Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln.

1947-02-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1947:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av

möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och

råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Vigelsbo m. fl. yrkat, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

angående möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder begränsa och råda

hot på missförhållandena inom den s. k. agenthandeln.

I fråga om de skäl som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1864 års näringsfrihetsförordning gäller, att för rätt att idka grosshandel

eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller att med

biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu tillverka

fabriks- och hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering erfordras

anmälan hos myndighet. Vid sådan anmälan skall enligt gällande bestämmelser

fogas bevis, att sökanden råder över sig själv och sin egendom,

d. v. s. icke är omyndig eller försatt i konkurs.

Ursprungligen fordrades ej heller annat än anmälan av den som ville själv

eller genom annan utom den ort, där han var bosatt, kringföra varor till salu

annorledes än å marknad. Efter vissa år 1887 vidtagna ändringar i närings

frihetsförordningen skall emellertid för dylik s. k. gårdfarihandel sökas tillstånd

hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall försiggå. Den som

anmält sig till handels idkande har dock rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel

å ort, där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet

inrättas.

Vid ansökning om tillstånd till gårdfarihandel skall sökande förete intyg

om redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin

egendom, eller om sökanden är handlande, bevis att han inom riket idkar

handel, önskar sökanden använda biträden, skola även beträffande dem motsvarande

intyg och bevis företes. Därest vid prövning av betygens innehåll

och i övrigt förekommande omständigheter tillståndet beviljas, skall i beviset

därom tillståndstiden samt sökandens och biträdenas utseende och ålder angivas.

Tillstånd kan endast beviljas för kalenderår eller del därav.

Från tillståndstvånget stadgar näringsfrihetsförordningen vissa undantag.

Sålunda är en var medgivet att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra

livsförnödenheter, jordbruksprodukter av andra slag än frö, träd och

buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. Vidare

stadgas alt den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, äger

Bihang till riksdagens protokoll 1947. Osund. lavd. Nr 13. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

att själv eller genom hustru eller hemmavarande barn till salu kringföra sina

egna tillverkningar, därvid dock försäljaren skall medföra prästbetyg och

visst intyg.

För kringföringshandel inom den ort, där den som driver handeln är bosatt

eller idkar fast handel, finnas icke några särskilda föreskrifter i näringsfrihetsförordningen.

Sådan handel är alltså helt fri.

I näringsfrihetsförordningen finnas icke några särskilda bestämmelser om

sådan handel, som bedrives av kringresande försäljare genom upptagande av

order med eller utan uppvisande av prov på varorna. Sedan anmälan om

huvudkontors inrättande skett, kan sålunda sådan försäljningsverksamhet bedrivas

helt fritt, och någon anmälan erfordras icke heller om nya försäljare

anställas för en firma.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet har i enlighet med Kungl.

Maj ds bemyndigande den 1 november 1946 tillkallat en sakkunnig för att

verkställa utredning om en revision av näringslagstiftningen och avgiva förslag

i ämnet. Enligt direktiven för utredningen skall dess uppgift i främsta

rummet vara att kartlägga behovet att för vinnande av ökad näringsfrihet

undanröja eller omforma sådana legala begränsningar, vilka icke fylla något

väsentligt syfte eller vilka äro mera ingripande än nödvändigt. I fråga

om näringsfrihetsförordningens bestämmelser skall utredningen dock syfta

till en fullständig revision, och utredningsmannen har fått till uppgift att

framlägga utformat författningsförslag.

I en vid 1945 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 317) yrkade

herr Vigelsbo m. fl., att riksdagen skulle besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa att en utredning måtte komma till stånd med uppgift

att närmare utreda frågan om agentsystemet samt framkomma med förslag

till de lagstadganden, som utredningen kunde giva anledning till. Motionen

behandlades av första lagutskottet, som beredde Kooperativa förbundet, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Handelsombudens

fackförbund tillfälle att avgiva yttrande över densamma. De hörda sammanslutningarna

med undantag av Kooperativa förbundet tillstyrkte i avgivna yttranden

bifall till motionen. Yttrandena har såsom bilaga fogats vid utskottets

utlåtande (nr 43) i ärendet. I utlåtandet hemställde utskottet, att motionen

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls

av riksdagen. I utlåtandet anförde utskottet, såvitt nu är i fråga, följande.

I förevarande motion har hemställts om en utredning av det s. k. agentsystemet.

Därmed synas motionärerna i främsta rummet avse den handel

direkt med konsumenterna, som bedrives av kringresande försäljare, vilka

därvid icke medföra sina varor eller i varje fall endast prov å dessa. Ehuru

den av motionärerna använda beteckningen agenter för dessa försäljare —

såsom av utskottets redogörelse framgår — icke överensstämmer med kommissionslagens

terminologi, anser sig utskottet i det följande för enkelhetens

skull kunna använda denna benämning för de av motionärerna avsedda kringresande

försäljarna. Däremot innefattar utskottet icke därunder de fastighetsmäklare,

vilka motionärerna jämväl beteckna som agenter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3

I likhet med motionärerna anser utskottet att åtskilliga missförhållanden

förekomma i samband med agentsystemet. Även om flera av de exempel på

missförhållanden, som lämnas i motionen, synas vara av sådan art, att man

skulle kunna komma till rätta med dem genom strafflagens bestämmelser om

bedrägeri och dylik oredlighet, torde det vara obestridligt, att på detta område

förekommer åtskilligt som ehuru icke straffbart dock icke överensstämmer

med god affärssed. De varor som försäljas genom kringresande agenter torde

ofta vara underlägsna dem som saluföras i den fasta handeln, och de metoder

agenterna tillämpa för att förmå allmänheten att köpa varorna kunna icke

sällan betecknas som klandervärda. Vanligen försälja agenterna sina varor

genom avbetalningsköp med obetydlig eller ingen kontantbetalning vid köpeavtalets

ingående, och detta förhållande torde vara den huvudsakliga anledningen

till att allmänheten lockas att inköpa varor, vilka de kanske icke

behöva.

Ehuru utskottet sålunda ansett sig kunna i huvudsak instämma i den kritik,

som motionärerna riktat mot det s. k. agentsystemet, vill utskottet dock framhålla,

att förhållandena å detta område icke kunna alltför mycket generaliseras.

Enligt vad inom utskottet upplysts synes agenthandeln beträffande vissa

varugrupper och i vissa delar av landet alltjämt fullgöra en viktig funktion

i förmedlingen av varor mellan producenter och konsumenter.

Inför de av motionärerna föreslagna utvägarna att råda bot på de berörda

missförhållandena ställer sig utskottet tveksamt. De olägenheter, som skulle

följa av en auktorisation eller kontroll från länsstyrelsernas sida, äro uppenbara,

och utskottet kan ansluta sig till de synpunkter som i detta avseende

utvecklats av Kooperativa förbundet i dess yttrande över motionen. Utskottet

vill särskilt understryka förbundets uttalande, att ett system med formell

auktorisation skulle kunna verka i riktning att ytterligare grumla den sunda

och naturliga misstänksamhet, vilken alltid bör förutsättas föreligga vid inledande

av förbindelser med nya, okända företag.

Enligt utskottets mening torde en mera tillfredsställande ordning kunna

nås mindre genom lagstiftningsåtgärder än genom upplysning. De organisationer,

som företräda handelns och olika konsumentgruppers intressen, ha i

detta hänseende en viktig uppgift att fylla.

Den i förevarande motion väckta frågan har även vid andra tillfällen varit

föremål för behandling i riksdagen. Beträffande vad som härutinnan förekommit

hänvisas till den redogörelse som finnes i utskottets nyssnämnda utlåtande

vid 1945 års riksdag.

Till skillnad från ovannämnda vid 1945 års riksdag väckta motion avser

förevarande motion ej fastighetsmäklare. I övrigt synes begreppet agenthandel

ha samma innebörd i båda motionerna, d. v. s. avse den handel direkt

med konsumenterna som bedrives av kringresande försäljare, vilka därvid

icke medföra sina varor eller i varje fall endast prov å dessa. Även i fråga

om de skäl, motionärerna nu anfört till stöd för sitt yrkande om utredning av

möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållandena

inom agenthandeln, föreligger i huvudsak överensstämmelse med den

tidigare motionen.

Vad utskottet yttrade i sill ullålande i ämnet vid 1945 års riksdag synes

alltjämt äga giltighet, och motionärerna ha icke anfört något som kunnat föranleda

utskottet till ett ändrat ställningstagande.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 13.

På grund härav hemställer utskottet,

att förevarande motion, II: 71, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1947.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Westman, Ahlkvist,

Lindblom, Löthner, William Ohlsson och Arrhén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius, Hedlund i Östersund*,

Olsson i Mellerud*, Berg och fru Gustafson, herrar Sundström i Vikmanshyttan

och Pettersson i Ersbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Pettersson i Ersbacken.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner j

470833

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.