Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.

1946-06-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:220, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 220.

Nr 220.

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar

i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.

(l:a avd.)

I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Wetter (I: 83) och den andra inom andra kammaren av herr Ståhl

(II. 160), har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av fjärde huvudtiteln

i årets statsverksproposition måtte anhålla om sådana förändringar i

gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten, att i motionerna

utvecklade synpunkter och önskemål därigenom bli tillgodosedda.

Motionärerna hava till stöd för sin framställning anfört följande.

Det militära befordringsväsendet har som bekant sedan åtskilliga år varit

föremal för en ingående diskussion både i riksdagen, i personalgrupperna

och i pressen. Beaktansvärda inlägg ha gjorts av både fackmän och utomstående,

och det har därvid blivit uppenbart, att reformer i viss utsträckning

äro i hög grad av behovet påkallade. Svårare är att ange riktlinjerna

för sådana reformer. Den kände militärskriftställaren generallöjtnant Pontus

Reuterswärd har i en artikel i Ny Militär Tidskrift 1944 pekat på vikten av

att befordringarna inordnas i en personell flerårsplanering och dessutom uttalat

önskemålet, att befordringsväsendet vid armén borde utbyggas med

befordringskommissioner av samma typ, som sedan länge äro i funktion vid

marinen och fungera tillfredsställande. Redan nu torde man kunna säga, att

en viss ansats i denna riktning är till finnandes genom gällande bestämmelser,

att regementschef vid befordran av underbefäl till underofficer är

skyldig att inhämta underofficerskårens mening (Tjänstgöringsreglemente

för armén § 65 morn. 1, 2 stycket) samt att officerskåren skall höras vid antagande

av aspirant till officer, (Bestämmelser för armén angående antagande

och utbildning av officers- och reservofficersaspiranter). Dessa ansatser

till ett demokratiskt förfarande vid besättandet av vissa militära tjänster

ha dock karaktären snarast av tillmötesgående gentemot en opinion, som

länge varit i framväxande, och utgöra därför kontraster till det militära befordringsväsendet

i övrigt, som givetvis är grundat på befälsrätten. Dessa

anordningar ge dock vid handen, att kravet på ökad garanti för en allsidig

bedömning och en objektiv prövning av deras förtjänster, som skola befordras,

gör sig allt starkare gällande.

Den enklaste och mest radikala åtgärden i denna riktning skulle givetvis

vara att vid besättandet av militära tjänster tillämpa samma ordning, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 220.

11

mestadels förekommer i civila sammanhang, nämligen att ledigförklara tjänsterna

för lingade sökande. Det ligger emellertid i sakens natur, att en sådan

ordning i det militära icke är vare sig lämplig eller möjlig. Man får därför

söka sig fram utefter andra vägar, där de militära kraven på lämpligaste

person kunna förenas med hänsyn till rättvisa, förtjänst och skicklighet.

Att befordringsväsendet inom armén kommit att aktualiseras just nu sammanhänger

med kriget och dess rika erfarenheter. Sålunda är det känt, att

under de senaste åren relativt många tjänster stått öppna för relativt fåtalig

personal, varför personalen kunnat vinna befordran ovanligt snabbt.

Efter krigets slut stå vi inför en helt motsatt utveckling. Tjänsterna komma

att bli färre för ett stort personalanlal. Konkurrensen kommer därmed att

skärpas. Trivsel och trygghet i tjänsten öka kraven på objektivitet och allsidig

prövning, samtidigt som det för de högre myndigheterna måste vara

ett intresse att sådana anstalter vidtagas, som förebygga varje misstanke för

personliga bihänsyn och bristande oväld.

Härtill kommer ytterligare den omständigheten, att det system med hemlig

registrering av olika befattningshavares privata och enkannerligen politiska

förehavanden, som befunnits nödvändigt under krigstidens påfrestningar,

skapat en känsla av osäkerhet. Man har vetat, att dessa hemligstämplade

register spelat en icke obetydlig roll vid befordran, men man har

icke kunnat få tillfälle att själv bedöma vederhäftigheten i de registrerade

uppgifterna. Självfallet vore det ur demokratiska synpunkter den mest sympatiska

åtgärden, att varje form av sådan registrering avskaffades. Då det

emellertid är vanskligt att avgöra, örn en så radikal åtgärd vore välbetänkt

eller ens möjlig, återstår den utvägen, att intet sådant register får företes

utan att den registrerade själv haft tillfälle att taga del av detsamma och

eventuellt rätta sådana uppgifter, som kunna vara direkt felaktiga och bero

på missförstånd.

Även systemet med utfärdade vitsord synes behöva kompletteras. För

närvarande utdelas vitsord av vederbörande chef, men då vitsordens både

form och innehåll i egenskap av »arbetspapper» äro hemligstämplade, är inte

ens den betygsatte själv i tillfälle att göra sig förtrogen med deras innebörd.

Att utomstående eller än mindre allmänheten skulle få taga del av

utfärdade vitsord synes åtminstone för närvarande icke påkallat. Så mycket

mer framstår det som en enkel gärd av personlig rättvisa och demokratisk

medborgarrätt, att den betygsatte själv beredes tillfälle att, när han så

önskar, taga del av sålunda utfärdade vitsord. I denna del synas gällande

»Föreskrifter rörande avgivande av vitsord för fänrik» gällande flottan

kunna tjäna som mönster.

Mycket skulle onekligen vara vunnet redan genom en sådan ändring av

gällande vitsords- och registreringsförfarande, som här antytts. Emellertid

synes böra övervägas, örn icke samtidigt ett ökat inflytande vid befordringar

.skulle kunna beredas de kårer, varom här är fråga, såväl officers-, underofficers-

som underbefälskårerna. Detta borde kunna låta sig göra antingen

genom ett utbyggande av ovannämnda bestämmelser rörande antagande av

officer och underofficer eller genom en anordning för armén liknande vid

marinen fungerande befordringskommission. I båda fallen skulle ökade

garantier skapas för större mångsidighet och objektivitet i prövningen, varjämte

genom personalens ökade inflytande ett steg i demokratisk riktning

skulle tagas i dessa viktiga ärenden. En självklar förutsättning synes dock

vara, att endast den del av personalen skulle beredas ett rådgivande infly
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 220.

Utskottet.

tande, som innehar högre eller samma grad i förhållande till den befattning,

om vars besättande det vore fråga. Att reformer i den riktning som här

skisserats både skulle ligga i linje med utvecklingen, lända till ökad trivsel

och trygghet för personalen och därigenom bli ytterligare en tillgång för

försvaret synes oomtvistligt.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inom försvarsdepartementet

utarbetande av nya befordringsbestämmelser för krigsmakten. Då

de i motionerna utvecklade synpunkterna härvid torde bliva föremål för

övervägande, anser utskottet motionärernas framställning icke nu böra föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:83 och II: 160 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 218.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.