Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.
1946-06-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:220, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.
Dokumentets text
10
Statsutskottets utlåtande nr 220.
Nr 220.
Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1946 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa förändringar
i gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten.
(l:a avd.)
I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Wetter (I: 83) och den andra inom andra kammaren av herr Ståhl
(II. 160), har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
i årets statsverksproposition måtte anhålla om sådana förändringar i
gällande bestämmelser för befordringar inom krigsmakten, att i motionerna
utvecklade synpunkter och önskemål därigenom bli tillgodosedda.
Motionärerna hava till stöd för sin framställning anfört följande.
Det militära befordringsväsendet har som bekant sedan åtskilliga år varit
föremal för en ingående diskussion både i riksdagen, i personalgrupperna
och i pressen. Beaktansvärda inlägg ha gjorts av både fackmän och utomstående,
och det har därvid blivit uppenbart, att reformer i viss utsträckning
äro i hög grad av behovet påkallade. Svårare är att ange riktlinjerna
för sådana reformer. Den kände militärskriftställaren generallöjtnant Pontus
Reuterswärd har i en artikel i Ny Militär Tidskrift 1944 pekat på vikten av
att befordringarna inordnas i en personell flerårsplanering och dessutom uttalat
önskemålet, att befordringsväsendet vid armén borde utbyggas med
befordringskommissioner av samma typ, som sedan länge äro i funktion vid
marinen och fungera tillfredsställande. Redan nu torde man kunna säga, att
en viss ansats i denna riktning är till finnandes genom gällande bestämmelser,
att regementschef vid befordran av underbefäl till underofficer är
skyldig att inhämta underofficerskårens mening (Tjänstgöringsreglemente
för armén § 65 morn. 1, 2 stycket) samt att officerskåren skall höras vid antagande
av aspirant till officer, (Bestämmelser för armén angående antagande
och utbildning av officers- och reservofficersaspiranter). Dessa ansatser
till ett demokratiskt förfarande vid besättandet av vissa militära tjänster
ha dock karaktären snarast av tillmötesgående gentemot en opinion, som
länge varit i framväxande, och utgöra därför kontraster till det militära befordringsväsendet
i övrigt, som givetvis är grundat på befälsrätten. Dessa
anordningar ge dock vid handen, att kravet på ökad garanti för en allsidig
bedömning och en objektiv prövning av deras förtjänster, som skola befordras,
gör sig allt starkare gällande.
Den enklaste och mest radikala åtgärden i denna riktning skulle givetvis
vara att vid besättandet av militära tjänster tillämpa samma ordning, som
Statsutskottets utlåtande nr 220.
11
mestadels förekommer i civila sammanhang, nämligen att ledigförklara tjänsterna
för lingade sökande. Det ligger emellertid i sakens natur, att en sådan
ordning i det militära icke är vare sig lämplig eller möjlig. Man får därför
söka sig fram utefter andra vägar, där de militära kraven på lämpligaste
person kunna förenas med hänsyn till rättvisa, förtjänst och skicklighet.
Att befordringsväsendet inom armén kommit att aktualiseras just nu sammanhänger
med kriget och dess rika erfarenheter. Sålunda är det känt, att
under de senaste åren relativt många tjänster stått öppna för relativt fåtalig
personal, varför personalen kunnat vinna befordran ovanligt snabbt.
Efter krigets slut stå vi inför en helt motsatt utveckling. Tjänsterna komma
att bli färre för ett stort personalanlal. Konkurrensen kommer därmed att
skärpas. Trivsel och trygghet i tjänsten öka kraven på objektivitet och allsidig
prövning, samtidigt som det för de högre myndigheterna måste vara
ett intresse att sådana anstalter vidtagas, som förebygga varje misstanke för
personliga bihänsyn och bristande oväld.
Härtill kommer ytterligare den omständigheten, att det system med hemlig
registrering av olika befattningshavares privata och enkannerligen politiska
förehavanden, som befunnits nödvändigt under krigstidens påfrestningar,
skapat en känsla av osäkerhet. Man har vetat, att dessa hemligstämplade
register spelat en icke obetydlig roll vid befordran, men man har
icke kunnat få tillfälle att själv bedöma vederhäftigheten i de registrerade
uppgifterna. Självfallet vore det ur demokratiska synpunkter den mest sympatiska
åtgärden, att varje form av sådan registrering avskaffades. Då det
emellertid är vanskligt att avgöra, örn en så radikal åtgärd vore välbetänkt
eller ens möjlig, återstår den utvägen, att intet sådant register får företes
utan att den registrerade själv haft tillfälle att taga del av detsamma och
eventuellt rätta sådana uppgifter, som kunna vara direkt felaktiga och bero
på missförstånd.
Även systemet med utfärdade vitsord synes behöva kompletteras. För
närvarande utdelas vitsord av vederbörande chef, men då vitsordens både
form och innehåll i egenskap av »arbetspapper» äro hemligstämplade, är inte
ens den betygsatte själv i tillfälle att göra sig förtrogen med deras innebörd.
Att utomstående eller än mindre allmänheten skulle få taga del av
utfärdade vitsord synes åtminstone för närvarande icke påkallat. Så mycket
mer framstår det som en enkel gärd av personlig rättvisa och demokratisk
medborgarrätt, att den betygsatte själv beredes tillfälle att, när han så
önskar, taga del av sålunda utfärdade vitsord. I denna del synas gällande
»Föreskrifter rörande avgivande av vitsord för fänrik» gällande flottan
kunna tjäna som mönster.
Mycket skulle onekligen vara vunnet redan genom en sådan ändring av
gällande vitsords- och registreringsförfarande, som här antytts. Emellertid
synes böra övervägas, örn icke samtidigt ett ökat inflytande vid befordringar
.skulle kunna beredas de kårer, varom här är fråga, såväl officers-, underofficers-
som underbefälskårerna. Detta borde kunna låta sig göra antingen
genom ett utbyggande av ovannämnda bestämmelser rörande antagande av
officer och underofficer eller genom en anordning för armén liknande vid
marinen fungerande befordringskommission. I båda fallen skulle ökade
garantier skapas för större mångsidighet och objektivitet i prövningen, varjämte
genom personalens ökade inflytande ett steg i demokratisk riktning
skulle tagas i dessa viktiga ärenden. En självklar förutsättning synes dock
vara, att endast den del av personalen skulle beredas ett rådgivande infly
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 220.
Utskottet.
tande, som innehar högre eller samma grad i förhållande till den befattning,
om vars besättande det vore fråga. Att reformer i den riktning som här
skisserats både skulle ligga i linje med utvecklingen, lända till ökad trivsel
och trygghet för personalen och därigenom bli ytterligare en tillgång för
försvaret synes oomtvistligt.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inom försvarsdepartementet
utarbetande av nya befordringsbestämmelser för krigsmakten. Då
de i motionerna utvecklade synpunkterna härvid torde bliva föremål för
övervägande, anser utskottet motionärernas framställning icke nu böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Utskottet får därför hemställa,
att motionerna 1:83 och II: 160 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 218.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.