Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige ä ena, saint Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

1946-12-10 · 24 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1946:14, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige ä ena, saint Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 10 december 1946 kl. 3 em.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående godkännande av en mellan Sverige ä

ena, saint Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien

och Norra Irland å andra sidan verkställd

skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Genom en den 1 november 1946 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad

proposition, nr 367, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag ur statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den

1 november 1946 samt med överlämnande av en mellan Sverige å ena, samt

Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å

andra sidan, den 18 juli 1946 verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar

i Sverige m. m., föreslagit riksdagen dels att, med godkännande av

skriftväxlingen, bemyndiga Kungl. Majit att sätta den därigenom träffade

uppgörelsen i kraft, dels att förklara, att riksbanken skall äga verkställa viss

utbetalning.

I fråga om skriftväxlingens text får utskottet hänvisa till propositionen.

Av det vid propositionen fogade utdraget ur statsrådsprotokollet framgår

bland annat följande:

Allierade deklarationer.

Till grund för de allierade regeringarnas framställningar ha lagts vissa av

dem utfärdade och publicerade deklarationer i hithörande frågor. Sålunda

utfärdades i januari 1943 en av flertalet allierade stater undertecknad deklaration

rörande egendom härrörande från de ockuperade länderna. Denna

deklaration, vilken bragtes lill svenska regeringens kännedom genom note

från härvarande brittiska beskickning, innehöll en förklaring, att de allierade

nationerna ämnade göra sitt yttersta för att omintetgöra fiendens plundringsmeloder

och därför förbehölle sig rätt att ogiltigförldara aila transaktioner

— oavsett deras formella gestaltning — avseende egendom i de av

fienden ockuperade eller kontrollerade områdena. I en särskild deklaration

av den 22 februari 1941, utfärdad av amerikanska, brittiska och sovjetryska

finansministerierna, varnades de neutrala länderna för transaktioner med

avseende å rövat monetärt guld. Även denna deklaration bragtes till svenska

regeringens kännedom genom noler från härvarande brittiska och amerikanska

beskickningar.

bihang till riksdagens protokoll UHO. -5 sami. 1 avd. Nr 14—17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Vid den i Bretton-Woods i Förenta Staterna under sommaren 1944 av de

allierade nationerna anordnade konferensen för penning- och finansfrågor,

antogs jämväl en resolution. Nr VI, vari rekommenderas vissa åtgärder i förhållande

till de neutrala länderna med avseende å såväl från ockuperade

länder härrörande egendom som fiendeegendom i allmänhet. Beträffande

egendom som rövats från de ockuperade länderna borde, enligt resolutionen,

de neutrala staterna uppmanas att inom sina respektive områden vidtaga åtgärder

för att förebygga överlåtelser eller andra dispositioner av sådan egendom,

att framskaffa och avskilja densamma samt att hålla den till förfogande

för vederbörande myndigheter efter befrielsen. I fråga örn den i neutrala

länder befintliga fiendeegendomen krävdes i resolutionen åtgärder för

att förebygga undangömmande med svikliga medel eller annorledes av all

egendom, som tillhör eller påstås tillhöra regering, enskilda eller institutioner

inom fiendeländerna eller de fientliga ledarna och deras medhjälpare. Slutligen

fönrtsattes, att de neutrala staterna skulle underlätta denna egendoms

utlämnande till efterkrigsmyudigheterna.

Såsom motivering till dessa rekommendationer åberopades bl. a. att fiendeländernas

ledare och medborgare liksom deras medhjälpare sökte överföra

tillgångar till och genom neutrala länder i syfte att dölja dem för framtida

bruk, för vidmakthållande av sitt inflytande och skapandet av världshegemoni,

att de tillägnat sig ockuperade länders och deras invånares egendom

genom öppen eller förtäckt plundring, ofta genom till synes legala metoder

med hjälp av sina lydregeringar. samt att därvid »kedjan av äganderätt och

kontroll» genom försäljningar eller andra former av överlåtelse ofta dragits

genom ockuperade och neutrala länder, varigenom uppspåmings- och utredningsarbetet

gjorts till en internationell fråga.

Bretton-Woods-resolutionen bragtes den 2 oktober 1944 officiellt till svenska

regeringens kännedom genom skrivelser från brittiska och amerikanska

sändebuden till utrikesministern, varvid hemställdes att svenska regeringen

måtte vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av de syften, som

kommit till uttryck i resolutionen. Ett stort antal allierade regeringar anslöto

sig sedermera till denna hemställan.

Förhandlingar med de allierade 1944—1945.

Frågan om Sveriges medverkan för uppfyllandet av Bredon-Woods-resolutionens

syften upptogs till närmare diskussion från brittisk och amerikansk

sida inom ramen för de handelspolitiska förhandlingar — de s. k. tripartitförhandlingarna

— vilka fördes med Sverige under vintern 1944—45. Därvid

gingo de allierade önskemålen i första hand ut på införandet av en betryggande

kontroll över den här befintliga fientliga egendomen, i främsta rummet

den tyska, och därjämte på åtgärder för återställande av den från de ockuperade

länderna rövade egendom, som här i landet kunde påträffas.

Efter preliminära diskussioner i London och Washington inleddes i april

1945 i Stockholm förhandlingar i ämnet med härvarande brittiska och amerikanska

beskickningar, biträdda av från Washington utsända sakkunniga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14. 3

Under dessa förhandlingar, vilka Jördes parallellt med överläggningar om

den svenska varu in torsein västerifrån, framlades från allierad sida ett förslag

lill avtal, varigenom kontrollen över de tyska tillgångarna i Sverige

skulle i detalj regleras. Enligt förslaget skulle bl. a. alla tyska och japanska

tillgångar, vare sig de hade formen av äganderätt eller andra direkta eller

indirekta intressen, blockeras eller »frysas». Undantag från blockeringen

skulle medgivas endast i samförstånd med de allierade myndigheterna. Ett

särskilt organ, vari svenska och allierade myndigheter skulle vara representerade,

skulle behandla frågor örn kontrollens tillämpning och örn undantag

fxån blockeiängen. Frågan örn den slutliga dispositionen av den sålunda

spärrade egendomen berördes emellertid icke i det allierade förslaget.

Flan svensk sida förklai''ade man sig beredd att genom interna svenska åtgärder

söka uppfylla Bretton-Woods-resolutionens rekommendation beträffande

rövad egendom. Rörande kontrollen av fiendeegendomen hänvisades till

de successiva skärpningarna i den svenska valutakontrollen under de senare

åren, särskilt genom de i oktober 1944 vidtagna ändringarna i valutaförordningen.

Däi-vid hade jämväl Bretton-Woods-resolutionens syften i viss mån

beaktats genom införande av ökad kontroll över kapitalrörelser från utlandet

till Sverige. Genom valutakontrollen, liksom genom den ordning för transferering,

som gällde enligt clearingavtalen, hade redan på ett tidigt stadium

skapats hinder för kapitalflykt till Sverige från axelmakterna. Därjämte hade

man genom den av valutakonloret i februari 1945 påbjudna deklarationen av

tordringar på och skulder till utlandet vid 1944 års utgång, vunnit överblick

även över fiendeländernas egendom här i landet, i den mån denna utgjordes

av likvida tillgångar. Emellertid voi-e man å svensk sida även beredd överväga

införandet av en kontroll, som mer direkt toge sikte på en blockering

och övervakning av särskilt de tyska tillgångarna i riket. En sådan kontroll,

liksom även ett återställande av rövad egendom, i den mån ej gällande civillag

möjliggjorde en sådan, krävde emellertid riksdagens medverkan för

skapandet av erforderligt legislativ! underlag. Utformningen av detta, liksom

handhavandet av den kontroll, som kunde befinnas erforderlig, vöre emellertid

en intern svensk angelägenhet, beträffande vilken man förbehölle sig full

handlingsli ihet. Man önskade därför icke avtalsmässigt reglera de svenska

åtgärderna i ämnet, ehuru man samtidigt utginge från all dessa, i materiellt

hänseende, skulle i huvudsak tillfredsställa de allierade önskemålen.

Svensk lagstiftning.

Medan de angivna förhandlingarna pågingo, framlades vid slutet av 1945

års lagtima riksdag förslag lill lagstiftning, avsedd alt möjliggöra ytterligare

åtgärder i Bretton-Woods-resolutionens anda. Dessa förslag, vilka av riksdagen

antogos, ledde till utfärdandit den 29 juni 1945 a v dels lagen örn

återställande av viss Iran ockuperat land härrörande egendom m. m., (nr

520) och dels lagen örn kontroll å viss utländsk egendom m. m. (nr 522).

Genom förstnämnda lag inrättades eli särskilt förfarande för återställande

av egendom, sorn folkrättsslridigt frånhänts medborgare i ockuperat Iand,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

även i de fall dä egendomen innehades av någon som förvärvat den i god

tro. Den sistnämnda lagen, den s. k. kontrollagen, öppnade möjlighet att anordna

särskild kontroll och övervakning av utländsk egendom i riket, när

sådan befinnes erforderlig i anledning av kapitalflykt till Sverige eller eljest

med hänsyn till de av kriget föranledda utomordentliga förhållandena. Sådan

kontroll kan i första hand anordnas genom skingringsförbud. Även mer ingripande

säkerhetsåtgärder äro enligt lagen möjliga, nämligen i form av

kvarstad, som kan tillgripas, därest det skäligen kan befaras, att egendomen

i strid mot skingringslörbudet undanstickes eller förstöres. Kvarstad kan

under enahanda förutsättning även tillgripas med avseende å egendom, som

formellt framträder som svensk, nämligen egendom som tillhör svensk juridisk

person, vari förefinnes ett bestämmande utländskt inflytande. För handhavandet

av de kontroll- och förvaltningsuppgifter, som avses i den nya lagstiftningen,

inrättades från och nied budgetåret 1945/4G en speciell administrativ

myndighet, flyktkapitalbyrån, samt en särskild nämnd, restitutionsnämnden,

med väsentligen judiciella funktioner (prövning av, förutom frågor

örn återställande av rövad egendom, huvudsakligen sådana angående förordnande

örn kvarstad).

Med stöd av kontrollagen infördes skingringsförbud å all tysk egendom här

i riket — genom kungörelse 29 juni 1945 (nr 526) — varjämte i en samma

dag utfärdad särskild kungörelse påbjöds skyldighet att deklarera dylik

egendom till flyktkapitalbyrån.

Undersökningar för att bringa i dagen dolda tyska tillgångar igångsattes

jämväl, varvid uppgifter erhållna genom de allierade myndigheterna ofta

kommo till användning. Svenska bolag nied tyska intressenter underkastades

genom flyktkapitalbyråns försorg ingående granskning. Under detta arbete

visade det sig snart erforderligt alt skapa möjligheter för mer vittgående

ingripanden, särskilt beträffande de här i riket bildade bolag, som utgjorde

dotterbolag till tyska företag eller eljest siodo under tyskt inflytande. 1

anledning härav framlades för riksdagen i november 1945 förslag till lag

om administration av vissa bolag in. m. Rörande syftet med detta förslag

framhöll chefen för justitiedepartementet vid förslagets remiss till lagrådet

bl. a.:

Det har sålunda blivit alltmer uppenbart, att del tyska sammanbrottet

och Tysklands uppdelning i olika ockupationszoner skapat en oreda i hithörande

rättsförhållanden, vilken icke synes bliva av kortvarig natur. Genom

fredsfördrag sanktionerad regerings- och lagstiftningsmakt saknas och några

enhetliga regler för de tyska handels- och industriföretagens behandling

inom de olika ockupationszonerna lia icke meddelats. Härtill kommer, att

någon av alla parter erkänd ordning beträffande den tyska egendomen utanför

Tyskland icke finnes.

Förutom av de svårigheter, som denna oklarhet i det rättsliga läget föranleder

kompliceras situationen av de rent praktiska följderna av den stränga

avspärrning som rått alltsedan den tyska kapitulationen. Denna avspärrning

begynte som bekant för Sveriges del redan tidigare — i och med den inskränkning

i handels- och affärsförbindelserna med Tyskland som genom

ensidiga svenska åtgärder genomfördes vid arets början och utmynnade i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

inställandet av alla betalningar över svensk-tyska clearingen i april, icke

heller denna rent faktiska avspärrning, som sålunda nu varat i över ett halvt

år synes komma att hävas inom den närmaste framtiden.

Uppenbart är, att dessa olika omständigheter skapat betydande svårigheter

i främsta rummet för sådana företag, vilka för sin verksamhet varit finansiellt

eller kommersiellt beroende av Tyskland. Dessa företags rörelse

har i många fall krävt tillförsel av råvaror eller halvfabrikat eller av tekniska

hjälpmedel från Tyskland, en tillförsel som numera upphört. Hos många

av företagen Ilar en inskränkning av rörelsen redan måst ske, och svårigheter

att uppbringa medel för dennas fortsättande ha på sina håll inställt sig.

Möjligheterna för företagen att för rörelsens upprätthållande knyta nya

affärsförbindelser med utlandet eller att utveckla tidigare bestående sådana

med de allierade länderna synas ofta vara stängda främst på den grund att

ett stort antal av företagen äro uppförda på de allierades s. k. svarta listor.

Det synes uppenbart, att i det här skildrade läget starka skäl tala för åtgärder

från det allmännas sida varigenom samhällets intresse av produktionens

och sysselsättningens upprätthållande tillvaratages. Att åtgärder i

detta syfte som regel äro i vederbörande företags eget intresse ligger i sakens

natur. Många gånger torde företagets överlåtelse på nya händer erbjuda den

lämpligaste utvägen för rörelsens fortsättande. Det kan därvid tänkas, att

företaget eller dess tillgångar äro av den art, att det allmänna kan böra i

en eller annan form övertaga desamma. Fall kunna å andra sidan förekomma,

då företagets betydelse för folkförsörjningen är så ringa, att avveckling

och likvidation synes naturlig. För de syften sorn nu angivits kunna mer

vittgående åtgärder bliva erforderliga än de som förutsells i den gällande

lagstiftningen. Det närmare bestämmandet av formerna för ingripandet är

uppenbarligen ett mycket ömtåligt spörsmål. Med tanke särskilt på de fall

då överlåtelse av egendom eller avveckling av viss verksamhet kan befinnas

påkallad vill jag framhålla att i betraktande av de olika rättsanspråk, som

kunna göras gällande beträffande egendomen eller verksamheten, särskilda

anstalter kunna böra vidtagas för att säkerställa en såvitt möjligt rättvis

värdering.»

Sedan riksdagen antagit lagförslaget, utfärdades lag i ämnet den 14 december

1945 (nr 885). Enligt denna lag, den s. k. administrationslagen, kan offentlig

administration, på föranledande av flyktkapitalbyrån och efter beslut

av restitutionsnämnden, anordnas för svenskt aktiebolag eller annan juridisk

person, vari finnes ett bestämmande tyskt inflytande. Förutsättning härför är

att åtgärden befinnes erforderlig för att vinna kontroll över företagets verksamhet,

eller att den med hänsyn lill av kriget föranledda, utomordentliga

förhållanden prövas nödig för säkerställande av en ändamålsenlig och ur

allmän synpunkt lämplig användning av företagets egendom. Även om det

utländska inflytandet ej kan anses bestämmande, kan företaget sättas under

administration, under förutsättning alt samtycke därtill hämnäs av dess

beslutande organ. Genom en samtidigt antagen ändring av kontrollagen

erhölls en motsvarande utvidgning av möjligheten att anordna kvarstad å

egendom, som tillhör utländskt rättssubjekt och alltså även formellt är utländsk.

Bolag, som satts under administration företrädes utåt av administratorn,

vilken utövar de befogenheter, sorn tillkomma bolagsstämma, styrelse och

övriga bolagets organ. Administratorn äger dock icke överlåta bolaget till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

horig fast egendom, ej heller överlåta bolagets rörelse eller nedlägga densamma

eller föranstalta om frivillig likvidation, utan tillstånd av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av flyktkapitalbyrån. I vissa fall kräves

för dylika åtgärder jämväl samtycke från bolagets ordinarie organ.

Egendom, som belagts med kvarstad, må försäljas, om den är underkastad

snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller kräver alltför kostsam

vård, eller om det finnes erforderligt för att egendomen skall komma till en

ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning.

Med stöd av de sålunda vidgade befogenheterna kunde avvecklingen avvissa

tyska tillgångar påbörjas, i första hand genom avyttring av här befintliga

varulager och vissa andra realtillgångar. De likvider som inflyta vid

sådana försäljningar, inbetalas å den svensk-tyska clearingen i enlighet med

gällande föreskrift, att alla betalningar lill förmån för någon i Tyskland

skola verkställas genom dylik inbetalning. I fråga örn de här bildade tyska

dotterbolagen hava försäljningsåtgärder endast i undantagsfall kommit till

stånd. Såsom förberedelser till avvecklingen har emellertid, i de fall då moderbolagens

aktier befinna sig i Sverige, dessa belagts med kvarstad, medan

administratör tillsatts för dotterbolagen, när aktierna finnas i Tyskland.

Fortsatta överläggningar med de allierade.

Jämsides med dessa interna svenska åtgärder bedrevos fortsatta överläggningar

med de allierade, som därvid höllos orienterade om ändringarna i den

svenska lagstiftningen, liksom om kontrollorganens verksamhet. Från svensk

sida betonades dock städse, att handliavandet av kontrollen måste betraktas

såsom en rent svensk angelägenhet, ehuru man vore beredd att lämna de

allierade upplysningar örn kontrollens utveckling i stort och om kontrollorganens

beslut i frågor av gemensamt intresse, ävensom att utbyta informationer

av betydelse för uppspårandet av dolda tyska tillgångar. Sedan det

material, som inkommit genom den den 29 juni 1945 påbjudna deklarationen

av tysk egendom, bearbetats, överlämnades till de allierade en sammanställning

av materialet.

Spörsmålet örn den slutliga dispositionen av de tyska tillgångarna hade

vid överläggningarna med de allierade ställts på framtiden. Efter den tyska

kapitulationen utfärdade emellertid de allierade huvudmakterna den 5 juni

1945 en deklaration, vari fastslogs, att de allierade övertagit den högsta makten

i Tyskland med alla därav härflytande administrativa och legislativa befogenheter.

Kort efter denna deklaration framförde de amerikanska och brittiska

sändebuden en hemställan från de fyra ockupationsmakternas regeringar

att få övertaga den tyska »officiella» egendomen i Sverige, d. v. s. de

tyska ämbetslokalerna, i första hand beskickningshuset och den egendom,

sorn där funnes vid sammanbrottet. Det framhölls vid denna démarche, att

det väsentliga vore att erhålla obegränsad tillgång till beskickningens byggnad

och arkiv. I det svar, som utrikesministern avgav den 18 juni 1945, meddelades,

alt de tyska ämbetslokalerna och den där förvarade egendomen

omhänderhades av utrikesdepartementet men skulle hållas tillgängliga för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

7

de fyra allierade regeringarna. I anslutning härtill erliöllo dessas beskickningar

tillgång till lokalerna, varjämte arkivalierna överlämnades till dem.

En här bildad »interallierad kommitté för kontroll av den tyska statsegendomen

i Sverige» framförde sedermera genom brittiske ministern vissa

önskemål beträffande dispositionen av den egendom, som ansågs tillhöra

tyska beskickningen oell dess underavdelningar. Dessa önskemål blevo i huvudsak

bifallna.

Frågan örn rätten till och dispositionen av övrig tysk statsegendom samt

enskilda tyska tillgångar bär i riket upptogs från allierad sida först i början

av augusti 1945. Kort dessförinnan hade, som bekant, de allierade regeringarna

vid konferensen i Potsdam beslutat uppdraga åt kontrollrådet i Berlin

att vidtaga lämpliga åtgärder för utövandet av kontroll oell förfoganderätt

över sådana tyskägda tillgångar i utlandet, som icke redan stöde under de

förenade nationernas uppsikt. Samtidigt överenskommo de fyra makterna

örn en uppdelning av dessa tillgångar, varigenom Sovjetunionen avstod från

anspråk på delaktighet i de tyska tillgångarna i utlandet med undantag för

de i Bulgarien, Finland, Ungern, Rumänien och östra Österrike befintliga.

Den tyska egendomen i de f. d. neutrala länderna i Europa skulle alltså tillkomma

de västallierade nationerna.

Till fullföljande av dessa beslut meddelade de tre västallierade regeringarna,

genom i stort sett likalydande noter till utrikesdepartementet den 3

och 4 augusti, att ockupationsmakterna gjorde gällande anspråk på rätten

till och kontrollen över (claim litle to and control of) de tyskägda och tyskkontrollerade

tillgångarna i Sverige. Svenska regeringen anmodades att icke

vidtaga någon åtgärd, som kunde stå i strid med dessa anspråk.

I det svar, som jag den 4 augusti 1946 avgav till de allierade ministrarna,

hemställdes örn närmare upplysning rörande rättsgrunden för de av ockupationsmakterna

framförda anspråken på enskild tysk egendom i Sverige. Det

vore visserligen välkänt, alt de ockuperande staterna övertagit makten i Tyskland

och att de följaktligen i vissa avseenden hade ställningen av en regering

i Tyskland. Emellertid torde icke ens en nationell tysk regering, enligt

i de flesta länder, inbegripet Sverige, tillämpad rätt, erkännas ha laglig befogenhet

att övertaga eller disponera över tyskägd privat egendom i andra

länder. De svenska domstolarna kunde knappast antagas acceptera som tillräcklig

grund för befogenheten att disponera över sådan egendom endast ett

anspråk från de ockuperande makterna rörande deras rätt till tysk egendom.

Vidare erinrades om svenska regeringens tidigare förklaringar att frågan örn

det slutliga förfogandet över den tyska egendomen i Sverige icke finge anses

prejudicerad genom de åtgärder, som å svensk sida vidtagits för dess blockering

och kontroll. Denna reservation förklarades gälla icke blott tysk privat

egendom i Sverige utan även här befintlig tysk statsegendom.

Något svar på denna förfrågan erhölls icke, och den principiella frågan örn

rätten till de tyska tillgångarna återupptogs tills vidare icke från allierad sida.

Av de konversationer, vilka fortlöpande fördes angående kontrollen och förvaltningen

av dessa tillgångar, framgick emellertid, att man å allierad sida

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

icke uppgivit sin principståndpunkt utan tvärtom låste stort avseende vid att

de allierade regeringarnas rättsanspråk till fullo respekterades. Denna inställning

trädde bl. a. i dagen, när fråga uppstod om försäljning av tyska tillgångar

i Sverige i enlighet med den svenska lagstiftningen. Därvid krävdes

å allierad sida, att någon försäljning icke skulle äga rum utan de

allierades godkännande, såväl av försäljningsvillkoren som av de ifrågakommande

köparna. Det framhölls också, att, därest försäljning lomme till stånd

utan dylikt samtycke, man från allierad sida ämnade tillgripa svartlistning

för att avskräcka eventuella intressenter från förvärv av egendomen i fråga.

Det framgick vidare, att man på allierat håll alltjämt önskade få till stånd

ett mer intimt samarbete vid utövandet av kontrollen över den tyska egendomen

i Sverige.

Med hänsyn härtill ansågs det påkallat att från svensk sida ånyo understryka,

att frågan örn administreringen och kontrollen av den tyska egendomen

här i riket vore en intern svensk angelägenhet, och att man därvid

icke kunde anse sig förpliktad att inhämta allierat samtycke till de åtgärder,

som befunnes påkallade. Deklarationer i denna riktning avgåvos bl. a. den

20 september vid sammanträde med de allierade beskickningarna och den

7 februari 1946 i form av ett till dem överlämnat memorandum. I detta memorandum

erinrades, att något klarläggande från de allierades sida av den

legala grunden för deras anspråk på rätten till de tyska tillgångarna i Sverige

icke skett, samt att man å svensk sida icke kunnat finna någon sådan grund

i gällande internationell rätt. Svenska regeringen kunde därför icke grunda

sitt handlande på påståendet att de allierade makterna skulle lia förvärvat

rätt till den tyska egendomen i Sverige, och att denna skulle vara underkastad

allierad myndighet. Emellertid påpekades, att svenska regeringen, i full överensstämmelse

med det från allierad sida tillkännagivna syftemålet, vöre besluten

tillse, ali tyska intressen i svenskt industriellt och ekonomiskt liv avlägsnades.

Det förklarades ytterligare, att, ehuru kontrollen över tyska tillgångar

i Sverige utformats i nära samarbete med de allierade representanterna,

Sverige icke kunde förbinda sig att de dispositioner beträffande sådana

tillgångar, som vore av omständigheterna påkallade, skulle på förhand underställas

de allierade myndigheterna för godkännande. Beträffande det slutliga

förfogandet över de tyska tillgångarna erinrades jämväl om tidigare av

svenska regeringen gjorda reservationer för svenska fordringar på Tyskland.

Inbjudan till förhandlingar i Washington.

Kort efter överlämnandet av detta memorandum mottog utrikesdepartementet

genom de amerikanska, brittiska och franska sändebuden en inbjudan

till svenska regeringen att till Washington sända ombud för träffandet av

en överenskommelse rörande de tyska tillgångarna i Sverige, närmare bestämt

angående det sätt på vilket dessa tillgångar bäst kunde förvaltas, likvideras

och disponeras för skadestånds- och återuppbyggnadsändamål. Överläggningarna

skulle jämväl omfatta de frågor av valutateknisk art, som kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

9

uppkomma på grund av de inflytande medlens användning tor de angivna

ändamålen, varjämte man förväntade att uppgörelse kunde träffas om ett

administrativt förfarande för fullt samarbete mellan de svenska och allierade

myndigheterna.

Såsom grund för dessa förslag åberopades en av det allierade kontrollrådet

i Berlin den 30 oktober 1945 utfärdad lag angående övertagandet av tyska

tillgångar i utlandet, vars text överlämnades samtidigt med inbjudan. Särskilt

fästes svenska regeringens uppmärksamhet på ett uttalande i lagen enligt

vilket det vöre de allierades bestämda avsikt att övertaga kontrollen av

alla tyska tillgångar i utlandet och undandraga dem tysk äganderätt. Huvudsyftet

härvidlag vore fullständig eliininering av Tysklands ekonomiska möjligheter

att börja ett nytt krig samt dessa tillgångars användande till hjälp,

skadestånd och återuppbyggnad (relief, reparation and rehabilitation) av de

länder, som härjats genom tyskt överfall. Återuppbyggnaden av dessa länder

vore väsentligen beroende av att de kunde erhålla medel till varuimport trots

deras nuvarande, oförmånliga valutaläge. Eif realiserande av de tyska utlandstillgångarna

för skadeståndsändamål skulle befrämja dessa länders handel

med Sverige och därmed Sveriges deltagande i det europeiska återuppbyggnadsarbetet.

I betraktande härav förutsatte de allierade regeringarna, att

svenska regeringen ville tillerkänna den angivna lagen full verkan och lämna

sin medverkan vid dess tillämpning.

I det svenska svaret på de allierade inbjudningsnoterna, vilket avgavs den

28 februari, förklarades, att svenska regeringen varken enligt internationell

rätt eller svensk konstitutionell eller civil lag vore berättigad att till de allierade

överlämna tysk egendom i Sverige eller vid försäljning därav inflytande

medel. Särskilt bes hedes, att den åberopade, av kontrollrådet utfärdade lagen

kunde inför svenska domstolar och myndigheter utgöra en grund för anspråk

i denna riktning. Svenska regeringen vöre emellertid beredd att gemensamt

med de allierade undersöka frågan i ljuset av de angivna syftemålen och

med hänsyn tagen till alla de omständigheter, som måste beaktas i förevarande

sammanhang. Vad beträffade de syftemål, som de allierade angivit,

nämligen elimineringen av den tyska krigspotentialen och återuppbyggnadsarbetet

i de krigshärjade länderna, erinrades örn att Sverige redan vore aktivt

verksamt för deras befrämjande. Det framhölls, att frågan örn återuppbyggnaden,

vilken enligt svenska regeringens uppfattning krävde snabba åtgärder,

icke borde sammanlänkas med den intrikata frågan örn de tyska tillgångarna

i Sverige.

Slutligen föresloge svenska regeringen en utvidgning av föremålet för de

planerade överläggningarna: Enligt inkomna rapporter hade svenska tillgångar

i Tyskland, särskilt industriell utrustning tillhörig svenska intressenter,

övertagits av ockupationsmyndighetema och i vissa fall till och med bortförts.

Varken svenska regeringen eller de svenska intressenterna hade emellertid

varit i tillfälle att utröna i vilken utsträckning svensk egendom på detta sätt

disponerats för skadestånds- eller andra ändamål. Svenska regeringen önskade

därför upplysning örn dessa dispositioner liksom örn grunden härför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Det framhölls vidare från svensk sida, såväl i nämnda svarsnote som i den

fortsatta skriftväxlingen i frågan, att det syntes önskvärt, att de begärda upplysningarna

angående grunden för de allierades krav samt angående den

svenska egendomen i Tyskland erhölles, innan det föreslagna mötet i

Washington toge sin början.

I början av maj återkommo de allierade med förnyad inbjudan till

Washington, varvid även den allierade ståndpunkten rörande den rättsliga

sidan av frågan örn de tyska tillgångarna angavs i huvuddrag. Därvid åberopades

i första band den tidigare berörda deklarationen i Berlin den 5 juni

1945 och den med stöd därav av kontrollrådet utfärdade lagen den 30 oktober

1945. Samtidigt underströks, att den föreliggande frågan icke i främsta

rummet vore av legal natur. Frågan vore i stället, huruvida Sverige ville samarbeta

med de allierade för genomförandet av de syften, vartill lagen givit

uttryck.

Det hemställdes nu, att svenska regeringen måtte sända representanter till

Washington, så att de föreslagna förhandlingarna kunde taga sin början i

mitten av maj månad. Därvid önskade man å allierad sida behandla följande

ämnen: 1) egendom i Sverige, ägd eller kontrollerad av tyskar; eliminering

av tyska intressen och användandet av därvid influtna medel för

hjälp till återuppbyggnad av de områden, som plundrats och härjats genom

tysk aggression; 2) »rövad» egendom, inklusive guld och konstverk; 3) hemsändandet

av icke önskvärda tyska medborgare och tyska myndighetspersoner

samt dispositionen av deras egendom; 4) tyska patent och varumärken;

5) den svenska kontrollagstiftningens och administrationens omfattning.

Ytterligare ett antal mer eller mindre tekniska frågor i samband med kontrollen

av den tyska egendomen i Sverige hade tagits upp på dagordningen.

Efter en tillfredsställande lösning av de angivna frågorna vore de allierade

beredda att diskutera även följande ämnen: 1) de s. k. svarta listorna,

2) de spärrade svenska tillgångarna i USA, 3) de svenska tillgångarna i Tyskland.

Man vore jämväl beredd att till diskussion upptaga frågan örn svensk

representation i Tyskland, liksom varje annan fråga av gemensamt intresse,

som svenska regeringen önskade föreslå till behandling.

Sedan Kungl. Maj:t den 24 maj beslutat antaga inbjudan till förhandlingar

i Washington, avreste en svensk förhandlingsdelegation, under ordförandeskap

av f. d. justitierådet Sandström, till Förenta Staterna den 27 maj 1946.

Skadestdndsfrdgan och förhandlingar nied övriga neutrala.

De allierades strävan att få till stånd en överenskommelse med Sverige

i fråga örn de tyska tillgångarna utgjorde uppenbarligen ett led i den plan,

som uppgjorts för dispositionen av den tyska egendomen i de neutrala länderna

överhuvud. Denna plan hade, i nära anslutning till de vid Potsdamkonferensen

1945 fattade besluten, närmare utformats genom den i Paris

i januari 1946 undertecknade konventionen rörande det tyska skadeståndet.

I denna överenskommelse, som biträddes av Förenta Staterna, Storbritannien

och Frankrike samt 15 av de mindre, allierade staterna, bekräftas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

11

att de tyska tillgångarna i de neutrala länderna skola undandragas tysk

äganderätt och kontroll samt likvideras eller disponeras på sätt, som Förenta

Staterna, Storbritannien och Frankrike bestämma i enlighet med de avtal,

som kunna träffas med vederbörande neutrala stater. De medel, som inflyta

vid likvidationen av egendomen, skola såsom skadestånd fördelas mellan

signatärmakterna genom en för ändamålet inrättad skadeståndskommission

med säte i Bryssel (Inter-Allied Reparation Agency). I överenskommelsen

fastställes även signatärmakternas procentuella andelar i denna del av det

tyska skadeståndet. Enligt denna fördelning skola Förenta Staterna och Storbritannien

erhålla vardera 28 %>, Frankrike 16 °/o medan återstående 28 %

fördelas mellan de mindre allierade, varvid exempelvis Jugoslavien erhåller

6,6 %, Holland 3,9 %>, Norge 1,3 °/o etc.

Verkställighet av dessa beslut förutsatte uppenbarligen överenskommelser

med en var av de neutrala stater, där tysk egendom vore tillfinnandes. 1

detta syfte vände man sig i första hand till Schweiz, med vilket land underhandlingar

inleddes i Washington i mars 1946. Dessa underhandlingar, som

tidtals ajournerades på grund av svårigheten att finna en för båda parter

godtagbar lösning, ledde emellertid den 25 maj till en uppgörelse, som i

huvudsak innebär följande:

De schweiziska myndigheterna skola fullfölja tidigare påbörjade undersökningar

för uppdagandet av i Schweiz befintlig egendom, som tillhör eller

kontrolleras av i Tyskland boende tyska medborgare, samt likvidera denna

egendom. De tyskar, som beröras av dessa åtgärder, skola erhålla ersättning

i tysk valuta. Hälften av de belopp, som erfordras för denna ersättning, skall

tagas ur schweiziska tillgodohavanden i Tyskland.

Av de medel, som inflyta genom likvidationen av den tyska egendomen i

Schweiz, skall hälften tillfalla Schweiz och disponeras på sätt schweiziska

regeringen bestämmer; den andra hälften ställes till de allierades förfogande

för återuppbyggnad av de krigshärjade länderna. Av denna sista del skall

50 miljoner schw. francs såsom förskott omedelbart ställas till de allierades

förfogande för bistånd åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Efterforskningen och likvidationen av den tyska egendomen i Schweiz

skall övervakas av en blandad kommission, vari envar av de tre allierade

regeringarna samt Schweiz hava en representant. De schweiziska myndigheterna

skola fullgöra sina ovan angivna uppgifter i nära samarbete med

kommissionen samt giva densamma del av alla upplysningar och alla dokument,

som kommissionen finner erforderliga med hänsyn till undersökningarnas

och likvidationens syfte. De schweiziska myndigheterna skola undersöka

alla de tillgångar, som de själva eller den blandade kommissionen

finner skäl misstänka såsom tyska tillgångar eller vilkas bona-fideinnehav

ilrågasättes av kommissionen. Undersökningsresultatet skall i varje särskilt

fall diskuteras med kommissionen. Beslut av större vikt, såsom fastställande

av villkoren för försäljning av tysk egendom i allmänhet eller i enskilda

fall. må icke fattas utan föregående konsultation med den blandade

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

kommissionen. Vid oenighet mellan denna och de schweiziska myndigheterna

kan frågan hänskjutas till en för ändamålet särskilt inrättad skiljedomstol.

Slutligen skall Schweiz ställa 250 miljoner schw. francs i guld till de allierades

förfogande, varigenom de allierade kraven på restitution av rövat

guld anses slutligt reglerade.

Avtalet ratificerades av det schweiziska parlamentet den 28 juni 1946.

Från allierad sida eftersträvades uppenbarligen likartade avtal med övriga

neutrala länder, varvid man avsåg att, sedan uppgörelse nåtts med Schweiz

och Sverige —- de två länder, där de mest betydande tyska tillgångarna ansågos

föreligga —- vända sig till Spanien, Portugal, Irland samt Argentina

och Turkiet, vilka båda sistnämnda länder i ifrågavarande hänseende likställdes

med de neutrala.

Svensk-allierade förhandlingar i Washington 1946.

Vid förhandlingarna med Sverige i Washington, vilka inleddes den 31

maj, företräddes den allierade sidan av tre delegationer, en för Förenta

Staterna — vars chef tillika var ordförande under förhandlingarna — samt

en brittisk och en fransk delegation. Det framhölls emellertid från de allierade

delegaternas sida, att de representerade icke blott sina egna regeringar

utan de 18 signatärmaktema till den förut nämnda Pariskonventionen angående

det tyska skadeståndet och att de hade att till dessa redovisa resultatet

av förhandlingarna.

Liksom under de tidigare i Stockholm förda underhandlingarna fäste de

allierade stort avseende vid frågan om kontrollen och elimineringen av de

tyska intressena i Sverige. Man sökte därför ånyo få till stånd en gemensam

svensk-allierad kontroll över de tyska tillgångarna i likhet med vad som överenskommits

med Schweiz. Redan under ett tidigt stadium av förhandlingarna

framlades förslag till överenskommelse härom. Enligt detta förslag skulle

de allierade erhålla ett betydligt större medinflytande vid förvaltningen och

försäljningen av tysk egendom än enligt nu rådande system. Från svensk

sida avböjdes en dylik gemensam kontroll och hävdades, i anslutning till

tidigare svenska deklarationer, att kontrollen helt måste tillkomma de för

detta ändamål särskilt tillsatta svenska organen. Man vore beredd att, liksom

hittills, delgiva de allierade alla upplysningar av betydelse för uppnåendet av

de gemensamma syftemålen. Däremot kunde man icke utfästa sig att i förväg

konsultera de allierade beträffande olika åtgärder som kunde ifrågakomma

under förvaltnings- och likvidationsprocessens gång och ej heller beträffande

de undantag från skingringsförbudet, som kunde befinnas påkallade.

Någon närmare diskussion av omfattningen och storleken av de tyska tillgångarna

i Sverige förekom icke. Å allierad sida accepterades de uppskattningar

som verkställts å svensk sida, huvudsakligen med hjälp av 1945 års

deklaration till flyktkapitalbyrån. Dessa ha utmynnat — efter nedskrivning

med hänsyn till möjlig värdeminskning vid en tvångsrealisation — i en totalsiffra

på 378 miljoner kronor, inberäknat innestående clearingmedel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14. 1,1

i samband med kontrollfrågan upptogos från de allierades sida vissa önskemål

beträffande här befintliga tyska medborgare. Det vore nämligen enligt

allierad uppfattning ett viktigt led i skapandet av säkerhet mot varje tyskt

inflytande, att alla de tyskar, som kunde betraktas såsom icke önskvärda

(obnoxious) återsändes till Tyskland. Framställningar härom hade från tid

till annan redan gjorts genom de allierade beskickningarna i Stockholm, varvid

man överlämnat förteckningar å de tyskar, som enligt allierad uppfattning

borde hemsändas. Från svensk sida hävdades att jämväl denna fråga

vöre en intern svensk angelägenhet, som finge prövas av vederbörande

svenska myndigheter. Dessa hade att avgöra i vad mån en tysk medborgare

skulle anses så »skadlig», att han borde hemsändas. Från allierad sida förklarade

man sig godtaga denna ståndpunkt. Man hemställde emellertid, att

prövningen av ifrågavarande tyska medborgare och, i förekommande fall,

deras hemsändande, måtte i möjligaste mån påskyndas.

Den slutliga dispositionen av de vid likvidationen influtna medlen blev

under förhandlingarnas gång den centrala frågan. Till en början utvecklades

å ömse sidor den principiella inställningen. Den svenska rättsståndpunkten

klarlades därvid i anslutning till tidigare från svensk sida avgivna deklarationer.

Från allierad sida hävdades i huvudsak följande:

De allierades ställning i Tyskland vore numera icke att betrakta blott såsom

krigförande ockupanters sådan den reglerats genom Haagkonventionens

föreskrifter. Eftersom fienlligheterna i Tyskland upphört, ehuru formellt fredsfördrag

icke ännu kommit till stånd, vore 1907 års lantkrigsreglemente icke

tillämpligt på den rådande situationen. Läget vore i stället, att Tysklands kapitulation

utan villkor samt försvinnandet av varje tysk regeringsmakt lett

till de allierades övertagande av högsta makten i Tyskland, i enlighet med

Ber lin-deklarationen den 5 juni 1945. Härigenom hade de också övertagit

alla en tysk regerings befogenheter. De ägde sålunda även befogenhet

att utfärda lagar och förordningar, gällande för tyska medborgare. Liksom

tidigare den tyska regeringen, nied stöd av den tyska valutalagstiftningen, alltsedan

1958 kunnat förfoga över sina medborgares egendom även i utlandet,

så ägde jämväl den nuvarande högsta myndigheten i Tyskland, kontrollrådet,

utfärda föreskrifter härom. Den tyska valutalagstiftningen hade åtminstone

de facto vunnit erkännande i utlandet. Detsamma vore f. ö. förhållandet med

likartad lagstiftning av förfogandekaraktär inom de allierade länderna. Det

ansågs därför numera möjligt för en regering alt »mobilisera» sina undersåtars

tillgångar i främmande länder. Den av kontrollrådet utfärdade lagen

den 30 oktober 1945 hade givits med stöd av denna rättsgrund.

Även örn denna uppfattning av den legala frågan kunde sägas innebära

ett visst mått av rättslig nydaning — en nydaning som dock stöddes av flertalet

nationer i världen -— överensstämde den i varl fall, enligt de allierades

mening, med de rättskänslans krav, som här gjorde sig starkt gällande. Del

skulle nämligen framstå såsom obilligt, örn, medan tysk egendom inom ''ryskland

ostridigt kunde disponeras för skadestånds- eller återuppbyggnadsändamål,

de tyska medborgare, som placerat sin egendom i Sverige, skulle va
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

ra skyddade mot dylika förfoganden. Tyskland hade med sin Motala» krigföring

överfallit och plundrat oskyldiga stater och deras medborgare och

därmed ådragit sig en »total» skadeståndsskyldighet. Det vore därför rimligt,

att tysk egendom, var den än befunne sig, användes för att i någon ringa

mån kompensera de oerhörda förluster, som vållats av den tyska aggressionen.

Frågan huruvida Sverige önskade medverka lill en dylik lösning

vore i första hand en fråga om svensk »public policy». I betraktande av det

uppenbara behovet av all möjlig hjälp till återuppbyggnaden i de förhärjade

länderna skulle det närmast uppfattas som en ovänlig inställning, därest

man å svensk sida endast av formella, juridiska skäl vägrade medverka till

åtminstone en praktisk lösning av frågan.

När det från svensk sida framhölls, att de svenska fordringarna på Tyskland

llPPgingo till betydligt större belopp än de samlade tyska tillgångarna i

Sverige, hävdades å allierad sida, att det icke kunde anses överensstämma

med rättskänslans krav att tillerkänna fordringsägare, som investerat kapital

i tyska företag, bättre rätt till dessa tillgångar än offren för den tyska

aggressionen. Sverige vore givetvis icke det enda land, sorn hade fordringsägare

nied anspråk på betalning ur det tyska konkursboet. Innehavare av

exempelvis tyska rikslåneobligationer funnes i snart sagt alla länder, och det

skulle uppenbarligen göra ett beklagligt intryck, örn de i Sverige skulle tillgodonjuta

en helt annan behandling än i övriga delar av världen. Krav från

dylika fordringsägare hade enligt allierade uppgifter konsekvent avvisats i

de allierade länderna.

För övrigt kunde man på allierad sida icke finna, att ett förnöjande av

de svenska fordringsägarna kunde äga rum utan att rättsståndpunkten frånginges.

Gällande svenska clearinglagstiftning syntes nämligen icke medgiva,

att de tyska tillgångarna i Sverige helt toges i anspråk för betalning avsvenska

fordringar på Tyskland. Då de tillgångar, som icke kunde indragas

i en dylik clearing, i vart fall icke kunde betraktas som svensk egendom

utan allenast såsom tysk, syntes de ulan något våldförande av rätten kunna

disponeras av de allierade myndigheterna, som åtminstone tillsvidare vore

de faktiska företrädarna för det tyska folkhushållet och för övrigt hade

betydande utgifter för dess understödjande. Med hänsyn till möjligheten

att dessa tillgångar skulle reserveras för en blivande tysk regering, framhölls

å allierad sida i första hand, att en sådan ståndpunkt icke syntes förenlig

med den från svensk sida deklarerade avsikten att eliminera alla tyska

intressen. Dessutom förklarades, att de allierade i varje fall komme att se

till, att den tyska regering, som kunde komma att tillsättas, finge avstå

från alla anspråk på sådana tillgångar.

Den uppgörelse i huvudfrågan, varom man slutligen enades,

blev följande.

De tyska tillgångarna i Sverige skola omhändertagas, kontrolleras och

likvideras genom flyktkapitalbyråns försorg. Därvid skall hittills förekommande

utbyte av informationer med de allierade myndigheterna fortsättas.

Någon skyldighet att konsultera de allierade, innan beslut fattas i frågor rörande

kontrollen och likvidationen, föreligger icke å svensk sida.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr Ut.

15

Egendom tillhörig tyska medborgare, som äro bosatta i Sverige och som

icke skola hemsändas, beröres icke av uppgörelsen. I övrigt bevilja de svenska

myndigheterna undantag från skingringsförbudet, och därmed från likvidationen,

i enlighet med gällande svenska lagstiftning och hittills tillämpad

praxis. Vid försäljning av tyska tillgångar skola de svenska myndigheterna

tillse, att kravet på säkerhet mot varje tyskt inflytande tillgodoses.

Av de vid likvidationen inflytande medlen, vilka uppskattas till 378 miljoner

kronor, skola 150 miljoner anses såsom den återstod, som erhålles, sedan

svenska fordringar i viss utsträckning erhållit betalning i enlighet med

gällande svenska clearjnglagstiftning. Denna återstod bör tillkomma det

tyska folkhushållet, därvid det statsrättsliga läget i Tyskland kan lämnas å

sido. Beloppet bör sålunda få disponeras av den eller dem, som de facto

företräda det tyska folkhushållet, f. n. alltså den allierade administrationen i

de olika zonerna. Beloppet får användas för inköp för detta folkhushålls

räkning även i andra länder än Sverige. Det förutsättes att de tyska rättsägarna

genom de allierades försorg i sitt hemland skola erhålla kompensation,

i den mån deras egendom i Sverige likvideras.

Denna principlösning innebär sålunda, att de allierade icke ha någon underrätt

eller annat intresse i utfallet av likvidationen av de tyska tillgångarna

i Sverige — utöver det indirekta intresset i de 150 miljoner, som anvisats

för inköp för Tyskland -— även örn likvidationen skulle giva en större behållning

än den nu uppskattade, d. v. s. 378 miljoner kronor. I enlighet härmed

blir fördelningen och dispositionen av övriga 228 miljoner, eller det

större eller mindre belopp, som likvidationen inbringar, en intem svensk angelägenhet.

Vidare märkes att, enär uppgörelsen endast berör de tre västra

zonerna i Tyskland, de tre västallierade regeringarna skola bekräfta, att Sovjetunionen

icke har några anspråk på ifrågavarande tillgångars användning

för den av unionen förvaltade delen av det tyska folkhushållet. Slutligen fastslås

att, för förebyggande av framtida tyska krav gentemot Sverige, de allierade

åtaga sig att tillse, att en blivande tysk regering för sin del godkänner

de angivna dispositionerna beträffande den tyska egendomen.

Denna uppgörelse i frågan om de tyska tillgångarna i Sverige tillgodoser

uppenbarligen icke de allierade önskemålen örn bidrag till återuppbyggnaden

av de befriade länderna. Delta är emellertid i viss mån fallet med en förklaring

som i sammanhanget avgavs från svensk sida. Enligt denna skall

Sverige lämna fortsatt finansiell hjälp för de angivna ändamålen inom en

ram av 125 miljoner kronor. Dessa bidrag från svensk sida — vilka sålunda

icke härröra från de tyska tillgångarna — skola omfatta dels 50 miljoner

kronor till den internationella flyktingskommittén i London att användas för

gottgörelse och ny bosättning åt de offer för nazistregimen, vilka icke kunna

rcpalrieras, dels, såsom en fortsättning av de svenska bidragen till återuppbyggnaden

av de krigshärjade länderna, 75 miljoner kronor, närmast avsedda

att utgå i form av avskrivningar å redan lämnade eller framtida krediter.

Frågan örn fördelningen av delta senare belopp vållade under förhandlingarna

betydande svårigheter, enär nian å allierad sida önskade redovisa det
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Utrikesutskottets utlåtande nr H.

samma såsom skadeståndsbidrag att fördelas i enlighet med de i Pariskonventionen

fixerade andelarna. Från svensk sida förklarades emellertid, att

beloppets karaktär av ett fristående svenskt bidrag — utgående av statsmedel

och utan direkt samband med de tyska tillgångarna — nödvändiggjorde,

att såväl fördelningen mellan olika mottagarländer som formen för medlens

transferering helt bestämdes av svenska vederbörande. För att i någon mån

tillmötesgå de allierade önskemålen begränsades fördelningen av bidraget

till de stater, som vore anslutna till Pariskonventionen. Därjämte förklarades

att utbyte av synpunkter med de allierade — d. v. s. ockupationsmakterna

i de tre västra zonerna — samt välvillig prövning av deras önskemål

skulle äga rum, innan fördelningen fastställdes, samt att sättet för utbetalning

och transferering av de sålunda bestämda andelarna skulle bli föremål

för överläggning med vederbörande mottagarland.

Vid sidan av denna behandling av huvudämnet för förhandlingarna genomgicks

övriga på dagordningen upptagna frågor.

I guldfrågan gjordes från svensk sida redan vid förhandlingarnas inledande

klart, att svenska regeringen —- i analogi med sin tidigare deklarerade

ståndpunkt att medverka till restitution av all foikrättsstridigt rövad egendom

— vore beredd att återställa monetärt guld, som genom tyska åtgärder

inövats från ockuperade länder. Den närmare tillämpningen av denna principståndpunkt

blev emellertid föremål för långvariga diskussioner, särskilt

frågan, huru skulle förfäras med rövat guld, som Sveriges riksbank köpt

av tyska riksbanken men sedermera sålt till tredje land. Resultatet av överläggningarna

är att restitutionskravet — enligt svensk önskan — begränsas

till guld, som Sverige hade i sin besittning den 1 juni 1945.

Beträffande den tyska statsegendomen i inskränkt mening, den s. k. officiella

egendomen, d. v. s. främst tyska beskickningens och konsulatens egendom

i Sverige, gjordes från allierad sida gällande, att bestämmanderätten

över densamma nu tillkomme de allierade, sedan de övertagit högsta makten

i Tyskland. Från svensk sida hävdades, att ett erkännande av en dylik bestämmanderätt

skulle innebära ett accepterande av den allierade rättsståndpunkt

som man icke velat godkänna såsom grundval för uppgörelsen. Ett

allierat förslag att man å svensk sida tills vidare skulle utfästa sig att icke

träffa någon slutlig disposition beträffande den officiella egendomen utan

föregående samråd med de allierade avböjdes likaledes å svensk sida.

De frågor, som närmast berörde svenska intressen, nämligen den svenska

egendomen i Tyskland, svartlistningen samt frigörandet av de spärrade svenska

tillgångarna i Förenta Staterna, hade av de allierade upptagits på dagordningen

såsom sekundära och beroende av lösningen av de övriga, såsom

huvudfrågor upptagna spörsmålen. På svensk begäran upptogs emellertid

dessa frågor till principdiskussion, innan man kommit till någon lösning av

frågan örn de tyska tillgångarna.

Frågan om den svenska egendomen i Tyskland hade enligt allierad uppfattning

intet samband med övriga på dagordningen upptagna frågor. Det

hävdades å svensk sida, att denna egendom såsom neutral borde åtnjuta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr li.

17

skydd mot att tagas i anspråk för skadeståndsändamål och att, därest allierade

myndigheter förfogade över densamma, ägaren resp. de svenska intressenterna

vöre berättigade att direkt utfå ersättning.

Denna uppfattning vägrade man på allierad sida bestämt att godkänna.

Den allierade ståndpunkten vore följande: De investeringar som gjorts i

Tyskland av utländska medborgare — allierade eller neutrala — voro underkastade

tyska lagar och förordningar och följde Tysklands öden i med- och

motgång. En transferering av egendomen eller dess värde vöre lika utesluten

nu som under nazistregimen. Vad särskilt beträffade de svenska dotterbolagen

i Tyskland, underströks, att de svenska rättigheterna utgjordes av en

på aktieinnehav grundad andelsrätt i ett tyskt rättssubjekt — på samma sätt

som de tyska intressena i de tyskägda bolagen i Sverige endast innebure ett

anspråk på utdelning i likvidationen av dessa, vilken verkställdes helt enligt

svenska föreskrifter. Det framhölls att icke heller de allierade investeringarna

i Tyskland kunde erhålla någon annan behandling. Man åberopade vidare

precedensfall från tiden efter föregående världskrig, då genom internationell

skiljedom fastställts, att amerikanska dotterbolag i Tyskland kunde

fråntagas egendom, som inginge i det tyska skadeståndet, och att de amerikanska

moderbolagen ej direkt kunde utfå ersättning för sådan egendom.

Att man, under åberopande av den svenska neutraliteten under kriget, skulle

i detta hänseende kunna utverka en förmånsställning för Sverige framför de

länder som burit bördan av försvaret mot nazismen, vore, enligt de allierade

förhandlarnas mening, uppenbarligen helt uteslutet.

Vad man från allierad sida kunde utlova i fråga om de svenska intressena

i Tyskland, vore emellertid: 1) Icke-diskriminatorisk behandling av svensk

egendom eller egendom, vari finnas väsentliga svenska ägareintressen. 2)

Rättvis ersättning i Tyskland (equitable compensation in Germany), d. v. s.

i tyskt mynt, för beslag och andra dispositioner, vidtagna av ockupationsmyndigheterna

i resp. zoner. Det ankomme på kontrollrådet och de lokala

myndigheterna i Tyskland att giva närmare föreskrifter om dylik ersättning.

3) Rätt att genom en mindre, officiell delegation inspektera och undersöka

egendomens tillstånd.

Dessa utfästelser gällde emellertid blott de tre västallierade zonerna, eftersom

de allierade förhandlarna, i dessa lika litet som i andra avseenden, kunde

göra något uttalande beträffande ryska zonen.

Frågan örn ersättning för lidna förluster under krigsoperationerna kunde

man å allierad sida överhuvud icke diskutera; man erinrade blott om de

stora förluster, som de allierade själva gjort av samma skäl.

Beträffande de svarta listorna, liksom beträffande spärrningen av de

svenska tillgångarna i Förenta staterna, framhölls från allierad sida redan

vid förhandlingarnas inledande, att dessa åtgärder icke komme att användas

såsom påtryckningsmedel i de pågående förhandlingarna. De vore helt

motiverade av s. k. säkerhetsskäl och skulle hävas, så snart dylika skäl

ej längre gjorde dem påkallade. Därest uppgörelse beträffande kontrollen

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 5 nami. lavd. Nr 11—77. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

och dispositionen av de tyska tillgångarna i Sverige kunde träffas, skulle

säkerhetsskälen icke längre hindra de svarta listornas avskaffande för Sverige

eller frigivandet av de svenska tillgångarna.

Från svensk sida hävdades, att alla rimliga säkerhetsskäl redan vore tillgodosedda

genom de omfattande åtgärder för kontroll av de tyska intressena,

som vidtagits av svenska regeringen, varför alla till den ekonomiska

krigföringen hörande åtgärder av detta slag snarast borde upphävas.

Under förhandingarnas gång meddelades från allierad sida, att beslut fattats

örn svarta listans definitiva upphävande för Sverige såväl som för samtliga

neutrala länder. Från svensk sida inriktade man sig därefter på att erhålla

allierade förklaringar, att svartlisteverksamheten icke skulle fortsättas

i andra former, inofficiella eller konsultativa, exempelvis vid tillhandagåendet

av amerikanska affärsföretag med upplysningar rörande affärsförbindelser

i utlandet. Förklaring av sådant innehåll avgavs från allierad sida.

Från amerikansk sida framhölls dock, att man icke kunde undanhålla de

amerikanska affärsmän, som hänvände sig till amerikanska myndigheter

med förfrågningar om utländska firmor, upplysning huruvida vederbörande

firma varit svartlistad samt, i så fall, anledningen härtill.

Beträffande de svenska tillgångarna i Förenta staterna förklarade man sig

å amerikansk sida beredd att snarast möjligt frigiva dessa enligt i stort sett

samma förfarande, som tillämpats vid frigivningen av de allierade staternas

tillgångar, vilka ävenledes varit spärrade under kriget. De tekniska modaliteterna

för detta arrangemang skulle göras till föremål för senare överläggningar

mellan experter å ömse håll. Dylika överläggningar hava inletts

men ännu icke slutförts. Å svensk sida förutsättes givetvis, att de ifrågavarande

modaliteterna komma att stå i samklang med överenskomna principer

och tillvägagångssätt för kontroll och likvidering av de tyska tillgångarna i

Sverige, däri inbegripet tillgångar, vilkas realvärde bestå av tillgodohavanden

i Förenta staterna.

Sedan enighet uppnåtts mellan förhandlingsdelegationerna örn angivna

lösningar av de olika frågorna, utarbetades förslag till uppgörelse. Med hänsyn

därtill att uppgörelsen i stort sett utgjordes av mer eller mindre ensidiga förklaringar

angående resp. regeringars politik och intentioner, ansågs den böra

givas en därefter avpassad form. Man enades därvid om att det uppnådda

förhandlingsresultatet skulle bekräftas genom en skriftväxling mellan delegationscheferna,

vari de å ömse sidor avgivna förklaringarna återgivas.

Förslag till dylik skriftväxling utarbetades gemensamt av delegaterna och

underställdes vederbörande regeringar i mitten av juli månad. Sedan godkännanden

ingått från resp. länder — för Sveriges del under förbehåll för

riksdagens prövning — verkställdes skriftväxling mellan delegationschefema

i Washington den 18 juli 1946.

Texterna till skriftväxlingen ha bifogats propositionen.

Regleringen av huvudfrågorna, d. v. s. om dispositionen av de tyska tillgångarna,

guldfrågan samt den svenska egendomen i Tyskland, angives i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 1A.

19

tvenne brev (litt. A och B), vilka ha karaktären av huvuddokument. Till dessa

ansluta sig vissa kompletterande skrivelser, berörande

dels innebörden av den svenska förklaringen om de tyska tillgångarnas

disposition (nr 11),

dels tyska tillgångar i utlandet, som innehavas via svenska medborgare

eller institutioner (nr 2),

och dels guldförklaringens tillämpning (nr 13).

De svenska förklaringarna beträffande kontrollen av de tyska tillgångarna

och de fristående svenska bidragen hava intagits i särskilda brev, nris 9

och 10.

Den allierade förklaringen beträffande svarta listan och den amerikanska

beträffande de svenska tillgångarna i Förenta staterna behandlas i brev nr

7 resp. 15.

I övrigt ingå i skriftväxlingen kortfattade förklaringar i följande mer eller

mindre tekniska frågor, nämligen

dels särskild undersökning beträffande rövade värdepapper (nr 1),

dels repatriering av tyska medborgare (nr 3),

dels tyska statsjämvägamas egendom i Sverige (nr 4),

dels tyska patent och varumärken (nr 5),

dels tysk officiell egendom (nr 6),

dels svensk representation i Tyskland (nr 8),

dels danaarv efter personer som avlidit i Tyskland till följd av nazistförföljelser

(nr 12),

dels slutligen tyska handelskammaren i Sverige (nr 14).

Av de ovan angivna frågorna har redogörelse redan lämnats rörande repatrieringen

av tyska medborgare och rörande den tyska officiella egendomen

i Sverige. Skriftväxlingen i dessa frågor utgör blott en sammanfattning

av den förda diskussionen. Detsamma gäller skriftväxlingen beträffande

tyska handelskammaren och den svenska representationen i Tyskland.

Beträffande de tyska patenten må nämnas, att den i skriftväxlingen berörda,

interallierade överenskommelsen i ämnet numera avslutats och att

Sverige nyligen erbjudits ansluta sig till densamma. Frågan härom är för

närvarande föremål för särskild utredning. I avvaktan på denna utredning

ha svenska vederbörande för avsikt att tillsvidare icke medgiva försäljning

eller annan överlåtelse av tyska patent, försåvitt överlåtelsen icke sker i samband

med försäljning av tyskkontrollerat företag, som innehar patentet i

fråga.

I fråga om rövade värdepapper, tyska handelskammaren, danaarv samt

genom förmedling av svensk innehavd tysk egendom i utlandet har från

svensk sida endast ställts i utsikt vissa undersökningar.

Å allierad sida önskades att — i likhet med vad som överenskommits med

Schweiz — möjlighet skulle finnas alt vädja till en gemensamt utsedd skiljedomare,

i händelse man å allierad sida icke kunde godtaga svenska myndigheters

beslut i fråga örn verkställandet av de olika svenska deklarationerna.

Detta önskemål avböjdes å svensk sida och i stället infördes i huvuddokumen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

tet en skiljedomklausul, vilken dock endast gäller den principiella uppgörelsen

beträffande de tyska tillgångarna och guldfrågan.

Föredragande departementschefen har framhållit att de allierade regeringarnas

ståndpunkt till frågan örn dispositionen av tyska tillgångar utanför

Tyskland har varit, dels att man genom likvidation av dessa tillgångar borde

eliminera de tyska ekonomiska intressena utom landet såsom ett möjligt underlag

för nya rustningar, dels att man med hjälp av intäkterna vid likvidationen

borde bereda de krigshärjade länderna viss ersättning för skador vållade

genom det tyska angreppet. Man möter alltså å ena sidan ett ekonomiskt

säkerhetskrav, å andra sidan ett kompensationskrav.

Redan från början har från svensk sida förklarats, att den allierade ståndpunkten

blott i viss begränsad utsträckning kunde godtagas. Sverige har sålunda

kunnat ansluta sig lill säkerhetskravet och icke heller funnit hinder

möta mot att genomföra en likvidation av de tyska tillgångarna; de åtgärder

som redan vidtagits i syfte att tillgodose berörda krav framgå av den förut

lämnade redogörelsen. Däremot lämnar icke svensk rätt, och, enligt svensk

uppfattning, ej heller vedertagen internationell rätt, stöd för ett utlämnande

till de allierade av de likvida medel, som skapats genom realisationsförfarandet.

Dessa likvida medel äro att betrakta såsom tysk egendom och böra disponeras

i enlighet därmed. Sverige har mot denna bakgrund ansett sig böra

avvisa kravet på transferering till de allierade av ifrågavarande medel såsom

kompensation för de skador dessa åsamkats genom den tyska krigföringen.

Det uppnådda förhandlingsresultatet kan mot bakgrunden av det sagda

i korthet anges innebära följande. Sverige åtager sig att fullfölja nuvarande

kontroll- och likvidationsförfarande för tillgodoseende i full utsträckning av

säkerhetskravet, varvid utbyte av informationer med de allierade fortsättes

men utan skyldighet för svenska vederbörande att konsultera de allierade

innan beslut fattas. Den genom likvidationen uppkomna behållningen betraktas

såsom tysk egendom. Till den del denna egendom i enlighet med redan

tidigare gällande clearingförfarande anses kunna disponeras för clearing mot

svenska fordringar skall så ske. I övrigt bör den såsom tysk egendom vara

disponibel för det tyska folkhushållets räkning. Då emellertid detta för närvarande

— oavsett det statsrättsliga läget —- rent faktiskt administreras av

allierade myndigheter, böra dessa anses befogade att för inköp för tysk räkning

disponera restbeloppet. Denna disposition, som skall bli föremål för särskilda

uppgörelser, är uttryckligen begränsad till att gälla tyska folkhushållets

behov.

Beträffande de svenska åtagandena i förevarande sammanhang må vidare

nämnas, att Sverige — i enlighet med en redan från början intagen principståndpunkt

— förklarat sig vilja avstå det guld i svensk besittning den 1 juni

1945, som kunde bevisas vara taget från ockuperade länder.

Från svensk sida framhölls vid förhandlingarna, att de kompensationskrav,

som man funnit sig böra avvisa, icke kunde bedömas utan hänsynstagande

till Sveriges allmänna finansiella stödverksamhet under efterkrigs
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

21

tiden. Sverige hade för sin del för avsikt att i viss utsträckning fullfölja

denna verksamhet. I samband med förhandlingarna har man nu förklarat,

att så skall ske inom en ram av sammanlagt 125 miljoner kronor, varav 50

miljoner för den s. k. internationella flyktingkommittén i London. Återstoden,

75 miljoner kronor, utgör ett tillägg från svensk sida till de bidrag till

det internationella återuppbyggnadsarbetet, som redan utgått av svenska

statsmedel och vilkas fördelning bestämmes av Sverige.

En förutsättning för en uppgörelse angående den tyska egendomen efter

angivna linjer har från svensk synpunkt varit, att de enskilda tyskar, vilkas

egendom likviderats, skola få ersättning för sin egendomsförlust. De allierade

skola svara för utbetalning av denna ersättning.

Det har vidare ansetts nödvändigt att fastslå, att de allierade regeringarna

vid ett kommande fredsslut med Tyskland skola tillse, att de avtalade transaktionerna

med avseende på tysk egendom från tysk sida godkännas.

Ett annat svenskt krav har varit att ersättning erhålles för allierade förfoganden

över egendom i Tyskland som direkt eller indirekt är att anse såsom

svensk. Den allierade förklaringen innehåller i detta hänseende endast ett

allmänt uttalande om skydd utan diskriminering för all egendom tillhörig

vänskapligt sinnade stater eller deras medborgare samt örn utbetalning i

Tyskland av rättvis ersättning för förfoganden över sådan egendom. I nära

sammanhang med denna förklaring från allierad sida står löftet, att man från

svensk sida skall få verkställa inspektion av den svenska egendomen i de tre

västra zonerna av Tyskland. En delegation, vari de större, intresserade företagen

äro representerade, torde inom den närmaste tiden komma att avresa

till Tyskland för verkställandet av dylik inspektion.

I denna allmänna översikt över uppgörelsens huvudinnehåll må till slut

nämnas, att utfästelse från allierad sida lämnats örn avskaffande av den

s. k. svartlistningen i vad denna gällde Sverige och svenska medborgare utomlands,

en utfästelse, som redan uppfyllts före uppgörelsens ikraftträdande.

Samtidigt har man från allierad sida förklarat, att den diskriminering mot

företag och individer, som de svarta listorna innebär, icke skall fortsättas i

inofficiella eller rådgivande former.

Från amerikansk sida har vidare utfästelse lämnats att snarast möjligt

frigöra de spärrade svenska tillgångarna i Förenta Staterna, varvid det närmare

förfarandet härför skall bli föremål för särskilda överläggningar. De

förslag till dylikt förfarande som hittills under hand framlagts från amerikansk

sida, hava icke kunnat å svensk sida accepteras, bl. a. enär de icke

synts stå i full överensstämmelse med de överenskomna principerna för likvideringen

och dispositionen av de tyska tillgångarna. Innan överenskommelsen

sättes i kraft bör alltså en uppgörelse i deblockeringsfrågan hava

träffats.

Intäkterna vid en likvidation av de tyska tillgångarna i Sverige lia preliminärt

uppskattats till i lunt tal 375 miljoner kronor. Av detta belopp har en

summa på omkring 225 miljoner kronor beräknats motsvara sådana tillgångar

som böra tvångsvis disponeras för betalning av tyska skulder till

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Sverige enligt clearinglagstiftningens principer. I enlighet härmed har avtalats,

att det saldo som skall kunna användas för inköp för tysk räkning

skall utgöra 150 miljoner kronor. Siffran är definitiv och påverkas icke om

utfallet av likvidationsförfarandet i den ena eller andra riktningen skulle

avvika från beräkningarna. Transfereringen av ifrågavarande belopp å 150

miljoner kronor är en automatisk konsekvens av den svenska ståndpunkten,

att medlen äro tysk egendom.

Värdet av det guld, som skall avstås, kan enligt hittills föreliggande utredningar

uppskattas till närmare 30 miljoner kronor.

Då de i utsikt ställda anslagsanvisningarna uppgå till 125 miljoner kronor,

blir alltså det totala belopp som kommer att gå till utlandet (150 + 30 +

125 =) 305 miljoner kronor. Det är emellertid missvisande att betrakta

detta såsom en homogen svensk prestation att sammanställa med det beräknade

värdet av de tyska tillgångarna i Sverige. De 150 miljoner kronor, som

skola transfereras för tysk räkning äro sålunda, såsom redan framhållits,

att betrakta såsom tysk egendom, mot vilken svenska rättsanspråk icke

böra göras gällande. Anslagen på 125 miljoner kronor äro en fristående

svensk prestation baserad på svenska statsmedel, vilken faller inom ramen

av en redan upplagd politik. Vad slutligen beträffar löftet att avstå visst

guld, gäller detta egendom som icke medräknats i värdet av de tyska tillgångarna

i Sverige.

Den likvidation av den tyska egendomen, som förutsättes i uppgörelsen,

är avsedd att verkställas av flyktkapitalbyrån med stöd av de befogenheter,

som erhållits genom den i december 1945 antagna ändringen av kontrollagen

och den samtidigt utfärdade administrationslagen. Denna lagstiftning är

nämligen tillräckligt vidsträckt för att medgiva även en allmän likvidation

av tysk egendom här i riket.

Frågan örn bildandet av ett särskilt bolag för genomförandet av vissa åtgärder

i samband med likvidationen anmäles i annat sammanhang av chefen

för handelsdepartementet.

Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige,

som jämväl förutsättes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga rum

med stöd av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som skola

utfå betalning genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets oguldna

fordringar på Tyskland, inklusive den fordran, som uppkommer genom utlämnande

av det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i

betalningssammanhang som eljest skulle reglerats över clearingen och mot

uttrycklig försäkran att guldet ej skulle härstamma från ockuperat land.

Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken utsträckning utdelning skall

ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska rikslånen — även i de fall,

då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu icke äro förfallna. Vidare kan

ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av de inflytande medlen bör användas

till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning

utanför den normala clearingens ram, som må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj:t att giva närmare

s. 23 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

23

föreskrifter i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen

av frågan örn fördelningen av influtna medel giver vid handen, att dessa

böra tagas i anspråk för ändamål som falla utanför den normala clearingens

ram, torde fråga härom böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida, i samband med att föreskrift meddelas

om betalning av fordringar ur clearingmedel, jämväl bör stadgas, att vissa

fordringar böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott i

den mån återstående tillgångar förslå.

Det belopp å 150 miljoner kronor, som enligt vad förut anförts skall disponeras

för finansiering av tysk import genom ockupationsmyndigheternas

försorg, bör utbetalas av riksbanken med rätt att erhålla ersättning av de

medel, som inflyta genom likvidationen av de tyska tillgångarna i Sverige.

Frågan om medelsanvisning för utbetalning av de 50 resp. 75 miljoner

kronor vilka icke härröra ur de tyska tillgångarna, liksom för täckande av

riksbankens förlust i anledning av utlämnandet av viss kvantitet guld, upptages

i annat sammanhang av chefen för finansdepartementet.

Föreliggande uppgörelse synes departementschefen innefatta en ur svensk

synpunkt godtagbar och med svenska rättssynpunkter förenlig lösning av

ifrågavarande problem.

I vad den träffade uppgörelsen rör den tyska egendomen i Sverige, innebär

den i huvudsak följande:

I den mån denna egendom enligt gällande svenska clearinglagstiftning

anses kunna tagas i anspråk för betalningar av svenska fordringar i Tyskland,

skall så ske. Frågan om fördelningen av de för detta ändamål disponibla

medlen förblir en intern svensk angelägenhet. Värdet av de tillgångar,

som på detta sätt tagas i anspråk, uppskattas till 225 miljoner kronor, vilket

motsvarar omkring 60 % av det beräknade totalvärdet av den tyska egendomen

i Sverige. Värdet av övriga här befintliga tyska tillgångar — mot vilka

sålunda svenska rättsanspråk icke ansetts böra göras gällande — skall ställas

till det tyska folkhushållets förfogande. Det för detta ändamål disponibla

beloppet har — oberoende av utfallet av likvidationen av dessa tillgångar —

fixerats till 150 miljoner kronor, motsvarande cirka 40 % av de tyska tillgångarna

i Sverige. Detta belopp disponeras, efter särskild överenskommelse

med svenska regeringen, av de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna,

vilka — oavsett det statsrättsliga läget i Tyskland — för närvarande

rent faktiskt företräda det tyska folkhushållet. En förutsättning

för uppgörelsen i denna del är att Sovjetunionen för den ryska zonen i Tyskland

avstått från varje krav på tyska tillgångar i Sverige.

Den tyska egendomen i Sverige ställes alltså icke till någon del till de

allierade regeringarnas fria förfogande i form av skadestånd eller dylikt, och

det svenska åtagandet i fråga örn det angivna beloppet av 150 miljoner kronor

innebär följaktligen icke något erkännande av de överenskommelser,

som träffats mellan de allierade inbördes rörande tyska skadeståndsprestalioner.

För att säkerställa, att medlen disponeras uteslutande för inköp _

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

i Sverige eller i andra länder — av sådana varor, som kunna anses för det

tyska folkets försörjning väsentliga, har stadgats, att utbetalning endast må

ske i den mån sådana inköp bliva från svensk sida godkända.

Dessutom bar under förhandlingarna från svensk sida lämnats utfästelse

örn bidrag med dels 50 miljoner kronor till den internationella flyktingkommitténs

förfogande, dels 75 miljoner kronor att enligt regeringens direktiv

fördelas mellan de länder, som anslutit sig till skadeståndskonventionen

i Paris. I särskild proposition har äskats riksdagens godkännande av

dessa åtaganden.

Det hade uppenbarligen varit önskvärt att i samband med den träffade

uppgörelsen uppnå en tillfredsställande reglering även av den ur svensk synpunkt

betydelsefulla frågan om skyddet för de svenska ekonomiska intressena

i Tyskland, bl. a. de där etablerade svenska dotterbolagens egendom.

Denna fråga är genom förevarande överenskommelse icke i vidare mån berörd

än att de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna förklarat sin

avsikt vara att utan diskriminering skydda dessa intressen. Detta förutsättes

innebära samma skydd, som tillkommer motsvarande allierade intressen i

Tyskland.

I likhet med departementschefen finner emellertid utskottet, att den genom

skriftväxlingen nådda uppgörelsen innebär en ur svensk synpunkt godtagbar

och med svenska rättsgrundsatser förenlig lösning av förevarande frågor.

Ett stort mått av tillmötesgående har från svensk sida visats för möjliggörande

av samförstånd utan uppoffrande av rättssynpunkterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition,

l:o, med godkännande av den verkställda skriftväxlingen,

bemyndiga Kungl. Majit att, vid tidpunkt som Kungl. Majit

prövar lämplig, sätta den därigenom träffade uppgörelsen i

kraft,

2:o förklara, att riksbanken skall äga verkställa utbetalning

av ett belopp å 150 miljoner kronor för inköp av förnödenheter

för tysk räkning i enlighet med vad förut anförts.

Stockholm den 10 december 1946.

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Domö*, Björnsson, Ivar Anderson, Lindström*,

Wistrand och Bergvall;

från andra kammaren: herrar Skoglund, Lindqvist, Pehrsson-Bramstorp*, Ohlin,

Bagge och Hallén.

* Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:555 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige å ena, samt Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storb a1 i texten