Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion.

1946-03-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:45, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stat std skottets utlåtande nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1946 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statsbidrag i samband med borttagande av

broavgifterna vid Lidingöbron jämte i ämnet väckt

motion.

(4:e avd.)

I propositionen nr 46 bär Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 1 februari 1946,

föreslagit riksdagen medgiva, att efter det av Kungl. Majit meddelat tillstånd

till upptagande av trafikavgifter vid Lidingöbron upphört att gälla statsbidrag

enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder må med anlitande av

anslaget Bidrag till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm

och Lidingö.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra

kammaren av herr E. Karlsson i Stuvsta väckt motion (II: 400), i vilken

hemställts, att riksdagen i anslutning till Kungl. Majits proposition nr 46

måtte besluta dels att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av Kungl.

Majit meddelade tillståndet till upptagande av broavgifter vid Lidingöbron

måtte upphöra att gälla från och med den 1 juli 1946, dels ock att statsbidrag

må med anlitande av anslaget Bidrag till byggande av vägar och

gator utgå under vart och ett av budgetåren 1947/1957 med ett belopp av

15 000 kronor till Stockholms stad och 250 000 kronor till Lidingö stad.

I fråga om de skäl motionären anfört till stöd för sin framställning får

utskottet hänvisa till motionen.

I det förslag till lag örn allmänna vägar, som förelädes 1934 års riksdag

genom propositionen nr 21, stadgades i 67 §, att väg- och bropenningar, där de

hittills av vägfarande erlagts, skulle upphöra, då sådant kunde ske utan förnärmande

av någons enskilda rätt.

Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) över förslaget, att en

bestämmelse av samma innehåll återfunnes i 20 § av 1891 års väglag samt

att, ehuru motsvarande stadgande saknades för städernas del, principen om

upphörande av bropenningar vunnit tillämpning även i städerna. Blott i

ett fall syntes bropenningar utgå i stad, nämligen för passerande av den

av städerna Stockholm och Lidingö gemensamt hållna s. k. Lidingöbron

över Lilla Värtan mellan Ropsten i Stockholm och Lidingö. Bruttobehållningen

av dessa broavgifter hade under åren 1925—1929 i medeltal per år

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 45.

515 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 45.

utgjort för Stockholm 267 145 kronor, motsvarande något mer än 2 öre per

skattekrona, och för Lidingö samma belopp, men motsvarande 1 krona 40

öre per skattekrona. Utgifterna hade under åren 1926—1929 uppgått i medeltal

per år till 654 368 kronor, varav 636 542 kronor annuiteter å lån, som

upptagits för brons anläggning. Av dessa lån återstode oguldet ett kapitalbelopp

av cirka 9 miljoner kronor, vilket belopp enligt uppgjord amorteringsplan

skulle vara slutbetalat år 1966. I betraktande av dessa uppgifter

ansåge utskottet^ att det skulle verka obilligt mot de båda städerna att

låta den nja väglagens ikraftträdande medföra upphörande av bropenningarna

ifråga. Utskottet föresloge därför, att till 67 § i lagförslaget fogades en bestämmelse,

enligt vilken Konungen för särskilt fall ägde förordna om fortsatt

uppbärande av bropenningar.

I enlighet med utskottets förslag erhöll 67 § i lagen den 7 juni 1934

(nr 241) örn allmänna vägar den lydelsen, att såvida ej Konungen för särskilt

fall annorlunda förordnade, skola väg- och bropenningar, där de hittills

av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av

någons enskilda rätt.

En likalydande bestämmelse finnes numera intagen i 78 § lagen den

30 juni 1943 (nr 431) örn allmänna vägar. Beträffande denna bestämmelse

framhöllo 1942 års vägsakkunniga (SOU 1943: 1, s. 70), att bropenningar

för närvarande utginge endast för passerande av Lidingöbron samt att det

kunde ifrågasättas, örn icke upptagandet av bropenningar i detta fall borde

helt upphöra, sedan staten i stort sett övertagit alla kostnader för den allmänna

väghållningen även i städerna. Då nyttjande av alla andra broar,

som vore att anse såsom allmänna vägar, vore avgiftsfritt, kunde det synas

orättvist, att bropenningar upptoges av dem, som färdades över Lidingöbron.

LTr ekonomisk synpunkt syntes det emellertid icke vara möjligt att för närvarande

avveckla upptagandet av bropenningar i detta fall.

I skrivelse den 2 maj 1944 lia Lidingö stads drätselkammare och Stockholms

stads drätselnämnd hemställt om beviljande av statsbidrag för borttagande

av de avgifter vid Lidingöbron, som belasta vägtrafiken.

Såsom allmän motivering för framställningen anföres i huvudsak följande.

Enligt den nya väglagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1944,

hade vägväsendet på landsbygden förstatligats. Städerna vore fortfarande

väghållare, men enligt motiven för den nya lagstiftningen hade förutsatts,

att städerna genom att åtnjuta bidrag av statsmedel med upp till 95 % av

kostnaderna för byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator

skulle komma i praktiskt taget samma ställning som landsbygden.

Beroende på att medel i tillräcklig omfattning ej funnits tillgängliga vid

tiden för Lidingöbrons anläggande hade statsbidrag icke utgått med 2/s av

den år 1916 och senare beräknade brokostnaden, vilket bidrag eljest kunnat

beviljas enligt mom. 3 i kungörelsen den 27 juni 1914 (nr 320) angående

statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader

samt upprensning av åar och farleder.

Ett avskaffande av de för broföretagets finansiering utgående broavgifterna

tedde sig berättigat ur allmänhetens synpunkt, emedan erläggande av vägskatt

och automobilskatt torde motivera, att passage över bron medgåves

utan den extra pålaga, som broavgiften utgjorde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 45.

3

I anslutning härtill framhålla städerna, att ett bifall till framställningen

ej kunde befaras bliva av prejudicerande natur, då något med Lidingöbron

analogt fall veterligen icke funnes.

Beträffande beräkningen av ett eventuellt statsbidrag anföra städerna

bland annat, att den årliga kapitalkostnaden för bron för närvarande uppginge

till cirka 532 000 kronor men att bidragsunderlaget måste bedömas

jämväl ur synpunkten att bron tjänade icke blott vägtrafikens utan även

spårvägs trafikens intressen. Under åren 1936—1938 hade icke fullt 65 procent

av inkomsterna genom broavgifter härrört från vägtrafiken. Med tilllämpning

av detta procenttal skulle av årskostnaden omkring 345 000 kronor

belöpa på vägtrafiken samt kunna läggas till grund för beräkningen av eventuellt

statsbidrag. Om detta fastställdes enligt den princip som införts genom

den nya väglagstiftningen, komme statsbidraget att uppgå till för år räknat

95 procent av 345 000 kronor eller 328 000 kronor. Vid fördelningen mellan

staten och städerna av kostnaderna för broföretäget borde hänsyn vidare

tagas till bland annat de besparingar i fråga örn broförvaltning som kunde

göras örn broavgifterna avskaffades.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 22 juni 1944 framhållit

bland annat följande.

Lidingöbron utgjorde numera allmän väg. Med den inställning staten numera

hade i frågan örn allmän väghållning syntes alla skäl tala för att bidrag

lämnades i sådan utsträckning, att broavgifterna kunde borttagas. Frågan

örn en hastigare avveckling av broföretagets låneskuld än amorteringsplanerna

förutsatte borde emellertid bedömas i samband med frågan, huruvida

det ur statens synpunkt vore lämpligare att lämna ett eventuellt statsbidrag

i form av ett engångsbelopp eller i form av årliga bidrag till annuiteterna

under lånens återstående löptid.

I anledning av städernas framställning och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande har inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria

i ämnet. I promemorian anföres bland annat följande.

Från städernas sida .bär särskilt framhållits, att staten icke bidragit till

byggnadskostnaderna. Även om man helt bortser från den formella synpunkten,

att statsbidrag icke författningsenligt kunnat lämnas till nämnda

kostnader, enär bron icke beslutats i den för allmänna vägar och broar stadgade

ordningen, må framhållas, att åtskilliga sådana vägar och broar i landet

byggts utan statsbidrag och att en del städer, som sålunda byggt broar utan

statsbidrag, skulle kunna göra anspråk på statsbidrag med samma fog som

i detta fall, örn hänsyn endast tages till den ekonomiska bärkraften. Större

avseende torde böra fästas vid det förhållandet, att Stockholm och Lidingö

haft grundad anledning räkna med att bron skulle i huvudsak komma att

finansieras genom broavgifterna. Med hänsyn härtill kan upphörandet av

broavgifterna sägas innebära en icke oväsentlig rubbning i de uppgjorda

planerna för finansiering av de för bron upptagna lånen. Från sistnämnda

synpunkt kan det måhända anses skäligt, att staten genom bidrag under en

kortare övergångstid bereder rådrum till en omläggning av lånens finansiering

eller till en anpassning på annat sätt av städernas ekonomi efter de

förändrade förhållandena med avseende å brokostnadernas bestridande. Detta

skulle lämpligen kunna ske på det sättet, att staten under viss tid — för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 45.

slagsvis ett eller två år — gottgör städerna för eller lämnar dem visst bidrag

till de merutgifter, som de få vidkännas genom broavgiftens bortfallande.

Berörda merutgifter uppgå till i runt tal 250 000 kronor örn året. Anses

statsbidraget böra motsvara merutgiften under ett eller två år, skulle det

sålunda bestämmas till 250 000 kronor respektive 500 000 kronor. Ett eventuellt

bidrag till merutgiften kunde lämpligen bestämmas att utgå för det

första året med två tredjedelar och för det andra året med en tredjedel av

beloppet eller i avrundade tal med 170000 kronor respektive 85 000 kronor.

Över promemorian lia yttranden avgivits av statskontoret, länsstyrelsen i

Stockholms län, Överståthållarämbetet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Därvid ha tillika ingivits av länsstyrelsen yttrande av Lidingö stads drätselkammare

samt av Överståthållarämbetet yttranden av Stockholms stads kammarkontor

och stadskollegium.

Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot storleken

och formen för det i promemorian ifrågasatta statsbidraget å sammanlagt

250 000 kronor.

Lidingö stads drätselkammare har i sitt yttrande till en början — efter en

erinran örn att städernas framställning endast avsåge de avgifter, som belastade

vägtrafiken — upptagit frågan örn ett slopande av jämväl avgiften

för spårvägstrafiken. Detta vore enligt drätselkammarens mening icke möjligt

med hänsyn till Lidingös ekonomi, såvida icke ett avsevärt statsbidrag lämnades

även till den del av kapitalkostnaden, som belöpte på denna trafik.

Att helt befria spårvägstrafiken från broavgift vore enligt drätselkammarens

mening icke heller riktigt. Att denna trafik borde belastas med kostnaden

för underhåll av spår, växlar och luftledningar på Lidingöbron vore sålunda

självklart. Men därutöver borde spårvägstrafiken skäligen påföras så stor

del av kapitalkostnaden, som motsvarade merkostnaden för en kombinerad

järnvägs- och landsvägsbro i förhållande till en ren landsvägsbro. Avgiften

för spårvägstrafiken borde få formen av en årlig fast avgift, motsvarande

förslagsvis 35 procent av den sammanlagda annuiteten för de hittillsvarande

brolånen.

Vad beträffar storleken av det ifrågasatta statsbidraget funne drätselkammaren

det i departementets promemoria skisserade förslaget alltför snävt.

I anslutning till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört ansåge drätselkammaren

statsbidraget böra bestämmas till så stor del av den återstående

låneskulden (vilken den 31 december 1944 uppgått till 6 983 264 kronor 15

öre), som motsvarade landsvägstrafikens andel i byggnadskostnaden eller enligt

de tidigare gjorda beräkningarna 65 procent, det vill säga i runt tal 4 550 000

kronor. Detta statsbidrag skulle lämpligen fördelas på lånens återstående

löptid. Statsbidraget borde i varje fall vara avsevärt större och utsträckas

att gälla en avsevärt längre övergångstid än i departementets promemoria

föreslagits.

Örn såsom i departementspromemorian föreslagits statsbidraget beräknades

i förhållande till de merutgifter, som städerna finge vidkännas genom att

broavgifterna för landsvägstrafiken bortfölle, borde enligt drätselkammarens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 45.

5

uppfattning utgångspunkten för Lidingös del vara ett belopp av 185 000 kronor,

som utgjorde Lidingös andel i merkostnaden.

Länsstyrelsen i Stockholms län bär framhållit, bland annat, att den skatteökning

för Lidingö stad, som broavgifternas slopande skulle medföra, komme

att bliva synnerligen kännbar, samt befarar, att skatteökningen kunde få

betänkliga återverkningar i form av minskad inflyttning och ökad utflyttning.

Frågan örn statsbidragets storlek kunde givetvis diskuteras, men det

syntes länsstyrelsen utan vidare klart, att bidragets utmätande enligt de i

departementspromemorian framkastade grunderna icke skulle motsvara skälighetens

krav. Enligt länsstyrelsens förmenande krävde rättvisan, att spårvägstrafikanterna

i lika mån som andra trafikanter komme i åtnjutande av

den lättnad, varom här vore fråga.

Stockkolms stads kammarkontor har uttalat den uppfattningen, att från

Stockholms stads sida intet intresse funnes för avgifternas borttagande utan

att full kompensation erhölles för den merkostnad, som härav skulle bli en

följd.

Stockholms stadskollegium har i huvudsak åberopat vad kammarkontoret

anfört.

Överståthållarämbetet tillstyrker, att staten lämnar visst bidrag till gäldande

av den för brons byggande upptagna och kvarstående kapitalskulden.

Beträffande beräkningen av bidragets storlek ansluter sig Överståthållarämbetet

till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beräkningsgrunden,

nämligen att bidraget beräknades enligt samma normer som vid

brons byggande gällde beträffande möjligheten att erhålla statssubvention.

Emellertid syntes det Överståthållarämbetet tveksamt huruvida icke, med

hänsyn till att en väsentlig del av redan verkställda amorteringar och räntor

guldits med upptagna broavgifter, statsbidraget borde beräknas allenast till

2/3 av brobyggnadskostnadens ursprungliga belopp med avdrag för därå

gjorda amorteringar. Enligt överståthållarämbetets förmenande syntes dock

icke i princip hinder böra föreligga att låta även den på spårvägstrafiken

belöpande kostnaden bliva statsbidragsberättigad.

Såsom villkor för beviljande av statsbidrag enligt här föreslagna grunder

borde enligt överståthållarämbetets uppfattning gälla, att samtliga broavgifter

avskaffades, alltså även de, som nu uttoges av spårvägspassagerarna

genom förhöjda biljettpriser för spårvägsfärderna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utvecklar i yttrande den 30 april 1945

ånyo de skäl, som varit för styrelsen bestämmande vid dess ställningstagande

till den föreliggande frågan.

Enligt styrelsens förmenande förelåge skäl för att det ifrågasatta bidraget

beräknades på den återstående kapitalskulden. Vid bedömande av denna

fråga borde man enligt styrelsens mening taga vederbörlig hänsyn till icke

enbart den del av kapitalskulden och de årliga kostnader, som kunde anses

belöpa på vägtrafiken, utan även den del och de kostnader, som kunde anses

belöpa på spårvägstrafiken. Ett borttagande av avgifterna för vägtrafiken

borde enligt styrelsens uppfattning ovillkorligen samordnas med ett bort
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 45.

tagande eller en avsevärd sänkning av den del av spårvägsavgifterna, som

närmast motsvarade broavgift.

Styrelsen har härefter framlagt bland annat följande synpunkter rörande

beräkningen och disponerandet av ett mindre bidrag till brokostnaderna för den

händelse ett sådant ansåges böra utgå endast för att underlätta övergången

till brons drift utan vägtrafikavgifter.

Ett årligt belopp av 175 000 kronor, motsvarande i runt tal 35 procent

av låneannuiteterna enligt staten för år 1945, skulle innebära en sådan

sänkning av den nu från banorna utgående ersättningen, att under nuvarande

högtrafik en välbehövlig sänkning av biljettpriserna skulle bliva

möjlig. Någon säkerhet för att en sådan sänkning kan bliva bestående

föreligger dock ej.

Med hänsyn till Lidingö stads ringa skattekraft och det förhållandet,

att stadens lån icke slutamorteras förrän 1966, synes skäligt, att staden

erhåller statsbidrag. Det i departementspromemorian föreslagna statsbidraget

är emellertid alltför litet, även örn det beviljas enbart till Lidingö. Enligt

styrelsens mening bör statsbidraget lämpligen utgå under en tioårsperiod

med för varje år med tio procent sjunkande belopp. Första bidraget bör

då vara 185 000 kronor.

Lidingö trafikaktiebolag och trafikaktiebolaget Stockholm— Södra Lidingön ha

slutligen hemställt, att vid beräknande av statsbidragets storlek för broavgifternas

avskaffande den på järnvägstrafiken belöpande andelen av Lidingöbrons

anläggningskostnader icke beräknas till mer än 5 procent och

att statsbidraget således beräknas på 95 procent av anläggningskostnaden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande över trafikbolagens framställning

uttalat, att enligt styrelsens åsikt banornas andel i brokostnaden

ej kunde bedömas enbart med stöd av den av banorna föranledda kostnadsökningen

utan hänsyn borde även tagas till banornas skäliga andel av grundkostnaden.

Departementschefen har i statsbidragsfrågan anfört bland annat följande.

Enligt min mening är det i och för sig skäligt, att staten lämnar ett bidrag

till avvecklingen av de lån, som städerna upptagit för brobygget.

A andra sidan bör beaktas, att ett flertal broar byggts både före och

efter Lidingöbron, utan att statsbidrag härtill utgått, samt att i många fall

vederbörande kommuner fortfarande torde häfta för lån i anledning av dylika

brobyggen. Vidare ha de avgifter, som upptagits vid Lidingöbron, i

huvudsak räckt ej endast till förräntning av det i bron nedlagda kapitalet

utan även till en nedamortering av den häremot svarande låneskulden från

ursprungligen cirka 10,9 miljoner kronor till numera omkring 6,7 miljoner

kronor, varför — därest broavgifterna slopades utan att i samband därmed

statsbidrag beviljades — de båda städernas direkta kostnader för brobygget

skulle väsentligt understiga de verkliga kostnaderna för detsamma. Erinras

må tillika, att statsbidrag numera utgår med 95 % av kostnaden för

underhållet av bron. Ävenledes kan påpekas, att ett slopande av broavgifterna

utan något vederlag till de båda städerna visserligen skulle innebära

en övervältning på dem av kostnaden för brolånens förräntning och amortering

men att övervältningen skulle ske från trafikanterna, av vilka flertalet

består av skattebetalare i de båda städerna. Det bör slutligen i detta

sammanhang påpekas, att räntefoten för brolånen undan för undan ned
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 45.

7

bringats i samband med konverteringar samt att skatteunderlaget i de båda

städerna stigit högst avsevärt och så gott som oavbrutet sedan brobygget

beslutades, varför den därvid valda finansieringsformen för bygget icke numera

är av samma betydelse för städernas ekonomi som den då var eller

som den var när 1934 års riksdag uttalade sig i frågan.

Med hänsyn till det nyss anförda torde med statsmedel endast böra

täckas en del av de kostnader för broföretagets finansiering, vilka vid ett

borttagande av broavgifterna skulle komma att direkt åvila de båda städerna.

Departementschefen meddelar härefter, att han med utgångspunkt från

städernas framställning örn statsbidrag och de däröver avgivna yttrandena

låtit hålla vissa överläggningar med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

de båda städerna, Lidingöbrostyrelsen, Lidingö trafikaktiebolag

och trafikaktiebolaget Stockholm—Södra Lidingön för att utröna

möjligheterna att på villkor, som kunde anses godtagbara för samtliga

parter, lösa den föreliggande frågan. Under överläggningarna lia de båda

trafikbolagen förklarat sig villiga att för en avveckling av broavgifterna ä

12 öre för spårvägspassagerarna gemensamt erlägga ett belopp av 175 000

kronor örn året såsom bidrag till brolånens förräntning och amortering,

dock högst ett belopp motsvarande 35 procent av låneannuiteterna minskade

med vissa markägareavgifter, därvid bolagen förutsatt att denna ökning av

deras årliga kostnader skulle bliva i skälig omfattning kompenserad genom

en höjning — ehuru med mindre än 12 öre — av den del av biljettpriserna,

som för närvarande tillfaller bolagen.

Beträffande statsbidragets storlek har departementschefen anfört följande.

Annuiteterna å de särskilda brolånen uppgå för år 1946 till sammanlagt

omkring 523 000 kronor samt stiga successivt fram till och med år 1957,

för vilket år de belöpa sig till cirka 596 000 kronor. Därefter sjunka de

kraftigt genom slutamorteringar och äro helt avvecklade med utgången av

år 1966. Efter avdrag av de från trafikbolagen utlovade bidragen samt vissa

här av mig till 27 000 kronor örn året uppskattade inkomster i form av

hyror och arrenden, markägareavgifter och ränta å fonderade medel komma

de årliga lånekostnaderna alltså under åren 1946—1957 att belöpa sig till

lägst 321000 och högst 394 000 kronor. I enlighet med vad jag förut anfört

bör med statsmedel täckas endast en del av dessa kostnader. Statsbidraget

synes lämpligen böra utgå under den tid, då låneannuiteterna äro

mest tyngande för städerna. Räknar man med att broavgifterna skola upphöra

vid nästa årsskifte, kommer denna tid att sammanfalla med åren 1947

—1957 och alltså utgöra elva år. Enär annuiteterna därunder öka år från

år, synes det knappast lämpligt att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, samtidigt låta statsbidraget minska år från år, ty därigenom skulle

den succesiva ökningen av städernas finansieringsbörda ytterligare förstärkas.

Jag förordar därför, att statsbidraget får utgå med samma belopp för vart

och ett av de elva åren, vilka böra räknas från dagen för broavgifternas upphörande.

Statsbidragets årsbelopp synes kunna fastställas till 100 000 kronor.

Efter övervägande av de på frågan om statsbidragets fördelning mellan

städerna inverkande omständigheterna har departementschefen — under

framhållande att detta övervägande i sista hand måste bliva en bedömningsoch

skäliglietsfråga — förordat att Stockholm erhåller 15 och Lidingö 85

procent av detsamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 45.

Utskottet.

Utskottet finner önskvärt, att avgifterna för passerande av Lidingöbron

borttagas och är för sin del berett tillstyrka, att staten därvid lämnar sin

medverkan genom ett på lämpligt sätt avvägt statsbidrag.

I fråga örn spårvägstrafiken har utskottet bemärkt, att under år 1944 influtit

drygt 350 000 kronor i broavgifter genom banorna. Enligt departementschefens

förslag — vilket i denna del biträtts av trafikbolagen — skulle

bolagen gemensamt erlägga ett belopp av högst 175 000 kronor örn året såsom

bidrag till brolånens fortsatta förräntning och amortering. Utskottet,

som ansluter sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening att banornas

andel i brokostnaden bör bedömas under hänsynstagande jämväl till banornas

andel i grundkostnaderna för bron, har ej funnit anledning frångå departementschefens

förslag i denna del. Utskottet utgår emellertid därvid

från att taxorna för resor på banorna komma att regleras nedåt med hänsyn

till att bolagens till bron hänförliga utgifter minskas. Utskottet finner

sig däremot icke kunna förorda, att såsom i motionen II: 400 hemställts

statsbidrag utgår för att genomföra en sänkning av taxorna med den hittillsvarande

broavgiftens hela belopp. Skäl ha enligt utskottets mening icke

heller blivit anförda för en ändring av den av departementschefen föreslagna

tidpunkten för broavgifternas upphörande. Utskottet anser sig därför icke

kunna tillstyrka de motionsvis framförda yrkandena.

Yad departementschefen i övrigt anfört beträffande avvecklingen av de

avgifter, som belasta vägtrafiken och vilka avses med städernas framställning,

har icke givit utskottet anledning till erinran.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med

avslag å motionen II: 400, må medgiva, att efter det av Kungl.

Maj:t meddelat tillstånd till upptagande av trafikavgifter vid

Lidingöbron upphört att gälla statsbidrag enligt i statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för den 1 februari

1946 angivna grunder må med anlitande av anslaget Bidrag

till byggande av vägar och gator utgå till städerna Stockholm

och Lidingö.

Stockholm den 8 mars 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,

Andrén, Bäckström, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson,

Boman, Gustaf Iwar Anderson och Hesselbom; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i

Grönvik, Ward, Ohlin, Bergström, Holmström, Norup, Åkerström, Petterson i

Degerfors, Persson i Vinberg och Burke.

Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron. a1 i texten