Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadestånd åt förre fabriksarbetaren J. E. Andersson.

1946-06-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:185, Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadestånd åt förre fabriksarbetaren J. E. Andersson.

Dokumentets text

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 185.

35

Nr 185.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående skadestånd åt

förre fabriksarbetaren J. E. Andersson.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Nordström i Kramfors väckt motion

(II: 164) har hemställts, att riksdagen måtte besluta tilldela förre fabriksarbetaren

Jonas Edvin Andersson i Norrlimsta, Gudmundrå socken, det

skadestånd han på grund av arten av viss i motionen angiven skada kan

anses berättigad till.

I motionen anföres följande.

F. d. fabriksarbetaren Jonas Edvin Andersson, Norrlimsta, Gudmundrå

socken i Västernorrlands län, skadades genom olycksfall å Kramfors järnvägsstation

den 17 mars 1942. Andersson, som var anställd hos Kramfors

AB, deltog i massautlastning per järnväg och hade tillsammans med flera

andra arbetare att omlasta massabalar från lastbil till järnvägsvagn.

På grund av ishalka och frånvaron av skyddsräck å järnvägsvagnen hade

Andersson vid flyttning av en massabal, vägande omkring 200 kg, begagnat

en speciell järnkrok för att hugga tag i massabalen. Då denna krok vid ett

tillfälle släppte, halkade Andersson och föll baklänges ned från vagnen,

varvid han ådrog sig allvarlig skada.

Andersson har sedan han utskrivits från sjukhus förklarals oförmögen

lill arbete och för den skull tillerkänts livränta, som dock fastställts för begränsade

perioder. Sålunda har det för det senast beviljade livräntebeloppet

bestämts alt detta skall utgå fram till den 31 mars 1947. Frågan örn

invaliditetsprocenten har av allt att döma inte slutgiltigt fastställts enär

olycksfallsförsäkringen sista gången medgav en förhöjning från tidigare

60 procent till nuvarande 662/3 procent invaliditet.

Det förtjänar påpekas att ett flertal läkare i hemorten och tvenne lasarettsläkare

i Härnösand förklarat Andersson fullständigt oförmögen till

arbete.

Utöver de objektivt konstaterbara skadorna i rygg och armar har Andersson

genom kontusioner i huvudet erhållit psykisk skada.

Kramfors AB Ilar försökt att giva Andersson den lättaste sysselsättning

de kiinde uppbringa, som telefonvakt i en portvaktsstuga vid fabriken, men

det visade sig omöjligt för Andersson att klara ens detta lätta arbete.

Andersson har sedermera genom sin fackförenings hjiilp försökt att utverka

skadestånd utöver den ersättning han nu erhåller från olycksfallsför
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 185.

Utskottet.

säkringen, vilket han naturligtvis borde vara fullt berättigad till då orsaken

till olycksfallet uppenbart var frånvaron av skyddsräck omkring arbetsplatsen,

i detta fall järnvägsvagnen.

I paragraf tre första stycket Lag om arbetarskydd säges:

»Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner

och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan

anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall

och ohälsa i arbetet.»

Då arbetsplatsen i detta fall var förlagd till en S. J. tillhörig järnvägsvagn

ha Andersson och hans fackförening av sakkunniga som de vänt^sig

till, advokater både i hemorten och i Stockholm, avråtts från att väcka åtal

mot bolaget, enär Kramfors AB i detta fall inte enligt lag skulle kunna åläggas

att ombesörja skyddsräck på S. J. tillhöriga järnvägsvagnar. Enligt de

juridiskt sakkunniga, som Andersson vänt sig till i denna sak, måste detta

vara ett gränsfall, som lagen icke kan tillämpas pa, varför det vore utsiktslöst

att genom rättegång mot bolaget kunna erhålla ett annars fullt berättigat

skadestånd.

Det skulle enligt dessa advokaters mening alltså föreligga en uppenbar

lucka i lagen om arbetarskydd, då frånvaron av skyddsräck otvetydigt gav

den allvarligt skadade Andersson rätt till skadestånd, men samtidigt på något

sätt befriar hans arbetsgivare från ansvaret för att skyddsräck saknas

å S. J:s järnvägsvagnar.

Då Andersson sålunda, trots att lian uppenbarligen måtte lia laglig ratt

att utkräva skadestånd, icke torde ha möjlighet att utverka sådant vare sig

från Kramfors AB eller S. J. för att i någon mån hålla sig skadeslös för sveda

och värk samt för den stora inkomstminskning olycksfallet medfört, får

undertecknad härmed hemställa, att riksdagen måtte besluta att tilldela f. d.

fabriksarbetaren Jonas Edvin Andersson i Norrlimsta, Gudmundrå socken,

det skadestånd han på grund av skadans art kan anses berättigad till.

över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,

järnvägsstyrelsen den 8 mars 1946 och riksförsäkringsanstalten den 18 maj

1946 avgivit yttranden, vilka fogas såsom bilagor härtill. (Bilaga A och B.)

Av utlåtanden från de av utskottet hörda myndigheterna synes framgå,

att någon rätt till skadestånd för Andersson icke föreligger och att förhållandena

icke heller äro sådana, att utevaron av dylik rätt kan anses innebära

en »lucka i lagen». Under sådana omständigheter finner sig utskottet ej

böra tillstyrka särskild ersättning åt Andersson utöver vad som tillkommer

honom enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Utskottet hemställer

alltså,

att motionen II: 164 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 183.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr ISO.

37

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

Sedan järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva yttrande över motionen i andra

kammaren nr 164, vid innevarande års riksdag, får järnvägsstyrelsen anföra

följande.

I motionen göres gällande, att särskilt skyddsräck borde förefinnas å statens

järnvägars öppna godsvagnar samt att frånvaron av skyddsräck borde

medföra ersättningsskyldighet vid olycksfall, som skulle hava hindrats genom

förekomsten av skyddsräck. Häremot kan framhållas, att statens järnvägars

öppna godsvagnar äro av samma typ och konstruktion, som sedan

lång tid tillbaka allmänt använts såväl inom Sverige som utomlands utan

att något behov av skyddsräck framkommit. Det torde för övrigt icke vara

möjligt att konstruera ett skyddsräck, som skulle innebära ett under olika

lastningsförhållanden tillfredsställande skydd utan att härigenom samtidigt

skulle uppstå allt för stora olägenheter vid lastning och lossning av vagnarna.

Det kan framhållas, att skyddsräck icke förekommer å t. ex. lastbilar,

lastbryggor eller andra härmed jämförliga arbetsplatser. Olycksfall

av ifrågavarande slag vid lossning eller lastning av järnvägsvagnar äro sällsynta

och giva icke anledning till att några särskilda skyddsåtgärder utöver

vad som redan finnes behöva vidtagas. Någon lucka i lagen kan icke anses

föreligga beträffande det i motionen omnämnda olycksfallet. Detta måste

hänföras till ett rent olycksfall i arbete, för vilket ersättning lämnas enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Slockholm den 8 mars 1946.

G. DAHLBECK.

Sven Nordmark

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 185.

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom remiss den 22 februari 194b har Kungl. Majit med anledning av

framställning av Riksdagens statsutskott anbefallt riksförsäkringsanstalten

att till utskottet avgiva yttrande över en motion II: 164 av herr Nordström

i Kramfors angående beredande av visst skadestånd ål förre fabriksarbetaren

J. E. Andersson.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Av motionen framgår, att Andersson skadats till följd av olycksfall i arbete

för Kramfors aktiebolags räkning, vilket bolag är delägare i arbetsgivarnes

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Riksförsäkringsanstalten

har för erhållande av upplysning, vilken ersättning, som utgått i anledning

av olycksfallet, från försäkringsbolaget införskaffat handlingarna i skadeärendet

och därav inhämtat, att bolaget tillerkänt Andersson sjukpenning

för tiden 18 mars 1941—15 juli 1942 samt genom beslut den 28 juli 1942

livränta för tiden 16 juli 1942—30 november 1944 efter en invaliditetsgrad

av 60 procent med 1 200 kronor för år räknat. Dock har sedermera sjukpenning

i stället för livränta utgivits för tiden 8—14 januari och 19 mars

—23 juni 1943. Över nämnda beslut om livränta anförde Andersson besvär

hos försäkringsrådet, som emellertid genom utslag den 20 november 1942

icke fann skäl göra ändring i överklagade beslutet. Sedan ny läkarundersökning

företagits, som utvisade avsevärd försämring av Anderssons tillstånd,

tillerkände försäkringsbolaget honom genom beslut den 27 mars 1945

med ändring i viss del av föregående beslut livränta för tiden 1 september

1944—31 mars 1947 efter en invaliditetsgrad av 662/3 procent med kronor

1 333:34 för år. Jämväl över sistnämnda beslut anförde Andersson besvär

hos försäkringsrådet, som genom utslag den 22 november 1945 icke fann

skäl göra ändring i samma beslut. Efter utgången av den tid, för vilken

livränta sålunda tillerkänts, torde ersättningsfrågan komma att av försäkringsbolaget

upptagas till ny prövning.

Vid ersättningens bestämmande har Anderssons årliga arbetsförtjänst jämlikt

9 § olycksfallsförsäkringslagen fastställts till 3 000 kronor, vilket är det

högsta belopp, vartill arbetsförtjänsten enligt angivna lagrum i dess lydelse

vid tiden för olycksfallet kunde beräknas.

Vad angår frågan om arbetarskyddslagens tillämpning i förevarande fall

har riksförsäkringsanstalten funnit ytterligare utredning erforderlig och därför

inhämtat yttrande från yrkesinspektionens specialinspektör för säkerhets-

och trafiktjänsten vid statens järnvägar, vilken sedermera i sådant avseende

åberopat innehållet i en i avskrift överlämnad skrivelse till statsutskottet

från järnvägsstyrelsen, dagtecknad den 8 mars 1946. Riksförsäkringsanstalten

får för sin del helt ansluta sig till den uppfattning, järnvägsstyrelsen

i nyssnämnda skrivelse uttalat.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, utom undertecknade,

byråcheferna Wolff och Stenholm samt tjänstförrättande byråchefen Pelow.

Stockholm den 18 maj 1946.

DAVID ÖSTRAND.

Ivar Sjöfors

Iduns tryckeri, Esselte ab. Slockholm 1946

617031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.