Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.
1946-06-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:219, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.
Dokumentets text
4
Statsutskottets utlåtande nr 219.
Nr 219.
Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit.
(lia avd.)
I propositionen nr 193 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 1 mars 1946, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten må under tiden till och med
utgången av budgetåret 1946/47 till belopp av högst 300 miljoner kronor —
däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av
nu löpande budgetår beviljas — åtaga sig betalningsansvar i enlighet med
nu gällande bestämmelser om statsgaranti för exportkredit.
Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret
1933/34 och har grundats på tid efter annan av riksdagen givna bemyndiganden
samt av Kungl. Majit i enlighet därmed utfärdade författningar.
Dessa bemyndiganden och författningar ha haft växlande innehåll, särskilt
vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar för
lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor om statsgaranti
för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion
utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).
Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214,
den 19 juni 1942, nr 425, och den 1 juni 1945, nr 216) äger exportkreditnämnden
att under tiden till och med den 30 juni 1946 till den svenska exportens
främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk exportör
eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning
till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda
fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras
i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade
alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik
verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må
högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i fråga om alster
av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent
av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust
å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn
alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 pro
-
Statsutskottets utlåtande nr 219.
5
cent skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare
omfattning i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke
avse utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana
statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller
dylikt. För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en
premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom
kredittidens längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment
och varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag
till täckande av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet
av gällande exportkreditgarantier — vilket ej får överstiga 300 miljoner
kronor — skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på
grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens
verksamhet guldits.
Erinras må vidare, att i enlighet med beslut av 1933 års riksdag exportkreditnämndens
premieinkomster skola överföras till en av riksgäldskontoret
förvaltad fond, från vilken skola täckas såväl förluster å verksamheten
som nämndens administrationskostnader, samt att riksgäldskontoret skall,
i den mån fonden icke därtill förslår, förskottera medel för bestridande av
utgifterna för verksamheten.
Under tiden från och med den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började
sin verksamhet, till och med den 31 december 1945 lia utfärdats garantier
för krediter å 738,6 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat
474,1 miljoner kronor. Under år 1945 har garantigivningen, icke minst till
följd av den direkta statliga kreditgivningen till olika länder, varit av liten
omfattning och avsett krediter å enbart 12,7 miljoner kronor, varav det garanterade
beloppet utgjort 8,7 miljoner kronor. Sedan den 1 juli 1933 har
intill utgången av år 1945 i premier influtit 13,1 miljoner kronor och i räntor
å överskottsmedel 0,1 miljoner kronor. Nämndens sammanlagda inkomst har
alltså utgjort 13,2 miljoner kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma
tid ha uppgått till 33,2 miljoner kronor, varav 0,6 miljon kronor kunnat
återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador ha alltså utgjort 32,6 miljoner
kronor. Omkostnaderna ha uppgått till 0,9 miljon kronor. Den å verksamheten
per den 31 december 1945 uppkomna förlusten utgör alltså 20,3
miljoner kronor. Förlusten per den 31 december 1944 utgjorde 1 miljon kronor.
Skadeutbetalningarna under år 1945 ha praktiskt taget helt haft samband
med garantier av extraordinärt slag, vilka av olika anledningar ansetts
önskvärda.
I en den 20 februari 1946 dagtecknad skrivelse, ur vilken de nyss lämnade
uppgifterna beträffande garantigivningens omfattning till och med den 31
december 1945 äro hämtade, har exportkreditnumnden — under erinran att
giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit utlöper
med utgången av innevarande budgetår — till behandling upptagit frå
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 219.
gan rörande fortsatt bemyndigande att bevilja dylik garanti. Nämnden säger
sig ha funnit att sådant bemyndigande vore av behovet påkallat samt anför
till stöd härför bland annat följande.
Inledningsvis får exportkreditnämnden erinra om att statsmakternas uppfattning
rörande grunderna för behovet av statlig exportkreditgarantigivning
undergått avsevärda förskjutningar, sedan exportkreditgarantisystemet infördes
genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades
sålunda närmast av det då föreliggande brydsamma läget för vår export, och
garantigivningen var avsedd att ingå som ett led i åtgärderna för arbetslöshetens
bekämpande. Att det statliga exportkreditgarantisystemet kom att bibehållas
även efter det situationen för flertalet exportindustrier väsentligt förbättrats,
motiverades av de för affärer på många marknader besvärande valutarestriktionerna
och de, särskilt vid försäljning av den tunga industriens
produkter, anmärkningsvärt långa kredittider, som blivit en följd av stegrad
internationell konkurrens, oftast stödd av alltmera utbyggda statliga exportkreditgarantisystem.
Under krigsåren kom exportindustriens behov av garanti
mot risken av förlust på grund av valutarestriktioner att än mer ökas.
Under denna tid kom därjämte exportkreditgarantisystemet, i samband med
handelsavtal med Finland och Tyska riket, att av staten tilldelas en ny uppgift,
nämligen såsom ett handelspolitiskt instrument.
För bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet kunna anföras
ett flertal skäl, såsom oförminskat behov hos exportindustrien av skydd mot
förlust till följd av valutahinder, systemets betydelse såsom social försvarsåtgärd
med tanke på eventuella avsättningssvårigheter för exportindustrien
jämte önskvärdheten för statsmakterna att för handelspolitiska ändamål kunna
förfoga över ett statligt exportkreditgarantisystem. Vad som emellertid, enligt
exportkreditnämndens mening, framstår såsom det tyngst vägande skälet
för systemets bibehållande är den omständigheten, att de i utlandet tillämpade
statliga exportkreditgarantisystemen visa tendens till ytterligare utbyggnad,
och att det i den utomordentligt hårda konkurrens, som torde vara att
förvänta på marknaderna över hela jorden, måste anses vara av största vikt,
att den svenska exportindustrien beredes ungefär motsvarande stöd i form
av exportkreditgarantier som dess utländska konkurrenter.
Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna angående statsgaranti för
exportkredit enligt nämndens erfarenhet varit lämpligt utformade med hänsyn
till såväl statens som näringslivets intressen. Det förelåge enligt nämndens
mening icke någon anledning att för närvarande i något avseende frångå
de grundläggande principer, som nu gällde för det svenska exportkreditgarantisystemet.
Beträffande maximeringen av exportkreditgarantierna
erinrar nämnden, att det sammanlagda beloppet av gällande sådana garantier
— däri inräknat vad nämnden fått utgiva på grund av beviljad garanti,
i den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar eller av inkomst
av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits — för närvarande
vore fastställt till 300 miljoner kronor. Nämnden fortsätter:
Det sammanlagda beloppet av nämndens ansvar för utfärdade garantier
uppgick den 31 december 1945 till 34,7 miljoner kronor, varjämte garantier
Statsutskottets utlåtande nr 219.
7
beviljats, men ännu ej utfärdats till ett belopp av 2,1 miljoner kronor. Samtidigt
hade nämnden för att kunna möta sina betalningsförpliktelser i samband
med skadefall å finska garantier från riksgäldskontoret rekvirerat 20,5
miljoner kronor, medan hos riksbanken och a postgirokonto för nämndens
räkning innestode 0,2 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga garantigivningen,
300 miljoner kronor, hade alltså vid senaste årsskifte utnyttjats
57,1 miljoner kronor (34,7 + 2,1 + 20,5 — 0.2 miljoner kronor).
Att ens approximativt angiva, i vilken utsträckning det statliga exportkreditgarantisystemet
kommer att utnyttjas under efterkrigstiden, är icke
möjligt. En ej oväsentlig tendens till ökad efterfrågan på garantier har emellertid
under senaste tiden framkommit. Sålunda beviljades under tiden 1
januari—15 februari 1946 garantier för 4,3 miljoner kronor, medan beloppet
för tiden 1 juli-—31 december 1945 endast utgjorde 3,3 miljoner kronor.
Denna tendens till ökning av garantigivningen har väsentligen berott på att
handeln med Italien och Holland börjat komma i gång. Även en inom
nämnden ifrågasatt omläggning av garantigivningen från att såsom hittills
avse enbart garantier för enstaka försäljningar till att delvis omfatta en totalitet
av försäljningar under viss tidsperiod, varom utredning pågår, skulle
emellertid sannolikt föranleda ökad garantigivning.
Nämnden framhåller, att omfattningen av den kommande efterfrågan beträffande
garantigivning icke kunde förutses. Nämnden ansåge dock den
omständigheten, att marginalen mellan författningsenligt möjlig garantigivning
och nämndens aktuella garantiåtaganden alltjämt uppginge till närmare
240 miljoner kronor, icke böra föranleda nedsättning av nu gällande maximibelopp
å 300 miljoner kronor. Enligt nämndens mening torde nämligen
under nuvarande ovissa förhållanden försiktigheten bjuda, att en avsevärd
reserv av garantimöjligheter ställdes till nämndens förfogande. Det torde,
framhåller nämnden, knappast innebära någon olägenhet om det senare
skulle visa sig, att reserven endast i begränsad omfattning skulle ha behövt
tagas i anspråk.
Vad beträffar frågan örn den tid, under vilken ett bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier skulle fortfara
att gälla, erinrar nämnden till en början om att bemyndigande att utfärda
garantier tidigare i allmänhet inskränkts till att avse ett budgetår.
Med hänsyn till osäkerheten såväl rörande utvecklingen inom den internationella
handeln och därmed förbundna problem som beträffande omfattningen
och arten av behovet av exportkreditgaranti syntes enligt nämndens
förmenande vad som sålunda tidigare varit regel alltjämt böra tillämpas
och det nya bemyndigandet alltså inskränkas till budgetåret 1946/47.
Nämnden framhåller slutligen beträffande innebörden av tidsbegränsningen
i tidigare givna bemyndigande!! att nämnden — även örn bemyndigandet
skulle ha definitivt upphört — ansett anknytningen lill visst budgetår
icke bort utgöra hinder för utfärdande av garanti efter budgetårets utgång,
för det fall att nämnden dessförinnan utfäst sig att för viss redan avtalad
leverans utfärda garantiförbindelse i samband med skeppning. Det vore
8
Statsutskottets utlåtande nr 219.
emellertid enligt nämndens mening synnerligen önskvärt, att en ännu något
mera vidsträckt tolkning av bemyndigandet medgåves. Örn nämligen nämnden
skulle kunna utfärda garantier täckande en exportörs hela försäljning
till visst land eller vissa länder under ett år — en garantiform som sannolikt
torde visa sig såväl motsvara statens intressen i egenskap av garantigivare
som vara ägnad att täcka behoven hos vissa grupper av exportörer
— måste nämnden äga möjlighet att låta garantigivningen omfatta även avslut,
som gjordes efter budgetårets utgång, i den mån dessa vore hänförliga
till redan utfärdade garantier. Skulle den formulering, som tidigare givits
bestämmelsen rörande tidsbegränsningen, anses utgöra hinder för en garantigivning
av nyssnämnda omfattning, hemställde nämnden örn erforderlig
ändring av bestämmelsen.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Avsikten med de svenska statsgarantierna för exportkredit var under åren
närmast före kriget att stödja de svenska exportnäringarna, vilka arbetade under
skärpt konkurrens icke minst från länder, vilka å sin sida tillgripit dylika
statliga garantier som stöd för exporten. Det svenska garantisystemet visade
sig i stort sett lämpligt för vinnande av det avsedda syftet. I det förändrade
läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, kom garantigivningen
jämväl till användning i olika handelspolitiska sammanhang, i det att bestämmelser
om export på kommersiell kreditbasis med statlig garanti upptogos
i vissa med främmande makter träffade avtal. Vad beträffar den tid,
som förflutit efter krigets upphörande, har garantigivning ägt rum endast i
obetydlig omfattning. Att så varit fallet kan återföras på — förutom de
hinder, som genom krigets utgång Indes i vägen för varuutbyte överhuvud
med åtskilliga av de tidigare krigförande —- det förhållandet, att kreditgivning
från svensk sida som bekant skett i annan ordning, särskilt i form av
direkta statliga krediter. Då det får förutsättas, att den direkta statliga
kreditgivningen icke kommer att fortsätta i tillnärmelsevis samma omfattning
som skett under den första efterkrigstiden, torde —- särskilt i betraktande
av det ekonomiska läget i ett flertal importländer — i stället en ökad
kommersiell kreditgivning av enskilda exportörer i fortsättningen komma
att visa sig nödvändig. Med hänsyn härtill synes det rimligt att antaga, att
behovet av och efterfrågan på statlig garantigivning för sådana krediter åter
skall komma att öka. Ehuru utvecklingen i detta hänseende givetvis icke
tillåter en bedömning på längre sikt, torde det under sådana omständigheter
få anses motiverat att bereda exporten det stöd, som möjligheten till fortsatt
garantigivning innebär, och jag förordar därför att nu gällande bestämmelser
örn statsgaranti för exportkredit förlängas. Vad maximigränsen för
garantigivningen angår, ansluter jag mig till exportkreditnämndens förslag
om att gränsen även för budgetåret 1946/47 sättes vid 300 miljoner kronor.
Liksom exportkreditnämnden anser jag lämpligt, att ett fortsatt bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier till tiden inskränkes till att gälla
endast under budgetåret 1946/47. Exportkreditnämnden har i sin skrivelse
upptagit spörsmålet, huruvida en sålunda begränsad giltighetstid skulle utgöra
hinder för nämnden att utfärda garanti, täckande en exportörs hela
försäljning till visst land eller vissa länder under ett år. Då gällande bestämmelser
icke torde få anses lägga hinder i vägen för en dylik garantigivning,
bör det vara nämnden obetaget att — i den mån den avsedda garantifor
-
Statsutskottets utlåtande nr 219.
9
men anses motiverad och intresse därför yppas på exportörhåll utfärda
sådan garanti, även där de av garantien täckta leveranserna icke avtalats
före budgetårets utgång.
Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpa med
utgången av innevarande budgetår. Utskottet anser bärande skäl hava anförts
för ett bibehållande av det statliga exportkreditgarantisystemet, varför
utskottet tillstyrker, att exportkreditnämndens bemyndigande att meddela
exportkreditgarantier förnyas. Någon ändring i bestämmelserna på området
synes utskottet icke påkallad. Det nuvarande högsta ansvarsbeloppet av
300 miljoner kronor bör sålunda bibehållas oförändrat. Vidare bör äv en
det nya bemyndigandet begränsas till ett budgetår.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört i fråga om möjlighet för exportkreditnämnden att i vissa fall
utfärda här avsedd garanti, även där de av garantien täckta leveranserna
icke avtalats före budgetårets utgång.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må medgiva, att svenska staten må under
tiden till och med utgången av budgetåret 1946/47 till belopp
av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller före utgången av nu
löpande budgetår beviljas —- ataga sig betalningsansvar i
enlighet med nu gällande bestämmelser om statsgaranti för
exportkredit.
Stockholm den 18 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Utskottet.
Närvarande: se under utlåtandet nr 218.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:418 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46 to. to., i vad propositionen av s. 9 i texten