Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

1946-06-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:219, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 219.

Nr 219.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt

statsgaranti för exportkredit.

(lia avd.)

I propositionen nr 193 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 1 mars 1946, föreslagit

riksdagen medgiva, att svenska staten må under tiden till och med

utgången av budgetåret 1946/47 till belopp av högst 300 miljoner kronor —

däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av

nu löpande budgetår beviljas — åtaga sig betalningsansvar i enlighet med

nu gällande bestämmelser om statsgaranti för exportkredit.

Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret

1933/34 och har grundats på tid efter annan av riksdagen givna bemyndiganden

samt av Kungl. Majit i enlighet därmed utfärdade författningar.

Dessa bemyndiganden och författningar ha haft växlande innehåll, särskilt

vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar för

lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor om statsgaranti

för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion

utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214,

den 19 juni 1942, nr 425, och den 1 juni 1945, nr 216) äger exportkreditnämnden

att under tiden till och med den 30 juni 1946 till den svenska exportens

främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk exportör

eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning

till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda

fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras

i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade

alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik

verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må

högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga om alster

av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent

av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust

å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn

alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 pro
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 219.

5

cent skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare

omfattning i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke

avse utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana

statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller

dylikt. För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en

premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom

kredittidens längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment

och varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag

till täckande av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet

av gällande exportkreditgarantier — vilket ej får överstiga 300 miljoner

kronor — skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på

grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar

eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens

verksamhet guldits.

Erinras må vidare, att i enlighet med beslut av 1933 års riksdag exportkreditnämndens

premieinkomster skola överföras till en av riksgäldskontoret

förvaltad fond, från vilken skola täckas såväl förluster å verksamheten

som nämndens administrationskostnader, samt att riksgäldskontoret skall,

i den mån fonden icke därtill förslår, förskottera medel för bestridande av

utgifterna för verksamheten.

Under tiden från och med den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började

sin verksamhet, till och med den 31 december 1945 lia utfärdats garantier

för krediter å 738,6 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat

474,1 miljoner kronor. Under år 1945 har garantigivningen, icke minst till

följd av den direkta statliga kreditgivningen till olika länder, varit av liten

omfattning och avsett krediter å enbart 12,7 miljoner kronor, varav det garanterade

beloppet utgjort 8,7 miljoner kronor. Sedan den 1 juli 1933 har

intill utgången av år 1945 i premier influtit 13,1 miljoner kronor och i räntor

å överskottsmedel 0,1 miljoner kronor. Nämndens sammanlagda inkomst har

alltså utgjort 13,2 miljoner kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma

tid ha uppgått till 33,2 miljoner kronor, varav 0,6 miljon kronor kunnat

återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador ha alltså utgjort 32,6 miljoner

kronor. Omkostnaderna ha uppgått till 0,9 miljon kronor. Den å verksamheten

per den 31 december 1945 uppkomna förlusten utgör alltså 20,3

miljoner kronor. Förlusten per den 31 december 1944 utgjorde 1 miljon kronor.

Skadeutbetalningarna under år 1945 ha praktiskt taget helt haft samband

med garantier av extraordinärt slag, vilka av olika anledningar ansetts

önskvärda.

I en den 20 februari 1946 dagtecknad skrivelse, ur vilken de nyss lämnade

uppgifterna beträffande garantigivningens omfattning till och med den 31

december 1945 äro hämtade, har exportkreditnumnden — under erinran att

giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit utlöper

med utgången av innevarande budgetår — till behandling upptagit frå
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 219.

gan rörande fortsatt bemyndigande att bevilja dylik garanti. Nämnden säger

sig ha funnit att sådant bemyndigande vore av behovet påkallat samt anför

till stöd härför bland annat följande.

Inledningsvis får exportkreditnämnden erinra om att statsmakternas uppfattning

rörande grunderna för behovet av statlig exportkreditgarantigivning

undergått avsevärda förskjutningar, sedan exportkreditgarantisystemet infördes

genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades

sålunda närmast av det då föreliggande brydsamma läget för vår export, och

garantigivningen var avsedd att ingå som ett led i åtgärderna för arbetslöshetens

bekämpande. Att det statliga exportkreditgarantisystemet kom att bibehållas

även efter det situationen för flertalet exportindustrier väsentligt förbättrats,

motiverades av de för affärer på många marknader besvärande valutarestriktionerna

och de, särskilt vid försäljning av den tunga industriens

produkter, anmärkningsvärt långa kredittider, som blivit en följd av stegrad

internationell konkurrens, oftast stödd av alltmera utbyggda statliga exportkreditgarantisystem.

Under krigsåren kom exportindustriens behov av garanti

mot risken av förlust på grund av valutarestriktioner att än mer ökas.

Under denna tid kom därjämte exportkreditgarantisystemet, i samband med

handelsavtal med Finland och Tyska riket, att av staten tilldelas en ny uppgift,

nämligen såsom ett handelspolitiskt instrument.

För bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet kunna anföras

ett flertal skäl, såsom oförminskat behov hos exportindustrien av skydd mot

förlust till följd av valutahinder, systemets betydelse såsom social försvarsåtgärd

med tanke på eventuella avsättningssvårigheter för exportindustrien

jämte önskvärdheten för statsmakterna att för handelspolitiska ändamål kunna

förfoga över ett statligt exportkreditgarantisystem. Vad som emellertid, enligt

exportkreditnämndens mening, framstår såsom det tyngst vägande skälet

för systemets bibehållande är den omständigheten, att de i utlandet tillämpade

statliga exportkreditgarantisystemen visa tendens till ytterligare utbyggnad,

och att det i den utomordentligt hårda konkurrens, som torde vara att

förvänta på marknaderna över hela jorden, måste anses vara av största vikt,

att den svenska exportindustrien beredes ungefär motsvarande stöd i form

av exportkreditgarantier som dess utländska konkurrenter.

Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna angående statsgaranti för

exportkredit enligt nämndens erfarenhet varit lämpligt utformade med hänsyn

till såväl statens som näringslivets intressen. Det förelåge enligt nämndens

mening icke någon anledning att för närvarande i något avseende frångå

de grundläggande principer, som nu gällde för det svenska exportkreditgarantisystemet.

Beträffande maximeringen av exportkreditgarantierna

erinrar nämnden, att det sammanlagda beloppet av gällande sådana garantier

— däri inräknat vad nämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti,

i den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar eller av inkomst

av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits — för närvarande

vore fastställt till 300 miljoner kronor. Nämnden fortsätter:

Det sammanlagda beloppet av nämndens ansvar för utfärdade garantier

uppgick den 31 december 1945 till 34,7 miljoner kronor, varjämte garantier

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 219.

7

beviljats, men ännu ej utfärdats till ett belopp av 2,1 miljoner kronor. Samtidigt

hade nämnden för att kunna möta sina betalningsförpliktelser i samband

med skadefall å finska garantier från riksgäldskontoret rekvirerat 20,5

miljoner kronor, medan hos riksbanken och a postgirokonto för nämndens

räkning innestode 0,2 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen,

300 miljoner kronor, hade alltså vid senaste årsskifte utnyttjats

57,1 miljoner kronor (34,7 + 2,1 + 20,5 — 0.2 miljoner kronor).

Att ens approximativt angiva, i vilken utsträckning det statliga exportkreditgarantisystemet

kommer att utnyttjas under efterkrigstiden, är icke

möjligt. En ej oväsentlig tendens till ökad efterfrågan på garantier har emellertid

under senaste tiden framkommit. Sålunda beviljades under tiden 1

januari—15 februari 1946 garantier för 4,3 miljoner kronor, medan beloppet

för tiden 1 juli-—31 december 1945 endast utgjorde 3,3 miljoner kronor.

Denna tendens till ökning av garantigivningen har väsentligen berott på att

handeln med Italien och Holland börjat komma i gång. Även en inom

nämnden ifrågasatt omläggning av garantigivningen från att såsom hittills

avse enbart garantier för enstaka försäljningar till att delvis omfatta en totalitet

av försäljningar under viss tidsperiod, varom utredning pågår, skulle

emellertid sannolikt föranleda ökad garantigivning.

Nämnden framhåller, att omfattningen av den kommande efterfrågan beträffande

garantigivning icke kunde förutses. Nämnden ansåge dock den

omständigheten, att marginalen mellan författningsenligt möjlig garantigivning

och nämndens aktuella garantiåtaganden alltjämt uppginge till närmare

240 miljoner kronor, icke böra föranleda nedsättning av nu gällande maximibelopp

å 300 miljoner kronor. Enligt nämndens mening torde nämligen

under nuvarande ovissa förhållanden försiktigheten bjuda, att en avsevärd

reserv av garantimöjligheter ställdes till nämndens förfogande. Det torde,

framhåller nämnden, knappast innebära någon olägenhet om det senare

skulle visa sig, att reserven endast i begränsad omfattning skulle ha behövt

tagas i anspråk.

Vad beträffar frågan örn den tid, under vilken ett bemyndigande

att meddela exportkreditgarantier skulle fortfara

att gälla, erinrar nämnden till en början om att bemyndigande att utfärda

garantier tidigare i allmänhet inskränkts till att avse ett budgetår.

Med hänsyn till osäkerheten såväl rörande utvecklingen inom den internationella

handeln och därmed förbundna problem som beträffande omfattningen

och arten av behovet av exportkreditgaranti syntes enligt nämndens

förmenande vad som sålunda tidigare varit regel alltjämt böra tillämpas

och det nya bemyndigandet alltså inskränkas till budgetåret 1946/47.

Nämnden framhåller slutligen beträffande innebörden av tidsbegränsningen

i tidigare givna bemyndigande!! att nämnden — även örn bemyndigandet

skulle ha definitivt upphört — ansett anknytningen lill visst budgetår

icke bort utgöra hinder för utfärdande av garanti efter budgetårets utgång,

för det fall att nämnden dessförinnan utfäst sig att för viss redan avtalad

leverans utfärda garantiförbindelse i samband med skeppning. Det vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 219.

emellertid enligt nämndens mening synnerligen önskvärt, att en ännu något

mera vidsträckt tolkning av bemyndigandet medgåves. Örn nämligen nämnden

skulle kunna utfärda garantier täckande en exportörs hela försäljning

till visst land eller vissa länder under ett år — en garantiform som sannolikt

torde visa sig såväl motsvara statens intressen i egenskap av garantigivare

som vara ägnad att täcka behoven hos vissa grupper av exportörer

— måste nämnden äga möjlighet att låta garantigivningen omfatta även avslut,

som gjordes efter budgetårets utgång, i den mån dessa vore hänförliga

till redan utfärdade garantier. Skulle den formulering, som tidigare givits

bestämmelsen rörande tidsbegränsningen, anses utgöra hinder för en garantigivning

av nyssnämnda omfattning, hemställde nämnden örn erforderlig

ändring av bestämmelsen.

Departementschefen har för egen del anfört följande.

Avsikten med de svenska statsgarantierna för exportkredit var under åren

närmast före kriget att stödja de svenska exportnäringarna, vilka arbetade under

skärpt konkurrens icke minst från länder, vilka å sin sida tillgripit dylika

statliga garantier som stöd för exporten. Det svenska garantisystemet visade

sig i stort sett lämpligt för vinnande av det avsedda syftet. I det förändrade

läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, kom garantigivningen

jämväl till användning i olika handelspolitiska sammanhang, i det att bestämmelser

om export på kommersiell kreditbasis med statlig garanti upptogos

i vissa med främmande makter träffade avtal. Vad beträffar den tid,

som förflutit efter krigets upphörande, har garantigivning ägt rum endast i

obetydlig omfattning. Att så varit fallet kan återföras på — förutom de

hinder, som genom krigets utgång Indes i vägen för varuutbyte överhuvud

med åtskilliga av de tidigare krigförande —- det förhållandet, att kreditgivning

från svensk sida som bekant skett i annan ordning, särskilt i form av

direkta statliga krediter. Då det får förutsättas, att den direkta statliga

kreditgivningen icke kommer att fortsätta i tillnärmelsevis samma omfattning

som skett under den första efterkrigstiden, torde —- särskilt i betraktande

av det ekonomiska läget i ett flertal importländer — i stället en ökad

kommersiell kreditgivning av enskilda exportörer i fortsättningen komma

att visa sig nödvändig. Med hänsyn härtill synes det rimligt att antaga, att

behovet av och efterfrågan på statlig garantigivning för sådana krediter åter

skall komma att öka. Ehuru utvecklingen i detta hänseende givetvis icke

tillåter en bedömning på längre sikt, torde det under sådana omständigheter

få anses motiverat att bereda exporten det stöd, som möjligheten till fortsatt

garantigivning innebär, och jag förordar därför att nu gällande bestämmelser

örn statsgaranti för exportkredit förlängas. Vad maximigränsen för

garantigivningen angår, ansluter jag mig till exportkreditnämndens förslag

om att gränsen även för budgetåret 1946/47 sättes vid 300 miljoner kronor.

Liksom exportkreditnämnden anser jag lämpligt, att ett fortsatt bemyndigande

att meddela exportkreditgarantier till tiden inskränkes till att gälla

endast under budgetåret 1946/47. Exportkreditnämnden har i sin skrivelse

upptagit spörsmålet, huruvida en sålunda begränsad giltighetstid skulle utgöra

hinder för nämnden att utfärda garanti, täckande en exportörs hela

försäljning till visst land eller vissa länder under ett år. Då gällande bestämmelser

icke torde få anses lägga hinder i vägen för en dylik garantigivning,

bör det vara nämnden obetaget att — i den mån den avsedda garantifor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 219.

9

men anses motiverad och intresse därför yppas på exportörhåll utfärda

sådan garanti, även där de av garantien täckta leveranserna icke avtalats

före budgetårets utgång.

Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpa med

utgången av innevarande budgetår. Utskottet anser bärande skäl hava anförts

för ett bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet, varför

utskottet tillstyrker, att exportkreditnämndens bemyndigande att meddela

exportkreditgarantier förnyas. Någon ändring i bestämmelserna på området

synes utskottet icke påkallad. Det nuvarande högsta ansvarsbeloppet av

300 miljoner kronor bör sålunda bibehållas oförändrat. Vidare bör äv en

det nya bemyndigandet begränsas till ett budgetår.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen

anfört i fråga om möjlighet för exportkreditnämnden att i vissa fall

utfärda här avsedd garanti, även där de av garantien täckta leveranserna

icke avtalats före budgetårets utgång.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må medgiva, att svenska staten må under

tiden till och med utgången av budgetåret 1946/47 till belopp

av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp,

vartill garantier beviljats eller före utgången av nu

löpande budgetår beviljas —- ataga sig betalningsansvar i

enlighet med nu gällande bestämmelser om statsgaranti för

exportkredit.

Stockholm den 18 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Utskottet.

Närvarande: se under utlåtandet nr 218.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:418 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46 to. to., i vad propositionen av s. 9 i texten