Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion.
1946-03-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:45, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Stat std skottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1946 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag i samband med borttagande av
broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt
motion.
(4:e avd.)
I propositionen nr 46 bär Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 1 februari 1946,
föreslagit riksdagen medgiva, att efter det av Kungl. Majit meddelat tillstånd
till upptagande av trafikavgifter vid Lidingöbron upphört att gälla statsbidrag
enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder må med anlitande av
anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm
och Lidingö.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr E. Karlsson i Stuvsta väckt motion (II: 400), i vilken
hemställts, att riksdagen i anslutning till Kungl. Majits proposition nr 46
måtte besluta dels att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av Kungl.
Majit meddelade tillståndet till upptagande av broavgifter vid Lidingöbron
måtte upphöra att gälla från och med den 1 juli 1946, dels ock att statsbidrag
må med anlitande av anslaget Bidrag till byggande av vägar och
gator utgå under vart och ett av budgetåren 1947/1957 med ett belopp av
15 000 kronor till Stockholms stad och 250 000 kronor till Lidingö stad.
I fråga om de skäl motionären anfört till stöd för sin framställning får
utskottet hänvisa till motionen.
I det förslag till lag örn allmänna vägar, som förelädes 1934 års riksdag
genom propositionen nr 21, stadgades i 67 §, att väg- och bropenningar, där de
hittills av vägfarande erlagts, skulle upphöra, då sådant kunde ske utan förnärmande
av någons enskilda rätt.
Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) över förslaget, att en
bestämmelse av samma innehåll återfunnes i 20 § av 1891 års väglag samt
att, ehuru motsvarande stadgande saknades för städernas del, principen om
upphörande av bropenningar vunnit tillämpning även i städerna. Blott i
ett fall syntes bropenningar utgå i stad, nämligen för passerande av den
av städerna Stockholm och Lidingö gemensamt hållna s. k. Lidingöbron
över Lilla Värtan mellan Ropsten i Stockholm och Lidingö. Bruttobehållningen
av dessa broavgifter hade under åren 1925—1929 i medeltal per år
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 45.
515 46
2
Statsutskottets utlåtande nr 45.
utgjort för Stockholm 267 145 kronor, motsvarande något mer än 2 öre per
skattekrona, och för Lidingö samma belopp, men motsvarande 1 krona 40
öre per skattekrona. Utgifterna hade under åren 1926—1929 uppgått i medeltal
per år till 654 368 kronor, varav 636 542 kronor annuiteter å lån, som
upptagits för brons anläggning. Av dessa lån återstode oguldet ett kapitalbelopp
av cirka 9 miljoner kronor, vilket belopp enligt uppgjord amorteringsplan
skulle vara slutbetalat år 1966. I betraktande av dessa uppgifter
ansåge utskottet^ att det skulle verka obilligt mot de båda städerna att
låta den nja väglagens ikraftträdande medföra upphörande av bropenningarna
ifråga. Utskottet föresloge därför, att till 67 § i lagförslaget fogades en bestämmelse,
enligt vilken Konungen för särskilt fall ägde förordna om fortsatt
uppbärande av bropenningar.
I enlighet med utskottets förslag erhöll 67 § i lagen den 7 juni 1934
(nr 241) örn allmänna vägar den lydelsen, att såvida ej Konungen för särskilt
fall annorlunda förordnade, skola väg- och bropenningar, där de hittills
av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av
någons enskilda rätt.
En likalydande bestämmelse finnes numera intagen i 78 § lagen den
30 juni 1943 (nr 431) örn allmänna vägar. Beträffande denna bestämmelse
framhöllo 1942 års vägsakkunniga (SOU 1943: 1, s. 70), att bropenningar
för närvarande utginge endast för passerande av Lidingöbron samt att det
kunde ifrågasättas, örn icke upptagandet av bropenningar i detta fall borde
helt upphöra, sedan staten i stort sett övertagit alla kostnader för den allmänna
väghållningen även i städerna. Då nyttjande av alla andra broar,
som vore att anse såsom allmänna vägar, vore avgiftsfritt, kunde det synas
orättvist, att bropenningar upptoges av dem, som färdades över Lidingöbron.
LTr ekonomisk synpunkt syntes det emellertid icke vara möjligt att för närvarande
avveckla upptagandet av bropenningar i detta fall.
I skrivelse den 2 maj 1944 lia Lidingö stads drätselkammare och Stockholms
stads drätselnämnd hemställt om beviljande av statsbidrag för borttagande
av de avgifter vid Lidingöbron, som belasta vägtrafiken.
Såsom allmän motivering för framställningen anföres i huvudsak följande.
Enligt den nya väglagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1944,
hade vägväsendet på landsbygden förstatligats. Städerna vore fortfarande
väghållare, men enligt motiven för den nya lagstiftningen hade förutsatts,
att städerna genom att åtnjuta bidrag av statsmedel med upp till 95 % av
kostnaderna för byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator
skulle komma i praktiskt taget samma ställning som landsbygden.
Beroende på att medel i tillräcklig omfattning ej funnits tillgängliga vid
tiden för Lidingöbrons anläggande hade statsbidrag icke utgått med 2/s av
den år 1916 och senare beräknade brokostnaden, vilket bidrag eljest kunnat
beviljas enligt mom. 3 i kungörelsen den 27 juni 1914 (nr 320) angående
statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader
samt upprensning av åar och farleder.
Ett avskaffande av de för broföretagets finansiering utgående broavgifterna
tedde sig berättigat ur allmänhetens synpunkt, emedan erläggande av vägskatt
och automobilskatt torde motivera, att passage över bron medgåves
utan den extra pålaga, som broavgiften utgjorde.
Statsutskottets utlåtande nr 45.
3
I anslutning härtill framhålla städerna, att ett bifall till framställningen
ej kunde befaras bliva av prejudicerande natur, då något med Lidingöbron
analogt fall veterligen icke funnes.
Beträffande beräkningen av ett eventuellt statsbidrag anföra städerna
bland annat, att den årliga kapitalkostnaden för bron för närvarande uppginge
till cirka 532 000 kronor men att bidragsunderlaget måste bedömas
jämväl ur synpunkten att bron tjänade icke blott vägtrafikens utan även
spårvägs trafikens intressen. Under åren 1936—1938 hade icke fullt 65 procent
av inkomsterna genom broavgifter härrört från vägtrafiken. Med tilllämpning
av detta procenttal skulle av årskostnaden omkring 345 000 kronor
belöpa på vägtrafiken samt kunna läggas till grund för beräkningen av eventuellt
statsbidrag. Om detta fastställdes enligt den princip som införts genom
den nya väglagstiftningen, komme statsbidraget att uppgå till för år räknat
95 procent av 345 000 kronor eller 328 000 kronor. Vid fördelningen mellan
staten och städerna av kostnaderna för broföretäget borde hänsyn vidare
tagas till bland annat de besparingar i fråga örn broförvaltning som kunde
göras örn broavgifterna avskaffades.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 22 juni 1944 framhållit
bland annat följande.
Lidingöbron utgjorde numera allmän väg. Med den inställning staten numera
hade i frågan örn allmän väghållning syntes alla skäl tala för att bidrag
lämnades i sådan utsträckning, att broavgifterna kunde borttagas. Frågan
örn en hastigare avveckling av broföretagets låneskuld än amorteringsplanerna
förutsatte borde emellertid bedömas i samband med frågan, huruvida
det ur statens synpunkt vore lämpligare att lämna ett eventuellt statsbidrag
i form av ett engångsbelopp eller i form av årliga bidrag till annuiteterna
under lånens återstående löptid.
I anledning av städernas framställning och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande har inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria
i ämnet. I promemorian anföres bland annat följande.
Från städernas sida .bär särskilt framhållits, att staten icke bidragit till
byggnadskostnaderna. Även om man helt bortser från den formella synpunkten,
att statsbidrag icke författningsenligt kunnat lämnas till nämnda
kostnader, enär bron icke beslutats i den för allmänna vägar och broar stadgade
ordningen, må framhållas, att åtskilliga sådana vägar och broar i landet
byggts utan statsbidrag och att en del städer, som sålunda byggt broar utan
statsbidrag, skulle kunna göra anspråk på statsbidrag med samma fog som
i detta fall, örn hänsyn endast tages till den ekonomiska bärkraften. Större
avseende torde böra fästas vid det förhållandet, att Stockholm och Lidingö
haft grundad anledning räkna med att bron skulle i huvudsak komma att
finansieras genom broavgifterna. Med hänsyn härtill kan upphörandet av
broavgifterna sägas innebära en icke oväsentlig rubbning i de uppgjorda
planerna för finansiering av de för bron upptagna lånen. Från sistnämnda
synpunkt kan det måhända anses skäligt, att staten genom bidrag under en
kortare övergångstid bereder rådrum till en omläggning av lånens finansiering
eller till en anpassning på annat sätt av städernas ekonomi efter de
förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande. Detta
skulle lämpligen kunna ske på det sättet, att staten under viss tid — för
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 45.
slagsvis ett eller två år — gottgör städerna för eller lämnar dem visst bidrag
till de merutgifter, som de få vidkännas genom broavgiftens bortfallande.
Berörda merutgifter uppgå till i runt tal 250 000 kronor örn året. Anses
statsbidraget böra motsvara merutgiften under ett eller två år, skulle det
sålunda bestämmas till 250 000 kronor respektive 500 000 kronor. Ett eventuellt
bidrag till merutgiften kunde lämpligen bestämmas att utgå för det
första året med två tredjedelar och för det andra året med en tredjedel av
beloppet eller i avrundade tal med 170000 kronor respektive 85 000 kronor.
Över promemorian lia yttranden avgivits av statskontoret, länsstyrelsen i
Stockholms län, Överståthållarämbetet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Därvid ha tillika ingivits av länsstyrelsen yttrande av Lidingö stads drätselkammare
samt av Överståthållarämbetet yttranden av Stockholms stads kammarkontor
och stadskollegium.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot storleken
och formen för det i promemorian ifrågasatta statsbidraget å sammanlagt
250 000 kronor.
Lidingö stads drätselkammare har i sitt yttrande till en början — efter en
erinran örn att städernas framställning endast avsåge de avgifter, som belastade
vägtrafiken — upptagit frågan örn ett slopande av jämväl avgiften
för spårvägstrafiken. Detta vore enligt drätselkammarens mening icke möjligt
med hänsyn till Lidingös ekonomi, såvida icke ett avsevärt statsbidrag lämnades
även till den del av kapitalkostnaden, som belöpte på denna trafik.
Att helt befria spårvägstrafiken från broavgift vore enligt drätselkammarens
mening icke heller riktigt. Att denna trafik borde belastas med kostnaden
för underhåll av spår, växlar och luftledningar på Lidingöbron vore sålunda
självklart. Men därutöver borde spårvägstrafiken skäligen påföras så stor
del av kapitalkostnaden, som motsvarade merkostnaden för en kombinerad
järnvägs- och landsvägsbro i förhållande till en ren landsvägsbro. Avgiften
för spårvägstrafiken borde få formen av en årlig fast avgift, motsvarande
förslagsvis 35 procent av den sammanlagda annuiteten för de hittillsvarande
brolånen.
Vad beträffar storleken av det ifrågasatta statsbidraget funne drätselkammaren
det i departementets promemoria skisserade förslaget alltför snävt.
I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört ansåge drätselkammaren
statsbidraget böra bestämmas till så stor del av den återstående
låneskulden (vilken den 31 december 1944 uppgått till 6 983 264 kronor 15
öre), som motsvarade landsvägstrafikens andel i byggnadskostnaden eller enligt
de tidigare gjorda beräkningarna 65 procent, det vill säga i runt tal 4 550 000
kronor. Detta statsbidrag skulle lämpligen fördelas på lånens återstående
löptid. Statsbidraget borde i varje fall vara avsevärt större och utsträckas
att gälla en avsevärt längre övergångstid än i departementets promemoria
föreslagits.
Örn såsom i departementspromemorian föreslagits statsbidraget beräknades
i förhållande till de merutgifter, som städerna finge vidkännas genom att
broavgifterna för landsvägstrafiken bortfölle, borde enligt drätselkammarens
Statsutskottets utlåtande nr 45.
5
uppfattning utgångspunkten för Lidingös del vara ett belopp av 185 000 kronor,
som utgjorde Lidingös andel i merkostnaden.
Länsstyrelsen i Stockholms län bär framhållit, bland annat, att den skatteökning
för Lidingö stad, som broavgifternas slopande skulle medföra, komme
att bliva synnerligen kännbar, samt befarar, att skatteökningen kunde få
betänkliga återverkningar i form av minskad inflyttning och ökad utflyttning.
Frågan örn statsbidragets storlek kunde givetvis diskuteras, men det
syntes länsstyrelsen utan vidare klart, att bidragets utmätande enligt de i
departementspromemorian framkastade grunderna icke skulle motsvara skälighetens
krav. Enligt länsstyrelsens förmenande krävde rättvisan, att spårvägstrafikanterna
i lika mån som andra trafikanter komme i åtnjutande av
den lättnad, varom här vore fråga.
Stockkolms stads kammarkontor har uttalat den uppfattningen, att från
Stockholms stads sida intet intresse funnes för avgifternas borttagande utan
att full kompensation erhölles för den merkostnad, som härav skulle bli en
följd.
Stockholms stadskollegium har i huvudsak åberopat vad kammarkontoret
anfört.
Överståthållarämbetet tillstyrker, att staten lämnar visst bidrag till gäldande
av den för brons byggande upptagna och kvarstående kapitalskulden.
Beträffande beräkningen av bidragets storlek ansluter sig Överståthållarämbetet
till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beräkningsgrunden,
nämligen att bidraget beräknades enligt samma normer som vid
brons byggande gällde beträffande möjligheten att erhålla statssubvention.
Emellertid syntes det Överståthållarämbetet tveksamt huruvida icke, med
hänsyn till att en väsentlig del av redan verkställda amorteringar och räntor
guldits med upptagna broavgifter, statsbidraget borde beräknas allenast till
2/3 av brobyggnadskostnadens ursprungliga belopp med avdrag för därå
gjorda amorteringar. Enligt överståthållarämbetets förmenande syntes dock
icke i princip hinder böra föreligga att låta även den på spårvägstrafiken
belöpande kostnaden bliva statsbidragsberättigad.
Såsom villkor för beviljande av statsbidrag enligt här föreslagna grunder
borde enligt överståthållarämbetets uppfattning gälla, att samtliga broavgifter
avskaffades, alltså även de, som nu uttoges av spårvägspassagerarna
genom förhöjda biljettpriser för spårvägsfärderna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utvecklar i yttrande den 30 april 1945
ånyo de skäl, som varit för styrelsen bestämmande vid dess ställningstagande
till den föreliggande frågan.
Enligt styrelsens förmenande förelåge skäl för att det ifrågasatta bidraget
beräknades på den återstående kapitalskulden. Vid bedömande av denna
fråga borde man enligt styrelsens mening taga vederbörlig hänsyn till icke
enbart den del av kapitalskulden och de årliga kostnader, som kunde anses
belöpa på vägtrafiken, utan även den del och de kostnader, som kunde anses
belöpa på spårvägstrafiken. Ett borttagande av avgifterna för vägtrafiken
borde enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen samordnas med ett bort
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 45.
tagande eller en avsevärd sänkning av den del av spårvägsavgifterna, som
närmast motsvarade broavgift.
Styrelsen har härefter framlagt bland annat följande synpunkter rörande
beräkningen och disponerandet av ett mindre bidrag till brokostnaderna för den
händelse ett sådant ansåges böra utgå endast för att underlätta övergången
till brons drift utan vägtrafikavgifter.
Ett årligt belopp av 175 000 kronor, motsvarande i runt tal 35 procent
av låneannuiteterna enligt staten för år 1945, skulle innebära en sådan
sänkning av den nu från banorna utgående ersättningen, att under nuvarande
högtrafik en välbehövlig sänkning av biljettpriserna skulle bliva
möjlig. Någon säkerhet för att en sådan sänkning kan bliva bestående
föreligger dock ej.
Med hänsyn till Lidingö stads ringa skattekraft och det förhållandet,
att stadens lån icke slutamorteras förrän 1966, synes skäligt, att staden
erhåller statsbidrag. Det i departementspromemorian föreslagna statsbidraget
är emellertid alltför litet, även örn det beviljas enbart till Lidingö. Enligt
styrelsens mening bör statsbidraget lämpligen utgå under en tioårsperiod
med för varje år med tio procent sjunkande belopp. Första bidraget bör
då vara 185 000 kronor.
Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget Stockholm— Södra Lidingön ha
slutligen hemställt, att vid beräknande av statsbidragets storlek för broavgifternas
avskaffande den på järnvägstrafiken belöpande andelen av Lidingöbrons
anläggningskostnader icke beräknas till mer än 5 procent och
att statsbidraget således beräknas på 95 procent av anläggningskostnaden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande över trafikbolagens framställning
uttalat, att enligt styrelsens åsikt banornas andel i brokostnaden
ej kunde bedömas enbart med stöd av den av banorna föranledda kostnadsökningen
utan hänsyn borde även tagas till banornas skäliga andel av grundkostnaden.
Departementschefen har i statsbidragsfrågan anfört bland annat följande.
Enligt min mening är det i och för sig skäligt, att staten lämnar ett bidrag
till avvecklingen av de lån, som städerna upptagit för brobygget.
A andra sidan bör beaktas, att ett flertal broar byggts både före och
efter Lidingöbron, utan att statsbidrag härtill utgått, samt att i många fall
vederbörande kommuner fortfarande torde häfta för lån i anledning av dylika
brobyggen. Vidare ha de avgifter, som upptagits vid Lidingöbron, i
huvudsak räckt ej endast till förräntning av det i bron nedlagda kapitalet
utan även till en nedamortering av den häremot svarande låneskulden från
ursprungligen cirka 10,9 miljoner kronor till numera omkring 6,7 miljoner
kronor, varför — därest broavgifterna slopades utan att i samband därmed
statsbidrag beviljades — de båda städernas direkta kostnader för brobygget
skulle väsentligt understiga de verkliga kostnaderna för detsamma. Erinras
må tillika, att statsbidrag numera utgår med 95 % av kostnaden för
underhållet av bron. Ävenledes kan påpekas, att ett slopande av broavgifterna
utan något vederlag till de båda städerna visserligen skulle innebära
en övervältning på dem av kostnaden för brolånens förräntning och amortering
men att övervältningen skulle ske från trafikanterna, av vilka flertalet
består av skattebetalare i de båda städerna. Det bör slutligen i detta
sammanhang påpekas, att räntefoten för brolånen undan för undan ned
-
Statsutskottets utlåtande nr 45.
7
bringats i samband med konverteringar samt att skatteunderlaget i de båda
städerna stigit högst avsevärt och så gott som oavbrutet sedan brobygget
beslutades, varför den därvid valda finansieringsformen för bygget icke numera
är av samma betydelse för städernas ekonomi som den då var eller
som den var när 1934 års riksdag uttalade sig i frågan.
Med hänsyn till det nyss anförda torde med statsmedel endast böra
täckas en del av de kostnader för broföretagets finansiering, vilka vid ett
borttagande av broavgifterna skulle komma att direkt åvila de båda städerna.
Departementschefen meddelar härefter, att han med utgångspunkt från
städernas framställning örn statsbidrag och de däröver avgivna yttrandena
låtit hålla vissa överläggningar med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
de båda städerna, Lidingöbrostyrelsen, Lidingö trafikaktiebolag
och trafikaktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön för att utröna
möjligheterna att på villkor, som kunde anses godtagbara för samtliga
parter, lösa den föreliggande frågan. Under överläggningarna lia de båda
trafikbolagen förklarat sig villiga att för en avveckling av broavgifterna ä
12 öre för spårvägspassagerarna gemensamt erlägga ett belopp av 175 000
kronor örn året såsom bidrag till brolånens förräntning och amortering,
dock högst ett belopp motsvarande 35 procent av låneannuiteterna minskade
med vissa markägareavgifter, därvid bolagen förutsatt att denna ökning av
deras årliga kostnader skulle bliva i skälig omfattning kompenserad genom
en höjning — ehuru med mindre än 12 öre — av den del av biljettpriserna,
som för närvarande tillfaller bolagen.
Beträffande statsbidragets storlek har departementschefen anfört följande.
Annuiteterna å de särskilda brolånen uppgå för år 1946 till sammanlagt
omkring 523 000 kronor samt stiga successivt fram till och med år 1957,
för vilket år de belöpa sig till cirka 596 000 kronor. Därefter sjunka de
kraftigt genom slutamorteringar och äro helt avvecklade med utgången av
år 1966. Efter avdrag av de från trafikbolagen utlovade bidragen samt vissa
här av mig till 27 000 kronor örn året uppskattade inkomster i form av
hyror och arrenden, markägareavgifter och ränta å fonderade medel komma
de årliga lånekostnaderna alltså under åren 1946—1957 att belöpa sig till
lägst 321000 och högst 394 000 kronor. I enlighet med vad jag förut anfört
bör med statsmedel täckas endast en del av dessa kostnader. Statsbidraget
synes lämpligen böra utgå under den tid, då låneannuiteterna äro
mest tyngande för städerna. Räknar man med att broavgifterna skola upphöra
vid nästa årsskifte, kommer denna tid att sammanfalla med åren 1947
—1957 och alltså utgöra elva år. Enär annuiteterna därunder öka år från
år, synes det knappast lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, samtidigt låta statsbidraget minska år från år, ty därigenom skulle
den succesiva ökningen av städernas finansieringsbörda ytterligare förstärkas.
Jag förordar därför, att statsbidraget får utgå med samma belopp för vart
och ett av de elva åren, vilka böra räknas från dagen för broavgifternas upphörande.
Statsbidragets årsbelopp synes kunna fastställas till 100 000 kronor.
Efter övervägande av de på frågan om statsbidragets fördelning mellan
städerna inverkande omständigheterna har departementschefen — under
framhållande att detta övervägande i sista hand måste bliva en bedömningsoch
skäliglietsfråga — förordat att Stockholm erhåller 15 och Lidingö 85
procent av detsamma.
8
Statsutskottets utlåtande nr 45.
Utskottet.
Utskottet finner önskvärt, att avgifterna för passerande av Lidingöbron
borttagas och är för sin del berett tillstyrka, att staten därvid lämnar sin
medverkan genom ett på lämpligt sätt avvägt statsbidrag.
I fråga örn spårvägstrafiken har utskottet bemärkt, att under år 1944 influtit
drygt 350 000 kronor i broavgifter genom banorna. Enligt departementschefens
förslag — vilket i denna del biträtts av trafikbolagen — skulle
bolagen gemensamt erlägga ett belopp av högst 175 000 kronor örn året såsom
bidrag till brolånens fortsatta förräntning och amortering. Utskottet,
som ansluter sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening att banornas
andel i brokostnaden bör bedömas under hänsynstagande jämväl till banornas
andel i grundkostnaderna för bron, har ej funnit anledning frångå departementschefens
förslag i denna del. Utskottet utgår emellertid därvid
från att taxorna för resor på banorna komma att regleras nedåt med hänsyn
till att bolagens till bron hänförliga utgifter minskas. Utskottet finner
sig däremot icke kunna förorda, att såsom i motionen II: 400 hemställts
statsbidrag utgår för att genomföra en sänkning av taxorna med den hittillsvarande
broavgiftens hela belopp. Skäl ha enligt utskottets mening icke
heller blivit anförda för en ändring av den av departementschefen föreslagna
tidpunkten för broavgifternas upphörande. Utskottet anser sig därför icke
kunna tillstyrka de motionsvis framförda yrkandena.
Yad departementschefen i övrigt anfört beträffande avvecklingen av de
avgifter, som belasta vägtrafiken och vilka avses med städernas framställning,
har icke givit utskottet anledning till erinran.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionen II: 400, må medgiva, att efter det av Kungl.
Maj:t meddelat tillstånd till upptagande av trafikavgifter vid
Lidingöbron upphört att gälla statsbidrag enligt i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 1 februari
1946 angivna grunder må med anlitande av anslaget Bidrag
till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm
och Lidingö.
Stockholm den 8 mars 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,
Andrén, Bäckström, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson,
Boman, Gustaf Iwar Anderson och Hesselbom; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i
Grönvik, Ward, Ohlin, Bergström, Holmström, Norup, Åkerström, Petterson i
Degerfors, Persson i Vinberg och Burke.
Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron. a1 i texten