag till denna vårds ordnande.
Statsutskottets utlåtande nr 182.
25
Slutligen betona de sakkunniga vikten av att parallellt nied förbättrade
vårdåtgärder en intensiv folkupplysning om de reumatiska sjukdomarna,
deras förlopp och behandling igångsättes. Liksom på andra hälsovårdsområden
borde medicinalstyrelsen ha ansvaret för denna upplysningsverksamhet.
De sakkunniga föreslå, att till styrelsens förfogande ställes ett årligt
belopp av förslagsvis 30 000 kronor att användas för sådan upplysning.
Till betänkandet ha fogats särskilda yttranden av ett flertal ledamöter.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och organisationer. I fråga om utbyggande av specialavdelningar har därvid
i ett flertal yttranden framhållits vikten av att utbyggandet sker efter sådana
linjer att reumatikervården i en framtid kan på ett smidigt sätt inordnas i
respektive landstings sjukvårdsorganisation.
Departementschefen har anfört följande.
Såsom av den föreliggande utredningen närmare belyses har på grund av
de reumatiska ledgångssjukdomarnas invalidiserande verkan frågan om reumatikervårdens
tillgodoseende en vittgående betydelse icke blott ur humanitär
utan även ur social och nationalekonomisk synpunkt. Det har emellertid
visat sig vara förenat med avsevärda svårigheter att finna en lösning av
denna fråga, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska sakkunskapen
och tillika befunnits acceptabel i administrativt-ekonomiskt hänseende.
Icke mindre än tre sakkunnigutredningar ha sålunda haft spörsmålet
under ingående övervägande utan att enighet i väsentliga delar kunnat
uppnås. Med hänsyn till frågans vikt har jag emellertid ansett mig icke
längre kunna underlåta att anmäla densamma och förorda vissa åtgärder i
syfte att befrämja en snabb, om ock begränsad förbättring av vårdmöjligheterna
för de kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov är mest trängande.
Jag vill då till en början konstatera, att enighet bland sakkunskapen och
sjukvårdens huvudmän synes råda örn att behov föreligger av en relativt betydande
utbyggnad av platstillgången för sådana reumatiskt sjuka, som
kräva kvalificerad vård, framför allt för fall av akut och kronisk ledgångsreumatism,
att detta behov såvitt angår de akut sjuka i regel bör tillgodoses
å inviirtesmedicinska lasarettsavdelningar samt att vid undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala samt eventuellt vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg böra inrättas särskilda reumatologavdelningar, avsedda för
såväl sjukvård som undervisning och forskning. I övrigt göra sig rent principiellt
olika meningar gällande, i det att vissa anse vården av de kroniska
fallen, allt efter deras beskaffenhet, böra ankomma på antingen invärtesmedicinska
eller ortopediska lasarettsavdelningar, medan andra förorda anordnande
av speciella reumatikeravdelningar under ledning av egna, för ändamålet
utbildade överläkare. Det förslag, som 1941 års reumatikervårdssakkunniga
framlagt, utgör närmast en kompromiss mellan dessa båda
ståndpunkter. De sakkunniga föreslå nämligen en utbyggnad av dels invärtesmedicinska
avdelningar, varvid i viss utsträckning smärre delar av desamma
skulle reserveras för reumatiker, dels ock självständiga reumatikeravdelningar
under egna läkare och med garanterad tillgång till ortopedisk
specialist för konsultation och behandling. Samtidigt förordas, att frågan örn
ortopedvårdens utbyggnad och organisation göres lill föremål lör särskild
26
Statsutskottets utlåtande nr 182.
utredning under beaktande av det behov av ortopedisk konsultation, som
föreligger även beträffande vissa reumatikerfall å de invärtesmedicinska avdelningarna.
Enighet har dock icke kunnat ernås om detta kompromissförslag ens inom
de sakkunnigas krets och än mindre vid remissbehandlingen. Sålunda ha,
bland andra, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinska fakulteten i
Lund, karolinska institutets lärarkollegium, statens sjukhusutredning, svenska
läkaresällskapet, landstings- och stadsförbunden samt sex av landstingens
förvaltningsutskott i huvudsak anslutit sig till en inom de sakkunniga
reservationsvis framförd uppfattning, att utbyggnaden av invärtesmedicinska
avdelningar bör komma i första hand och att med anordnande av
specialavdelningar, utom för undervisnings- och forskningsändamål, bör tills
vidare anstå. En del av dessa remissinstanser har samtidigt betonat nödvändigheten
av en snar utbyggnad av ortopedvården. Flera andra remissinstanser,
såsom medicinska fakulteten i Uppsala, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
samt styrelserna för svenska lasarettsläkarföreningen och svenska
provinsialläkarföreningen, vilja i likhet med två reservanter inom de
sakkunniga giva företräde åt utbyggandet av självständiga specialavdelningar
för reumatikerfallen under framhållande, att detta vore den snabbaste och
billigaste vägen att få till stånd nya platser för kvalificerad vård av de
kroniskt ledgångssjuka. Anmärkningsvärt är, att centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund uttryckligen varnar för förslaget att för reumatiker reservera
smärre delar av invärtesmedicinska avdelningar, enär erfarenheten
klart visar risken av att dylika annexavdelningar kunna komma i efterhand
för intresset från den medicinska läkarens sida. Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen
synes även vara av samma uppfattning. Framhållas bör
också, att medicinska fakulteten i Uppsala anser behovet av invärtesmedicinska
vårdplatser böra tillgodoses utan sammankoppling med frågan om
reumatikervårdens utbyggande.
Starka meningsskiljaktigheter råda även beträffande sättet för reumatikervårdens
finansiering. Särskilt gäller detta de sakkunnigas förslag om byggnads-
och driftbidrag till särskilda reumatikerplatser å invärtesmedicinska
avdelningar, vilket ansetts betänkligt ur såväl principiella som praktiska synpunkter.
Ett genomförande av förslaget i denna del anses nämligen dels
motivera liknande bidrag till andra sjuka å invärtesmedicinska avdelningar
och till reumatiker, som vårdas å ortopedavdelningar, dels ock innebära risk
för ett mindre rationellt utnyttjande av platstillgången å de invärtesmedicinska
avdelningarna och ett obehörigt gynnande av reumatikerna vid konkurrens
med andra invärtesfall. Åtskilliga remissinstanser, såsom statskontoret,
pensionsstyrelsen, statens sjukhusutredning samt styrelserna för landstings-
och stadsförbunden, ställa sig överhuvud mycket tveksamma emot en
utvidgning av nuvarande statsbidragssystem till nya vårdgrenar och påyrka
en omprövning snarast möjligt av detta system. Begränsas statsbidragen till
de självständiga specialavdelningarna, anses dock konsekvenserna bliva
mindre betänkliga.
Vid övervägande av vad sålunda framkommit är jag för egen del icke beredd
att nu taga ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i vidare mån än att
jag ansluter mig till uppfattningen, att de akuta fallen och vissa andra därför
lämpade fall böra framdeles, liksom hittills, i största möjliga utsträckning
emottagas för vård å vanliga invärtesmedicinska lasarettsavdelningar. Däremot
finner jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, det ur skilda syn
-
Statsutskottets utlåtande nr 182.
27
punkter kunna starkt ifrågasättas, huruvida nian genom statsunderstöd bör
stimulera till att vissa delar av de invärtesmedicinska avdelningarna reserveras
för reumatiker, däribland vissa fall av kronisk ledgångsreumatism.
Innan ställning till denna fråga tages, torde det nuvarande statsbidragssystemet
böra underkastas en översyn i syfte att åvägabringa enklare och mera
rationella grunder för statens bidrag till kroppssjukvården, varvid även spörsmålet
örn bidragsverksamhetens totala omfattning bör uppmärksammas. För
ett uppskov med prövningen av de sakkunnigas förslag talar även den omständigheten,
att formerna för reumatikervårdens utbyggande, såvitt angår
de kroniska fallen, nära sammanhänger med den även i övrigt aktuella frågan
om ortopedvårdens framtida organisation.
Det är min avsikt att, så snart lämpligen kan ske, utverka Kungl. Maj:ts
medgivande till igångsättande av utredningar i nu berörda hänseenden. Erfarenheten
har emellertid visat vanskligheten av att på förband beräkna tidpunkten
för sakkunnigutredningars slutförande och omsättning i praktiken.
Det synes mig därför angeläget att redan nu framhålla, att direktiven för ut
redningen rörande statsbidragsverksambeten böra så utformas, att den successivt
pågående planläggningen och utbyggnaden av den allmänna lasarettsvården
i länen icke hämmas i avbidan på statsbidragsfrågans lösning. Härjämte
torde åtgärder böra vidtagas för att tillgodose det mest trängande
platsbehovet inom reumatikervården, varvid givetvis bör beaktas, att ett föregripande
av det slutliga ställningstagandet till vårdens allmänna utbyggnad
i görligaste mån undvikes. Jag vill i detta sammanhang nämna, att enligt
upplysningar som lämnats av pensionsstyrelsen väntetiden vid styrelsens reumatikeravdelningar
för närvarande varierar mellan 7—14 veckor för män
samt 9—20 veckor för kvinnor.
1 första hand synes böra ifrågakomma att inrätta självständiga specialavdelningar
vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala, en åtgärd,
varom full enighet råder inom sakkunskapen. Enligt vad jag inhämtat pågå
för närvarande undersökningar härom inom ecklesiastikdepartementet på
grundval av de sakkunnigas tidigare förslag i ämnet. Jämsides härmed torde
böra undersökas möjligheterna av att genom avtal mellan staten och vederbörande
lokala huvudmän få lill stånd ett mindre antal självständiga reumatikeravdelningar
i anslutning till den plan, som framlagts i nu föreliggande
betänkande, varvid av remissinstanserna framförda erinringar rörande planens
närmare utformning torde böra skänkas skäligt beaktande. Antalet dylika
avdelningar torde tills vidare böra begränsas till 2 å 3 med ett sammanlagt
platsantal av högst 250. Ifrågavarande avdelningar torde ekonomiskt sclt
böra i huvudsak baseras på de principer, som tillämpats för gällande avtal
angående pensionsslyrelsens reumtikeravdelningar. Delta innebär, att vederbörande
huvudman erhåller lån från folkpensioneringsfonden för avdelningens
inrättande och utrustning, vilka lån sedan återbetalas genom avgifter, som
staten erlägger för vården av reumatikerpatienterna. Jag utgår härvid från
att avdelningarnas storlek så tillmätes, att anställande av en särskild överläkare
blir motiverat. Vidare förutsätter jag, alt lånen så avvägas, att statens
ansvar för avdelningarnas inrättande, inklusive deras andel i sjukhusens gemensamma
lokaler, begränsas till det av de sakkunniga föreslagna maximibeloppet,
15 000 kronor per plats. Möjligen torde härjämte avtalstiden, som
för nuvarande avdelningar utgör 50 år, böra med hänsyn lill omständig
helema förkortas, förslagsvis till 25 å 30 år, nied rätt för vardera parten alt
dessförinnan uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet från statens sida till följd av
28
Statsutskottets utlåtande nr 182.
omläggning av reumatikervårdens organisation eller finansiering, bör huvudmannen
givetvis icke försättas i sämre situation än huvudmän, som icke
slutit liknande avtal. Avtalen böra ock, i likhet med de gällande, kunna överlåtas
på annan statlig myndighet än den avtalsslutande.
I sak innebär den sålunda skisserade lösningen allenast en fortsättning på
den väg, som redan beträtts av pensionsstyrelsen. Såvitt nu kan bedömas
utgör den intet hinder för ett inordnande vid lämplig tidpunkt av reumatikervården
i den allmänna lasarettsvården, därest detta sedermera skulle bli statsmakternas
beslut. Skulle därvid de reumatologiska specialavdelningarna som
sådana komma att upphöra, torde deras lokaler och inventarier utan större
omändringar kunna användas för annat sjukvårdsändamål.
I princip delar jag de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning
med reumatikeravdelningarna vid lasaretten bör avvecklas. Tills
vidare torde emellertid undersökningarna örn reumatikervårdens utbyggande
avtalsvägen böra anförtros åt pensionsstyrelsen, som dock därvid bör samråda
med medicinalstyrelsen. Nya avtal böra underställas Kungl. Maj:t för
prövning och godkännande. Samtliga avtal kunna sedermera vid önskad tidpunkt
överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattas örn deras
annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills,
böra ske centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer beläggning
av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med
det slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggande.
Med prövningen av frågan örn anslag till särskild upplysningsverksamhet
på området torde ävenledes böra tills vidare anstå.
Vad slutligen angår den föreslagna anmälningsplikten rörande vissa fall
av reumatisk sjukdom synes denna böra underkastas en förnyad prövning
genom medicinalstyrelsens försorg under beaktande av vad vid remissbehandlingen
framkommit.
En utbyggnad av reumatikervården enligt av mig nu förordade grunder
kommer att i sinom tid medföra en stegrad årlig belastning av det under femte
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet. Det är svårt att på förhand beräkna omfattningen av
denna merbelastning, men enligt verkställd approximativ uppskattning kommer
den med nuvarande prisläge sannolikt all uppgå till inemot 1 ÖOO 000
kronor, om alla 250 platserna inrättas. Med hänsyn till nu nämnda förhållande
torde ärendet böra underställas riksdagens prövning.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bror Nilsson (I: 314) och den andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Luttra (11:477), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för nästa års
riksdag framlägga förslag till utbyggnad av den förebyggande och öppna reumalikervården,
dels ock en inom andra kammaren av herrar Severin i Gävle och Orgard
väckt motion (II: 478), vari hemställts, att riksdagen måtte i överensstämmelse
med 1941 års reumatikervårdsakkunnigas förslag ställa lill medicinalstyrel
-
Statsutskottets utlåtande nr 182.
29
sens förfogande ett årligt belopp av 30 000 kronor att användas för upplysningsverksamhet
rörande de reumatiska sjukdomarna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna II: 477 och 478.
Såväl 1941 års reumatikervårdssakkunniga som praktiskt taget alla i före- utskottet.
varande ärende hörda myndigheter och sammanslutningar ha vitsordat, att
behov föreligger av vidgade vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka. De
sakkunniga ha beräknat behovet av nya vårdplatser till omkring 2 000. Då
det emellertid visat sig förenat med svårigheter att för denna fråga finna en
praktisk lösning, som kunnat vinna allmän anslutning inom den medicinska
sakkunskapen, har Kungl. Maj:t för närvarande framlagt förslag allenast
örn anordnande i begränsad omfattning av platser för kvalificerad vård.
Frågan örn inrättande av självständiga specialavdelningar vid universitetssjukhusen
i Stockholm och Uppsala har för riksdagen anmälts i propositionen
nr 273, som utskottet kommer att behandla i annat sammanhang. Det
nu föreliggande förslaget innebär, att Kungl. Maj:t bemyndigas att med
vederbörande lokala huvudmän, landsting eller städer, träffa avtal örn inrättande
vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250 vårdplatser,
varvid statens ekonomiska ansvar för vårdplatsernas inrättande icke skulle
överstiga 15 000 kronor för plats.
Utskottet finner det angeläget att frågan örn reumatikervårdens utbyggande
bringas till snar lösning och tillstyrker att sjukplatser för närvarande
anordnas i den nu föreslagna begränsade omfattningen, inom ramen för vad
de sakkunniga kunnat enas örn. Det bör på sätt de sakkunniga föreslagit vara
Kungl. Maj:t obetaget att efter särskild prövning, där kostnaderna väsentligt
överstiga nämnda belopp av 15 000 kronor för plats, medgiva högre bidrag.
I de likalydande motionerna I: 314 och II: 477 har framhållits, att den
slutna reumatikervården behöver kompletteras med särskilda för de reumatiska
sjukdomarna avsedda former av öppen vård, främst dispensärverksamhet
och badanstaltsvård. En effektivisering av den öppna vården har synts
motionärerna särskilt påkallad, enär densamma förutsättes medverka till att
de reumatiskt sjuka på ett tidigt stadium komma under sakkunnig behandling
och denna vård sålunda äger förebyggande verkan. I anslutning härtill föreslås
i motionerna att riksdagen hos Kungl. Majit begär utarbetande av förslag
till utbyggnad av den förebyggande och öppna vården att föreläggas
nästa års riksdag.
Utskottet vill erinra, att reumatikervårdssakkunniga framfört vissa allmänna
synpunkter på deli öppna vårdens anordnande men ansett tiden ännu
icke vara inne för framläggande av konkret förslag härom. Frågan om .statligt
understöd till ändamålet lia de sakkunniga hänskjutit lill den inom
medicinalstyrelsen pågående utredningen rörande den öppna vårdens organisation
i allmänhet. Härjämte har kommittén för de partiellt arbetsföra
30
Statsutskottets utlåtande nr 182.
i ett den 13 mars 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 24) uppdragit riktlinjer
beträffande kuratorsverksamheten vid sjukhusen, ett spörsmål, som
äger nära samband med frågan om reumatikerfallens efterbehandling. Då
ifrågavarande spörsmål alltså är föremål för utredning och man har att
räkna med att förslag i ämnet kommer att framläggas så snart pågående
utredning hunnit fullbordas, finner utskottet den i motionerna begärda
framställningen till Kungl. Maj:t icke påkallad.
I motionen II: 478 har erinrats, att reumatikervårdssakkunniga i sitt betänkande
om reumatikervårdens utbyggande understrukit vikten av att parallellt
med förbättrade vårdåtgärder på dessa sjukdomars område en intensiv
folkupplysning äger rum. I motionen hemställes, att riksdagen måtte i överensstämmelse
med ett av de sakkunniga framlagt förslag ställa till medicinalstyrelsens
förfogande ett årligt belopp av 30 000 kronor att användas till
detta ändamål. Departementschefen har ansett, att med anvisande av medel
för ändamålet bör lills vidare anstå.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att folkupplysning utgör ett
betydelsefullt komplement till övriga vårdåtgärder för de reumatiskt sjuka.
I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet dock att med frågan örn medelsanvisning
bör anstå till dess ökade vårdmöjligheter stå till förfogande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förordat låta träffa avtal angående inrättande
vid därför lämpade sjukhus av ytterligare högst 250
vårdplatser för reumatiskt sjuka, dock att statens ekonomiska
ansvar för vårdplatsernas inrättande och andel i vederbörande
sjukhus’ gemensamma lokaler icke må överstiga
15 000 kronor per plats;
b) att motionerna I: 314 och II: 477 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
c) att motionen II: 478 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 4 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 183.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av reumatikervården. s. 14 i texten